Mats Kristiansson
Vanmakten

© Mats Kristiansson 1998

Man kan knappast höra vanmaktens sång i vinden: i vinden blåser den icke.

Men man kan höra den i vanmaktens romans.

Umgängesflickans ton är mycket ljuv till en början, mycket fin. Gitarren rynkar ostämd ögonbrynen. Är då det att roa?

Den melodien. Man kan höra när den sjunger för gästerna: ton kastad tvärs igenom armarna på Mo. Han tror att melodien följer, men den är icke när som hon.

Nu djupnar den. Diskanten liknar bergen högt uppe i det heliga, ty den är utdragen och över, och bölet tibetanernas hårda orgelpunkt och lamaprästernas oföränderliga munnar mot himlen. Och de talandes dova tubor vrålar djupt likt men.

Mandarinen växer oföränderlig och sentimental ur stäppgräset i tubornas Tibet.

Och alla ljud ser man stå där, fladdrande, gestikulerande i den ohyggliga vinden. Deras kläder röra sig icke. Höres gråt? Icke: en vind med sång som dränker rycker mun ur orden; intet tränger fram.

Stå där med dem. Växer ljud till? Hörs skrik? Om en uppstigande man ...

Tonen tillbaka? Sången? Och under?


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.