Mats Kristiansson
Fågelstenen

Mannen kommer krypande in på scenen. Hans kläder är trasiga. I fickan har han en sten i vars inre göms en guldfågel. Han flämtar matt.

MANNEN: Jag törstar. Jag hungrar. Jag är dimma och skelett. Jag är i världen och i min grav.

Ljuset släcks just när mannen säger "grav". Det måste snabbt bli så nermörkt på scenen och i salongen att ingen ser något. Ett par minuters tystnad och mörker.

Kvinnan är längst bak i salongen. Hon tänder ett stearinljus, står stilla någon minut och börjar sedan långsamt gå mot scenen. När hon nästan är framme stannar hon.

KVINNAN: Jag bär en flämtande i världen. En flämtande som nästan slocknat. En flämtande jag lätt kan döda. Skrattar rått och blåser på lågan så att den nästan slocknar. En flämtande jag lätt kan knäcka. Knäcker ljuset på mitten. En flämtande som snart vilar på jorden. I jorden kommer han aldrig. Ingen som kan begrava honom finns kvar. Lyssnar. Tyst. Jag hör honom komma.

Mannen kommer in på scenen från vänster. Han ligger med ansiktet mot golvet och ålar långsamt mot scenens mitt. Kvinnan försvinner snabbt ut till höger just när publiken kan se mannen.

MANNEN ännu med ansiktet mot golvet: Jag törstar. Jag hungrar. Vem kan ge mig vatten? Vem kan ge mig mat?

Kvinnan visar sig ett ögonblick till höger, just så länge att publiken hinner se henne.

Mannen lyfter huvudet just så mycket att publiken kan se hans ansikte. Det ser ut som en flugsvamp: rött med vita prickar. Förra gången publiken såg ansiktet var det osminkat.

MANNEN: Jag tyckte jag hörde ... Sjunker åter ihop.