Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Dikter 1980–1987

© Mats Kristiansson 1980-1987

Dikter 1980-1997, Där haven möts och Till Auschwitz rullar tågen än ... har disponerats om till Dikter 1980-1987 och Dikter 1993-2003. I den senare volymen ingår de tidigare opublicerade dikterna Vid dörren, Den hängda och när när när ....

Jag tycker att den nya dispositionen är mer naturlig, eftersom dikterna från 1980-talet och dikterna från 1990- och 2000-talet är ganska olika vad gäller såväl stil som innehåll. Olikheterna beror främst på att jag mellan ungefär 1993 och 2000 studerade litteraturvetenskap, svenska och engelska på högskola och läste mycket litteratur från olika tider, vilket påverkade mitt eget skrivande i stor utsträckning.

17 april 2011.
Författaren.

Vithetens land

Allt var vitt
i vithetens magiska land.
Där härskade leende
vithetens hand.
Viljornas vindlande rad
vandrade evigt där.

(1980)

Livet

Om livet finns
är källan
en blåsa.

Om livet inte finns
är källan
en tanke.

(1980)

Varandet

Varandet är som ett vågskvalp:
förgängligt som andetaget,
långt som oändligheten;
det slår hårt
mot styrkans stenar,
men de fnittrar bara
åt de inträngande försöken.

Varandet är självömkan:
man står med ett nästan tomt såll
och en växande hög av sand
och intalar sig själv
att det bara är en dröm.

Varandet är trängtan efter det omöjliga:
ögonblicket då medvetandet är gränslöst
och intrycken överväldigar allt:
sökandet efter vad kanske ingen
någonsin ägt.

Varandet är en kort stund
då näthinnan äger oändlig kraft
men centrum sover vaket.

Oändligheten finns och kan fångas:
Den finns för barn och drömmare
och andra flyende.

Kom i min famn, lilla rådjur.
Låt oss drömma om oändligheten:
låt oss vandra genom porten
och försvinna bort tillsammans.

(1980)

En sanning

Stordikt föds inte.
Stordikt dör inte.
Stordikt lever för evigt.
Och detta är en sanning.

Stordikt tycks vara skriven för barn,
men barn förstår den inte!
Alltså: stordikt är för vuxna barn, tänkare, drömmare.
Och detta är en sanning.

Men stordikt är en picasso,
och nyckeln äger bara den som äger en spade.
Och detta är en sanning.

Stordikt talar inte –
stordikt tänker.
Den liknar en dröm, redo att analyseras i ljuset.
Och detta är en sanning.

Men sanningen är ett dolskt, i mörkret förvridet gäckeri.
Och detta är en sanning.

(1980)

Vänskap

Vänskap är bara att slå som dubbelyxor mot andra, säger örnarna men är alltför svävande och handlösa om någon faller.
Och duvorna kuttrar ömt, men gäller det deras öde reser de en mur av död.
Och grisarna, dessa jordbundna, med mullhjärtan, med jordhjärtan är brunnfärdiga.

Är då vänskapen bara skörd?

Nej, kärlek kan få hjärtan att brinna och svärd att smälta och legera samman dessa barn.
Och detta är den enda sanna vänskapen.

(1980)

Kunskapen

En ryttare på en silverhäst är kunskapen,
säger dyrkarna och hyllar sin konung.

Mer blinda ser bara buken och skuggan
och sitter därför torrt.

De kloka däremot ser upphöjda horisonten:
de ser och är därmed ryttare.

Det är egentligen så enkelt:
kunskapen är sand som rinner genom spretande fingrar.

(1980)

Syrenflicka

Du satt framför mig med öppet sorgansikte,
halvt gömd bakom en bukett vita syrener
vars vibrerande, starka doft
tycktes påminna dig om smärta och förlust.
Jag ville veta något om dessa blommor,
men innan jag hunnit formulera en fråga
hade du rest dig och gått.
Dina tankar känner endast du
och de som frågat och fått svar.

(1980, 1987)

Stilla kväll

Grenstillnad från en vindlös tall,
nattdoftande ångor från tjärnens djup
och månskensglittrande ödelandskap:
den förvandlande, lugnfulla kvällen.

(1980, 1987)

Hösten

Hösten är obarmhärtig.
Spröda blad faller i lundens mylla
och ger svartjorden färg:
träden förbereder sin vintersömn.
Nakna vrider de sig i smärta;
de susar tysta om mörker och köld.

(1980, 1987)

Morning

It was a calm morning,
and I was biking
on the frozen asphalt road.
Frost-white cobwebs covered
the grass.

Suddenly, I bent my neck
upwards
and saw the high heaven
with a cloud-wreath
at the horizon,

a moonset
in front of me
and a sunrise
behind me.

It was an odd morning.

(1980)

Återföreningen

Plötsligt satt hon där
i det tomma, dystra rummet.
Hon ville så gärna vara oensam, som förr,
men tiden var inte längre densamma.
Hon drömde på natten om flersamhet
och grubblade på dagen i ensamhet.
En dag drömde hon istället.
Drömmen hade grubblat
lika länge som hon.

(1980, 1987)

Minnena

Minns när du skrattade åt snön
som föll i ditt hår
och när du försökte
fånga vinden en sommardag.
Minns när blommorna åter
vaknade i ditt rike
och bitterheten du kände
när senhöstens bruna löv täckte marken.
Minns – och lev igen!

(1980, 1987)

Jag längtade ut ...

Jag längtade ut,
men när jag var borta ville jag hem.
Jag ville ha en egen vrå,
men när jag satt där ville jag vara i människorlarmets centrum.
Otryggt sökande ville jag alltid vara där jag inte var.

(1981)

Fädrev

Vid Högsböla äng ett fädrev:
bredvid en stenmur en stig,
trampad av tusen klövar.
Melankoli och sentimentalitet
dallrar i luften.

Kornas hesa råmande
i mild, ljus sommarkväll.
Trampetrampetrampande.
Sävligt lunkande
med vaggande kroppar.
Kloka, sorgsna ögon.
Timotejstrån i munnarna.
Lugnt tuggande idisslor.
Fäktande mygg med hornen.

Barn i slitna kläder.
Harmoniska, friska
från gården på kullen.
Långsamt drivande korna
mot mjölkerskan.
Kännande sitt ansvar,
vetande sitt värde.

Det ståtliga stenmursbygget.
Bondenävars stolthet
och gåva till framtiden.
För evigt döda röster
mumlar i stendjupen.
Tyst klagosång, fridsvisa,
toner från dödsriket.

(1981)

Stigvägar

Ringlande ormar i dunkla skogsdjup.
Slingor där tystnad och frid råder.
Uråldriga väsen från forntiden.

Gravstenslika, mossgröna,
vilande på döslika stenkuber,
sjungande om fjärran tider,
eskorterande resande
står milstenar vid deras sidor.

(1981, 1987)

Det lilla

Den som inte kan se det lilla
kan inte heller förstå det stora,
ty de små företeelserna sammanfogade
är de stora sammanhangen.

(1981, 1985, 1987)

Sädesfält

De gröna stråna ligger under vintern stilla
under ett gnistrande, förfruset, stillnat hav
för att på våren bli en grön ocean
som vinden kan göra vågor i.

(1981, 1987)

Körsbärsträden

Körsbärsträden är om vintern
överhöljda med snö
och täcker om våren marken
med drivor av vita flingor.

(1981, 1987)

Under björkarna

I hagen under björkarnas grenar
och blad i det mjuka, avbetade gräset
rör sig de små varelserna.
De ser vitsvartfläckiga torn
med böljande toppar ovanför sig.
Där uppe dansar vinden med träden,
får dem att buga och lyfta på löven.
Solens strålar faller mot jorden.
Några droppar hamnar i gräset.

(1981)

Språket

Språket ger gryning och afton,
liv och död.
Språket är vad vi beror av
och vad som stjälper oss.
Det grundlägger civilisationer och raserar dem.
Språket är en underbar uppfinning;
en dag förintar det planeten.

(1982)

Fjärde dimensionen

Jorden vänder sitt timglas:
livet förintas och skapas:
den tysta, mäktiga strömmen
flyter genom fruset universum.

När primärklockan omvandlas
förintas de nuvarande förhållandena,
och strömmen får nytt lopp.

(1982)

Diamantkedjornas länkar

Diamantkedjornas länkar
bygger naturen.
De färdas mellan galaxerna
och anländer till andra planetsystem.
Ibland delar de rymd med det levande,
ibland med det döda.
De känner livets väsen:
dess dolda hemlighet.

Av solen bundna
i flötslager
upprätthåller de civilisation,
men överbelastar också vissa regioner
och skadar sina hem.

(1982)

Vi hatar inte regnet ...

Vi hatar inte regnet
till en början,
men blir det en vana
bemöter vi dropparna med avoghet.
Men solen däremot ...

(1982)

Möte på en brygga

Efter en dröm

Sitter på en brygga vid en lugn, mörk sjö,
spanar över vattnet mot den sköna ön,
tänker: lugnhet, stillhet sänker sig ikväll,
vaggar mig till ro och sjunger: kärlek säll.

Kommer där den flicka som jag längtar till,
önskar hon skall komma fram till mig och vill
hålla henne ömhårt, vänfast i min famn,
tänker: jag vill viska hennes vackra namn.

Hon kommer sakta gående mot mig, så säll,
säger lugnt och mjukt ett varmt och ömt: god kväll,
sitter ned på bryggan bredvid mig: o, låt
oss aldrig, aldrig någonsin mera skiljas åt.

Tystnad över sjön och över tall och gran.
Hon tittar vän på mig, vacker som en svan.
Jag ler, och värmen stiger inuti min kropp –
då bestämmer hon sig för att bryta upp.

Vi vandrar långsamt hand i hand i månens sken.
Jag smeker hennes kind, och den känns så len.
Det ljusnar mer och mer, och snart blir tallen klar –
av kärleksdrömmen blir det bara minnen kvar.

(1982, 1985)

Gamla sta'n

Gamla Sta'n, dina gränder.
Gamla Sta'n, dina torg.
Gamla Sta'n, dina mänskor.
Gamla Sta'n, Gamla Sta'n, Gamla Sta'n.

Här sitter vi på en bänk,
en grönmålad, ribbad skänk,
och vilar våra trötta fötter.

Gatorna ringlar och ringlar,
människor springer och vinglar
och hinner så mycket de orkar.

Jag önskar att jag vore fågel,
jag önskar att jag vore fisk
och slapp detta folkrika vimmel.

(1982)

Livet var härligt

Hon satt på en bänk
en morgon i juli.
Himlen var blå,
och gräset var grönt.

Livet var härligt,
ja, livet var härligt,
härligt levande varmt.

Då kom det en kniv
en dag i juli.
Himlen blev röd,
och gräset blev brunt.

Livet var bistert,
ja, livet var bistert,
bistert mördande kallt.

Hon dog vid en bänk
en kväll i juli.
Himlen blev mörk,
och gräset blev svart.

Livet var dödat,
ja, livet var dödat,
dödat, för alltid försvunnet.

(1982)

Vid stranden

Vid stranden, vid stranden
är klipporna kala,
men här fördes livet
i land ifrån havet.

Livet är en gåta,
en gåta som snurrar
och snurrar igen.

Livet, ja, livet,
som dödade öknen
med grönska och skönhet
för eviga tider.

(1982)

Kvällningen stillnar

Kvällningen stillnar.
Aftonlugn råder.
Syrsorna filar.
Dimmolnen går.

På ställen med krig
och soldater och hor
sörjer hon tyst
sin döde bror.

Men här är det stilla:
aftonlugn råder.
Blott syrsorna filar,
och dimmolnen går.

(1982)

På heden

Aforismer

Öppna landskapet och se,
stäng det och bli blind.

Den mörka dagen är släkt med natten.
Den ljusa natten är släkt med dagen.

En höstnatt stals minnena.
De var sedan länge försvunna.

En vårmorgon syntes vågor i gräset,
och man mindes minnena.

Någon trodde att de skulle återlämnas,
men de var sedan länge avlidna.

(1984, 1987)

Vid stranden

Ulla-Bella går sakta nedför stigen mot stranden,
den stig vars stenar en gång dränktes i blod
och som sedan dess är svart om dagen
och rödglänsande om natten.

Ulla-Bella sätter sig ner för att ta av skorna
och låta fötterna uppslukas av vågorna,
men de är lystna och slukar sandalerna också.

Ett myggmoln och en båt med frusna passagerare
är sedan länge fästade vid landskapet.
Ulla-Bella iakttar dem några ögonblick.

Sedan spänner hon upp sitt paraply
och flyger, inte längre fångad,
bort mot landet ingenstans och överallt.

(1984)

Källan

Källans vatten färdas
längs uråldriga stenstigar
och smakar därför
ålderdom och mineral.
Dess moder bor i underjorden,
dess väktare på bergets topp.

(1987)

Dimman

Glänsande slöjor lämnar insjön,
sveper in över ängarna
och ger dem en våt kram.
Korna vilar i deras mage.
Gräset vitnar i deras grepp.

(1987)

Skogsnatt

Skymningen fångar ljuset.
Skogen kläs av och mörknar.
Stämning och förstämning blandas.
Undran och förundran över underliga månskuggor.
Harmoni samsas med disharmoni.
Skräck och saknad i skuggorna.
Månen bleknar bakom ett moln.
Mörkret slukar skuggorna.

(1987)

Isen bryts

Gnistrande ögon i djupa hål,
fläckvis mörka vakar
i vars djup fiskar samlats
kring en gnutta sol.

(1987)

Vårskimmer

Köldslöjan lättar
och låter solen vidröra
ett blont hårsvall:
det skimrar likt en aspdunge
vars grenar fångats
av glimrande strålar.

(1987)

Stenen

Det nakna ögat i mossan
ser molnen vandra över himlen,
blir smekt av solens händer
och känner regnet falla mot iris och pupill
i väntan på att åter försvinna
under den annalkande djungeln.

(1987)

Svalorna

Graciöst cirklande framför solen,
plötsligt nuddande gräset,
i nästa ögonblick dolda av molnen.
Kvar är det mönster
deras rörelser skapat.

(1987)

Mannen på bänken

Skimret i hans blick
och auran omkring honom
visade att ett ljuvt minne
väckts till liv.

Solstrålen och vinden
i hans ansikte,
den skrumpnande snödrivan
och den nyss blottade marken
framför honom visade
något av dess innehåll.

(1987)

Vattenfallet

En silverglänsande springare
kastar sig utför branten
och krossas mot stenarna vid dess fot
för att genast reinkarneras
och åter störta nedför stupet.

Jag är inuti en trumpet,
känner luftströmmen från blåsaren
vibrera mot trumhinnorna.

Livets friska, kraftfulla, oändliga doft
uppfyller dalen och mitt sinne.

(1987)

Efter regnet

Kristallgrenarna gungar långsamt.
Glänsande luft hänger kring trädet.
En silverskimrande himmel återfår sakta blåglansen.

(1987)

Bonden

Han stannar upp ett ögonblick
på dynghögens ångande krön
och ser ut över sitt rike:

Slättsjön och himlen sammansmälter vid horisonten.
Guldglänsande ax skymtar bakom kullen.
Kor och stenar vilar i hagen.
Några grågäss passerar under molnen.

Hans kropp är fårad och tärd
av ett livs hårt slit,
men hans tankar är unga
och säger att även om kroppen
en dag faller samman
skall han förbli.

(1987)

Natthimlens ljus

Fyrar för interplanetariska resenärer.
Himmelsdrottningens skimrande ädelstenar.
Färgklickar på den storslagnaste tavelduken.
Nattens tysta väktare.
Legendernas hjältars namnen.

Bortom dem tomhet utan slut,
gränslös ingentinghet,
en bakgrund åt allt.

(1987)

Tjärnen

Den mörka ytan blänker till
och öppnar sig
när en solstråle
speglar sig i den,
sluter sig åter
när gnistan slocknat.

(1987)

Stormen

Vattnet ville smeka stranden,
men kunde inte riktigt nå den.

Då kysste stormen havet.

Vid den första kyssen darrade det till,
vid den andra kyssen flydde det,
vid den tredje kyssen förskummades det.
Sedan kastade det sig rytande över stranden
(varför är obegripligt,
ty stranden hade inte gjort det något ont).

Vattnet fick inga fler kyssar
och var snart lika lugnt som tidigare
men också lika ensamt och sorgset
(egentligen dubbelt så ensamt,
ty stranden var inte längre dess vän
utan gömde sitt ansikte i sanden).

(1987)

Kvällen

Om kvällen döljer jorden solen och sig själv.

Ibland syns måne och sol samtidigt
innan mörkret slukar solen
eller ljuset utplånar månen.

Om kvällen kolliderar strand och hav
och ligger sedan krossade i mörkret
tills gryningsljuset kysser vågorna,
tills den första dyningen landar.

Om kvällen omfamnar havets djupa mörker himlen;
de är sedan båda försvunna
tills barnet de avlat fötts.

(1987)


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.