Diktsvit inspirerad av några av Folke Truedssons skulpturer, skriven 8 maj 1998
|
"Tiden har sin form." Folke Truedsson, skulptör (1913-1989)
|
Ordet: i begynnelsen skapat i förnuftsgrunden: i människans ursprung. Ordet: offrat på omänskliga altare åt omänskliga gudar, räddat på mänskliga altare åt mänskliga gudar. Ordet: till en början välsvarvat och lent men med tiden nött och skrovligt. Ordet: en frusen uppenbarelse av tidens väsen, uppspikad på Adolfsbergskyrkans tegelvägg.
|
Formkropp, vem flyr du från? Den som formade dig? Den som vill omforma dig? Vem födde dig i gången tid? Vem förde dig till vår tid? Så många frågor. Så få svar.
|
Rymdsträvan: vilja att skåda oändligheten och hopp om att förverkliga denna vilja men också bevis för denna viljas ouppnåelighet.
|
Formkonstellation: ett tidigt försök som i sin rena enkelhet misslyckats eller ett tidlöst mästerverk?
|
Aristarkos talade och sade. Sfärerna var stilla. Kopernikus talade och sade. Sfärerna började röra sig. Andra talade och sade. Med ljusets hastighet drunknade sfärerna i mörker.
O, du trygga Visshet, finn åter människornas hjärtan.
|
De skenbart likadana kan dock vara motsatser.
|
Formkropp, så var du då slutligen fångad. Jag känner inte längre dina drag utan blott ditt namn.
|
Delade form, vem klöv dig? Varför tilläts du inte vara hel, spillra av dig själv? Men förtvivla inte: din hälft är nära dig. Sök en gjutform, sök en ässja, sök en smed, sök förenas med dig själv.
|
Stående halvcirkel, som i evigheter oavslutad frusit fast i tiden, vem kan befria dig förutom din andra halva? Han vilar inom dig själv. Sök honom där.
|
Av formelement är formerna formade. Utan dessa element skulle formlöshet råda.
|
Att existera är en balansakt vid randen till evighetens stup. Var vaksam, öva ofta, lev i nuet, svävande.
|
En glänsande solfågel fångade jag. Vatten ville han inte dricka. Frön ville han inte äta. I bur ville han inte leva. Men jag släckte min törst och stillade min hunger och kunde åter leva fri.
|
I den öppna formen tyckte jag mig skåda evigheten. Men bortom formen fanns evighetens evighet.
|
I eviga ringformationer snurrar världen: dess påtagliga aspekt och dess dolda.
|
I rytmiska cirklar rör sig harmonierna du lyssnat till ibland. Sök dem ständigt. Kanske finner du dem åter.
|
Lyssna till det stora spelet och det lilla. Lyssna – annars blir du döv!
|
Även det o för en lig a kaniblandförenas.
|
Omsluten av form, själv formlös, formas jag, blir med tiden fast och redo att lämna livmodern för att leva fri.
|
Jag spänner upp mitt segel och seglar med solen mot solen.
|
Även det man trodde var avslutat är kanske inte stilla utan i rörelse.
|
Seglet svävar fritt. Jag har släppt det och följer glad dess färd med brustet hjärta.
|
Brusa, källa, starkt, ty annars bryts ditt omlopp kanske.
|
Två former är nära varandra. De talar inte, möts blott.
|
Kretsens första över går i kretsens andra över går i kretsens tredje i ett evigt lopp.
|
Bläckfisklika utan namn, dina armar omsluter dina likar. Är du av guld eller flinta? Jag lyssnar hänförd till dina harmonier om dagen och i drömmen. Är du jag? Jag tvivlar. Tala till mig, urtidsbarn! Låt mig vila i din famn. Är din famn min? Jag tvivlar. Stilla mitt tvivel! Låt mig vila i visshet. ? !
|