Marianne Andréasson
Livsvillkor

Tiden

Tiden rusar,
tillvaron rusar,
tanken rusar,
jag rusar
– tror att jag måste
i alla fall

Fast jag vill
stanna tiden,
stanna tillvaron,
stanna tanken,
stanna livet

stanna,
för att kunna förnimma,
ana,
känna,
vara till i allt,
som är
av tid,
av tillvaro,
av tanke,
av liv ...

Junidimman

Dimman lättar,
ljuset strilar in mellan dimvågorna
– siluetter av träd, hus
blir suddigt synliga

Det är som livets egen morgon
– som om den vaknar
för första gången

Allt urskönjes alltmer,
som varit dolt i dimvågorna och mörkret
– kliver fram,
som de först nu fanns till

Livet finns där
och det vill levas

Ljuset av solens första strålar
ger ett särskilt skimmer
även åt de dimvågor,
som dröjer sej kvar,
som om de ville
vara med om dagen
och ej endast leva nattliv

Ögonblick

Livets byggstenar
– ögonblick,
några finns där livet ut
– bestående,
ej förstörbara

Andra finns där i vår närhet
– uppdykande,
när vi trodde,
de var begravda i ruiner av det,
vi lämnar efter oss
längs vägen

Något önskar vi behålla i vår hand
för att orka,
när stormen rasar inom oss,
men just de slinker ifrån oss
tillsammans med allt annat,
som lämnar oss bit för bit

Livskontroll

Du har ditt liv under uppsikt,
du vet vad du skall och vill,
måste och gör

Du utgår från liv,
hälsa och kraft,
att du bär på det ingen annan gör
– odödlighetens syndrom,
att alltid kunna,
att ej drabbas,
att du ser och vet,
att du står över det,
som drabbar andra,
att din hälsa är given,
att du är given,
att Gud är given

och ändå är du bara en människa,
som vilken sekund som helst
kan slås ut ur ditt eget system,
och ej duga till att ens veta,
att du är du

Se din litenhet,
medan du har förmågan,
så kan din litenhet bli din storhet,
även om allt rasar samman,
i det som du ser vara viktigt

Ju mindre du blir
– desto större blir livet

Måsten – Borden

Vi kämpar,
vi fixar,
vi måste,
vi gör,
vi tror att det ger oss det,
vi längtar efter

Vi ser ej,
att det tär
– tar från oss
det lilla vi har,
som skulle räcka till att göra
det vi ville och borde

som ger det,
vi skulle leva på resten av året,
när mörkret kommer över oss,
när blomman
ej längre skänker tjusning
och himlen förbytts i grått,
när längtan efter nytt ljus
har intagit sin plats i vårt hjärta

Jag ville ej måsten
– jag ville borden

Morgon

Morgonens skimmer
ger lyster
även på det,
som ej glimmar
Det bedrar,
men är en tillåten bedragare
– en bedragare
vi välkomnar

Solen genom dimman
får det spruckna,
slitna,
att glimma

Så vill också jag glimma
Därför välkomnar
jag ljuset
– det ljus,
som ger skimmer
åt min värld,
vilken har djupa sprickor

Livsinsikt

Är livet det vi ser,
är livet det man är,
är livet det,
som finns
runt omkring?

Är livet det
som brusar,
stormar,
ropar,
ger vinst,
ära,
kunskap?

I så fall,
äger du ej livet,
när det har tystnat
omkring dej,
när du ej är med i makten,
berömmelsen
– när du bara är du

Och ändå
är det då,
du kan ana livet

– inget skymmer längre din sikt

Annorlunda liv

Står jag bredvid livet
och ser på?

Det ser annorlunda ut
– annorlunda
mot det liv,
jag förut ägde

Dagen var fylld
av allt göra
– så skulle det vara
Var fanns reflektionen
över dess vara?

Nu är livet ej göra,
utan vara
Därför känns det annorlunda,
men ett annorlunda,
som börjar djupna,
för att landa i mitt jag

Kanske är det så här
att stå bredvid
och se på livet
och ändå äga det

Tillfälligheter

Livet rymmer tillfälligheter
– slumpen kallar vi det,
ödet med större tyngd,
Gud blir för mycket

Och ändå vittnar livet om,
att det du mötte
var något,
som gav en ny dimension
– mötet förändrade din tanke,
tillförde glädje,
livet fick en ny riktning

Kanske är tillfälligheten Guds möjlighet
att visa sej,
att gripa in i ditt liv,
att öppna ny väg att gå

För honom
som det står skrivet om,
att allt är möjligt

borde en tillfällighet
vara en bagatell

Beröring – Livet

Livets beröring
kan vara så stark,
att du värjer dej

Hur skall du orka möta det,
som får hela ditt inre att vibrera,
dina skyddsmekanismer att rasa
– de som du skapat
för att leva ett lagom liv

Men beröringen är
ändå ett tecken på,
att du är vid liv under höljet

att du fortfarande har en möjlighet
att bli delaktig av människovillkor

Smärta – Möte

Inte vet du,
att medan vi står här
– byter tankar,
ord,
glädjeuttryck,
delvis blandat med allvar
– pågår en rasande kamp i min kropp

Inte ser du,
att jag kastas mellan din värld
med diverse ting,
som skall göras,
har gjorts och är,
och min egen,
som just nu är
att hålla mej upprätt,
uthärda,
klara mej över vattenytan,
när jag egentligen,
redan har drunknat

i kaos,
smärta,
bly,
brännande lava,
kraftlöshet,
– förlust av allt det,
som vi tar för givet

Hur skall en människas villkor i livet
förstås av en annan,

när vi är så bra på
att dölja sanningen
för själva livet

– att orka vara i det,
precis som det är

Växa ensam

Det är först,
när ditt liv fallit itu,
du ser vad livet var
Det är först,
när du måst hitta dej själv i livet,
som du kan leva ditt liv

Förut formade du livet med någon
och mycket i omgivningen
var främmande och hotfullt

Nu går du på egna ben,
stapplande men ändå
steg för steg,
och du finner,
att det går
– det främmande,
hotfulla blir en bekant,
som kan bli en tillgång

Insikten att du kan
mer än du visste,
att du måste,
det du inte kunde,
att de små stegen vidare
är en seger i det nya livet,
som är ditt,
bara ditt

– en dag blir ni också vänner

Sjukbesök

Kontakten är direkt
– ingen tid spills
till att ta sej igenom
rum efter rum
för att komma fram till det viktiga,
det som ger mötet betydelse

Det är lättare
att möta en människa,
när man slipper ifrån
alla onödiga energislukare

Kanske blir det så,
när svagheten är så svag,
att de nya livsvillkoren
har kastat om våra vanliga repliker

I det finns en befrielse
som den,
som inte vistas i svaghetslandet
borde unna sej

Livsrytm

Du har din rytm
och jag har min
Ibland kan vi följas åt
– ibland ej

Att följa sin inre rytm
är att släppa stress och jäkt,
att göra det man gör
med alla sinnen
– djupt förankrad
i det inre djupet,
i det som är du

Harmoni mellan det du är
och det du gör,
bär dej

I stress,
jäkt och ytlighet,
hinner du ej med
– allt sker i det yttre av du
och ej i samklang
med livsrytmen omkring dej

I det vilar växten, djuren
för att slå ut i full blom,
i all kraft,
när det är tid

Om du försöker bryta knoppen,
öppna den,

blir det ej något av den
– den blir förstörd,
den utvecklas ej till sitt ämnande

Du är ej utvecklad,
färdig till det,
du är ämnad att vara,
när du drar iväg i egen rytm
och ej känner in,
det du är ämnad till

– en ljuvlig, rik,
doftande,
färgstark,
kreativ,
lugn,
harmonisk människa
i samklang
mellan kropp och själ

Förlåtelse

Hur mycket kostar det mej
att leva i förlåtelse?

Min tanke vill,
mitt hjärta vill,
men vill handen sträckas ut
och ta den andres hand i sin
– en hand,
som visat avstånd och fientlighet?

Är mitt hjärta,
min tanke,
mina sinnen så starka tillsammans,
att de förmår handen
att göra det,
som ger hela mitt jag frihet?

Egenkärlek

Stor är den,
större kan den bli
Mäktig är den,
mäktigare kan den bli
– om den ej bromsas,
kan den ta över allt

Den tar alla utrymmen
i anspråk,
de som är avsedda för kärlek,
godhet,
ödmjukhet,
respekt,
och du kvävs inifrån av det,
som hindrar sin motsats
– kärlek,
att ha en chans

Kamp

Kampen kämpas varje sekund
– i det lilla,
i det stora,
inom mej,
runt omkring mej
och på avstånd
under hela livsvägen

Den vardagliga kampen
sliter kanske lika hårt
på en människa
och hennes relationer,
som den större,
mellan olika makter
på avstånd

Det är när människan drabbas
öga mot öga med det,
som tar ifrån henne något,
som hon känner,
hur hon slits itu
– av tysta ord,
av hårda ord,
av respektlösa ord,
av saknad av närhet,
kärlek,
som borde finnas,
av död, förlust,
av förtryck, våld, hemlöshet

Att drabbas av sig själv,
att se sig själv
– tomheten, skalet,
ett liv som snart är passè,
rädslan för död, farväl,
att ej ha levt meningsfullt
är kanske det svåraste

Inom en människa
är avgrunden djup
och längtan efter frid,
harmoni lika stor
– oavsett,
var man befinner sej
på livets slagfält

Det är människans lott
med att vara människa

Ensam i ensamhet

Vi lever våra liv
– ibland nära varann,
jämsides,
delande,
givande,
tagande i tro,
att vi är ett

Och ändå
har han gett varje människa
sitt eget liv att leva,
som ej kan levas av någon annan

Någon annan
kan ej nå det innersta rummet,
som vi kanske själva
ej funnit än

I ögonblick av ensamhet
kan vi ana djupet,
där ingen kan nå oss
mer än jag själv

i det frö – drömmen,
som fanns från början

i den är han med
– han som såg till,
att det blev just jag

Beröring – kärlek

Beröring,
då jag känner livet,
– något får mina inre strängar
att vibrera
Ibland blir ackordet värme, glädje
och mitt inre fylls
av den sköna tonen,
som letar sej fram i alla möjligheter

åtföljande av en vila,
en vila i det,
som är jag själv
– det räcker nog

Ibland slår det an ett vemodsackord
och känslan dröjer kvar
– sorg över något,
längtan efter det som varit,
vemod över att det blev,
som det blev

Kärleksackordet som uppstår,
när beröringen av din hand
söker min
– då når vibrationer till djupet
av smekningen
i vetskapen,
att det är du,
som berör mitt jag

– lyckan vill abonnera

Mormor

MORMOR
– ekar det genom rummen
på det speciella sätt,
som bara du kan säja det

Jag blir någon,
som jag aldrig varit,
som jag ej visste,
jag kunde bli
– just för att du är den,
som funnit en egen kanal
till mitt hjärta
– en tidigare obrukad

Nu har det blivit
en upptrampad stig,
där vi kan ta oss
fram och tillbaka

Glädjen är stor och speciell,
och värmen i bröstet
smälter ner all gammal is

Inte visste jag,
att ett ord,
en närhet
öppnar så många rum

Tillsammans

Tillsammans
– det är då man lever,
tillsammans med dem,
som är viktiga i livet
Då sker möten på djupet,
på bredden,
på höjden
– obegränsade
Vi behöver ej testa,
ej analysera,
ej försvara,
ej avvakta
Vi ger ut och får tillbaka
– vi följer med impulsen,
spontaniteten
utan rädsla för det,
som händer

Det som händer är,
att någon tar emot,
möter med respekt
och kärlek
– du behöver ej ångra,
det du sa
eller inte sa

Harmonin och glädjen följer dej,
och stannar kvar
som en värmekälla,
när du går ut
och stänger dörren

Bestående glädje

Efterdyningen av glädje
är ej alltid glädje
Den blandas ibland med sorgen
över den andres oförmåga
att ta emot den glädje,
som finns

Jag önskar,
att jag kunde skära ut
ett glädjestycke ur mej,
för att plantera det hos dej,
utan omformatering,
– bara som den är,
så att du kunde
en liten stund
få känna av värmen,
den sprider
i alla små utrymmen
Den får de frusna hålrummen
att tina och fyllas av varmvatten

Kraftkällan,
som finns i glädje
– den äkta glädjen,
är jag rädd om,
men jag vet,
att den förmeras,
när den får utvidgas

Min käraste,
ta emot glädjen,

som finns i livet,
i kärleken,
tillhörigheten,
gemenskapen,
barnen,
skrattet, leken
stimmet, stojet

Låt ej kraven,
ordningen,
reglerna,
måsten
ta kål på det enda,
vi har mycket av
– glädjens gåva

Vi har ej råd
att försumma det,
som kommer till oss,
då vi har svårt
att sträcka oss
– nå dit,
där det finns

Saknad

Du är i min tanke
– jag i din

Ibland når ej
dessa banor varann
De går i olika riktningar
och i stället för att mötas,
glider de allt längre bort
– avståndet ökar

Vi bär olika villkor med oss,
minnen, liv
och utifrån dem
möter vi det nya,
det gemensamma livet

Inget kan hindra,
att tanken går isär,
även om vi vill
vara förenade
och dela,
följa varandras spår

Jag saknar dej
på min bana,
och visst undrar jag,
om du saknar mej

Ibland kan det vara
ett andningshål,
att gå ensam i sin tanke

– att ej dela den med någon,
men då för att man väljer,
och ej,
för att inget val finns

Jag vill följa dej,
när det är möjligt
för att slippa känna saknaden

Meningsutbyte

Orden växer
Rösten växer
Känslan växer
Jaget växer

Hur skall något mer än jag
få rum
i detta rum?

Kampen om det
som finns,
finns mellan oss
Vem skall vinna det,
som är viktigast?

Det är ej orden,
ej andemeningen,
ej förståelsen,
ej rättsägandet

Det är respekten,
kärleken,
ödmjukheten
för dej,
som jag älskar

Därför krymper jag
– orden vill ej,
känslan dalar,
rösten vilar

Blott handen söker
din hud,
din hand

Ögat dröjer kvar,
när det funnit dej igen
Kroppen längtar efter
den kyss,
som är vår

Talande tystnad

Tystnaden,
som följer på meningar,
ord,
som ej skulle ha sagts,
som var onödiga
i sitt omfång och längd

– är fylld av mer ord
än vi nånsin kunde kommit på,
om vi hållit på länge

I den finns allt,
vi velat säja,
skulle ha sagt,
skulle behövt säja,
förklarat oss till slutet
– kanske allt,
för att få sista ordet

Nu har vi var och en
sista ordet inom oss själv

Vilket är bäst,
att säja dem
– orden,
eller att tänka dem
och låta tystnaden tala?

Den kanske blir det,
vi ej ville

Fotot

Jag ser dina ögon
möta mina från fotot

känner,
att jag ej har en aning om,
vad som finns där bakom,
– vad som är du

vet ej,
om dina ögon ser,
söker mina
eller ser förbi mej

Mitt yttre kanske ej
är det du ville
– intresse saknas,
för det som är jag

Vi kunde veta mer,
om vi valt att vilja

Skall vi nånsin pejla
varandras djup?

Min litenhet

Min litenhet
är ständigt närvarande
– jag räcker inte ens till
för den jag älskar,
för de närmaste omkring

Och ändå tror jag,
att jag kan göra något,
som har betydelse
för en annan människa,
när det verkligen gäller

Hur skall jag lära mej,
att bara lyssna,
att vänta
tills du har pratat färdigt,
att försöka förstå,
vad som är meningen med orden
och ej dra slutsatserna,
innan jag ens hört,
vad du vill säga

Begränsningen som människa
är enorm,
men ändå större är möjligheten

Missad möjlighet

Dagen gick,
stunden försvann,
möjligheten är borta

att fånga det jag skulle,
det jag ville
– det som skulle lätta
bördan du bär

delat tyngden en stund,
så du haft mer kvar av glädje,
kraft,
livsmod
till att möta en ny dag,
så färgen blir annan än grå

De uteblivna orden

Orden om allt vi vill,
vi skulle,
vi tänkte,
vi borde,
vi lovade

orden, som någon skulle ta emot
som skulle ge glädje,
hopp och gemenskap,
omsorg, tröst

Men orden fick vänta på den,
som skulle lämna dem
– de låg på hjärtats botten,
livlösa,
och till sist utan värde

Givaren märkte det ej,
men mottagaren saknade,
kände tomheten
och längtan efter kraften,
bekräftelsen,
de skulle gett

Nu blev de istället
en börda att bära

ovanpå allt annat

Flykt

I deras ögon
ser jag fruktan,
oro,
ängslan, skräck
Mest ser jag dock kärlek
– en kärlek
som fyller hela TV-rutan,
rummet

De flyr från sitt land
– allt de har är varann

– Dör vi,
dör vi tillsammans
Får vi leva,
får vi leva tillsammans

Det enda de har
är varann och kärleken
– famnen är nära,
smekningen,
som torkar tåren,
kyssen,
som tröstar
– allt för varann

Jag gråter,
jag känner,
förnimmer
i hela min varelse,
det som sker

Allt de saknar,
har vi
– trygghet,
tillhörighet,
hem, arbete

De har det vi saknar
– varann,
närhet,
tillhörighet
mellan generationer
– annat har tagit dess plats

Jag saknar omfamningen,
smekningen,
närheten jag ser

Det gör ont
– mitt hjärta gråter
för deras skull

men också för min egen

Rapport från avgrunden

En människa lever i ständigt mörker
– hon vet inte ens om,
att ljuset finns

Vi som lever i ljuset
klarar inte en dag i mörker
– det är vår värsta fiende

Hur kan en någon,
som ej sett ljuset,
ej upplevt annat än förgörande
– från det lilla barnet
till att vara vuxen
och ändå ha tilliten kvar till livet?

Hur skall vi förstå,
– vi som inte orkar med,
att det regnar,
när solen skulle lysa på oss?

Hur skall vi kunna mötas,
när villkoren finns
med en avgrund emellan
– en avgrund,
som vi ej vill se, ej ana,
som vi springer ifrån,
medan den som lever där
ropar på oss
om att bli sedd,
förstådd och räddad

Gråhetens dag

Den grå dagen kryper in,
där den får plats
Den genomsyrar ljus,
natur,
människor

Kan jag stoppa dess framfart
med mitt eget ljus,
eller är det för sent?

Har jag låtit min lampa slockna,
för att omgivningens lampor slocknar
och låtit gråheten ta över
tankar, sinne, lust?

Jag vill stå emot gråheten,
jag vill behålla ljuset
som kommer,
som får gråheten att flagna,
så ljuset bryter igenom,
även där det inte syns

Ljuset, som känns,
har större lyskraft
än ljuset, som syns

Molneffekt

Ett moln för solen,
som nyss gav välbehag och sorglöshet
– ett ögonblick kan förändra
himmelsperspektivet

Det sköna,
varma sorglösa försvann
och jag måste skyla mej,
söka lä – få värme

Ett moln på min livshimmel
kan uppstå lika plötsligt
– jag märker inte,
att det kommer
– jag bara känner kylan,
smärtan, sorgen

Livets förutsättningar ändras
och jag kan inte göra något mer
än använda,
det jag har omkring mej som skydd,
lä, stöd, värme, tröst

Livets spegel
ser ut att vara naturens egen,
men instrumenten har lagts
i våra händer
Minnen

Var glad för det du har,
för det har du

Saknaden över det,
som fattas,
kan vara stor

Ibland svider det mer
– ögonblick av känsla,
minnen, upplevelser,
som funnits,
som nu är borta

Då du ägde dem,
visste du ej,
vad du hade
Nu är de borta
och du längtar,
saknar, sörjer

Om du ej haft dem
vore du mer fattig
– de är dock pärlor,
du hållit i dina händer,
som du nu förvarar i etuiet

Var rädd om dem
– se,
att de är dina
Gläd dej över dess lyster
– de finns bara för dej

Reflektioner efter ett besök

Varför gör vi allt
för att såra
– vi som tycker om varann,
vi som ville väl?

Arrogans,
frustration,
okänslighet
för den andre
får främsta prioritet,
då vi behöver vänlighet,
en smekning,
det varma ögonkastet
Detta även
då döden är i närheten,
eller kanske är det
just därför

Rädslan, ångesten,
oron för den andre
gör att vi spänner bågen
– kanske för högt
Kraven, pressen
blir outhärdligt

Vi förgör varann
istället för att lägga oss ned
och vänta tillsammans

Åldras

Det tär
och tar ifrån oss livskraften,
som varit viktigast i livet

För det,
som blir kvar,
finns ej acceptans
Trots ett länge levt liv
är det svårt,
att ta emot svagheten,
när den kommer

Är jaget och viljan
det främsta vi har?

När det ej har kommandot,
går vi under
Sjukdom,
ålderdom,
svaghet blir större
– kaoset inträder
och tar bort det goda,
som kroppens nedgång
i vilandet,
i varandet ger

Då möjligheten finns
att se dödens ansikte
– ej som en fiende
utan som en fristad

Hösttäcke

Hösten släpper sina blad
– ibland som ett stilla regn,
ibland som en kaskad
av gula flingor,
dansande genom luften

Marken täcks
med ett täcke
i brungul nyans
– ett täcke,
som vill värma jorden

Vi duktiga människor gör allt
för att ta bort det,
så jorden blir naken
fram till dess,
att det vita täcket kommer
och lägger sig,
– ett nytt,
mjukt, skönt täcke
över allt det,
som behöver ett skydd

Vi borde låta det vara
– att ta av täcke efter täcke

Ingen tycker väl om,
när någon drar av
ett värmande,
skylande täcke,
vi kurat oss under

Var detta livet?

Livet passerar dag för dag
i snabb revy
– man märker ej,
att det är livet,
endast då man konstaterar,
att en ny sommar väntar,
vintern har lämnat oss
– var blev den av?

Allt jag ville,
jag skulle då,
för att sen kunna göra,
det jag vill,
när vår,
sommar möter oss
med en bedårande ljuvhet,
som vi ej vill låta passera,
utan att ta ut alla de ögonblick,
– även de fördolda,
det är det,
vi ser fram emot,
lever för
och låter vara ramen för vårt liv

Men att tänka
att väntans ljuvhet
var livsvarandet,
tänkte vi ej på

förrän efteråt

Tidens dilemma

Tiden, en gåva,
som har blivit vår
– vi kan ej ta på den,
fånga den,
konservera den
eller kontrollera den,
fastän vi försöker

Vi delar upp den i år,
månader,
veckor,
dagar,
timmar,
minuter,
sekunder,
stunder,
ögonblick

Vi använder den,
som om vi trodde,
vi har den i vår hand
– inrutningen påverkar vårt liv
Vi räknar och planerar,
men likväl är tiden
ett ogreppbart mysterium

– den både var,
är och kommer
på en gång

– lever vi vårt liv i en illusion?