Mats Kristiansson
Dikter 1993-2003

© Mats Kristiansson 1993-2003

The Dagger

Behold this precious artefact:
the dagger of eternal dawn:
bright legacy from Thule’s climes,
its pommel old as earthly soil.
With glistening blade in spotless hands
it may reveal its deepest realms.
A warning, though, consider this:
It may mean death or void or life.

(1993)

Höstsynestesier

Skrikande löv
i skimrande vind,
intiga fågelkonturer
på magra grenar,
dunkel död
i dystra dungar,
solens andedräkt
skummar mörkt.
I orkanens öga
vilar livet.

(1993)

Insikt

Jag omfattar allt;
min själ är kosmos;
jag är min själ;
den yttersta sanningen är min;
och denna insikt krossar allt
och uppenbarar allt:
sanningens intighet.

(1994)

Istid

All tid är synlig samtidigt:
Homeros rapsoderar;
Odysseus besegrar Troja och anländer till Ithaka;
Goethe sänder ut sin hjälte;
Werther läser girigt hexametern.
Tiden är frusen:
Dinosaurer, neanderthalare, homo sapiens,
Gud, Jesus, Darwin, Marx,
Adam, Eva, Ask, Embla,
Lif och Liftraser samexisterar.

(1994)

Uppenbarelse

Alla dessa bilder
är endast skenbart delar av kosmos:
miljoner individer, alla original,
har varsitt universum.

(1994)

Emblema Authoris

Ägglik, intig ickeexistens
förvandlad till bladgrön bladätare,
vilande i puppans purgatorio,
fjärilsfri, född(!) till purpurskimrande ängsliv.

(1994)

Eko

Öppna ögon:
blint stirrande
hålor
där intigheten
snart slukar
den eviga lågan.

Ljudande munnar:
ett eko
från förgången
tid
i nuets
kaos.

Karismatisk klarhet:
uråldrig
återfunnen
visdom
från Kosmos
rymder.

(1994)

Det skenbara

Det skenbara
som ännu är:

vatten, framviskande
svala gåtor
i fagra dälder,

kväve, rykande
ur frusna munnar
i morgondimman,

kornoceanens djup
där barn och guvernanter
ständigt drunknar,

cyklopstormen
i vars mitt
visdomen vilar.

(1994)

Sanningen

De förgängliga världarnas sanning:
det som skenbart är.
De eviga gåtornas svar:
det som inte är.

(1994)

Elegi

Sköra själar
snyftar
sorgsna sånger
om stungna skuggor
som solens sken
en gång belyst.

(1994)

Universum

En ocean
där stoft flyter?
En konstverk
som någon format?
En spegling
av en spegelbild?

(1994)

Skuggorna

Speglingar
som inte är
och därmed endast
intighet.

(1994)

Noss

Vita völvor sökte
förgäves fridens frö:
en ljuvlig kärleksört
i sidskäggpantens sjö.
Jättekvinnan avlade
ragnaröks grymma tre:
världens ulvkäftsvite
undgår inte Midgård.

Gersimiväna ten,
fagra sagalike,
Mardröll i jordisk hamn,
du forntidsborna mö
som vill i säll nejd av
vägvan Hrjod blev lägrad:
bålögdpantbrunnens dalar
röda blev ditt öde.

Sälla nejders sköldmö,
prisad för evig tid,
oskuldsfull, en ungdom
med fager kind och hug,
seglare på tidens våg
i Mimers mörka sjö:
åt Rigs jordiska ätt
du fångat fisken fin.

(1995)

samtidsbild I

jag fångar en fågel
en vinge som blöder
en aning ...
rök som skall komma
inhöljd i sig
och min andning

(1995)

samtidsbild II

rök eoner vilat
rök som aldrig
anat öde gruvligt
eget andras

(1995)

så viskar vi

som en sten
vinter
och en droppe
grumlad
viskar viskar
vi

(1995)

Ett vinterliv

Att höra våren slumra under tindrande kristaller,
känna solen smeka frusna hjärtan,
förnimma dödens dävna andedräkt i stumma hagar:
ett vinterliv:
en längtan.

(1996)

Lektion

Sök den svåra vägen:
finn det ljuva målet.

Sök först smärta:
finn sedan njutning.

(1997)

en plats att vila

som ljus
och kaffe bullar
en röd duk
i rummet
och i tiden
en plats att vila

(1997)

Skymningsland

Lyssna till vinden: den sjunger om sekler,
om kringströdda gator, om valar
som strandat i länder som glömts, som har vittrat
likt bilar som staplats i skogar som skövlats
av kedjor som härdats, av axlar som drevats,
likt laster av peppar som drivit i sekler
på lakan där valar har sjungit, har gungat
likt vågor som blottat sitt innersta väsen
för änglar, för älvor, för troll och för tomtar
som gungat i burkar av trä och av marmor,
som vittrad i tidsnöd vill hinna försvinna,
vill undfly det öde som drabbat de fagra, de älskliga kroppar
som givit den former, som givit den kurvor, gudomliga, väna,
som vilat i sekler, som velat försvinna
men fångad har väntat på syra, på vittring av öde, av död
och en vindstilla värld.

Förföriskt rodnar asfalten.
Ömt skuggar karosser dess hud.
Röda vaggar vägrensblommorna.
I fjärran glänser en stad; den ropar:
Evig! evig! är ungdomen!
Njut doften av nyöppnad sekt
och mesmeriserande terpener:
av att färdas i en gränslös värld!

Vi gungar fulla till musiken,
talar stumma till publiken,
lyssnar döva till mimiken,
dansar lystna – se plastiken!
Sviken, sviken är publiken.
Se på liken! Se på liken! –
Evig, evig är musiken.

En flicka sitter ensam på ett block av frigolit.
En burk, en kam, ett ärgat land är slängda där bredvid.
Jag ropar: Kom, prinsessa! Kom! Bli åter ung!
Hon svarar inte, lyssnar, tiger, väntar på sin kung,
som säger för sig själv: Min kära är ej ung som förr.
Hon borde kommit när hon kunde
och förblivit evigt ung som björkens löv,
som regnets stänk,
som tallens barr,
som åskans blixt.
Hon borde lyssnat till sin kung ...

(1997)

Dåtiden

Jag vill visa dig en vacker värld men lever aldrig där du är.
Alltid är jag någon annanstans: fjättrad i fjärran rymder.
Min tanke lever inte där jag synes leva.
Drunknad i urdjup skriker jag i natten:
Befria mig! För mig hem! Hjälp mig leva här och nu!

Jag lever inte här och nu.
Plågad likt Odysseus på okända hav men utan hans förslagenhet
undrar jag om jag någonsin skall nå mitt Ithaka: min samtid.

Resenär i tid och rum är mitt namn.
Oändlig frihet har jag men är därmed fånge i gränslösheten.
O, fånga mig! Ge mig frihet att åter upptäcka världen!

Denna smärta!
Denna sorg över att inte kunna lämna gårdagen,
känna framtidens andedräkt och åter kunna leva!

Jag fångade mig själv, förstås.
Vem annan kan fånga ens tankar och förnimmelser?
Endast jag kan således befria mig själv.

Att leva då för att kunna leva nu?
Ja, så har jag alltid levt.
Att leva sedan för att kunna leva nu?
Ja, så skulle jag vilja leva.
Att leva nu?
Nej, aldrig har jag riktigt levt nu.

Jag vill visa dig en vacker värld ...

(1997)

Tandens tid

Ärga, patina,
bedjer blottad
osköna skökan.
Etern äskar
ärbar vandel.
Fall i äriln,
fallne frände,
svarar Hades.

(1997)

Vid dörren

Fastnaglad vid dörren av tusen naglar
kan jag inte öppna min framtid
trots att träet är murket som världen
och lås och spikar rost på marken.
Här ute lutar sig tusen tungor mot blodet,
där inne tusen skuggor mot strupen.
När förruttnelsens arbete är över
skall en vind skingra smulorna.
När illusionen upplösts
skall blod och strupe åter bliva ett.

(17/12 1999)

Den hängda

En sandstorm är den inre klippan,
ingen röst i havet än.
Jag är en fågel blå
som hänger mellan liv och liv.
Av aska dold är spindelväven röd.
Jag väntar brun som eggen vid mitt hår.

(18/12 1999)

när när när ...

när när när
och i allt detta
kysser kyssen kyssen
på dess röda röda skri

(Skara 27/8 2003)

var var var ...

var var var
ty under under
tåras tårens tår
och svarta svarta ärkeport

(Göteborg 5/10 2003)

Anmärkningar

samtidsbild I

Skriven 1995-09-08 med anledning av Frankrikes provsprängningar av atombomber på Moruroa-atollen; dessa provsprängningar hotade såvitt jag minns (13/4 2011) att utplåna atollen fullständigt.

samtidsbild II

Skriven av samma anledning som samtidsbild I.

Tandens tid

Skriven för att visa hur felaktiga lixvärden kan vara. Lixvärdet för dikten Tandens tid är 12 (mycket lättläst, barnböcker). Lixvärdet för meningen Under kvällen visade Sveriges television Anslagstavlan, Kulturnyheterna, Regionala nyheter, Rapport med A-ekonomi, Krig och fred, Kulturnyheterna, Sommartid och Hammarkullen är 82 (mycket svår, byråkratsvenska). Jag tror de flesta skulle säga att dikten är betydligt svårare att förstå än meningen, alltså precis motsatsen till vad lixvärdena indikerar.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.