Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
En gammal man möter evigheten
Novell

© Mats Kristiansson 1983

Att dö är att skiljas från kroppen och möta oändligheten.
Men sedan förgrenar sig tolkningsmöjligheterna.
Vi måste själva välja en föreställning,
vars idé ingen kan avfärda med bevis:
vi kan tro men inte veta.

*

Det är dunkelt i rummet. Tjocka gardiner är dragna för fönstren. Framför dem står en sekretär och en karmstol. Vid väggen står en fylld bokhylla. Bredvid den tickar en pendelklocka. Där hänger ett fotografi av en ung kvinna och under det ett av en ung man. I nedre vänstra hörnet står på båda fotografierna skrivet Johan och Hilda inuti ett hjärta. Där finns ett fotografi av en medelålders kvinna som kysser en jämngammal man på kinden. Hon är brud och han brudgum. Över bilden står det textat Karl och Kristin 1930. Bredvid en säng står ett sängbord med några medicinburkar och en bok.

I sängen sticker ett ansikte fram under lakanen och filtarna. Det är fårat och rynkigt. Ögonen är slutna, munnen halvöppen och sprucken. Det rosslar svagt från bröstet.

Han sover inte. Han minns sitt liv. Han ligger och ser på sitt liv som på en film. Han klipper samman scener han minns. De går i varandra som ägg och sädescell. De är bitar som byggt honom. De är hans livs samlade intryck.

*

När en människa blir äldre börjar hon återuppleva sitt liv.
Minnena blir mer och mer kompakta.
När döden närmar sig blir de en klump som hon håller med hjärnan.

*

Han döptes till Johan August och levde sina första år i moderns trygga, varma famn.

Men när han var fem år dog fadern i en olycka. Han hann inte undan när dynamiten exploderade i stenbrottet, där han arbetat. När modern sett hans söndersargade kropp dränkte hon sig i en djup bäck.

Det blev auktion på Johan och hans syster. De blev sockenbarn. En snål bonde tog honom. Det blev arbete och stryk när han inte orkade tillräckligt mycket.

En gång drog bonden av honom en näve hår. Det blödde. Håret färgades rött. Han grät och sprang sin väg.

Någon viskade om misshandeln i en myndighetspersons öra, och Johan auktionerades bort igen – nu till ett ställe där det var ännu mer arbete och stryk.

Bonden hade sin specialmetod för att kuva sockenbarn: han knäppte dem på örsnibben. Johan hade alltid röda, värkande öron, och hans ögon var svullna av gråt. När han kom till skolan fick han heta Rävöra.

Men nu viskade ingen något: det var ju inte misshandel – det var nyttig aga.

När han konfirmerats rymde han: han skulle tjäna dräng. Bonden han hamnade hos var hygglig. Det var mer arbete, men han ströks medhårs med hygglig lön istället för mothårs med aga. Han ansågs vara vuxen nu. Han hade fått sin ryggrad.

*

Bonden hade en son som hette Rolf och var en harmonisk yngling med starka nävar och starkt huvud. Han visste vad han ville: lära sig jordbruk samtidigt som han följde en brevkurs på realskolenivå.

Läs! sade han till Johan. Johan läste. Mest lånade böcker, men han skaffade också egna. De öppnade världen för honom. De visade honom på vägen till kunskap.

Av sina yrkesbröder kallades han förläst och instängd. Men Rolf var hans vän. De diskuterade olika ämnen, och Johan blev allmänbildad.

Under åren samlade han på sig ganska många böcker, som nu stod i bokhyllan vid väggen. Det var många olika slags böcker. Genom dem hade han lärt sig det svenska språkets möjligheter.

*

Johan var blyg inför flickor. De andra drängarna i byn – som väl oftast hade någon att vänslas med – hånade honom för det.

Men en dag morskade han upp sig, gick fram till en av gårdens pigor som han visste var utan sällskap och viskade i hennes öra: Kom in till mig i kväll. Pigan snörpte på munnen – Johan var ingen man längtade efter – men hon nickade ändå bifall.

Sedan satt han i drängkammaren på sängens smutsgula lakan och väntade. Det doftade gamla brädor, väggarna var otäta och fulla med ohyra, och en mjuk sommarvind for in genom golvspringorna. Han trummade mot golvet med sina bara fötter. Han var nytvättad och nyrakad.

Så hade hon stått framför honom, leende med hela ansiktet och med en chokladbrun fläta hängande i nacken. Han mindes ännu hennes ansikte och de glimmande tandraderna.

Sätt dig, hade han sagt, och hon hade satt sig bredvid honom och lagt sin hand i hans knä, och han hade smekt den. Plötsligt var hon i hans armar. De kysstes på munnen och i hela ansiktet. Lycka strömmade från henne och från honom. De gav av sig själva. De var isolerade från världen.

*

De hade nog börjat utveckla en känsla av samhörighet redan under den första kramen, för några månader senare låg de med varandra. De var ömma och mjuka. De var båda inneslutna i en varm kropp. Han körde upp organet i hennes springa. De flätades samman, blev ett. Han kunde ännu känna lyckan som rusat genom hans kropp. Han var fortfarande ett med henne. Hon låg bredvid honom nu.

Men så mindes han att hon var död sedan länge och att de aldrig fått varandra, aldrig gift sig. Du är så konstig, sade hon när hon lämnade honom. Kanske var det så: han var förläst.

Sedan hade hon börjat smeka en fet urmakares plånbok och flyttat samman med honom. De bodde ovanför butiken, där tid och pengar fanns i överflöd, där klockorna tickade evigt, där tiden var kompakt. Ändå hade hon dött ung: en bil hade kört över henne, hade krossat den mjuka kroppen med sin stålkraft.

*

Det var sommar. Varje kväll gick Johan till hagen för att mjölka korna. Det var djur med fina härstamningar. De glodde adligt med stora ögon. Deras ögonfransar var långa och vackra, deras kroppar smäckra och runda, och under deras bukar hängde juvren mjölkfyllda och tunga.

Johan såg bara arbetet och korna. Han böjde sig ner vid deras juver, höll en spann mellan benen och drog i spenarna så att mjölken sprutade ner i spannen. De nio korna utgöt sin feta mjölk. Johan bar den till gården i två stora spannar.

En kväll kom han tidigt till hagen. Han satte sig på en sten för att vila några minuter. Han såg för första gången kvällen:

Vid sjöhorisonten i väster en enorm, röd sol. I öster en silvrig, rund månskiva över den mörka granskogen. Runt omkring dödslikt kvällsdunkel. Spökljud från skogen. Kvällsfåglar spelande sina mystiska melodier. En rävs ylande i fjärran.

Han förnam sommarkvällens mystik och outgrundlighet. Han kände skräck och lycka. Kvällen hade funnits omkring honom hela sommaren utan att han märkt det.

Efteråt mindes han den händelsen. Han hade blivit ett med kvällen. Han lockades att ibland titta ut över sjön eller skogen. Han såg hur solen verkade sjunka och månen stiga. Han var lyckligare och arbetade snabbare. Skymningen födde honom och gav honom harmoni.

*

En dag skaffade gården mjölkmaskin. Bonden kom själv ut i ladugården och satte blanka metallcylindrar på kospenarna. En slang var kopplad till ett rör i taket, och mjölken sögs ner i en stor metallkruka. Det pyste, och i bakgrunden dånade en motor som drev luft genom systemet.

Mjölkningen gick snabbare, men det var bullrigare och jäktigare. Både Johan och korna mådde sämre, och det blev mindre mjölk. Johan tyckte att den smakade konstigt. Men han vande sig snart, och korna började släppa ut lika mycket mjölk som förut.

Under sommaren mjölkades inte korna i hagen utan drevs hem till ladugården och fick lite sug i spenarna. Johan saknade de lugna sommarkvällarna. Han blev disharmonisk. Det var som om han mist en kär vän som gett honom lycka och kraft.

*

Det var höhässjningstid, och allt gårdens folk var ute på åkern – kvinnor och män, barn och åldringar. De nakna störraderna med sträckta snören kläddes efter hand med gräs. Det var gemenskap och arbetsglädje, och man kom närmare varandra än annars. Det var sommardag med gassande sol och surrande insekter, hödoft och svagdrickskaggar.

Johan står med svagdrickskaggen lyft över huvudet och häller i sig ljummen, skummande vätska. En pojke kommer vinglande mot honom. En gaffel hänger slappt i hans hand. Hans huvud pulserar, och han ser suddiga gestalter sväva omkring framför sig. Hans mun är torr, och han ser törstigt mot kaggen. Det svartnar för ögonen på honom. En stor sten ligger framför hans fötter. Han snavar, och gaffeln flyger mot Johans bara ben.

Den träffar underbenets mjuka muskelparti och rispar upp ett djupt sår. Blod rinner ymnigt ut hålet. Johan känner ingen smärta. Hans hjärna är blockerad, och han kan inte tänka, men han förstår dunkelt vad som hänt.

Arbetet stannar upp ett ögonblick. Händelsen börjar utredas och kommenteras. Johan hjälps hem till drängstugan, och en sjukdomskunnig gumma skickas efter. Hon kommer med örtsalvor och remsor av linnetyg. I såret kämpar vita blodkroppar mot anfallande bakterier. De blir hjälpta när omslagen täpper till mot omvärlden.

*

Johan låg oftast ensam i rummet. Ibland kom gumman dit och bytte omslagen, på morgonen och kvällen växlade han några ord med de andra drängarna innan de försvann till arbetet eller sömnen, och ibland kom Rolf dit och pratade en stund.

Snart började tjock, gul var rinna ur såret. Gumman blev glad: det onda lämnade kroppen.

Men såret ville inte läka, och benet blev en parasit som sög näring ur kroppen. När gumman märkte att hon inte behärskade det onda skakade hon på huvudet och sade till Johan att han skulle åka till sjukhuset. (Hon var ingen dumbom. Hon visste sin begränsning.) Johan var ovillig: sjukhuset åkte man till i verkliga nödsituationer. Han var också rädd för den stora byggnaden. Gumman lämnade honom att inse.

Benet värkte. Johan fick hög feber och blev halvt medvetslös. Hans tankar rördes samman. Han förlorade sin vilja, och i yrseln bad han om att få åka till sjukhuset och skära bort värken.

På sjukhuset amputerades underbenet. Johan förlorade arbetet. Han skulle bli folkpensionär och krympling. Han skrev ett brev till sin syster (den enda nära släkting han kände till) och berättade om sin situation. Mellan raderna kunde man läsa en bön om hjälp. Systern skrev ett vänligt svar och erbjöd Johan att komma och bo hos henne och hennes man.

*

Så kom han hoppande på ett ben och två kryckor för att bli en parasit i sin systers lägenhet och gnaga på hennes mans inkomster (så uttryckte han det i tankarna – mest på lek men med allvar som utgångspunkt).

Systern var öm och moderligt bekymmersam om honom. Hennes man var hygglig och samtalade med Johan ibland. Men Johan tyckte att han förlorade sitt människovärde genom att bara ta emot. Han ville vara nyttig och produktiv. Därför erbjöd han sig att hjälpa till med hushållsarbetet, vilket systern tacksamt mottog.

Nu hade han tid att smälta sitt dittills levda liv. Han tänkte mycket. Han började tro att han förstod vem han var och var han hade sin plats. Han fyllde flera anteckningsböcker med minnen från och funderingar om sitt liv, och han skrev dagböcker där han redogjorde för sina samtal med systerns man och sina innersta tankar.

Nu låg böckerna i den stängda sekretären. Ingen visste om dem. De fanns i en låst låda. Nyckeln hade han i ett snöre om halsen. Han ville inte visa dem för någon. Han tyckte att de måste verka löjliga, men han ville ändå inte förstöra dem: de var en del av honom, där hans innersta tankeliv fanns samlat.

*

Men så fick han ett infall. Han satte sig långsamt upp, satte ner foten på golvet och hoppade bort till sekretären, där han sjönk ner i karmstolen. Med stor möda fällde ha ner sekretärens bordsskiva och låste upp lådan med anteckningsböcker. Han grep en penna som också låg i lådan, slog upp den sista sidan i den yngsta boken och skrev: Förstör dessa böcker när jag dött. Bränn min kropp. All min egendom skall min syster och hennes man ha. Ingen kommentar, ingen förklaring – bara ett sakligt meddelande, ett testamente utan giltighet. Stilen var darrig, och bokstäverna hängde ibland ner under raderna, visade liksom hur trött han var.

Han smekte böckerna. Han visste vad han ville veta av det som fanns skrivet där utan att öppna dem. De var hans liv: det säkraste beviset på att han funnits. Det han skrivit på den sista sidan liknade självmord: han ville försvinna fullständigt från jorden och att världen skulle glömma honom.

Långsamt lade han tillbaka böckerna i lådan. Händerna darrade, och kroppen skälvde. Han sköt in lådan och låste den. Sedan vilade han några minuter innan han stängde sekretären och tog sig tillbaka till sängen.

*

När en människa dör har hon förlorat all splittring.
Hon upplever den tätaste stunden i sitt liv.

*

Tankarna framåt i tiden hade upphört. Istället hade minnena börjat cirkulera. Hans liv skymtade förbi. Det cirkulerade snabbare och snabbare, blev mer och mer komprimerat.

Nu kände han döden. Hans liv smälte samman. Alla händelser förenades. Det kändes som om han levt en sekund. Han kände tidlösheten. Han hade fjärmat sig från det materiella livet på jorden och börjat en tillvaro utan behov av krav. Det enda han kände var en stor kärlek. Kanske kom den från det människor kallar Jesus, Allah, Buddha eller Brahman.

*

När systern kom in i rummet några timmar senare var kroppen kall. Hon tog det lugnt och naturligt. Hon hade vetat så länge vad som skulle hända att det smälts av hennes medvetande. Hon knäppte hans händer och slöt hans ögon. Han skulle få vila i frid.

Nu öppnades sekretären och den hemliga lådan av systern. Efter att ha läst Johans sista önskan rev hon ur sidan för att spara den som minne och något slags bevis. Sedan slängde hon anteckningsböckerna i värmepannan. De flammade upp, och Johans liv försvann för andra gången.

Några dagar senare brändes kroppen. Askan samlades upp i en kruka och grävdes ner i en minneslund. Det var bara systern och hennes man som hörde prästen. De var de enda anhöriga. Det var en gravsättningsakt i ofantlig stillhet: systern vaggades bort i en tyst gråt, maken lade sin hand på hennes axlar, och också prästen blev tagen och fick blanka ögon.

Men Johan var inte död trots att hans kropp dött och blivit aska, trots att hans liv försvunnit två gånger. Han levde kvar i minnena hos de människor han känt, och det skulle dröja innan tiden utplånat honom.

I rummet där han legat fanns hans liv kvar som symboler: pendelklockan för den tid han fått att leva på, den fyllda bokhyllan för hans kunskap, medicinburkarna för hans invaliditet och sjukdom, fotografierna på väggen för de människor han älskat mest – ungdomsförälskelsen, systern och hennes man (kanske skulle också Rolf funnits där) – och för honom själv, den stängda sekretären för att han ville sluta till om sitt liv under sina sista timmar som levande på jorden.

*

När vi föds övervinner livet döden.
När vi dör övervinner döden livet.
Det är ett ständigt kretslopp, ett maktspel, en ödeslek.
Men är vi någonsin riktigt levande?
Är vi någonsin riktigt döda?

Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.