Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.


Mats Kristiansson
Thao
Novell

© Mats Kristiansson 1979

Jag är tveksam till att publicera den här texten. Jag var sexton år när jag skrev den och kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag är nöjd med den. Men här och var glimtar texten till och förebådar sådant jag skrivit senare, och ämnet är mer angeläget än någonsin, så jag väljer trots allt att göra det. Förhoppningsvis kan texten ge åtminstone någon någon behållning.

16 mars 2017.
Författaren.

1

När militärjuntan härskade i Grekland öppnade Sverige sin stora famn för flyktingströmmen. Vi ömmade så för de stackars människorna så länge inte någon av dem blev vår granne.

Det var på hösten 1973, då juntan sviktade under det växande motståndet. Men militärerna trodde ännu på sin makt och visade den genom förföljelser av alla. Det var skräckens tid i Grekland.

Den hösten lämnade sjömannen Ianos Katsaros sin båt i Göteborgs hamn. Bakom hans självsäkra steg gick familjen – den medsmugglade, den rädda. De skulle inte återvända; de skulle leva i fria Sverige. Men de bar sitt ursprung med sig: i kappsäckarna, i kläderna, i kropparna men mest i minnena och drömmarna.

Ianos kunde sitt Sverige, kunde sina krogar och sin råa hamnsvenska. Han skaffade bostad: ett unket råttpalats på ett berg.

– Det enda som finns, sade den vänliga och självuppoffrande tjänstemannen. – Bostadsbrist.

Och de tog plats i förfallet och försökte trivas.

*

Mor Katsaros hade skaffat en stor barnskock: nio hjälplösa liv hade hon fött upp med sina bröst. Sju av dem hade redan lämnat bröstmjölkstiden och tagits om hand av fars hårda nävar. De skulle fostras till att bli bra människor genom slag, fostras till att själva bli slagmaskiner.

– De ska sättas i skola, sade damen på socialkontoret.

– Ja, svarade Ianos, som gått dit för att hämta dagens pengar.

– De fem äldsta, vill säga, fortsatte den sociala damen. – Den äldsta ska gå på ...

– Thao, avbröt Ianos. Den sociala damen log överseende.

– Ja, Thao ska gå på Västerskolans högstadium och de andra fyra på Norrskolan.

– Jaha, sade Ianos, fick socialhjälpen (Sveriges guldgruva) och gick hem.

Nästa dag hade den sociala damen talat med både Västerskolan och Norrskolan.

– Thaos lärare heter Göran Öst, sade hon. – Han skulle egentligen haft Ludvig Broström, men den stackaren fick plötsligt hjärnblödning. Jaa, tiden går, sade hon med en melankolisk röst, som avslöjade att det fanns något band mellan Ludvig och henne, och stirrade i taket med blanka ögon. Men så blev hon sval och neutral igen.

– Broström kommer tillbaka om några veckor, sa hon och fortsatte: – Salen ligger på (hon tittade i sina papper) andra våningen till vänster.

– Andra våningen till vänster, repeterade Ianos, fick sina pengar och gick.

2

Morgonen tvingade ut människorna. De var på väg till sin tillvaro men hade helst stannat i slummern: de gäspade sig fram.

Skolgården var öde; det hade ringt in. Men genom de öppna portarna ekade ännu klampet från elevhjordarna, vars pratande, fnittrande trumpetstötar fångats in av klockans manande klang.

Allt var grått på den tysta asfaltsplanen med det spruckna skolhuset, den matta matsalen, den stönande gymnastiksalen.

Där syntes en mörk invandrare med trevande steg och tankar. Detta var alltså Sverige. Stort och fint, mycket plats. Men inga människor. De var nog inne. Han måste vara fin nu. Fin som svenskarna.

Vid trappan som ledde till byggnadens mun stannade han och samlade sig själv innan han smög upp. Vid den öppna porten mötte honom ett bortdöende eko. Ett svenskt eko. Ett fint eko. Men han vågade gå in i den väldiga trapphallen.

Trapporna ringlade inbjudande uppåt. Han drogs mot dem och beträdde dem med sina bara, smutsiga fötter. Han stävade mot rymden. Han skulle bli pojken däruppe. Tipp, tipp, tipp. Lätt, lätt flög hans fötter. De svävade utan vikt upp genom luften.

Plötsligt tog de slut, dessa leksteg och skräckbetvingare, och skräcken föll över honom. Var skulle han vara? Förtvivlat sökte han fars ord. Andra våningen till vänster. Men han var på femte.

Tungt sjönk hans ben nedåt. Klamp, klamp, klamp. Stegen hånlog åt honom. De var felsteg.

Där bredde korridoren ut sig med en myllrande massa som fnittrade svenskt, pratade svenskt, var svensk. Thao stannade vid den öppna dörren och såg osäkert bortåt, dröjde sig kvar utanför utan att våga gå in.

Men så kände han närheten av människor bakom sig.

– Flytta på dig, din djävel, skrek de och gav honom en träskospark på hälen. De knuffade undan honom och spänstade flinande förbi. Hälen brände, ögonen brände. Han stod och grät över sin värkande häl och sitt sårade hjärta.

Men nu måste han hitta klassen. Den var fin. Skolans finaste. Inga träskor där, inga flin.

Lärarna kom vandrande, gråa av bekymmer, och manade in klasserna med trötta gester och ord, och eleverna lät sig ovilligt manas in som orkeslösa gamlingar. Dörrarna stängdes, och tystnaden tilltog.

Tomheten började tränga in i Thao, men så såg han bortåt: där stod en klass och viskade. Han drogs ditåt. Plötsligt tystnade mumlet, och ansiktena vändes stirrande mot honom. Han stannade ett ögonblick, tryckte sig sedan nervöst mot väggens trygghet.

Blickarna försvann, och klungorna blev täta: kjolar och muskler breddes över den svenska gemenskapen.

*

Görans vikarieskygga steg fyllde trapporna. Han steg in i korridoren med dess kalla bilder: klungornas obehagliga viskningar, Thao vid väggtryggheten. Örnen hade ännu inte slukat fågelungen.

Klungorna tystnade när de såg Göran. Göran log ansträngt mot Thao. Han släppte in klungorna i klassrummet, och de blev genast trötta, slöa elever med tunga kroppar. Thao närmade sig osäkert dörren. Han visste ännu inte om det var hans klass därinne.

Salen hade börjat bubbla och sjuda. Göran smällde handflatan i katedern och röt:

– Tyst! Salen tystnade suckande.

– Kom hit, sade Göran från katederstolen och vinkade med handen åt Thao, som gick in med blicken mot marken och ställde sig vid katedern. Försiktigt lyfte han blicken och såg klassrummet, såg ögonen som glodde på honom. Långsamt sänkte han åter blicken och ville försvinna. Det hela var mycket pinsamt för honom.

Göran lade en vänlig hand på hans axlar.

– Det här är Thao, började han. Då kom fnittret. Klassen fnittrade åt det lustiga namnet men tystnade snart.

– Det här är Thao från Grekland, fortsatte Göran. – Sätt dig där, sa han och pekade på en tom bänk, där Thao tacksamt sjönk ner.

*

Bakom honom satt en dam. Hon var av den fina världen. Klassen kretsade runt henne, solade sig i henne, och hon såg ner från sin finhetspiedestal. Hela hon var ett toalettbordsverk, dolt under lacker och krämer.

Hon granskade Thaos mörka invandrarkropp och slitna finkläder och suckade tyst. Jaha, en djävla turk i klassen (att Thao var grek struntade hon i; för henne var alla medelhavsmörka människor äckliga turkar). De kunde hålla sig hemma och inte komma hit och bråka och ta jobben. Det visste man väl att alla djävla invandrare var likadana. Det sade åtminstone farsan. De skulle sätta sig på den djäveln.

Vera var den som skulle leda mobbingen. Hon visste det, och klassen visste det. Det var alltid Vera som ledde lekarna och de farliga upptågen och var den som pojkarna svärmade för och som flickorna avslöjade sina hemligheter för.

Det blev rast. De nyfikna svävade nedför trapporna och samlades ivriga runt Vera på skolgården.

Thao svävade inte när han satte sig på korridorens enda bänk. Han var ensam och fanns inte. Han ville försvinna därifrån.

– Vi ska sätta oss på den djäveln, sade Vera. – Kolla nästa rast vid toaletterna. Då ska den skiten få känna på.

De skrattade alla åt skämtet. De var i den åldern då allt är lustigt.

Det ringde in, och klassen drog in i skolhuset igen.

Thao satt kvar på bänken. Han såg på klassen, granskade sin framtid. Så söta flickorna var, så vita och fina. Hon där i ljust hår ville han ha (det var Vera), ville hålla i henne, ville känna hennes kropps mjukhet mot sin. En vänkram skulle han ge henne. Han reste sig, men då kom Göran, och han hann inte.

Nästa rast ville han fortfarande krama henne och gick bort till toaletterna, där hon stod med klassen omkring sig. Men när han sträckte armarna mot henne flydde hon ifrån honom, flydde in på toaletten och smällde igen dörren. Kjolen fastnade i springan. Vera var fångad i sin egen fälla.

– Hjälp mig! skrek hon med rädd röst från mörkret.

Thao öppnade lugnt dörren, och Vera synade kjolen i korridorsljuset. Den vita skönheten hade fått en svart fläck.

– Din fan! tjöt Vera. Thao tog överraskad ett steg bakåt.

– Du har förstört den, din djävel! Du ska minsann få betala den! Här har du, din djävel! (spark). Och här! (spark). Och här! (spark).

Han tog tyst emot sparkarna fast han inget gjort. Han hade lärt sig hata fars hårda händer och ville inte använda sina egna.

När hon slutat sparka sprang han därifrån. Bakom sig hörde han klassens skratt. Nej, svenskarna är ett konstigt folk, tänkte han medan han gick hemåt. Dem förstår jag mig inte på.

*

Det var tyst i klassrummet. Göran satt i katedern och var onådig. Ingen vågade andas högt. Det vilade en tung dimma av skuld över rummet. Thao fanns inte där, men ingen ville ta ansvar för hans försvinnande.

– Var är Thao? dånade Göran.

Ingen sade något.

– Jag sa: Var är Thao? Svara då!

Göran slog näven i katedern.

– Svara, för sjutton! Var är Thao?

Då hände äntligen något: Vera räckte upp handen.

– Jaha.

– Han gick hem.

– Varför?

– Vet inte.

– Vet inte!

– Han har förstört Veras kläder, upplyste Anna från andra sidan klassrummet.

– Jaså. Är det därför han gick hem?

– Nej, Vera sparkade honom, fortsatte Anna.

Göran såg på Vera.

– Är det sant?

– Ja, den fan var så djävligt ful.

Åt denna otroliga lustighet skrattade alla utom Göran.

– Nämen Vera, nu blir jag verkligen ledsen. Ja, de verkar som om jag måste åka ut och träffa Thao. Ni får ledigt för dagen. Men några fler sådana här dumheter vill jag inte veta av, hör ni det?

Han reste sig hastigt och gick ut ur rummet.

3

Göran bromsade bilen och steg ur. En brant kalkstenstrappa (ett förfallet monument) mötte honom. Hagtornssnåren darrade av oframkomlighet, ljungskogen susade torrt.

Vandringen uppför trappan var påfrestande. Han satte sig på en sten och lugnade ner kroppen medan han upptäckte huset och trädgården. Där böljade oframkomligheten. Finjorden täcktes av förgängelse, och maskarna sjöng sin dödssång över huset.

Han gick fram till dörren och knackade på. Osynliga ögon tycktes glo på hans rygg. De gömde sig bakom honom, avslöjade aldrig sig själva.

Dörren öppnades av en grov, mörk kvinna, som granskade honom med djupseende ögon. Han försökte fly men var fångad.

– Ja? sade kvinnan.

Han stod tyst inför den väldiga uppenbarelsen, vågade inte släppa kontakten med de fascinerande ögonen.

Men så log hon och sträckte fram den fårade handen till hälsning. Han grep den tacksamt och bockade allvarsdjupt; hon bockade; han bockade tillbaka. Hon visade in honom i hjärtesorgen, där tolv stämmor samsades om stjärterummet. Väggarna skrek av förfall och hotade att rämna under trycket av det furpyrande taket.

Göran förvånades. Var detta ett invandrarhem? Så förfallet. Så omodernt. Så hemskt! Hur kunde detta tillåtas?

Stämmorna tystnade när de upptäckt främlingen och samlades i en grupp i mitten av rummet: en bestämd man med korslagda armar, åtta barn med lappade kläder, kvinnan med ögonen. I ett hörn satt en rynkig, outgrundlig gammal kvinna i en gungstol. De tittade forskande på honom. Han såg nervöst tillbaka.

En dörr knarrade bakom Göran. Han vände sig om och såg Thao fly undan.

Mannen med de korslagda armarna tog två ödessteg mot Göran, trängde in i hans medvetande. Göran tvångstittade in i de djupa ögonhålorna, som var hans gissel.

– Ni lärar fan? frågade ögonen. Orden doftade öl.

– Jaa, svarade han.

– Vad Thao? frågade ögonen med en ton som var hård av ölsinne.

– Joo ... han blev slagen ... slagen, sa Göran och slog med knytnäven i handflatan.

Ögonen förstod inte. De suckade och skakade hand med Göran, motade sedan vänligt men bestämt ut honom.

När dörren stängts bakom honom kände han verkligheten återkomma. Den var inte så hemsk ändå, och han stod i vårparadiset med dess friskt vilda, gröna liv.

4

Månen glänste på himlen. Den tittade nästan vänligt på den lilla greken i soffan. Kanske ville den vara en silverslant på nattens dunkla skytyg. O, ljuvliga natt. O, lockande silvermåne.

Den skakade fram drömmar: han drömde sig ligga i en flickas knä och känna ömma smekningar över ansiktet.

Men så skakade han till och såg spindelnätet ovanför huvudet. Det håriga rovdjuret kalasade på en nyss fångad fluga. Sedan rusade det tillbaka till sitt mörka gömställe i hörnet för att vänta på nästa fångst. Så gick gången, så gick livet.

Han började fundera på sitt eget sverigeliv med dess sparkar och tysthet: den stora tystheten som surrade svenska och sparkarna som förtryckte. Svenskarna är så kalla, tänkte han. De kyler ner mitt heta blod. Han låg och frös i vinterns land.

Snart dåssov han och drömde virriga, bildlösa drömmar.

*

När släktklockan pendlade sitt halvsjuslag kom mor Marta ut i köket. Hon proppade spisen full med späntad ved och tidningspapper, tände på med Solstickan, blåste försiktigt, lät lågorna flamma upp, stack in några björkvedträn i spraket. Hon pustade och stånkade, förbannade tyst bostadsbristens Sverige, som inte ens hade vett att bygga nytt. Men det skulle kunna vara farligt att klaga. Då kanske någon myndighet skulle rycka undan också detta ruttna tak.

Snart stod kaffepannan och pyste på plattan, och Marta satt suckande över ett par trasiga byxor och lappade. Men snart skulle Ianos få jobb, snart skulle de kunna köpa nya kläder. Hon hörde hans muttrande snarkningar från kammaren. Så lät de alltid när han varit full. Hon avskydde hans ljud, men de var ändå bättre än hans morgonsinne. Han kunde gott få sova länge.

Men när han hörde spisspraket och kaffepipet kom han mumlande ut i köket. Han tittade med blanka ögon på sin fru och sade:

– Finns det kaffe?

– På spisen, svarade hon kort. En sådan här morgon tålde han inte människoröster.

Han fyllde snabbt magen med tre koppar starkt kaffe och var genast vänligare.

– Ska jag följa Thao till skolan? undrade han. Marta försökte tänka på familjen.

– Nej, Thao klarar sig själv. Du måste tänka på att få ett jobb. Och du minns väl hur Thao alltid fick hjälpa sina kamrater i skolan därhemma. I Grekland, menar jag.

– Ja, ja, gruffade han och satte sig tungt på en stol.

– Ser du inte förfallet? fortsatte hon med höjd röst. – Förstår du inte? Vi kan inte ha det så här!

Hon reste sig häftigt och sparkade till väggen. Murbruket lossnade, och furdammet yrde från taket. Ianos rusade upp.

– Är du tokig? skrek han och smällde till henne på kinden. – Ska du förstöra vårt hem? (smäll). Hon slutade sparka och snyftade till.

– Ja, det är rätt! (smäll). Lipa bara! (smäll). Sådär! (smäll, smäll).

Han släppte henne och försvann högröd ut ur huset med snabba steg. Han gick till serveringen för att glömma i öl. Respekten och Ölet var hans käraste leksaker.

*

Marta rycker filten av Thao.

– Upp med dig, säger hon och försöker låta barsk, men rösten blir gråtluddig. Sedan gör hon samma sak med de andra barnen.

Thao ser på mor och märker genast att något är fel.

– Vad är det, mor? frågar han.

– Det är inget, svarar hon utan att se på honom, liksom för att försöka övertyga sig själv om att allt är bra.

– Mor har gråtit, säger han.

– Kan väl hända, erkänner hon. – Men det angår inte dig, lägger hon till.

Nehej, tänker han, sköt dig själv då.

– Skynda dig till skolan, hör han henne säga.

Syskonen är redan i backen. Han ser dem genom flugpricksfönstret.

Men han vill inte till hatborgen. Han trilskas. Mor ryter, men han skrattar åt lejonet. Ha-ha. Men lejonet tar sin unge i nackskinnet och sätter den på trappan, vaktar sedan noga på dörren.

Den ger sig av, och mor blir lite mer belåten. Hon spinner en sång för sina två minsta ungar.

*

Under den första rasten samlade sig klassen runt Thao. Han satt på en bänk vid väggen, och de stod i en halvcirkel runt honom. Vera tog ett steg mot honom.

– Res dig, befallde hon, och han lydde utan att förstå orden.

– Förlåt, sade hon allvarligt och sträckte fram handen.

När han inte genast grep den smällde hon till honom på kinden.

– Förlåt mig då, för fan! sa hon.

– Förlåt, sade han då, och hyenorna skrattade.

– Om någon slår dig på den ena kinden, så vänd den andra till, flinade hon och smällde till honom på den andra kinden.

– Förlåt, stammade han med tårar i ögonen, och hyenorna skrattade ännu hjärtlösare. Det var kattens lek med råttan på ett mycket löjligt sätt. Men när han såg deras skratt flinade han till. De tyckte han var rolig, svenskarna, fast han inte förstod varför.

När skrattet dött ut vände sig Vera mot honom och sade:

– Säj efter mig: Fan!

– Fan! sade han lydigt och blev uppmuntrad när de skrattade åt honom – greken som bara kunde svära. Bara, bara svära.

– Djävlar! uppmanade Vera.

– Djävlar! Han sade ordet en gång till, drog ut det långt, långt. – Djääääävlar! Djäääääääääävlar! Han pustade medan klassen uppmuntrade honom.

– Bravo! Bättre kan du! Kom igen då, för fan!

– Faaaaan! Djääääävlar! kom han igen.

Men då ringde det in, och klungan upplöstes.

Den dagen var han glad när han gick hem. Nu kunde han svenska. Nästa dag skulle han säga orden och få vänner. Fan, djävlar.

5

Thao fick inga vänner nästa dag och inte nästa. Dagarna gick i skolans mörka ensamhet och hemmets ljusa hoppfullhet. Han sjönk långsamt ner i tystnaden utan att märka det.

Göran pratade aldrig med honom; han vågade inte, och om han gjort det skulle Thao bara känt sig förvirrad och skyldig.

En dag stod han i matkön mellan två stöddiga pojkar. De knuffade honom mellan sig. Den ena knuffade honom mot den andra, som smilade:

– Se dig för; den andra skickade honom tillbaka, och den ena skrek:

– Se upp, din djävel! De bollade med honom och grova ord; han vaggade tyst mellan dem och trodde han var med i leken. Han var den tysta bollen.

Stod han så inför mattanterna. De log aldrig utan liknade de gamla hemma i Grekland. Ja, hemma i Grekland.

Han fick sin mat och spanade ut över salen efter ett tomt bord. Plötsligt kände han hur någon sparkade till hans fot. Han snubblade till, försökte behålla balansen men glömde händerna. De vickade sås över tallrikskanten, sås som blev en kladdig fläck på det blankputsade golvet. Han tog ett kliv över såsfläcken och gick snabbt och satte sig. Bakom sig kände han blickarna och fnissningarna. Han hade väckt uppmärksamhet. Nu skulle han bli hela skolans lilla turk och såspelle.

*

Han förstod mer av Sverige för varje dag. Han lärde sig att svenskarna var svenskar och invandrarna invandrare. Svenskarna var bättre än invandrarna, eftersom de kunde svenska och bestämde. Invandrarna kunde inte svenska; de skulle tiga och lyda. Men inte ens det var bra; svenskarna ville inte ha dem där, ville skicka dem tillbaka till sitt skräckland.

Svenskarna var oftast sig själva närmast. Alltid var det något som skulle uppnås, alltid något som skulle försvaras. De försvarade alltid sin tagna livsbit.

De lät sin första uppfattning bli den bestående. Någon som redan från början var avvikande skulle fortsätta att spela på idealets och gruppens gemensamma hatsträng och inte lyckas skaffa sig en hög ställning där.

Skolan brydde han sig inte om. Han gick där och såg och hörde men lärde sig inget av böckernas sanningar.

Göran brydde sig inte om honom. Han visste att det fanns hemspråksundervisning (välling för törstande invandraröron), men han resonerade bort sitt ansvar. Snart skulle hans vikariat vara över. Det fick bli den ordinarie lärarens sak att ordna det för Thao. Han skulle prata med honom om det, lovade han sig själv.

*

En dag tänkte Thao: Om jag inte lär mig något i skolan, varför ska jag då gå dit?

Han gick inte dit; han gick på sta'n. Först var han rädd: Tänk om Magistern skulle komma efter honom. Men snart blev han modigare. Fan, vad skönt de kändes. Han kände sig nästan som en svensk. Han spottade nonchalant på försök, stänkte ett barnsligt spott.

När han såg en polis blev han genast skyldigare och osäkrare. Han hade med sig uniformsrespekt från greklandstiden. Hemma i Grekland var poliserna farliga. De var maktens militärers bröder och hjälp, och de gick på fester där det skålades i krut. Då var de trygga bakom farliga pistoler och mäktiga uniformer.

Han skyndade på stegen när han gick förbi uniformen och var inte lika nonchalant längre, snarare rädd.

Där låg ett torg med ett myller av människor bland stånden. På de många sofforna fanns också människor: öldrickande gubbar och jäktade inköpare, soldrickande pensionärer och livsdrickande ungdomar.

Thao stannade framför en soffa, där två gubbar satt och klagade över livet. Om de talat sanning skulle jorden gått under redan innan de fötts. De hade vinda, flackande ölögon, men Thao var inte rädd – bara nyfiken. Därför stod han stilla och tittade på dem.

När de upptäckt honom såg de honom rakt i ögonen och log sprucket.

– Nämen hej, sade den ene. Han talade brett och högt med äkta öltal. – Kom och sätt dig här bredvid oss.

Då blev han plötsligt rädd och vågade inte gå fram.

– Kom nu!

Ingen hade någonsin så enträget bett honom komma. Jo, hemma i Grekland, förstås, men inte i Sverige. Han satte sig mellan gubbarna, som slött makade sig undan såpass mycket att han precis fick stjärterum.

– Du är väl inte från Sverige? sade den ena gubben.

– Nää, svarade han.

Den andra gubben halade upp en flaska ur rockfickan och lade en stadig hand på Thaos axel.

– Ska du ha en sup? frågade han.

Då blev Thao rädd. Genom hans hjärna flög råa bilder: bilder av fars ölraseri.

– Nää, sa Thao. – Tack, lade han till för att ge eftertryck åt orden. Det blev en liten paus.

– Vad fan, sade gubben med flaskan, ska du inte ha en? Han skruvade korken av flaskan och inandades de ljuvliga brännvinsångorna, som var honung i hans näsa. Sedan stack han halsen i munnen och njöt av den berusande drycken i den förtjusande flaskan med guldtryck på etiketten. När han fått nog skruvade han på korken och stoppade ner flaskan i fickan.

Det blev tyst. Thao såg ut över torget och människorna. Han kände plötsligt att han måste gå.

– Jag går nu, sade han snabbt och reste sig. – Adjö, sade han och gick.

Han tänkte på händelsen länge efteråt. De hade varit snälla (de hade klappat hans pinade inre med nyfikna ord), och han ville träffa dem igen.

*

Thao gick till skolan nästa dag. Kanske var det samvetet som tvingat honom dit från sitt fördunklade hörn.

Nu skall jag få vänner, tänkte han när han gick över skolgården, och när han gick uppför trappan tonade en drömbild av Vera fram.

Utanför klassrummet bollade klassen med de spännande orden. Laget var fulltaligt. Ingen kunde få en plats där.

Dagen gick, men ingen talade med Thao. Honom vågade ingen umgås med. Då skulle man knuffas ner från sin piedestal. Istället tittade man snett på honom. Det krävde det svenska samhället.

Nästa dag gick Thao inte till skolan. Bortdriven därifrån gick han olustig och utan mål och mening på Göteborgs dystra, färgsprakande gator.

Dagarna blev veckor. Han inriktade tillvaron på att fördriva tiden på ett så roligt sätt som möjligt.

Ibland gick han till skolan men bara för att skapa nya tankar och himlar. Han flydde snabbt tillbaka till ensamheten bland skyltfönstren, affärerna och människovimlet.

6

En morgon var luften hög och frisk, och Thao kände tungsintheten sväva bort; han kände sig lätt och svävande, och plötsligt visste han det: han levde igen. Så fördunklad, så nästan-död hade han varit. Det hela var omöjligt och orealistiskt men ändå sant. Men nu levde han igen, och det var det viktigaste.

Anna kände också den höga, friska luften men på ett annat sätt: den gav henne styrka och insikt. Hon kände Thaos blyga väsen och hans övergivet pinglande livsklocka. Hon ville fylla den med bomullslena ord så att den inte skulle pingla längre.

De möttes så plötsligt vid skolhusets stora ingång att Anna inte hann följa sitt hjärta.

Men nästa rast, tänkte hon och gick in i pluggsalen.

Det blev rast. Thao satte sig på bänken vid väggen, vilken var hans ständiga rasttillhåll när han var i skolan, Anna satte sig bredvid honom. Hennes tankar hade blivit ängsligare. De darrade i henne och kom inte fram.

– Thao, började hon trevande.

Han ryckte till och var inte med på noterna som spelade i Annas mun.

– Ja, svarade han ändå men bet genast ihop tänderna så hårt att inga fler ord skulle kunna komma över hans förtorkade läppar.

– Trivs du i Sverige? frågade hon. Hon kände att frågan var löjlig och självklar. Den hörde inte dit. Inte nu.

– Sverige bra, svarade han utan att mena det.

Det var fel svar också.

– Nämen tycker du verkligen det? fortsatte hon, och hennes ton blev lite spydig utan att hon ville det.

– Nää, svarade han med döende röst och var genast skyldig. Han ville försvinna, bara försvinna till ensamheten igen.

Anna kände att hon bara förstörde Thaos tillvaro och försvann ut till skolgården och vännerna.

När hon försvunnit kunde Thao slappna av igen. Här fanns ju en vän. Han hade varit dum som inte svarat ordentligt på hennes frågor. Nu måste han springa efter henne och bli hennes vän.

Han sprang nedför trapporna och ut på skolgården, som badade i den svala höstsolen. Där borta stod hon, Anna hette hon visst, och han sprang dit.

Hon pratade med sina vänner och visade honom bara sin tysta rygg. Han vågade inte gå fram men stod och såg på ryggen en stund. Hon vände sig inte om, och han vågade inte stå kvar där och glo. Han gick.

Nu var han förlorad till staden igen, men med sig bar han en fläkt av gemenskap. De som inte genast kommer med i ringen kommer inte med förrän musiken slutat spela vid undergången och kanske inte ens då.

Den kvällen var det glädje i huset på berget. Ianos hade fått jobb som diskare, och de firade i öl och sockerdricka. De hade varit två månader i Sverige och kände för andra gången riktig lycka. Första gången hade de varit skygga och utlämnade – nu hade de börjat förstå och inordna sig i Sverige.

*

Några dagar senare slutade Göran sitt vikariat, och Ludvig Broström, den ordinarie läraren, kom tillbaka. Han hade legat fängslad under lakanen, men nu började han vara lejon värre än någonsin. Klassen tämjdes snart av hans stränga pekpinne och handflata. Han härskade från katederstolen, och ingen vågade viska eller kasta papper inför hans allseende gestalt. Men han var rättvis, och kunde man bara läxan hände en inget.

Ludvig var en föreningsmänniska, som samlade på medlemskort och förtroendeuppdrag. Ofta var hans kvällar upptagna.

Göran hade bett honom prata med Thao.

– Jag ska se vad jag kan göra, hade han svarat och försvunnit till kyrkorådets sammanträde. Det blev att se tiden an och hoppas att det blev en ledig stund.

Om detta visste Thao ingenting. Han fortsatte att driva på sta'n.

7

Några nyblivna tonåringar stod och spände sig vid en vägg med ölburkar i händerna och fimpar i munnarna. De kände sig hårda under jeansjackorna och kepsarna och skrek när de talade.

– Res dig, för fan, sade de till en kamrat som fått för mycket och såg sig nervöst omkring efter polisen som kunde komma.

– Nä, nä, jag sätter mig här, lallade han och sjönk ner vid väggen.

Då blev de andra rädda.

– Äh, kom så går vi, sade en av dem, och gruppen började upplösas.

– Ska du med? sade de till han som låg vid väggen, men han sov en redlös sömn och hörde inget. De lämnade honom.

Thao hade stått och sett på gruppen med hatiskt intresse: ölet förstörde hans far men var också spännande. När man dricker tillräckligt mycket öl somnar man, tänkte han och ville för en sekund lägga sig bredvid pojken vid väggen. Det skulle vara skönt att få sova och slippa världen en stund, tänkte han.

Thaos hjärna hade fått en ny tanke att arbeta med. En spännande och farlig men svensk tanke.

*

Snart stod han i varuhuskön med en ölburk i handen. Han var fruktansvärt rädd i magen, men det var spännande också.

– Hur gammal är du? frågade expediten.

– Tolv år, svarade han ärligt.

– Då är du inte tillräckligt gammal för att köpa öl, man måste vara minst arton år, förstår du, upplyste hon.

En lögn hade legat på uppvärmning och var nu färdig.

– Det till far, sade han, och det var nästan sant, eftersom far ju drack öl.

– Ja, ja, sade expediten, som granskat Thao och tyckt att han verkade vara för snäll för att supa och för ärlig för att ljuga och slog in den gröna burken på kassaapparaten.

Han kände sig lycklig, när han betalat med den nya månadspengen och börjat gå bortåt. Han ville skratta, men det blev bara en grimas av ett kvävt hee-hee.

Nu skulle han pröva någonstans. Bland människorna i fria luften vågade han inte, utan försvann in på en toalett.

Bakom det säkra låset drog han upp kapsylen på samma sätt som han sett andra öldrickare göra. Burken doftade unket. Det är fel på den, tänkte han och öppnade toalettlocket för att hälla ut vätskan. Men så kom han att tänka på pengarna han betalat för burken och bestämde sig för att smaka. Kanske smakade det bättre än det luktade.

Han öppnade munnen och fyllde den med bitterstarkt öl, som han genast spottade ut i toalettstolen. Smaken fanns kvar i munnen, och han tyckte det var lika bra att svälja åtminstone en munfull innan han hällde ut vätskan. Han gjorde det: han fyllde magen med resten av burkinnehållet.

Ölstinkande och omtöcknad kom han ut från toaletten. Det kändes härligt och svävande. Han ville ha mer öl, mer, mer! Men i fickan var månadspengen nästan slut.

Ingen fick reda på vad han druckit; lukten och töckenet från en burk öl drar bort snabbt. Själv tyckte han att det nästan inte hänt.

*

Det dröjde innan han vågade skaffa öl nästa gång, men en dag bestämde han sig för att känna spänningen igen. Han var räddare och mer medveten om vad han gjorde än förra gången, då han handlat i nyhetsrus. Alla tittade på honom, tyckte han. De verkade kunna se hans tankar, se vad han tänkte göra.

Vid ölhyllorna stod gänget, som lämnat pojken vid väggen, och skrattade åt råa skämt. De spred råhet omkring sig; människorna kastade snabba, ängsliga blickar på dem och skyndade undan.

Thao vågade gå fram och ta en – två ölburkar medan han tittade på gänget. Han hörde ju nästan till dom, han drack ju öl som dom.

De tittade på honom och log inåtvänt. Jo-jo, tittade de menande på varandra, den där svartingen skulle dom kunna använda.

– Öh, du, sade en grov yngling i skinnjacka och målbrottet.

Thao lyfte blicken och såg på honom.

– Så du dricker, sade skinnjackan.

– Jaa, svarade Thao.

– Men du får väl inte köpa öl?

– Nää. Men ja säja ja köpa till far.

– Å de går dom på?

– Jaa.

– Men vi kan inte köpa öl, sade skinnjackan och försökte se dyster ut. Det lyckades inte.

Nu ljuger han, tänkte Thao men svarade:

– Nää, och kände sig medlidsam och duktig.

– Kan inte du köpa öl åt oss? föreslog skinnjackan.

Thao blev kall i kroppen av den nya, oväntade situationen.

– Ja inte veta, sade han tveksamt.

Skinnjackan stirrade på honom en stund, bröt ner hans motstånd.

– Ja, sade Thao.

– Okej, sade skinnjackan och sträckte fram handen. Thao grep den.

– Okej, sade han och log. Han blev varm och glad över avtalet, men de praktiska problemen funderade han inte över.

Gänget lastade på honom femton gröna burkar.

– Nu köperu dom här, fattaru, väste skinnjackan i hans öra. – Vi väntar utanför.

Gänget gick snabbt ut genom kassorna, och Thao följde efter med burkarna i famnen. Det var kö, och Thao fick vänta. Burkarna rullade oroväckande.

Till slut kunde han släppa ner dem på rullbandet. Det var inte samma kassörska som förra gången, men hon frågade inte efter Thaos ålder och ärende, slog bara in burkarna på kassaapparaten med ett monotont finger.

– 104 och 25, sade hon.

Thao gav henne sin tiokroniga veckopeng, men hennes hand ville ha mer.

– Det räcker inte, log hon.

– Va, sade Thao.

– Det kostar 104 och 25, upprepade hon.

– Ja inte ha mer, sade han med tjock röst och blanka ögon. Sedan ville han ta burkarna och springa därifrån.

– Vem är det som ska ha ölet? frågade kassörskan.

– Far, ljög han.

– Vad har ni för telefonnummer?

– Ingen telefon.

– Va? sade hon och böjde sig framåt.

– Vi inte ha telefon.

– Nähä, sade hon och såg dum ut, men blev genast säker igen. – Konrad! ropade hon till en förbiskyndande man i vit rock, följ med honom här hem. Han skulle köpa öl åt sin pappa, men han har inte fått tillräckligt mycket pengar med sig.

Konrad tog ölburkarna i en påse och gick ut bredvid Thao. I ett hörn stod gänget och skrattade. Någon öl hade det inte blivit, men roligt hade de fått.

En timma senare hade Konrad lämnat tillbaka ölburkarna till affären.

Den kvällen ekade det av hårdhänt kontakt mellan en grov näve och en mjuk bak i huset på berget. Den kvällen grät en mor över sin sons olycka och mans råhet. Den kvällen kurade åtta rädda barn i varsitt hörn.

8

Gänget var supare och förstörare, som avskydde skolan och avgudade ölrusets frihet och ansvarslöshet. Efter en förstörarrunda kunde de säga: Ja va ju full, ja visste inte va ja gjorde.

Alkoholen är en farlig gud och cigarretterna smygande förgiftningsänglar, men det finns farligare: narkotikagudarna marihuana, hasch och LSD.

Gänget satt i ett hörn och fyllde sig, när Thao gick förbi.

– Kom hit! ropade de ölhetsigt.

Thao vände sig om, men vågade inte gå fram. De hade skrattat åt honom, när han misslyckats. Men det kanske var så: var och en fick klara sig själv.

– Sätt dig! skrek de.

Han satte sig och lutade nervöst ryggen mot väggen.

En ölburk räcktes mot honom, och han tog den med darrande hand.

– Drick! skrek de.

Han slet upp kapsylen, fyllde munnen med det bitterljuva ölet och tvingade sig att svälja. Magen brusade, öronen susade.

När han druckit upp burken, räckte de honom en ny.

– Drick!

Efter fem burkar låg han vid väggen. Han var i ett sjungande och svävande men farligt drömland.

När han vaknade, var det mörker och lampskuggor omkring honom. Han var ensam, de hade lämnat honom. Han vandrade hemåt i skräcknatten med bultande huvud.

De väntade på honom, fars nävar och mors ängslan.

– Slå honom inte, bevekte Marta.

– Han ska inte vara ute om nätterna! röt Ianos.

– Snälla, bad Marta.

Men Ianos var tyst och obeveklig.

I den sena natten brände Ianos in fyra röda streck i Thaos rygg med en svångrem. Så grym har han aldrig varit förut, tänkte Marta och sjönk in i gråten.

*

Thao började följa med gänget på dess supande och förstörelsevandringar. Han blev slav under ölet som sin far redan i unga år. De söp i gathörn, på soffor, på toaletter, överallt. Sedan gick de runt och krossade gatlampor och fönster. Ändå kände de sig oskyldiga, de var ju fulla.

En dag hade Tompa (en i gänget) med sig ett hemlighetsfullt paket. De pressade sig samman på en toalett, de åtta nyfikna pojkarna.

– Ja köptet igår, viskade Tompa. Han var kungen nu, han kunde vänta med att avslöja något. De var så nyfikna runt honom, så andlöst nyfikna.

– Cigaretter, viskade han, och spänningen sjönk besviket. – Marihuana. De flämtade till. Här räcktes dem världen, här fanns den yttersta spänningen.

Tompa öppnade långsamt paketet, medan sexton gloende kalvögon hängde över honom. Där låg två cigaretter.

– Säkert? viskade de tvivlande. – Säkert marihuana?

– Ja, svarade Tompa. Han slog eld på cigarettändaren och tände högtidligt marihuanan. Rökelsen spred sig i offerrummet. Här satt kungarna av stunden.

Tompa drog ett djupt bloss. Cigaretten vandrade mellan de spända händerna och av begär hetsiga läpparna. Alla drog in den giftångande röken. Nästa cigarett tändes och vandrade runt.

Barnen i det ångfyllda rummet börjar sjunka samman. De är i ett drömland; de finns bortom förståndet, där allt sjunger av tysthet och glädje.

*

Tre dagar senare kommer en låssmed dit. Varuhuset har kallat på honom för att få upp dörren.

– Tre dagar har den varit låst, säger en avdelningschef, som leder arbetet, till de nyfikna åskådarna.

Låssmeden sågar sig fram genom låset. Snart ska det falla. Snart ska de nyfikna få se den tomma toaletten. Jo, för den är tom. Han har öppnat så många baklåsta dörrar att han vet.

Men när dörren glider upp bestörtas de församlade av de nio kroppar i groteska ställningar, som fanns där. De sväljer, skriker, störtar iväg. De ville inte bli chockade. De ville roas, men var så nyfikna att de bara kunde tänka sig en, trivsam möjlighet.

Ianos Katsaros kommer springande. Han har meddelats av poliserna, som gissat rätt och är nöjda med sig själva. Han tar sin son i sina armar, vaggar honom, böjer sig över honom och gråter ut sin sorg på hans bröst.

Snart kommer resten av sorgeföljet. De fotograferas av tuffa journalister: scenerna som gråter och gråter, som öppet visar de gloende människorna sin sorg.

Han hette Thao. Han var grek. Sverige pinade honom en tid, utplånade honom sedan.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.