Mats Kristiansson
Där haven möts

© Mats Kristiansson 2002

På perrongen

Där haven möts står tiden stilla.
Bäckar föds, och källor dör:
Där vitklädd flicka alltmer dränks i damm.
Där svartklädd pojke bränns av solens vind.
Där ängen är en avbild blott och avbilden en äng.
Där ensam vän får vänta på en vän.
Där tågen inte längre går.
Där slipers åter blivit mull.
Där här är där och upp är ner.
Där yin alltmera dränks av yang.
Där ord i sånger blott är ton och tonerna blir nya ord.

På grenen

Där haven möts står tiden stilla.
Bäckar föds, och källor dör:
Där vattnet blivit luft och luften fukt.
Där fyrens sken är dolt av fyrens sken.
Där här är där och upp är ner.
Där havets brus och nuets brus är ett.
Där ormen släppt sin stjärt och ringlar fram i sanden.
Där vågens skum är svart och vit dess kropp.
Där döda världar åter väcks till liv.
Där världen vridits kring sig själv tills slut och början mötts.
Där Gud med armar lyfta som i bön
förbryllad spanar upp i skyn från regnbågstoppen.
Där mänskor vandrar tyst i bävan på den sista tungan land.
Där varje sten är ädel och ädel varje våg. –
Där rosen blott är ros ...

Spegeln

Förvirrad ställer jag ånyo frågan:
Skall sången en gång åter ljuda?
Ljuv musik i världen finnas?
Då ser jag åter den förvrängda bilden,
liksom spegeln, illa sargad, stålbemängd.
En hastig glimt
men vet dock åter hur det är:
Av rödhet svämmar världen över –
blå är livets ocean.
Av gulhet är den djupt fördunklad –
vit är livets ocean.
Av brunhet skall den en gång kvävas –
svart är livets ocean.

Maskrosen

Och maskrosen? Dess ton är fast.
Ty den är inte bäck, ej heller källa
utan alla flödens upphov.

Kommentarer

Skrivet i Kiel-Flensburg-Skagen 10-11/8 2002 mot slutet av 2002 års tågluff i Västeuropa (Aalborg, Wien etc.) och Östeuropa (Krakow, Prag etc.).

Där yin alltmera dränks av yang: Forna Östeuropa blir alltmer likt Västeuropa.

Där ord i sånger blott är ton och tonerna blir nya ord: Hitlistemusik på engelska spelas överallt oavsett om den blir förstådd eller inte.

Där fyrens sken är dolt av fyrens sken: Skagens fyrar är välkända.

Där här är där och upp är ner: Precis så ser det ut när man vandrar på den spikraka vägen mot platsen där haven möts.

Där havets brus och nuets brus är ett: Ju närmare man kommer landets slut desto starkare blir havets brus.

Där ormen släppt sin stjärt och ringlar fram i sanden: Sandormen, en vagn dragen av en traktor, transporterar folk till Grenens yttersta spets, så att de slipper få sand i skorna och blöta kläder.

Där döda världar åter väcks till liv: På Grenen säljs en massa krimskrams med förlagor från olika tider till turister med habegär.

Där världen vridits kring sig själv tills slut och början mötts: Grenen Konstmuseum hade en utställning med några av Oscar Reutersvärds omöjliga figurer.

Där Gud med armar lyfta som i bön förbryllad spanar upp i skyn från regnbågstoppen: Utanför Grenen Konstmuseum står en skulptur av Carl Milles: Gud på regnbågen (ett litet förarbete till ett större verk som skulle stått utanför FN-skrapan men aldrig slutfördes eftersom Carl Milles dog).

Där mänskor vandrar tyst i bävan på den sista tungan land: Påminde mycket om scenen i slutet av Det sjunde inseglet, där de döda karaktärerna vandrar på led bakom Döden.

Där varje sten är ädel och ädel varje våg: Många plockade souvenirstenar och gick barfota i vattenbrynet på Grenens yttersta spets.

Där rosen blott är ros: Det fanns många nyponbuskar med både blommor och kart på Grenen.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.