Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Cellens namn
och andra legender om fångenskap

© Mats Kristiansson 2001

Lejonet som ville vara mask

Lejonmaskaron på kanonport från regalskeppet Vasa och dödskallefjärilslarver.
Lejonmaskaron på kanonport från regalskeppet Vasa och dödskallefjärilslarver.

LEJONET: Jag är rädd för mig själv. När jag öppnar käftarna och försöker tala vänligt med herdarnas lamm kommer bara rysligt rytande. De blir rädda, förstås, och flyr så snabbt de kan. Det har de i och för sig skäl till: man måste ju leva. De, liksom herdarna, tycker att jag är rysligt grym. Men jag dödar ju bara för att överleva, liksom lammen äter gräs och herdarna lamm för att överleva. Jag vill inte döda. Den som ändå vore mask. Maskar lever av sådant som redan dött. De behöver inte döda. Men jag är hel och hållen ryslig rytare.

Den som ändå vore mask. Jag vet förstås att min enda möjlighet att bli mask – åtminstone nästan – är att död och multnad bli föda åt underjordens lamm. Gulnat gräs betar dessa nakna varelser. De måste frysa mycket. Jag skulle gärna låta dem värma sig i min man, men hur skulle man kunna berätta detta för varelser utan öron? Jag tror åtminstone att de inga sådana har. Förresten skulle de bara höra rysligt rytande och bli skrämda, liksom lammen och herdarna, om de kunde höra.

Att vara mask. Jag undrar hur det skulle kännas att stum och döv och kanske också blind slippa vara rädd för vad som kommer ur ens egen strupe. Kanske är också maskarna rädda för sig själva. Kanske är det också så med lammen och herdarna. Om det är så kan jag lika gärna fortsätta att vara lejon. Jag har förstås inget annat val än att framhärda tills jag inte längre förmår uthärda att höra lammens skrik tystna och se herdarnas frustration över att inte kunna besegra en överlägsen fiende (det vill säga mig).

Att överleva är den högsta driften. Så tror jag att det är. Inget annat skulle nämligen kunna förklara att jag inte för länge sedan lagt mig ner på någon mjuk gräsplätt och känt den kalle outgrundliges starka nävar slag för slag besegra min puls. Att leva för att överleva. Det ödet låter som en paradox – och är det väl också.

Att leva för att döda skulle man förstås också kunna säga att jag gör. Hur underbart vore det inte att kunna leva för att dö! Döden kommer ju till alla. Alla som inte lever med den vetskapen framför ögonen lever ett liv i lögn. Stirrar Döden i vitögat gör inte många. Nej, de flesta klänger sig fast vid ett uselt liv i en ynkligt liten värld. Man måste ju leva, säger de. Man måste ju överleva. Men Döden då? Var finns han i deras liv? Han lurar bortom nästa vägkrök, bortom nästa kväll, bortom nästa vinter, ständigt osynlig. Inte därför att Döden egentligen är osynlig utan därför att de han ständigt vakar över blundar. Blinda som maskar är de fast de har ögon! Vem vill bli mitt bete? viskar Döden. Inte så högt att vad han säger kan höras utan just så högt att den utvalde blir nyfiken och i nästa ögonblick agn.

Men till mig kommer inte Döden förrän Ålderdomen besegrat mig. Ingen annan kan döda mig, för jag är grym som Döden själv. Jag längtar efter hans ankomst. När han kommer skall jag fråga honom om han också är rädd för sig själv. Det borde han vara: inte ens jag är lika skrämmande som han. Om jag lägger mig ner här i gräset och sluter ögonen och håller andan och ser så död ut som jag kan kanske han kommer. Om jag lyckas lura honom skall jag fråga.

MASKARNA: Lura Döden? Du? Som inte ens vill följa din natur och vara hans vasall? Ja, du kanske tror att du har gjort det nu när vi har kommit till dig i drömmen, men vi har inte kommit för att svara utan för att fråga. Ödet har redan givit dig övernog. Ändå förhäver du dig och vill känna vad som måste förbli fördolt. Tänk efter! Om ni dödliga skulle veta mer än att ni alla en gång kommer att möta Döden skulle ni frukta honom mindre. Just er fruktan gör er lättare att nå. Skulle den minska skulle ni kanske bli onåbara för honom. Att få sin makt beskuren är något han fruktar.

Vi märker att vi håller på att snärja oss själva och avslöja vad som inte får avslöjas om vår värld skall bestå. Alltså skall vi sluta tala nu och istället fråga. Hur kan det komma sig att du, som är furstelik, hellre vore tiggarlik? Vet du inte att herdarnas rädsla är nödvändig för att de skall stanna och vakta sina lamm? Förstår du inte vilka faror du skulle utsätta de små ulliga stackarna för om du gav upp din plats i tillvaron? Förstår du inte att lammen lever av gräs? Att de behöver äta för att kunna växa och bli får och föda nya lamm? Att vi gör jorden lucker så att gräset kan växa? Att om du inte dödade lamm skulle de bli så många att gräset inte skulle räcka till dem alla och att de skulle dö av svält?

Vi förväntar oss inga svar på dessa frågor. Men vi förväntar oss att du återtar din rättmätiga plats som en rättrådig furste. Det finns de som beror av dig. Du kanske tror att ditt dödande skadar, men så är det inte. Ditt dödande helar. Gräset växer åter med kraft, och lammen äter det. De blir får och föder nya lamm, som du kan döda och därmed överleva. Ser du hur väl allt hänger samman? Vi hoppas det. För vår skull hoppas vi det. Om du inte återtar din plats ser vi inget annat val än att be Döden komma till dig i förtid. Det skulle allvarligt rubba balansen i din kära värld. Det vill vi understryka. Vi önskar att vi kunde hota med ett öde värre än döden, men Döden är tyvärr det värsta öde vi kan hota med. Tro inte att vi inte kan. Utan oss vore Döden maktlös. Mot vår vilja kan inte ens han sätta sig upp.

Vi lämnar dig nu. Du skall vila en liten stund till och försöka fånga ditt förnuft. Just nu fladdrar det som en helvit fjäril* över ängen. Du måste återbörda det till dess rätta plats och sedan åter fläcka det med så mycket blod att det aldrig någonsin förut varit så fläckat. Det är vad du måste göra. Men du har haft en hemsk dröm. Vi har kommit till dig och sagt dig rysliga sanningar som du inte velat höra. Du förstår hur det är, men vila blott en liten stund till innan du öppnar ögonen och finner dig i ditt öde.*

Aldrig är vi rädda oavsett hur mäktigt vårt byte är. Oss skrämmer ingen. Inte döda lejon, inte levande. Nej, inte ens Döden fruktar vi, för vi är en del av mullen, och den är så mörk att inte ens den kalle outgrundlige kan besegra den. Små och obetydliga tycks vi vara för de mäktiga, men de borde frukta oss. De kanske tror att de kan undfly oss, men aldrig kan de det. Aldrig! För oss är de blott mat.

Nu har vi föda för lång tid. Vi äter och äter och äter tills vi har ätit så mycket att vi inte kan äta mer utan att spricka. Vi kanske borde tycka synd om det dumma lejonet, men man måste ju leva. Man måste ju överleva. Några skrupler för att vi vill det kan vi sannerligen inte unna oss att ha.

Vi äter och äter och äter. Mullens eviga bönder är vi. Utan oss vore ni intet, ni, som ännu tror er vara världens herrar. Men utan oss svulte ni ihjäl. Detta tycks ni inte förstå utan lägger jorden bar och för bort de döda växter som vårt – och ytterst ert – liv beror av. Ni sprider bekämpningsmedel och död bland våra härskaror. Ni tror att ni har svaret på mulltillverkningens uråldriga gåta. Men ni har fel. Svaret på den gåtan har vi. Vi har inte formulerat den i termer av spekulativ filosofi. Det är snarast så att vi är svaret, ungefär som att era lungor är svaret på hur ni andas och era hjärtan på hur blodet pumpas runt i era kroppar.

LEJONET: Men sista ordet får dock jag. Ni tror att ni är mäktiga, men så mäktiga att ni kan utplåna mig är ni inte. Jag kommer att finnas länge än, i annan form visserligen men dock finnas. Er herre kommer att dö med den sista människan, för han är blott en idé i hennes sinne. När det sista sinnet inte längre finns finns inte heller han, men jag, min inneboende styrka, mitt innersta kommer att finnas för evigt. Och bortom denna evighet finns ytterligare en. Och ännu en. I evighet. I evighet.

Jag är rädd för mig själv ...

Och cellens namn var okänt.*

Jungfrun och enhörningen*

Ung kvinna med enhörning av Rafael (efter 1506).
Ung kvinna med enhörning av Rafael (efter 1506).

JUNGFRUN: Vackert som min klänning böljade din man när du kom emot mig nyss.

ENHÖRNINGEN: Vit som hornet* jag bär är du.

JUNGFRUN: Dolda för världen kan vi vara här i buskaget* så länge vi vill. Sedan skall jag lämna dig och återvända till den värld där jag blir sedd.

ENHÖRNINGEN: Och jag dit där jag är osynlig. Ja, det är så att ingen någonsin förut sett mig, liksom ingen heller någonsin sett Jhvh.* (Ja, jag törs använda hans rätta namn utan att som veka människor bäva och säga min herre,* ty jag är ju på sätt och vis hans like.)*

JUNGFRUN: Kraftfull som han är du men din kropp dock mjuk. Min jungfrudom vågar jag lämna i din starka hands* vård. (Jag menar hand på ett symboliskt plan, då du ju inga händer har.)

ENHÖRNINGEN: Låt oss vila litet här innan jägarna kommer. (Ja, tro inte att jag inte vet hur lömska de är, att de förmått dig att uppehålla mig tills de omringat oss med sina vassa spjut, att du kanske inte velat lyda eftersom du på något vis insett att vad de står i begrepp att göra är fel, att du kanske inte varit riktigt medveten om vad du insett utan handlat instinktivt, att de slutligen övertalat dig, att du vilat vid min sida en stund och kanske börjat förstå ...)

JUNGFRUN: Ja, jag förstår. Käre vän, du anar inte hur väl. Om jag bara vetat när ... Jag anade inte ...

ENHÖRNINGEN: Gråt inte. Det är inte ditt fel. Nu skall vi bara vänta här. Vänta och vila. Ja, jag vet att jägarna kommer. Det prasslar redan i buskagen, och hundarnas tungor och tänder glänser röda och vita i solen. Ja, så öppet törs de närma sig. De förlitar sig på dig, min kära, kära vän.

JUNGFRUN: Tyst, tyst, min käre, käre, käre vän. Tala inte så. Ännu finns tid att fly. Ännu kan vi undgå vårt öde.

ENHÖRNINGEN: Sitt öde undgår ingen – inte ens jag. Nej, inte ens du. Jag, som nästan inte finns (jag menar i den fysiska världen). Det är ju faktiskt litet märkligt att du kan sitta här och prata med mig. Men då det nu är så att vi tillsammans kan bekämpa vår gemensamma skräck för vad som skall komma måste det väl ändå vara så att vi båda har ett öde: en framtid vi vet skall komma men ändå är rädda för.

JUNGFRUN: Framtiden ... Ja, din framtid vill jag rädda. När du nu äntligen inte längre existerar blott i intigheten utan här bland oss sublunariska varelser* måste du förstås bli räddad: vad vore annars våra uråldriga regler om gästvänskap värda.

ENHÖRNINGEN: Vad gör du?

JUNGFRUN: Gör? Blott intet; vi är ett.

ENHÖRNINGEN: Din mjuka, mjuka kropp.

JUNGFRUN: Din hårda, hårda ...

ENHÖRNINGEN: Nu är jag räddad. Nu kan de inte längre fånga mig.

JUNGFRUN: Jag ser ju att du ljuger. Du skälver som om ditt horn* redan är genomborrat av deras hemska spjut och du strax tvungen att tråda dansen med den benige försångaren.*

ENHÖRNINGEN: Syns det så tydligt. Ja, jag kan förstås inte ljuga för dig längre. Inte nu, när ...

JUNGFRUN: När ...

ENHÖRNINGEN: Dock talade jag sanning när jag sade att jag är räddad. De kan inte längre döda mig om de inte också dödar dig. Men dig skulle de aldrig ...

JUNGFRUN: Tala inte så; jag dör förstås med dig.

ENHÖRNINGEN: Nej, min kära, kära, kära, kära vän. Om du dog skulle mitt horn brista. Du måste framhärda. Inte heller får du med ett enda ord avslöja vad som skett. (Det kan du förstås inte undgå att göra på annat sätt, men när du väl gör det ... Nej, ingen skulle misstänka att jag ...)

JUNGFRUN: Ja, min käre, käre, käre, käre, käre vän, jag lovar att vara stark. För din kärleks skull skall jag stolt bära ditt horn tills det vuxit sig starkt nog att undfly de fallna.*

ENHÖRNINGEN: Nu är jag redo.

JUNGFRUN: Ja, redo är förvisso vi att stolta bära vad som måste ske.

ENHÖRNINGEN: Ja, sådant är ödet.

JUNGFRUN: Sitt öde undgår ingen.

ENHÖRNINGEN: Mitt är kallt som järn.

JUNGFRUN: Och mitt att drunkna i intighet.

ENHÖRNINGEN: Håll om mig!

JUNGFRUN: I min famn skall du få vila tills vi inte längre finns.

ENHÖRNINGEN: Min kära, kära, kära, kära, kära, k...

JUNGFRUN: Min käre, käre, käre, käre, käre, käre, käre vän ...*

Och cellens namn var okänt.

Flickan och ängeln

Hövisk kärlek på medeltida brittisk sköld med inskriften Vous ou la mort (Er eller döden).
Hövisk kärlek på medeltida brittisk sköld med inskriften Vous ou la mort (Er eller döden).

I mörkret i den trånga cellen finns så litet värme att allt som inte är kallt som en lie en svältande obesutten gömt* i ett träd är en vinterdag duger som ersättning för de extra oljelampor den unga nunna som bor i cellen bett om och blivit lovad men ännu inte fått. Något som är så varmt längtar den orörda efter där hon ligger med det tunna täcket uppdraget över ansiktet och hoppas att morgonen inte skall dröja så länge som hon vet att den skall göra. Värme, värme, värme. Vid detta enda ord klänger hon sig fast och hoppas att det skall skydda henne från att frysa ihjäl. (Dö av köld kommer hon dock inte att göra, ty cellen är inte mycket kallare än rummen i hennes fader furstens* slott om vintern och täcket inte mycket tunnare än de guldbroderade bolstrar som en gång skylt henne om natten.)

Som hon ligger där och framhärdar så gott hon kan känner hon något ludet snudda vid sina nakna fötter. Först blir hon rädd, men sedan blir hon glad. Värme, värme, värme, tänker hon. Ett under har skett! Hon känner åter det ludna, vad det nu är, snudda vid sina fötter. Ge mig litet av din värme, du varma, ludna varelse, beder hon i sitt inre. Hon tänker att det nog är Gud som sett hennes nöd och skickat en ängel. Och naturligtvis måste en ängel vara luden för att kunna vara varm: hon har ju lärt sig att i Gehenna brinner elden het och att Himmelen är motsatsen till syndares hinsides boning. Av dessa båda faktum drar hon slutsatsen att Himmelen är kall.

Allt varmare minns hon systerns lott och står i begrepp att förbanna sin egen när hon inser att hon bytt roll med systern. O, hur åtråvärt är inte väsendet som kommit till hennes cell! hur avundsvärd inte hennes bädd! O, min Herres sändebud,* hölj mig i din varma päls att jag aldrig mera frysa må, beder den unga flickan och hoppas att ännu ett under skall ske.

Och ännu ett under sker. Den stackars synderskan blir allt varmare, och i munnen har hon ett ymnigt blödande stigma.* Fick min Herre verkligen en spik i strupen, tänker den plågade. Det har jag aldrig hört talas om. Men så minns hon att i blodet finns en människas livskraft* och blir glad över att vara sin frälsare så nära.

Den ludna varelsen* ligger ännu vid synderskans fötter men är nu kall och än mer änglalik. Det bedes: O, S:t Rochus,* förbarma dig över oss. Den plågade tänker: Pesten! Vem har pesten? Det bedes: O, S:t Rochus, förbarma dig över barnet. Barnet tänker: Barnet! Jag är den som snart skall dö. Men så minns den sjuka ängeln och att en ängel botade S:t Rochus från pesten och att S:t Rochus hade ett rött kors på bröstet, liksom hon har ett tecken i strupen. Hon minns detta och tror sig förstå att hennes Herre förbarmat sig över henne.

Korsfäst vilar den berörda lugn och varm, lycksalig över att få vara sin mästare nära. På tredje dagen, tänker hon ständigt. På tredje dagen. På tredje dagen nedstigen till de döda.

Och cellens namn var okänt.

Den djävligt gode stackars saten

Den grekiske herdeguden Pan till vilken inte bara avbildningar av Djävulen med horn och bockfötter leder sitt ursprung utan också begreppet panteism (föreställnigen att Gud finns överallt): pan betyder nämligen allt.
Den grekiske herdeguden Pan till vilken inte bara avbildningar av Djävulen med horn och bockfötter leder sitt ursprung utan också begreppet panteism (föreställnigen att Gud finns överallt): pan betyder nämligen allt.

SATEN: Jag slungades till Jorden av den ni alla, från andliga och världsliga prelater till de uslaste tiggare och mest skydda pestbärare, kallar herre. Jag ser hur ni bävar inför min makt. Ja, ni har orsak att bäva, för jag är mycket mäktig. Tills ni återvunnit paradiset har ni att kräla som ormar på Jorden som vore ni mina barn (vilket ni på sätt och vis är: utan mig skulle ni ännu leva aningslösa i den där parken som er skapare placerade er i för att slippa behöva befatta sig med de problem han visste att kunskap skulle föra med sig). Jo, han döljer sig där uppe. Men mig störtade han till Jorden. Sedan lurade han i er att det är mitt fel att ni lever ett eländigt liv. Men vems är de facto felet? Hans! säger jag. Hans och ingen annans! Han är dock allsmäktig och jag blott en störtad ängel, visserligen en gång den skönaste men dock endast en av hans skapelser. Det är förresten fel att säga han, men något måste jag ju kalla honom (nej, nu blev det fel igen), eftersom det jag säger blir rätt obegripligt annars. Alltså kommer jag att fortsätta kalla er skapare han.

Jag hjälper er så gott jag kan. Det är inte lätt när man har tappat vingarna, men om jag får säga det själv är jag djävligt god. Men jag är liksom en av era minsta en stackars sate som inte längre kan se hans ansikte. Jo, jag har sett det. Ni kanske tror att det är det skönaste som tänkas kan eller att det skiner av visdom eller att man i dess drag kan spåra obrytbar ståndaktighet eller oändlig rättrådighet eller andra härliga ting som man skulle kunna tro var ens högste Herres egenskaper, men så är det inte alls. Han är visserligen allsmäktig men också trött (aldrig någonsin har han sovit, så man kan tycka att det inte är så underligt, men trötthet är ändå inte ett riktigt bra ord, för han kan inte bli trött, men det är ändå det bästa ordet att använda här) och gammal (i hans fall är ordet verkligen berättigat, för han fanns redan långt innan något fanns; hur det kan vara så vet jag inte, för om inget fanns skulle ju inte heller vår skapare ha kunnat finnas, men det är väl en sådan där sak som det inte är meningen att någon skall begripa, ja, gud vet om Gud vet; nu var jag visst lustig utan att mena det) och sedan länge uppgiven inför hur hans skapelse utvecklats i andra riktningar än han avsåg, och han har ingen aning om hur han skall rätta till det hela och vill nog inte ens längre utan tänker istället på att göra en ny värld när den första misslyckats så kapitalt. Tro mig: ni skulle inte vilja se hans ansikte ens om ni kunde. Det är förresten en myt att den människa som ser sin skapares ansikte förintas eller drabbas av andra hemskheter. Det är helt enkelt bara så att ni inte kan, eftersom ni är skapade så, gud vet varför. Jag tror att han vill kunna gömma sig och slippa ha en ständig rad av missnöjda varelser vid sina fötter (nej, fötter har han inga men hur han faktiskt ser ut – ser ut kan man förresten inte heller säga att han gör – kan jag inte beskriva med ord ni skulle förstå, för inget i er värld liknar det som motsvarar hans fötter, men fötter är ändå det bästa ordet att använda här).

Nu skall jag tala om en annan sak. Det där att ni har fått för er att er guds namn är så heligt att det inte får uttalas, nämligen. Men herregud, det är ju bara ett namn! Några bokstäver utslungade i luften kan omöjligt vara heliga, tro mig på mitt ord. Det är förresten inte ens hans namn ni inte törs uttala. Han har inget, för det finns ju ingen präst som kan döpa honom, för det går ju inte att döpa någon i hans eget namn innan han har något! Nej, jag skojar bara. Visst skulle han kunna ha ett namn om han ville, men det är liksom ingen mening med det, för det är ändå aldrig någon som tilltalar honom så högljutt att han hör. Jo, jag vet att ni ofta tror er ta era små besvär till honom i era böner, men såvitt jag vet har han aldrig lyssnat. Jag vet förstås inte hur det är nu, men innan jag störtades till Jorden tillbringade jag evigheters evigheter, så långa att de nog är ofattbara till och med för min skapare, i hans närhet (ja, närhet är förstås inte rätt ord men dock det bästa av dem ni kan förstå), men aldrig någonsin lyssnade han till någon enda bön hur liten och lätt att uppfylla den än var.

Har ni förresten funderat på hur underligt det skulle vara om han alltid lyssnade? Om ni bad om välfylla lador och därmed ständigt hade säd där? Om två härförare båda bad om seger och därmed båda fick segern? Om ni bad om bot för sjukdom och därmed alltid blev friska och de facto odödliga? Aldrig mer skulle någon behöva uträtta något eller bekymra sig för framtiden, för det skulle liksom inte behövas eftersom alla ändå skulle veta att vadhelst de önskade skulle uppfyllas. Ni skulle inte längre ha något att kämpa för och därmed inte kunna leva, för vad är livet annat än en kamp? Ni skulle nästan gå under av leda, det är jag säker på. Ni skulle be på era bara knän om att det ni bad om inte längre alltid skulle uppfyllas, och plötsligt skulle allting vara som förut. Nej, inte påstår jag att livet här på Jorden är det bästa som tänkas kan men säger er att det bästa liv som tänkas kan inte heller är bra.

Men nu gled jag visst iväg åt ett annat håll än jag tänkt mig. Det var ju det där namnet jag skulle tala om. Min herre går väl bra att säga, men det är ju inget namn. Jhvh är väl inte heller så mycket till namn, eftersom det behövs vokaler för att uttala det och till råga på eländet ingen säkert vet vilka dessa vokaler skall vara. Ja, några har förstås räknat på det hela och kommit fram till att svaret är två eller tre och att dessa två nog är a och e eller att dessa tre nog är e och o och a, men jag är rätt säker på att de djupast i sina hjärtan (det är den där delen av människan där den djupaste sanning om sig själv hon känner finns) var skräckslagna inför möjligheten att ha fel och helst skulle velat lägga ett röllekeorakel,* ja, om de vetat vad det är, men det gjorde de inte, och få ett svar de inte skulle behöva ta ansvar för och inför den allsmäktige på den yttersta dagen kunna hänvisa till denne samme allsmäktige och säga att det ju faktiskt var han som gav dem svaret på uttalet av sitt namn och att de är alldeles oskyldiga till att det råkade bli fel och att de istället råkade råda människosläktet att åkalla den mest demoniska av demoner, evigt förtappat varde hans namn, och därmed strukit alla dessa som trodde sig vara rättrogna kristna ur Livets bok* och slungat dem ner i evig förtappelse.

Nå, det spelar ju inte så stor roll om ni kallar er gud Jahve eller Jehova, eftersom han, som sagt, inte heter något alls. Gud vet hur ni kom fram till just de uttalsvarianterna. Har ni tänkt på att er gud kanske vill kallas Johovo eller Jahava eller något helt annat? Tänk så rysligt det vore om ni kallar honom vid helt fel namn, ja, det skulle ju till och med kunna vara så att ni åkallar en annan gud i era böner, och gör ni det blir min Herre rysligt vred. Ja, det är till och med så att berättelserna om hans självtillräcklighet och ständiga vredesutbrott när han utmanas av andra gudar är underdrivna. Ja, vrede är förstås fel ord i sammanhanget. Det bästa är nog att jämföra med ett spädbarn som känner sig ensamt och skriker för att få uppmärksamhet. Ja, jag tror mig ha anat hur oändligt ensam och i behov av uppmärksamhet en allsmäktig varelse är, fast det är nog bara den minsta del som tänkas kan av denna oändlighet som jag har anat. Hör, jag förhäver mig minsann inte, så som jag ofta beskylls för att ha gjort! Det var liksom inte det jag ville göra. Jag ville bara göra världen bättre. Jag gör det än, som ni nog förstått vid det här laget.

Ni kanske tror att det där som jag nyss oriktigt kallade vredesutbrott är något er skapare ägnar sig åt för att föra er in på den rätta vägen (vilken nu den är; jag tror inte att en sådan väg ännu anlagts, inte ens av romarna, ja, om nu inte vägen till Rom är den rätta; fast nu har jag visst förirrat mig igen: det var ju inte om stenlagda vägar som jag talade nyss) eller skrämma er från att synda (vad nu det är; en sak om synd vet jag åtminstone, och det är att det är synd att jag förlorat så mycket makt att jag inte kan hjälpa er så mycket som jag skulle vilja; och det är också synd att ni inte kan se mig sådan jag en gång var, för jag var mycket skön och skulle kunnat vara ett dygdemönster för er; ja, inte ens om ni inspirerats aldrig så mycket av mig skulle er värld ha blivit perfekt, men som jag nämnde förut är ju en sådan värld inte eftersträvandsvärd) eller något sådant. I så fall har ni fel. Han bryr sig inte alls om er. Inte så där som ni tror. Vore er gud död skulle det inte göra någon skillnad för er, tro mig.

Vet ni förresten att ni kan döda honom? Jo, det är sant. Det enda ni behöver göra är att sluta tala till honom. För även om han inte lyssnar vet han att ni ber. Han är, som sagt, allsmäktig, och är man det hör man allt som sägs vare sig man vill eller inte (man skulle kunna tro att han just för att han är allsmäktig skulle kunna stänga av en del ljud och slippa lyssna på det, och det kan han, men just för att han är allsmäktig kommer han att både höra allt och inte höra allt samtidigt, ja, det skulle till och med tyckas bli mer ljud än förut, ja, hur det där går till förstår jag inte riktigt, men det är så, det har jag från säker källa, min skapare, nämligen, och det sades innan jag störtades från Himlen, så han hade ingen som helst anledning att ljuga). Om ni slutade tala till honom skulle han sjunka ihop ungefär som en snödriva om våren och liksom försvinna ner i marken och på sätt och vis inte längre finnas fast han ju faktiskt fanns i form av vatten, men så går det ju också för era kroppar efter döden. Ni är alltså mer lika er gud i döden än ni nog trott: ni kan dö men ni är på sätt och vis också odödliga. (Ja, att använda orden snödriva och vatten och kropp som liknelser för er gud är förstås helt fel, men det har ni väl förstått vid det här laget att oavsett vad jag säger är det lögn; men ni har nog också förstått att på något annat sätt kan jag inte göra det, för ni är dock människor, och det är inget jag kan göra åt det nu hur gärna jag än skulle vilja; tacka gud för att jag gett er så pass mycket kunskap att ni kan förstå mina lögner, för inte ens det skulle ni nämligen kunnat göra om ni inte genom mig tagit ert öde i egen hand; och det var djävligt nära att ni blev odödliga såsom gudar; ingen ångrar mer än jag att jag inte var snabbare: det var ju just för dess snabbhet som jag valde ormhamn när jag började min golgatavandring, men jag borde väl anat att en allsmäktig inte skulle kunna undflys.

POJKEN: En dåre är du och fördenskull inlåst varje natt. Nej, nu är jag dåraktig. Att försöka styra dina tankar är mindre klokt än att försöka ändra vindens eller vågorna riktning. Upp på kärran nu så att vi kommer iväg någon gång.

SATEN: Nej, jag vill inte! Inte en natt till i det där kalla, fuktiga rummet. Mina pucklar* värker så där. För att inte tala om mina ben. Om morgonen kan jag inte ens halta fram.* Och mina ögon blir allt skummare av att så ofta vara inlåst där. Det vet du, för du har så ofta burit mig ut och sett hur mina ögon smärtar när solens strålar kysser dem. Ja, du tror väl att det är en del av min eviga plåga att min vedersakares son* plågar mig så fort han kommer åt, men så kan det inte vara, för funnes han inte där uppe skulle inte heller ni människor kunna vandra i hans ljus. Låt mig sitta här i natt. Nej, släpa mig inte till kärran. Inte en gång till! Du borde akta dig! Jag är dock mäktig än och kan krossa dig som en lus. Hör du det, din snorloska! Koblaja! Niding! Som en lus skall jag krossa dig! Hör du det! Som en lus! Nej, kör inte så fort. Uhuu. Uhuu. Uhuu. Nej, jag gråter inte. Men du måste dock förstå att mig kör man inte med hur som helst. Jaså, du lyssnar inte! Pestråtta! Judesko!* Jag skall minsann få dig att förstå hur stor min makt är. Tar du mig till det där djävla helgeandshuset* (gud vet hur de kan ge ett sådant rysligt ställe ett sådant namn; ja, jag anar måhända, men ni människors åsikt är dock att anden är god) må du dö och dina barn och dina barns barn intill sjunde led. Nej, inte igen! Inte spaden! Du rör mig inte! Jag skall minsann skvallra för förestånderskan. Jaså, du tror att hon struntar i vad jag säger. Men jag skall minsann visa dig, jag! Nej, inte spaden! Inte sp...

POJKEN: Nu blev det minsann tyst på dig. Du tycker väl att du är ytterst märklig där du sitter på torget och förnöjer folk med dina historier. Att de flinar lystet likt hyenor inför ett kadaver begriper du förstås inte. Dina ögon blir allt skummare. Om det bara vore så väl att ditt svammel gick samma väg. Men det är nog så, tänker jag, att när du nu inte längre ser världen utanför dig så bra ser du världen inuti dig desto bättre. Men nu är du tyst en stund – åtminstone tills jag fått dig till helgeandshuset. Jag begriper inte att någon kan vilja dig så väl. Själv skulle jag slå ihjäl dig om jag tordes. Men det är väl någon mäktig herre som lämnat ett bidrag att kunna skylta med inför Gud i sin kammare.* Ja, så var vi här igen. Ja, han snubblade på sina fötter och slog pannan mot gatstenen när han skulle upp i kärran. Ja, lite soppa vore gott. Ja, en slurk till vore gott. Ja, jag kommer som vanligt imorgon. Ja, det gör jag så gärna. Ja, Gud välsigne er med.

Och cellens namn var okänt.

Den sanna lyckan

Solur från Förbjudna staden, Peking.
Solur från Förbjudna staden, Peking.

nu är jag äntligen lycklig ja jag tror det är lycka för det är en annan känsla ja jag menar att jag inte känt känslan förut och det är en känsla jag tycker om och det står ju skrivet att dom som hungrar och törstar ska bli lyckliga* ja det berättade klockaren för jag kan ju inte latin se men han sa så och att bli älskad är något väldigt fint ja jag skulle väldigt väldigt gärna vilja bli det och att bli älskad av Gud är det allra allra finaste man kan bli och det måste ju vara bra då och något man tycker om och eftersom jag tycker om den här känslan måste det vara lycka ja så tror jag och det står ju i Boken också och då är det ju sant och

nu ska jag berätta om hur det var förut ja då var jag nedan där som det heter ja jag tror man kan säga så ja djupt nere i marken var det och så mörkt så mörkt och kallt och fuktigt ja man skulle ju kunna tro att det är ljust och varmt och torrt där men jag har förstått att det nog var så att en ängel förvände mina ögon så att jag inte kunde se dom fasor som fanns omkring mig för hade jag gjort det skulle jag nog dött av skräck och det skulle varit ondskefullt men sådana är änglar inte för dom vill ju att man ska lära sig av livet och bli stark i anden som det heter och dö gammal och klok så att man kan få komma in i Himlen en gång och

nu ska jag berätta om vad jag gjorde i källaren ja det var ett ovanligt jobb må jag säga och viktigt och ett som inte många klarar av ja som ni vet har man rovor och rovor och ännu mer rovor i en källare och vilka älskar sådant ja förutom människor förstås om inte råttor och möss ja dom är snabba dom små rackarna men jag är snabbare och en dag när jag var väldigt hungrig såg jag en mus krypa i vägkanten och jag fångade den så klart och åt den genast ja gott är det inte men är man väldigt hungrig kan man inte tänka på sådant och då sa någon du var en snabb en och när jag tittade upp stod där en man och sa följ mig du kan få bo i min källare och du kan fånga så många råttor du vill och tröttnar du på sådan mat finns det alltid rovor ja jag kände nåt jag inte känt förut och trodde först att det var lycka för jag tyckte om känslan men när jag varit i källaren ett tag kom det en tid när jag inte längre tyckte om känslan ja den blängde på mig tyckte jag ja jag tror det kallas blängde och jag tyckte inte alls om det och jag förstod att det inte var lycka och

nu ska jag berätta om hur det blev sedan ja sedan hamnade jag ovan där som det heter ja jag tror att det heter så ja det var klockaren som kom en gång till källaren där jag var förut ja han skulle köpa rovor förstås det gör alla och det var inte första gången någon öppnade dörren och släppte in solen fast just den här gången var speciell det kände jag genast det tror jag åtminstone min vän sa han så kallar han alla och det kan man ju förstå för han är så snäll så snäll att alla är vän med honom ja dom som är elaka blir snälla när dom pratar med honom ja dom vet förstås att han kan skvallra för prästen som kan skvallra när han ber men jag tror ändå att det är just att klockaren är snäll fast han är så mäktig som gör dom snälla min vän sa han du ska inte behöva vara i källaren längre det är så kallt och eländigt här att du ska få slippa för du har varit så duktig jag har talat med Rov-Johan och han säger så och då måste man ju tro på det och du ska få komma till ett mycket bättre ställe ja alldeles enastående ting som glänser i solen finns det där och jag tror att du kommer att tycka bättre om att arbeta med dom än med att fånga gnagare ja han sa så istället för råttor och möss men jag förstod nog vad han menade och såg så där knipslug ut som man ska göra när någon sagt något som är svårt att förstå för att visa att man ändå har förstått och mat ska du få sa klockaren inte ska du behöva äta råttor och möss det tycker jag inte nej lagad mat ska du få ja inte som hos prosten förstås men en bit fläsk ska du få ibland ja det smakar bättre än rått kött sa han och log ja tänderna glänste aldrig har jag sett tänder glänsa så och jag tyckte om det och jag förstod sedan att det var en försmak av vad som skulle komma och

nu ska jag berätta om vad jag gör i tornet ja alldeles underbart är det och inte många har fått se så fantastiska ting som jag och när jag lagt mig för att sova om kvällarna ligger jag och tittar på det jag gjort under dagen och hänförs som det heter och längtar till nästa dag när jag får arbeta igen och se det fantastiska undret ja som guld glänser dom klockorna fast dom är av brons ja utan mitt arbete skulle dom vara gröna det har klockaren sagt ja gröna som Jorden skulle dom vara men istället glänser dom just som det gör i Himlen fast klockaren har sagt att det inte heter Himlen utan nåt annat som jag inte minns ja han har sagt det flera gånger men det låter så konstigt ordet att jag blir alldeles tom i huvudet eller också far tankarna omkring som gnagare just innan jag fångar dom ja jag behöver ju egentligen inte längre säger han klockaren men kommer det en råtta hit upp i tornet lever den inte länge ja jag dödar den åtminstone och ibland äter jag den ja jag är ju så van vid det och jag gör det utan att tänka på det men ibland hejdar jag mig själv och slutar när jag bitit ihjäl råttan nej aldrig någonsin har jag hört ett sådant ord och förstår inte alls vad det betyder jo Himlen förstås men klockaren har sagt att det inte är den där Himlen man kan se så det är inte konstigt att jag blir alldeles tom när jag hör ordet ja sådant man inte kan se är svårt att begripa och det är nog så för klockaren också och för prosten och för biskopen ja kanske för påven också nej inte för påven för han kan ju tala direkt med Gud och då kan han ju fråga ja förut förstod jag precis vad Himlen var för Himlen kan man ju se och hur det glänser där kan man ju också se fast på natten glänser det inte så mycket och det är nog för att alla änglarna sover då fast min Herre han sover aldrig fast han låtsas nog för att det ska bli mörkare så att änglarna kan sova bättre och det behöver dom nog för så mycket att göra som dom finns det nog ingen annan som har ja utom min Herre förstås ja

nu ligger jag ovan där och det är kväll och solen håller på att gå ner och det blänker alldeles rysligt om klockorna och jag tycker det har varit en bra dag och klockorna har blivit alldeles väldigt blanka men när jag tänker så blir jag lite ledsen för i morgon kommer jag nog att bli klar fort och inte ha något att göra sedan och det blir ju tråkigt då och tankarna börjar blänga på mig ja jag tror det kallas blänga fast jag är ju ovan där och då är det ju alldeles som det ska att man inte har så mycket att göra för där tar ju änglarna hand om allt och ställer till rätta och så ja jag är verkligen lycklig och om alla människor vore lika lyckliga skulle Jorden var precis som Himlen och det skulle vara så där som när Jesus gick här på Jorden fast klockaren har sagt att så där betyder det inte men när jag frågade vad det betyder skakade han på huvudet och gick sin väg ja jag har funderat mycket på det där men jag förstår inte vad klockaren menade och inte förstår jag hur det är med det där ordet som betyder Himlen fast det inte är den där Himlen man kan se utan något annat som jag inte kan förstå nej inte alls kan jag förstå dom där sakerna och jag kan ju inte se dom heller och inte är det någon som berättar heller nej alldeles ensam är jag ja jag har mina tankar förstås och dom gnager och värker i mig precis som om en råtta var i min kropp ja så är det och snart är jag alldeles tom inuti ja om jag inte dödar råttan förstås ja jag känner hur den rör sig där inne ja

nu är den i benet ja

nu är den i magen ja

nu är den i bröstet ja

nu är den i halsen men den vågar sig inte ut i min mun för den vet att jag har vassa tänder och biter ihjäl den så fort den kommer dit men om jag skär ett hål i strupen kan jag komma åt ja jag vet var klockaren har en kniv gömd ja han tror inte att jag kan skära med kniv och gömmer kniven men jag kan och

nu för jag kniven mot strupen och jag skälver så mycket att jag måste hålla med båda händerna och

nu känner jag hur spetsen vidrör halsen och jag skälver inte längre och

nu för jag in spetsen i halsen och skär ett hål och

nu sticker jag in handen och

nu har jag fått fatt i råttan nej från mig kan ingen råtta fly hur snabb den än är och jag kramar den hårt ja så hårt kramar jag den att den blir liksom en blodpöl och

nu känner jag en känsla jag aldrig känt förut och det är lycka ja den sanna lyckan ja så är det ja

nu är råttan död och då är jag lycklig förstås ja den var där inne hela tiden och det var därför jag inte förstod vad riktig lycka är men

nu nu nu nu nu …

Och cellens namn var okänt.

Segrarens lidande

Altarkors av Folke Truedsson i Adolfsbergskyrkan i Helsingborg.
Altarkors av Folke Truedsson i Adolfsbergskyrkan i Helsingborg.

Jag upphör aldrig att förvånas över mänsklighetens oförmåga att framhärda. Oförmåga skulle visserligen kunna vara ett av dess tillnamn, men om man som jag skådat evigheten, såväl den som varit som den som skall komma, vittnar dess ständigt föränderliga syn på mig och min jordiska vandring om opålitlighet. Visserligen kan man hävda att jag vunnit, ty jag är känd i hela det romerska riket och snart nog även i andra riken, men samtidigt känner jag ofta inte igen mig själv. Ta bara det där med krucifixen. Det är nog bra med bilder för de som inte kan läsa, men först framställdes jag som lidande, numera som segrande. Det är riktigt att jag både lidit och segrat – även om jag måste medge att jag segrade mer när jag framställdes som lidande och lider mer nu när jag framställs som segrande. Nåja, det viktiga är kanske att det hela framställs, men den där fokuseringen på just själva korsfästelsen oroar mig lite. Så väldigt viktig var den inte utan bara en symbolhandling som jag råkade bestämma mig för att utföra för att de skulle ha något att minnas de viktiga sakerna genom. Att folk tror att oblaten blir min kropp på riktigt och vinet mitt blod på riktigt när prästen läst sin rappakalja är förresten absurt. Men det är väl lätt att det blir så när rappakaljan sägs på ett språk ingen förstår. Eller om man använder ett alla förstår, som jag gjorde. Fast människorna har ju fri vilja, och då hjälper det inte ens att vara allsmäktig som jag (ja, jag skulle förstås kunna utplåna mänskligheten, men i så fall skulle min möda på Jorden vara bortkastad, och det vore ju onödigt).

Jag ville ju bara visa dem på hur livet här på Jorden skulle kunna vara. Himmelriket är här och nu, sade jag och menade med det just vad jag sade: att om de lyssnade till mina liknelser, förstod dem och använde dem skulle Jorden vara en visserligen blek men dock avbild av Himmelriket och inte som nu en visserligen hoppfull men dock avbild av Helvetet. Nå, Helvetet finns förstås inte annat än i människornas fantasi, liksom deras fantasier om Himlen inte heller är sanna, men om dessa båda ting funnes så som människor tror vore min beskrivning riktig. Därmed inte sagt att människor inte skulle kunna veta något om det som finns bortom det ptolemaisk-aristoteliska universumet.* Det skall komma en tid när Aristarkos* skall anses ha rätt, och än senare skall det anses att universum är oändligt, och än senare skall än mer omvälvande ting anses vara sanna.

Ja, dessa kunskaper som jag nu ger er förstår ni nog inte, men jag har dock hopp om att ni skall förstå innan ni börjar bränna folk som kättare i mitt namn trots att jag sade må den som är utan synd kasta första stenen för att åtminstone mina anhängare skulle sluta med så primitiva sedvänjor, för syndat har ju alla – även jag.

Nej, nu har jag funderat så länge att jag blivit hungrig. Det är minsann jobbigt att vara son till världens skapare och hjälpa honom att hålla igång hans livsverk. Hallå! Kan man få beställa en rejäl portion fläsklägg med rovor? Och en öl till medan man väntar? En lätt fylla skulle sitta fint! Imorgon är ju första dagen på resten av evigheten, och man behöver vila lite ibland från de ständigt trängande behoven. Hallå! Kommer inte ölen snart?

Jag har dock en viss ställning i världen och borde bli behandlad därefter! Jaså, är jag bara en suput, säger ni. Som har tagit en öl för mycket. Jag dricker minsann så mycket jag vill! Någon nytta med att vara allsmäktig måste det ju ändå vara! Men ska det vara på det viset får jag väl dra vidare. Adjöken och tack för mig.

Och cellens namn var okänt.

Cellens namn

Hela himlen sedd i infrarött ljus från satelliten IRAS.
Hela himlen sedd i infrarött ljus från satelliten IRAS.

Hon är en av dem som kallats mina minsta bröder. (Ja, hon är förstås inte en broder utan en syster: en syster av den orden vars medlemmar kallas tiggare. Men hon är inte en av de rena, fina tiggare som samlat i sina luxuösa lador med gobelängbeklädda väggar och himlasträvande valv* utan en av de tiggare som har rykte om sig att vara smutsiga och fula som jordens lort och som ingen lada har.)

Liksom i ett fängelse vandrar hon, ty liksom en vandrande fånge ständigt återkommer till en av fyra väggar återkommer hon ständigt till platser hon förut sett. Liksom en botgörare inte kan komma ut från sin låsta cell kan hon inte fly från världen. Inte ens i döden kan hon fly, ty fastän oändlig är dock empyréen* liksom ett fängelse.

O, hur givmilda människor ibland kan vara. De lägger sina synder i hennes sargade hand. Den vänstra.* Där är liksom ett stigma, kan man tro, men det är bara den kalla köldens åker, där han sår fåror och skördar smärta. Eller är det kanske ändå ett stigma? Liknar hon inte ett helgon, flickan grå med blodlösa kinder? Kommer kanske hennes magra fingrar, hennes fötters förhårdnader att en gång skattas högre än hon själv gjorde då hon vandrade på Jorden? Kommer dessa söndervärkta, dessa djävulsträckdoftande ting att en gång ge besatta, ge halta, ge pestsjuka läkedom? Alla deras synder bär hon. Liksom spikar i händerna bär hon dem. Liksom spikar lemlästar markens vassa ting hennes fötter. Liksom en lans i sidan plågar henne hungern, liksom en gensägelse mot strupen henne törsten. Hon beder:

O, Du Eviga Sol, giv! Giv mig en handfull synder. Giv mig åter en. En rågad. Giv mig att saligheten må segra. Giv mig en handfull av vadhelst som stillar hunger, släcker törst. Giv mig åter att jag må kunna vandra för de som är större än jag. Ty jag är liten och måste därför orka bära syndares mörker.

Blinda som hedningar är de, dessa syndare. Den minsta systerns hand är redan överfull, men de ser det inte. Åter och åter lägger de sin egen överfullhet i detta smärtans djup, och det tycks dem vara mycket djupt. All världens mörker, all ångest, allt lidande kan det svälja, tror de. Och blir därmed saliga, tror de. Ty saliga är de som tror,* står det skrivet. Alltså är det ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså tror de. Alltså fylls ett djup som blott är en spegelbild än mer och växer till ett berg. Inferno är dess namn. Och hon som bär det är levande fruktbarhet. Men fråga inte efter hennes namn, ty i hennes orden saknar systrarna namn men kallas vad blott de heligaste tål att kallas. Hon beder:

O, Du Jordens Mitt, giv! Icke för egen del beder jag men för dem som icke själva förmår bära allas vår skuld. Icke om hjälp för dessa stackare beder jag, ty de är bortom hjälp, men om hjälp för mig. O, giv mig kraft att bära dessa hjälplösa på mina skuldror, liksom min rabbi* en gång bar dem.

O, hur lottlösa somliga kan vara! O, hur givmilda dessa samma lottlösa! O, hur underbart deras öde!

Och cellens namn var okänt.

Anmärkningar

Framsidan av ett antikt mynt från Rhodos. Ansiktet tillhör solguden Helios, Rhodos huvudgud, som på 300-talet f.Kr. stod staty vid inloppet till Rhodos hamn och betraktades som ett av antikens sju underverk. En venetiansk världskarta från 1442. Jerusalem är världens mittpunkt kring vilken de då kända världsdelarna Europa, Asien och Afrika ordnats. Medelhavet är placerat till vänster om och Indiska oceanen till höger om denna mittpunkt. Alltsammans omges av hav.
Framsidan av ett antikt mynt från Rhodos. Ansiktet tillhör solguden Helios, Rhodos huvudgud, som på 300-talet f.Kr. stod staty vid inloppet till Rhodos hamn och betraktades som ett av antikens sju underverk. En venetiansk världskarta från 1442. Jerusalem är världens mittpunkt kring vilken de då kända världsdelarna Europa, Asien och Afrika ordnats. Medelhavet är placerat till vänster om och Indiska oceanen till höger om denna mittpunkt. Alltsammans omges av hav.

Legend kommer från latin legere läsa via medeltidslatin legenda som bör läsas, detta enligt Elias Wessén i Våra ord – Deras uttal och ursprung. Legere betyder egentligen samla ihop, utvälja tillfogar Elof Hellquist i Svensk etymologisk ordbok. Han beskriver vidare en legend som en samling helgonberättelser o. d., som vid gudstjänsten upplästes å helgonens (osv.) åminnelsedagar. Ytterligare betydelser av legere är läsa igenom; att recitera, läsa högt; att välja sin väg igenom, korsa; att segla förbi, segla utmed; att plocka upp, stjäla; att snappa upp (nyheter, rykte), detta enligt The Bantam New College Latin & English Dictionary. Legend är en genre inom litteraturvetenskapen, ursprungligen använd som beteckning på helgonberättelser, senare i vidare bemärkelse om historier av uppbygglig, kristen karaktär. I folklore dessutom om vissa otroliga historier som berättare och åhörare tror på, detta enligt Litteraturens historia 2, redigerad av Hans Hertel.

Legenderna i Cellens namn utspelar sig under den så kallade medeltiden: en tid då den kristna idévärlden hade stor makt över människornas sinnen (åtminstone större än nu). Denna idévärld omfattade inte bara bibliska och exegetiska skrifter utan också förkristna föreställningar och traditioner, som den kristna kyrkan pragmatiskt inkorporerat. Boken är alltså historisk, eftersom medeltiden tog slut för ett halvt millennium sedan. Eller gjorde den inte det? Är vi kanske ännu medeltidsmänniskor? Åtminstone i viss mån? Aftonbladet återger fjärde augusti 1999 en sifo-undersökning som säger följande om svenskarnas idéer om överjordiska ting:

Drygt 30 procent tror att det finns änglar och fyra procent säger sig ha mött en ängel. 57 procent tror på en gud eller en andligt livskraft. 51 procent ber. Nära hälften av svenskarna tror att det finns ett liv efter detta. 60 procent menar att vi förr eller senare får stå till svars för våra handlingar. 25 procent tror på astrologi. 21 procent tror på reinkarnation och nästan lika många tror på healing. En majoritet tror att det finns en ond kraft i världen och nästan 20 procent tror att djävulen finns.

Det mesta av detta bör ha varit sådant som de flesta kristna medeltidsmänniskor trodde på och som alltså också många av nutidens människor tycks tro på. Jag blev förvånad när jag såg undersökningen: att det fanns människor som trodde på överjordiska ting visste jag men inte att de var så många. Hur som helst, om siffrorna i sifo-undersökningen stämmer är legenderna i den här boken inte bara vad de var avsedda att vara när jag skrev dem, nämligen resonemang kring tankar från en tid som var som ännu är en del av den västerländska kulturen utan att för den skull uppfattas som sanna samt allegorier för universella och tidlösa ting, utan också skildringar av vad som för många är realiteter.

Att tro på sådant som inte finns i alla tider varit utmärkande för människan framhålls av historikern Michael Nordberg i Den dynamiska medeltiden. Så här skriver han i början av kapitlet »Medeltida vidskepelse« (s. 398):

I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att ta upp den mycket vanliga föreställningen att vidskepelse och övertro florerade under medeltiden som varken förr eller senare. Vad är nu vidskepelse? Allmänt sett kan det väl sägas innebära irrationell eller oreflekterad tro på företeelser som direkt strider mot vad naturvetenskapen vid en given tidpunkt anser sig kunna fastställa. Det betyder att vidskepelse är relativ: många föreställningar som vi nu direkt kan säga är vidskepliga behöver inte nödvändigtvis ha varit det t.ex. på 1100-talet av det enkla skälet att de inte stred mot den dåvarande vetenskapen, utan gick att förena med den.

En annan sak man måste ta hänsyn till om man vill komma åt graden av vidskepelse under ett givet tidevarv är att se inom vilka kretsar den var utbredd. Det är inte speciellt uppseendeväckande om totalt outbildade grupper av människor är hemfallna åt mer eller mindre massiv tro på övernaturligheter och magi. Det har i själva verket varit det normala under alla tider, från antiken till nutiden. Då säger det mer om »bildade klasser« också delar denna övertro. Nästan alla samhällsklasser hos romarna t.ex. hyste den grövsta övertro på andar, vampyrer, spöken och häxor, och den folkliga religionen var överfylld av magi och besvärjelser. Vår egen tid, som ju borde veta bättre med tanke på naturvetenskapernas nuvarande ståndpunkt och den allmänna skolutbildningen, är förvisso inte bättre. I alla västliga länder uppträder de mest egenartade fenomen. Allsköns mystagoger vinner stora anhängarskaror för orientaliskt inspirerade religioner och religionssubstitut med uttalad antiintellektualism som minsta gemensamma nämnare. Tron på ockultism och astrologi upplever en säregen renässans, bortom allt förnuft och all rationalism.

Även om jag har en öppnare inställning än Nordberg till sådant som inte låter sig förenas med den moderna naturvetenskapens ståndpunkt och tror att vad en tid håller för osant en annan kan befinna vara sant (det har så ofta visat sig att vi inte visste allt trots att vi trodde att vi gjorde det att ingen något så när insiktsfull människa borde vara fördömande mot till synes orimliga idéer som inte kan vederläggas helt) håller jag med om kontentan av hans resonemang: att vidskepelse alltid funnits.

Kommentarerna nedan är avsedda att förklara sådant i legenderna som kan vara svårt att förstå och att ge förslag till tolkningar. De är inte avsedda att ersätta legenderna eller att vara ovedersägliga sanningar. Med andra ord, om det som står i kommentarerna inte stämmer överens med dina åsikter är det bara att bortse från kommentarerna.

Lejonet som ville vara mask

en helvit fjäril: lejonets förnuft, alltså den del av lejonet som kan tänka och som rimligtvis måste uppfattas som lejonet självt, som lämnat kroppen och förvirrat svävar omkring utan att förstå sin nya omgivning. T.ex. avbildades Psyche, de forna grekernas personifikation av själen, ibland som en flicka med fjärilsvingar, ibland som en fjäril. Psyché betyder för övrigt också fjäril.

finner dig i ditt öde: Lejonets öde var förstås att dö: ingen levande varelse kan överleva ett besök av Döden, här i maskgestalt.

Och cellens namn var okänt: stående tema i den här boken, som kan jämföras med Upp. 8:10–11:

Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert.

Jungfrun och enhörningen

Jungfrun och enhörningen: Det var under medeltiden en utbredd föreställning att en enhörning, enligt Marco Polos resor i Asien (s. 229) detsamma som enhörning, skulle låta sig fångas av en oskyldig jungfru.

Vit som hornet: Enhörningens horn är förvisso oskuldsfullt vitt men symboliserar också den något mindre oskuldsfulla företeelsen fallos.

Dolda för världen kan vi vara här i buskaget: ytterst en anspelning på Aeneas och Didos kärleksgrotta i Aeneiden av Vergilius (IV:160–72):

Himlen svartnar sakta alltmer, och mullrande åska
ljuder; det följs av hällande regn som blandas med hagel.
Tyriska jägare, troisk ungdom och Venus dardanske
sonson skingras åt alla håll och söker betäckning
var de kan; från varje brant forsar vattnet i strömmar.
Men till samma grotta söker sig Dido och Trojas
furste. Gaia och hon som ledsagar brudarna, Juno,
ger då sitt tecken: eldar glänser, och etern bevittnar
deras förbund; från bergets topp hörs nymferna yla.
Didos död, allt ont som följde leder sitt ursprung
från den dagen. Glömsk av anständigheten och skenet
söker hon inte mer att hemlighålla sin kärlek,
kallar det äktenskap, för att överskyla sitt felsteg.

Venus dardanske sonson: Askanios, son till Aeneas, hjälten i Aeneiden. Dido: Karthagos drottning. Trojas furste: Aeneas. Gaia: Jordgudinnan, liksom överguden Jupiters maka Juno bröllopets och äktenskapets beskyddarinna. etern: det femte urämnet, som i det aristoteliska universumet befann sig utanför de fyra övriga urämnena (jord, luft, eld och vatten) och som genom sin ständiga rörelse upprätthöll alla rörelser i planeternas sfärer. nymfer: kvinnliga naturväsen, mellanting mellan gudar och människor.

Den ovan beskrivna kärleksgrottan har sedan återanvänts av otaliga författare, bl.a. i många 1800-talsromaner i form av buskage o.d., där författaren låter hjälten och hjältinnan gömma sig när han vill antyda att de gör mer än bara promenerar hand i hand o.d.

Jhvh: I den hebreiska ursprungsversionen av GT finns endast konsonanter; vokalerna får läsaren själv fylla i. Jhvh är transkriptionen av de konsonanter som representerar Guds namn och som uttolkats Jahve och Jehova och kanske ytterligare något annat jag inte känner till. Periodvis har detta namn ansetts så heligt att det inte fått uttalas: istället har man läst herren (t.ex. användes i 1917 års bibelöversättning HERREN, medan Herren använts i den senaste översättningen).

min herre: hebr. adonai, en vanlig benämning på Gud i GT, och latin domini, en vanlig benämning på Kristus i NT.

ty jag är ju på sätt och vit hans like: enhörningen har ansetts symbolisera Kristus.

din starka hand: Handen, speciellt den högra, är i GT en vanlig symbol för Guds första person (alltså Gud i treenigheten Gud-Kristus-Den helige ande).

sublunariska varelser: varelser som lever under månen (av latin sub luna under månen). I medeltidens föreställning att jorden var världens centrum och omgavs av sfärer där himlakropparna (månen, Merkurius, Venus, solen, Mars, Jupiter och Saturnus) rörde sig är månens sfär den närmast jorden. Utanför Saturnus sfär ligger fixstjärnehimlen och utanför denna, enligt Cosmographia av Petrus Apianus (1539), eldhimlen, som är Guds och alla de utvaldas boning (Om människans värdighet av Giovanni Pico della Mirandola, s. 48 f).

horn: en symbol för det andliga, alltså det som ger enhörningen liv och ytterst är enhörningen.

den benige försångaren: döden. Dödsdansmotivet, döden i täten på en rad döda som höll varandra i händerna, var vanligt i medeltida konst. Medeltida balladdans leddes av en försångare.

de fallna: människorna. Syftar delvis på den synd Adam och Eva begick när de åt av frukten från Kunskapens träd och det straff de därmed fick av Gud men har också en djupare innebörd, nämligen mänsklighetens fall från att ha varit fria från beroende av till att ha blivit alltmer beroende av materiella ting.

Min käre, käre, käre, käre, käre, käre, käre vän: Käre/kära upprepas i början av legenden en gång och därefter två, tre, fyra, fem, sex och slutligen sju gånger. Sju är en vanlig symbol i många sammanhang, bl.a. i antikens Grekland – sju vise (Bias, Ceilon, Kleobulos, Periandros, Pittakos, Solon och Thales), sju underverk (Egyptens pyramider, Babylons murar och Semiramis hängande trädgårdar, Artemis tempel i Efesos, Fidias skulptur Olympiske Zeus, mausoleet i Halikarnassos, kolossen på Rhodos samt fyrtornet på Faros vid Alexandria) m.m. – och i medeltidens Europa – sju kardinaldygder (måttlighet, tapperhet, vishet, rättrådighet, tro, hopp och kärlek), sju dödssynder (högmod, girighet, vällust, avund, dryckenskap, vrede och andlig lättja) och sju sakrament (dop, konfirmation, nattvard, äktenskap, bikt, prästvigning och sista smörjelsen) m.m. Utan att för den skull föregripa varje läsares egen tolkning vill jag nämna att jag i Jungfrun och enhörningen tänkt speciellt på de sju fria konsterna (grammatik, dialektik, retorik, geometri, musik, aritmetik och astronomi), här uppfattade som mänsklig kunskap och förmåga i allmänhet och den utveckling av sådan kunskap och sådan förmåga som kan födas ur mötet mellan det mer jordnära, representerat av jungfrun, och fantasin, representerad av enhörningen.

Flickan och ängeln

en lie en svältande obesutten gömt: När lien ersatte skäran under medeltiden började säden skäras nära marken istället för högt upp nära axet. Det blev därmed mindre stubb kvar till foder, något som drabbade framför allt småbrukare med andel i gemensam betesrätt men inte många andra resurser (Bra Böckers Världshistoria 6, s. 33).

hennes fader fursten: För medeltidens högreståndsfamiljer var flickor oekonomiska: det krävdes nämligen en stor hemgift till brudgummens far för att en flicka skulle bli bortgift. Ett mer ekonomiskt alternativ var att placera sin dotter i kloster (Bra Böckers Världshistoria 6, s. 33).

min Herres sändebud: både det hebreiska och det grekiska ordet för ängel betyder sändebud.

stigma: (grek. märke). Stigmatisering innebär uppträdande av sår där Kristus sårades när han korsfästes (på händer, fötter och bålens sida). Enligt Novgorods krönika 1016–1471 var tecknet på att en pestsjuk bara hade tre dagar kvar att leva att han spottade blod (Bra Böckers Världshistoria 6, s. 21).

i blodet finns en människas livskraft: Enligt 3 Mos. 17:11 är allt kötts själ i blodet.

Den ludna varelsen är förstås inte en ängel utan en pestsmittad råtta. När råttan dött lämnar råttloppor den kallnande kroppen och smittar sin nya värd flickan.

S:t Rochus: helgon från Montpellier, född i slutet av 1200-talet med ett rött kors på bröstet, som tog hand om sjuka och sägs ha botats från pest av en ängel.

Den djävligt gode stackars saten

lägga ett röllekeorakel: Hur man lägger ett orakel (meddelande från gudom e.d. som måste tolkas av präst, profet e.d.) med röllekestjälkar beskrivs i I Ching, en kinesisk orakelbok som influerat bl.a. taoismen och confucianismen.

Livets bok med namnen på de som efter Kristus återkomst skall ha evigt liv i hans rike nämns i Upp. 21:22–27:

Något tempel såg jag inte i staden [det nya Jerusalem], ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet [Kristus]. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i Livets bok.

mina pucklar: resterna av den en gång skönaste ängeln Lucifers tappade vingar, som efter sitt fall blivit en ful puckelrygg.

mina ben. Om morgonen kan jag inte ens halta fram: anspelning på att Hefaistos, eldens och smideskonstens gud i grekisk mytologi, är halt. I Iliaden finns två myter om Hefaistos halthet. Enligt den ena var han halt när Hera, överguden Zeus hustru, födde honom, enligt den andra – och här tillämpbara – uppkom hans halthet när han slungades ner från Olympen, gudarnas boning, till jorden av Zeus efter att ha försökt bistå sin mor i ett äktenskapligt gräl och tog mark så illa att han blev halt. På liknande sätt slungades ju Lucifer till Jorden av sin skapare. Så här skriver Homeros i första sången (vers 584– 594):

Med dessa ord sprang Hefaistos upp från sin plats och åt modern
räckte han fram en pokal med vackra handtag och sade:
Mor, försök att stå ut! Ha tålamod fast du är bitter
och låt mig slippa få se med egna ögon min kära
moder bli misshandlad, utan att själv jag kan komma till bistånd
hur än jag lider med dig – ty att trotsa Zeus är förfärligt!
En gång försvarade jag din sak; då tog han ett stadigt
grepp om min fot och vräkte mig ut över gudarnas tröskel.
Hela den dagen lång, tills solen dalade, föll jag
för att till sist dimpa ner, i det närmaste halvdöd, på Lemnos.
Där blev jag funnen och ompysslad väl av det sintiska folket.

gudarnas tröskel: Olympen. Lemnos: en ö i Egeiska havet och centrum för grekernas hefaistoskult.

solens strålar [...] min vedersakares son: solen har ibland ansetts vara Kristus, världens ljus.

Judesko: Judarna anklagades länge för att ha dödat Kristus. Enligt 2 Mos. 3:1–5 får man inte beträda helig mark med skor på fötterna:

En gång när Mose vaktade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan, drev han dem till andra sidan öknen och kom till Guds berg, Horeb. Där visade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga, som slog upp ur en törnbuske. När Mose såg att busken stod i låga utan att brinna upp tänkte han: Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp. Då Herren såg att han gick för att se efter ropade Gud till honom ur törnbusken: Mose! Mose! Han svarade: Ja, här är jag. Herren sade: Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.

Såvitt jag förstår får skor inte bäras på heliga platser, eftersom de är orena. Speciellt orena för en medeltida kristen är förstås judeskor; när saten kallar pojken judesko är det alltså en rätt grov förolämpning.

Helgeandshus: medeltida benämning på städernas vårdhem för åldringar och sjuka (dock inte smittsamt sjuka och spetälska: dessa placerades utanför städerna på hospital). Helgeandsorden var en katolsk orden med uppgift att vårda gamla och sjuka, stadfäst av påven 1198.

det är väl någon mäktig herre som lämnat ett bidrag att kunna skylta med inför Gud i sin kammare: Hospital och helgeandshus tillkom genom donationer; att givarnas bevekelsegrund inte bara var välvilja mot sjuka och fattiga utan också – och kanske främst – mot sig själva visar inledningen till stadgan för Uppsala helgeandshus (Den svenska historien 3, s. 69):

Då den högste konungen, Guds son, den allsmäktige Herren Jesus Kristus vid denna tidens slut skall sitta på sin härlighets tron och giva var och en efter hans förtjänst, då skall han förkunna, att den hjälp och tröst, som av kärlek till honom haver blivit bevisad mot fattiga och sjuka har blivit bevisad mot honom själv enligt ordet: Jag var främling, och I härbärgeraden mig, sjuk och I besökten mig. Förmådde av tanken härpå hava några barmhärtige män, vilkas fromhet aldrig skall glömmas, som sågo och hörde, att många fattiga av brist på härbärge i synnerhet vintertid, fingo utstå det yttersta elände så att de ofta av brist på kläder dogo av köld, eller sjuka och döende fingo ligga på gatorna och torgen, på den Helige Andes tillskyndelse givit allmosor av sina av Gud dem förlänta ägodelar, för att till ett härbärge för fattige och till behövande sjukas nytta en boning måtte uppbyggas som i sanning skulle både kallas och vara ett Guds hus.

Den sanna lyckan

Man kan ju fråga sig varför jag använder tankeflöde i Den sanna lyckan men inte i Den djävligt gode stackars saten: båda huvudpersonerna är dock galna (ja, förvirrade är kanske ett bättre ord). Men medan saten egentligen är den ende kloke i en galen värld och inspärrad bara därför att han avviker från konventionen är han som söker den sanna lyckan inspärrad i sina av andra okända tvångstankar, vilka slutligen driver honom att kasta sig utför sitt livs sista stup. Det är alltså lämpligt att använda tankeflöde i Den sanna lyckan men inte i Den djävligt gode stackars saten.

de som hungrar och törstar ska bli lyckliga: anspelning på Matt. 5:6: Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade. Salig betyder bl.a. lycklig.

Segrarens lidande

det ptolemaisk-aristoteliska universumet: Klaudius Ptolemaios, grekisk astronom, geograf och matematiker på 100-talet e.Kr., framlade ett världssystem, som kom att bli förhärskande i Europa i åtminstone tusen år. Jorden var världsalltets medelpunkt kring vilken planeterna kretsade. Det hela inneslöts av de stillastående fixstjärnorna. I allt väsentligt lånade Ptolemaios sina tankar från den grekiske filosofen Aristoteles (384–322 f.Kr.).

Aristarkos från Samos (c:a 320–240 f.Kr.) var den förste som förespråkade ett världssystem med solen som medelpunkt kring vilken planeterna, inklusive jorden, kretsade.

Cellens namn

Man kan ju tycka att språket i Cellens namn är alltför högtravande för att vara en tiggerskas, men hon är egentligen inte en tiggerska utan en symbol för människors tro att deras allmosor efterskänker deras synder och gör dem saliga – även om hon förstås också är en tiggerska – och har insikter större än de som tror på allmosors makt att förlåta, ty hon står utanför sin egen värld, sin egen tid, kan se dem från ovan och avslöja deras lögner.

de rena, fina tiggare som samlat i sina luxuösa lador med gobelängbeklädda väggar och himlasträvande valv: De andliga tiggarmunkarna, som själva valt sitt kall, skulle egentligen inte äga mer än de stackars världsliga tiggare som störtats i olycka utan att själva ha valt det. I realiteten var dock tiggarordnarna ofta rika nog att kunna klä sina asketiskt kala kloster med furstlig lyx.

empyréen: (grek. brinnande), i medeltida teologi den ljushimmel där Gud, änglarna och de saliga hade sin hemvist.

hennes sargade hand. Den vänstra: I GT talas om hur Jhvh med sin högra hand utför än det ena, än det andra. Genom att låta världens skit läggas i tiggerskans vänstra hand vill jag framhäva att hon är Jhvhs motpol. Symboliken förstärks av det faktum att man på denna tid använde den vänstra handen när man tvättade rumpan efter att ha utfört sina behov. Så gör man förresten ännu i de flesta delar av världen, fick jag lära mig av min samhällskunskapslärare (som egentligen var elektriker, globetrotter, världssamvete och yogi).

Ty saliga är de som tror: anspelning på saligprisningarna i Jesus bergspredikan, exempelvis Matt. 5:11: Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont om eder.

rabbi kallas Jesus ibland i evangelierna; en rabbi, inte att förväxla med rabbin, var på Jesus tid en judisk skriftlärd.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.