Mats Kristiansson
Förlorade tankars väg

© Mats Kristiansson 1995

Kommentarer till Förlorade tankars väg finns längst ner på den här sidan.

Förklaringar av ett antal mindre vanliga ord samt ett antal andra ord i mina skönlitterära texter finns här: Ordförklaringar.

Förlorade tankars väg finns i Samlade skrifter I: Lyrik, epik och dramatik 1972-2022.


Att åter vandra förlorade tankars väg. Att åter känna undergångna idéers doft. Jag gråter befriad över deras hädanfärd. Vem kan sörja drunknade ord? Vem kan vara bitter över att de mött Modgunn? Det måste vara nyttflöde. Det måste vara tidens tands undergång i karies och reinkarnation som visdomsmjölktand. Men trotsig sörjer jag förlorade ords för evigt kvävda andning. Men saltvattenögd vill jag inte minnas dåordens atomliv. Känner de något? Är de likt succinitdjur och hologram frusna spegelbilder av sig själva, inspärrade i tystnad, eller är bitterhet endast i mitt inre? Du vet – tror du. Jag vet – tror jag. Vet de? Vet du det? Vet jag det? ...

Jag har besvikelsebröst: jag sörjer förgänglighets börda, lagd på mig av mig. Kan jag smälta dess stoft och gjuta ny skulptur av det? Det viskar: det förlorade var endast luftverk, ämnade att spridas och återuppstå i senare flödes harmoniers skönhet. Det sägs att ur sorg emanerar skapelse. Är det sant? Jag tror det inte och framhärdar i försöken att motbevisa min otro: egenkär hyllar jag den flydda tid jag föraktade och därför splittrade och dränkte. Det viskar: du dödade. Självmördare! Fördömd är du sjunken i Dante-infernos djup ...

Nej! Jag skall omintetgöra undergången och mina dåskrifters förlusts bröstknipsparalysering. Osörja en evighet och en natt. Och sedan sväva! Sväva på mina ords fundaments skyars rosendoft. Om jag kunde återvända likt den enögde sejdaren ...

Det skulle vara ejmödosamt att vandra då. Att som grafemriddare, förälskad i det förlorade, söka mina ords ursprungs kalk. Att strida för det som var och skall komma. Att minnas fragment av min ungdoms ords oeviga lyster. Att återvinna mitt nuskrivandes dofts krafts harmonier. Att med flöde odränka mina ords skapelses fundament. Att förnimma min ålderdoms ords möjliga stjärnsken. Annars tystnad. Annars intet skapande – och slutligen intet! Intet älskar jag inte. Det måste vara flöde! Flödeslös kommer jag att bli en kropp slukad av natthimlens likätare, en fluga förtärd av flugor.

Kommentarer

Dante-infernos djup: I Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321) är Infernos botten frusen; alla själar täcks där av is.

den enögde sejdaren: Oden. Se även Mimers brunn.

natthimlens likätare: Månegarm.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 549 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.