Mats Kristiansson
Skaldens slav

"Bläck! bläck!" ropar min herre. Solen har ännu inte vaknat, men han är minsann vaken och vill ha bläck. "Varför finns det inget bläck?!" gastar min herre. Det betyder inte att han vill ha en förklaring; det betyder att han vill ha bläck. Och det genast!

Jag rusar upp, redo att ge mig av. Men först frågar jag: "Pergament?" Min herre svarar: "Ja, ja." Det betyder: skaffa det också. Jag frågar: "Penslar?" Min herre säger inget. Det betyder: ge dig av nu genast; jag skall väl inte behöva vänta hur länge som helst, nu när gudinnan sjunger för mig. "Sjung, o gudinna", säger han, men jag undrar om han verkligen tror på det. Gudinnor har väl annat för sig än att tala med honom. Det är förstås sina egna ord han präntar – inte någon annans.

Det låter litet löjligt att säga så där, tycker jag. "Sjung, o gudinna", säger han fast det är han själv som sjunger. Som om han skulle vara en gudinna; han är ju inte ens kvinna. Eller är han det? Han avskyr att slåss och gisslar hängivet de som gör det. Det vill säga alla män och de flesta kvinnor. Kvinnorna slåss förstås inte, men de får sin beskärda del av hans bannor om de försvarar männen som gör det. Fast jag undrar om hans mjältsjuka haranger inte skadar mer än svärd och pilar. Kanske skadar de mer: kroppsliga sår läker (om inte den sårade hämtas till Hades innan förstås), men sår från hårda ord läks inte lika lätt.

Det är en vanlig morgon. Jag är på väg hem till handlaren som sedan länge förser min herre med bläck, pergament och penslar för att väcka honom. Om han inte redan är vaken: han är ju van vid att det bultar på porten vid den här tiden. Och han finner sig i det utan att klaga. Han är tvärtom stolt över att min herre använder just hans bläck, pergament och penslar. "Den störste skalden" kallar han honom. Jag vet inte om jag håller med. Visst kan han skriva så att man förstår vad han menar. Han brukar läsa upp för mig vad han präntat. Eller "vävt", som han kallar det han gör. Jag brukar nicka när han slutat. Han tror väl att det betyder att jag gillar vad han skrivit, men jag menar bara att jag hört vad han sagt.

Min herre har så många idéer. Det är väl därför jag ifrågasätter att han är den störste skalden. Som det där intresset för vävning. Han väver minsann inte bara med ord. Nej, han väver verkligen mattor och tyger med vackra mönster. Han brukar diskutera sådana ting med kvinnorna (männen förstår ju inte). "Tänk om männen kunde väva istället för att kriga", säger min herre. "Då skulle det kanske äntligen bli bestående fred." Det verkar lite väl godtroget, tycker jag. Kvinnorna springer visserligen inte omkring och dödar varandra, men att de skulle vara fredligare än männen tror jag inte på. Om männen plötsligt skulle bli fredliga och sitta vid vävar bredvid kvinnorna skulle det nog inte dröja länge innan de kördes ut från de domäner som så länge tillhört kvinnorna. Varför skulle kvinnorna avstå från dem? De är i första hand människor, i andra hand kvinnor. Att människor frivilligt avstår från vad de anser är deras tror jag inte på. Vad skulle männen göra sedan? Äta och dricka tillsammans? Skaffa sig sängkamrater? Kanske en tid, men sedan skulle leda åter driva dem att börja leka med vapen. Snart skulle allt vara som förut igen. Så tror åtminstone jag. Men vad vet egentligen jag? Jag är ju bara slav till den som kallas "den störste skalden". Åtminstone av vissa.