Mats Kristiansson
Stationen
Ett collage

© Mats Kristiansson 1981

Det är natt i Stockholmsförorten; för några timmar har tågen slutat att dunka in mot perrongen och tjutbromsa vid dess kant och hålla maskinerna igång inför avgången från ändstationen och vändstationen; och inga människor köper glass i stationskiosken eller springer genom spärrarna för att hinna med nästa tåg eller vilar benen och pustar ut på perrongens fyra träspjälssoffor.

Vid stationshusets kalla stålvägg ligger en okammad yngling i skinnjacka och boots och sover och fryser. Bredvid honom på asfalten ligger tomma ölburkar och tuggummin och kolapapper och apelsinskal.

*

En kvinna i röd kappa och kapuschong över det nedböjda huvudet kommer gående med raska steg. När hon ser figuren vid väggen blir hon lite svettig och nervös och känner obehag och lite rädsla. Ändå stannar hon upp ett ögonblick och tittar på honom. Han ser frusen och ensam och dyster ut under sina tuffa kläder.

Men så skyndar hon sig att låsa upp och försvinna in, vill inte se mer men glömma.

Hon har sitt arbete och sin plats i en kur i stationshuset; hon säljer biljetter, stämplar biljetter, tittar på månadskort. Snart ska automatiska datorögon titta på månadskorten. Järnvägen tänker på hennes ögon, köper maskiner och förenklar arbetet, utvecklar och bygger nytt. Det skulle komma att bli en stålrå, maskinell tillvaro, och hon skulle kanske en gång få sitta och titta på maskinerna och beundra och vara passiv medan de arbetade och drog ström och hon drog lön.

Hon satte sig i kuren och kontrollerade att biljetter och stämplar och växelkassa fanns och att fläkten fungerade; hon tog fram en spegel och jämnade till håret och läpparnas rödfärgning.

*

En rakryggad, vänligt leende äldre man kommer gående mot stationen. Han är stins där, har uniform, flagga och värdighet.

"God morgon", säger han till ynglingen vid väggen. Men ynglingen svarar inte, han snarkar och pustar och sover.

"God morgon, Rose-Marie", ler han mot kvinnan i kuren.

"Morrn", svarar hon trumpet. En gång hade hon en flera minuter lång pratstund med den äckligt leende och evigt lycklige stinsen och talade om vad hon hette. Sedan dess fick hon varje dag höra hans "God morgon, Rose-Marie". Hon hade inget emot hälsningen men trivdes med att vara anonym och spännande; och stinsen skulle hon kunnat skämta med och sagt en pseudonym. Det skulle varit trevligt att bli kallad för något sött, självvalt namn och kunnat skratta bakom munnen åt stinsens naivitet.

*

Människorna som ska åka med första tåget kommer vandrande. Där finns många skiftjobbare och fabriksarbetare – en stor, grå massa som väller fram varje morgon och kväll. De bär sina matkassar och matväskor i händerna och ser dystra och morgontrötta och jobbaraktiga ut, och det luktar fabrik om deras kläder och väskor, och under deras ögons vardagshinna finns en gömd glädje.

De vandrar genom spärren som en ändlös, mumlande rad och visar den vackra men oåtkomliga och därför spännande kurvakterskan sina oljedoftande månadskort. Ingen vet vad hon heter – hon är bara ett ljus, en morgonsol, ett stjärnfall.

Rose-Marie trivs med att vara anonym och sevärd men kastar inga blickar på någon i raden. Hennes hjärta är hos henne själv; hon vårdar sin skönhet och kropp och sina kläder.

Arbetarna står på perrongen och väntar och säger vaneord till varandra och gäspar och längtar till söndagsmorgonens sovtimmar.

*

En man i träningsoverall kommer joggande på trottoaren. Hans hår rufsas av vinden, och hans ansikte är varmt och rött, och han stånkar och stånkar och stånkar (man får en förnimmelse av ett ystert lokomotiv).

Han springer förbi ynglingen vid väggen och in till Rose-Marie.

"Morrn", flämtar han.

"Morrn", svarar Rose-Marie.

"Jaha, så var det morgon igen ... En sån härlig morgon."

"Jaa, det blir fint idag."

"Ja, jag ska ge mig iväg igen ... Adjö."

Mannen sprang ut igen och försvann bortåt affärscentrumet. Kvinnan i kuren verkade tycka om sportsmän. Därför visade han henne varje morgon sin spänst. Han visste inte vad hon hette men tyckte hon var vacker. Det blev liksom en behaglig andhämtningspaus i löpningen.

Rose-Marie tyckte han var fånig som sprang omkring och joggade och jobbade för ingenting. Men utan att ha erkänt det ens för sig själv var hon fascinerad av hans flit och energi och friska rödblommighet. Hon satt nästan och väntade på honom om morgnarna.

*

Det börjar ljusna; det börjar bli liv och klarhet i dagen, och människorna börjar krypa fram ur sängarnas värme och trygghet och njutning.

Ynglingen vid stationshusets vägg har tinat upp och gått sin väg. Han är som ett kräldjur: morgonsolen mjukar upp hans leder och värmer hans blod.

Han hem är gatorna och sofforna och trapphusen; i natt har han legat vid järnvägsstationen efter att ha värmt sig med tre folköl. Han ligger ofta där. I ett hörn av stationshusets vindlande plåtväggar har han ett slags hem och trygghet: ett hus med två väggar utan tak.

Förut bodde han hos en alkoholiserad änka, som var hans mor. Men alkoholen försörde hennes nerver och kropp och deras gemenskap och närhetsglädje, och en dag hämtade man henne och tog in henne på en avvänjningsanstalt. Hennes då sjuttonårige och arbetslöse son kunde inte betala hyran. Han vräktes i februari samma år och blev "fri liksom fågeln" och fick skaffa bo under stjärnorna.

Det hände för över ett år sedan. Nu har han tagit kvarter i det största människovimlet och försöker liksom få lite värme från kropparna som rusar förbi.

*

I kiosken tar Astrid plats. Hon är stor och rund och sitter som Moder Svea bland tidningstravarna och karamellhögarna och skrattar och är glad och vänlig mot alla. Hon känner människorna som handlar där och vet mycket om det som händer i trakten. Nyhetsbank skulle hon kunna kallas. Eller månadstidning. Människor kommer dit och sätter in och tar ut nyheter eller byter sina notiser mot redan inlämnade.

*

En kvinna med en bukett vita blommor i famnen kommer gående. Hon har kammat sitt långa, mörka hår bakåt, liksom öppnat ansiktet, som är vackert och ökenbrunt men oändligt sorgset med djupa ögonhålor och dyster mun. Det vilar ett slags begravningsstämning över henne.

Hon går fram till kiosken.

"Ett paket tuggummi", viskar hon.

Sedan stoppar hon in en näve toy i munnen och tuggar frenetiskt och nervöst.

Astrid tycker att hon verkar ensam och bortkommen och frågar:

"Är det något jag kan hjälpa till med?"

Kvinnan letar med ögonen efter något intressant att fästa blicken på och sysselsätta sig med någonstans på kioskväggen men hittar inget.

"Nä ... Nä ...", säger hon och hastar in i stationshuset.

"Centralen", viskar hon.

"Hur sa?" säger Rose-Marie och lutar sig framåt för att höra bättre, kommer in på kvinnans stora sorgerevir.

"Centralen", upprepar kvinnan med ännu lägre röst och fumlar med handen i fickan efter portmonän.

"Sjutton och femtio", säger Rose-Marie.

Kvinnan knäpper upp portmonän och lämnar fram en hundralapp. Pengahögen hon får tillbaka blir ofantligt stor och går nästan inte att pressa ner i portmonän (det är hennes nervositet som gör den stor); hon tappar en femtioöring på golvet, den rullar undan och får ligga kvar (hon vågar inte plocka upp den).

Kvinnan är darrig och svettig och har klåda över hela kroppen och tuggar paniskt på tuggummina när hon går ut på perrongen. Där sätter hon sig på en bänk bredvid en piprökande gubbe i grå hatt och grå rock. Hon tuggar och tittar i marken, tuggar och tittar i marken och försöker gömma sig i håret och är glad över att den grå mannen inte tittar på henne eller säger något till henne eller ens verkar ta notis om henne.

Hennes sambo gav sig av från deras gemensamma lägenhet kvällen innan efter att torrt och sakligt meddelat att han inte brydde sig om henne längre och inte tänkte komma tillbaka. Hon hade inte ropat, inte skrikit, inte gråtit – bara sjunkit in i en tyst apati och stängt in sin sorg och ensamhet.

Nu känner hon sig alldeles ensam och vet inte vad hon ska göra, bara att hon vill fly, fly, fly. Men först ska hon pynta sin mors och fars grav och minnas deras värme och försöka bli lite lyckligare och kunna tänka och hoppas igen. Hon tror nästan att de kalla kropparna ska kunna ge henne en tillvaro och framtid.

*

Under förmiddagen hände inte mycket, det var tyst och enformigt och sövande. En och annan tystlåten, grå, ackande gubbe eller gumma köpte en tidning i kiosken. Då och då gick någon hemmafru med matkassar förbi och ibland några ivrigt samtalande ungdomar. Tågen gick halvfulla till och från stationen, och det fanns ingen människomassa att gömma sig i på perrongen. Astrid läste tidningar, Rose-Marie stickade på en kofta, stinsen satt på en bänk under perrongtakets skugga och blundade och slöade.

Det var sommar, det var soligt, det var framemot elvatiden. Turisternas dialektbrusande orgelkonsert satte igång på stationen. Astrid och Rose-Marie satt fångna i sina burar bland biljetter och klirrande kassaskrin och glassar och klirrande kassaskrin. Stinsen bar väskor och pratade och viftade med flaggan och pratade och bar och gav upplysningar om avgångstider och spårnummer och järnvägskuriosa.

*

En stolt man med kostym som gör honom reserverad och anonym och oåtkomlig och fru under armen och dotter som skrattar och hoppar en bit framför honom kommer gående. Deras påfågelskläder vajar i den mjuka vinden. De ska till Skansen och aporna och björnarna och elefanterna.

"Vill du ha en glass!?" ropar kostymmannen till flickan.

"Jaaa!" tjuter hon och rusar bort till kiosken. Där står hon och väntar vid väggen och är otålig när föräldrarna äntligen hunnit dit.

"En storstrut", säger flickan bestämt – det är den största och dyraste och godaste lyckan.

"En storstrut", säger kostymmannen och låter på något sätt diplomatisk och affärsmässig. "Jag tar en ... sandwich. Vad vill du ha?" fortsätter han och vänder sig mot sin fru.

"Samma som dig", säger hon och ler och låtsasskrattar som om hon sagt något lustigt.

"Två sandwich och en storstrut", repeterar kostymmannen.

"Två sandwich och en storstrut var det", säger Astrid och går bort till frysboxen med all dess frusna härlighet. "Jaså, ni ska ut och åka?"

"Jaa, vi ska till Skansen", säger kostymmannen.

"Och hur mår Ann-Louise?" säger Astrid, lutar sig ut genom rutan och sträcker fram glassen mot flickan.

"Jag mår fint", säger hon och tar glassen. Hon är kompis med Astrid, och de brukar ofta ha långa diskussioner, men när hon får en glass är den hela hennes värld.

"Tur med vädret har ni i alla fall", säger Astrid till frun.

"Jaa", svarar frun och ler och ser stolt och uppmärksammad ut.

"Ha det så trevligt", säger Astrid och vinkar och gladler när familjen går.

Ann-Louise sliter pappret av glassen och slänger det i papperskorgen på kioskfasaden. Sedan doppar hon tungan och läpparna och hakan och kinderna och näsan i den härligt kladdiga fetglassen och njuuuter när hon går in i stationshuset och genom spärren och ut på perrongen. Där upptäcker frun hennes ansikte. Först blir det överraskningens tystnad, sedan kommer ett litet utbrott.

"Nämen Ann-Louise", säger hon – en kort vanefras som innehåller ilska och ledsenhet och besvikelse och betyder att Ann-Louise varit slarvig och inte som hon bort vara. Hon plockar fram en näsduk ur handväskan och torkar bort det härliga glassmetet.

Kostymmannen försöker skämta bort eländet.

"Söt glass i ett sött ansikte", säger han och är väldigt nöjd med sig själv och står och myser tills tåget dundrar in på perrongen och de skyndar sig upp och skaffar en egen liten miljö och pratavskildhet.

*

Rose-Marie slutar sitt pass klockan halv elva. Tio trettio noll noll brukar nästa kurvaktare komma. Han heter Persson och är liten och senig och flintskallig och har ett ansikte fårigt som en plöjd åker. Allmänt kallas han Urmakarn för sin punktlighets skull.

Idag kommer han tre minuter för sent. Rose-Marie skyndar sig ut, och Persson sätter sig på stolen utan att säga något – han ser bara sur och vresig ut.

När han kommer dit tio trettio noll noll ser han fullständigt neutral ut. Men för varje tåg som ankommer eller avgår si eller så många minuter för sent blir han lite ilsknare och brukar framemot eftermiddagen vara arg som en getingsvärm Han kontrollerar tågen mot tidtabellen och sitt digitalur och samlar på ilska och verkar trivas med det.

*

En zigenarfamilj har slagit sig ner på en gräsplätt utanför stationshuset och njuter av solen och dagen och sommaren och det mjuka gräset. De betittas av människorna som går förbi; det har blivit som på zoo. "De där utlänningarna", viskar man till varandra. "De där zigenarföljena." Men samtidigt beundrar man deras kläder. "Så vackra kjolar", säger man och funderar kanske i hjärndjupet på hur man skulle kunna skaffa något liknande.

Men man säger inte: "Så vackra zigenare." Man går där och accepterar till hälften och är nöjd med att vara svensk bland svenskar och kanske kommenterar i samförstånd med någon, svensk naturligtvis, och springer sedan åter in i anonymiteten.

*

Några nyblivna tonårspojkar kommer gående med en nervös och ojämnn pubertetslunk. De fnittrar och vill verka vuxna och nonchalanta men stannar och klänger på staketet mot järnvägen och tittar på högspänningsledningarna och sparkar sten på allvar och verkar överdrivet barnsliga men märker naturligtvis ingenting själva.

De har börjat intressera sig för kvinnan. De dras till vackra damer som just har kommit in i vuxenvärldens frihetsnjutande pengatillvaro men ändå är tillräckligt nära lekarna och fantasin och spontantiteten.

Kvinnan i järnvägskuren har de hört ska vara något extra. Men hon arbetar inte nu, och de skyndar sig ut från Urmakarns vrede.

Efteråt diskuterar de Urmakarns fåniga blick och sin egen djärvhet och oantastlighet och grinar mot varandra av lättnad över att ha sluppit undan Urmakarns troliga fråga om vad de gjorde där inne. Sanningen var otänkt och inte diskuterad ens dem emellan – bara ett slags tyst samförstånd – och en lögn skulle har blivit för fnittrig. Frågan hade alltså bara ett dunkelt pubertetssvar.

Den enda möjligheten var att smita, alltså smet de.

*

Sex långhåriga ynglingar (en är ynglingen med stationen som nattkvarter) i fransiga jeansvästar och svarta kepsar och boots och svarta bälten med stora spännen och brokiga näsdukar som halsband står utanför stationshuset och röker och svär och drar halsbloss. De är just utsläppta ur skolhagen och arbetslösa och håglösa och vill inte kännas vid verkligheten; de gömmer sig undan den i trånga tankebanor och har "kul som fan" tillsammans med "gänget" och försöker känna den frihet de tror sig ha.

"Ah, vi drar till sta’n", säger en av dem och slänger cigarretten.

De går in i stationshuset och visar Urmakarn sina månadskort, som de skaffat för att det ska bli lättare att "dra till sta’n". Men en av dem har glömt kortet hemma.

"Jag glömde det", säger han med en röst som verkar komma från halsdjupen eller struphuvudet.

"Betala!" ryter Urmakarn med en bitsk ton som retar ynglingen.

"Jamen för fan, jag glömde det ju!" dånar han.

"Sjutton och femtio eller kortet!" ryter Urmakarn.

"Var lite hygglig, för fan", säger ynglingen.

"Bråka inte med honom", försöker hans kompisar medla.

"Okej då", resignerar den månadskortslöse och betalar de sjutton kronorna och femtio örena. "Djävla gubbe", mumlar han för att demonstrera att han inte gett sig och bli av med den sista ilskan.

De är disharmoniska och känner sig inte accepterade av omgivningen och är lättretade och argsinta och spända. Som en omskakad champisflaskas pysande kolsyrebubblor.

Urmakarn har fått skrika ut lite ilska över det två minuter försenade tretton och trettiofem-tåget. Han tror han vet hur man ska ta "sådana där". Hård och fast är hans arbetsfilosofi och biljettintäktssäkerhet.

*

Det är eftermiddag, och arbetarna börjar återvända till sina lägenheter och turisterna till sina sommarhus eller vänners gästrum.

Arbetarna är trötta och leds av stationens buller och mummel och myrgång. De går tysta och dystra genom spärren. Nu finns ingen skönhet där – bara en vresig, senil, ledsjuk gubbe i sina sämsta år.

Men turisterna är fascinerade och intresserade och ser alltid något nytt i de ändlösa skenorna och den för dem obekanta och nya miljön och fotograferar sina medturister överallt.

*

Klockan arton trettio noll noll slutar Urmakarn sitt pass. Då kommer Svea. Hon är Astrids sätts- och kroppskusin, men någon närmare släkt- eller vänskapsnärvaro finns inte mellan dem. De är så lika varandra att den ena irriterar den andra med sin närvaro; det blir dubbla tankar och känslor och vanespråk.

Hon kommer alltid "på sekunden" och slår Urmakarn på klockan och självförtroendet. Det är vad hon vill också; hon retas med honom, men han förstår det inte. Han går bara omkring och grämer sig över att han har en överkvinna fast han är så perfekt han kan.

*

Solen börjar tona ner sitt ljus, och gatljusen tänds för natten. De kastar sina dystra, plågsamma skuggor över asfalten: böljande, farliga skuggor som verkar vilja gripa tag i något.

Den långhåriga ynglingen har kommit tillbaka. Han sitter vid stationshusets vägg och häller i sig en burk öl.

Ett tåg åskar fram som en lysmask. Passagerarna syns i fönstren. Det ser ut som om de brinner, men det är bara lysrören som blinkar när lokets antenner släpper ledningen ett ögonblick. Men det är ändå kusligt.

När tåget bromsat in väller människorna ut. De lever ut det sista innan det blir natt. Det är fnittriga, trötta, lyckliga människor från nöjesparken (Gröna Lund) och förälskade, lyckosökande månskenspar på promenad under gatlyktorna och de sista arbetarna. Det är kanske inbillning, men de verkar skynda sig mera och gå fortare nu än i morse. Kanske vill de komma hem fort. Till familj och lycka och avkoppling. Eller är det kanske mörkret som kramar dem kärvänligt om skräcknerven?

*

Mörkret finns egentligen inte, bara försvunnet ljus.

På natten vänder sig jorden bort från solen för att inte bli för varm och ljus och få en glödröd solsida och en dödsmörk rymdsida.

I rymden finns inget som kan samla värme eller ljus; där är det tomt, där finns bara mörker.

Men mörkret finns inte och är ofarligt. Det är föreställningarna om och misstron mot det som skulle kunna gömma sig där som bygger upp skräckstämningar.

*

Ynglingen vid stationshuset har somnat med den tomma ölburken tryckt mot bröstet. Han stöder kroppen på den andra armbågen (den kommer att sova nästa morgon) och har benen utsträckta och huvudet lutat obekvämt åt sidan.

Astrid har tagit sin kappa och låst kiosken och gått hem. Svea sitter i kuren och slöar och väntar på avlösning. Stinsens flagga har för länge sedan bytt kropp.

Dagen slocknar. Gatljusen flödar. Skuggorna frodas. Tågen kör luft och lysrör och mystiska nattåkare.

Det är natt. Det är dunkelt. Det är dagslut. – – –


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.