Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Måsar

© Mats Kristiansson 1985

Kom i min famn, lilla fågel. Du är så spröd i din vita dräkt att en fläck skulle kunna krossa dig.

Så kom, lilla fågel, innan regnet är nere eller snön hinner hit eller äppelblommorna faller.

Jag skall föra dig till en lugn plats, där ingenting kan skada dig och där vi kan bli ett för evigt.

Kom, lilla fågel. Jag tar din vinge, och du flyger mot stranden med snäckor och mjuk sand, där en våg skall föra oss mot oändligheten.

Låt oss fara nu, innan våren kommer och träden slår ut. Snart smälter snön, och isen bryts, och du måste fly.

Kom, lilla fågel. Snart är allt för sent. Kom, innan smärtan blir outhärdlig och du brinner på stenen vid stranden.

*

Då tar hon mig på ryggen, och vi far mot solen för att bli ett moln i en annan värld som vi skapar till vår avbild.

*

Den lilla fågeln kommer i min famn. Vi ser regnet falla, och äppelträden har just slagit ut.

Jag bär henne till en lugn plats, där vi blir ett för evigt. Vi ser solen lysa på snön och isen, och det är underbart.

Stenen på stranden brinner, och havet torkar ut.

Det var en gång en fågel och en man. De var lyckliga, men så förstod de, och genast började hon gråta.

Han frågade: Varför gråter du? Hon svarade: Jag är så lycklig.

Då började tårar trilla även från hans klot. Snart var de oändligt olyckliga.

En fågel flyger mot solen.
Det är ett moln som stigit ur havet.
Det är en fågel på flykt från världen.
Det är en varelse på väg mot friheten.

De satt på samma
moln och luktade
på samma blomma
med samma näsa
och kände doften från
den lena rosen fylla
deras luktorgan.

Låt oss sitta här
för evigt, sade de.
Och de var lyckliga.

Molnet började falla
mot en slätt.
De blev en vattendroppe,
som landade på en kulle.
Tillsammans rann de
genom jorden, ut
i en bäck, mot
det oändliga havet.

Hon for mot solen
och han mot horisonten:
Farväl, sade de,
far väl, vi ses
nog aldrig mer.

Du har ett liv du ej förstår.
Det finns en tid som ej förgår.
Det finns en frid som övergår
allt vad du känt i denna värld.
Så låt oss gå mot nya mål
och följa spår mot flydda år.

Låt oss dö tillsammans,
ty det har sagts
att om vi hoppar nu
och klippan rämnar
och vi båda dör
så kommer vi att
som gåva få evigt liv.
Så låt oss falla nu,
som fåglar. Som måsar
stiger vi ur havet
och når solen,
kanske som moln,
kanske som himmel,
kanske blir vi en dimma
eller din andedräkt.

Det var morgon den första dagen,
men solen hade ännu inte vaknat,
så ett nattligt mörker täckte ängen.

En liten blomma sträcker
sina blad mot månen
i hopp om att dess strålar
kan skänka lite värme.

Träden vaggar sina blad,
susar och viskar att snart
vaknar hon där borta i väster.
De öppnar sina blad.

Så kommer hon äntligen,
och allt är ljuvligt där.

Måsen ligger död på stranden.
Vågorna skvalpar mot dess fjädrar.
Jag ser min kropp ruttna.
Där ovanför är vi, min mås och jag.
Vi är ett moln framför solen, som snart skall falla.
Jag skall bli en örn och hon en svala.

Jag stryker försiktigt hennes fjädrar. Hon skakar lite på kroppen men låter mig fortsätta.

Så far hon bort och lämnar mig ensam. Jag gråter länge; då är hon tillbaka. Jag ler, hon skrattar, vi dansar på himlen.

Hon glider graciöst
på uppvindarna.
Ser förstummad
hur hennes rörelser
skapar ett mönster
på himlen.

Hon snurrar runt
ett varv till;
sedan flyger hon
in i ett moln
och är borta.

Måsen sveper över himlen, snuddar ett moln, kysser en stjärna på väg mot sitt hem vid horisonten.

Måsen ger sig av mot väster, men jag står länge kvar och döljer min ängslan: en dag är jag också död.

Måsen satte sig i mitt knä,
och jag blev en örn;
tillsammans for vi mot solen.
Det blev natt, månen slog ut,
stjärnorna kom fram ur sina hålor.

Till slut nådde vi dit,
men havet var uttorkat,
blommorna hade kastats på marken,
nedanför oss låg en benhög.

Jag kysser måsen,
hon slår mig i ansiktet,
jag biter henne i örat,
hon drar mig i håret.

På himlen en molnhop.
Sköna sånger faller
mot marken, som skrattar,
och vi gör en fisk i en fisk.

Sväva, mås, som ett moln, som en stjärna, och låt mig se hur du glider graciöst utan att röra vingarna, sjunk sedan mot jorden, landa vid mina fötter, och jag skall omfamna dig. Sedan låter jag dig lyfta och nå molnen igen, ty då är du mig kärast.

Sväva, mås, som ett moln, som en stjärna. Jag lyfter blicken mot dig och ser hur molnen dansar, och du glider med stilla vingar; sedan uppslukas du av ett moln och är försvunnen.

Farväl, mås, du är borta nu, men en dag skall jag följa dig på dina färder över den himmelska oceanen.

Kroppen ligger stilla på stranden. Jag tar den i mina händer. Den är ännu varm. Jag kysser huvudet och får en fjäder i munnen. Jag smeker bröstet: det är så härligt att hålla en fågels händer.

Jag gräver en grop i marken och lägger försiktigt fågeln där, välter ner sandhögen och går några steg bakåt. Strax efteråt faller en våg på graven för att därefter röra sig mot horisonten.

Jag ser utåt havet. En fågel lyfter från vattenytan med en fisk i näbben; snart fångas den av solskivan.

Undrande går jag därifrån med en olöst gåta under armen.

Första gången han såg måsar trodde han de var ett moln som föll mot båten som flingor,

men så upptäckte han dunen mellan flaxande vingar.

Den där sommardagen
ovanför träden
när hon klappade mitt hår
och kysste mina ögon
är det lyckligaste jag minns.
Sedan dess har jag älskat
moln och drakar.

Jag var så länge med måsar att jag bestämde mig för att själv bli en mås.

En dag vakande jag med vingar och fjädrar på bröstet, en näbb och klor under buken. Jag blev glad när jag förstod att min önskan var uppfylld.

Tillsammans flög vi mot solen.

När jag såg dig död
blev jag död
och satt stilla
hela livet.

När jag såg
dig levande
blev jag levande
och kysste solen.

När jag vakande nästa morgon satt måsen vid min sida. Jag blev förvånad och utbrast: Vad gör du här? Då tog hon ett lakan och lade det över min kropp. Jag upptäckte att världen inte längre var där och skrek: Varför har du gjort mig detta? men inget ljud bildades. Hon svarade: Du var för dum för att förstå, men jag hörde inte, ty öronen var borta. Då försökte jag ta bort lakanet men upptäckte att det var min hud. Hon skrattade åt mig; jag satt fast. Då insåg jag att hon redan besvarat min fråga.

Kom hit, min vän,
jag viskar att
gå nu, min vän:
det är inte dags.

Örnen avlägsnade sig,
måsen grävde ner sig,
solen lyste,
molnen drog förbi,
himlen var blå ibland,
blommorna dansade.
Men en dag skulle det ske.

Jorden var nyfödd,
och jag såg den växa
och omvandlas.

Grönt hav slår mot vågor.
Det är jag.
Gravar öppnas under buken,
håret fastnar i solljuset,
men jag är inte längre där.

Hon landar på stranden.
Vågorna dansar där ute,
vitt skum rör sig mot land.
Horisonten är oändligt långt borta.
Nyss var jag där.

Vinden fångade mig,
for ut över havet,
släppte mig i vågorna.
Jag sjönk till botten,
steg mot ytan och bröt den.
Där höjde sig en mås.

Solen stiger i norr.
Du sitter på dess rygg,
går nedför en stråle
och anländer som gud.

Jag är ett litet frö
och du ett väldigt berg.
Låt mig bli en blomma
vid din fot.

Hon lyfter
och vi ser,
hon sjunker
och det mörknar.

En rund måne över bergen, granar och en blomma och en blomma vid min fot.

Där uppe finns en bäck som faller nedåt och landar i havet.

Jag sitter vid havet. Där uppe väntat måsen. Kanske kan jag simma dit.

Två segel spänns ut,
vinden forsar in under dem,
farkosten stiger.
Snart är den bara ett annat moln.

Vinge rör vid vinge.
Tjugo ögon tittar
mot vattenytan. En krusning
och en droppe faller.

Jag såg dig död,
och du var vacker.
Jag såg dig levande,
och du var skön.
Ibland grät du,
ibland skrek du.
Ibland var du en tromb,
ibland satt du bara där.
Men alltid älskade jag dig.

En vårkväll gick jag ut
och lyssnade till sången.
Kanske var det bara
ett sus i tallen.
Men så hörde jag vingar
slå och lyfta.

Kanske är allt en illusion
och jag en spegelbild
av en spegelbild,
fångad av mig själv?

Måsen viskade något
i mitt öra,
och då visste jag
att det var sant.

Måsen i molnet,
där bakom himlen,
där framför gröna blad:
så var det en sommardag.

Kanske är det hela en tavla,
en krusning på vattenytan,
ett upplöst moln eller
måskroppen på stranden.

Enbusken och stenen i hagen
visste att måsen älskade dem
och skulle föra dem till solen.

Då steg ett moln från marken.
Kanske måste de ändå
ha barr på kroppen för evigt
och känna myrornas fötter på magen.

Fjädern i handen var mjuk.
Himlen var öppen,
och jag såg dun falla.
Så var det en höstdag.

Mjuka fjädrar på kala klippor.
Boet tomt. Barnen i skyn.
Naturen väntar. Solen vilar.
Snart målar snön platsen.

Måsen var så ung, så vit
och vacker med ståtliga vingar;
jag tänkte: henne älskar jag.
Kanske kunde hon trots allt bli gammal.
Men så såg jag vem hon var.

Du sjunger ditt
underbara fågelspråk:
Ljuvlig är dagen och
molnen dansar i fjärran.
Sångerna du sjöng
förstod jag aldrig
men följde gärna
slingorna av toner,
hörde dem virvla ut
i väldiga konserter.
Ljuvlig är dagen och
molnen dansar i fjärran.
Då såg jag solen, månen,
stjärnorna och hela jorden
försvinna och kom hem.
Ljuvlig är dagen och
molnen dansar i fjärran.

Jag var mycket trött,
så gräset blev min bädd
trots att kvistarna rev mig.

Moln runt solen. Jag såg
tigrar, lamm, elefanter, myror.
Ett av dem landade i gräset.

Fågeln var vacker i solljuset.
Örnar fångar snabbt.
Myror äter kadaver.
Ben är vita.
Det är tomt på marken.

Kanske var det för att vi så länge varit tillsammans som jag blev förvånad när hon på morgonen inte längre fanns vid min sida.

Jag trodde först att hon gömt sig bakom sig själv, men så såg jag en fjäder på marken.

Hon var borta länge, men en dag hämtade hon fjädern. Jag behöll hennes klo. Hon reste hem.

Berget var enormt stort. Där uppe växte en blomma som sjöng underbara melodier för den som kysste henne.

Jag bestämde mig för att klättra upp men hade varken rep eller mod, så jag lät en fågel föra mig till toppen.

När jag anlände var blomman död, och floder rann mot bergets fot.

Varför går du
när jag ser dig
och återvänder
när jag är blind?
Då återvände hon,
och jag förstod.

Kanske är vi alla måsar som en gång bröt vingarna och föll till marken för att leva där, kanske förlorade vi då också fjädrarna och blev nakna som stenar.

Himlen är där uppe och längre bort månen och solen och den väldiga rymden med stjärnor och kometer. Vi drömmer om att återvända dit.

När jag säger mås
menar jag frihet,
och blir jag en gång fri
skall jag bebo en mås.

Plötsligt var jag mitt i måsflocken, gungande på vingarna. Solens strålar snuddade vid mig, och jag slickade i mig dem.

Jag tänkte: Flyg söderut nu. Låt oss känna den eviga solen och bli lyckliga.

Men kölden höll kvar molnet.

Äggen ligger på klippan
som solen kysser.
Fåglarna sitter i björken
och sjunger för löven,
som skakar sig belåtet.
En katt kommer smygande
och gömmer sig i ett ägg.
Där skall den bo tills det kläcks.
Den tänker: Det är underbart
att vara fågel.

Gula vågor på klarblått hav.
Och syrener, stenar, näckrosor,
harmoni, skådespeleri, lycka.
Träden är skuggor bakom muren,
och du visar dig i snåret.

Alltsammans var sant, och våren
som så länge bott under isen
sjöng för näktergalen, och måsen
satt bland blommorna och var vacker.

Fågeln är vattnet
som droppar från busken.

Vattnet är vitt och levande
som gullregn.

I fjärran brusar en traktor
på väg mot döden.

En liten sten ligger tröstlös
i hagen.

Innan vi dör
skall måsen sjunga.

Min vän var vit som ett ägg.
Stilla grenar omgav
henne och dunen.
Fladdrande löv ovanför
och en katt i gräset.

Jag kysste henne. Då sprack höljet,
och ett barn började leva.
Sedan var hon min för evigt.

Varför iaktta blomman och
stenen ovanför dess rötter
när himlen finns och
där utanför rymden,
och du kan ge dig av?

Jag satte mig ner.
Stenen log. Blomman fnittrade.
Himlen fylldes med vatten.
Rymden landade vid mina fötter.

Det var en sommardag, men
isen låg ännu kvar på sjön.

Måsen skriker till och faller.
Jag tar kroppen.
Kanske vill hon vara nära mig,
då behåller jag henne –
annars får hon nå solen,
ty jag älskar henne.

Det satt en fågel på stenen,
en vit och grann best
som tycktes vilja hugga oss
men som nog bara var en bild.

Vi gick förbi, kramande varandras
händer; fågeln satt stilla.

När vi gått förbi lade den sig ner
och dog. På dess bröst
slog en blomma ut.

Kosmos vänder sig
och blir en måne.
Därur lösgör sig
en kropp med breda vingar,
som dalar mot havet
i hopp om att finna
det hon tappat.

En våg kysser stranden,
och klipporna darrar.
Nu är tiden inne,
och virvlande dyningar dansar.
Där ute har vinden redan vänt.

Måsen vänder sig
och blir en sten
som faller och
krossas mot marken.
Där slår en blomma ut.

Höjer sig och når månen,
sänker sig mot havsgraven.
Där nere en drunknad solstråle.
Svart vatten runt kroppen
lösgör sig och simmar
mot land. Förstår livet:
det är en orkan. Jag tål det
inte men kan inte annat.

Hon steg.
Jag följde efter.
Hon sjöng för mig.
Havet var ännu grönt,
och där uppe var vi.

Berget rämnar snart,
och blommorna under eken
bleknar snabbt.

Träden sjunger, daggen
sover i mossan, och vi
reser snart bort.

Då rann solen ner i havet.

Stranden. Och där
ovanför berget.
Mot toppen vandrar få.
Men där uppe är himmel
och en underbar gåva:
du får vingar av oändlighet.
Måsen är redan där.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.