Mats Kristiansson
Kväll i köket

© Mats Kristiansson 1981

Malin gick omkring och pyntade köksbordets vita linneduk med lergodstallrikar och orepade glas och blanka bestick och vita servetter runt den grönskande, röda julstjärnan, som stod i mitten på sin röda, virkade duk. På spisen puttrade söndagssteken, och ångorna från potatiskastrullen försvann i den susande fläkten.

Det var november. Utanför fönstret var dagen sval och lugn, och nästa morgon skulle frosten glänsa på gatorna. Snart är det vinter, tänkte Malin och mindes tidigare vintrar med osandade trottoarer och höga snövallar som skymde sikten vid gatorna och hala övergångsställen. Hösten kom till henne som en budbärare och meddelade att det snart skulle bli kallt och bistert.

Det avlägsna ljudet från tv:n i rummet intill väckte henne från tankarna. På spisen var maten färdig, och hon försatte bordet i ett tillstånd av ångande, doftande söndagslycka.

Sedan öppnade hon dörren till tv-rummet, där Knut (maken) och Hans och Jessika (barnen) satt och slappnade av framför en knastrande söndagsbio (en amerikansk trettiotalsfilm).

"Maten är färdig", sade hon.

"Ja, ja", svarade Knut, "vi kommer. Filmen är snart slut."

Malin stängde dörren och suckade och gick ut i köket och vattnade den kära julstjärnan på bordet och pelargonerna i fönstret, som alla kommit från jättepelargonen i hallen. Sedan stack hon in munnen i tv-rummet igen.

"Maten kallnar", sade hon med en ton som var ledsen och anklagande och irriterande.

"Vi kommer!" skrek Knut. "Stäng dörren och var tyst! Vi ser faktiskt på tv."

Malin stängde dörren och gick ut i köket, där hon påbörjade "den trevliga söndagsmiddagen med familjen". Hon skar en tjock skiva av det saftiga köttet. Det kändes som om hon skar i sin själ, sitt jag, sin självrespekt eller vad man vill kalla de innersta känslorna hos människan, och det var med ångest i bröstet hon började svälja maten.

Men tv:n tystnade, och familjen samlades omkring henne.

"Var så goda", sade Malin ironiskt. "Var så goda och ät nu."

Jessika gäspade henne i ansiktet. Hans gömde sig bakom en serietidning. Knut sade irriterat:

"Jamen du kunde väl väntat på oss."

"Jag sade faktiskt åt er. Två gånger."

"Det är ingen ursäkt!"

"Jaså! Ni bara sitter där och glor och glor, men vem tänker på mig!?"

"Jaså, jag tänker inte på dig! ... Men jag köpte en julstjärna åt dig på din födelsedag! Jag ska säga vad du är: Du är otacksam!"

Malin reste sig, smällde tallriken i diskbänken och sprang upp på sitt rum. Där slängde hon sig på mage på dubbelsängen, borrade ner ansiktet i sin kudde och vätte den med en tyst, salt, bitter gråt. Hon hulkade och snyftade i kudden: hon grät ut lite bitterhet där, på det virkade överkastet.

Ljudet från tv:n kom långsamt smygande upp till henne på mjuka stavelser. Nu sitter de där igen, tänkte hon och lyfte sitt varma, fuktiga, röda ansikte från kudden och gick ner.

*

Malin plockar fram en stickning från syskåpet i sitt rum (sitt allra heligaste). Där inne är det en skön ordning av garnnystan och tygstycken och trådrullar och allt som fröjdar en textilälskande människa. Sedan går hon ner i köket, där hon trivs och finns inom räckhåll för familjen.

Diskmaskinen brusar nära och längre bort tv:n. Hon slappnar av över de räta och aviga maskorna och funderar lite över livet och framtiden medan nuet sitter och glor, glor, glor på massmediernas kung.

Hans öppnar dörren och skriker:

"Öh, fixa ett äpple åt mig!"

"Åt mig med!" ekar Jessika.

"Låt mamma var i fred nu", förmanar Knut och sjunker djupare ner i fåtöljen. "Hon är trött och behöver vila ... Hämta era äpplen själva."

Men Malin har redan tagit två äpplen ur fruktskålen på köksbänken och gett dem till de ivriga händerna, som börjat läska sina munhålor med den sötsura äppelmassan.

På tv:n är det en Tarzanfilm. Johnny Weissmüller klänger omkring i lianerna bland aporna i det tropiska paradiset, klänger in i de äventyrsälskande, unga hjärtana. I hyddan finns Jane, Knuts blondin med läcker kropp och burrigt hår. Men Malin är ovetande och ställer inte till med något svartsjukedrama.

"Är det något mer ni vill ha?" frågar hon för att vara vänlig och kanske innerst för att se om de vill leva litegrand: om de vill göra kvällen till en trevlig gemenskapsstund. Men de ruskar på huvudena och säger "nej" och "tyst".

Hon går ut till sin stickning igen. Det ska bli en tröja till Knut. Hon vill se honom i den till vintern med barnen i pulkabacken eller stakande i skidspåret eller på skridskobanan, och hans ansikte ska vara lika rött och härligt som tröjan. Hon ska sticka en mössa också. Och vantar. Röd mössa och röda vantar till den röda tröjan. Hon älskar rött. Det är kärlekens färg. Och julens. Han kommer att bli hennes egen jultomte där ute i snön.

Inne i tv-rummet blir det Aktuellt och spänningsuppehåll. Hans hinner sticka näsan i kylskåpet.

"Jag tar en fanta", säger han till Malin.

"Ja, ja", svarar hon.

Tv och äta, tänker hon, det är det de tycker om. Och det är hon som ser till att det finns läsk och chips och godis hemma: det är hon som underhåller deras tv-magar. Men om det plötsligt var tomt i skåpen, då skulle det bli gnäll och "snälla mamma" och självömkan.

Knut öppnar dörren och skriker:

"Malin! Kan du se efter om tidningen ligger i köket!?"

Malin lägger stickningen på bordet och tittar efter tidningen på köksbänken och hallbordet och i tidningsstället men hittar den i fönstret bakom pelargonerna och lämnar in den till Knut.

"Tack ska du ha", säger han och slår upp tv-programmen.

"Vad är det på tv?" säger Jessika.

"Tyst!" skriker Hans, som nästan är med Baretta i bilen under hans jakt på rånarna.

"Det kommer ett program med Jerry Williams efter Baretta", säger Knut.

"Tyst", vrålar Hans, som inte hunnit uppfatta Barettas engelska kommentar till rånarens revolver.

"Vad skriker du för?" försvarar sig Knut. "Vi är tysta."

Det blir tyst: en morrande, ljudlös tystnad som varken är vänlig eller ovänlig.

Ute har det börjat snöa. Stora, smetiga flingor faller mot marken, klatschar till och mosas: faller tätt, tätt i virvlande dans. Malin har sett snöfallet och stickar omedvetet fortare men också gladare. Hon tycker om snön och lyckan i skidbackarna men är rädd för kylan som fryser gatorna halkiga.

Jessika kommer utspringande och dyker ner i kylskåpets bullåda.

"Finns det inga bullar!?" ropar hon.

"Nej", svarar Malin och ser Jessika rusa tillbaka.

*

Tv-hallåan har önskat en god natt, och Knut och Hans och Jessika har lagt sig. Malin fäster de sista garnändarna på tröjan. I finrummet slår klockan tolv. Allt är tyst.

Malin går till biblioteket, där de färgglada böckerna från olika bokklubbar trängs om utrymmet i de fem hyllvåningarna. Ett oöppnat bokpaket ligger på de sista tomma hyllcentimetrarna. Det kom idag, och hon känner en pirrande nyfikenhet i ögonen som hon måste tillfredsställa.

Det är en roman om kärlek bland rika män och kvinnor i herrgårdar, som man känner kommer att sluta i evig lycka: det är hennes älsklingslitteratur.

Det är nu hon lever: det är nu hon är lycklig på stolen i köket tillsammans med bokens overklighet, dess personer och deras öden i ensamheten och tystnaden och lugnet. Utanför fönstret smyger mörkret. Det försonar mycket av hennes grådisiga tillvaro: boken och mörkret är hennes parasoll mot verkligheten.

Under några nattliga timmar slukar Malin bokens sjuttiotusen åter och åter skrivna ord, placerar in dem i ett nytt sammanhang och utvecklar sin egen fantasi, som redan fyllts med tusen och åter tusen liknande minnen.

Det har börjat ljusna när Malin lägger sig i sängen. Hon kan inte somna: hon har läst ögonen brännande och fantiserat för mycket vid stickningen och varit vaken för länge. Nu kan hon inte rensa bort oväsentligheterna utan ligger och är rädd för framtiden och verkligheten och är kall och svettig och tänker virriga tankar.

Men till slut somnar hon och drömmer drömmar från sitt eget fantasicentrum.

*

Hon gick på bokstavsraderna i en jättestor bok som på trottoarer. Hela tiden åkte hon tillbaka som en skrivmaskinsvals och började gå på nästa rad.

Sida efter sida hade hon vandrat, sida efter sida vandrade hon. På sista sidan fanns ett blått hål med mild musik, som var lyckan.

*

Hon såg en trådrulle, som samtidigt var hon själv. Från ingenstans kom en tråd och snurrade sig runt trådrullen, som blev tjockare och tjockare.

*

En hand matade henne med chips. I bakgrunden var det sång och musik: "Köp chips ... Köp chips ... Chips är gott och nyttigt och ensamt ..." Hon ville sluta äta men kunde inte.

*

Hon åkte pulka nedför en backe med mjuk snö. Plötsligt förvandlades snön till sand, och en man i "arabdräkt" sade: "Det här är ju Sahara!"

*

Allting blev mörkt och lugnt omkring henne, och oron försvann, och hon behövde inte finnas men var ändå mycket mer närvarande än hon brukade vara. – – –


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.