Mats Kristiansson
Sagan om trashankarna och de andra
En allegori

Det var en gång en kung som hade tolv besvärliga söner. Alltid bråkade de. Kungen hade mycket jobb med att hålla ordning på sina pojkar.

En dag knackade det på porten till det stora slottet där de bodde.

"Vem är det som knackar på min dörr?" frågade kungen.

"Vi är de tre snöjungfrurna", svarade en späd röst.

Kungen öppnade porten. Flickorna var vackra och välklädda, så de fick komma in i slottet.

Nästa dag knackade det på porten igen.

"Vem är det som knackar på min dörr?" frågade kungen.

"Vi är snöjungfrurnas kusiner", svarade en spröd röst.

Kungen öppnade porten. Kusinerna var inte så vackra och inte så välklädda som snöjungfrurna, så de fick inte komma in i slottet.

Nästa dag knackade det på porten igen. Bultandet var så kraftigt att kungen blev rädd, men det kunde han förstås inte visa: han var ju trots allt den främste i landet.

"Vem är det som knackar på min dörr?" frågade han.

Ingen sa något. I nästa ögonblick krossades den väldiga porten. Där stod kusinerna och tusen och åter tusen av de värsta trashankar kungen sett. Han ville stänga porten, men det gick förstås inte.

Kungen visste inte vad han skulle göra. Så såg han att alla trashankarna såg hungriga ut. Han dukade upp en väldig festmåltid. Alla satte sig vid bordet. Trashankarna och kusinerna och snöjungfrurna och sönerna och kungen själv. De åt och åt, och har de inte slutat så äter de väl än.