Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Ulla-Britt Johansson
Jag är Sara

© Ulla-Britt Johansson 2003

Det här är historien om en ensamstående mamma. Hon känner sig utbränd, söker hjälp, som resulterar i år av lidande, tvångsmedicinering, våldtäkt, förnedring. Mitten av 70-talet, en låst avdelning på ett mentalsjukhus. Hit förs de stökiga människorna, de som samhället inte förstår. Avdelningen kallas Stormen.

Jag är Sara, det här är min historia.

Jag arbetar – jag är mamma, jag vill så mycket

jag är trött – orkar inte baka bullar, orkar inte leka

jag bara arbetar

hämtar på dagis

handlar

städar

hjälp!

när ska jag hinna andas?

jag vill ju bara springa i sanden med min älskade dotter, baka sandslott ...

Det är kaos, pengarna räcker inte, hur jag än arbetar.

Mörkret sänker sig.

Sjuk? Nej, bara gått in i väggen. Omgivningen dömer: Sjuk. psykiskt insuff, så står det på mitt läkarintyg.

Samhället dömer: Sjuk.

Inlåsning? Ja, säger samhället.

Barnet? Fosterhem, samhällsvård.

Jag förstår ingenting.

Jag skriker, sparkar, slåss.

Se, säger samhället.

Se, säger människorna.

Vaknar upp, jag är yr, ser dåligt – är jag inne i dimmorna?

Min Gud, var är jag? Vad har hänt? Jag kan inte röra mig. Lodrät ställning – omöjligt, tar mig till dörren ... krypande, berusad? Är jag berusad? Hallå, finns det någon där??

Darrande tar jag mig ändå upp i lodrät ställning. Frågar mig ånyo: Vad är det som har hänt?

Tusen frågor passerar mitt huvud.

Han, för det är en han, kallar sig vårdare, ger mig piller ... vita rosa, gröna, han säger att jag är på ett sjukhus, att jag är sjuk, jag stupar i säng.

Vaknar, hur länge jag har sovit vet jag inte. Är det natt eller dag? Allting verkar så overkligt. Absolut att något är fel. Till min fasa upptäcker jag att jag är fastbunden! Kring handlederna har jag läderband, likaså vid anklarna. Även runt magen finns ett bälte. Kämpar för att komma loss ... det går inte. Skriker ... gråter ... grips av panik. Sjukhus, sa ju killen som påstod sig vara vårdare ... kan inte stämma ... fängelse? En möjlighet. Eller är jag död?

Eller är detta skärselden? Bältena skär in i mina handleder, det gör ont, när som helst kommer det att börja blöda. Jag kämpar för att komma loss, men det går inte. Min gud, tänker jag ... hjälp mig ... hjälp mig NU, DIN SÅ KALLADE BARMHÄRTIGHET, JAG BEHÖVER DEN NU.

Dörren öppnas, vårdaren kommer in. Jag skriker, vrålar: TA LOSS MIG HÄRIFRÅN!

Vi var tvungna att lägga dig i bälte, säger vårdaren. Vilka VI? Vi, sjukvården, fortsätter han. Du var orolig. Jag är inte orolig, men jag blir, eftersom jag är fastbunden.

Han lossar på bältena. Jag är groggy, ser dubbelt. Munnen är torr som en öken. Vatten, måste ha vatten. Jag vill hem från detta Hades.

Nu minns jag. Min dotter, herregud, jag måste hem till henne.

Vad är det som händer, kan någon förklara?

Nej, ingen förklarar, förutom vårdaren, som påstår att jag är sjuk. Lilla gumman, säger han. Vi ska ta hand om dig.

Tittar ut genom fönstret, tycker mig se min dotter därute, försöker febrilt att öppna fönstret, det går inte, även fönstret är låst. Allting är låst här, mina kläder pengar och tillhörigheter är inlåsta.

Darkness, detta är darkness. Skuggorna är långa och mörka – jag darrar – jag är rädd. Jag känner fruktan. Spring, tänker jag – spring för ditt liv – det går inte, benen bär mig inte.

Sitter i sängen, har fått saft. Munnen, fortfarande som sandpapper. Någonstans hör jag The dark side of the moon med Pink Floyd. Är det inne i mitt huvud eller verklighet?

Men baksidan av månen, visst känns det så. Det smakar medicin i munnen. Jag vill inte ha medicin, hör ni det. Jag vill inte ha medicin, jag vill hem, jag är inte galen, bara trött.

Men du är inne på vårdpapper, säger vårdaren. Vi bestämmer om du ska ha medicin eller ej.

Vårdpapper, tänker jag. Vad fan är vårdpapper?

Krånglar du, säger vårdaren, då får vi lägga dig i bältet.

Nej, snälla inte det!

Vaknar upp till samma helvete – försöker komma loss – jag fryser – hjälp. Jag är ju naken – förutom sjukhusskjortan. Jag skriker – om och om igen, nu är mina handleder såriga.

Det känns som demoner jagar mig – jag springer i en skog omgiven av ormar – nu förstår jag – det är medicinerna som gör att jag ser syner, det är de vita, rosa pillren, sprutorna, bältena, hela jävla situationen som jag befinner mig i som gör att jag känner mig yr, svamlig.

Vita rockar, röster – nu måste jag tala om för dem att jag vet vem jag är, att detta är ett misstag – rabblar mitt personnummer. Nu måste de förstå, tänker jag, att det är fel att jag ligger här fastbunden, drogad.

Besök, får mina tofflor!

Besöket frågar: Varför kryper hon?

Vårdaren svarar: Dom blir såna.

Jag hör: dom, alltså hör jag till dom.

Kärleken till nästan? Fanns den? Knappast här.

Jag längtar ut – vill ha frisk luft – du skall få gå ut, får jag höra, men inte ensam, inte ens i grupp, du är för snurrig.

Han, vårdaren, skall rasta mig. En rastning som slutar i en ren VÅLDTÄKT i kulverten – källaren – långa gångar – jag klänger mig fast i vårdaren, vill ha tröst och förståelse, han utnyttjar situationen, för mig till ett rum. Oj, vad händer? Tafsar han på mig? Var det ett samlag mellan en man och en kvinna? Nej, det var en våldtäkt på en drogad patient, utförd av en vårdare. Skall det vara så här, tänker jag. Ser dimmigt. Någonstans inne i mig går något sönder, och jag vet att detta är fel. Jag vet att detta var ett övergrepp, ett pris jag fick betala för att få frisk luft.

Vill ringa, får inte. Här är jag alltså fråntagen allt. Du är inne på vårdpapper, heter det.

Jag förstår ingenting, vårdpapper, hur, av vem?

Detta måste ändå vara demonriket.

Håller ordning på mitt personnummer. Rabblar det för någon som säger sig vara läkare, eller är han?

Han ser inte frisk ut, det stormar i hans ögon.

Människor på led, oroliga. Jag är en av dom. Det är duschning.

Men jag vill duscha ensam, det får jag inte. Tvång? Ja, det var tvång.

Killar, vårdare i plastförkläden, stövlar på fötterna. Jag känner mig förnedrad, naken och utlämnad, blir intvålad – avspolad. Känner mig avskyvärd och absolut inte ren. Återigen skriker någon: DU ÄR INNE PÅ VÅRDPAPPER!

Stilla undrar jag, om det stormar lika mycket i mina ögon, som det gör i de ögon jag möter utanför mitt rum – min sal – min cell.

Vansinnet lyser där ute. Ser ingen skillnad på personal eller andra patienter, bara den personal som har vita rockar vittnar om att de inte hör till oss intagna.

Nycklar som skramlar – skrik – ångest, fler än jag som inte vill. Jag känner mig vanmäktig, oförmögen att göra något åt:

Nozinan.

Mallorol haldol mera nozinan till natten.

Journalanteckningar: Vid höga doser nozinan svarar inte patienten på tilltal. Nej, det var ju just därför det var höga doser nozinan, som man blev oförmögen att svara på tilltal.

Jag undrar om det var för min skull. Om de verkligen trodde på medicineringen, eller var det för att personalen skulle få lugn och ro?

Det var knappast för mig. Vad jag vet så här efteråt är: Livet blev sig inte likt efter några veckor på Stormen, det skulle ta år att hitta tillbaka till sig själv. År att återvända till Jag som jag hade rätt att få vara.

Ni skulle ha lyssnat, tänker jag.

Andra journalanteckningar: Hon redogör väldigt klart för sin situation. Är vältalig. Lugn, men efter att samhället tagit hand om dottern, märks en klar försämring! Var det så konstigt?

Försämring? Naturligtvis. Brutalt tog samhället hand om min älskade dotter, placerade henne hos av samhället utvalda fosterföräldrar, med en hysterisk religion som rättesnöre.

Med vilken rätt gjorde ni det? Det sägs att i stormen öga är allting lugnt ... Jag uppfattade det inte så.

Ute i friheten – omtumlad – med en kropp fylld av psykofarmaka – fast besluten att fixa det.

Jag hade en del svårigheter – hur sover man i en säng? Hur somnar man utan medicin?

Mitt livslängtans-rum stod tomt. Borta var skratten, leken. Mitt hem stod där och hånade mig.

Mina växter hade för länge sedan dött – ingen hade brytt sig om dem.

Jag kände mig lika död som dem – stum – iskall inombords.

Egentligen fanns det inget mer att säga, orden hade för länge sedan tagit slut.

En lång het sommar tog sin början. Andra människor talar om för mig att jag inte bör ta kontakt med min dotter. Till dottern sägs likadant, du bör inte ta kontakt med din mor. Våra band var starka, vi visste att samhället, fosterföräldrarna, gjorde fel.

Var brottet störst mot modern eller barnet? Antagligen lika stort, lika fel mot bägge. Med vilka mått mättes situationen? Hur mycket hänsyn togs till barnets känslor? Till moderns känslor?

Hade vi något val? Det sägs att människan gör egna val ... här valde andra ... käpprakt in i helvetet! Ändå sitter jag i detta nu – med en fullständigt klar bild av vad som hände.

Ingen kan någonsin ge mig tillbaka förlorade år – men jag blev en visare människa. För dom som gjorde felen finns alltid en bortförklaring!

Ingenstans i några journaler står om övergrepp, eller att det kunde hända att personal kastade skorpor på golvet och sa: Här har du. Vatten finns på toaletten!

Jag lyckades ta mig UR.

Min dotter och jag hittade tillbaka till varandra, tyvärr så dog hon i en trafikolycka 1992, endast 27 år gammal.

Även den sorgen har jag bearbetat och den är idag hanterbar.

Sara.

Anmärkningar

Förutom att vara en fristående text här ingår ingår Jag är Sara i Ett stycke liv med korta texter av kvinnor från Skaraborg.

Kommentarer

Onsdag 3 december 2008

Oförstående människor

De behandlar folk likandant idag fast mer diskret. När jag sökte hjälp för att jag hade det jobbigt hemma så vände sig ALLA ryggen till. Ville inte hjälpa någon som hade ambitioner. Jag blev utbränd och fick en psykos endast 23, 24 år gammal... Jag var inte självständig och motarbetades av min familj. Det ända jag ville var att göra mig fri från dom. De tvingade mig ta medicin ända tills idag eftersom jag forfarande bor hemma. Istället för att försöka hjälpa mig tvingar de mig att ta medicin som jag mår dåligt utav. Läkaren gav mig höga doser Nozinan fastän jag inte hade några problem att sova men de insisterade på att jag hade det. Jag bad dem att sluta ge mig nozinan men de lyssnade inte. Läkaren förnedrar mig genom att ignorera vad jag säger. Vadå mår du dåligt av PILLER? Nej, medicin säger jag. Historien är komplicerad. Men än idag forsätter dom att tvinga på mig medicin... Min mamma har övertalat dom. De har förstört mitt liv som jag till att börja med inte hade...

H


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.