Mats Kristiansson
Måsar
© Mats Kristiansson 1985
Kom i min famn, lilla fågel. Du är så spröd i din vita dräkt att en fläck skulle kunna krossa dig.
Så kom, lilla fågel, innan regnet är nere eller snön hinner hit eller äppelblommorna faller.
Jag skall föra dig till en lugn plats, där ingenting kan skada dig och där vi kan bli ett för evigt.
Kom, lilla fågel. Jag tar din vinge, och du flyger mot stranden med snäckor och mjuk sand, där en våg skall föra oss mot oändligheten.
Låt oss fara nu, innan våren kommer och träden slår ut. Snart smälter snön, och isen bryts, och du måste fly.
Kom, lilla fågel. Snart är allt för sent. Kom, innan smärtan blir outhärdlig, och du brinner på stenen vid stranden.
*
Då tar hon mig på ryggen, och vi far mot solen för att bli ett moln i en annan värld som vi skapar till vår avbild.
*
Den lilla fågeln kommer i min famn. Vi ser regnet falla, och äppelträden har just slagit ut.
Jag bär henne till en lugn plats, där vi blir ett för evigt. Vi ser solen lysa på snön och isen, och det är underbart.
Stenen på stranden brinner, och havet torkar ut.
Det var en gång en fågel och en man. De var lyckliga, men så förstod de, och genast började hon gråta.
Han frågade: Varför gråter du?
Hon svarade: Jag är så lycklig.
Då började tårar trilla även från hans klot. Snart var de oändligt olyckliga.
En fågel flyger mot solen. |
De satt på samma Låt oss sitta här Molnet började falla Hon for mot solen |
Du har ett liv du ej förstår. |
Låt oss dö tillsammans, |
Det var morgon den första dagen, En liten blomma sträcker Träden vaggar sina blad, Så kommer hon då äntligen, |
Måsen ligger död på stranden. |
Jag stryker försiktigt hennes fjädrar. Hon skakar lite på kroppen men låter mig fortsätta.
Så far hon bort och lämnar mig ensam. Jag gråter länge, då är hon tillbaka. Jag ler, hon skrattar, vi dansar på himlen.
Hon glider graciöst Hon snurrar runt |
Måsen sveper över himlen, snuddar ett moln, kysser en stjärna på väg mot sitt hem vid horisonten.
Måsen ger sig av mot väster, men jag står länge kvar och döljer min ängslan: en dag är jag också död.
Måsen satte sig i mitt knä, Till slut nådde vi dit, Jag kysser måsen, |
På himlen en molnhop. |
Sväva, mås, som ett moln, som en stjärna, och låt mig se hur du glider graciöst utan att röra vingarna, sjunk sedan mot jorden, landa vid mina fötter, och jag skall omfamna dig. Sedan låter jag dig lyfta och nå molnen igen, ty då är du mig kärast.
Sväva, mås, som ett moln, som en stjärna. Jag lyfter blicken mot dig och ser hur molnen dansar, och du glider med stilla vingar, sedan uppslukas du av ett moln och är försvunnen.
Farväl, mås, du är borta nu, men en dag skall jag följa dig på dina färder över den himmelska oceanen.
Kroppen ligger stilla på stranden. Jag tar den i mina händer. Den är ännu varm. Jag kysser huvudet och får en fjäder i munnen. Jag smeker bröstet: det är så härligt att hålla en fågels händer.
Jag gräver en grop i marken och lägger försiktigt fågeln där, välter ner sandhögen och går några steg bakåt. Strax efteråt faller en våg på graven för att därefter röra sig mot horisonten.
Jag ser utåt havet. En fågel lyfter från vattenytan med en fisk i näbben; snart fångas den av solskivan.
Undrande går jag därifrån med en olöst gåta under armen.
Första gången han såg måsar trodde han de var ett moln som föll mot båten som flingor,
men så upptäckte han dunen mellan flaxande vingar.
Den där sommardagen |
Jag var så länge med måsar att jag bestämde mig för att själv bli en mås.
En dag vaknade jag med vingar och fjädrar på bröstet, en näbb och klor under buken. Jag blev glad när jag förstod att min önskan var uppfylld.
Tillsammans flög vi till solen.
När jag såg dig död När jag såg |
När jag vaknade nästa morgon satt måsen vid min sida. Jag blev förvånad och utbrast: Vad gör du här? Då tog hon ett lakan och lade det över min kropp. Jag upptäckte att världen inte längre var där och skrek: Varför har du gjort mig detta? men inget ljud bildades. Hon svarade: Du var för dum för att förstå, men jag hörde inte, ty öronen var borta. Då försökte jag ta bort lakanet men upptäckte att det var min hud. Hon skrattade åt mig; jag satt fast. Då insåg jag att hon redan besvarat min fråga.
Kom hit, min vän, Örnen avlägsnade sig, |
Jorden var nyfödd, Grönt hav slår mot vågor. Hon landar på stranden. Vinden fångade mig, |
Solen stiger i norr. Jag är ett litet frö |
Hon lyfter, |
En rund måne över bergen, granar och en blomma vid min fot. |
Två segel spänns ut, |
Vinge rör vid vinge. |
Jag såg dig död, |
En vårkväll gick jag ut |
Kanske är allt en illusion Måsen viskade något |
Måsen i molnet, |
Kanske är det hela en tavla, Enbusken och stenen i hagen Då steg ett moln från marken. |
Fjädern i handen var mjuk. |
Mjuka fjädrar på kala klippor. |
Måsen var så ung, så vit |
Du sjunger ditt |
Jag var mycket trött, Moln runt solen. Jag såg |
Fågeln var vacker i solljuset. |
Kanske var det för att vi så länge varit tillsammans som jag blev förvånad när hon på morgonen inte längre fanns vid min sida.
Jag trodde först att hon gömt sig bakom sig själv, men så såg jag en fjäder på marken.
Hon var borta länge, men en dag hämtade hon fjädern. Jag behöll hennes klo. Hon reste hem.
Berget var enormt stort. Där uppe växte en blomma som sjöng underbara melodier för den som kysste henne.
Jag bestämde mig för att klättra upp men hade varken rep eller mod, så jag lät en fågel föra mig till toppen.
När jag anlände var blomman död, och floder rann mot bergets fot.
Varför går du |
Kanske är vi alla måsar som en gång bröt vingarna och föll till marken för att leva där, och kanske förlorade vi då också fjädrarna och blev nakna som stenar.
Himlen är där uppe och längre bort månen och solen och den väldiga rymden med stjärnor och kometer. Vi drömmer om att återvända dit.
När jag säger mås |
Plötsligt var jag mitt i måsflocken, gungande på vingarna. Solens strålar snuddade vid mig, och jag slickade i mig dem.
Flyg söderut nu. Låt oss känna den eviga solen och bli lyckliga.
Men kölden höll kvar molnet.
Äggen ligger på klippan |
Gula vågor på klarblått hav. Alltsammans var sant, och våren, |
Fågeln är vattnet Vattnet är vitt och levande I fjärran brusar en traktor En liten sten ligger tröstlös Innan vi dör |
Min vän var vit som ett ägg. Jag kysste henne. Då sprack höljet, |
Varför iaktta blomman och Jag satte mig ner. Det var en sommardag, men |
Måsen skriker till och faller. |
Det satt en fågel på stenen. Vi gick förbi, kramande varandras När vi gått förbi lade den sig |
Kosmos vänder sig En våg kysser stranden, |
Måsen vänder sig |
Höjer sig och når månen, |
Hon steg. |
Berget rämnar snart, Träden sjunger, daggen Då rann solen ner i havet. |
Stranden. Och där |
Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.