Mats Kristiansson
Dödar

Luften dallrar het genom strupen; bakom dig sopar vinden bort spåren. Du längtar efter vatten och försöker dricka sanden, men den bränner upp sår på din tunga. Du orkar inte längre och faller; du drömmer att du brinner i helvetet.

I öknen lyser benen vita.

Den-Vackra-Fågelns hy var vit som näckrosblad, hennes hår gyllene och hennes dräkt guldglänsande. Hennes beundrare var talrika som skogens träd. Skalder skrev dikter om hennes skönhet. Ryktet om henne spreds över världen.

I bärstol for hon i ryktets spår, buren av de som dyrkade henne. Bakom bärstolen rörde sig lika många fötter som det fanns blommor på marken. Det hände att bärarna dog av utmattning, men de ersattes genast av andra hängivna och blev övergivna, liggande i vägkanten.

En kväll blev följet överfallet av rövare. De obeväpnade beundrarna sökte desperat skydda sin skatt med sina händer och kroppar, medan rövarna å sin sida ville nå de rikedomar de trodde fanns i bärstolen. Många beundrare var slaktade när Den-Vackra-Fågeln steg ut för att blända och förstumma fienderna med sin skönhet och därigenom också stoppa dem, men några fiender blundade och slungade på måfå sina spjut.

Den-Vackra-Fågelns skrik när blodet färgade hennes dräkt vit fördövade alla som hörde det, så genomträngande var det (de skulle komma att sakna hörsel resten av sitt liv), medan ögonen hos de som sett henne förbrändes (de skulle för alltid ha två mörka hålor under pannan). De som slungat spjuten flydde tills de dog, medan beundrarna apatiskt lade sig vid den skönas sida för att liksom henne dö och för alltid utplånas (kanske tänkte de att den sköna nu nått en annan värld och att de, om även de dog, skulle återse henne där).

Fartyget lämnade den nordliga hamnen i stiltje och sol, klöv bullrande vattnet på sin färd mot polen. Ombord fanns sju orädda män: heroer med vilja att besegra isen och kylan, nå polen och placera sitt lands flagga där.

En tid senare lade fartyget till vid polarisens kant efter att ha korsat den nordliga oceanen. En man lämnades kvar vid skeppets radio; de övriga sex for iväg på skidor, förväntansfulla och lyckliga över att ha nått så långt. En bit bort stannade de och vinkade. Den kvarlämnade satte sig under hörlurarna medan de sex blev allt mindre.

När radion föll ner i en vak svepte en kall vind in i de hjältemodigas värld. Dödstankar började röra sig inom dem, ty de visste alla att civilisationen var oändligt långt borta och att ingen kunde meddelas om de behövde hjälp. Förståndet mumlade om att vända tillbaka med ett misslyckande, men det heroiska drev dem vidare mot målet.

En dag klagade två män över magsmärtor, men trots detta fortsatte expeditionen framåt. Magsjukdomen blev dock värre och spred sig tills alla fått den. Ändå drevs de framåt av sitt beslut, ty det var mycket starkt och de var alla villiga att underkasta sig vad som helst för att uppnå det.

Slutligen sjönk dock männen samman en efter en tills alla låg ner i groteska ställningar. Febern steg i de sjukas kroppar, som blev så heta att det var underligt att isen inte smälte under dem. Männen själva var inte längre där, ty febern hade fört bort deras själar till alla drömmars ursprung.

——— En man förs bort ——— han är död ——— vidderna förmådde inte livnära hans expedition ——— som siste överlevande fortsatte han trotsigt mot sitt mål, men till slut orkade han inte längre, ty snön och kylan åt upp hans liv ——— bäraren liknar en människa, men är tystare och otillgängligare ——— hans muskulösa, tjockhudade kropp springer mot polarvinden utan synbar ansträngning ——— kanske är han medlem av en glömd folkras ——— kanske har den döde mannens själ tagit över en isbjörns kropp för att bli bättre anpassad till klimatet, en ny boning som han försökt förmänskliga och nu bär bort sin förra boning med ———

Med okuvlig vilja fortsätter mannen med sin tunga börda ——— ingen vet vilka tankar som rör sig inom honom, ingen vet heller varför han bär bort kroppen ——— kanske ska den bli föda åt honom själv eller hans familj ——— kanske tänker han begrava den ——— kanske vill han bevara kroppen som ett minne av sin förra existens ——— kanske tänker han använda den igen någon gång när han åter kommit till ett land med varmare klimat ———

Det är ännu dag ——— midnattssolen är röd i sex månader, mörknar sedan i natt ——— inte förrän då är det tillåtet att sova; då sover man i sex månader, vaknar kanske aldrig mer ——— isbjörnsmänniskan har långt kvar att gå ——— han måste fortsätta att vandra utan rast i tre månader till ——— han försvinner in i solen, uppslukas av vidderna och är borta ———

——— Isbjörnarna gled ut i vattnet ——— fisken flydde förskräckt undan ——— de lurviga bestarna dök ——— efter en stund kom de upp igen med fisk i munnen ——— en isbjörn återvände aldrig ——— kanske blev den fiskföda: det isbjörnarna gav i utbyte mot de fiskar de fångat ——— isbjörnarna hedrade den fallnes minne med att inte äta på fem dagar ——— detta ledde till att ytterligare två isbjörnar avled och begravdes i snööknen ———

——— Snöstormen är vit och tät ——— den bygger sin kropp av det täta snöfallet och blir därigenom allt större ——— ibland skymtar håligheter i kristallmassan ——— då och då skymtar de enskilda flingorna ——— men framför allt känns de vassa stjärnorna och stormens fruktansvärda vinande ———

I en hålighet syns en naken kvinna ——— hon hoppar ut och lyfter från marken ——— hon svävar framför stormen som om hon styrde den ——— hon för den orädd mot platser där inget levande finns och stormen inte kan döda ———

Kvinnan dansar framför stormen ——— hon lockar den till sig och öppnar armarna för att bli omfamnad ——— stormen kastar sig över henne, och hon försvinner in i dess mjuka kropp ——— de virvlar tjutande bort mot horisonten ———

——— Mannen tog duvan ur buren och fäste meddelandet runt dess fot ——— han öppnade händerna och kastade duvan högt upp i luften ——— hon steg snabbt och högt ——— hans arm blev därigenom mycket lång ——— han tittade uppåt mot duvan, som sökte finna ut i vilken riktning hon skulle flyga ——— slutligen satte hon fart mot sydöst ——— mannen såg sitt sista hopp försvinna ———

Mannen satte sig ner och började vänta ——— han spanade mot horisonten, där is och himmel möttes ——— där fanns landet som duvan förhoppningsvis skulle nå ——— där fanns de som skulle rädda honom ——— han kände åter kölden, kröp ihop och somnade ———

När han vaknade hade midnattssolen slocknat ——— det hade nyss inträffat, ty snön reflekterade ännu ljus även om det var mycket svagt ——— i denna halvnatt trevade mannen efter något som låg på marken; vad det var kunde han inte urskilja ——— när han slutligen fick grepp om det kände han att det var en fågelkropp ——— döden hade passerat alldeles nyss, ty kroppen var ännu varm ——— han lade fågelkroppen mot sitt ansikte för att stjäla dess värme ——— sittande på detta vis inväntade han sin egen död ——— slutligen utplånade mörkret allt ———

——— Landskapet är mörkt, ty oändligheten har anlänt ——— någon annanstans är det ljust för evigt ——— någon annanstans är det grönt; där finns det ännu liv ——— någon annanstans flödar vattnet; där är det ännu vår ——— runt kroppen är det svart och förfruset; där finns endast död och vinter, tomhet och förlorade drömmar ——— ingen kommer någonsin att få veta sanningen om expeditionens öde, den djupaste sanningen som kylan och mörkret begravt ———

——— Isberget satte full fart mot den eviga isbarriären, tvekade lite inför dess mäktighet, men var i nästa ögonblick igenom ——— obönhörligt plöjde det en fåra i den is som varit oförstörd en evighet ——— det hade blivit mycket kraftfullt och villigt genom sina mäktiga passagerares väldiga kraft ———

När isberget inte längre såg fårans mynning stannade det ——— passagerarna hoppade ner på isen ——— det var en härskare och en härskarinna ——— kanske planerade de att kolonisera det karga landet ——— kanske sökte de äventyr och faror ——— kanske besökte de den yttersta utkanten av sina domäner ———

Härskaren tittade bort mot bergen: i fjärran kom en väldig isbjörn snabbt mot honom ——— härskarinnan spanade upp mot skyn: en glänsande diamant sjönk ner mot henne ——— han steg upp på isbjörnen och försvann snabbt bort mot bergen hon besteg diamanten och var snart en stjärna bland de andra stjärnorna ———

De sex männens kroppar ligger orörliga på isen medan deras själar gett sig av för att söka upp nya kroppar. Vindens rytande får den lösa ytisen att lägga sig ovanpå kropparna, varför de snart begravts fullständigt och väl aldrig kommer att återfinnas.

Bland ormbunkarna låg en naken människokropp. Kanske ett lik som av misstag inte blivit begravt. Kanske en olycklig som begått självmord. Kroppen hade inte legat där så länge, så den hade ännu inte börjat ruttna. Ögonlocken var slutna. Den döda kunde tas för en sovande, men den som vågade känna efter skulle upptäcka att den nakna huden var kall.

Nästa dag var kroppen överfylld med liv: ett samhälle vandringsmyror hade funnit sin lycka.

Nu var det äntligen dags, han var redo att göra vad han så länge funderat över, längtat efter, gruvat sig för, ingenting kunde längre hindra honom från att utföra vad han måste. Han satte på sig rocken och den gamla hatten, i porten stannade han till och tittade upp mot solen, sedan gick han ut i regnet med enda utsikt att bli genomvåt.

Han mötte två äldre kvinnor, de nickade åt honom, om det var vänligt eller ovänligt kunde han inte se, men han inbillade sig att det var vänligt. När han gått förbi kvinnorna började de viska till varandra.

I parken stannade han till, satte sig på en soffa, satt länge i den svala luften, njöt av att sitta där i regnet trots att han frös. Det var få löv kvar på träden, gräset hade börjat gulna, inte många människor gick förbi: sommarens liv hade passerat ålderdomen och dött. Några flickor gick förbi honom, de pratade och skrattade, skrattade och log, han tyckte att de såg underbart lyckliga ut. Något i mannens kropp började röra sig, en svag gnista från fertilitetens dagar darrade till inom honom men slocknade snart igen.

Det slutade regna, då reste sig mannen och gick till biblioteket, där han tittade igenom dagstidningarna, av gammal vana läste han de välkända texterna om våldet, om misshandeln i den egna staden och kriget någonstans ute i världen. Han lade ifrån sig tidningen och blundade, slumrade till i den kommunala stolen. Personalen kom och väckte honom när det var dags att stänga för dagen, han ursäktade sig ut genom porten och gick med snabba steg genom staden.

På kvällen kom han tillbaka, gick in genom samma port som han gått ut genom på morgonen. Han hade gjort vad han måste göra, vad han ansåg att alla var tvungna att göra: han hade levt ännu en dag av sitt liv, han hade kommit en dag närmare döden. Han somnade lugnt, förvissad om att en dag få dö.

Hon springer. Benen rör sig snabbt. Ibland kastar hon ögonen bakåt för att kontrollera avståndet till förföljaren. Paniken rinner i ögonen och bränner i halsen.

Så når hon trädet och sjunker ihop under det. Där uppe hänger frukten, men hon orkar inte sträcka sig efter den. Hon är slut. De sista andetagen passerar strupen, och förföljaren kan inte längre nå henne.

Hon hade just dött när regnet kom. Det kylde snabbt ner hennes livlösa kropp. Hon låg i parken under den stora eken under en lyktas ljus. Ögonlocken var slutna. Kvinnan kunde tas för en sovande, men den som vågade känna efter skulle upptäcka att huden var kall.

En kvinna med smutsiga, trasiga kläder går på grusgången. Hon är nästan lika kall som kvinnan under eken och lånar hennes skinnkappa. I utbyte kysser hon liket på kinden eftersom det kanske vaknar då, men det förblir stilla. Tjuven springer därifrån.

Några berusade män bär bort liket. De väsnas mycket när de diskuterar var de ska lägga det. Någon hittar en tom soptunna, en annan pekar på en bänk, en tredje vill slita av henne kläderna och studera hennes kropp. De tar av kvinnan klänningen och slänger den på grusgången, stoppar henne i soptunnan och bär bort den till bäcken. Från bron vräker de ner soptunnan i vattnet. De stannar och tittar en stund. Sedan blir liket åter ensamt.

En tid senare äger begravningen rum: himlen höljer den olyckliga i kalla tårar. När de tinat reser hon bort mot en djupare grav.

Du satt på en sten och väntade. Ingenting var som förut; kvar fanns endast nu. Någonstans fanns framtiden; någon gång skulle du nå den.

Du väntade. Framtiden kom närmare och stod en dag framför dig. Då du sov tittade den besviket på dig och fortsatte gå. När du vaknat visste du att något hänt och ville röra dig framåt men upptäckte bestört att dina ben försvunnit.

Du väntade. En dag stod slutet framför dig, och du förstod. Du upplöstes och försvann; utan att känna något dog du för din väntans skull.

Du höll handen tryckt mot hjärtat och kände att det ännu slog felfritt. Du tryckte handen hårdare mot hjärtat och tänkte: varför känner jag inte att hjärtat slår oregelbundet; jag är så sjuk.

Hjärtat förstod vad du tänkt och började slå oregelbundet. Du blev lugnad när du kände att varje slag gjorde ont. Du gick helt upp i smärtan och glömde det du så länge oroat dig för.

Du höll handen tryckt mot hjärtat och väntade, men då den du väntade på aldrig anlände beslutade du dig för att själv krypa in i hjärtat, stanna det och ge dig av för att söka honom; efter en oändlighet lyckades du, smärtan upphörde, och du kunde försvinna.

Du vandrade ensam i en mörk skog och tittade uppåt för att se om himlen ännu fanns, men grenarna skymde all sikt. Då tog du rädslan i ena handen och paniken i den andra för att bli lite mindre ensam. Tillsammans skyndade ni på benen.

När du blev medveten om trädens uråldriga sus mindes du en gammal sägen om att den som en gång gått in i en skog ständigt kommer åter till samma plats. För att motbevisa detta började du röra dig ännu fortare.

Till slut orkade dina ben inte längre, och du kröp in under en gran för att sova och åter bli ensam. Vid uppvaknandet visste du inte var du var, men det visade sig snart att kroppen ännu låg under granen medan du själv befann dig ovan mörkret och åter kunde skåda ljuset.

På kvällen fångas jag ofta av tanken att döden är som sömnen. Fylld av denna idé förlorar jag livet och vistas en tid i dödsriket för att på morgonen åter få liv. Liksom alla levande varelser har jag ett behov av att ibland vara död.

Jag drömde jag var ett moln som uppstått i en vulkan och att jag ridit långt och länge på vindens rygg och att jag föll ner över den lilla hamnstaden i form av askregn och skrämde dess invånare till att sia om en snar undergång för jorden trots att det just då bara var krig i femton länder och föddes femhundra barn färre än dagen innan.

Samma natt som den lilla bergsbyns äldsta kvinna dog tändes i närheten av stjärnbilden Jungfrun en vackert lysande stjärna, ty kvinnan hade alltid varit god mot de fattiga luffare och hungrande tiggarföljen som försynt stått i hennes förstuga och med ögonen bett om föda.

Så länge himlen består ska gudinnan vördad glänsa för de som så önskar.

Runt det halvruttna barnliket fanns endast spåren av kriget, torkan, de förbipasserande människorna (bland vilka ingen sörjande fader eller moder fanns), magra grisar och kor samt allt fetare råttor och gamar, så den lilla kroppen skulle snart vara fullständigt splittrad och återbördad till naturens eviga kretslopp.

Tidigt på morgonen gick den lilla kvinnan till järnvägsstationen för att möta sin son, som skulle komma hem efter att ha kämpat i kriget.

Vid middagstiden hade tåget ännu inte anlänt, men då det inte var ovanligt med några timmars försening satt den lilla kvinnan troget kvar och väntade.

Då tåget slutligen anlände syntes en stilla gråt i kvinnans ansikte, men hon strök bort tårarna med handen och gick ut på perrongen tillsammans med de två män som skulle hjälpa henne att bära kistan till kyrkan, ty begravningen skulle äga rum redan samma kväll.

En morgon när jag gick över bron lade jag märke till en liten kulle så täckt av snö att det var omöjligt att avgöra vad som fanns under den nere på bäckens is. Min första reflektion var att vinden drivit ihop en snödriva just där, men kullen liknade inte alls en snödriva. Jag ryckte på axlarna och fortsatte promenaden, förvissad om att kullen hade en trivial förklaring.

Men när jag på hemvägen åter passerade bron lade jag åter märke till kullen och stannade en stund för att iaktta den. Min kropp fylldes med oro som bottnade i en önskan att få veta vad som låg gömt under snön, men samtidigt tyckte jag att det skulle vara dumt att klättra nedför branten och skrapa bort kristallerna från kullen.

Den vintern passerade jag bron många gånger för att i någon mån bevaka kullen och se till att den inte försvann förrän snön smält och kullens fördömda inre barlagts, men när detta äntligen hänt och min nyfikenhet stillades blev jag bestört, ty ingen glädje kan frodas kring ett lik.

Vår ständige följeslagare har ett dubbeleggat svärd vars uråldriga källa är ett rödsvart träsk och en stormande orkan. Dess ena sida doftar saffran och ambra, dess andra trikin och förruttnelse.

Han är den mest beresta, som varken fryser i polarområdena eller svettas i tropikerna. Han är okänslig inför sin enda uppgift och hans steg så kalla att de fryser kölden, men när han avlägsnat sig tinar det frysta och återfår böjlighet. Men egentligen reser han inte: han är så många att han finns överallt, verksam eller vilande.

Han är varken gammal eller ung, ty han blev till utan att födas och finns utan att åldras. Men trots att han är tidlös är han mycket tidsmedveten: hans utseende förändras med epokerna, och de han för bort anses oftast vara gamla.

Han är alltid tyst när han kommer och säger inget när han går. Men trots att han inte är som de levande upplever han ibland ett slags gemenskap. Inte som den mellan människa och människa utan som den mellan människa och luft.

Somliga gör vad som helst för att finna honom. Men de flesta försöker undfly honom med livet som insats. Deras hjärtans slag väntar när de hör hans steg: ingen vill vara utvald att lära känna hans innersta tankar.

Ibland förivrar han sig. Då kommer han oväntat och ger sig kanske av ensam. Men förödmjukad tar han kanske ändå någon med sig. Eller flera, om känslan av ensamhet är ovanligt stark.

Vi härstammar från ingenstans och går inte någonstans, ty det enda som finns är här och nu. Ändå är de flesta homerosmänniskor, fångna i en urbild, eller nostradamusmänniskor, fångna i en profetia: svaret på gåtan överlämnas åt slumpen, vetenskapen eller någon annan gud.

När sömmerskan en morgon hittades död i sitt kök var det ingen på ön som fann det märkligt att hon dött så ung, ty hon var mycket nedbruten i kräfta, men när handlaren nästa dag låg död i sitt varulager med händerna om halsen som om han strypt sig själv började folk misstänka att en reptil vistades på ön, och när en flicka knuffades utför en trappa och bröt alla lemmar tvivlade ingen längre.

När flickan blivit brudmogen träffade hon åter ormen. Besegrad av hans ringlande tankar och sluga fraser grävde hon en natt sin barndoms oansvarighets och obeslutsamhets brudgrav och planterade sin framtids ansvars och beslutsamhets brudträd. Många ansåg att flickans bröllop var det vackraste någonsin, ty de älskade brudgummen, medan andra ruskade på huvudet och menade att det var det olyckligaste någonsin, ty de älskade bruden.

När flickan nästa gång såg ormen låg han död i en dikesren. Då hon numera visste vilket kräk han var spottade hon på kroppen, vände sedan ansiktet mot den värld hon trodde han vistades i och utropade: "Jag vill aldrig mer råka någon av ditt släkte!"

Hon trodde hon var fri för evigt. Men en stum vind viskade: Evig undergång är i världen.

Jag drömde att Jesus under sin vandring till Golgata ännu hävdade att hans rike var nära men att en allt större visshet om att det snart skulle gå under och att han inte var den nye härskaren höll på att övermanna honom. Han bad om livgivande vatten i hopp om att åter få visshet men gavs endast gyttja; han bad om svalkande dukar för sina sår men fick endast glåpord; marterad mer än någon före honom (ty ingen hade någonsin förlorat så mycket) gav han slutligen upp och överlämnade sig själv till den ovissa framtiden.

Av meningarna "mer känd än Odysseus är få – utom möjligen hans biograf" och "mer känd än Homeros är få – utom möjligen hans heros" är kanske den förra sannast: kanske är Homeros den ende av de två som levt; kanske är Odysseus endast en Don Quijote, en Raskolnikov, en dimbild i den blindes sinne; kanske är hans berömda hemresa inte annat än några vågor mot en strand som hos en urrapsod formats och omformats för att sedan omvandlas till epos, litteraturens vibrerande urform; och även om hans resa är sann, var han ändå inte död för de hemmavarande så länge att han aldrig förmådde bli levande igen? var han inte vid hemkomsten ett ingenting, dömt till intighet?

Hon ville krypa in i Lenins kista, kyssa hans skallben, krama hans händer, smeka hans revben, tvätta hans fötter och smörja in dem med väldoftande olja, kanske inte så mycket för att skapa hans idéers renässans som för att återuppväcka en personifierad utopi och därmed kanske arkebusera vanmakten.

Den tibetanska storlamans död medförde ingen sorg förrän de outtröttligt sökande protegéerna upptäckt att den omhuldade mästaren reinkarnerats som en maskros. Vanmäktiga, näst intill vansinniga av förtvivlan, vaktade sörjande lärjungar ständigt den späda blomman. Med mantran givna av den fallne sökte de återge honom hans förlorade form. De insåg inte att ett väldigt mirakel inträffat: mästaren skulle snart inkarneras i så många kroppar att han inte kunnat uppnå detsamma under tusen liv som människa.

Det lilla barnet vilar till synes tryggt i kvinnans armar, men något stämmer inte: blicken i det lilla ansiktet är uttryckslös och lemmarna slappa; det kvävande mörkret och det gula regnet utanför fönstret doftar otrygghet. Kanske har ett oblitt öde drabbat det blida spädbarnet: kanske är kvinnan Urd; kanske hånler syster Skuld i dimman.

De nitton första novelletterna är skrivna 1982-1983, de resterande fem 1995.