Mats Kristiansson
Trädgården

Jag är mitt rikes kejsare och skoflickare, dess kvalster och elefant. Min vilja är deras och deras min. Eniga drivs vi mot vårt mål av vår tankes upphov. Jag har dock aldrig sett mitt rike, för jag är blind. Jag har aldrig hört dess träd växa, för jag är döv. Jag talar aldrig, för jag är stum. Jag är en hendersonrall: en mås som brutit vingarna.

Ändå har jag förmått skapa trädgården. Det skulle aldrig gått om jag aldrig haft ögon, öron och mun. Det har jag inte längre. De organen tycks förstås ännu finnas kvar för betraktare, men de är inte längre delar av den kropp jag bebor. Tycker jag. När jag säger det till andra förstår de inte vad jag menar. De säger att de vet att jag är blind, döv och stum men att det inte stämmer att jag saknar ögon, öron och mun. Jag tänker på människorna: somliga är manikyrerade naglar och rädda för att glömma gaffeln när de ger sig av på utflykt eller unghud och rädda för att förlora sig själva. Andra är finnar och rädda för att aldrig dö eller gräl och rädda för kavlugnt liv. Jag tänker på mig själv: jag var länge ögon innan de slocknade, öron innan de sprack och mun innan den reglades. Jag ville förstås inte förlora dem, men rädd för att göra det var jag aldrig.

Jag borde kanske berätta hur jag talar med andra. För mig är det så självklart att jag ständigt glömmer att det inte är det för andra. Du kanske tror att jag använder teckenspråk, men det gör jag inte. Jag får aldrig besök. Jag tror att de jag känt glömt att jag finns. Kanske är de alla döda. Jag är mycket gammal och har levt ensam länge, så det vore inte konstigt om det var så. Jag vet inte ens hur man talar med teckenspråk. Det vore meningslöst att lära sig något man aldrig använder, eller hur?

Men ibland får jag besök. Det låter väl som en paradox och är det kanske också. Men det är sant: i min värld av doft, hud, tid, tanke och andra förnimmelser jag inte förlorat får jag besök av dem jag känt. De talar till mig precis som om de vore här, och jag lyssnar och svarar precis som om jag kunde höra och tala. Jag kan till och med se dem, men när jag sträcker ut min hand för att känna deras varma hud pulsera under kläderna upplöses de. Du kanske tror att jag är galen, men det är jag inte. Jag vet mycket väl att det är jag själv som skapar såväl besökarna som värden. Det händer förstås ibland att jag börjar tvivla, speciellt då besökarens kropp inte genast upplöses när jag sträcker ut handen mot den. Men då jag märker att det är mitt eget ben jag smeker återvinner jag förstås vissheten om hur det verkligen är.

Men vet jag egentligen hur det verkligen är? Jag tänker på grinden och de många världar som finns på dess andra sida. Kanske är det egentligen som det står i en dikt av en okänd jag en gång läste i en tidning: sanningen är ett dolskt, i mörkret förvridet gäckeri. Det vore hemskt om det är så, men just nu tycks den okändes ord vara sanna.

Senare är de kanske inte det ...