|
Diktsvit inspirerad av några av Folke Truedssons skulpturer, skriven 8 maj 1998
|
|
Tiden har sin form.
Folke Truedsson, skulptör (1913-1989)
|
|
Ordet:
i begynnelsen skapat
i förnuftsgrunden:
i människans ursprung.
Ordet:
offrat på omänskliga altare
åt omänskliga gudar,
räddat på mänskliga altare
åt mänskliga gudar.
Ordet:
till en början välsvarvat och lent
men med tiden nött och skrovligt.
Ordet:
en frusen uppenbarelse
av tidens väsen,
uppspikad på Adolfsbergskyrkans tegelvägg.
|
|
Formkropp,
vem flyr du från?
Den som formade dig?
Den som vill omforma dig?
Vem födde dig i gången tid?
Vem förde dig till vår tid?
Så många frågor.
Så få svar.
|
|
Rymdsträvan:
vilja att skåda oändligheten
och hopp om att förverkliga denna vilja
men också bevis för denna viljas ouppnåelighet.
|
|
Formkonstellation:
ett tidigt försök
som i sin rena enkelhet misslyckats
eller ett tidlöst mästerverk?
|
|
Aristarkos talade och sade.
Sfärerna var stilla.
Kopernikus talade och sade.
Sfärerna började röra sig.
Andra talade och sade.
Med ljusets hastighet
drunknade sfärerna i mörker.
O, du trygga Visshet,
finn åter människornas hjärtan.
|
|
De skenbart likadana
kan dock vara motsatser.
|
|
Formkropp,
så var du då slutligen fångad.
Jag känner inte längre dina drag
utan blott ditt namn.
|
|
Delade form,
vem klöv dig?
Varför tilläts du inte vara hel,
spillra av dig själv?
Men förtvivla inte:
din hälft är nära dig.
Sök en gjutform,
sök en ässja,
sök en smed,
sök förenas med dig själv.
|
|
Stående halvcirkel,
som i evigheter oavslutad
frusit fast i tiden,
vem kan befria dig
förutom din andra halva?
Han vilar inom dig själv.
Sök honom där.
|
|
Av formelement är formerna formade.
Utan dessa element skulle formlöshet råda.
|
|
Att existera är en balansakt
vid randen till evighetens stup.
Var vaksam,
öva ofta,
lev i nuet,
svävande.
|
|
En glänsande solfågel
fångade jag.
Vatten ville han inte dricka.
Frön ville han inte äta.
I bur ville han inte leva.
Men jag släckte min törst
och stillade min hunger
och kunde åter leva
fri.
|
|
I den öppna formen
tyckte jag mig skåda
evigheten.
Men bortom formen fanns
evighetens evighet.
|
|
I eviga ringformationer
snurrar världen:
dess påtagliga aspekt
och dess dolda.
|
|
I rytmiska cirklar
rör sig harmonierna
du lyssnat till
ibland.
Sök dem ständigt.
Kanske finner du dem åter.
|
|
Lyssna
till det stora spelet
och det lilla.
Lyssna –
annars blir du döv!
|
|
Även det
o
för
en
lig
a
kaniblandförenas.
|
|
Omsluten av form,
själv formlös,
formas jag,
blir med tiden fast
och redo att lämna livmodern
för att leva fri.
|
|
Jag spänner upp mitt segel
och seglar med solen
mot solen.
|
|
Även det man trodde var
avslutat
är kanske inte
stilla
utan
i rörelse.
|
|
Seglet svävar fritt.
Jag har släppt det
och följer glad dess färd
med brustet hjärta.
|
|
Brusa, källa,
starkt,
ty annars bryts
ditt omlopp kanske.
|
|
Två former
är nära varandra.
De talar inte,
möts blott.
|
|
Kretsens första över
går i kretsens andra över
går i kretsens tredje
i ett evigt lopp.
|
|
Bläckfisklika utan namn,
dina arma omsluter
dina likar.
Är du av guld eller flinta?
Jag lyssnar hänförd till dina harmonier
om dagen och i drömmen.
Är du jag? Jag tvivlar.
Tala till mig, urtidsbarn!
Låt mig vila i din famn.
Är din famn min? Jag tvivlar.
Stilla mitt tvivel!
Låt mig vila i visshet.
? !
|