Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Origon

© Mats Kristiansson 1996

origo (latin): upphov, källa, början, start; börd, stamträd, härstamning; släkt, ras, familj; grundare, stamfader; (ett ords) ursprung

Den döende

Jag undrar hur världen blev till. Somliga säger att vårt universums första och sista hjärtslag är en urexplosion. Andra påstår att han som är med eviga ord i begynnelsen eller i sin förnuftsgrund skapade himmel och jord. De forna nordborna trodde att mark och himmel och andra jordiska ting var en död jätte urgudens sonsöner lagt i urtidens vidöppna gap, de forna grekerna att en skicklig hantverkare eller en statlig ämbetsman av ursprunglig oordning skapat harmoni och sedan förgängliga men dock synliga ting i den materiella världen efter förebilder i den eviga men dock osynliga idévärlden. Hur någon människa någonsin kunnat betrakta sitt hem som skönt ordnat kosmos istället för kaos begriper jag inte.

Men just nu verkar det som om världen ännu inte skapats: det enda jag förnimmer är tomhet, omöjlig att vidröra. Jag vet att världen är skapad – om inte skulle jag inte finnas – men illusionen att världen inte finns är ändå hemsk, för den gör att jag nästan inte finns.

Jag behöver något som inte ger vika: en väl förankrad plats för vila och meditation: en hård klippa att placera i intigheten. Men hur något sådant skulle kunna bildas här förstår jag inte: i tomhet finns varken vulkaner med magma i buken eller sedimentpartiklar.

Så tänkte jag den dag min värld blev till. Först förvånades jag över att jag kunde tänka sant men förstod snart att det inte var konstigt att jag kunnat skapa en värld: jag är ju människa.

*

Nu har jag en värld som är död. Vad skall jag med den till? Utan vatten kommer den att förbli steril. Jag känner på klippan: den är torrare än arktis öken. Om det inte regnar snart kommer den att spricka. Ett bottenlöst svalg kommer att öppnas och sluka mig. Jag hoppas att det bara är resterna av en ond dröm men tror det inte. Jag känner rivjärnsluften: det droppar blod från strupen när jag andas den. Jag kommer att förblöda här om inte regn faller snart.

Torrt. Torrt.

Kanske finns det vatten på annat håll. Jag tänker vandra mot hoppet att kunna stjäla några droppar som kan svalka min värld. Men den har nog slukat sig själv innan jag återvänt.

Himlen är blodröd. Gud är död. Snart kommer änglarna att falla. Snart kommer deras sargade kroppar att täcka klippan. Jag vet inte om jag sett sant. Skulle han som är inte längre finnas? Skulle hans vasaller vara dräpta? Av andra makter? Eller av oss? Av oss, som kanske är alla makter?

Men så förstår jag hur det är: min herre krälar på sin buk. Hur skulle han förmått skapa världen om han inte haft kunskap? Hur skulle människan kunnat skapas till hans avbild om hon inte fått förmåga att skilja på gott och ont? Kanske hade kunskapens träds frukter varit det enda ting usurpatorn inte erövrat. Kanske hade han som är förmått människorna att äta kunskap för att försöka rädda dem från den onde som tagit makten över deras sinnen och förminskat dem. Men den största sanningen hade inte utplånats: människorna visste ännu att de var sin skapares avbild. Men deras fader var liten och krälade, liksom sina barn, fördömd omkring fjärran från oändligheten.

Men i så fall är härskarornas gud inte död. Mot klippan kommer inte genomskinligt rena änglar att falla utan klibbigt levratblodsvarta, som stridit med vassa undergångssvärd. Den tanken gör mig lycklig: kanske kommer människorna snart att åter vara odödliga gudar.

*

Med människorna är det så här:

Månen lyser våra stilla vatten
månen lyser natt och sorgerna
och vad gömts i gråt
månen lyser hela sorgsna natten
månen lyser
i sorg
likt över våra ljumma vatten
månen lyser över dig
och vad gömts i gråt.

Tycker om daggords doft gör jag och i dimma ylar. De säger mig att människorna är öar, drunknade i vatten, men tror sig vara klart vatten i grumligt vatten. Deras ärgliv (som jag kanske borde kalla vårt – jag är dock människa) dränks av månens reflexionsstrålar. Drunknade i sorgtårar, emanerande från förlusten av sig själva, är de dolda för sig själva. De anar men ser inte. De famlar men når inte. De är död och dimma. En sådan värld levde jag i. Kanske lever jag i den ännu. Dimman från min mun skyler mig. Är jag kanske ö i hav? Är jag kanske guld i jord? Men dimman från deras mun skyler dem: de kan varken se mig eller sig själva. Ensamhetsliv är min lott: saltsött, gyllenärgat eremitliv, förlorat som vårregn, dolt som tomhet. Jag är bränningarnas besegrare och rödsargad av deras piskskum. Jag dricker glans i gyllenbäcken och hostar blod på stranden.

*

Medan jag döljer världen med tankar kommer väldiga statyer med korallögon och långa örsnibbar vandrande. Har de flytt från Rapa Nui? Från civilisation fördärvaren Tiden inte gått förbi? (Eller gick öns kultur under genom att sluka sig själv?) Har de vandrat hit för att finna bördigt land? De kunde inte valt ett sämre mål än min klippa. De står nu men kommer snart att falla. Deras lösa, vitstirrande ögon kommer att krossas och blottlägga skålgropslika ögonhålor. Det är nämligen så att klippan ofta skälver och får mig att rista av skräckfrossa. De oförankrade statyerna kommer att stupa och bli vittrande artefakter från undergången kultur: symboler för utveckling glömska människor förlorat.

*

Jag går besvikelsevandring. Om jag inte finner vatten snart kommer min värld att gå under och jag med den.

Torrt. Torrt.

Kanske kan jag dricka dimman från min mun om jag finner en plats där den kan kylas. Men himmelselden är fullständigt odold, och något som snart kommer att dölja den kan jag inte se. De forna nordborna trodde att en ulv jagade solen. Hur frammanar man ulvar när man behöver dem? Skriker man: ulv! ulv! sluka solen! kyl min dimma! eller lurar man ner dem i djupa gropar och byter ett löfte om att de skall utföra vad man önskar mot att befria dem? Jag vet inte, och även om jag gjort det tror jag inte att ulvar finns – åtminstone inte i min värld.

I min värld som kanske snart inte finns. Jag känner den utplånas med mina tankar. Utan tanke inget skapande. Utan tanke ingen kontinuitet. Utan tanke ingen förstörelse. Utan tanke slutligen tomhet. Men ur tomhets aska kan tanke återuppstå.

Jag värjer mig mot utplåningsmumlet. Här skall vara tanke. Här skall vara värld att vandra i. Värld att finna vatten i innan den blir stoft.

*

Plötsligt ser jag nejlikflyn fladdra framför mig. Hoppflyn rör sig mot horisonten! Är de på väg mot honung och äggläggning? Mot en strand? Kommer jag att finna vad jag söker om jag följer dem? Jag ökar takten för att inte riskera att se dem försvinna och kanske glömma dem. Glömma dem? Hur skulle jag kunna glömma dem? Men så minns jag att värdefullare minnen än nyssminnet drunknat i händelseflödet. Jag erinrar mig förstås inte deras innehåll utan bara att de blivit skuggor.

Då känner jag ångor från skymningsdoftande nattglim, blandade med tångs saltfriska dunster, och förstår att jag tänkt sant. Doften blir allt starkare. Rör den sig mot mig samtidigt som jag närmar mig den? Jag tror det och börjar springa. Nejlikflyna är borta, men doften leder mig rätt.

Men om doften rör sig mot mig drar månen i vattnet. Jag tänker först vända om, men rädslan för att min värld skall drunkna i torka är för stor, och jag fortsätter framåt. Kommer månen att dränka mig nu? Vi lever under månen, den döda som måste stjäla sol för att kunna leva. Som kanske livnär sig på människor. Jag ryser. Kanske är det med legenden om Månegarm, ulven som livnär sig på döende människors blod, som med legenden om syndafallet. Men jag är inte döende än, och halvlikätaren kan inte göra mig något ont. Hoppas jag. Men någon dold i en lögn kan vara dold i flera. Om jag inte varit beroende av min världs existens för att finnas skulle jag vända om nu, men den kommer att utplånas och jag med den om jag inte fyller dess gropar med fukt.

Kanske är mitt öde trots allt inte en våt grav: bara tångdoften kan röra sig mot mig, men att den lösgjort sig från strandväxtdoften kan jag inte känna. Men så slås jag av möjligheten att den framrusande tidvattenvågen slitit loss kvällsdoftarna och för dem med sig. Hur den skulle kunnat göra det begriper jag inte, men den tanken skrämmer lika mycket som en fysisk realitet – eller kanske mer, då abstrakta företeelser är svårare att undfly än konkreta.

När ovissheten är som störst inser jag att det jag vill fly från och närma mig är abstrakt och konkret och dör litegrand. Eftersom det abstrakta kan förnimmas är det konkret. Eftersom det konkreta kan utplånas av tanke är det abstrakt. Kan man uppfatta det så? Om jag skulle avslöja att jag gör det skulle jag säkert bli steglad. Jag känner människorna: de lever kotteriliv. Till mitt kotteri skulle ingen vilja höra av ett tusentungat skäl. Det skulle ropas om ljus som utplånat tankars upphov och mörker som dömts till evig pina i glansen. Och det skulle ylas om undergång, för de ropande skulle också vara dömda att lämna mörkret och bländas av det ljus ingen seende kan undfly. De skulle tycka att jag dömt dem till det hemskaste straff de kan föreställa sig: att uppleva tystnaden innan nya tankar fötts. Men för mig vore det lindrigare att steglas än att inte dö litegrand.

Makt att bli steglad hade jag kanske en gång; numera kan jag inte ens skaffa en förtrogen. Ingen kommer någonsin att få veta vad jag tänkt, och det är kanske bäst så. Världen skulle kunna bli så trist att någon av leda uppfann en situation som var värre än den förlorade om mina tankar blev kända och anammade.

Jag stannar. Även om tångdoftaren endast delvis är konkret vill jag inte gärna krossas av hans delvis abstrakta arm. Närmar sig doften? Det verkar inte så. Om månen slutat dra eller aldrig dragit vet jag inte, men trygghetskänsla smeker min fuktiga knotterhud. Kan jag vandra vidare utan risk? Jag hoppas det och fortsätter gå.

*

Jag minns klippan jag lämnat. Eller vandrar jag på den ännu? Jag sätter mig på huk och trevar efter marken. Den finns inte! Jag vandrar på en avgrunds hud. Att jag lämnat klippan är ovedersägligt. Lika ovedersägligt är att jag borde falla. Varför har svalget inte slukat mig? tänker jag och faller i nejlikdoft.

Tiden vrider sig, och jag minns min död och min kropps metamorfos: spjälkad och osynlig får den förhärligad evigt liv.

Jag faller i nejlika.

Skulle klippan ätit mig om jag stannat där? Jag minns mina vandringar på den: där fanns även om natten vit kalksten och även om dagen svart diabas men framför allt kallt glittrande fältspat. Jag älskade inte tellushudtvillingen, för den bländade mig, men dold under vatten skulle den varit en uthärdlig värld. Nu kommer den att gnistra för evigt – om inte källor som förmår svalka dess hud dväljs i dess inre i väntan på befriande sprickor. Kanske skulle jag sluppit vandra om jag undersökt klippans inre noggrannare, men snart sargad hud och krossade ben kommer jag aldrig att kunna återvända och utforska min världs innanmäte.

Jag faller i dödsblomma.

En del av klippan har jag aldrig sett annat än i fjärran: den termitbolika kolkullen (den enda plats dit solen inte nådde). En gång vandrade jag dit för att finna skugga. När jag nästan nått kullen var jag åter i det kalla glittret. Sedan drömde jag att diamanter fanns under kolet. Men jag misstänker att det döljer något annat det inte vill att jag skall få se.

Då hör jag tjutet. Det är till en början avlägset men närmar sig alltmer med mitt fallande. Är det Ariel som tjuter, åter inspärrad av en grym herre? För evigt fjättrad i en klyfta i min värld? I min värld? Då är jag den stackars andens herre. Kan han ge mig åter det jag mist om jag befriar honom? Vill han även om han kan? Eller kommer han misstroende att stinga som hålboende bin och spärra in mig i sin cell för att inte riskera att själv åter fångas? Är jag dömd att brinna på Ariel, altarhärden Jerusalem, offrad till usurpatorn eller usurpatorns usurpator?

Då förstår jag att jag är i gömslet. Att jag hör vad som doldes i min världs förbjudna zon. Kanske. Men om gömslet verkligen velat dölja sitt innanmäte skulle det kamouflerat dupera mig att tro att något annat var dess hemlighet (så skulle åtminstone jag gjort). Hur det verkligen förhåller sig kan jag inte ta reda på – åtminstone inte just nu.

Jag i nejlika faller.

Andra delar av min värld såg jag, såsom av havet eroderad kalkstensklippa och släta hällar. Där fanns tydliga ristningar och nästan utplånade rödockramålningar. Kanske var de gjorda av människor, men i så fall borde hällarna inte varit lika torra som resten av klippan utan vatten bildernas flödande hud. Kanske var de källor som en gång gav bilderna liv uttorkade; kanske var bilderna inte människors verk; kanske hade deras skapare andra traditioner än av mig kända hällkonstnärer.

Jag i dödsblomma faller.

*

Havet kan inte beskrivas! Kanske andra hav men inte det vid vars strand jag sitter. Det har hud och blottade inälvor. Dess doft är kväljande salt och rivande torr. Det förtär levande stjärna och utspyr död galla. Det är dolt i sin famn och exponerar sig självt hämningslöst. Bättre än så kan jag inte beskriva det.

Men trots att jag funnit vatten är jag ännu olycklig: jag vet nämligen inte hur jag skall kunna forsla havet till klippan eller klippan till havet. Klippan till havet? Vore det möjligt? Klippan borde vara vid havet, tänker jag och somnar.

När jag vaknar är den det och fuktigare än en livmoder. Hur det gick till vet jag inte, bara att det skedde medan jag sov. Kanske vandrade jag till havet. Kanske flöt klippan dit. Men det mest sannolika är att havet stigit och att jag drömt vandringen till det: klippor flyter sällan bort, fast förankrade i rymden som de är, och om jag varit på stranden när havet steg skulle jag varit fylld med min längtan nu.

Jag lyssnar till havets obehagliga brus och dricker intig dimma. Frustrerad och uppgiven vågar jag inte genast närma mig den vid ebb blottade bottnen och dölja mina ögons bländare, men bunden av löftet till mig själv och skrämd av steril klippas tomrum börjar jag bära havsslam nästa gång månen drar upp strandens gardin.

Den närmaste tiden ägnar jag åt att täcka min värld med havsmylla: maritima asfragment, mjuka som flickkroppar. Min värld är snart en mullflicka, tänker jag. En tös med innanmäte av multnat liv men med nyfrisk hud. En kvinna med klorofyllhår och irisdräkt.

Jag undrar varifrån havet egentligen kom. Och mullen. Är gnistrets besegrare en guds gåva eller en manifestation av min tanke? Jag tror att den skapades på samma sätt som min värld, men hur den uppstod vet jag inte säkert. Hur det skedde spelar förresten ingen roll; det enda viktiga nu är att göra min klippa Rapa Nui-bördig och till möjlig näring för en trädgård av Semiramis hängande-dignitet.

Jag rullar ormar av den feta gudaleran. Om torka skulle drabba den skulle den spricka. Skrämd av svalgtankens pånyttfödelse bär jag förvånad sand från stranden. Den var förut blöt och kompakt men är nu just sådan som jag vill att den skall vara: torr och porös.

Men trots mina omsorger föds min klippa inte. Jag erinrar mig att liv inte kan uppstå utan mull och mull inte utan liv. Hur liv någonsin kunnat bli till begriper jag inte. En kal stoftvärld kan jag inte älska, tänker jag uppgiven och vill utbrista: Här skall vara blommor! Arkaiskt doftande blommor med minnesfragment fästa på kronblad och färg och med katharsis i kalkarna. Jag tycker det viskar: Hybris. Flöde dömt att åldras avgrundsfallssnabbt och upplösas som en il i vinden men kanske återvända från din tankes urdjup och ställas på en piedestal. Jag värjer mig: Utan tanke död. Utan utmanande outgrundlighet snart spillror i världsordfloden. Det viskar: Förlorad i kaos. Sjunken i urtidsgapet.

*

Jag vilar naken i svart mull. Jag är nästanväxt: länge skilda från oxygenvarelseliv vet mina celler inte om de är autotrofa eller heterotrofa och måste åter uralstras som hebréernas Adam eller darwinisternas protozoer för att återfå endräkt med sig själva. Jag känner liv tränga igenom membranen och nå nukleolernas syror. Snart är min kropps tonus ungdoms avspänning återvunnen. Snart är min tankes borgs gemak åter stolta.

Jag tänker på lavar. Alg och svamp omfamnar varandra så vackert att jag gråter tårar tomma som ensamhet och önskar att jag vore det ena eller bådadera men vet samtidigt att jag är kött och blod och därmed aldrig kan leva symbiosliv. Eller är jag en alg och min kropp en svamp?

I min näsa vibrerar dragonångor. Det doftar bitterstarkt. Det doftar eld och etter. Det borde inte dofta så, då den lille jägaren borde skydda mot sin namne: mot Fafne, fångad på Ramsundsberget, mot morgothormar, fjättrade i bestiarium. Bar Sigurd dragon? Bar Túrin Turambar? Jag trevar efter något att värja mig med om en eldorm anfaller.

Men vad kan fjälldjur göra mig nu? Den drake som överraskade mig när jag utan ört vid kropp utförde min käraste syssla kan åtminstone inte skada mig längre. Trotsig slutar jag treva. Varför visa svaghet när den jag söker skydd mot ändå är min protektor?

Men så minns jag att örter inte bara skyddar utan också botar och fortsätter treva. Efter vad? Efter kvanne, förstås: den växten har himmelska krafter. Och naturligtvis efter kalmus och småborre: de örterna skulle lysa upp min natt. Men nej, tänker jag och tvivlar åter, mina ögon kommer aldrig att brinna mer. Kanske skulle de åter ha kunnat tändas om de varit falnande mörja, men de är sedan länge kall aska.

*

Jag villar länge i oförhoppningarnas skymningsvärld. När jag lämnar den vill jag se den nyfödda världen växa och omvandlas. Jag tror det kommer att ske, för när jag öppnar ögonen ser jag grönt skum rida på vågorna. Men gravar öppnas under deras bukar, och deras hår fastnar i solljuset. Ändå förmår de landa på stranden.

Skyhöga vågor dansar oändligt långt borta vid horisonten. Jag vill att vinden för mig dit så att jag kan sjunka till botten och stiga mot ytan. Liksom ljusätarna som nått min värld. Gro snabbt, tänker jag, jag behöver er utandning för att inte kvävas.

Men när jag åter öppnar ögonen är klippan blodröd. Kanske har jag skurit mig, kanske i sömnen i strupen av vanmakt över att atmosfären inte blir okväljande fort nog. Kanske dör jag snart. Jag känner på kroppen med händerna, men de blir inte klibbiga. Varför är klippan röd? undrar jag och trevar över den. Nu färgas händerna, av vad förstår jag inte.

Jag ser på havet: det är ännu grönt men skiftar också i rött. Naturligtvis! Klippan är röd av alger: hematokromfyllda grönalger, ditförda av tidvattnet.

*

Jag drömmer om klippa höljd i bollar. Jag håller en glob i handen, försiktigt, rädd att krossa den: den är för mig vad sperma är för mitt släkte. Men i min hand kan ballongernas gondoler inte gro. Jag öppnar den långsamt och blåser försiktigt. Farkosterna svävar. Svävar för att gagna sin arts fortbestånd. Svävar mot sand och lera för att bli syre och mull: min kropps behov. Maskros! Jag andas ditt avskräde och du mitt. Tillsammans uppfyller vi rymden med våra ådrors föda. Du förökas femtioelvafalt en sommar. Här är evig sommar. Här förökas du oändligfalt. Här kommer myriader av den fallnes barn att få liv genom dina fabriker.

Jag drömmer jag vilar i insektsängs doft. Jag transformeras till min värld och fylls av dess kärlek. Jag är feta blomkalkar som ibland pyser en stund och skrumpnar till vintergetingbolika petaldockor, av olyckshändelse stungna av gaddinsekter i vilkas fasettögon svält stirrar tusendubblad. Jag är buttiga fröhus som, spruckna och tömda, hänger i sitt innanmätes metamorfos topp och under sina barns hud väntar på att reinkarneras men kanske hoppas fåfängt.

*

Jag väcks av att skys fukt faller som ur handkupas skål. Himlen är ymnighets- och undergångshorn: min värld behöver vatten men inte dränkas. Regnet är gyllene och honungsdoftande som i av gudarna gynnade Hybla. Kommer det att locka till sig bin? Det är svärmningstid nu. I vinbärsbusken hänger en klase nektarsamlare. Surrdjuren är enorma som spitfireplan, deras gaddar som kulsprutor.

Jag vandrar kurande i kupolsynvillan utan att finna torr rymd i dimrummet. Varför faller regn nu när havet stigit? Min världs öde är tydligen ett svalg. Besviken ser jag den förvandlas till ett uppsvällt lik och min förhoppning att den skall förbli ohål grumlas som sjöblöt mull.

Slutligen upphör regnet; dock skingras inte doften. Honungsblomster har öppnat kalkarna. På kronbladens sköra väv skimrar den mest utsökta dagg. Honungsmyror krälar i gräset. Honungsgrävlingar söker sin favoritföda. Och jag? Jag minns min ungdom, då jag sneglade på och dreglade över ambrosia och nektar men endast fick skulor. Nu har jag varken ögon eller mun.

*

Mitt minne är ett hål, där tomheter vandrar likt myror och surrar likt bin, där det doftar bladlössavföring och blomsötma, där vasshet och klibbighet smält samman, blod och honung blandats.

Jag förnimmer tomhet, omöjlig att vidröra. Jag är inte. Jag behöver något som inte ger vika att placera i intigheten. Déjà vu. Jag tänker som den dag min värld blev till men inte sant. Jamais vu. Är jag inte längre människa?

Jag saknar vägar till mig och till världen, till dess inre och mellan min tanke och den. Men mest saknar jag vägrensblommor: vårens frändelösa hästhovsört och tvillinglika vitsippa, sommarens lömska träjon och sövande kornvallmo, höstens förfrusna stjälkar med potential i topparna. Inkonsekvent är jag lycklig över deras ickeexistens: över att forn- och folkvandringstidsstigar, runstensbroar, wägemästarevägar, industrialismautostrador och världsomspännande nät inte utplånat eller blivit vandringsmål.

Jag kläms under sten och grus, asfalt och betong. Är det dröm eller verklighet? Är de orden kanske synonyma: verkligheten dröm och drömmen verklighet?

När jag vaknar är det gråsvart. Myllan är jordad under civilisations infrastrukturgravsten tills ljus kysser kalkars nattdagg och dränker illusionen och jag inser att min värld trots allt ännu är blottad.

*

——————finns inte längre———glömskas virrvarr———slukad tomhet———ärgsöndrat svalg———en skugga, intig———vilar i intet———önskar det åter———åter och återigen——————intet kommer åter———predator———kannibal———rolandsrasande———Mnemosyne flämtar tunglös———kommer intet åter?———kommer jag åter?———jag kommer kanske———kommer inte——————jag önskar jag ville jag kunde önska vilja kunna vad jag önskar jag vill kunna———det jag förlorat———det jag glömt———det som insnärjt i sig självt är dolt för sig självt———jag minns jag blott det är———nu är det blott förlorat jag——————jag vilar under ofossil, bevarat av gudar i de tempel de levt———i ginkgoträds lövverks skugga———i minnen——————jag minns———underbart smeker mitt då———bart under?———drunknad tomhet där?——————jag minns———jag glömde———förlorade mig———åter tom i ginkgoträds skugga?——————jag glömmer———förlorar i solantipod———i dotter av månen som stulit——————du har hemsökt länge nu, Inanna———du Joasafs like———du den enögde doldes like med heiten och kenningar många som han———du vars fader människor trampat på men inte krossat———du följer homo sapiens i döden———homo loquens kanske———buddor bländar dig——————jag———minnen———stumma ristningar———frusen tid———fjärran dofter———fjärmade ångor jag glömt som kvävt——————jag———befriad———polyhistor——————

*

Jag har snickrat en grind av plankor jag fann under en eks rötter och målat den vit. Vit är en förunderlig färg: trots att den är den blekaste färgen ryms i den alla färger. Tror jag. Eller är det kanske i det vita ljuset alla färger ryms? Eller inte, om Goethes ifrågasättande av denna vedertagna föreställning är riktig. Men även om färgen inte är förunderlig är grinden det: på dess andra sida finns världar som kanske är underbara, kanske avskyvärda. Kanske beror det på att plankorna kommer från siarträdet: grinden visar mig vad som skall komma. Kanske beror det på att de kommer från trädet vars frukter symboliserar spermas upphov: grinden är en androgyn som föder världar. Jag vet inte säkert, men ett vet jag med bestämdhet: om jag öppnar grinden och lämnar trädgården återvänder jag kanske inte. Men i trädgården är jag trygg. Fullkomligt trygg.

*

Jag känner en doft jag trott jag aldrig skulle få känna igen: rosmarindoften från kölnvattnet: havets dagg, som brukar dölja kvinnors transpiration. Här? I min värld finns inga kvinnor. Kanske döljer doften något som är lömskt och dock en kvinna. Jag måste sluta lura mig själv så som jag länge gjort: kvinnor kan också vara onda. Inte de jag känt men andra. Det har jag från säker källa: min tankes urdjup som sedan det förfärliga hände blivit allt djupare. Så blir det säkert för alla som drabbas av samma öde som jag.

För mig är tinkturens doft endast rosmarins; vad mer som vibrerar i den vet jag inte, vägrar veta trots att det sagts mig att rosmarin inte är den enda ingrediensen. O, rosmarin! rosmarin! du gudomliga doft som är ljuvt sommarminne av rosenläppar och marinliv. Är det kanske minnet som vandrar i trädgården? Kan jag sträcka ut handen och röra vid det? Men jag är paralyserad av risken att doften döljer ondska som skulle fläcka sitt ljuva tvillingminne för evigt om jag skulle försöka uppleva den taktilt.

Är det minnet som vandrar? Jag borde känna dess värme, men vad jag känner är köld. Köld? Jag vägrar tro det. Frost i rosmarinhölje smeker min hud. Törntaggläppar kysser mitt ansikte. Förvirrad vill jag fly, men hon är i min kropp. Är det hon som en gång kysste mig med rosenläppar? Var munnen dold av kärleksrött men egentligen levratblodsvart? Var havet vi seglade på och som för mig var oskuldsvitt för henne avgrundsmörkt? Såg jag duperad inte sanningen: att jag var skön som Afrodite och hon lytt som Hefaistos?

Jag värjer mig mot utplåningstankarna. Hennes eventuella ondska kom säkert inte från henne utan från verkligt onda krafter, som svärtat henne. I nästa ögonblick förstår jag vad hon menade när hon sade att hon var en övermänniska som tillhörde en världshärskarras: det jag trodde var kärlekshyperboler var för henne sant: hon trodde verkligen att hon var buddaarier. Det viskar inom mig att övermänniskor skall ha makten och lägre stående dömas till slaveriliv. Äntligen har hon krupit fram ur mörkret och avslöjat sina djupaste, mest dolda tankar. Av misstag eller för att hon ville? Det viskar att jag ändå inte skulle förstått. Jag inser att hon var drunknad i mörker och jag duperad. Eller är det kanske inte hennes sanna väsen jag sett utan mina fantasier?

Nu undrar hon var det gula huset är. Jag förstår inte varför hon inte ser det: vi står ju framför det. Kanske är hon blind. Jag tar henne i handen och leder henne till den ohyvlade brädfodringen. Hon smeker den ömt och säger att hon inte vet vad hon skulle gjort om hon inte träffat mig. Hennes tonfall är oändligt blitt. Sedan säger hon att hon är sämst i hela världen med en röst så undergiven att jag lovar mig själv att hon skall få leva kokongliv och bli buren av mig tills hon åter får vingar. Om hon någonsin får det: kanske har hon inte nått längre än till bladätarstadiet; kanske har hon aldrig genomgått de senare metamorfoserna; kanske kommer hon inte att göra det nu heller utan förbli i kokongen för evigt. Kanske hoppas jag att det skall bli så: hennes tankar har smekt mina och mesmeriserat mig så fullständigt att jag glömt att hon inte funnits nära mig alltid.

Motvilligt värjer jag mig mot hennes ljuvliga, bedövande röst och frågar mig vem hon är. Är hon minnet – och i så fall lömsk? Jag försöker känna hennes doft. Rosmarin eller inte? Jag tror att det kan vara rosmarin, dränkt i en oren, vämjeligt luktande kropps odör, men är inte säker. Att fråga vore meningslöst, för även om svaret skulle bli det jag önskar skulle jag inte kunna vara säker på att det var sanningen. Men om jag ställde en fråga vars svars tonfall borde avslöja henne?

Innan jag hinner öppna munnen räcker hon mig en kopp och uppmanar mig dricka. Jag sväljer drycken häftigt. För sent inser jag att hon bjudit mig på avkok av änglatrumpet. Glödande apokalypsserafer spelar för mig. Visa keruber viskar att slutet är nära. Upphöjda throner visar sitt förakt för mig.

Jag vaknar räddad i spyor och frågar om hon är den jag åter hoppas hon inte är. Hon svarar inte. Kanske har hon glömt, eftersom det var så länge sedan. Jag frågar åter om hon är en av de gudar som skall härska. Hon säger inget nu heller. Jag trevar efter hennes kropp men finner den inte. Har hon lämnat mig? Jag letar åter i mörkret och finner ett lår: ett hårigt, skrumpet åldringslår som omöjligt kan vara hennes (det är visserligen länge sedan hon var ung, men att hon skulle fått aphud är orimligt). Jag undrar vems låret är och trevar efter ett ansikte som kan avslöja dess ägare, men där öron och läppar borde funnits är hål. Kanske kan benet förråda den det bär. Jag söker det åter, men där det förut fanns är nu något lenare. Något som kanske döljer tomhet eller en människokropp. Jag förmår stolt fråga mig själv om rösten höljt sig i sina tankars lenhet eller höljt ulvtankar i ullmjukhet. Jag är minsann inte duperad av det fagra längre. Men kanske av det sluga; är det listigare än jag kan jag inte veta om det lyckats lura mig eller inte.

Jag bär kokongen länge. En dag skall hon födas som Athena ur Zeus huvud eller Jesus ur Marias mage. Men ur kokongens mun kommer inte en gud utan utmärglade människor på väg mot undergång i förintande dimma, och runt dess huvud svävar dystert svartsurrande flugor. Är kokongen minnets? Fylld av förlustsmärta skriker jag ensamhetsångests tysta skri. Hon har åter mördat vårt minne; jag älskar henne inte mer än fältspatklippan innan jag dolde den med havsslam. Varför har hon gjort oss detta? Det viskar att mitt minne aldrig var hennes. Jag försöker dränka viskningen, men den har gälar och skriker att jag måste förstå. Jag repellerar att jag inget måste. Men viskningen framhärdar och hävdar att jag måste döda den. Skräckslagen skriker jag att om jag lyder dödar jag också mig själv. Viskningen säger obarmhärtig att det ändå måste ske.

Jag tvekar inte längre, för utan minnet kan jag ändå inte leva. Jag ser dess kropp upplösas som andedräkt. Jag ser? Då begick jag ändå inte självmord, tänker jag förvånad. Visste minnet att det genom att dö skulle rädda mig? Var det dess goda sida som för en kort stund besegrade det onda som svärtat det? Lättad tror jag det och att det trots allt i grunden var gott. Men är jag räddad? Och i så fall från vad? Från minnets fläckar? Eller mina? Från koppor som kanske ympats på min hud av minnet? Som det var tvunget att besegra för att självt bli friskt? I så fall har minnet inte uppoffrat sig utan smittat mig med tomhet.

Hon är död. Jag gråter så länge att mina lungor borde fyllts, men sorgen är tårlös. Sedan blir jag rädd: döden är kall och outgrundlig. Jag borde inte bli det, då döda varken kan sticka med kniv eller snitta med tanke. Varför skräms jag? undrar jag och minns att efter sorg kommer rädsla, efter rädsla vrede, efter vrede uttråkning: livets naturliga tillstånd – åtminstone mitt livs.

*

Ett flygplan har störtat i trädgården. Det missade det gula huset med någon meter men träffade cedrarna, de skönaste växterna i trädgården. Deras bark har fläkts upp och deras inre blottlagts. Naturligtvis! Jag borde förstått att de inte skulle få finnas länge: människan förmår inte uthärda naturens skönhet utan skövlar den hänsynslöst. Jag smeker den torkande barken och ser att träden inte var cedrar utan mandelträd. Deras vakande är nu över. Jag oroar mig för vad som kan hända trädgården nu när dess väktare är döda.

Piloten har överlevt. Naturligtvis! »Ni förstörde mina träd,» säger jag. »Sprechen Sie Deutsch?» säger han. Det gör jag inte – åtminstone inte med honom – men säger dock inkonsekvent: »Ich spreche Deutsch. Ein bißchen.» För jag inser plötsligt att han inte förstört utan skapat. Förstörelse finns egentligen inte, eftersom man måste skapa för att kunna förstöra. Piloten hade skapat ett flygplan som störtat mot mina träd och knäckt deras stammar. Han påstår visserligen att skulden ligger hos de som skjutit ner honom, men jag tycker ändå att det var hans fel att maskinen föll i min trädgård, eftersom han borde vetat att flygplan ibland störtar brinnande mot sådant andra har kärt och aldrig satt sig i förarkabinen. Träden är förstörda, men där de stod finns ett snart mosshöljt monument över den föränderlighet som kallas tid. Jag tänker nämligen låta stammarna ligga där de föll. De skulle stått för evigt men kommer nu istället att ligga lika länge. Hur länge för evigt är vet jag inte, bara att det är mycket länge och att min kropp när den tidsrymden gått blivit såväl varelsers som tings andedräkt och dryck, pigment och föda.

Jag tvivlar ibland på att han finns, men trädens stammar är knäckta. Jag tänker att jag kanske knäckt dem själv av ensamhetshat för att frammana en terminal ur deras inre. Emellertid skulle jag valt en som talat mitt språk om jag kunnat. Kanske hade jag inte kunnat.

Vi talar om enkla ting och svåra. Han har en finne som blir röd i solsken och en gravsten med sin frus namn på. Han säger att det är krigets fel. Jag säger att han är kriget. Han börjar gråta och säger att jag är elak som påstår att han dödat sin fru. Jag tycker synd om honom och säger att han kanske inte vill vara kriget men tvingats till det. Han slutar gråta och säger att han delar min sorg över de förstörda träden. Jag tycker han låter uppriktig och klappar honom broderligt på axeln.

Länge sitter vi tysta. Till en början hörs inget. (Det är vid övergången från en ljudsfär till en annan så att harmonierna från den man senast vistades i är vad trumhinnorna söker, men då dessa våglängder inte längre vibrerar i ens universum blir det tyst.) Men så lösgör sig ur tystnaden ett gurglande ljud; varifrån det kommer förstår jag inte förrän det är för sent att väcka dess källa.

*

Träden grönskar åter. Utslagna är löv som inte kan finnas där, i orummet. Men skelett tränger på. Men de bestulnas anfall rinner in och ut, och ingentinghet blöder av vassa flikars försvar av sitt stöldgods. De är en och många och redo att förgöra. De skålar för sin kropps blessyrer och fiendes undergång. De är forn sång tills vibrerande läppar brister och insiktsfull tanke av nödtvång fredligt samexisterar.

Då ser jag att det inte är fallna stammar som åter grönskat utan förtorkade stubbar. Naturligtvis! Jag borde förstått att inte ens havet skulle förmå rädda min värld från att bli ökenlik. Jag stoppar några av trädens frukter i munnen. De smakar inte mandel utan vindruva. Har jag kanske varit berusad på jäst saft och just blivit nykter?

Bredvid stammarna stiger svampkroppar, fuktiga av tårar från himlen. Men inte i gräs utan i grönt glas (mina fötter blöder när jag böjer mig ner för att smeka de lena). Men de är inte svampar utan snart skingrad rök: öde, mörker. Och glaset? Dödsångestskrikande skelett: bilder som dör tills de utplånas. Och jag? En bild av mina fränder eller en utplånad som drömmer.

Svamparna och glaset är hans epitafbro. Underligt nog såg jag inte de blottade stämläpparna utan blev förvånad när han tystnade och sjönk ihop. Förvånad – inte sorgsen. Jag undrar varför. Kanske kom han så oväntat att jag aldrig insåg att han fanns; kanske fanns han aldrig. Graven finns förstås, men vad begravde jag?

*

Min trädgårds sjukdom är allvarlig. Hur den skall botas vet jag inte: teriak har jag inte tillgång till, inte heller har allbota slagit rot i trädens lövdunkel – åtminstone inte där jag sökt.

Jag gräver paniskt efter allbotarötter för att rädda åtminstone mig: efter renchen eller alruna. Men i marken finns endast sand och lera och fragment av mull. Söka något som kan rädda mig måste jag göra på andra platser.

Jag öppnar grinden och försvinner.

*

——————söker———söker———söker bot———min värld———mitt sökande———min antipod——————kan jag finna?———går jag under?———denna ovisshet——————min värld———mitt jag———förlorad———outhärdligt!——————spegelvänd———— spe...———denna——————

*

——————      ——————

De levande (spegelbild)

I en säng ligger en man. Han har legat stilla så länge att inte ens flugorna tror att han lever.

»Han ser så tankfull ut,» säger en yngre kvinna.

»Han ser ut som han alltid gjort,» säger en äldre kvinna.

»Han kan inte se ut på något sätt alls,» säger en arrogant man. »Han vet om intet och kan därmed inte se vare sig tankfull ut eller som han alltid gjort. Han är död utom i hjärtat har sjuksköterskan sagt.»

»I hjärtat,» mumlar den yngre kvinnan för sig själv. »Hans hjärta lever än. Och i hjärtat lever han.»

»Det skall du inte ...» säger den arrogante men tystnar när den äldre kvinnan med ögonen uppmanar honom att tiga. »Jag menar: vi skall gå nu,» säger han och reser sig.

*

Men de stannar. Den arrogante går bort till fönstret. Den äldre kvinnan ansluter sig. De står vid glasrutan och ser natten dränka dagen.

Den yngre kvinnan tycks inte märka att de andra två inte längre sitter bredvid henne. Hon tittar oavvänt på de enda delar av den vilande mannen som inte är dolda av sängkläder: det härjade, svettiga ansiktet och den skrumpna arm där kanylen, droppets port till kroppens kretslopp, är instucken.

»Han ser så lycklig ut,» mumlar hon. »Han ser ...»

Några minuter senare väcks hon av en vitklädd varelse som hon först tror är en ängel som kommit för att hämta den vilande, men när varelsen talar till henne inser hon att den som står bredvid henne är en av avdelningens undersköterskor.

*

»Månen lyste så kallt när jag gick hem igår kväll,» säger den yngre kvinnan.

»Du inbillar dig så mycket, Sandra,» säger den äldre kvinnan. »Månen är visserligen kall, men dess köld kan vi inte känna. Inte här på jorden.»

»Jag vet vad jag vet,» mumlar Sandra. »Jag bor under månen; dess mörker lyser på mig.»

»Vi måste gå nu, Lena,» säger den arrogante. »Du vet ju vad det är för kväll ikväll.»

»Jag vet,» säger Lena, men hon reser sig inte. Kanske anar hon den kvällens epitet.

Jag vet, tänker Sandra. Vi bor under månen; dess mörker lyser på oss.

De sitter bredvid den vars liv kanske bara är ett pulserande hjärta. Sandra skulle gärna vilja veta om han är av sten, som han ofta var innan det förfärliga hände, eller om han är av kött, men att få svar på den frågan är ju omöjligt. Hon fryser, ty månen lyser så kallt att inte ens sjukhusets tjocka väggar kan stå emot permafroststrålarna. Hon brukar stanna länge om kvällarna, så länge att inga andra besökare är kvar, men personalen tycker synd om henne och lämnar henne i fred, då hon ju inte stör någon. Men till slut brukar någon ändå påminna henne om att besökstiden för länge sedan är slut och föreslå att det kanske är dags att gå hem. Ingen vet att Sandra inte har ett hem utan bor i en kista med en säng och ett kylskåp. Till den går hon för att vila i månens sken. Jag bor under månen, brukar hon tänka. I en grav dit inte mycket ljus når.

*

»Vi måste flytta er far,» säger en underläkare. »Er svärfar, menar jag förstås,» säger han till den arrogante och småflinar.

»Varför?» undrar Lena.

»Nattpersonalen är sjuk,» säger han och småflinar igen. Kanske tycker han att det är lustigt att de som sysslar med att läka andra inte kan läka sig själva. Eller kanske skrattar han åt dubbeltydigheten i det han sagt. »Det är ju bara tre patienter på avdelningen,» fortsätter han. »Och er far ... Er svärfar är ju ...» säger han och ser ut som om han är nära att kvävas och spy samtidigt.

»Vi måste ändå gå nu,» säger den arrogante. »Det är den där kvällen, du vet.»

Läkaren nickar uttråkad. Den där kvällen vill han aldrig mer höra talas om – och kommer väl att slippa göra det när den äntligen kommit och snart är över. Men man vet ju aldrig, tänker han, talet om hur den skulle bli kommer kanske att ersättas av tal om hur den blev.

De följer alla med till hissen. Med i hissen följer bara Sandra och underläkaren och hjärtat.

»Kan jag få stanna en stund till?» ber hon. »Bara i kväll.»

Underläkaren nickar. Sandra tackar honom.

»Jag förstår hur det är,» säger han.

Hur kan han förstå? tänker Sandra. Han bor ju inte i en kista utan i en villa med fru och barn. Hur kan han förstå hur det är att vandra i en skog mörk som Dantes?

*

»Han ser så törstig ut,» säger Sandra.

Underläkaren nickar och säger: »Det är varmare här uppe.»

Men så ge honom vatten då! tänker Sandra. Ge honom vad han behöver för att slippa törsta. Hon vet inte riktigt hur det skall gå till. Den vilande har ju inte längre en mun; han är inte så mycket mer än ett hjärta. Men läkaren tar en trasa och fuktar de spruckna läpparna. Kanske sipprar några droppar in i munhålan. Kanske når de svalget och rusar ut i kroppens kretslopp. Kanske dämpar de något av den törstandes törst.

*

»Vad är det som surrar?» undrar Sandra.

Läkaren ser sig omkring men förmår inte upptäcka det Sandra hör.

»Det är nog inget,» säger han tvehågset.

»Jo,» säger Sandra samtidigt som hon ser den blåglänsande jätteflugan. Den försöker tränga in i en lampa men studsar mot glaset; den svävar undan en bit och försöker igen men lyckas förstås inte. Sandra tycker att den är vacker som en fjäril. Varför tycker vi att fjärilar är vackra och flugor fula? tänker hon.

»Titta!» säger hon och pekar på den kämpande. Hon tror att läkaren också skall beundra flugans skönhet, men han tar en handduk, smyger sig på insekten och dräper den med dess liksvepning. Hans två ögon är snabbare än flugans myriader, tänker Sandra. Eller också har flera års arbete med kroppar grundligt lärt honom hur de rör sig och gett honom förmåga att lätt överlista till och med en flugas otaliga fasetter. Hon får tårar i ögonen. Varför dödade han den vackra insekten? tänker hon. Skulle han kunna döda en människa lika lätt? En människa han ansåg var ful eller inte längre värd att leva? Hon undrar varför hon reagerar så kraftigt. Hon har ju också slagit ihjäl flugor utan att tveka. Men den där flugan var speciell, tänker hon. Var den kanske en ängel som kommit för att hämta hennes fars själ? Var porten till himlen kanske stängd för honom nu? Hon vill banna läkaren för vad han kanske gjort, men han är inte längre där.

Då känner Sandra lukten. Den är obehaglig men samtidigt uppiggande. Hon känner inte igen den, men den påminner om något hon älskar. Blomdoft, förstås, tänker hon samtidigt som hon ser den vissna buketten i det gula vattnet. Hon tänker först hälla ut den grumliga vätskan i ett handfat och kasta blommorna i en papperskorg och tar ett steg mot lukten. Men hon ångrar sig genast. Hon vill inte stanna ett ögonblick till i denna dödens byggnad. Hon vill inte vistas där ensam bland dess skuggor. Hon vill inte riskera att krossas som den vackra flugan. Hon går hastigt genom korridorerna mot utgången.

Jag bor under månen, tänker hon när hon vandrar hemåt. Dess mörker lyser på mig.

*

Salen är också mörk. Det enda ljus som finns är kurvan på apparaten som visar att Sandras far ännu är där: att han ännu inte lämnat den kropp han så länge levt genom – även om han vistas i en avgrund där ingen kan nå honom. Även om hans kropp snart kommer att dofta död. Även om den snart kommer att uppgå i det flöde av stjärnstoft och andra partiklar som är det universum vi lever i.

I fjärran hörs en siren sjunga.

*

»Djävlar,» säger nattsköterskan så högt att hon nästan väcker de patienter hon vakar över när hon i halvmörkret stöter emot en säng och tappar den kopp med kaffe hon har i handen. Hon hämtar en skurtrasa och blöter den i ett handfat för att torka upp den utspillda drycken. Hur kan en kopp rymma så mycket, tänker hon när hon inser att hon måste skölja ur trasan och torka ännu en gång för att golvet skall bli rent.

När hon torkat färdigt och hängt undan trasan låter hon vattnet rinna över händerna länge. De vill liksom inte bli rena. Det är kanske den klibbiga blandningen av kaffe och socker som trängt in i porerna och vägrar bli bortspolad av vattnet, tänker hon. Eller är vattnet smutsigt? Borde man tvätta bort dess fläckar efter att ha tvättat sig i det? Det har vandrat genom många tarmar och tvättmaskiner. Även om solen inte förmår lyfta smutsen har något av den kanske förenats med vattenmolekylerna och följt med dem på deras eviga vandring.

Till slut skruvar sköterskan åt kranen. Händerna känns inte rena, men hon inser att hon ju inte kan tvätta dem hela natten.

*

I nästa nästa ögonblick ändrar hon sig. Från skåpet vid handfatet tar hon fram en dunk rengöringsmedel som egentligen är avsett för golv. De strävt doftande ångorna får henne nästan att nysa, men hon lyckas få kontroll över luften i sin näsa innan den exploderar.

Hon dränker händerna i skurmedel för att de äntligen skall bli rena. Vad gör jag? tänker hon. Skurmedel skall man inte tvätta händerna i. Men händerna måste förstås bli rena.

Varför det? undrar hon i nästa ögonblick. Därför att ... försöker hon men lyckas inte formulera en sammanhängande tanke. Därför att jag är för trött för att tvätta händerna rena; därför att rena händer vill sova; därför att jag måste tvätta bort min trötthet. Jag måste sova, tänker hon. Jag vet inte vad jag tänker längre. Dock vet hon att hon måste vaka länge än.

*

Hon ställer sig vid fönstret och tittar på den i natt höljda världen. Moln döljer just då månen och höljer världen än mer. Men medan hon står där och vilar ögonen på den lugna ytan blåser solreflexerna undan slöjan de är dolda av och bländar henne nästan (eller snarare överraskar, ty blända en daglevande varelse förmår de inte). Däremot lyckas de fylla salen med ljus (inte ljus som kväver drabantens frände men väl får henne att glöda). Det vunna priset stjäls dock snart av dem det vunnits från. Världen dränks åter i tjockare mörker. Men snart lyckas månen åter splittra vattendropparna.

Så fortgår kampen ständigt.

*

I Sandras fars näsa pågår en annan kamp. Ett detachement rhinovirus har av sina överordnade tilldelats uppdraget att besegra slemhinnan och tränga in i bihålorna. Där kommer de att, om de lyckas, upprätta en koloni med såväl barnbördshus som ättestupa.

Men slemhinnan är en pålitlig vakt, kanske den falnande kroppens pålitligaste. När detachementet kommit en bra bit in i korridoren anfaller det med kraft. Utan att riktigt förstå hur det hänt upptäcker de överlevande att de inte längre är på väg mot sitt Kanaan.

*

Kvinnan vid fönstret skulle hört nysningen om det inte i samma ögonblick som detachementet för evigt splittrades av explosionen börjat regna. Tunga droppar piskar rutorna. Rå fukt kryper in genom väggarna och fyller rummet. Väggarna tycks vara solida men är det bara skenbart: i själva verket består de nästan bara av tomhet. Kvinnan börjar frysa och lämnar fönstret.

*

Hon vandrar genom salen. Vid Sandras far stannar hon till, vet inte varför. Hon iakttar hans ansikte, anar något, vet inte vad. Vad är det jag inte ser? tänker hon. Spelar tröttheten mig kanske ett spratt? Men det är något med det där ansiktet. Det såg annorlunda ut förut. Men hur?

Kanske ser han ut som han alltid gjort, tänker hon. Åtminstone som han gjort sedan han föll i koma. Om nu människor som ligger i koma kan sägas ha något utseende: de kan kanske varken känna eller tänka och skulle i så fall sakna anletsdrag. Men vad vet vi om detta?

Då ser hon att den vilandes ansikte liknar en tänkandes. Om det betyder att han tänker vet hon inte, men hon behöver åtminstone inte vara orolig för honom längre – åtminstone inte mer orolig än hon var förut. En viss ängslan känner hon nämligen alltid inför patienter hon inte kan tala med. Hon föreställer sig att de vistas i en annan värld. En värld så fjärran att hon inte kan nå den trots att den till synes är densamma som den hon själv lever i.

Hon vandrar i den dunkla salen. Hennes ögonlock är tunga. Om jag kunde få vila, tänker hon. Ligga avslappnad och drömma som patienterna. Men hon vet att hon måste vaka över de slumrande, att hon inte får gå hem och krypa ner i sin säng förrän dagpersonalen anlänt och övertagit ansvaret. Jag vill gå hem, tänker hon. Jag vill sova.

*

Men hon får inte sova. Hon får inte ens sitta ner och vila den natten. Hon måste väcka liv i kurvan som är Sandras far för att Sandra skall kunna besöka ett hjärta nästa dag också. Om hjärtat kommer att finnas nästa dag vet sköterskan inte, men hon kämpar hårt för att det skall göra det. Det är hennes plikt mot vilken hon är trogen.

När det första gryningsljuset blänker i fönsterrutorna har hon lyckats. Men ingen vet hur länge det kommer att dröja innan någon åter måste kämpa för att återge det allt svalare gamla hjärtat den värme det behöver för att pulsera.

*

Nattsköterskan har blivit svettig av ansträngningen och går till fönstret. Det gnisslar osmörjt när hon öppnar det. Bara litet, tänker hon. Bara en liten stund. Inte så länge att patienterna börjar frysa. Hon vet att hon egentligen inte borde stå där och släppa in rå morgonluft som kan rispa patienternas strupar utan söka svalka någon annanstans, men just då orkar hon inte gå någon annanstans. Alltså stannar hon. Hon står vid fönstret och iakttar årets första nattfrosts vita puder och dagens första vakna människors molnandedräkter.

*

En välkänd doft sveper in i salen, och nattsköterskan vet att snart är hennes ansvar över. Snart kan hon gå hem och sova. Sova!

»God morgon,» kvittrar den doftande kvinnan.

»God morgon,» gäspar den sömniga. Hon vet att konventionen egentligen kräver att hon berättar om nattens tillbud, inte minst därför att patienten det drabbade inte tillhör deras avdelning, men just då orkar hon inte. Hon räcker Sandras fars journal till den doftande och säger: »Allt står här.» Sedan lämnar hon salen och ansvaret och tvånget att vara vaken och allt som inte är att sova.

»Sov gott,» säger den doftande, men den trötta hör det inte. Hon är redan i hissen och på väg mot intighet.

Samtidigt kliver den skojfriske underläkaren ut ur en annan hiss. Han känner genast parfymdoften och går till dess källa. »Oj de koll on,» säger han och flinar.

»Dränkt i nattmörker,» säger den doftande och ger den skojfriske en kram. När han kommit loss ur kvinnans grepp rullar han Sandras far ut från salen och mot hans avdelning.

Det är kallt i korridoren. Underläkaren hoppas att det inte kommer att dröja länge innan värmen åter fungerar. Han vill ha eld: uppvärmda korridorer och erupterande människor.

Mannen i sängen han skjuter framför sig erupterar inte längre. Men underläkaren minns hur det var. Hur den nu allt svalare mannens fräcka skämt retat upp de andra patienterna. Hur de försökt få den fräcke flyttad till en annan avdelning. Hur han lyckats få de mest uppretade flyttade istället och behålla sin muntraste patient. Kanske är han ännu munter i sitt inre, tänker han. Kanske inte, ändrar han sig och minns att Sandra berättat att hennes far förändrats sedan han kom till sjukhuset: att han förut alltid varit tystlåten och grubblande men att han blivit pratsam och retsam. Det är som om han försöker leva ett helt liv på den korta tid han har kvar, hade hon sagt.

De är framme. Underläkaren går därifrån just innan den döende ler ett leende så litet att det nästan inte syns men ändå är den största viljemässiga muskelrörelse han utfört sedan han blev medvetslös. Mer än så förmår den döende förstås inte röra sig. När ett biträde kommer för att tvätta honom är han lika orörlig som han varit sedan han reste till en annan värld; bytet av de med döendelukt indränkta sängkläderna och skjortan blir lika besvärligt som dagen innan. När tvätterskan oskylt mannen torkar hon först av sin varmsvettiga panna och sedan hans kallsvettiga, fortsätter med att fukta hans spruckna läppar, vandrar vidare till hakan och halsen och kommer till bröstet. Det rosslar, och när hon når magen låter det som om den allt renare skall kräkas. Rädd att patienten skall kvävas skyndar sig flickan att välta honom på sida. Hon hämtar en rondskål för spyorna som kanske kommer men är inte snabb nog: sängen dränks av sur, illaluktande kroppsvätska. Efter att, assisterad av två kollegor, ha flyttat halvliket till en ny säng fortsätter biträdet sitt arbete tills det åter doftar gott och är insvept i rent tyg. Förmiddagsronden kommer just när hon är färdig.

*

Med ronden följer en tysk läkare på besök för att studera svensk sjukvård. »Entschuldigung,» säger han när han tappar sina anteckningar på Sandras far och stoppar en mandel i munnen. Han tar upp mandlar ur en påse oftare än en kedjerökare tänder en cigarett. Om han varit mer uppmärksam skulle han ansett att hans ursäkt varit malplacerad, då ingen av hans följeslagare märkt att han tappat papperen och då han håller för otroligt att den i koma liggande skulle kunnat höra. Människor som inte är mer än hjärtan har enligt honom varken öron eller ögon och är därmed döva och blinda.

Av någon orsak fascineras dock den tyske läkaren av Sandras far. När ronden är över återvänder han till den där patienten som varken är död eller levande. Egentligen skall han skriva ner sina iakttagelser innan de faller i glömska. Men istället sitter han på en stol vid Sandras fars sida, ständigt tuggande mandlar. Varför fascineras jag så av den där patienten? mumlar han (ty att tänka tyst ligger inte för honom). Det är inte första gången jag haft en patient som är varken död eller levande. Kan han förnimma något? Kan han ha några tankar? Aldrig förr har han ställt sådana frågor, och det förvånar honom att han gör det nu. Det är tidens verk, tänker han och stoppar en näve mandlar i munnen. När jag ser mig i spegeln blir jag alltmer medveten om tidens väsen. När jag ser på fotografier av mig själv som barn vill jag fly från mig själv. Det är så fånigt: att fly från sig själv är ju omöjligt, tänker han samtidigt som han vet att orsaken till att han sitter där är just att han börjat hoppas att det kanske är möjligt. Om du kunde tala, tänker han. Om du kunde säga mig hur det förhåller sig.

Han sitter länge där och tittar och tuggar, men inga tecken visar sig. Till slut ger han upp och går därifrån för att äntligen ta itu med vad han egentligen är där för att göra. Hade han stannat hade han kanske fått svar – om han kunnat se.

*

Ty strax därefter börjar förmakens och kammarnas förvandling från falnande mörja till kall aska. När Sandra kommer är det gamla ansiktet besudlat av svett. Nu skär döden i hjärtat, tänker hon. Snart har det förblött.

Hon märker att någon sitter bredvid henne. Någon lägger en hand på hennes axel. Hon ser på någon. Någon har blanka ögon. »De ringde nyss,» säger någon. »Han kommer så fort han kan. Han måste bara ...» Någons ögon tåras. Någon gömmer ansiktet i händerna. Sandra ser undrande på den gråtande. Vem är du? tänker hon. Vems ansikte döljer händerna?

»Jag kom så fort jag kunde,» säger en annan någon, och Sandra ser att det ju är hennes syster som sitter där och gråter, att det ju är hennes svåger som bara måst något, att nu är ju hela den närmaste släkten samlad, att nu skulle ingen bli särskilt upprörd om den de väntar på äntligen kom.

*

Sandras svåger reser sig, går bort till fönstret och öppnar det.

Varför kan du inte sitta stilla, tänker Lena. Inte ens nu kan du vara vid min sida, nu när jag som mest behöver ha dig där.

Du är alltid på väg någonstans, tänker Sandra. Vet du vart? Eller är färden målet?

Varför måste det här hända just nu? tänker mannen vid fönstret. Det var ju den där kvällen igår. Inte blev den som jag tänkt mig. Blev den som Lena förväntat sig? Hade hon egentligen hoppats på något? Och i så fall vad? Om hon bara talat öppet till mig. Men nej, inte Lena inte. Hon döljer alltid just vad jag behöver veta. Sandra är annorlunda. Jag borde valt henne istället. Jag hade kunnat om jag velat. Men jag såg inte då. Bländad av skönhet såg jag inte vad som fanns under den, såg inte min framtid och hur jag skulle kunna göra den som vackrast. Men kanske är det inte för sent. Kanske finns det ännu hopp för oss. För oss? För oss ... tänker han men förmår förvirrad inte reda ut begreppen utan stänger fönstret och återvänder till dödsbädden, som trots att den vibrerar av ovisshet är en stabilare punkt än världen utanför och därmed bättre kan hjälpa honom att bekämpa förvirringen.

*

Snart är hans sökande över, tänker Sandra. Jag hoppas att han funnit vad han sökte och kan gå under i visshet. Men är något någonsin visst? Kanske att vi är förlorade om vi inte ser oss själva. Sandra undrar om hennes far vunnit sig själv. Hon hoppas att han vandrar rättvänd och inte spegelvänd i en spegelvärld, men om hennes hopp är sanning vet hon förstås inte.

*

Det är över; i sängen vilar en linje. Han tycks ännu finnas, men det är en illusion, tänker Sandra men blir i nästa ögonblick tveksam. Kanske är det inte det, tänker hon. Men vad vet jag. Kanske är det enda vissa att vi släcks eller inte släcks undrande.

Den vävandes varp (spegelbild)

Himlen reser jag ofta till. En filt och ett par ögon samt föreställningen om resan är min farkost. Jag ligger på rygg och ser molnen vandra. Jag har hört att de kan likna djur men är nog för mycket realist för att kunna se det. Jag ser skuggorna bli allt längre om förmiddagarna och allt kortare om eftermiddagarna. Jag vill egentligen se solen vandra men har hört att den som tittar in i lågorna kan bli blind och avstår därför.

Jorden behöver jag inte resa till, eftersom den finns vid mina fötter. Jag behöver bara huka mig ner för att kunna vidröra den, skopa upp den med kupade händer och låta den strila mellan lätt öppna fingrar, för att kunna bygga vägar, dammar och himlasträvande torn.

Himmel och jord? Eller jord och himmel? Vad älskar jag mest? frågar jag mig och vet att svaret är att jag inte vet.

Det har sagts mig att i himlen bor Gud och änglarna och på jorden människorna och djuren. Det har sagts mig att Gud har gjort jorden och människorna och djuren. Naturligtvis tycker jag om Gud, eftersom han ju bor i himlen. Men varför var han elak mot Adam och Eva? De ville ju bara få kunskap. Det borde väl vara bra om de som tog hand om världen åt Gud hade kunskap, eftersom de borde kunna sköta sitt jobb bättre då.

Det spelar inte så stor roll hur det är med det där. Inte så länge himlen och jorden finns, tänker jag och fortsätter fascineras av fjärran och nära ting.

*

Fjärran ting såsom öknen. Torr som strupen en het sommardag är öknen. Med öknen virvlar häftiga stormar runt. En tavelduk, där palmer och kameler som vaggar till tonerna av »Caravan» i ena ögonblicket skymtar i fjärran, i nästa upplöses som sanddimma, är öknen. I öknen vandrar ensamma med torra tungor mot hägringar och Mose mot mjölk och honung. Men framför allt är öknen svårare att resa till än himlen.

*

Fjärran ting såsom månen. Inte den måne som skymtar bakom vandrande moln eller som blottad ler och plirar med ögonen (så sägs det, men jag ser det inte; kanske är det bara en saga). Inte den måne som ibland liknar en skära, ibland en ost.

Min måne är torr som öknen. Inte därför att jag älskar öknen, utan därför att det är sådan månen är. Min måne är inte mytisk eller romantisk utan faktisk och beträdd av astronauter.

Men egentligen är månen inte fjärran utan den största och klarast lysande punkten på natthimlen. Det är mitt mest påtagliga bevis på att månen är nära. Mitt mer logiska kommer från böcker om astronomi och säger att månen är jordens närmaste granne.

Men framför allt är månen fjärran som en bild i en ihopslagen bok.

*

Fjärran ting såsom den imaginära ön. Hur det liv som levs där ter sig är avhängigt endast av de som vistas där. Omvärlden existerar inte på en ö, tänker jag och vet att jag har delvis rätt men att tanken delvis är en fantasi. Snarlik den imaginära ön är påskevangeliet. Det är såväl mystiskt och mytiskt som den konkreta orsaken till att lidandets väg vandras av efterföljare till den likt en tavla uppspikade.

Påskön är naturligtvis den fulländade ön. Om denna ö finns i verkligheten vet jag inte säkert. Kanske lever Påskharen där, tänker jag samtidigt som jag vet att Påskharen är imaginär. Jag tänker att ön kanske har något med Jesus korsfästelse att göra men misstänker att den föreställningen också är imaginär.

Påsköns gåta gäckar mig länge. När jag funnit svaret är Påskön inte längre den fulländade ön.

*

Nära ting såsom att en sommardag vandra ensam i min värld: en värld vars gränser utgörs av föreställningar dolda i mitt inre.

Solen lyser het från molnfri himmel.

Jag vandrar ensam i min värld och känner att den inte längre finns. Den finns inte därför att jag, dess skapare, inte längre är i min värld utan någon annanstans, jag vet inte var.

Solen lyser het från klarblå himmel.

Var är jag? tänker jag och återvänder långsamt med min värld.

Jag måste vara i min värld, tänker jag. Annars finns den inte, och det måste den, eftersom jag inte skulle ha någonstans att vistas annars.

Utan mina tankar finns världen inte, tänker jag och känner min styrka återvända. Jag är min världs härskare och bödel. Jag kan skapa den och avrätta den när jag vill och hur jag vill.

Mäktig vandrar jag hemåt.

Solen lyser het från evig himmel.

*

Nära ting såsom att vandra mot föreställningen om stranden. Jag tänker att jag är ett nejlikfly som lockas dit av lukten från sin favoritblomma: blomman med det trippeltydiga namnet, som kallas nattglim och är månljus och kvinna.

Min kvinna är mörk. Hon dansar i månens glitter. Hon doftar som nattglim, tänker jag och vill insupa min favoritblommas doft. Jag tänker att jag aldrig känt den doften; hur skulle jag då kunna skilja den från andra dofter? Kanske därför att det viktiga inte är att känna doften utan att känna föreställningen om doften.

Jag lyssnar till föreställningen om avlägset havsbrus. Jag tänker att det var länge sedan jag hörde havsbrus, att det dessutom är sällan jag hört det och att jag därmed inte kan vara säker på att jag minns hur havet låter eller ens på att det brusar. Havet brusar, framhärdar jag. Naturligtvis brusar havet. Eller dånar. Eller mumlar. Eller sjunger.

Osäker vandrar jag mot svaret. Kanske kommer jag att nå det; kanske kommer jag endast att nå föreställningen om svaret.

*

Nära ting såsom att sitta på en klippa. Eller snarare på föreställningen om en klippa: det jag sitter på är nämligen en stor sten. Kanske ett flyttblock inlandsisen burit, tänker jag vetenskapligt, kanske ett jättekast introvert.

Jag sitter nära kanten trots att jag lider av svindel och dess motpol: av rädsla för att falla och för att träffas av något fallande. Men min utsiktspunkt är stabil; jag är viss om att den inte kommer att falla samman som ett nålsmalt torn tycks kunna göra enkelt och att därmed inte heller jag kommer att falla.

Men i drömmen om natten faller jag ofta. Jag står på en plattform av stål med knivvassa kanter högt uppe i det höga intet. Jag faller. Jag sitter på marken med ett sår på språngbenet ur vilket vit, tjockflytande livskraft rinner. Jag vet att om min kropp töms är mitt liv slut. Jag vaknar innan jag dör.

Länge skrämdes jag av drömmen när jag drömde den, eftersom jag trodde att jag faktiskt fallit, men nu vet jag att den är ofarligare än att sitta på en klippa.

*

Havet är mer fjärran än en dröm, ty vid det har jag aldrig levt. Sällan har jag vandrat vid dess strand. Sällan har jag sett dess hud eller vinden blotta dess inälvor. Sällan har jag hört det öppna sin gargantuanska mun under resenärer och efteråt dofta fruset blod.

Vid fragment av i vatten drunknat liv lever jag. Vid de svalg folkminnet säger de skapat. Vid näringsrik lera som besegrat det sterila urberget. I inlandet, vid en lerslättssjö, pånyttfödd rimturs om våren och hösten men drunknad dvärg om sommaren och vintern.

Kanske är det därför jag finner havet obeskrivbart.

*

I havet föddes livet. Små, små varelser blev med tiden stora, stora dinosaurer, blev med tiden människor och deras fantasier om eldsprutande drakar. Urtidens hav, allt livs upphov och därmed min början, du sedan länge försvunna vatten i vilken ingen längre kan drunkna annat än i fantasin, dig älskar jag. Bilden av din väldighet trycker jag mot mitt lilla bröst.

Hur doftar havet? Jag försöker minnas men förmår endast erinra mig hur vågorna böljar, böljar, böljar ungefär som när man känner svindel eller vill kräkas men inte kan. Jag mår illa och försöker tänka på stilla, stilla, stilla klippor, men vågor slår och slår och slår mot dem. Min mage vänder sig, men kräkas kan jag förstås inte. Å, så gärna jag skulle vilja lära mig hur man gör, tänker jag där jag ligger i min säng och hoppas att stormen i mitt inre stillnat nästa morgon.

Jag drömmer att havet doftar diskmedel och är svart av olja men att det därmed varken är rent eller rikt. Jag flyter i Döda havet. Jag simmar i Genesarets sjö. Jag fastnar i Simons och Andreas nät. Jag ser nasaréen gå på vattnet. Jag drömmer om hans mor.

Men oftast drömmer jag om eldsprutande drakar. De är både de mest skräckinjagande väsen jag känner och ofarliga som tomhet: deras eld föröder min sinnesfrid och hjälper mig glömma. Vad jag glömt minns jag förstås inte.

*

Min puls säger mig att jag lever. När jag springer eller gör något annat ansträngande tänker jag till en början: ju snabbare puls desto mer liv. Ju häftigare puls desto mindre liv, tänker jag när jag utmattad vilar efteråt. Vad jag känner inför paradoxen är nog ungefär detsamma som rättrogna kristna känner inför kalkens röda nektar.

Att tömmas på blod är det mest skräckinjagande jag kan föreställa mig. Jag undrar varför det är så. Kanske därför att blodet, förutom att vara nödvändigt för att min kropp skall kunna fungera, är det mest påtagliga beviset på att jag lever. Kanske därför att döda människor i mediernas värld ofta är dränkta i blod. Kanske därför att jag insett att världen badar i blod och att detta innebär om inte världens död så åtminstone att döden är ytterst påtaglig i världen; därför att världen är en sjö av blod i vilken vi simmar (redan Mose förvandlade vatten till blod med sin stav). Pennalism och fatalism tyckts vara de dominerande ismerna: att blod flyter måste vi acceptera, då vad som sker inte beror av oss, tycks vara människans käraste tvångsföreställningar. Blod är för människan både livs- och dödselixir, tänker jag samtidigt som mitt blod åter är i balans med min hud och mina tankar åter kan röra sig i andra banor.

*

Föreställningen om ängen söker jag. Den inre ängen, ljuvligt doftande. Jag kan förstås inte känna dess doft, men jag vet att den är ljuvlig.

Jag drömmer om ängen. Honungssöt är doften som den bär. Sköra är blommornas skira blad. Jag vill sträcka ut handen för att röra vid deras mjukhet. Jag vill smeka maskrosorna (maskerade men ljuvliga rosor för maskarna, den mörka mullens furstar) och insupa doften av vin gjort av deras underbarhet. Kanske kommer gröna bolstrar att mjuka vila under mig och mångfärgade silkestäcken att lena hölja mig. Kanske kommer jordens härskare att demaskerade falla till marken inför den tron de insatt mig på. Kanske kommer de att höja horn med röd nektar och dricka till min ära.

Jag är på ängen. Kväljande är dess doft. Knivars likar är växterna. Under filten jag sitter på är vassheten dold. Jag är rädd för att den skall tränga igenom yllefibrerna och såra mina nakna ben eller att ett bi, en av ängens härskare, kamouflerat på en gul blomma skall finnas under min bara fot när jag lämnar filten. Men först skall jag dricka äckligt varm hallonsaft, sluta ögonen och fantisera om en mjuk säng, där jag under ett lent täcke härskar och betjänas av drömmarna.

Jag föreställde mig en ljuvlig äng men fann en skrämmande jag hoppades var förställd.

*

Förställda är dock inte hornstötar. Om blåsaren skulle försöka hålla tillbaka den luftström som ger hans instrument liv skulle det låta så menlöst att han skulle förlora ansiktet och inte kunna blåsa mer, tänker jag.

Det finns olika slags horn. Honungsgula horn är oföränderliga och trygga, liksom skohorn och kohorn, ty jag har sett dem på nära håll. Dryckeshorn däremot är mystiska och mytiska, liksom valthorn och ymnighetshorn, ty jag har endast sett dem på bild. Men mest nära och fjärran är grågässens vårljud: ett oföränderligt horn ut vilket jag begärligt dricker.

Horn är påtagliga som min puls och outgrundliga som Påsköns gåta.

*

Ett annat påtagligt och outgrundligt begrepp är vägs ände. Fast besluten att söka denna förtrollade plats tills jag funnit den vandrar jag ofta mot den – ibland i verkligheten, ibland i fantasin – ständigt grubblande över hur den kommer att te sig. Att jag inte skulle lyckas nå den är förstås uteslutet. Att jag länge nästan dagligen sett målet för mitt sökande men vägrat erkänna det är oväsentligt. Platsen jag söker och slutligen kommer att nå är inte vardaglig utan fascinerande som en illustration i Tusen och en natt, något annat kan jag inte acceptera.

Vägs ände, mumlar jag för mig själv och fortsätter gå. Det enda som betyder något är att finna vägs ände. Det spelar ingen roll att jag egentligen vet att jag ofta vistas på denna plats, att jag skulle bli besviken om jag accepterade det och konfronterades med platsens rätt alldagliga utseende. Men besviken tänker jag inte bli och kommer därför aldrig att finna denna sägenomspunna plats.

Jag fortsätter söka tills vinterns kristalldrivor döljer mitt vandringsmål.

*

——————vintern bor i mina lungor———kall är lunginflammationen i min obrukbara, heta kropp———lunga kan man äta———vita blodkroppar äter min sjukdom och jag vita piller———jag pillar på filten, som är flammor mina lungor vilar i———mina ögon är som eldar, som Tolkien skrev om———jag tolkar efter en vit ren i vintervitt———ren vill jag vara, men min kropp är ju obrukbar och kan inte ta sig till badkarets parfymerade skumvatten———skumt är rummet där jag vilar ———rum i mitt bröst har jag inte———söta karameller suger jag på———honey, you are my everything———honung doftar sommaren——————

*

Så förvirrade är mina tankar tills jag, inte längre sängliggande, en vårdag öppnar grinden för att söka den förra sommarens hage. Gångjärnen tyckts ha rostat fast, men när jag lirkat länge är grinden så pass öppen att jag kan pressa mig igenom.

Det var så länge sedan.

Kanske kan man påstå att stenarna och jorden finns kvar, men de är inte delar av världen utan ytor dolda av mossa och gräs; stenar utan mossa och jord utan gräs är inkräktare. Kanske kan man påstå att de flesta björkarna och tallarna finns kvar, men de har åldrats och därmed ändrat skepnad. Kanske kan man påstå att gräset ännu är avbetat mjukt och nässlorna ännu förrädiskt brännande, men de tillhör en senare generation än den förra sommarens. Kanske kan man påstå att världen finns och är försvunnen samtidigt.

Det var så länge sedan. Inte i förhållande till när Tellus eller den första människan föddes eller ens i förhållande till en människas livslängd men i alla fall så länge sedan att hagen dolts av död och därmed är besvärlig att besöka.

Föränderlig är hagen, tänker jag – inte oföränderlig som grågässens vårsång.

*

View-masters värld är oföränderlig tills jag förlänger den med fantasier. Där bor både den vackra Askungen och den fula ankungen. Fastän egentligen själsfränder är de i min föreställning motsatser. Hennes ögon liknar månen, hennes hår solen, hennes klänning havet, hennes läppar blod, hennes sko i trappan vinter. Och den fule? Om honom finns inget att säga.

Jag tänker att jag är den fule och att den vackra är en vilsen flicka jag leder mot det mål hon vill nå. Vi är varandras komplement. Ömsesidiga vandrar vi mot vad vi båda älskar: slutet på hennes förvirring och början på min framgång. Vi behöver inte tala för att känna varandras tankar. Vi är det enklaste som tänkas kan: varandra. Gränserna mellan oss finns inte. Vi är varken fula eller vackra. Vi är en föreställning: hon en fantasi och jag en fantiserande.

Så är det i view-masters värld. I verkligheten är det som på ängen.

*

Jag reser åter till himlen. Jag tror först att den är verklig, men när jag ser Daedalus landa på Sicilien och Ikarus störta i havet, Montgolfier stiga i rök och eld, Giffard hänga under en cigarrlik tingest, Wilbor och Orville Wright dåna fram i biplan, Biggles jaga en tysk Albatross i en Sopwitch Camel, Spirit of S.t Louis vara på väg över upprört hav, Spitfire och Hawker Hurricane utkämpa slaget om Storbritannien och Avro Lancaster-plan bomba Tyskland förstår jag att den är imaginär. Detta ser jag i min inre himmel; i den yttre ser jag kometsvanslika avgaser och hör ljudbanger som förföljer sitt upphov.

*

Livets gåta oförklarlig, dödens mer begriplig.

Ännu är bladen gröna. Men snart kommer de att gulna, rodna, prassla. Och blommorna kommer att falla och svamparna att stiga. Hösten är gul och röd och brun och vintern vit och svart. Men våren och sommaren är gula och röda och gröna och vita och blåa.

Så tänker jag en sensommardag när de första löven faller och träden börjat susa om mörker och köld.

*

Livets gåta oförklarlig, dödens mer begriplig.

Somliga växter gör en sjuk, andra botar en. Somliga växter är sjuka, andra friska. Är kanske växter som botar friskare än växter som gör en sjuk? Eller måste växter som skadar vara friska för att inte förlora sin giftighet? Men i en sjuk växt finns skadlighet som kan överföras till en annan varelse även om växten som frisk är oskadlig. Alltså kan vanligtvis ofarliga växter vara lömskare än alltid farliga.

Så söker jag och finner svar men inte gåtornas.

*

Ibland söker jag vad jag inte vet, ibland vad ingen kan veta. Ibland söker jag bot för min värld, ibland för mitt sökande. Ibland söker jag sökandet, ibland dess slut. Ibland finner jag vad jag söker, ibland utan att söka. Ibland tycker jag mig vandra i en värld, ibland spegelvänd i en spegelvärld.

*

Jag är en illuderande, alluderande illusionist: en reflex av världen som återspeglas i min värld.

De levande döda (spegelbilder)

»Lys på mig, du som färdas stilla,» vädjar den längtande bevekande, ty han förstår att den han åkallar är värd att beveka. »Tala till mig, du som känner det allt uppslukande och det intiga intet. Omfamna mig, du som förtär dig själv. Öppna ditt innersta, glänsande. Blända mig så att jag kan skåda ljuset. Ge mig visshetens trygghet så att jag kan drunkna i ovisshetens otrygghet.»

Den åkallade väntar tyst till dess den längtande förstår. Sedan går han. Den upplyste ser honom vandra till dess horisonten slukar honom. När det nästan skett bliver han först sin antipod och sedan till ett intet. Den bländade är åter blind, ty han lever i en labyrint med yxor.

*

Den nakna, frusna, slumrande, namnlösa varelsen vandrar ensam på havets strand tillsammans med andra likaledes nakna, frusna, slumrande, namnlösa, ensamma varelser. Paradoxen är tragisk eller paradisisk.

När de efter en evighet eller ett ögonblick möta sig själva där, på havets strand, nyfödda eller påminda om någonting som sedan länge är glömt, äro homo loquens första och, kanske, sista tankar att de likasom deras fränder känna sig själva samt att de aldrig mer skola komma att vara vare sig ensamma eller fria så länge deras släkte består.

Ur havet stiger en måne.

*

Månen lyser matt på kurande gestalter. Stjärnorna äro än dunklare lyktor. Världen är dold i skuggor.

Gestalterna undra vad dessa skuggor dölja. De vilja att månen skall säga dem det. De fråga de beresta stjärnorna. Men alltet är stumt.

Gestalterna undra vad denna stumhet dölja. De tro den döljer levande och döda: sublunariska makter och tillfälligt nedstigna himmelska: vidunder vars rätta namn de dölja i eufemismer för att icke gå under i outhärdlig skräck. De tro att dessa skuggor och denna stumhet dölja vad de känna och vad de icke känna.

De vilja avslöja mörkrets gåtor men lyckas endast beslöja sig själva med föreställningen att månen är förknippad med tänkande.

*

Länge är det så som det alltid haver varit. Folk arbeta och leka, tala och sjunga, förvissade om att det som alltid funnits skall bestå.

Men en dag upptäcker någon att någonting utplånats. Det är bara någonting litet, så som en vackert formad sten som spruckit sönder eller ett älskat smycke som tappats eller kanske stulits. Därmed är en rädsla för att större ting, så som kulturer och tungomål, skola utplånas född.

(Naturligtvis är det ovan nämnda utplånandet icke det första; dock är den intighet som inträffat tidigare blott en del av det som alltid haver varit.)

*

Törstande försöker karavanen undfly katastrofens rand. De expatrierades land haver slukats av ett glupande hungrigt öde vars mage aldrig kommer att mättas, ty dess kropp liknar en människas.

»Skynden! Skynden!» uppmana de som tro flykt är möjlig.

»Förbannad! Förbannad!» tjuta de som tro sanden är ond och försöka förgäves spotta på den.

»Tillbeden! Tillbeden!» vråla de som tro sanden är god och trycka läpparna mot dess mantelfåll.

»Offrade! Offrade!» viska de som tro de redan äro slukade.

De flesta vilja dock endast sluta vandra och i stället plantera den icke alltid lyckliga men ack så trygga vardagslunk vars rötter sanden ryckt upp. Tysta vandra de uppgivna mot det mål de mer talträngda valt, mot den framtid ingen av dem valt, den framtid icke ens katastrofen känner.

*

Endräkten är förödd! Förödda äro att skörda markens gröda utan att behöva bära värn på sin rygg, att släcka törsten vid en fjärran källa, att tala med främmandeformade läppar, att dela grannfolks bäddar.

Farväl, endräkt! Aldrig skall du åter förmå besvärja smärtan. Aldrig skall din ljuva melodi åter ljuda inför andäktiga åhörare. Aldrig skall ditt guld åter glänsa i deras munnar. Aldrig skall du åter blända mörkret i deras inre.

Och allt detta endast på grund av att somliga hava ansett att kunskap om vad ingen kan känna vore möjlig medan andra hava bestridit detta. Till synes konträra motsatser strida mästarna och deras proselyter om en vindpust de känt eller icke känt endast i sin fantasi.

Farväl, möjlighet till försoning! Visserligen tro såväl de troende som de tvivlande på temporära segrar, men huru att slutgiltigt underkuva fienden förstår ingendera parten. Försoning vore ett sätt men kan förstås icke komma i fråga, hävdar deras respektive samveten: de begrepp som orörliga i deras respektive tankevärldars centrum röra sig kring detsamma men i olika sfärer. Deras kamp är fysisk snarare än metafysisk. Fastän själva ikoner äro de människor snarare än gudar: sublunariska snarare än superlunariska. Delvis antipoder storma de mot varandra, delvis identiska mot sig själva för att finna svaret på en gåta utan svar.

I fjärran höres ljudet av ett horn som snart skall ljuda.

*

Somliga tro att de äro vandrare, andra att de äro stilla. Det är icke märkligt, ty de äro fallna stjärnor som leva inspärrade i en stenkista. Gjutna i forna ässjor förmå de motstå mycket, men naturens eviga erosion kunna de dock icke besegra. De tro att de leva, men deras hjärtan och strupar äro av sten. De äro likt bärnstenar kalla solar: öppna gravar, slutna och utlämnade.

Då de äro spegelbilder av sin omvärld leva de i tomhet stor som vad de icke känna: början, slutet och lejonparten av vad som däremellan är. Men i bland faller himmelen brinnande mot jorden. Då lyssna dess söner och döttrar andäktiga till kupolens röst och hoppas att den icke skall falla hel och hållen.

De tala till vad som fjärran är med viskningar och bilder. De känna icke om de bliver hörda eller om deras röst är stum som vind. Men de tro att makterna i bland vandra under månen likasom de och osynliga finnes bland dem till dess de återvända med gryningen. Då söka de himmelens spår och tro sig i bland hava funnit dem.

Med säkerhet känna de dock endast att de på heta klippor drömma om att bliva förlänade evig dag och huttrande på kalla i nattens skenbarhet samt att deras längtan himmelen och deras täcke natten äro hårda som de.

*

De äro vatten som ro en båt i från strand till strand på sig själva. I bland ro de över sött vatten, i bland över salt, dock oftast över bräckt. I bland hava de varken åror eller båt utan äro tvungna att lita till armar och ben. I bland hava de icke ens extremiteter utan kan undgå undergång endast genom att flyta. I bland förmå de icke ens flyta.

De äro oceaner och insjöar, gravar och lerslättssjöar, översvämningar och uttorkade flodfåror, snöstormar och vårregn, vad en vårtbjörk dricker en het sommardag och en fikonkaktus en sval. De äro varifrån de kom och vart de gå. De äro ock annat, men utan det ovan nämnda äro de nästan intet.

*

O, I olycklige!

Ingen gungar på flotten (därmed icke sagt att den är tom). På flotten gungar en uråldrig gåta på vilken I ären svaret; dess svar är därför ett och många.

O, I olycklige!

I resen fjättrade likt den där förhärligade kungen: den där trasige, evige kungen som är I. Det är därför I älsken att hata honom och haten att älska honom, älsken att älska honom och haten att hata honom. I ären eder själva närmast, förstås – vad annat kunnen I vara närmast?

O, I olycklige!

Ner, upp, ner, upp, ner, upp, ner. Så resen I mot färden; så resen I mot färden; så resen I mot färden. Så resen I mot färden; så resen I mot färden. Så resen I mot färden; så resen I mot färden. Odelbara och splittrade.

Vilja hem! vilja hem! vilja hem! Så önsken I ständigt i hopp om att kunna säga att I leven.

*

Fragment av kväde:

Jag talar om ting som timat men glömts
av de flesta – dock icke av mig som talar.
Ty makt haver givits mig att giva
människan åter hennes fågel:
det vackraste vackra en befriad kan minnas:
det fulaste fula en fångad vill glömma:
den som hon, ack, haver offrat på stenen
i första sin gryning till de mäktiga makterna
(så full av oskuld är hennes tro).
Jag minnes urtidens röda älvar:
huru blod i formlösa fåror forsar,
rött som druvsaft och valplatsers jord.
Ännu är hon ej skapad av makterna,
människans ätt, den purpurröda,
som skall komma att vada i mönja och skärvor:
i unken doft av fallna gudomliga
erytrocyter och leukocyter.
–––
haver snarat sitt första byte.
Purpurröda är deras händer,
purpurröda deras läppar.
–––
I blodet finnes livets källa.
–––
Älska mig, tjuter hon, älska mig käresta,
du urtida, evige spegelbild.

*

Människorna drömma om oändlig expansion men förmå icke uppfylla drömmen och leva i oändlig expansion men veta det ej. Begränsning och gränslöshet är den paradox som alltid skola komma att återspeglas i dem, ty bortom varje deras upptäckt av en ände tycka de sig se något ännu omätt skymta.

*

»Blås i mig, frände!» uppmanar urhornet. »Ymnighet och undergång äro i min ton. Honung doftar den, honung blandad med blod. Honung och blod äro i min ton. Blås, människa, blås! Min ton skall komma att ge genljud i historien – låt vara bitterljuvt. Blås hårdare, människa! Blås svagare! Ditt hopp skall vara att finna en annan ton, en vars genljud är ljuvt, en vars doft är ljuvlig som nektars, en vars arom är härlig som ambrosias. Blås, människa, blås! Du skall hava att söka till dess du finner den rätta tonen, den honungsdoftande lena du gärna vill höra. Om du lyckas komma kanske gudar att åter vandra vid din sida, icke för att utföra underverk och ställa till rätta utan för att beskåda mirakel och bliva dömda av sina forna tillbedjare.»

Hon fäster läpparna vid munstycket och blåser. Hon blåser lika hårt som de fyra vindarna i Aiolos säck lössläppta samtidigt. Hon blåser lika svagt som utflödet i från en drunknad sol. Hon blåser på alla sätt hon kan komma på, men den rätta tonen finner hon icke. Hon tänker att det kanske är tystnaden som doftar honung och försöker att lägga i från sig hornet, men det sitter fast vid hennes läppar, det suger luften ur hennes lungor trots att hon försöker hålla emot med all sin kraft – och den är stor. Men hornets kraft är större. Hon förstår icke huru den kan vara det, då det ju är hon som blåser i hornet – icke hornet som blåser i henne.

»Blås, människa, blås!» uppmanar hornet. »Det är ditt enda hopp. Även om du försöker att svika mig skall jag icke svika dig. Jag vet att min ton doftar honung och blod och att du icke älskar just den doften, men vill du fortsätta att kallas mänsklighet måste du oupphörligt nära mig med bälgen i ditt bröst.»

»Jag skall nära dig,» säger hon. »Om det så innebär att bälgen i mitt bröst spricker skall jag nära dig. Nu när jag vet vill jag icke mista mig själv.»

Förlorad i sig själv fortsätter hon blåsa. Fjättrad tänker hon fortsätta till dess hornet sprängts och hon åter är fri, ty hon vet att det är hennes enda hopp.

*

»O, du du vederkvickande vandring till vår styrkas källa: du ljuvliga äng vi alla älska. O, du blåsa jag fått under vandringen på den underbaraste stigen. O, du insikt om att jag bara är en liten människa för vilken det är en ynnest att få uppleva allt detta underbara. O, att få sitta med fränder och bara ... Och bara ... Jag kan icke med ord beskriva vad jag känner. Eller tänker. Eller hör. Huru skall jag, som bara är en liten människa, kunna beskriva detta som är så mycket större än jag?

Störst av allt är vandringen, ty utan vandringen skulle intet av allt detta finnas. Jag kysser därför den svarta stigen; jag får jord i munnen; jag bliver skrämd; om det är rätt att svälja eller spotta vet jag icke; jag föreställer mig därför att jorden icke är i min mun utan att min mun är i jorden; det är en underlig upplevelse eftersom mitt förstånd säger mig att jorden är i min mun men min känsla att jorden är större än jag och att det enda möjliga därför vore att jag är i jorden. Störst av allt är stigen, ty utan stigen skulle ingen åter kunna finna allt detta underbara; utan att ha vandrat på stigen skulle ingen kunna dela dess slut med andra vandrare.

Jag tänker fylla världen med stigar. Jag börjar vandra nu mot nya stigars slut. O, I som viljen följa mig: följ mig! Jag säger icke att vandringen bliver lätt. Jag kan endast utlova fötter med blåsor. Men vet att dessa blåsor haver kyssts av stigen; vet att i dessa blåsor finnes vatten i från vår styrkas källa.»

De lyssna och förstå – eller tro åtminstone de förstå. Sedan bliva de den ömfotades proselyter. De fylla världen med labyrinter vid vars slut ängen de alla älskar finnes. De fortsätta vandra till dess labyrintens början är dess slut och det icke längre är möjligt att finna den underbaraste ängen – åtminstone icke genom att vandra på en stig till dess ände. De fortsätta ändå vandra, ty det är det enda val som gives dem. Med den dikotomiska sentensen O, I vandrare utan hopp vars enda hopp ären att framhärda isande varm och glödande kall så som ett insegel på pannorna gå de under om de sluta vandra mot sin styrkas källa.

*

Den nästan tandlösa kvinnan vistas i en paradoxal värld, där hon å ena sidan icke längre finnes, å andra är ytterst medveten om sin existens. Hon finner upplevelsen delvis obehaglig, delvis ljuvlig. Hon haver anfallits av en gud eller en människa, av sin egen hybris eller andras magi, eller av, enligt de senaste rönen, bakterier eller virus.

Haver någon skjutit en pil mot henne? Haver någon ristat hemligheter på ett stycke trä? Haver hon klivit på en purpurmatta? Haver någon marterat hennes avbild? Hava osynliga varelser anfallit henne? Vad säga tecknen? Någon ser en fågel i väster, en annan en i öster. Det spås därmed att den sjuka snart kommer att öppna eller att icke öppna den sista grinden.

*

Naturen är så oändlig som den bara kan vara innan. Gränslös fortsätter den i evighet: bortom skogars slut och sjöars andra strand, bortom ängars ände och bergs bortsida, kanske till och med bortom sig själv. Den andra sidan finnes ännu icke.

Då brytes en gren. Kampen är hård, men slutligen besegrar den med händer den utan. Segerrusig vandrar vinnaren mot den andra sidans gräns. Just i gränslinjen placerar han sitt tveeggade pris. Varm hoppas han att fiender med eld hinsides bytet icke skola överraska honom och sända honom till den andra sidan.

Naturen bliver sedan aldrig åter så oändlig som den var innan den andra sidans tillkomst.

*

I den skrumpnade världen söka somliga insikt:

»Om i en kvinnas livmoder dväljes en orättrådig människa, snart redo att framfödas, är då även kvinnan ond?»

»Ja, ty endast ur en kvinna kan en sådan människa framfödas.»

»Men är det icke så att icke kvinnan utan endast den orättrådige är ond?»

»Förvisso.»

»Men är det icke så att en kvinna kan vara ond?»

»Naturligtvis.»

»Och är det icke en ond handling att tillåta en orättrådig människa att framfödas ur ens sköte?»

»Naturligtvis.»

»Alltså hava vi visat att kvinnan är ond. Huru är det då med mannen? Vi se ju överallt huru orättrådiga män sprida sin ondska omkring sig.»

»Så är det.»

»Men framföddes icke dessa män av kvinnor?»

»Givetvis.»

»Alltså är det dessa mäns mödrars skuld att de kunna finnas till.»

»Deras är skulden.»

»Alltså hava vi visat att kvinnan men icke mannen är orsak till att rättrådiga människor plågas av det gissel orättrådiga äro.»

»Det hava vi.»

*

Andra söka frihet:

»Fåglarna. Skåden fåglarna.»

»Galningen. Skåden galningen.»

»Icke de nära den kalla jorden. Icke de i det djupa vattnet.»

»Han ser oss icke.»

»De i den lätta luften. De nära den heta elden.»

»Han ser bara fåglarna.»

»Människorna. Skåden människorna.»

»Främlingen. Skåden främlingen.»

»En dag skall jag ... O, I fåglar, vänten bara.»

»Vart går han?»

»Vänten. Flyn icke i från mig.»

De följa honom till randen av hans värld och förstå att deras egen snart rämnar om de icke ingriper.

»Du får icke.»

»Jag måste.»

»Om gudarna menat ...»

»Om gudarna menat? Jag menar att jag kan. Att människan kan.»

»Hybris.»

Mannen tager det avgörande steget.

»Han faller!»

»Jag flyger!»

Den som förverkligat sin dröm krossas mot vassa stenar och spolas ut i havet medan en kvinna, snart redo att dela den framgångsrikes öde, sliter sitt upplösta vita hår och river sin rynkiga hud och sina trasiga kläder.

*

Kanske hava människorna tårade ögon; kanske är det bara månen som speglar sig i pupillerna. Tysta vandra de med sin tunga börda, vet icke vart. Svettiga och andfådda vila de litet innan de begrava vad som varit och därmed skapa sig själva. På sin födelseplats mässa de:

Jorden föder oss.
Vi föda jorden.
Flödet som var liv är stelnat,
huden täckt av ockra röd.
Blommors skönhet älska vi.
Med skönhet hölja vi din kropp.
Din kropp skall bliva nektarkalkar,
blomskön ock din nya boning.
Din gamla kropp skall giva livskraft
åt din nya moders föda.
Din nya moders mjölk skall giva
livskraft åt din nya kropp.
Så som månen födes, växer,
dör till dess den slutligen
är mörk och sedan åter födes,
så som kvinnan blöder, blöder
till dess hon åter håller livet
i sin kropp en tid och sedan
åter blöder, blöder, blöder,
så födes varje människa
och växer för att vuxen leva
full av kraft till dess hon skrumpnar
och till sist är bliven föda.
Vi föda jorden.
Jorden föder oss.

Men skaparna begrava icke bara vad som varit utan gjuta ock fundamentet för vad som skall komma. De förstå det icke då trots att de se vad som händer med deras födelseplats. De se förstås icke själva skeendet, ty det är alltför långsamt, utan endast resultatet. De iakttaga det likgiltigt, så som någonting självklart de hava sett förut. Kanske är det snarlikheten som gör att de icke inse vad som egentligen sker.

*

Bortom bot är botsökaren. Hans stav är murken. Hans sandaler sakna såväl sulor som remmar. För honom återstår endast att vandra vidare mot intigheten eller saligheten eller osaligheten eller kanske bara mot evigheten. Hans färd förväntas bli osäker, ty ännu reser ingen i vare sig eld eller kammare, ännu finnes varken ögon som kunna beskydda honom eller mynt som kunna betala överfarten.

Insvept i ovisshet väntar han. Denna väntan! tänker han. Denna ständiga ickeankomst som länge förtärt mig, som kommer att plåga mig till dess jag börjar utplånas. Detta sökande! Detta ständiga men hittills fåfänga försök att finna bot och undvika det oundvikliga. Han inser att han kanske sökt förgäves och griper efter de vibrationer han länge velat förnimma: efter sin första och sista trängtan. Desperat utbrister han: »O, du som är färden och målet, du kring vilket allting rör sig, du som aldrig lyssnat förr: lyssna nu. Din bot haver jag alltid sökt. Detta måste du veta, ty du är alltings början och slut. Detta offer borde vara tillräckligt magnifikt även för dig.»

Den botsökande lyssnar efter svar till dess han lämnar den sista världen och vandrar vidare mot nästa.

*

De söka världar att gå under med eller att undgå att gå under med dem, det uthärdligt vissa eller det outhärdligt ovissa samt sökandet eller frihet från sökande. De finna vad de söka eller vad de icke vilja finna. De se sig själva eller äro förlorade. De vandra spegelvända eller rättvända i uthärdlighet eller outhärdlighet.

*

De vila i sig eller icke mer, i illusioner och allusioner. De släckas eller släckas icke undrande.

Det okända (spegelbild?)


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.