Mats Kristiansson
Dikter 1980

Vithetens land

Allt var vitt
i vithetens magiska land.
Där härskade leende
vithetens hand.
Viljornas vindlande rad
vandrade evigt där.

Stilla kväll

Grenstillnad från en vindlös tall,
nattdoftande ångor från tjärnens djup
och månskensglittrande ödelandskap:
den förvandlande, lugnfulla kvällen.

Syrenflicka

Du satt framför mig med öppet sorgansikte,
halvt gömd bakom en bukett vita syrener
vars vibrerande, starka doft
tycktes påminna dig om smärta och förlust.
Jag ville veta något om dessa blommor,
men innan jag hunnit formulera en fråga
hade du rest dig och gått.
Dina tankar känner endast du
och de som frågat och fått svar.

Hösten

Hösten är obarmhärtig.
Spröda blad faller i lundens mylla
och ger svartjorden färg:
träden förbereder sin vintersömn.
Nakna vrider de sig i smärta;
de susar tysta om mörker och köld.

Minnena

Minns när du skrattade åt snön
som föll i ditt hår
och när du försökte
fånga vinden en sommardag.
Minns när blommorna åter
vaknade i ditt rike
och bitterheten du kände
när senhöstens bruna löv täckte marken.
Minns – och lev igen!

Återföreningen

Plötsligt satt hon där
i det tomma, dystra rummet.
Hon ville så gärna vara oensam, som förr,
men tiden var inte längre densamma.
Hon drömde på natten om flersamhet
och grubblade på dagen i ensamhet.
En dag drömde hon istället.
Drömmen hade grubblat
lika länge som hon.

Morning

It was a calm morning,
and I was biking
on the frozen asphalt road.
Frost-white cobwebs covered
the grass.

Suddenly, I bent my neck
upwards
and saw the high heaven
with a cloud-wreath
at the horizon,

a moonset
in front of me
and a sunrise
behind me.

It was an odd morning.

Livet

Om livet finns
är källan
en blåsa.

Om livet inte finns
är källan
en tanke.

Varandet

Varandet är som ett vågskvalp:
förgängligt som ögonblicket,
långt som oändligheten;
det slår hårt mot stenarna,
men de är starka
och fnittrar blott
åt de inträngande försöken.

Varandet är självömkan:
man står med ett tomt såll
och en bortrinnande hög av sand
och intalar sig själv
att det är en dröm.

Varandet är trängtan efter det omöjliga:
ögonblicket då medvetandet är gränslöst
och intrycken överväldigar allt:
sökandet efter vad kanske ingen
någonsin ägt.

Varandet är en kort stund
då näthinnan äger oändlig kraft
men centrum sover vaket.

Oändligheten äger inte vi.
Den är blott för barn och drömmare
och andra flyende.

Kom i min famn, lilla rådjur.
Låt oss drömma om oändligheten:
låt oss vandra genom porten
och försvinna bort tillsammans.

En sanning

Stordikt föds inte.
Stordikt dör inte.
Stordikt lever för evigt.
Och detta är en sanning.

Stordikt tycks vara skriven för barn,
men barn förstår den inte!
Alltså: stordikt är för vuxna barn, tänkare, drömmare.
Och detta är en sanning.

Men stordikt är en picasso,
och nyckeln äger bara den som äger en spade.
Och detta är en sanning.

Stordikt talar inte;
stordikt tänker.
Den liknar en dröm, redo att analyseras i ljuset.
Och detta är en sanning.

Men sanningen är ett dolskt, i mörkret förvridet gäckeri.
Och detta är en sanning.

Vänskap

Vänskap, är det bara att slå
som dubbelsvärd mot andra?

Örnarna säger så,
men de är alltför svävande
och handlösa om någon faller.

Och duvorna kuttrar ömt,
men gäller det deras öde
reser de en mur av död.

Och grisarna, dessa jordbundna,
med mullhjärtan, med natthjärtan,
de är brunnfärdiga.

Är då vänskapen bara skörd?

Nej, i kärlek
kan hjärtan brinna och svärd smälta.
Då svetsas de samman, dessa barn.
Och detta är den enda sanna vänskapen.

Kunskapen

En ryttare på en silverhäst är kunskapen,
säger dyrkarna och hyllar sin konung.

Men de fega ser bara buken och skuggan
och sitter därför torrt.

Och de kloka, de seende,
de är kunskapen och därför ryttare.

Vad är kunskapen annat än sand
som rinner genom spretande fingrar?