Mats Kristiansson
Dimön
En allegori

Tyngdlösa dimstråk uppfyllde holmen, som vilade intig i dess mage. De sköna skyarna iakttog den oskuldsfulla, lockades att kyssa den förföriska munnen. Läpparna var ljuvliga! Vattentäcket greps av begär, ville krypa in under den lena huden.

De lätta slöjorna upplöstes, sögs in i den naknas mun. Ön höjde sig ur havet. Den osynliga älskaren snärjdes med fagra löften, övertalades att inblåsa livsande i de sterila klipphällarna, täcka dem med växtlighet. De två förenades i en omfamning som ingen av dem ville bryta.

Det tycktes vara en fridfull värld.

Men lugnet var skenbart. En spricka höll på att öppnas mot underjorden: mot den eviga muspelheimsbrasan. Ässjan dånade hotfullt. Snart skulle smidet ta sin början; snart skulle den sköna förföras och våldtas; snart skulle de späda barnens skallar öppnas och dränkas i glänsande hetta; snart skulle mästersmeden återerövra sin frihet.

En stulen frihet. En kortvarig frihet. På öns epitaf stod skrivet: Dömd till sisyfosstraff: till att ständigt pendla mellan att grönska och att dränkas i urässjans lågor.