Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Völvan

© Mats Kristiansson 1995

Völva (stavbärerska) är en spåkvinna som i trans uppnår kontakt med andevärlden. Den stav efter vilken hon uppkallats kan vara en symbol för övernaturlig makt (jämför häxornas trollspö, eller den profana maktsymbolen marskalkstaven) och fungerar ibland som ett ridredskap för hennes från kroppen frigjorda frisjäl. Völvan är en nordisk version av shamanen.

Sejd Den shamanistiska trolldom som i Norden främst utövades av kvinnor (völvor) och som även vissa gudomligheter, såsom Oden och Freja, praktiserade. Oden beskylldes för omanlighet (ergi) därför att han sejdade.

Sejden hade den för den sibiriska och samiska shamanismen typiska karaktären. Sejdkvinnan föll i trans medan en kör av andra kvinnor manade hennes skyddsandar att komma till hennes hjälp. I sitt inspirativa tillstånd mottog hon besked av andarna om vad menigheten bett henne utröna, om kommande väder, om ting som stundar, om välgång eller olycka för människor, odlade fält och kreatur. Det förekom också att hennes själ, medan kroppen låg livlös, färdades till främmande världar för att inhämta kunskaper.

Ur Vem är vem i nordisk mytologi av Åke Hultkrantz.

Metamorfos

Arla fanns Elden och Isen.

Elden avlade Sanningen, en ström så väldig att den sades vara orubblig. Men Isen gav liv åt strömmens mörke broder.

Den kalles barn skickades av Elden till den mörka värld där Död rådde och glömdes av alla, ty de vistades i Livs ljuva jarladöme med dalar så fagra att ingen ville lämna dem.

Men den dolde mindes oförrätten. Han ville tävla med den hetes son, söka vinna världen. Tyst bidade han sin tid tills fränden antog utmaningen.

Köld fläckade den vites klädnad. Den lömske drog sig skrattande undan till sin mörka håla, ruvande på än större hämnd.

Enviget har sedan dess fortgått. Världen har blivit alltmer hållik.

Drömmarna

De kallade sig hyperboréer, ty de bodde bortom nordanvinden.

Hon kallade sig inget, ty hon bodde bortom deras värld.

Hon var stum, men hennes stav talade.

När hon satte ner den i sanden på stranden sade den krsch-krsch-krsch. När hon vandrade över de kala klipporna sade den kp-kp-kp.

Om våren, när snön just smält och marken var kärrblöt, sade den sklofs-sklofs-sklofs. Om sommaren, när mullens hår var regnbågsfärgat, sade den prsh-prsh-prsh.

Om hösten, när tunna sårskorpor täckte himlens tårar, sade den skvt-skvt-skvt. Om vintern, när kristalldrivorna var djupa, sade den ingenting – åtminstone inget som ett mänskligt öra kunde uppfatta.

Det enda byborna visste om henne var att hon liksom Ods och Frejas sköna dotter hette Noss. Det verkade åtminstone sannolikt, då det namnet var skrivet på staven.

Men säkert var det inte, ty ingen hade hört henne tala. Tydligen hade hon inte samma behov av umgänge som de flesta människor. Hon var en stum eremitkräfta som ruvade i sin snäcka, fjärmad från den högljudda bygemenskapen och inte mycket mer levande än en skugga.

Ingen visste varifrån hon kommit eller hur länge hon vistats i byn. Ingen visste om hon uralstrats som darwinisterna sade att de första organismerna hade gjort eller givits livsande av en gud.

Namnet var i vilket fall som helst passande, och de skönhetsälskande byborna beundrade på avstånd Noss som ett konstverk. Eftersom ordlöst umgänge tycktes dem besvärligt närmade de sig henne inte, men då det okända fascinerade dem hördes ofta mumlande samtal om den stumma.

*

Staven var välpolerad men hade ändå kvar ett skimmer av ursprunglighet: den var inte rak som de flesta vandringsstavar utan liknade snarast en kutryggig åldring.

Den till synes uppenbara förklaringen var naturligtvis att den alltid varit böjd: att dess ägarinna av någon anledning till följeslagare valt inte den rakaste gren hon kunnat finna utan en av de krokigare. Men kanske var sanningen en annan: det sades att staven var ett levande väsen som stelnat när det ringlade och nu försökte räta ut sig.

Det var i och för sig ett ovedersägligt faktum att staven raknade. Men hyperboréerna godtog inte den naturligaste förklaringen, nämligen att ömma händer kontinuerligt förbättrade det föremål de hade mest kärt, utan höll raknandet av staven för ett lika stort mysterium som transsubstantiation och botande av sjukdom med de rätta runorna.

De trodde visserligen att deras kännedom om världen var större än någon tidigare generations men visste också att människan ständigt förvärvade mer kunskap och alltså ännu inte avslöjat universums djupast dolda harmonier. De tänkte att dessa kanske doldes i den märkliga, allt rakare staven: deras tids transsubstantiation, deras tids magiska runor.

*

Utan att erkänna det inför andra önskade många av byborna att fler av dem var som Noss. De skulle då kunnat ägna mer tid åt att besluta var de var istället för åt umgänge. Ty det här var tiden efter den stora inlandsisen som sänkt Island i havet och antikverat kartografernas teckningar. Trots att ön åter var nästan isfri fanns den inte, ty de flesta av dess forsar och gröna ängar saknade ännu namn: ofta var det svårt eller omöjligt att säga var man var eller var man varit.

För att avla ett land läste nybyggarna böcker med många namn. Landnámabók och de sagor de första kolonisatörerna nedtecknat användes flitigast. Varför just dessa skrifter lockade mest visste ingen säkert, men somliga sade att de genom att återuppliva de gamla namnen återgav den pånyttfödda ön dess förlorade själ. Men de läste också annat, som de skrifter av Adam av Bremen där de funnit sitt namn. Visserligen var det antikens greker som kallat folken i norr hyperboréer, men kalla sig islänningar ville de inte, ty de skulle då ständigt ha påmints om vad de förlorat.

Namnet på sin by hade de dock hittat på själva: eftersom den var ny och låg vid vattnet kallade de den Nyvatn. Men vattnet var också det fantastiska ämne som vidmakthöll en människas liv genom att förhindra att hennes kropp torkade ut och symboliserade därmed livet. Kombinerat med adjektivet ny uttryckte det just vad människorna ville med byn de just grundat, nämligen att där skulle trångsynt och hämmande konvention vara var mans niding, där skulle idén om frihet från tvång vara den eld som brann klarast i mörkret.

De läste böckerna som text tryckt på papper och inte från en datorskärm, som länge varit den gängse metoden, av dels en sentimental orsak, dels en praktisk: den sentimentala orsaken var att papperet hade en arkaisk doft som påminde dem om de äldsta texterna, den praktiska att datorer just då var omöjliga att använda i större utsträckning, eftersom bristen på elkraft var stor. Men även om de haft fler kraftverk skulle de kanske inte använt datorer: de hade sett vad isen gjort med den värld deras förfäder levt i och ville ha en kultur som var så svårutplånad som möjligt.

*

Till det stora intresset för kultur från alla tider bidrog också den nya synen på tiden.

Under antiken hade tiden varit en ouroboros som ständigt återvände till sitt huvud. Senare hade naturvetenskapsmän och andra frigjort svanstippen från käftarna, rätat ut självätaren och placerat den ände som utspydde träck där de stod och den andra, mer utopiska änden i en framtid som visserligen antogs vara oändligt långt borta men som enligt den allmänt vedertagna tron en dag skulle nås.

Men projektet hade omintetgjorts av en enorm och skoningslös barriär som erövrat inte bara land och kulturer utan också illusionen om den lineära tiden.

Efter istiden tänktes eonerna istället vara inneslutna i en blåsa som ständigt utvidgades och innehöll all tid: i dess inre fanns all dåtid i varje nutid, och vid mynningen blåste framtiden ständigt.

Denna nya syn på tiden var för kolonisatörerna nödvändig. Många upplevde det först som en befrielse att vistas i det öde landet, men efter kort tid ersattes glädjen över tom rymd av frustration över att inte veta var man var. Det var då mänsklighetens samlade förråd av myter började tas i bruk, dels för att fylla tomheten, dels för att hedra de förfäder som en gång bebott de nu återerövrade latituderna.

*

Kanske kan det stora intresset för gamla skrifter med deras myller av mer eller mindre övernaturliga händelser förklara varför den främmande kvinnans stav tillskrevs magiska egenskaper. Byborna var alla don quijotar som förläst sig inte bara på riddar- och herderomaner utan på västerlandets samlade litterära arv – och delar av andra kulturkretsars – och därför inte längre kunde se det uppenbara: att staven raknade genom hantverk och inte av något annat skäl.

Det var åtminstone vad den ömma putserskan var helt övertygad om tills hon en kväll, efter att ha vandrat långt och länge, tyckte att staven vred sig som en orm och försökte slita sig ur hennes hand. Hon försökte avfärda förnimmelsen som en hägring, kanske emanerande från trötthet, kanske från bybornas mummel om att staven möjligen var magisk; men den hängde sig kvar i hennes sinne som en igel, sög ut hennes kroppsvätskor så som iglar gjort i medicinens barndom och faktiskt ännu gjorde ibland för att få svårt infekterade sår rena och ge dem möjlighet att läka.

Emellertid behövde hon en igel som sög hennes sår rena – inte de skråmor som mumlet gett henne utan de blessyrer som nästan dödat hennes förmåga att tänka och att känna entusiasm, blessyrer som hon inte visste hur hon fått men som förpassat henne till Heklas innandöme.

Det var för att söka denna igel, som hon trodde skulle förmå suga mörkret ur henne och fylla henne med ljus, som hon kommit till byn. Hon kände inte dess utseende eller hemvist men förnam dess harmoniska vibrationer: förföriska lockrop från klara rymder med ljuva dofter.

*

Hon fann den på stranden. Dess svala droppar föll på hennes såriga fötter. När hon kände att den brinnande huden svalkades och fylldes med nytt liv visste hon att hon funnit den som så länge viskat till henne. Att den äldsta och väldigaste inte också har den vidsträcktaste visdomen och den största kraften är otänkbart, tänkte hon, öppnade jordens böljande hud, kröp in i dess sköte och låtsades vara ofödd.

Denna första gång stannade hon tills hennes mentor slukat solen.

Hon hade aldrig mints drömmar, kanske för att hennes sömn varit drömlös, men den natten och de följande nätterna drömde hon klart och kunde på morgonen erinra sig vad hon drömt. Hon visste inte säkert varför det hänt, men kanske hade jordens i urtiden avlade hud öppnat flödena till uråldriga, ljusare tider; kanske hade de salta dropparna trängt in i henne och delat med sig av sin visdom; kanske var det därför hon sov lugnt och drömde läkande drömmar – och ibland till och med sömnlösa drömmar.

Hon vilade därefter ofta i moderns famn – inte hela dagar som den första gången utan under en eller ett par av de mörkaste timmarna. Hon ville inte bli iakttagen, ty hon kände att läkandet var avsett bara för henne och att andras närvaro skulle störa processen.

*

Inte endast goda ting kom av badandet. En natt föll hon över en stock och fick en kvist i ögat. Länge låg hon till sängs utan att kunna återvända till havet. Bybor besökte henne då och då, gav henne mat och bytte bandaget. De tröstade henne, ty deras övertygelse sade att man skall ge de svaga sympati, och sade att hon nog skulle återfå synen så snart såret läkt, ty det sista som lämnar människan är hoppet. Men Noss skakade på huvudet, ty hon förstod hur det skulle gå.

Hon tog den förlorade synen med jämnmod.

Att vara blind är att se vad andra inte ser, tänkte hon. Att vara blind på ena ögat är än bättre, ty en halvblind ser både vad andra ser och vad de inte ser.

Men bekymrade bybor fortsatte att besöka henne trots att de aldrig gjort det förut, ty grundidén för livet i den lilla byn var trots allt att det skulle vara bättre än under tidigare epoker. Så var det också, men misstron och avogheten mot det okända och det avvikande var så stark även bland dessa välvilliga själar att den halvblinda inte fullt accepterades, ty hennes ovilja att öppna sin hud gjorde att man om henne visste mindre än om en främling, ty om en sådan är åtminstone det känt att han ännu är dold som en snigel i sitt hus och därmed ett hav av möjlighet.

*

Under sjukdomstiden fick hon en vän som skulle komma att förbli vid hennes sida även efter konvalescensen. Han hade ett stort, blålila ärr som sträckte sig runt nästan halva halsen. Det hade han fått vid ett rån i sin ungdom. Han hade varit nära att dö men räddats till livet av en läkare, som råkat finna honom i den mörka gränd där rånet skett. Läkaren hade sytt såret på platsen, ty blodet hade runnit ymnigt, och om flödet inte stoppats snabbt skulle han dött.

Tack vare den sykunnige förlorade han inte livet. Att han blivit av med sitt vackra utseende grämde honom inte mycket, ty han hade känt dödens dävna andedräkt och insett att människan är ömtålig och lätt kan svepas bort av ondskans vind. Det var för honom djup visdom, ty han hade dittills levt sorglöst och med få tankar på framtiden – åtminstone om den befann sig längre bort än några dagar.

Men han förlorade vid den hemska händelsen inte bara sin skönhet utan också sina vänner, som hade sett honom som den framgångsrike i vars kölvatten det var bekvämt att rinna; men framgången hade varit avhängig den munvighet han besuttit före rånet.

Efteråt kunde han inte längre utöva den retorik utan innehåll som hans framgång berott av. Efteråt kom hans röst från en avgrund av smärta som den endast med stor möda förmådde nå mynningen av. Efteråt förmådde han inte längre dränka bristen på intellektuell skärpa med skönt klingande fraser.

Men han trodde att eftersom hon liksom han var vanställd kunde hon ändå bli hans vän. Men vad hon tyckte visste han inte, ty hon var ju stum.

*

Så snart det elaka såret läkt återupptog Noss badandet, och drömmarna återkom med än större klarhet. Hon tyckte att de gav mer tillfredsställelse och befrielse än något annat. Trots den blåhalsades stora tillgivenhet är min enda verkliga vän oceanen, tänkte hon.

Så trodde hon tills den en natt nästan ströp henne.

Efteråt tyckte hon att det var ironiskt att det medium som återgivit henne livet nästan återtagit det.

Eller kanske är det inte alls ironiskt utan logiskt, tänkte hon. Kanske ville den store hjälparen ta mitt liv som kompensation för att han slukat en del av mitt mörker och pånyttfött mig.

Men hon tänkte också: Kanske var det mitt eget fel att jag somnade i vattnet. Kanske har jag blivit så trygg i det kalla, fuktiga elementet att jag nästan dödade mig själv.

*

Den stränge mentorn kom till henne med vad som tycktes vara svaret:

»Stor kraft är en farlig bundsförvant som i ditt medvetande kan tända maktbegärets förtärande låga: en själsförbrännande fackla som kanske brinner för evigt. Du vilade länge trygg i barndomens underdånighetsfamn, hade ännu inte mer än insett att den fanns där, visste inget om dess fulla potential. När du nu upptäckt den måste du vara vaksam, se till att den inte sliter sig från bojan och sätter sina ulvtänder i dina tankar: du är dess slav och måste bruka den eller gå under.»

Den väldiga besten ryckte i kedjan, skrämde henne men kom inte fri. Hur hon kunnat undgå att se den förut förstod hon inte. Men även om ulven var tjudrad och hon åter kunde leva fanns den fortfarande där, redo att sätta sin tänder i de skälvande rymder som var hon; men den var nu synlig och därmed möjlig att bekämpa.

*

Nästa dag gav hon sig av på vandring längs stranden med staven som följeslagare. Hon hade putsat den så länge att den blivit en kär vän att luta sig mot i med- och motgångar. En pålitlig vän, då den i motsats till levande varelser inte kunde överge henne. En allt bättre vän, då hennes omsorger gjorde den allt rakare och därmed allt bättre som vandringsstav. En vän som hon var trygg med, då den var stum som hon och inte kunde baktala henne.

Det gamla, visa havet var så stilla att man kunde tro att det skulle förbli så för evigt, men hon visste att den serena var en narr som plötsligt kunde låta sig fångas av en vindil och förvandlas till en vildsint jägare som slukade sjömän och deras fartyg.

När hon kom hem var det nermörkt. Hon kände trötthet i alla lemmar och gäspade. Innan hon gick till sängs ställde hon som vanligt staven vid den öppna spisen för att den fukt den dragit åt sig skulle förångas. Innan hon slöt ögonen kastade hon en sista blick på sin vandringsvän. Den tycktes vara rakare än någonsin. Sedan somnade hon nästan genast.

Den natten drömde hon inget – åtminstone inte något hon senare kunde erinra sig.

Hon sov länge. Inte förrän en intensiv solstråle kittlade hennes ansikte slog hon upp ögonen, hävde sig ur sängen och gick bort till staven.

Hon trodde inte att det hon såg var sant. Jag vistas ännu i den kaotiska drömvärlden, tänkte hon, blundade och gnuggade den sista sömnen ur ögonen.

Men det var sant! Staven var inte längre rak utan cirkulär: kryckan förenades nästan med doppskon. Jag skulle inte låtit den stå så nära elden, tänkte hon bedrövad. Hur den kunnat böjas så kraftigt verkade obegripligt. Men kanske är det sant att staven lever, tänkte hon. Jag har ju själv tyckt mig se underliga förändringar i dess uppenbarelse. Hon slog ifrån sig tanken: den var naturligtvis osann.

Men faktum kvarstår, tänkte hon. Staven är inte längre möjlig att bruka som vandringsvän, och jag är därmed kedjad som den vrålande i mitt inre. I nästa ögonblick insåg hon att det naturligtvis inte var så: staven var ju inte de ben hon gick med utan snarast ett extra känselspröt att känna sig för med vid vandringar i lömsk terräng. Däremot kommer jag att få vandra ensam – om jag inte bär med sig staven sådan den nu är, tänkte hon. Men den är död och skall begravas. Senare skall jag skaffa en ny stav.

*

Men hon behövde inte skaffa en ny stav, ty den gamlas verkliga väsen var avslöjat och hade blivit en del av henne. För evigt skulle den följa henne på den mödosamma färden.

Följde henne ständigt gjorde också mannen med det blålila ärret. Till en början var hon besvärad av hans närvaro, men med tiden insåg hon att han var ett fullgott substitut för den förlorade käppen trots att hans insikter inte kunde mäta sig med hennes och accepterade honom, ty han kunde lyssna och lära i motsats till staven, som skulle förblivit en slumrande död som alltför länge varit skild från den friska sav som gett den grönska.

»Du är så vacker,» brukade han säga.

Hon sade förstås inget men brukade tänka: Du är så ful.

Hon menade inte mycket med det: det var snarast en besvärjelse som förde henne närmare honom och gjorde att deras vänskap kunde vidmakthållas. Men det var också sant att han var den fule och hon den vackra av de två.

*

Den sanningen skulle snart endast vara skenbar: den skulle tyckas bestå i den materiella världen men vara en lögn i den immateriella. Havet talade till Noss:

»Du bor i ett aftonland som vrider sig från afton till afton. Dit når sällan Eldens härolder. Där härskar Isens vasaller. Men du påminns ständigt om Sanningen, ty du är Eldens barn: fast anfrätt och glanslös tillhör du urkittelns ätt.

Du lyssnade till dårskapens lömska röst och vann inkonsekvens och ickeexistens. Han spelade flöjt och du följde honom mot undergången. Han ringlade i gräset och du lät dig förledas. Han stack en mistel i ditt bröst. Du simmade i den underbaraste oceanen men högg på ett begärligt bete och blev uppdragen av en fiskare; och fiskaren var du själv.

Halvt kvävd är du nu blott en blind bränning som färdas från strand till strand, stillnar och dör för att åter födas vid en annan strand och segla i ett annat hav. Du är en hermafrodit som blåser liv i dig själv, driven av en vind som är du.

Du är bevakad av den hänsynslösaste fångvaktaren, tomhetens skarprättare som är grymmare än den som ruvar i det eviga mörkret, väktaren av det slutgiltiga straffet som för evigt är kedjad vid lögnens benknotor och måste dränkas i sina egna spyor för att det hem vars öde du så länge sörjt över skall kunna frälsas: du själv.»

Hon förstod inte drömmens innebörd, men den talade till henne och fyllde henne med tillförsikt. Hon kände att den var ämnad att bistå just henne i kampen mot intigheten.

»Det är din kropp och din själ,» viskade havet. »Din kropp som du bebor och din själ som är du.»

Tumultartat öppnades de väldiga flöden som var hon. De dimmor som dittills omsvävat henne skingrades, och hon såg sitt verkliga ansikte avspeglas mot den mörka natten: det var till hälften blått som isen, till hälften rött som elden.

Det är fruktansvärt! tänkte hon. Jag är den vederstyggligaste jag sett! Det förfärligaste var emellertid att ingen annan kunde se det och att hon nog även i framtiden skulle betraktas som vacker. Eller kanske lurar jag mig själv, tänkte hon. Kanske är sanningen att de andra byborna sett – eller åtminstone anat – närvaron av de vedervärdiga dragen långt innan jag själv upptäckte dem och att det är därför de undviker mig.

Denna insikt tycktes henne senare vara den mest dyrköpta, ty den hade inte bara utplånat henne utan också krossat all återvändo. Från den stunden var hon tvungen att ständigt besvara den eviga gåtan om hur tomhet görs om intet för att inte gå under.

*

Hon sökte tröst hos den blåhalsade. Han undrade varför hon plötsligt ville vara nära honom men visste att det var lönlöst att fråga.

Men framför allt lät hon sig vaggas av den väldige mentorn. Ännu var hon inte redo att återvända. Ännu en tid behövde hon vila i den rofyllda famnen, tömmas på mörker och fyllas med serenitet. Ännu återstod många mödosamma djupdykningar i den kalla oceanen innan hon återvunnit sig själv.

Kan jag leva då? tänkte hon. Jag har så länge levt i intighet; varför måste just jag korsfästas?

Hon greps av uppgivenhet och riktade en invokation till oceanen:

Varför kan du inte stanna vid min sida, bistå mig med din kraft, du universums smältdegel som aldrig tömt förlustens bittra kalk?

Hon insåg inte att hon åkallade sig själv utan visste bara att utan bistånd från den oövervinnerlige väpnaren, hennes inneboende harmonier, skulle hon gå under: utan det skinande svärdet skulle hon inte förmå frigöra oket från tistelstången. Men väpnaren stack ett nyslipat svärd i hennes hand:

»Det kommer till dig i drömmen. Det vandrar i månens strålar.

Du Rindlika flicka, känn droppar från kunskapens brunn falla mot din hud. Lyssna till ödets trådar, som känner världens början och slut.»

Jag skall tvagas vit, tänkte hon. Jag skall återvinna tiden.

*

Hon färdades i intighetens hav: evighetens mage vars oömma dunster förtärde henne.

Hon väcktes ur den djupa slummern av en ihålig tanke.

I-n-t-i-g-h-e-t.

Hon smakade på ordet.

In-tig-het.

Det verkade bekant, tycktes tillhöra henne.

Intighet.

Nu visste hon: det var hennes namn. Hon hade blivit vattenöst medan hon vilade i tomhetens ocean, hade översköljts fullkomligt av dess förintande bränningar, hade förlorat all mening, allt innehåll.

Det var så mörkt att hon knappt kunde skönja sina tankar.

Var är jag? ville hon skrika. Vem är jag?

Men det var inte längre möjligt: läppar och tungor hade drunknat i nya idealflöden.

Det var fullkomligt stilla. Men så snuddade en viskning vid de skälvande rymder som var hon, slukades sedan av oändligheten. Hon uppfattade några ord:

»Livet undergång, mörker.»

Det var så sant, så exakt!

Natten var dagens mor. Enorm och överväldigande. Hon borde vetat detta. Hon var ju människa, kände det släktets dimensioner och genom sitt förstånd även andra släkten: de var alla lika.

Hon ville tacka evigheten för dess bekräftelse men kunde inte nå den.

Men så insåg hon sanningen:

Så bedrägligt, tänkte hon, jag lurades nästan. Du urtidssvalg, nu känner jag ditt innersta väsen, kommer aldrig mer att luras av försåt.

Sensibla känselspröt ledde urtidens kunskap till den armas tomhet. Läkande galdrar smekte hennes hud.

Den talade till henne med klar och kraftfull röst:

»Res!» uppmanade den. »Förstå!»

Hon ville resa. Hon ville förstå tidens väsen.

Rösten bleknade och försvann. Hon sjönk åter i oceanen, men hennes perceptioner hade väckts; de hade vilat så länge och var så utmärglade att de åt den avskyvärdaste föda: mörker och drunknat ljus.

Hon ville resa. Hon ville känna viskningarna från urtiden, anspände sig till det yttersta för att uppfatta de knappt förnimbara skälvningarna.

Så nära men ändå så fjärran, tänkte hon och ville följa den snabbt bortflyende, ytterst svaga doften till dess källa: de första skälvande tecknen på att hon levde.

Men den upplöstes och försvann. Hon var åter offer för tomhetens lömska skarprättare: intighetens dolda vapendragare.

Hon försvann i hans skummande böljor. Hon var en döende sjöman som fallit överbord och sveptes bort av den väldiga världsflodens skummande vågor.

Men i dess mitt stod Gud, orubblig. Hon kände hans andedräkt, förnam sanningens lykta blända tvivlet, drunknade i kärlekshavet, nådde ytan i uppenbarelserus.

Det finns bifloder som mynnar i Gud, ville hon skrika.

Åter nåddes hon av mörkrets antipod som för evigt vibrerade i tomrummet.

»Jag har hört din ljudlösa jämmer, din drunknade bön om frälsning,» viskade den oändlige.

»Vila i visdomens brunn. Känn den milda vinden viska i venatten. Då blir du räddad, du väna urtidsbarn som ännu saknar hamn.

Följ mig! Res till ditt ursprung!

Besegra eonerna, Tidens tysta, stoiska väktare.

Då skall du åter omstrålas av ljuset: åter erhålla vibrerande läppar och ett akustiskt hålrum.»

Hon ville gripa tag i honom men hade ingen hand att göra det med. Hon ville suga sig fast men hade inga extremiteter.

Jag har inga ben, ville hon skrika. Jag kan inte följa dig.

»Du kan,» sade rösten. »Till ditt ursprung kan du resa. Ty du är redan där men har glömt det.»

Jag behöver inte resa, tänkte hon. Jag är redan framme men kan inte se det förrän dimman lättar.

»Lyssna till din musik,» viskade rösten. »Du är en underbar komposition.»

Är jag en melodi? tänkte hon. Då vill jag lyssna till mig själv.

Någonting lutade sig över henne. Hon hade ingen framtid. Det slutliga utslocknandet slöt sig omkring henne.

Jag hör inte! ville hon skrika.

Hon flöt i det eviga hav där oändlig frid råder, drevs av dess nyckfulla strömmar mot ett fjärran hopp: en intig kust.

Men så öppnades världen, tudelades först, splittrades sedan i allt mindre bitar.

Jag förstår inte! ville hon skrika men insåg i detsamma att det var partituret, ännu dolt men gripbart och möjligt att läsa så snart slöjorna lättat.

*

De följande nätterna lyssnade hon till sig själv. Ur intigheten lösgjorde sig toner. Hon trodde först att de tillhörde någon annan, men ju mer stycket växte desto säkrare blev hon på att det var hennes symfoni.

*

Du ensamma, sade hon till sig själv, vad skulle du inte kunna säga om du var levande? Men det var vinter i hennes värld. Hon kunde inte glädjas åt fnitterbäckarnas gyllene vatten eller dungarnas underbara fågelkvitter, ty hon var instängd i ensamhetens ickeland, vaktad av smädelser, hånflin och uppgivna axelryckningar.

*

En väldig panter lutade sig över henne, en skugga som tog hennes livskraft. Hon ruttnade i helvetet. Hon var ett isblock med stelnad röst om vars hals den kalla stryparen lagt sina permafrosthänder.

*

Hon kände inte längre sanningen om tidens väsen eller om rosen som om natten förtrollades och spreds över den himmelska ängen, om hur undergången skulle bli eller om vad som rörde sig i vattnet.

*

Hon sträckte sig efter staven varmed hon kunde förnimma grynnor innan hon rammade dem och gravar innan hon sjönk i deras mörker, staven som påminde henne om att hon var på väg och hjälpte henne att känna vägrenens avgrundsdjup, staven som gjorde att hon kunde vandra på de mest dolda stigarna, lämna avoghet och visshet om en mörk framtid, känna den bortdöende fläkten av en existens och förnimma den ljuva doften av sitt ursprung.

*

Hon simmade i havet bland fiskarna som var det mest levande som fanns. I havet där oändlig frid rådde. I havet där kärlekens mjuka droppe fanns. I havet som legenderna sade att hennes förfäder kommit från.

*

Drömmarna öppnade nya rymder där hennes tankar kunde vistas: oändliga vidder som tillhörde fantasins domäner. Hon greps av sympati för de andra byborna, som inte kände tomhetens hav utan hade drunknat i livets ocean.

Hon insåg att hon förmått finna sanningen om den verkliga källan därför att hon så länge stått utanför det kaos som kallas livet.

Men nu var hon redo! Redo att åter leva! Inte att leva som de andra men att leva bland dem.

Hon överväldigades av det oerhörda faktumet och skulle kanske inte krupit ut ur snäckan om hon inte nästa natt fått bistånd – fast det till synes var en kniv i hennes rygg.

*

Ossa besökte byn. Andra kallade henne Fama. Hon besökte samtliga bybor under den mörka drömtiden, ty då var de halvt medvetslösa och som minst fixerade vid det dagliga livet i den så konsoliderande fysiska världen med dess endast långsamt föränderliga verklighet och därmed som mest påverkbara. Ossa, eller möjligen Fama, kunde med lätthet krypa in i deras drömmar, knuffa dem i den riktning hon önskade och försiktigt låta dem övergå i andra drömmar: i de budskap hon önskade överbringa, de sagor hon ville väva.

Hon besökte dem alltså när de vilade på sina läger och viskade, dock endast subtilt och antydande för att det hon ville säga inte skulle låta alltför otroligt och därmed skrumpna och dö, att alla bybor efter dagens slit inte vilade sina lemmar i den mörka luftens famn, att den mest gåtfulla bybon om natten vistades i ett annat element och att detta var underligt, att hon därmed inte borde få vistas i byn utan förvisas därifrån.

Det var konstigt att det dröjt så länge innan detta faktum blivit allmänt känt, men baderskan var trots allt betraktad som avvikande och därmed någon vars existens man helst förnekade.

Det dröjde länge innan ryktet nådde den det gällde. Det är ofta så med rykten att de inte förrän efter lång tid och mycket tjurskalligt grubbel blir kända för den omtalade: de döljs av en konventionell uppfattning om hur rykten skall handhas. Så var det också den här gången.

Baderskan var emellertid inte helt omedveten om vad som sades om henne. Hon hade förstått att Ossa, eller möjligen Fama, skulle besöka byn långt innan visiten faktiskt ägde rum. Hon visste att inget som avvek från det normala, inte ens det mest diminutiva, kunde undgå att komma till allas kännedom i en så liten by som den hon bodde i. Naturligtvis skulle alla efter mycket kort tid få reda på att hon var ett vattenväsen och inte ett luftväsen som de andra. De skulle titta än mer misstänksamt på henne och i än större utsträckning se henne som en främmande. Skräcken för det okända skulle komma krypande, och hon skulle kanske bli bortkörd eller utsatt för något än värre. Men hon hade en mäktig väpnare som höll hennes rustning och vapen skinande blanka: hon hade visshet och därmed potentiell förmåga att med läppar och tunga skydda sin spröda kropp. Därför kunde hon vistas i byn och känna sig ganska trygg också efter det att den åldriga gudinnan spridit den galder som så ofta förstört lugnet för människorna.

Men för att kunna försvara sig själv skulle hon bli tvungen att krypa ut ur den snäcka hon så länge vilat i och återerövra det liv hon förlorat. Havet hade viskat denna sanning till henne men, tycktes det henne nu, med så svag röst att den inte fått hennes trumhinnor att vibrera. Men just därför att hon inte hört den – eller snarast förnekat att hon hört den – hade hon länge haft uppmärksamhet på den. När den nu nådde ytan blev den mycket starkare än vanliga tankar. Kanske måste den också vara det för att hon skulle framhärda istället för att ge upp och åter drunkna i eonhavet.

*

Det var nu hon beslutade sig för att dela med sig av den visdom vattnet förlänat. Det var nu hon återerövrade sin röst och förvandlades från blomma till näktergal. Det var nu hon berättade de sagor som tycktes röra vid strängar i det innersta hos de som lyssnade.

Den första kvällen hade hon inte lagt märke till åhörarna utan endast velat fylla de tomma rymder som var hon. Hon hade suttit på stranden under himlens krona och spanat ut över den djupa brunnen och uppfyllts av en allt större visshet om att hon åter var redo att tala.

Att åter tala!

Det var främmande och överväldigande men också svaret som slutgiltigt skulle läka hennes sår.

Först riktade hon sig till luften. Dess vibrationer blev den budbärare som förmedlade det oerhörda till några av byborna.

Hon talar! Den stumma talar!

De förde nyheten vidare. Snart satt människor vid hennes fötter. Inte många men tillräckligt många för att alla i byn nästa morgon skulle veta allt om undret. Fama – eller möjligen Ossa – skulle åter vandra i byn den natten.

De lyssnade. Det var mycket de inte förstod, men de lyssnade!

De trodde att de lyssnade till Noss, men hon tolkade bara djupens visdom. Hon trodde åtminstone att havet var ordens källa men var inte säker: hon kunde inte erinra sig att hon hört de ord som kom över hennes läppar förr. Men kanske hade de nått henne under de nätter efter vilka hon inte kunnat minnas några drömmar, vilat latenta i den djupa säck varur hon nu trollade fram de iglar som sög i sig allt mer av hennes mörker.

Av hennes mörker? Eller av deras mörker? Åhörarna lyssnade trollbundna och verkade bli lika tillfredsställda som hon av det hon sade. Det tycktes henne märkligt. Hon som så länge varit stum hade inte trott sig om mer än att i bästa fall hejda ryktet. Kanske skulle hon snart vakna och inse att det var ännu en lektion.

Hon vaknade. Men hon befann sig inte i sin säng utan i verkligheten. Skuggorna höll på att sugas ur henne: hon var inte längre bottenfrusen utan en källa som fötts av urhavet. Den insikten överväldigade henne alltmer och gav henne tillförsikt.

Den kvällen berättade Noss den första av sina sagor. Den vackra prydnadens sagor kallades de av byborna, ty de ville hedra den som gett dem denna oväntade källa till glädje. Men Noss kallade dem Brimes blods sagor, ty hon visste att havet var deras ursprung.

Sagorna

Det långa, blonda håret var klibbigt av svett. Ögonen var halvslutna. Hon talade lågt, som till sig själv. Kanske var hon inte medveten om åhörarna, ty för att inte en stavelse skulle undgå dem var de mer lika bautastenar än människor.

»Jag minns en annan tid,» mumlade hon. »En tid före isen. En tid då undergången tycktes vara omöjlig. Inte avlägsen utan omöjlig. Kanske var den just därför möjlig.»

Åhörarna trodde inte på omöjlighetens möjlighet, men det spelade ingen roll, ty de förstod att den stumma förvandlats till något de länge trängtat efter: en levande berättare som kunde tolka deras tid liksom forna tiders rapsoder, barder och skalder tolkat sina tider och ge dem och deras tid evigt liv.

»Då var tiden kort,» fortsatte hon. »Historien och framtiden fanns visserligen men var inskränkta och omfattade främst närtiden. Eonhavet lystes upp av några få eldflugor som envist framhärdade i hopp om att elden skulle övermanna isen och återge människorna tiden.

Det skedde inte förrän efteråt. Island sjönk i havet, liksom resten av den norra hemisfären. Även om dåtidens människor ägt mer tid skulle de nog inte ha kunnat hejda den väldiga barriären, men den skulle främst ha erövrat land och inte så mycket civilisation som den nu faktiskt gjorde.»

Åhörarna nickade. De kände väl till hur undergången skett, men att höra det berättas av den så länge stumma gav orden ny innebörd: det var som om de aldrig förr uttalats utan fötts där och då.

*

»Jag minns en eldfluga,» fortsatte hon. »En dag när hon vandrade på Þingvellir tyckte hon sig höra de otaliga röster som sedan norrön tid talat där: tusen års tungor som åter fötts. Hon tog upp en sten och tänkte:

Du ensamma, du barnlösa, du infertila som funnits sedan urtiden, vad har du inte hört här? vad skulle du inte kunnat säga om du varit levande? Kanske kommer någon en dag att uppfinna en maskin som förmår ge röst åt dessa vindpinade, till synes sterila tjänare, som kanske rymmer fler volymer än det berömda biblioteket i Alexandria.

Hon mindes en dikt hon läst:

There is a panther stalks me down:
One day I’ll have my death of him;
His greed has set the woods aflame,
He prowls more lordly than the sun.
Most soft, most suavely glides that step,
Advancing always at my back;
From gaunt hemlock, rooks croak havoc:
The hunt is on, and sprung the trap.
Flayed by thorns I trek the rocks,
Haggard through the hot white noon.
Along red network of his veins
What fires run, what craving wakes?

Hon mindes inte mer – utom den sista strofen:

The panther’s tread is on the stairs,
Coming up and up the stairs.

Nästa natt drömde hon att en väldig panter var på väg att kasta sig över henne. Hon vaknade kallsvettig och mindes diktens ord men slog bort drömmen som ett uttryck för alltför livlig fantasi.

Men pantern fortsatte att förfölja henne även när hon var vaken.

*

Det var nu hon började söka svaret på tidens gåta. Ty i dess dunkel borde också sanningen om pantern finnas.»

Noss funderade några ögonblick:

»Hon var förresten inte en eldfluga utan snarare en fisk, ty hon simmade ofta i havet: i ett syntetiskt datorhav. Hon ville förstå tidens väsen. Inte den korta tid de flesta uppfattar utan den oändlighet få förmår uthärda åsynen av. Hon ville resa till alla tider och lyckades också rätt väl, främst tack vare datorn: den stav varmed hon kunde förnimma grynnor innan hon rammade dem och gravar innan hon sjönk i deras mörker.

Hon sökte ständigt mer kunskap om historien och lät sedan datorn organisera den efter rutiner hon utarbetat, rutiner som till en början var gissningar men som efter hand blev alltmer sofistikerade och lämpade för sitt syfte: att skapa ett mönster i vilket tiden kunde inpassas. Hon lyckades aldrig helt men tyckte sig skönja huvuddragen: liv avlöstes av död, rörelse av stillhet. Kampen mellan isen och elden tycktes vara den mest fundamentala principen i universum.»

Isen och elden, tänkte Noss. Det blå och det röda. Det vedervärdiga och det vackra.

»Teorin var inte hennes egen utan ett lån från den tyske kosmologen Hanns Hörbiger, som sade att mänsklighetens hela historia var en kamp mellan is och eld. Han sade också att jorden var ihålig och att människorna vistades på dess insida, att stjärnorna var isblock och att en ny människoras med samma krafter som de antika gudarna snart skulle framträda. Detta lät underligt och fick henne att betvivla att Hörbiger var sinnesfrisk, men han var trots allt den som skapat maximen om kampen mellan isen och elden och måste därmed vara intelligentare än de flesta, det var hon övertygad om.

*

Hon hade också hört talas om profetian om Metteya, en mästare med gyllene hår som skulle fullborda Gautama Buddas verk och göra det möjligt för alla människor att uppnå andlig frihet. Det sades att han skulle framträda i väst i hennes tid och att världen skulle befinna sig i kaos när han kom.

Kanske var hon Metteya. En isländsk, blond budda som just upplevt ett världskrig och som hade insikter som gav henne såväl kroppslig som andlig frihet.

Bara en sak stämde inte: det verkade som om Metteya nödvändigtvis måste vara man. Men kanske var Metteya att betrakta som en princip eller en mission snarare än en människa av hankön? I så fall skulle hon kunna vara Metteya. Hon hade åtminstone visshet om en sak: hon var en budda – eller nära att bli en.

Liksom alla människor ville hon finna sin sanna identitet. Hon såg sig som en utvald, högre stående varelse men visste inte säkert om det bara var fåfängt övermod. Hon trodde att hon hade insikter som ingen annan hade men misstänkte samtidigt att glimtarna från forna tider bara var förljugna irrbloss: skuggor från hallucinationernas förvirrade hav.

Hon ville veta om korset var hennes eller någon annans för att kunna lägga ner det eller bära det ståndaktigare. Hon förstod att hon måste finna sin sanna identitet för att kunna bli en människa i endräkt med sig själv, ty glimtarna från tidens hav hade rört upp hennes sinne och förvandlat henne till en svärm eldflugor i en oändlig galax.

*

Men ett visste hon med säkerhet: hennes kropp var endast ett förgängligt ting som snart skulle skrumpna och slukas av pantern. Hon önskade att det skulle ske snart, ty hon ville att människor skulle se hennes andliga skönhet snarare än hennes kroppsliga. För henne representerade kunskap och förmåga evig skönhet, medan kroppslig fägring inte var annat än ett hinder som människor insisterade på att man underhöll för att de skulle bli tillfredsställda.

Hon övervägde att riva sönder ansiktet och slita sina kläder i strimlor som antikens kvinnor gjort när de hade sorg eller bära svart höftskynke och sitta i aska som Bibeln föreskrev. Hon tyckte att det skulle vara ett passande sätt att sörja förlusten av den fulhet hon ägt som barn.»

*

Noss slöt ögonen. Kroppen skälvde, ansiktet dröp av svett.

Åhörarna tittade på varandra och nickade: de förstod att det var sig själv hon beskrivit.

Men i hennes inre framtonade det röda och blå ansiktet klarare än någonsin. Hon hade länge alltmer desperat försökt förneka dess existens men resignerade nu och ville istället undfly det till varje pris. När hon slutligen accepterade den hemska bilden som sanningen försvann den, och hon färdades åter i intighetens hav. Den här gången var upplevelsen inte skrämmande utan underbar och fick henne att börja skratta.

Åhörarna tittade på varandra i undran över vad som hände med deras nyfunna skatt.

Skrattet upphörde efter några minuter, och Noss återupptog sin berättelse. Men somliga av åhörarna trodde att orden aldrig förr uttalats.

*

»VI måste söka en annan värld där vi kan leva ett annat liv innan obetvingliga krafter krossar oss. Kanske kommer vi aldrig att söka den. Kanske kommer vi aldrig att sluta förneka undergångens möjlighet. Som flugor dras vi till världsljuset i förlitan på dess kraft, men det är en förrädisk vårdkase som leder oss mot dolda grynnor. Låt oss sluta följa dess falska strålar. Låt oss inte drunkna så som flugor ibland gör i ett stearinljus flytande ocean.

Vi måste vara siare, ty utan visioner har vi ingen framtid. Utan att gripa det ännu ej timade i flykten och förvandla det till levande irrbloss i verklighetens ocean är vi inte längre människor. Vi kanske inte dör genast, men vi stagnerar och kan inte längre uppnå det omöjliga – som egentligen oftast endast skenbart är ouppnåeligt.

Hon såg på den likgiltiga församlingen, som var redo att gå därifrån.

Jag nådde inte fram, tänkte hon. Det ödet delar jag med många förkunnare. Kassandras ord blev inte trodda, och Troja gick under. Jesus livsvisdom har förvrängts och missbrukats istället för att användas vid skapandet av ett paradis på jorden.»

Då hördes ett ljud som visserligen var svagt och kanske kom från ett barn men också distinkt och uppfordrande: ljudet av händer som slogs mot varandra.

Noss trodde först att det kom från sedan länge döda men insåg snart misstaget – som kanske inte var ett misstag, ty det pregnanta ljudet hade blixtsnabbt återfört henne till stranden.

Granne såg på granne för att tyst besluta om även de skulle delta i applåden.

*

Nästa dag sökte Noss upp den blåhalsade för att säga något hon aldrig tänkt säga, men lättnaden över att äntligen vara accepterad i byn gjorde henne vild, ohämmad och kanske dumdristig.

»Jag är ett litet frö och du ett väldigt berg,» viskade hon. »Låt mig bli en blomma vid din fot.»

Han skrattade tyst. För några ögonblick återfick han förmågan att ge orden liv:

»Låt oss bli en vulkan,» sade han. »Låt oss eruptera och täcka vår yta med ett ogenomträngligt diabaslager.»

Hon lät det ske, kände sig lycklig och hel. Aldrig mer skall intigheten sluka mig, tänkte hon.


Byborna väntade otåligt på att Noss skulle berätta fler sagor. När det inte skedde genast förvandlades de till en endräktig drake som girigt bevakade den som givit dem den skatt de trängtat mest efter i hopp om att den skulle förökas likt Draupner.

Noss visste inte om hon skulle kunna berätta fler sagor, men hon kände Ossas närvaro och visste att om hon inte lyckades domptera dem som födde gudinnan skulle hon åter drunkna i intoleransens kvävande hav. Trots att hon visste att läkedomens källa fanns vid stranden höll hon sig länge borta från den. Men hon visste också att om hon inte var redo när hon gick dit skulle hon kanske förlora mer än hon vunnit.

Till slut riskerade hon dock sin vinst. Kanske styrde mentorn hennes steg. Hon satte sig ner, blundade och tömde sitt sinne för att kunna ta emot nya flöden.

När hon åter öppnade ögonen var alla bybor församlade på stranden. Hon hade inte hört dem komma: de måste ha rört sig nästan ljudlöst. De var tysta och förväntansfulla. Jag kan inte tillfredsställa dem, tänkte hon men visste att om hon inte gjorde det skulle den splitskapande gudinnan inte ge sig av.

Hon satt tyst en stund och försökte ge sken av att vänta på inspiration så som hon föreställde sig att forna tiders rapsoder gjort. Publiken tycktes inte genomskåda hennes bluff. Men kanske var det ingen bluff: flöden av tankar fyllde henne. Hon visste inte om infallen utgjorde början på en berättelse men återgav allt som dök upp i hennes sinne, ty det var det enda halmstrå inom räckhåll som möjligen skulle kunna hålla henne flytande tills vargflocken tillfredsställts.

*

Hon började trevande och osammanhängande:

»Hon ... följde ofta med ... fiskarna ... nej, pojkarna till ... stranden med ... gälar ... nej, metspö i ...

Fiskarna var för henne det ... mest levande som fanns: de ... kvävdes inte till döds under vattnet som ... människor utan kunde leva där.

Hon ville vara nära de underbara, silverglänsande djupdjuren ... vars ögon sett sådant ingen människa skådat.

Men trots att de var så högtstående kunde fiskarna inte leva på land utan dog kort efter det att deras gälar inte längre hade kontakt med vattnet.

Ibland önskade hon att hon var en fiskmänniska, utrustad med gälar och lungor, som kunde leva både i vatten och på land. Då skulle hon kunna lära känna alla elements innersta väsen.»

Noss tittade på åhörarna och insåg att hon lyckats: inga tänder redo att bita syntes.

»En av pojkarna skrek något, men hon uppfattade inte vad. Han höll upp något framför henne, och hon återfick delvis känslan av nutidsnärvaro. Han sade något till henne, men hon hörde bara det sista ordet:

... sutare.

Pojken tittade konstigt på henne och undrade om något var fel, men hon avfärdade frågan:

Det är inget, sade hon.

Är du sjuk? frågade han.

Jag mår bra, men ... sade hon.

Hon visste att något hänt med hennes inre landskap: en skugga som tog hennes livskraft lutade sig över henne. Pojken förstod nog också, men när han inte fick en bekräftelse eller ens en antydan om att han hade rätt övergav han ämnet, agnade kroken med bröd och sänkte den.»

*

Noss sökte berättelsens fortsättning, fann den på andra sidan av en bottenlös ravin. Det var samma tid men en annan plats och andra människor.

»De två köpmännens diskussion var livlig.

Det är en heden ö tranet kommer från, sade den ene. Det sägs att många ännu blotar i lönn till de gamla gudarna, eftersom alltingets beslut ger dem den rätten.

Från ön som ger oss frihet, sade den andre. Utan dess tran skulle vi drunkna i mörker och köld om vintern.

Från ön som hyser nedgången till Gehenna, replikerade den förste.

Från den goda ön, genmälde den andre. Skaldernas ö måste vara god, ty konsten är Guds största gåva.

Så resonerade de två köpmännen om ön den vara deras respektive företag handlade mest med kom från.

*

Strax efteråt tycktes tvisten avgöras till den mest islandsfientlige köpmannens fördel: en brand utbröt nämligen i Köpenhamn, och en mer sannolik orsak till den än det feta, klibbiga tran som brann i de flesta hem och skapade en dålig illusion av sommar om vintern fanns inte. Det ryktades till och med att en islänning samma natt som branden utbröt setts smyga omkring vid en avsides belägen hölada med en lykta. När det föregivna vittnet tillfrågades om hur han kunde veta att mannen var islänning svarade han:

Vem förutom den som har ont i sinnet besöker om natten en hölada med en lykta? Vem förutom en islänning vill skada sitt lands huvudstad? Mordbrännaren kommer utan tvivel från ön i norr.

På det tvivlade heller ingen – eller åtminstone få. Ryktet spreds snabbt i staden, nådde de olika myndigheterna och resulterade i en del kollektiva bestraffningar av islänningarna, som naturligt nog inte ville finna sig i situationen utan skrek efter vittnen som kunde gå ed på att mordbrännaren var islänning, men då ingen faktiskt sett honom – eller henne – och därmed faktiskt inte ens visste om branden orsakats av någon med ont i sinnet eller var en olyckshändelse och då alla danskar var goda kristna som inte ville riskera att hamna i skärselden eller på än värre ställen och därför vägrade ljuga om saken beslutades det att den skulle avgöras med järnbörd, utförd av den islänning som ifrågasatte ögonvittnets trovärdighet. Att islänningarna påpekade att ögonvittnet nog inte var så trovärdigt, då han inte ville gå ed på vad han sett, att de litade på vittnesbörd men inte på ordalier och att gudsdomar sedan länge var förbjudna ignorerades av danskarna: de fängslade kuriren som överlämnat brevet och spred ett rykte om att han överfallits och dödats av rövare, något som var sannolikt och, resonerade man, antagligen vad islänningarna skulle tro hade hänt när inget svar på deras påpekande anlände från imperiets hjärta.

Men islänningarna var inte overksamma. De accepterade inte att bli bestraffade för att katastrofen i huvudstaden kanske orsakats av något som i och för sig kom från deras ö men såvitt de visste utan deras förskyllan. Och om det var som danskarna sade att Gud bestraffade syndare var det väl snarast de som syndat – inte islänningarna: det var danskarnas stad som brunnit – inte islänningarnas.

Islänningarna reste nidstång, en sedvänja som länge varit ur bruk och som inte längre togs bokstavligt men vars symbolik förstods väl av danskarna och inte gjorde dem medgörligare, men som saken nu låg stärkte symbolhandlingen islänningarnas enighet.

En dansk präst hävdade att resandet av nidstången var hädelse. Han hade nämligen funnit att Bibelns grekiska grundtext sade att Jesus fästs vid en påle och inte ett kors, som den vedertagna uppfattningen sade. Hans ord möttes dock med skepsis och innebar inget ytterligare hat mot islänningarna, vilket var märkligt då allt som kunde försämra dessas situation annars omedelbart anammades av de styrande i Danmark. Men kanske var kyrkans auktoritet för stor, kanske ville ingen riskera att sändas till det hinsides reningsberget eller den mörka, skräckinjagande dalen nedanför det.

Islänningarna skickade spioner, som snart kunde rapportera att ryktet om deras kurirs död var betydligt överdrivet. Hatet mot ockupationsmakten växte, och en motståndsrörelse började organiseras.»

*

Noss stod åter inför en bottenlös ravin. Den här gången tog det längre tid att ta sig över till andra sidan. Hon såg den skymta i fjärran men kunde inte nå den snabbt nog: åhörarna började resa sig. Paniken grep henne.

»Vänta!» skrek hon. Men åhörarna fortsatte gå: de var nöjda.

I detsamma var hon på ravinens andra sida.

»Kom tillbaka!» skrek hon.

Byborna tittade förvånat på varandra: den stummas röst liknade plötsligt inte längre ett sprött vinterlöv, nära att falla, utan en savfylld vårknopp. Överrumplade återvände de.

»Nu vet jag vem som brände staden,» sade Noss.

Hon tvekade några ögonblick: svaret var alltför hemskt.

»Det var flickan. Flickan på bryggan. Hon som ville vara fisk.»

Som ville simma i oceanen, tänkte hon. Det var så länge sedan ... Hon hade glömt ...

»Hon var dansk ... Nej, islänning ... Nej, bådadera. Hennes mor hade dött när hon fötts och hennes far hängts sedan han vägrat tillmötesgå danskarnas krav på än mer skatt. Flickan hade skickats till Köpenhamn av släktingar för att lära känna det danska samhället och med tiden kunna bidra till dess undergång. Ty kunskap om fienden borgar för framgång i kampen mot honom: riddare i rustning är lättare att besegra än dimmor. Hon tycktes ha lärt sig snabbare än ...»

Vad hade hon egentligen lärt sig? Att tala till förtryckarna på deras språk och att låta sig domineras av deras mentalitet? Eller var det sitt folks språk hon talade? Förde hon vidare dess tradition med blodshämnd? Men alla i Köpenhamn var inte skyldiga. De flesta var liksom islänningarna förtryckta och förtjänade inte att bestraffas för brott de inte begått.

Hon återvann närvarandetidsnärvaron.

»Flickan hade inte velat bränna ner staden. Hon hade bara velat ...»

Det var alltför smärtsamt. Hon ville inte fortsätta men tvingade sig vidare:

»... bara velat värma sig. För hon frös. För det var vinter i hennes värld. Men efter branden var det fimbulvinter.

*

De fann henne aldrig. Ingen trodde att en liten flicka kunde vara den skyldiga, inte ens om hon var islänning. Men hon fann dem.

Det var jag som gjorde det, sade hon till en av de isländska spionerna (fast hon visste förstås bara att han var islänning).

Mannen förstod inte.

Som gjorde vad? frågade han.

Som startade branden, sade hon.

Du? sade han med tvivel i rösten.

Ja, sade hon. Jag ville bara värma mig. Det är så kallt i världen.

Ja, sade han. Det är kallt i världen.

Han klappade henne på kinden.

Hon ryckte skrämd till och började snyfta.

De har stulit min själ, sade hon. Den där ... ’kusinen’ ... lovade bort mig till sin ... brännvinsbroders son.

Du måste härifrån, barn, sade mannen. Om de får reda på ...

Han hann inte avsluta meningen, ty i nästa ögonblick bultade det på dörren.

Öppna! skrek någon. Öppna, i konungens namn!

Islänningen grep en yxa.

Spring fort, viskade han till flickan. Jag kommer efter om jag kan.

Hon sprang, snabbare än hon någonsin sprungit förut ...»

*

Noss stod åter vid ravinens kant. Vad som doldes i dess mörker såg hon inte, men på dess andra sida skymtade urjättens hud med heta källor och svala jöklar.

»Flickan lyckades ta sig till Island,» sade hon. »Men mannen hon avslöjat sin hemlighet för återsåg aldrig örnarnas och forsarnas ö.

Flickan sökte länge den värme hon förlorat. Ibland fann hon falnande eldar men oftast kallt kol. Urelden gäckade henne ständigt; kanske skulle hon aldrig återfinna den.

Men en dag hörde hon på ett värdshus en asfull man högljutt recitera Dante-verser:

Till mitten hunnen på vår levnads vandring
hade jag i en dunkel skog gått vilse
och irrat bort mig från den rätta vägen.

Hur svår den skogen tycks mig att beskriva,
så vild och full av snår och oframkomlig
att blotta tanken på den väcker fruktan!

Han tömde stopet, vände sig sedan till värdshusvärden och sade:

Förbarma dig, jag ber dig, vad än du är, människa eller skugga!

Förbarma mig, fnös värden. Ingen förbarmar sig över mig.

Men han fyllde det tomma stopet. Mannen tömde det i ett drag och reciterade:

För att befara nya, bättre vatten
hissar min diktargåvas båt sitt segel
och lämnar detta grymma hav bakom sig;

och jag skall sjunga om det andra riket
där mänskosjälen genomgår sin luttring
och så blir värdig att tas upp till himlen.

Jag är trädgårdsmästare i den vackraste rosengården, fortsatte den onyktre. Dess rosor vissnar aldrig. Något skönare än dem har jag inte sett.

Den vackraste rosengården, tänkte flickan, den skulle jag vilja se.

Hon gick bort till mannen.

Jag älskar rosor, sade hon. Tag mig med till din trädgård.

Mannen ruskade på huvudet.

Jag kan inte, sade han. Man måste färdas ensam.

Han reciterade ännu ett par verser:

Den som betraktar detta ljus blir sådan
att han ej längre är i stånd att slita
sitt öga därifrån och se på annat,

ty allt det goda vartill viljan strävar
finns samlat där, och utanför det ljuset
är allting brist som däri är fullkomning.

Han lade armen om flickan och viskade i hennes öra:

Sök rosen! Den som söker skall finna.

*

Strax efteråt anlände mannen som blivit lovad hennes själ till Island. När hon inte lämnade den ifrån sig genast ansatte han henne hårt.

Jag minns inte, sade hon.

Du ’minns inte’, sade han irriterad. Har du glömt vad jag blev lovad?

Jag skulle förråda mitt folk om jag efterkom hans önskan, tänkte hon. Men om jag tillräckligt ihärdigt insisterar på min ovetskap kommer det där fördömda löftet att upplösas och rinna bort som snö i ett vårdike, och om han framhärdar kommer mina fränder nog att försvara mig.

Jag minns inget löfte, sade hon lugnt.

Du kan inte dra dig ur, sade han.

Hon svarade inte. Hon tänkte tiga tills han gjorde sig själv till brottsling genom att erkänna att något löfte aldrig givits. Så vanns segrar, och hon tänkte segra.

Han övergav den polerade, konventionella attityden:

Jag kommer tillbaka, var viss om det, sade han ilsket, lämnade rummet och smällde hårt igen dörren.

Hon hade förlorat och vunnit: för att världen skulle återfå en del av sin eld hade hon offrat en del av sin vithet.

Men han återvände och släpade henne till sin boning trots att de som åsåg scenen protesterade (dock ganska lamt, ty vid den här tiden var danskarnas ok lättare, och ingen ville riskera att det skulle bli tyngre). Emellertid förmådde han inte fläcka henne, ty hon hade funnit den gäckande blomman och skyddades av dess kronblad och doft.

*

Hon återkom till Köpenhamn inte som en flicka utan som en fiskmänniska som kunde leva både på land och i vatten: imperiets hjärta födde hennes kropp, fädernas ö hennes själ.

Dubbelheten i hennes väsen förbryllade mannen som enleverat henne och förlamade hans handlingsförmåga. Hon tycktes vara både resignerad och upprorisk. Å ena sidan skulle kanske hennes danska sida framträda med större lyster om hennes isländska kuvades, å andra sidan skulle hon kanske bli mer isländsk om han brukade våld.

Han kunde inte finna svaret och lämnade henne därför i fred. Det gav henne stor frihet att ägna sig åt det som låg hennes hjärta närmast: återerövrandet av sin själ. Men det skulle bli svårt, ty hon visste inte längre säkert vem hon var.

*

En dag fick hon besök av ödet. Trots att han kom förklädd kände hon genast igen honom, ty hon hade många gånger sett honom i sina drömmar.

God dag, herr fiskare, sade hon och bugade, ty inför ödet blir även de sturskaste underdåniga.

God dag, sade han och lutade metspöt mot väggen. Hon såg att det var agnat med det ljuvligaste bete hon kunnat drömma om.

Han satte sig på stolen hon erbjöd.

Jag har kommit för att röva bort dig, sade han. Eller snarare för att röva hem dig.

Hon tyckte att han fick tårar i ögonen, men kanske förvillades hon av floden i sina ögon. Hon öppnade munnen för att skrika: ta mig med nu genast! men han lade fingret på munnen.

Inte än, viskade han. Inte än.

I nästa ögonblick var han borta. Hur hon kunnat undgå att se honom försvinna förstod hon inte, men han var ju trots allt ödet och hade krafter hon inte begrep.

Metspöt stod fortfarande lutat mot bordet. Jag måste ropa honom tillbaka, tänkte hon men hejdade sig. Betets lyster var underbar och lockande. Hon grep efter det och var fångad. Reven spändes, och fiskaren drog upp sin fångst.

Men hon var ingen fisk utan en fiskmänniska som inte kvävdes av luften. Hon skrattade åt fiskaren: mig kan du inte fånga så enkelt. Samtidigt ville hon inget hellre än att bli fångad, ty på något annat sätt kunde hon inte återfå sin stulna själ. Men nu var det fiskarens tur att skratta: du tror inte att du är fångad men vänta bara!

Fiskaren hade naturligtvis rätt: hon var fångad. Men resan hem hade ännu bara börjat.

*

Hon började med att skaffa en stav, ty den påminde henne om att hon var på väg och hjälpte henne att i mörkret känna vägrenens avgrundsdjup så att hon inte föll ner i det.

Hennes man gav henne två kattungar i hopp om att de skulle få henne att tänka mindre på isens och eldens ö. Hon tyckte genast om dem, ty de gav henne ro och tillförsikt. De påminde henne om något, men trots att hon funderade länge och intensivt kunde hon inte komma på vad.

Däremot gav de inte givaren den gentjänst han velat ha men egentligen förstått att att inte skulle få genom en så liten gåva. Även i fortsättningen var han för att tillfredsställa sin lust hänvisad till horors tjänster, ty han ville inte tvinga sin hustru att dela sitt läger, i viss mån för att han var konfunderad över hennes dubbelnatur men främst för att utmaningen var för liten: han skulle lätt kunnat våldta henne, men om han gjort det skulle han förlorat henne för alltid, och den förlusten ville han inte bära. Men han tyckte att hustrun sedan hon fått katterna blivit mer tillfreds med tillvaron, och det gladde honom.

Nästa dag, när mannen just lämnat hemmet, kände hon lukten av fisk fylla rummet. Katterna började jama högljutt när de kände de ljuvliga ångorna. Det knackade på dörren. Utanför stod en pojke med en korg. Hon trodde först att han ville sälja fisk, men han sade:

Jag har kommit för att ta dig härifrån.

När hon tvekade sade han med en röst så bitter att orden inte kunde vara lögn:

Du var den sista som talade med min far.

Han öppnade korgen och sade:

Den här är för katterna.

Hon tvekade inte längre utan var beredd att följa honom vart som helst.

Vi måste skynda oss, sade han.

De gick raskt genom staden, lämnade de rikare kvarteren och kom till de fattigare. De stannade vid en port, som öppnades när de därinne förvissat sig om vilka de därute var.

Det var skumt i rummet: en enda sotig lykta lyste upp det. När hon vant sig vid halvnatten såg hon männen som satt på de väggfasta bänkarna. De tycktes ha väntat på dem. Hon förstod först inte vilka de var.

Är någon av er fiskaren? frågade hon förvirrad.

De tittade konfunderade på henne:

Fiskaren? sade en av dem.

Hon kände igen rösten: den tillhörde en man från hennes hemby på Island ...»

Det var så länge sedan. Hon hade glömt ...

»I ett annat universum talade männen hastigt och beslutsamt.

En evighet senare nåddes hon av händer från en annan värld, men språket var välkänt:

Vi måste gå nu.

Hon insåg vad orden betydde och mindes plötsligt att hon hade glömt staven. Hon kunde inte vandra utan den!

Hon lyfte mannens hand från sin skuldra och lämnade utan att säga något hastigt rummet innan någon hann reagera. Hon irrade länge på gatorna utan att känna igen sig, ty hon hade inte varit i de delarna av staden förut.

När hon till slut nådde hemmet var maken sedan länge där.

Den kvällen slog han henne för första gången. Men våldta henne förmådde han inte: hennes naglar var alltför vassa.

Du djävulens hora! tjöt han och försökte stoppa blodflödet med en trasa.

Den kvällen började resan hem. Den kvällen viskade fiskaren: Snart ... Snart ...

I det dunkla rummet satt männen ännu kvar. Diskussionen var het. När flickan rusat därifrån hade några velat springa efter henne men stoppats av andra som sagt:

Kanske är hon dansk spion. Varför flydde hon annars?

Men de som velat hejda henne sade:

Kanske trodde hon att vi var onda och ville skada henne.

*

Det dröjde länge innan pojken med fiskkorgen åter skickades för att föra flickan till det dunkla rummet. Islänningarna ville förvissa sig om att de inte var angivna. När han slutligen kom var hon inte längre där. Hon hade flytt redan dagen efter det att mannen slagit henne. Katterna ...»

Katten, tänkte hon. Smärtan. Den brännande smärtan.

»Katterna lät hon ...» sade hon frånvarande. »Själv tänkte hon resa ...

Hon kom aldrig till eldens ...»

Men elden kom till henne, tänkte hon. Aldrig mer skulle hon frysa.

»Hon återfann pojken från bryggan och delade hans läger en tid i väntan på att fiskaren åter skulle uppenbara sig.

Men han kom aldrig. Istället blev hon fängslad av danskarna och förd till sin make. När han såg hennes stora mage vände han sig om och gick därifrån utan ett ord.

Hon sattes i fängelse. Maken sökte upp henne.

Du djävulens hora! skrek han. Du skall brinna för vad du gjort!»

Kommer jag att kunna brinna och återvinna min eld? tänkte hon.

»Några dagar senare fördes hon upp i ljuset för att erkänna och avrättas.

När bödeln sade att han skulle låta katten smeka hennes rygg inbillade hon sig att hennes katter infångats och att det var en av dem han menade, men då hon kände knutpiskan mot ryggen och förstod att det var den han syftat på blev hon munter och skrattade högt trots smärtan.

Han slutade förvånad slå.

Bind henne! skrek han förbannad. Tänd bålet! Då kanske hon slutar skratta.

Hon bands vid pålen. Snart skulle lågorna steka henne.»

Nu skall jag dö, tänkte hon och började skratta.

»En eld kan inte dödas med eld! skrek hon. Och jag är en eld! Jag äter eld! Endast is kan döda mig!»

Hon drunknade i flamhavet, svimmade av smärtan men återvann medvetandet och fortsatte tala:

»Nästa morgon fanns bara de förkolnade resterna av kroppen kvar. Men elden var större än någonsin och smälte isen allt snabbare.»

Sagan var slut – åtminstone för bybornas del. Men för sig själv tänkte Noss: Elden är större än någonsin och smälter isen allt snabbare.


Den närmaste tiden vävde Noss likt Klytaimestra en oändlig väv: en svepning för hennes intiga mörker. Hon gick inte längre till stranden men fann ändå mångfärgat garn att slå in i varpen.

En kväll blåste det upp: skummande bränningar var på väg mot stranden: urhavet tumlade om i hennes inre. Gyllene fiskar simmade så nära henne att hon kunde nudda dem med fingertopparna. Hon hade försummat mentorn men påmindes nu om hans existens.

Elden böljade het men dränktes ändå nästan av isens köld. Is eller eld? Eller is och eld? Eller intetdera? Hon kände ännu inte svaret.

Men hon mindes en flicka som ofta fascinerad suttit vid eldar och funderat över den innersta naturen hos de heta lågorna som utplånade kyla och mörker, värmde stelnade lemmar och gjorde dag om natten.

Men ännu nyfiknare hade hon varit på en mer avlägsen eld: himlens maskros som om natten förtrollades, förbollades och spreds över den himmelska ängen.

Om solen inte vore en jätteeld skulle dagen vara kall som natten, tänkte hon. Ändå tror de flesta att solen färdas över himlen i en vagn, men vilken vagn som helst skulle brinna upp eller smälta i hettan: till och med berg smälter vid vulkanutbrott.

När hon frågat en man som bestigit Hvannadalshnúkur om han sett solen på dess vagn hade han skakat på huvudet.

Hvannadalshnúkur är Islands högsta berg, hade hon tänkt. Han borde kunnat se solvagnen därifrån.

Hon funderade vidare: Om hösten försvinner bladens gröna färg. Det är som om solen genom att måla dem i sina egna färger säger: nu reser jag bort men återvänder snart. Solen reser förstås inte bort utan är bara mindre intensiv en tid. Kanske ger sig den som vaktar himmelselden av för att samla ved då. Tänk om han en dag inte återvänder ... Då kommer världen att drabbas av evig vinter.

Hon hade blivit euforisk och tänkt: Det finns en ocean där guldglänsande fiskar simmar, och jag har fångat en!

En drunknad solstråle, tänkte Noss. Men svart vatten lösgjorde sig från kroppen och simmade bort. Livet är en orkan, tänkte hon. Jag tål det inte men kan inte fly.

Kommer någon att lyssna till mig? hade hon tänkt. Inte ens Oden härskar ensam över människorna. Han är visserligen en osynlig gud, men ...

De kommer att lyssna, tänkte Noss. Jag är deras musa.

Så blev det också.

*

»Flickan gömde vad hon gett liv åt i sitt inre i väntan på att tiden skulle ge hennes tunga tyngd,» sade hon. »Men när hon efter lång tid trodde att den vägde tillräckligt mycket och talade skrattade de åt henne.

Vem lägger på ved? undrade en man.

Inte jag, åtminstone, flinade en kvinna.

En eldvaktare, sade hon. När han ger sig av för att samla ved blir det vinter.

Åhörarna skrattade åter.

Solen körs på en vagn av Mundilfares dotter, det vet ju alla, sade de.

En eld, minsann!

Den insiktsfulla låtsades inte om hånet.

En dag kanske han inte återvänder sade hon. Han kanske fryser ihjäl. Eller dör av ålderdom.

Om han finns, sade en kvinna, är han i så fall inte en gud som kan äta av Iduns äpplen?

Det hade hon inte tänkt på. Kanske var eldvaktaren en gud; hon visste inte.

Äpplena ... upprepade kvinnan.

Flickan lyssnade inte.

Undergången är slutgiltig, sade hon för sig själv.

Det var kanske så: hon var inte säker.

Vad? sade kvinnan, som inte hört vad flickan sagt.

Det slutliga utslocknandet, upprepade hon, nu övertygad.

Hon höjde rösten.

Er död, sade hon. Världens död.

Men kvinnan hörde inte nu heller.

Varför skulle vi lyssna till dig? hånade hon. Du är för ung för att vara vis.

Därför att jag vet, sade hon. Därför att jag känner världens öde.

Åhörarna skrattade åter.

Nornorna avgör världens öde, sade de.

De avgör vårt öde redan när vi ligger i vaggan.

Du är ingen norna!

Ert öde verkar vara att aldrig lämna vaggan, tänkte flickan.

*

Men alla var inte spädbarn.

En dag fick flickan besök av en kraftfull gammal gumma, som hon alltid varit rädd för utan att förstå varför. Kanske var det för att gumman sällan öppnade sitt innersta och därmed inte representerade den trygghet som visshet förlänar.

Den unga bjöd den gamla stiga in i den lilla stuga som var hennes hem och sitta vid eldstaden. Den gamla log vänligt. Den unga tänkte att hon nog trots allt inte var ond.

Det var tyst länge. Flickan väntade på att gumman skulle framföra sitt ärende, och den gamla tittade oavvänt och begrundande på de darrande rymder hon stod inför. Den unga trodde att hon aldrig skulle sluta, men till sist sade hon:

Jag vet att du känner havet.

Den unga förstod inte vad den gamla menade.

Havet där oändlig frid råder, fortsatte den gamla. Där simmar guldglänsande fiskar, hala och svåra att fånga, men om man väl lyckas ... Guld är det värdefullaste som finns. Det är därför människorna älskar givmilda guldringsbrytare. De förfogar förstås inte över det äkta guldet som ger verklig rikedom: urguldet som människorna inte längre känner och därför åtrår ett värdelöst substitut.

Det dröjde länge innan den unga smält den gamlas ord, men till slut nickade hon och sade:

Har du också fångat fisk?

Hon ångrade genast frågan: svaret var givet.

Men gumman blev inte stött utan nickade och log.

En gång var vi nog alla guldfiskar, sade hon.

Så tror jag också, sade den unga. Varför lämnade människan havet? Var hon inte lycklig där?

Jag tror inte att människan ville lämna havet. Jag tror att hon högg på ett begärligt bete och blev uppdragen av en fiskare, och fiskaren var hon själv. Nu förmår hon inte längre andas i havet eller ens simma i dess ytskikt; de flesta har till och med glömt att det finns.

Den gamla reste sig och gick utan att säga mer, men den unga visste ändå att hon snart skulle återvända till sitt rätta element.

Den unga såg den gamla vandra tills horisonten slukade henne.

*

Hon sörjde länge den enda som lyssnat. Hon vandrade så ofta hon kunde på de mest dolda stigarna i hopp om att människornas hån inte skulle nå dit.

Hon kunde inte längre glädjas åt fnitterbäckarnas gyllene vatten eller dungarnas underbara fågelkvitter: ödet för det blomstrande världsträdets Heimdalls ättlingar var alltför vederstyggligt.

Hon hade hört att den nya religionens anhängare, de som trodde på Vite Krist, också hade en legend om ett träd och de första människorna. Den sade att de ätit av trädets frukt och blivit visa, men då hade deras gud blivit vred och fördrivit dem från den lustgård där de dittills levt.

Hon hade också hört att de spikat upp sin gud på ett kors för att frälsa sig själva från hans vrede och att han låtit det ske, men eftersom han var en gud hade han förstås inte dött. Hon kunde inte förstå hur man kunde undgå en guds vrede genom att döda honom.

Kanske är han ingen gud, tänkte hon. Kanske ville hans anhängare förhärliga honom för att det passade deras syften och uppfann hans uppståndelse.

Oavsett om korsmannen var en gud eller inte trodde allt fler på honom: allt fler präster kom till Island, allt fler gick i vita kläder. Hon tänkte att någon av den nya religionens anhängare kanske skulle lyssna till henne som gumman gjort och beslöt sig för att söka upp en av dess präster.

*

Hon fann en vid en källa, ivrigt doppande hågade. En man stod i vattnet, och en kvinna och två yngre män, kanske hans hustru och söner, väntade på sin tur.

Hon väntade tills alla blivit doppade och gått därifrån. Prästen rörde sig inte. Han tror tydligen att jag också vill bli sänkt i det kalla vattnet, tänkte hon.

Vad väntar du på? skrek han. Vill du kanske komma till helvetet?

Till helvetet? tänkte hon. Dit kommer jag ändå om den gamla tron är sann. Jag tror förstås inte så men tydligen denne kristne. Om han är kristen.

Jag vill inte bada, sade hon. Jag vill tala med dig.

Prästen rörde sig inte.

Må du ruttna i helvetet! skrek han.

Hon ignorerade skriket.

Jag känner solens väsen, sade hon.

Prästen korsade sig och mumlade:

Vite Krist, Vite Krist, Vite Krist.

Hon suckade uppgivet.

Jag sade att jag vill tala med dig, upprepade hon, försökte låta bestämd.

Då klev han raskt upp ur källan. Vattnet droppade om honom: han liknade en ynklig, frusen hund. Han satte sig en bit bort, tyst och skakande av köld. Två barn, en flicka och en pojke, kom med en filt som de svepte in honom i. De sade inget, verkade undergivna. Förmodligen hade de uppmärksamt iakttagit prästens arbete för att kunna komma med filten så snart han lämnat vattnet.

Kanske borde jag ändå bada, tänkte hon. Det skulle vara enkelt och göra det lättare att nå honom. Men först ville hon veta något om barnen.

Vilka är de? frågade hon och pekade på pojken och flickan.

Jag har köpt dem för att uppfostra dem till goda kristna, sade prästen. Så har man gjort sedan Ansgars dagar.

Ansgar är nog en mäktig gud, tänkte hon. Men den högste är tydligen den prästen åkallade förut.

Berätta om Vite Krist, bad hon.

Han såg tacksam ut och flyttade sig lite närmare.

Vi som tror på Vite Krist får komma till honom när vi dött. Alla har levt i synd men kan bli renade av vattnet, sade han och tittade hoppfullt på henne.

Det viktigaste är tydligen att bli doppad, tänkte hon.

Hur kan det vara så? undrade hon. Bor Vite Krist där?

Prästen verkade bli nervös, visste tydligen inte vad han skulle svara.

Hon bestämde sig för att låta frågan bero och frågade istället:

Vad är synd?

Han svarade genast:

Att inte tro på Vite Krist.

Hon tyckte svaret var magert men insåg att han nog inte visste mer. Istället bad hon om att få bli doppad.

Han log lite, verkade lättad när hon följde honom ner i det kalla vattnet för att sänkas hel och hållen. Hon fick vatten i näsan och frustade till.

Jag är sannerligen ingen fisk trots att jag simmat i den där fantastiska oceanen, tänkte hon och skrattade lite: där kan man ju dyka djupt utan att vara fisk.

När han förde henne upp ur källan tyckte hon att han verkade vara mer avslappnad. Så viktigt är alltså det där badandet för honom, tänkte hon. Jag gjorde rätt som följde honom ner i källan.

Hon andades djupt för att försöka dämpa gåshuden och återvinna värmen.

Jag känner solens väsen, sade hon. Den är en eld. Annars skulle dagen vara kall som natten.

Få har velat lyssna. Guldringsbrytarnas gåvor vill de gärna ha, men min glänsande fångst föraktar de! De tror hellre på lögnaktiga skrönor.

De tyckte jag var för ung för att begripa. Det är sant att jag var ung då, när jag fick insikten, men jag är äldre nu.

Hon höjde rösten:

Det borde inte spela någon roll. Vad betyder en människas ålder? De flesta är barn med gamla kroppar, funderar aldrig över världen och blir aldrig vuxna i tanken.

Barn är egentligen klokare: de simmar ofta i oceanen, fångar gyllene fiskar en tid men drunknar sedan i konventionen.

Hon tittade på prästen: han tycktes lyssna uppmärksamt.

Det gäller inte bara solens väsen, fortsatte hon. De flesta tycker om att lyssna till skaldernas sagor om gudar och hjältar. Visst är det trevligt att i eldens sken lyssna till Brageepigoner som ärvt berättelserna från tidigare släktled, men varför kan de inte inse att det bara är skrönor?

Det var förstås detta jag ville säga när jag berättade om min insikt, tänkte hon. Inte förrän nu förmådde jag gripa tanken och formulera den med ord.

Hon övervägde saken för att övertyga sig själv.

De måste vara skrönor – liksom skrönan om solen, fortsatte hon. Kanske har skalderna samma insikt. Jag är säker på att de ibland lägger till detaljer och utesluter annat när de inte minns. Det knepet vill de förstås inte avslöja: de riskerar ju att människor inte kommer att lyssna till dem eller deras ätteläggar.

Det verkar inte vara någon större risk – eller snarare hopp om – att det händer. De trångsynta barnen lyssnar villigt till skrönorna och tycktes minst av allt vilja blöta ner sig. Det är ironiskt att de säger sig härstamma från Heimdall.

Hon tittade på prästen: han tycktes ännu lyssna uppmärksamt och ta till sig det hon sade. Hon samlade sig för några avslutande ord:

Kanske drunknar också andra sanningar i skaldernas ordflöde. Kanske vilar de i en guds famn i väntan på att människorna en dag skall vara redo att förstå dem. Kanske kommer vi en dag att veta vad som får sådden att växa och mälden att uppstå, vem som skapade världen och vilket dess öde är.

När hon slutat funderade prästen en stund och sade sedan:

Solen är Vite Krist som lyser för att vi inte skall vandra i mörker.

Hon visste inte om hon skulle skratta eller gråta: han försökte dränka hennes insikt med sin gud. Ödet för hennes barn – lövet från Lärad, droppen från Mimers mjöd – var tydligen att för evigt flyta i ett sagohav.

Din gud är ett irrbloss, sade hon. Ett fagert skogsrå som stulit din själ.

Hon lämnade den ännu huttrande prästen. Det är vinter i världen, tänkte hon. Det är den dunkla okunskapens tid. Människorna står på stranden utan att våga dyka i oceanen.

När hon nästan var utom hörhåll hörde hon prästen skrika:

Må du ruttna i helvetet!

Men kanske var det prästen som först nådde hinsidesvärlden. Kanske mötte han den fagra med baktrågsrygg. Kanske gick han vilse i sina fantasier. Kanske kvävdes han av dimmorna i sitt sinne. Sant är att flickan var den sista som såg honom.»

*

Noss gömde ansiktet i händerna och grät stilla. Hon hörde åhörarna resa sig och tyst lämna stranden. Inte ens den blåhalsade stannade kvar. Kanske trodde de att hon ville vara ensam med sina tårar, men så var det inte. Att få vila i en oskälvande famn skulle just då ha varit det underbaraste hon kunnat uppleva.

Hon trodde först att det var prästens öde hon begrät, men tårarna gällde henne själv.

Den natten vilade hon åter i den väldige mentorns famn i hopp om att åter få sväva i intigheten, men dess port var stängd. Istället ylade den bundne värre än någonsin, förvägrade henne sömnens läkedom.


Nästa morgon låg den blåhalsade vid Noss sida. Trots att hon såvitt hon visste aldrig somnat hade hon inte märkt honom komma.

Hon iakttog honom en stund. Just då tycktes han omstrålas av godhet, men kanske var han en kameleont. Hon visste inte tillräckligt mycket om honom för att kunna bedöma om han var lokelömsk eller balderblid. Han mumlade något; hon uppfattade bara det sista ordet:

»... tillbaka.»

En drunknad sol materialiserades i hennes inre.

Tillbaka! Han var tillbaka!

Men vem han var kunde hon ännu bara ana.

Hon slog ifrån sig den hemska möjligheten i hopp om att den var en av Famas lögner.

Naturligtvis har jag fel, tänkte hon. Han yttrar ett ord i sömnen, och jag blir förvissad om att det jag fruktat mest är sant.

Hon fann åter syre bland de kvävande dunsterna.

Nej! jag har inte tagit miste, tänkte hon. Men om jag avfärdar honom kommer jag åter att drunkna i intighet. Men om han ...

Hon förstod inte hur hon skulle kunna leva vidare.

Senare samma dag möttes de två åter. Varför? tycktes hans ögon fråga. Han visste naturligtvis inte svaret, men för henne stod allt klart. Hon tyckte synd om honom, ty han var också ensam, men hon tänkte inte låta sig kvävas nu när hon såg segerns ljus lysa i mörkret.

*

Den kvällen satt hon åter på stranden med ansiktet gömt i händerna. Det var som om hon suttit så sedan föregående kväll. Men nu grät hon inte utan var fast besluten att besegra urtidens kväljande flöden. Många bybor var redan församlade. Eller kanske hade de aldrig lämnat stranden, övertygade om att snart få höra ännu en saga.

Hon mindes en flicka med en fisk i handen. Kanske mat för en dag. Kanske en gyllene fångst från den underbaraste oceanen. Kanske livets innersta struktur.

»Hon lade fisken på den döde hövdingens bröst,» sade hon.

»Han rörde sig, sade någon.

Han mumlade något, sade en annan.»

Hon blundade för att se bättre. Där var mycket folk.

»Båten skulle nog snart brännas. Det skreks:

Hon vill utestänga ...

Hon vill sända ...

Bind henne!

Låt henne följa ...

Offra henne!

Men andra mumlade:

Hon ville återkalla ...»

Noss stirrade framför sig med synlösa ögon, kände hur världen försvann. Så hade flickan också känt.

»Om jag lägger något som just dött på hans bröst kommer dess ännu närvarande livslåga att väcka honom till liv, hade hon tänkt.

Det hade hon gärna velat. Hon hade varit hans frilla men behandlats väl som en hustru: fått fina kläder och blivit smekt så ömt att hon inte känt att händerna som rörde hennes hud var granbarksgrova efter att många gånger förfrusit under havsfärder.

Folk hade varit avundsjuka på den upphöjdhet hon haft i förhållande till de andra trälarna. Hon visste att många velat bringa henne på fall och bereda plats för sig själva eller en av sina döttrar, men ingen hade fått hövdingens öra: han hade varit renhårig nog att inte döma utan bevis och slug nog att förmå skilja illvilligt förtal från sanning.

Hon hade sällan utnyttjat sin makt och aldrig för egen vinning. Kanske var det just därför den varit så stor, tänkte hon. Men nu ...

Hennes tankar avbröts av att män som tycktes vilja henne ont kom emot henne. Hon gick snabbt därifrån för att fortsätta med sina sysslor; männen följde inte efter henne.

*

En natt drömde flickan en mardröm.

Aldrig förr hade hon känt något så kraftfullt.

Det var förskräckligt!

Kölden! Kölden!

Hon ville skrika, men isblock har stelnade röster.

Solen var ett svart hål, och stjärnorna hade fallit från sina fästen.

Fasansfullt! Fasansfullt!

I bäckarna flöt levrat blod vars avskyvärda stank kväljde henne.

Landet sjönk i havet.

Men i skyn tändes en ny sol.

Och ur böljorna steg en ny värld.

Eller kanske den forna, onda världen som renats och återuppstod i härlighet.»

Isen hade erövrat världen och sänkt landet i havet, tänkte Noss. En ny sol som steg ur och sjönk i nya horisonter hade tänts, och landet hade stigit ur böljorna. Men var det rent? Kanske renare, men blod flöt ännu i världen – inte hos dem men på andra platser.

»Nu visste hon hur undergången skulle bli. Hon ville berätta det för någon men förstod att ingen skulle lyssna. Hon hade inte längre makt. Visserligen var hon den nye hövdingens frilla, men han tyckte inte om henne och smekte inte ömt utan hårdhänt och lystet.

Men kanske skulle hon kunna utnyttja ett rykte som sade att han var hennes bror.

Han skulle förstås förneka det även om han trodde att det var sant.

Undergången skulle kanske ändå inte kunna hejdas.

Men kölden! Kölden!

Hon ville inte bli ett isblock. Därför fick hon inte tiga. Därför måste hon tala.

Om någon skulle kunna stoppa undergången var det hövdingen: han var den mäktigaste i hennes värld. Men hur det skulle gå till visste hon inte. Solen var så väldig att den nog inte kunde förlora en tvekamp mot människan.

*

Det är vad folk säger, sade hon samma kväll. Jag vet förstås inte om det är så, men ...

Jag lyssnar inte på rykten, sade hövdingen. Kan du bevisa att det du säger är sant?

Och om jag kunde det? sade hon.

Om du kunde, ja, sade han. Kan du?

Men det enda hon kunde hänvisa till var ryktet. Skulle hon avslöja det nu och riskera att bli avfärdad för alltid eller vänta? Hon bestämde sig för att vänta.

Hur skulle det bli mellan oss då? sade hon.

Han kom närmare men besvarade inte frågan.

Lilla dumma frilla, viskade han.

Han tror jag ljuger med beräkning, tänkte hon och önskade den gamle hövdingen tillbaka: han skulle ha lyssnat till henne. Men han var borta: det enda som återstod var hans ben.

*

Ibland funderade flickan över drömmen.

Hon kände världens öde.

Solen skulle slockna och världen sjunka i havet.

Alla skulle frysa till is och blod rinna i bäckarna. Hur detta kunde ske samtidigt förstod hon inte, men så hade det varit i drömmen.

Men en ny värld skulle stiga och en ny sol lysa.

Oftast var minnet av drömmen stabilt, vilket bevisade att den inte var en skröna.

Men ibland kände hon ovisshetens andedräkt och undrade om drömmen var sanningen eller en förrädisk dimslöja. Om ...»

*

Noss kunde inte fullfölja tankegången utan drunknade i ovisshetens hav. I dimmorna skönjde hon den unga hövdingen. En ljum vind smekte honom. En lömsk vind som viskade: ofärd, ofärd.

»När ett barn klappade gårdvaren morrade den och visade tänder» sade hon.

»En kvinna tappade bunken med blod.

En man högg sig i benet.

Förebuden sade att valkyrjor snart skulle rida hetsigt bland stridande kämpar och att skaran av einhärjar skulle växa men noterades konstigt nog inte av någon.

När kvällsvarden just skulle serveras syntes en man i skogsbrynet. Han dolde sig hastigt bakom ett träd men var avslöjad.

Männen väpnade sig och fylkade på gårdsplanen, ty kanske dolde träden många vassa eggar som snart skulle gnistra i solen.

Men inget hände, och männen blev allt säkrare på att inget anfall skulle komma.

Kanske var det bara en vandrare, sade någon. En överlöpare, sades det senare.

Den unge hövdingen tog det ödesdigra beslutet:

Vi äter nu.

Vi väntar, sade de misstänksammaste: valkyrjornas första byte.

Gårdsplanen var nästan tom när attacken kom. De ätande hörde larmet och rusade ut, men eftersom de var oförberedda blev många nedstuckna.

*

När hövdingefrillan såg blodet på marken trodde hon först att hennes dröm blivit verklighet och att alla världens bäckar var röda, men den hemska händelsen förebådade bara att den kalla Boreas snart skulle släppas lös i hennes tankevärld. Vinden slutade inte vina förrän den nått eolsharpan. Hon kunde inte motstå stormen utan krossades mellan dess fingrar som en lus och stängdes in i ensamhetens ickeland.

Vem kan ...»

Hon tappade tanken i det ginnungagap hon snart skulle nedstiga i. En annan tanke materialiserades:

»Galenskapstiden var ett virrvarr av förnimmelser. Men kanske var hon inte galen. Kanske gjorde hon en resa för att söka verklighetens innersta väsen.

Hon var närmare källan än någonsin, kände droppar från dess brusande kittel falla mot huden. Hon skulle dricka ur den och få än mer kunskap.

Låt mig dricka, väste hon.

Någon gav henne en skopa vatten; hon slog ut den.»

Oceanen var salt, brände mot hennes läppar.

»Låt mig dricka.

Hon fick en kallsup, frustade högljutt.

Jag offrar mitt öga, sade hon.

Oceanen svarade inte.

Jag offrar mig själv.

Det var tyst.»

I fjärran syntes en skugga. Äntligen skulle hon kunna stilla sin törst.

»Jag känner det komma! skrek hon. Det griper om mitt bröst, sliter itu mina inälvor. Hur skulle jag kunnat ana dess rysliga kraft?»

Hon kände den förlösande urkraften frigöras.

»Den plågades oro stillades. Hon sov sedan länge i ro.

När hon vaknade sken solen starkt, brände själen som var hon. Hon sjönk till marken och slöt ögonen.

En liten flicka klappade försiktigt hennes hår, men hon märkte det inte.

Skoll! tjöt hon plågad. Sluka solen! Den bränner sönder mig.

Flickan blev skrämd och sprang gråtande därifrån.

Kvinnan i avgrunden kände att hon inte längre kunde nå mynningen och återvända till den rymd flickan vistades i. Ändå hyste hon stor kärlek till den fjärran världen och dess invånare.

Älska er moder! tjöt hon. Älska er amma! Endast så kan ni undgå undergången.

Benlösa föddes ni. Benlösa skall ni dö. Men benlösheten är skenbar. Extremiteterna är bara förtorkade av brist på föda. Ni måste få dem att växa för att kunna gå.»

Galenskapstiden tog slut. Förvirringens bindlar föll. Hon sjönk i en ocean av uppenbarelse. De andra stod ännu vid stranden, såg henne försvinna i djupet utan att kunna följa efter.

*

Men prövningarna var inte över. I avgrunden skönjde hon en man.

Kanske en drunknad sol.

Hon mindes ett namn.

»Sæmundr Skald,» sade hon. »Den Store Skalden, som en dag kom till byn. För honom berättade flickan vad hon drömt.

Han lyssnade uppmärksamt.

Intressant, mumlade han. Intressant.

En tid senare hade flickans dröm drunknat i skaldernas inspirationshav, kom visserligen upp till ytan ibland men så insnärjd i ordbråte att inte ens hon själv kunde identifiera den. Den var skaldernas frilla, fri för dem att våldta åter och åter.

Flickan tyckte att Sæmundr Skald var en simpel tjuv. Eyvind skaldespillares frände tänkte hon kalla honom i framtiden.

Byns egen skald, som nog inte förtjänade epitetet, lyssnade mycket intresserad till Sæmundr Skald och försökte memorera vad han hörde. Enträget och lismande förmådde han Den Store Skalden att berätta åter och åter för honom, vilket denne gärna gjorde: så mycket uppmärksamhet smickrade till och med honom.

Till slut blev han förtrolig. Rusig av mjöd avslöjade han varifrån spådomen emanerade. Byskalden blev euforisk över att källan fanns så nära, visade det dock inte men började göra upp planer.

Nästa dag besökte han den lilla stugan vid korptallen, som hövdingen givit flickan på hennes tjugoårsdag. Hon hade fått en större gåva också: sin frihet. En rumphuggen frihet som innebar att hon visserligen inte längre var träl men att hon ändå inte fick lämna byn och att hon även i fortsättningen var tvungen att tillfredsställa hövdingen om nätterna. Men gåvorna var trots allt bevis på att hon återfått en del av sin förlorade makt.

Byskalden talade insmickrande:

Jag har alltid sett upp till dig, även ...

... när du var träl, tänkte han säga men hejdade sig. Han log servilt och sade:

Jag hade en syster. Du påminner om henne.

Att systern dött som spädbarn flera år innan han fötts nämnde han inte men tyckte ändå inte att han ljög: flickan påminde faktiskt om systern såtillvida att hon också var kvinna. Han kände sig nöjd med sin slughet.

Hon undrade konfunderad vad han ville: han hade aldrig besökt henne förut.

Vad vill du mig? frågade hon

Byskaldens lemmar ryckte nervöst. Han sökte de ord som snabbast skulle föra till målet.

Du är ju också skald – på sätt och vis, sade han och fortsatte: Vet du att Sæmundr Skald tagit sig an din dröm?

Tyvärr visste hon det.

Sagan var förstås inte fullgången förut, sade han. Men nu ...

Nu är fulla män igång med att fördärva den, tänkte hon.

Jag tänkte ...

Ulvtungan förlamades av ettret som dröp om den.

Tänka är det enda han kan, tänkte hon. Jag måste avfärda honom innan han kväver mig med sina dunster.»

Nutid och dåtid blandades.

Jag gjorde rätt, tänkte Noss med tårar i ögonen.

Men hon förmådde fortsätta berättelsen:

»Flickan konfronterade byskalden en stund innan hon sade:

Jag är inte skald. Jag drömde en gång en dröm, men jag är inte skald.

Han ignorerade både ordens innebörd och det indignerade tonfall de uttalats med.

Den Store Skalden, tänk dig det, sade han.

Hon kunde mycket väl föreställa sig det.

O, du mångkunniga, ge mig något av din kunskap, bad han och hånlog.

O, du okunniga, lämna mig i fred, tänkte hon.

Hon kände sig äcklad: han var så lokelömsk.

Det spelade förresten ingen roll vad hon sade. Han skulle ta hennes ord för skrönor som det stod honom fritt att omskapa efter eget gottfinnande.

Jag kommer tillbaka, sade han, ty han hade insett att hon var alltför motsträvig och att han behövde beväpna sig bättre för att lyckas med rånet.»

Det svarta hålet i hennes inre började splittras. Nu visste hon säkert vem han var och att hon gjort rätt.

»Efter samtalet kom han ofta vandrande till hennes stuga,» fortsatte hon. »Han brukade titta på henne en stund i hopp om att hon skulle avslöja något av den kunskap han trodde hon hade, men hon brukade bara skaka på huvudet. Oftast sade han ingenting, suckade bara besviket och gick därifrån.

Hon hoppades att han till slut skulle lämna henne i fred. Det hade nästan varit bättre om han velat våldta henne, men han ville bara ha hennes barn för att kunna utnyttja dem som frillor.

Ibland hörde hon i nattmörkret steg som hon trodde var hans. Hon föreställde sig att han satte örat mot väggen och lyssnade uppmärksamt i hopp om att kunna stjäla den skatt han trodde hon ruvade på.

Hon tyckte det var skrämmande med en feminin man som var intresserad av sejd. Hur de andra männen kände och agerade visste hon, men byskalden begrep hon sig inte på. Han är kanske snöping, tänkte hon. Om inte skulle han kanske bli fertil om han kvad till Völses ära en tid.

Men hon hade misstagit sig på byskaldens karaktär. En natt när hövdingen inte kommit vid den tid han brukade stod den efterhängsne plötsligt i rummet.

Till en början hade byskalden endast velat utöka sin repertoar med hövdingefrillans drömmar, men med tiden hade han börjat beundra den, som han tyckte, värdiga och kraftfulla flickan. Om hon varit man skulle hon varit en väldig krigare, tänkte han. Han tyckte det var främmande och skrämmande, eftersom han alltid betraktat kvinnor som lägre stående varelser som ingen man borde vilja leva tillsammans med. Han kallades både ’omanlig’ och ’snöping’ men ansåg stolt att det var belackarna som var omanliga och sänkte sin rang genom att leva med en kvinna.

Med flickan i huset vid korptallen var det annorlunda. Men kanske har hon lömskt fjättrat mig med galdrar, tänkte han. Men i så fall borde hon inte vara så avvisande. Eller är det därför jag dras till henne?

Han visste också att hon varit galen. Kanske skulle hon förvandlas till ett lodjur med blottade tänder om han närmade sig henne.

Men trots den risken tog han sig alltså en natt in till flickan. Han visste inte riktigt varför men kände att han var tvungen.

Han hade just kommit in i rummet och blivit klöst av flickan när han försökt ta på henne när någon skrek:

Fenrisfrilla!

Det var hövdingen.

Hjälp! skrek flickan och använde åter sina naglar.

Skalden kände smärtan men gav inte ett ljud ifrån sig. Han drog sin kniv ur slidan och stack efter hövdingen, som vigt undgick hugget, grep sin yxa och med ett hugg mot skaldens bröst fällde honom.

Han lade ifrån sig yxan och gick därifrån med avmätta steg. Han hade förlorat lusten att förlusta sig den natten.

En tid senare flyttade en ny, ung frilla med glänsande tänder in i huset vid korptallen, ty hövdingen ville inte röra den gamla frillan efter byskaldens besök trots att hon försäkrade att ingen våldtäkt ägt rum.

Som lön för hennes tjänster höljde han henne i lent siden, vitt som forsens fradga, som jökelns hud, och löste sedan tjudret.

I mörkret lyste segerns ljus, rött som morgonsolen. Jag är äntligen fri, tänkte hon men tvivlade i nästa ögonblick. Fri? Eller ännu bunden? Jag kommer att slippa känna lystna ormhänder smeka min kropp men är kanske istället fången hos ogina människor som gärna ser mig falla. Men kanske kan jag fly, slå mig ner i en by där jag är okänd och bli av med den kvarnsten som hängts runt min hals.

Hon sade till hövdingen att hon ville lämna byn en tid och bad om litet färdkost. Att hon aldrig tänkte återvända förteg hon, ty hon misstänkte att den man som löst tjudret var beredd att fästa det igen.

Vart skall du gå? undrade han.

Jag har aldrig sett världen utanför byn, sade hon.

Han tyckte det lät rimligt att hon ville se en bit av världen och såg till att hon fick ett knyte som skulle räcka några dagar, bröt till och med ett stycke guld. Hon kände sig som en kvinnlig Fafne vars guld var förmåga att bli åtrådd men slog i nästa ögonblick bort den övermodiga ingivelsen. Men kanske var den inte helt osann: hon hade makt över en man och skulle kanske också kunna behärska andra.

*

Hon vandrar bort den natten, bort från avoghet och visshet om en mörk framtid. Mot vad vet hon inte. Kanske för att åter finna kärlekens mjuka droppe efter att länge ha skurit sig på hordomens vassa kristall. Men kanske kommer jag endast att finna vad jag lämnat, tänker den stumma, mörka gestalten och tror hon ångrar sig, men det är bara den bortdöende fläkten av en existens hon känner. Hon förnimmer ännu inte segerns ljuva doft, som snart skall uppfylla henne. Höljd i framtidens töcken bidar den sin tid, ännu ovetande om sitt öde.

Den finner henne på stranden. Hon har så länge förkastat möjligheten att hoppet bleknat och dött. Hon tror den kommer att fly undan om hon försöker gripa den, men den försvinner inte utan är stabil och kraftfull. Hon dyker i dess djup och drunknar. Hon har åter funnit trygghet: en oskälvande famn att vila i och uppgå i. Vi är eniga som Hugin och Munin, tänker hon.

Hon känner en het ström rusa genom kroppen och undrar vad det är. Begär, tänker hon, det måste vara begärets eld som brinner i mig. Begär efter den starka och orubbliga. Hon känner en fläkt av tvivel och undrar om det kanske är något annat hon åtrår, något högre.

Men så hänger hon sig åt närheten till den stabila kroppen, som inte försvinner utan är trygg och verklig.

Hon är tyngdlösa dimstråk och han ett isberg som vilar intig i deras mage.

De sköna skyarna iakttar oskuldsfullt sitt innanmäte, som lockas att kyssa den förföriska munnen.

Läpparna är ljuvliga!

Vattentäcket grips av begär och vill krypa in under den vita huden.

De lätta slöjorna upplöses och sugs in i den naknes mun.

Isberget höjer sig ur havet.

Den osynliga snärjs med fagra löften och övertalas att inblåsa livsande i den sterila ökenytan.

De förenas i en omfamning som ingen av dem vill bryta.

Det tycks vara en fridfull värld.

Men så tänker hon: Isberg kan man bara se toppen av, ty det mesta är dolt i djupet. Tänk om han ... Hon skrattar: det är ju bara i hennes fantasi han är ett isberg.

Men tanken upplöses inte helt utan finns kvar i hennes minnesbank, just då kedjad men redo att hugga med vassa tänder om den slipper fri.

*

En dag många år senare frågade isberget:

Har du lärt känna de nejder där du vistas?

Hon skakade på huvudet: hon hade tänkt göra det men inte kommit längre än till honom.

Du måste lära känna ditt land, sade han. Du måste smeka dess hud och inandas dess ångor.

Hon trilskades och sade att hon hellre ville stanna hos honom, men han insisterade tills hon gav upp och inledde sina vandringar.

Berg var vad hon helst ville se. Hon älskade berg, men om hon alltid gjort det eller om det berodde på att hon föreställt sig famnen som ett berg var hon inte säker på.

Hon kom till foten av Snæfellsjökull. Den väldiga vulkanen var en urkraft, som gav och tog liv. Ibland rann jordens spyor ur kratern, omfamnade berget så hårt att de nästan kvävde dess andning och inledde sedan ett symbiosförhållande med det. Så omfamnar solen jorden men hur länge? tänkte hon.

Nedför andra bergs sluttningar rann silvervatten i vars djup de underbara laxarna fanns. Om våren metade man där och ordnade försörjning för lång tid. Laxarna gjorde ödehopp mot dödens krok, förlorade ibland men tilläts vinna sitt släktes fortlevnad. Jag hoppas att eldvaktaren resonerar som fiskarna, tänkte hon.

En dag såg hon en bäck vars vatten var rött. Hon blundade en lång stund i hopp om att hon tagit miste, men när hon öppnat ögonen insåg hon att det inte var vatten som strömmade i fåran.

Blodet stelnade i ådrorna: hennes dröm hade blivit verklighet.

Hon gick närmare, satte sig på huk och sänkte ner handen i den klibbiga sörjan. Hon följde bäcken motströms och upptäckte snart blodets källa: en häst låg mitt i fåran.

Blodet började åter forsa: undergångens tid var ännu inte inne.

*

Med tiden tröttnade hon på vandringarna och återvände till den oskälvande famnen för att slå sig till ro och leva ett bekvämare liv.

Men den fanns inte längre. Ingen hon frågade visste när den försvunnit. Somliga sade till och med att den aldrig funnits.»

Men nu vet jag vem isberget är, tänkte Noss: nu har jag sett mer av det.

»Hon höljde över sig ensamheten och försökte glömma vad hon förlorat. Hon ville inte längre ha något att göra med vare sig drömmar eller människor oavsett hur enträget de försökte närma sig henne.

Strax efteråt stod hon vid grinden till Hel.

Världen var ett isberg och makterna döda. Trots att hon var en sol i det röda havet fick åsynen av blodhimlen hennes kropp att börja skaka.

När helhästen visade sig förstod hon att hon snart skulle möta Modgunn.

Några dagar senare utrustades hon med helskor.»

Hon hade fått skor som skulle föra henne till dödens domäner och till livets fagra dalar. Men just då flöt hon i intighetens ocean. Hon var en epitaf på väg mot stranden. Efter ett ögonblick och en evighet slog hon mot klipporna och krossades för evigt.


Om kvällen slukar havet solen och sig själv. Himmel och hav omfamnar varandra och är sedan försvunna tills gryningsljuset kysser dem och barnet de avlat föds.

För att beskåda detta urgamla skådespel samlades byborna ofta på stranden. Noss gick dit varje kväll sedan hon fått helskor, ty kampen mellan dag och natt påminde henne om den kamp mellan eld och is hon utkämpade med sig själv. Fortsätt gå, tyckte hon att kvällen viskade. Annars kommer du att förlora kampen som pågått sedan en avlägsen forntid och åter duka under.

Hon bävade inför nästa djupdykning i oceanen. Kanske når jag då inte ytan igen utan drunknar i eonströmmen, tänkte hon. Hon visste att hon för att bli fri måste sluta fly från sig själv. Det var varken enkelt eller smärtfritt att brottas med bränningarna, men om hon lyckades besegra dem skulle hon vinna insikt och läkedom.

En kväll kom ranka kanoter som färdats över hav och tid mot henne. Passagerarna var bemängda med saltvatten som frusit i deras hår.

Hon kände deras törst och hunger och förstod att de flytt från en djurtom bygd. Kanske trodde de att de mättande djuren försökt undfly dem genom att simma ut i havet och att de för att åter kunna äta var tvungna att följa efter. Kanske var det därför de paddlade mot ovissheten i den salta blåsan.

Kanske reste de egentligen mot sitt ursprung. Legenderna sade att deras förfäder kommit från andra sidan havet. Om de var sanna skulle den till synes oändliga oceanen och himlen till slut inte längre vara förenade utan tudelade av en landlinje. Det sades visserligen att deras förfäders värld gått under, men att den sjunkit i havet trodde de inte.

När den mest skarpsynte en dag ropade att han såg land trodde alla att det var en hägring. Det dröjde flera dagar innan fler kunde skönja den fjärran kustlinjen: målet för deras resa där deras föda kanske fanns.

De drog upp kanoterna på stranden, lyckliga över att åter stå på fast mark. De var egentligen inte långseglare utan hade drivits till sitt våghalsiga företag av omständigheterna.

Landet de kommit till tycktes vara gott: lummiga skogar och gröna ängar fyllde nejden, det fanns vulkaner vars aska spridits med vinden och gjort marken bördig, och det fanns heta källor där man kunde bada och få en pulserande, ångande och avslappnad kropp. Och det fanns föda! Djuren hade simmat till samma ö som de precis som de hoppats.

Ty det var en ö de kommit till. Den upptäckten hade gjorts av en våghalsig yngling, som en dag gett sig av från byn med sin vassa stenskärva med vilken han krossade benen efter djur som dödats av de kraftfullaste predatorerna för att komma åt den näringsrika märgen, det mest köttlika långpaddlarna oftast åt, eftersom de inte behärskade konsten att tillverka spjut.

Från en höjd tyckte sig den våghalsige skönja vatten i fjärran och tänkte att hans folk kanske befann sig på en ö. För att få reda på om det var så beslutade han sig för att följa strandlinjen och i bästa fall återkomma till byn.

Mycket mod krävdes för det beslutet. Om det inte var en ö skulle han kanske duka under av ensamhet (även om hans folk ansåg att naturen talade till dem och att de kunde förmedla budskap till den gröna väldigheten och till varelserna i luften, på marken och i vattnet; men kanske var det just känslan av intimitet med världsalltet som gjorde att han vågade ta det avgörande beslutet).

Efter många vedermödor lyckades han ta sig tillbaka till byn och stolt meddela sin stora upptäckt, som emellertid ingen ansåg var en bra upptäckt. Istället såg alla med avoghet på den heroiske upptäcksresanden som tagit ifrån dem känslan av att deras land var om inte oändligt så åtminstone mycket stort och omöjligt att korsa. Deras universum hade krympt och var inte större än en jättes nagel eller framtand. De kunde förstås resa utomös med båtarna de kommit med och återvända till landet de lämnat eller färdas i okända vatten mot kuster som möjligen fanns bortom horisonten, men ett sådant företag skulle ingen kunna genomföra. De tvåbenta hade anförts av djuren och skulle inte lämna ön förrän de fyrbenta gjorde det: endast tomma magar skulle kunna få dem att övervinna sin skräck för jordens böljande hud, som de efter den besvärliga färden till ön visste kunde öppna sig och sluka de som inte ständigt uppmärksammade dess rörelser.

*

När en pojke började bada i havet blev uppståndelsen stor. Det var inte badandet i sig byborna tyckte var onaturligt. Alla var mycket renliga och badade ofta i de heta källorna, men det var en annan sak: de var så grunda att även små barn kunde stå upprätt på de djupaste ställena utan att huvudet kom under ytan. Men badade i havet, vars enorma mun enkelt kunde sluka en liten människa, gjorde ingen frivilligt – inte ens den våghalsige vandringsmannen.

I vattnet finns de mest glänsande fiskarna, sade den underlige lakoniskt om någon frågade varför han badade i havet. Det verkade ju självklart att fiskarna fanns i vattnet, även de mest glänsande, men han yttrade orden så att de lät som en gåta; och om någon bad om ett förtydligande upprepade han helt enkelt gåtan. Men ibland sade han: vad rör sig i vattnet? Svaret var naturligtvis: fiskarna. Andra gånger sade han: var finns de mest glänsande fiskarna? Svaret var förstås: i vattnet.

Den udda figuren tillfrågades ofta om varför han tillbringade så mycket tid i vattnet trots att svaret alltid var ett av tre, men just därför kunde barnen använda honom vid gissningslekar och de äldre vid vadslagning. Länge var han ytterst pålitlig. Men efter en tid införde han två än mer gåtlika svar: vad är vattnet? vad är de mest glänsande fiskarna?

Somliga såg de nya svaren som fler variabler som gjorde leken och vadslagningen intressantare, medan andra började fundera över om badaren faktiskt inte förstod vad vatten och fiskar var eller om han hade svaren men inte de.

Pojkens gåtor verkade vara okomplicerade och möjliga att besvara utan tidsödande grubblerier, men öppenheten var skenbar: gåtorna slöt sig lika obarmhärtigt om sig själva som havets mun om människor som fallit över bord och dolde effektivt de verkliga orsakerna till hans badande, vilka han var övertygad om var alltför fantastiska för att kunna förstås av någon annan än han själv.

Han fortsatte att varje dag kyla ner sin kropp rejält trots smädelser, hånflin och uppgivna axelryckningar. Han hoppades att begabbelsen med tiden skulle upphöra och att även de andra skulle förstå men visste samtidigt att han kanske skulle dö innan det skett.

Det var just för att uppleva känslan av död som han dagligen nästan frös sina kretslopp till is. Han gjorde det inte för att dö utan för att bli mer levande. När den kalla stryparen lade sina permafrosthänder om hans hals, tryckte hårt och nästan stängde av förbindelsen med naturen upplevde han en överväldigande känsla av frihet. När sensationen inträffat lämnade han genast havet och sänkte ner kroppen fullständigt i en het källa, där den varma flödaren återgav honom livet.

En dag när han suttit på stranden och känt den ljumma vinden, vandraren från fjärran länder, mot sin hud hade han tagit upp en snäcka och smekt den ömt. Du havets hårda gömsledjur, hade han tänkt. Du vision av hopp. Han hade inte genast insett vad han tänkt, kanske för att det var alltför fjärran från vad han visste, men idén om det hårda gömslet hade inte lämnat honom. Till slut hade han bestämt sig för att bli en fiskman och undersöka om det han tänkt var sant.

Det var egentligen bara kärleken till kallt vatten och fiskar som skilde pojken från andra bybor, men de antog att avvek han på ett sätt gjorde han det förmodligen på fler. Ingen kvinna ville avla barn med honom, och hans föräldrar ville inte kännas vid honom. Han fick inte ens vistas i byn utan sov under en tät gran vid sitt älskade hav. Den enda som visade ett uns tolerans var hans äldsta syster, som ibland kom med ben till honom. Men han beklagade sig inte och verkade vara tacksam för de små gåvorna.

*

Men verksamhet i kallt vatten var absolut inte bannlyst i byn – tvärtom. Ofta gjordes ristningar på berghällar just där vattnet strömmade stridast som ett offer till vattenguden för att han skulle gråta och ge jorden fukt. Till den störste vattenguden, på vars rygg de rest i djurens kölvatten, offrades ofta båtbilder, ty tacksamheten för att han inte slukat dem alla var stor.

Byborna antog också namnet brimbor trots att deras största fasa var att dras ner i djupet av havets armar och upplösas i dess ständigt glupande hungriga mage, men det till synes underliga valet av namn var en föräring till en farlig fiende. Genom att ständigt åkalla honom hoppades de att han skulle bli blid och beskyddande.

Villebråd avbildades också, i förhoppning om att det avbildade djuret skulle dras till sin spegelbild. Men bilderna var också offer till naturen, som gav dem av sitt liv genom att döda det. För att förstärka bildernas kraft åkallades den store givaren:

Rinn, vatten.
Lev, källa.

Rovdjur, föd oss.
Skänk oss ditt byte.

*

Vid den här tiden var solen kallare men skönare än under senare epoker. Månen var dess bleka make och stjärnorna deras barn. Mörkt var människornas liv och mörk deras grav. Om natten gnistrade skogen som sandstranden eller klipphällarna de hetaste sommardagarna, men gnistret var kallt som vinterns andning, ondskefullt som mardrömmens dödskram. De sade:

Slockna, glimrande stenar.
Tänds, rofyllda mörker.

De hoppades att de orden skulle göra natten lika slät som dagen, men innan det skett vågade ingen vandra i skogen nattetid utan kurade vid en eld, ty då gnistrade ädelstenarna inte lika ondskefullt.

Ingen utom den badande pojken. Han hade så ofta utmanat döden att den fara som kanske fanns i nattskogen var mer lockande än avskräckande. Han trevade sig fram i skogens mage, slogs blodig av vassa kvistar eller rovdjursklor och snavade över lömska stenar eller predatorer redo att kasta sig över sitt byte. Men rikedomen fann han inte utan återvände tomhänt och besviken till de bävande byborna, som förvånade över att han inte slukats skrek: han lever!

Nästa natt gjorde den våghalsige om besöket. Han gick försiktigare, blev inte så blodig och snavade inte alls. Plötsligt började han skratta högt. Han småflinade ännu när han återvänt till de nu inte så förvånade byborna. Med sig hade han en ädelsten: insikten att gnistret var ögon.

Några dagar senare var ingen längre rädd för att vandra i nattskogens mage. Gnistret var inte längre mardrömslikt och skrämde ingen.

Det enda de fruktade var det okända. Om det kända visste de allt som var värt att veta. De kunde till och med förutsäga framtiden: efter natt kom dag och efter vinter sommar, gamla dog och barn föddes, förbannelser störtade missdådare i olycka och välsignelser kom välgörare till godo. Ibland misslyckades man, men det berodde på att någon med större kraft uttalat en motförbannelse eller motvälsignelse.

*

Men en sak förmådde ingen förutse: när alvernas nästa räd skulle komma. Somliga kallades svartalver, ty de var skickliga på att odla den mörka jorden, vars kraft troddes komma från den underliggande alven. Andra kallades ljusalver, ty de kände konsten att i heta ugnar utvinna järn från den röda jorden. Det var just denna koppling till jorden som gett upphov till benämningen alver. Själva kallade de sig ingenting. De ansåg att de var en del av världsalltet och ville inte bryta sig loss genom att anta ett namn.

Invandrarna förstod inte varför deras by anfölls. Ingen stal någonsin något – åtminstone inte såvitt de visste. Kanske ville alverna bara freda sitt land. Att fråga dem var omöjligt, ty de verkade inte ha ett riktigt språk – om inte de grymtande läten de ibland utstötte var ett sätt att kommunicera. Det kunde mycket väl vara så, ty det verkade finnas många olika grymtningar. Dessutom verkade anfallen vara välplanerade, vilket förutsatte ett välutvecklat språk.

Det var förresten inte sant att alverna inte stulit något. Deras byte var det värdefullaste brimborna ägde: förmågan att förutse framtiden. Nu började de tvivla på sin siarförmåga. Förutsägelser hade förstås slagit fel förr, men det hade varit tillfälliga bakslag som drunknat i förutsägelseflödet och glömts; men alvernas anfall återkom ständigt utan att någon kunde förutse när de skulle ske.

Inte förrän Sidskägg, den gamle med långt skägg, började sia sant. Hur han bar sig åt förstod ingen, men egentligen var det enkelt. Han hade skaffat sig förtrogna som lovats makt om han lyckades dupera de andra att tro att han stod över dem och bli deras härskare. Dessa förtrogna skickade han att speja och avslöja när alverna planerade ett anfall.

Sidskägg påminde ständigt de andra om att det var han som hade förmågan att förutse alvernas anfall, vilket ingen förnekade, men när han sade att han stod över dem protesterade de; och när han greps av storhetsvansinne och sade att han skapat människorna, ty innan han räknat ut hur alvernas anfall kunde förutsägas hade de varken haft kunskap eller förmåga, nej, de hade inte ens varit levande, hävdade han, då ville de varmblodigaste döda honom om han inte tog tillbaka de övermodiga orden, men de kallblodigare sade: låt oss diskutera saken; kanske kan vi utnyttja honom först och döda honom sedan.

De beslutade att godta honom som gudakung, men om en hans förutsägelser slog fel skulle de döda honom. Så stor var Sidskäggs megalomani, så obändig hans tro på sina kunskapares lojalitet att han accepterade villkoren.

Den våghalsige hade stulit deras värld. Nu hade den gamle stulit deras liv. Men framför allt hade han förlorat sitt eget liv: han, som sagt sig vara människornas skapare, förmådde snart inte längre skapa sitt eget liv utan förvandlades till en förvirrad skuggvarelse som så ofta trott sig vara nära att dö att föreställningen blivit nästan verklig.

Mörkret hade sänkt sig än tyngre över människorna.

*

Men Noss var inte längre död och fången. Hon hade återvunnit en värld och ett liv. Hon hade inte varit så liten att hon drunknat i universum eller så kuvad att hon inte förmått erövra världen. Hon hade vilat länge i askan av sig själv men återuppstått – visserligen inte som en planet eller en stjärna utan bara som ett stoftmoln och en andedräkt.

Hennes sagor var liksom andra insikter inte fullödiga utan snarare spyor från tidens mage: ljud från skärvor som ledde blinda mot ljuset: sken från en mimas ben som spelade för döva.

Det blå och det röda i Noss inre – hennes is och eld, hennes kropp och själ – visade sig åter men var nu tudelade. Ännu en del mörker var slukat, ännu en del ljus befriat. Mörkret förtärde henne inte längre, och hon började brinna. Men hennes hud var inte het, ty elden fanns inte under den.

För henne var kampen över: hon var is och eld, is eller eld eller intetdera. Hon kunde inte längre släckas av isen – även om hon inte var större än en eldfluga, inte mer skimrande än en avlägsen stjärna. Men de andra i byn hade inte denna visshet. De var ännu falnade lågor, ty sagorna de lyssnat till var inte deras.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.