Välkommen att dela tankar över livet och dess villkor – livet, som ser så olika ut för oss men ändå har gemensam nämnare.
Den här samlingen innehåller tankar utifrån mitt liv – ett liv, som idag är begränsat och litet
jämfört med tidigare. Då var det ett liv i full tjänst med plikter och ansvar med människor – senast som diakon i Svenska Kyrkan. Nu har en livslång smärta tagit ut sitt och detta präglar säkert en del texter, men jag önskar ändå, att du skall se ljuset, som finns – ljuset, som jag fortfarande får bära inom mej. Det är ju tack vare ljus och hopp, vi överlever tristessen, lidandet, mörkret, det outhärdliga, meningslösa.
Min förhoppning är, att ljuset får vinna även över din vardag.
TidenTiden rusar, tillvaron rusar, tanken rusar, jag rusar – tror att jag måste i alla fall Fast jag vill stanna tiden, stanna tillvaron, stanna tanken, stanna livet stanna, för att kunna förnimma, ana, känna, vara till i allt, som är av tid, av tillvaro, av tanke, av liv ... |
JunidimmanDimman lättar, ljuset strilar in mellan dimvågorna – siluetter av träd, hus blir suddigt synliga Det är som livets egen morgon – som om den vaknar för första gången Allt urskönjes alltmer, som varit dolt i dimvågorna och mörkret – kliver fram, som de först nu fanns till Livet finns där och det vill levas Ljuset av solens första strålar ger ett särskilt skimmer även åt de dimvågor, som dröjer sej kvar, som om de ville vara med om dagen och ej endast leva nattliv |
ÖgonblickLivets byggstenar – ögonblick, några finns där livet ut – bestående, ej förstörbara Andra finns där i vår närhet – uppdykande, när vi trodde, de var begravda i ruiner av det, vi lämnar efter oss längs vägen Något önskar vi behålla i vår hand för att orka, när stormen rasar inom oss, men just de slinker ifrån oss tillsammans med allt annat, som lämnar oss bit för bit |
LivskontrollDu har ditt liv under uppsikt, du vet vad du skall och vill, måste och gör Du utgår från liv, hälsa och kraft, att du bär på det ingen annan gör – odödlighetens syndrom, att alltid kunna, att ej drabbas, att du ser och vet, att du står över det, som drabbar andra, att din hälsa är given, att du är given, att Gud är given och ändå är du bara en människa, som vilken sekund som helst kan slås ut ur ditt eget system, och ej duga till att ens veta, att du är du Se din litenhet, medan du har förmågan, så kan din litenhet bli din storhet, även om allt rasar samman, i det som du ser vara viktigt Ju mindre du blir – desto större blir livet |
Måsten – BordenVi kämpar, vi fixar, vi måste, vi gör, vi tror att det ger oss det, vi längtar efter Vi ser ej, att det tär – tar från oss det lilla vi har, som skulle räcka till att göra det vi ville och borde som ger det, vi skulle leva på resten av året, när mörkret kommer över oss, när blomman ej längre skänker tjusning och himlen förbytts i grått, när längtan efter nytt ljus har intagit sin plats i vårt hjärta Jag ville ej måsten – jag ville borden |
MorgonMorgonens skimmer ger lyster även på det, som ej glimmar Det bedrar, men är en tillåten bedragare – en bedragare vi välkomnar Solen genom dimman får det spruckna, slitna, att glimma Så vill också jag glimma Därför välkomnar jag ljuset – det ljus, som ger skimmer åt min värld, vilken har djupa sprickor |
LivsinsiktÄr livet det vi ser, är livet det man är, är livet det, som finns runt omkring? Är livet det som brusar, stormar, ropar, ger vinst, ära, kunskap? I så fall, äger du ej livet, när det har tystnat omkring dej, när du ej är med i makten, berömmelsen – när du bara är du Och ändå är det då, du kan ana livet – inget skymmer längre din sikt |
Annorlunda livStår jag bredvid livet och ser på? Det ser annorlunda ut – annorlunda mot det liv, jag förut ägde Dagen var fylld av allt göra – så skulle det vara Var fanns reflektionen över dess vara? Nu är livet ej göra, utan vara Därför känns det annorlunda, men ett annorlunda, som börjar djupna, för att landa i mitt jag Kanske är det så här att stå bredvid och se på livet och ändå äga det |
TillfälligheterLivet rymmer tillfälligheter – slumpen kallar vi det, ödet med större tyngd, Gud blir för mycket Och ändå vittnar livet om, att det du mötte var något, som gav en ny dimension – mötet förändrade din tanke, tillförde glädje, livet fick en ny riktning Kanske är tillfälligheten Guds möjlighet att visa sej, att gripa in i ditt liv, att öppna ny väg att gå För honom som det står skrivet om, att allt är möjligt
borde en tillfällighet vara en bagatell |
Beröring – LivetLivets beröring kan vara så stark, att du värjer dej Hur skall du orka möta det, som får hela ditt inre att vibrera, dina skyddsmekanismer att rasa – de som du skapat för att leva ett lagom liv Men beröringen är ändå ett tecken på, att du är vid liv under höljet att du fortfarande har en möjlighet att bli delaktig av människovillkor |
Smärta – MöteInte vet du, att medan vi står här – byter tankar, ord, glädjeuttryck, delvis blandat med allvar – pågår en rasande kamp i min kropp Inte ser du, att jag kastas mellan din värld med diverse ting, som skall göras, har gjorts och är, och min egen, som just nu är att hålla mej upprätt, uthärda, klara mej över vattenytan, när jag egentligen, redan har drunknat i kaos, smärta, bly, brännande lava, kraftlöshet, – förlust av allt det, som vi tar för givet Hur skall en människas villkor i livet förstås av en annan, när vi är så bra på att dölja sanningen för själva livet – att orka vara i det, precis som det är |
Växa ensamDet är först, när ditt liv fallit itu, du ser vad livet var Det är först, när du måst hitta dej själv i livet, som du kan leva ditt liv Förut formade du livet med någon och mycket i omgivningen var främmande och hotfullt Nu går du på egna ben, stapplande men ändå steg för steg, och du finner, att det går – det främmande, hotfulla blir en bekant, som kan bli en tillgång Insikten att du kan mer än du visste, att du måste, det du inte kunde, att de små stegen vidare är en seger i det nya livet, som är ditt, bara ditt – en dag blir ni också vänner |
SjukbesökKontakten är direkt – ingen tid spills till att ta sej igenom rum efter rum för att komma fram till det viktiga, det som ger mötet betydelse Det är lättare att möta en människa, när man slipper ifrån alla onödiga energislukare Kanske blir det så, när svagheten är så svag, att de nya livsvillkoren har kastat om våra vanliga repliker I det finns en befrielse som den, som inte vistas i svaghetslandet borde unna sej |
LivsrytmDu har din rytm och jag har min Ibland kan vi följas åt – ibland ej Att följa sin inre rytm är att släppa stress och jäkt, att göra det man gör med alla sinnen – djupt förankrad i det inre djupet, i det som är du Harmoni mellan det du är och det du gör, bär dej I stress, jäkt och ytlighet, hinner du ej med – allt sker i det yttre av du och ej i samklang med livsrytmen omkring dej I det vilar växten, djuren för att slå ut i full blom, i all kraft, när det är tid Om du försöker bryta knoppen, öppna den, blir det ej något av den – den blir förstörd, den utvecklas ej till sitt ämnande Du är ej utvecklad, färdig till det, du är ämnad att vara, när du drar iväg i egen rytm och ej känner in, det du är ämnad till – en ljuvlig, rik, doftande, färgstark, kreativ, lugn, harmonisk människa i samklang mellan kropp och själ |
FörlåtelseHur mycket kostar det mej att leva i förlåtelse? Min tanke vill, mitt hjärta vill, men vill handen sträckas ut och ta den andres hand i sin – en hand, som visat avstånd och fientlighet? Är mitt hjärta, min tanke, mina sinnen så starka tillsammans, att de förmår handen att göra det, som ger hela mitt jag frihet? |
EgenkärlekStor är den, större kan den bli Mäktig är den, mäktigare kan den bli – om den ej bromsas, kan den ta över allt Den tar alla utrymmen i anspråk, de som är avsedda för kärlek, godhet, ödmjukhet, respekt, och du kvävs inifrån av det, som hindrar sin motsats – kärlek, att ha en chans |
KampKampen kämpas varje sekund – i det lilla, i det stora, inom mej, runt omkring mej och på avstånd under hela livsvägen Den vardagliga kampen sliter kanske lika hårt på en människa och hennes relationer, som den större, mellan olika makter på avstånd Det är när människan drabbas öga mot öga med det, som tar ifrån henne något, som hon känner, hur hon slits itu – av tysta ord, av hårda ord, av respektlösa ord, av saknad av närhet, kärlek, som borde finnas, av död, förlust, av förtryck, våld, hemlöshet Att drabbas av sig själv, att se sig själv – tomheten, skalet, ett liv som snart är passè, rädslan för död, farväl, att ej ha levt meningsfullt är kanske det svåraste Inom en människa är avgrunden djup och längtan efter frid, harmoni lika stor – oavsett, var man befinner sej på livets slagfält Det är människans lott med att vara människa |
Ensam i ensamhetVi lever våra liv – ibland nära varann, jämsides, delande, givande, tagande i tro, att vi är ett Och ändå har han gett varje människa sitt eget liv att leva, som ej kan levas av någon annan Någon annan kan ej nå det innersta rummet, som vi kanske själva ej funnit än I ögonblick av ensamhet kan vi ana djupet, där ingen kan nå oss mer än jag själv i det frö – drömmen, som fanns från början i den är han med – han som såg till, att det blev just jag |
Beröring – kärlekBeröring, då jag känner livet, – något får mina inre strängar att vibrera Ibland blir ackordet värme, glädje och mitt inre fylls av den sköna tonen, som letar sej fram i alla möjligheter åtföljande av en vila, en vila i det, som är jag själv – det räcker nog Ibland slår det an ett vemodsackord och känslan dröjer kvar – sorg över något, längtan efter det som varit, vemod över att det blev, som det blev Kärleksackordet som uppstår, när beröringen av din hand söker min – då når vibrationer till djupet av smekningen i vetskapen, att det är du, som berör mitt jag – lyckan vill abonnera |
MormorMORMOR – ekar det genom rummen på det speciella sätt, som bara du kan säja det Jag blir någon, som jag aldrig varit, som jag ej visste, jag kunde bli – just för att du är den, som funnit en egen kanal till mitt hjärta – en tidigare obrukad Nu har det blivit en upptrampad stig, där vi kan ta oss fram och tillbaka Glädjen är stor och speciell, och värmen i bröstet smälter ner all gammal is Inte visste jag, att ett ord, en närhet öppnar så många rum |
TillsammansTillsammans – det är då man lever, tillsammans med dem, som är viktiga i livet Då sker möten på djupet, på bredden, på höjden – obegränsade Vi behöver ej testa, ej analysera, ej försvara, ej avvakta Vi ger ut och får tillbaka – vi följer med impulsen, spontaniteten utan rädsla för det, som händer Det som händer är, att någon tar emot, möter med respekt och kärlek – du behöver ej ångra, det du sa eller inte sa Harmonin och glädjen följer dej, och stannar kvar som en värmekälla, när du går ut och stänger dörren |
Bestående glädjeEfterdyningen av glädje är ej alltid glädje Den blandas ibland med sorgen över den andres oförmåga att ta emot den glädje, som finns Jag önskar, att jag kunde skära ut ett glädjestycke ur mej, för att plantera det hos dej, utan omformatering, – bara som den är, så att du kunde en liten stund få känna av värmen, den sprider i alla små utrymmen Den får de frusna hålrummen att tina och fyllas av varmvatten Kraftkällan, som finns i glädje – den äkta glädjen, är jag rädd om, men jag vet, att den förmeras, när den får utvidgas Min käraste, ta emot glädjen, som finns i livet, i kärleken, tillhörigheten, gemenskapen, barnen, skrattet, leken stimmet, stojet Låt ej kraven, ordningen, reglerna, måsten ta kål på det enda, vi har mycket av – glädjens gåva Vi har ej råd att försumma det, som kommer till oss, då vi har svårt att sträcka oss – nå dit, där det finns |
SaknadDu är i min tanke – jag i din Ibland når ej
dessa banor varann De går i olika riktningar och i stället för att mötas, glider de allt längre bort – avståndet ökar Vi bär olika villkor med oss, minnen, liv och utifrån dem möter vi det nya, det gemensamma livet Inget kan hindra, att tanken går isär, även om vi vill vara förenade och dela, följa varandras spår Jag saknar dej på min bana, och visst undrar jag, om du saknar mej Ibland kan det vara ett andningshål, att gå ensam i sin tanke – att ej dela den med någon, men då för att man väljer, och ej, för att inget val finns Jag vill följa dej, när det är möjligt för att slippa känna saknaden |
MeningsutbyteOrden växer Rösten växer Känslan växer Jaget växer Hur skall något mer än jag få rum i detta rum? Kampen om det som finns, finns mellan oss Vem skall vinna det, som är viktigast? Det är ej orden, ej andemeningen, ej förståelsen, ej rättsägandet Det är respekten, kärleken, ödmjukheten för dej, som jag älskar Därför krymper jag – orden vill ej, känslan dalar, rösten vilar Blott handen söker din hud, din hand Ögat dröjer kvar, när det funnit dej igen Kroppen längtar efter den kyss, som är vår |
Talande tystnadTystnaden, som följer på meningar, ord, som ej skulle ha sagts, som var onödiga i sitt omfång och längd – är fylld av mer ord än vi nånsin kunde kommit på, om vi hållit på länge I den finns allt, vi velat säja, skulle ha sagt, skulle behövt säja, förklarat oss till slutet – kanske allt, för att få sista ordet Nu har vi var och en sista ordet inom oss själv Vilket är bäst, att säja dem – orden, eller att tänka dem och låta tystnaden tala? Den kanske blir det, vi ej ville |
FototJag ser dina ögon möta mina från fotot känner, att jag ej har en aning om, vad som finns där bakom, – vad som är du vet ej, om dina ögon ser, söker mina eller ser förbi mej Mitt yttre kanske ej är det du ville – intresse saknas, för det som är jag Vi kunde veta mer, om vi valt att vilja Skall vi nånsin pejla varandras djup? |
Min litenhetMin litenhet är ständigt närvarande – jag räcker inte ens till för den jag älskar, för de närmaste omkring Och ändå tror jag, att jag kan göra något, som har betydelse för en annan människa, när det verkligen gäller Hur skall jag lära mej, att bara lyssna, att vänta tills du har pratat färdigt, att försöka förstå, vad som är meningen med orden och ej dra slutsatserna, innan jag ens hört, vad du vill säga Begränsningen som människa är enorm, men ändå större är möjligheten |
Missad möjlighetDagen gick, stunden försvann, möjligheten är borta att fånga det jag skulle, det jag ville – det som skulle lätta bördan du bär delat tyngden en stund, så du haft mer kvar av glädje, kraft, livsmod till att möta en ny dag, så färgen blir annan än grå |
De uteblivna ordenOrden om allt vi vill, vi skulle, vi tänkte, vi borde, vi lovade orden, som någon skulle ta emot som skulle ge glädje, hopp och gemenskap, omsorg, tröst Men orden fick vänta på den, som skulle lämna dem – de låg på hjärtats botten, livlösa, och till sist utan värde Givaren märkte det ej, men mottagaren saknade, kände tomheten och längtan efter kraften, bekräftelsen, de skulle gett Nu blev de istället en börda att bära ovanpå allt annat |
FlyktI deras ögon ser jag fruktan, oro, ängslan, skräck Mest ser jag dock kärlek – en kärlek som fyller hela TV-rutan, rummet De flyr från sitt land – allt de har är varann – Dör vi, dör vi tillsammans Får vi leva, får vi leva tillsammans Det enda de har är varann och kärleken – famnen är nära, smekningen, som torkar tåren, kyssen, som tröstar – allt för varann Jag gråter, jag känner, förnimmer i hela min varelse, det som sker Allt de saknar, har vi – trygghet, tillhörighet, hem, arbete De har det vi saknar – varann, närhet, tillhörighet mellan generationer – annat har tagit dess plats Jag saknar omfamningen, smekningen, närheten jag ser Det gör ont – mitt hjärta gråter för deras skull
men också för min egen |
Rapport från avgrundenEn människa lever i ständigt mörker – hon vet inte ens om, att ljuset finns Vi som lever i ljuset klarar inte en dag i mörker – det är vår värsta fiende Hur kan en någon, som ej sett ljuset, ej upplevt annat än förgörande – från det lilla barnet till att vara vuxen och ändå ha tilliten kvar till livet? Hur skall vi förstå, – vi som inte orkar med, att det regnar, när solen skulle lysa på oss? Hur skall vi kunna mötas, när villkoren finns med en avgrund emellan – en avgrund, som vi ej vill se, ej ana, som vi springer ifrån, medan den som lever där ropar på oss om att bli sedd, förstådd och räddad |
Gråhetens dagDen grå dagen kryper in, där den får plats Den genomsyrar ljus, natur, människor Kan jag stoppa dess framfart med mitt eget ljus, eller är det för sent? Har jag låtit min lampa slockna, för att omgivningens lampor slocknar och låtit gråheten ta över tankar, sinne, lust? Jag vill stå emot gråheten, jag vill behålla ljuset som kommer, som får gråheten att flagna, så ljuset bryter igenom, även där det inte syns Ljuset, som känns, har större lyskraft än ljuset, som syns |
MolneffektEtt moln för solen, som nyss gav välbehag och sorglöshet – ett ögonblick kan förändra himmelsperspektivet Det sköna, varma sorglösa försvann och jag måste skyla mej, söka lä – få värme Ett moln på min livshimmel kan uppstå lika plötsligt – jag märker inte, att det kommer – jag bara känner kylan, smärtan, sorgen Livets förutsättningar ändras och jag kan inte göra något mer än använda, det jag har omkring mej som skydd, lä, stöd, värme, tröst Livets spegel ser ut att vara naturens egen, men instrumenten har lagts i våra händer
Minnen Var glad för det du har, för det har du Saknaden över det, som fattas, kan vara stor Ibland svider det mer – ögonblick av känsla, minnen, upplevelser, som funnits, som nu är borta Då du ägde dem, visste du ej, vad du hade Nu är de borta och du längtar, saknar, sörjer Om du ej haft dem vore du mer fattig – de är dock pärlor, du hållit i dina händer, som du nu förvarar i etuiet Var rädd om dem – se, att de är dina Gläd dej över dess lyster – de finns bara för dej |
Reflektioner efter ett besökVarför gör vi allt för att såra – vi som tycker om varann, vi som ville väl? Arrogans, frustration, okänslighet för den andre får främsta prioritet, då vi behöver vänlighet, en smekning, det varma ögonkastet Detta även då döden är i närheten, eller kanske är det just därför Rädslan, ångesten, oron för den andre gör att vi spänner bågen – kanske för högt Kraven, pressen blir outhärdligt Vi förgör varann istället för att lägga oss ned och vänta tillsammans |
ÅldrasDet tär och tar ifrån oss livskraften, som varit viktigast i livet För det, som blir kvar, finns ej acceptans Trots ett länge levt liv är det svårt, att ta emot svagheten, när den kommer Är jaget och viljan det främsta vi har? När det ej har kommandot, går vi under Sjukdom, ålderdom, svaghet blir större – kaoset inträder och tar bort det goda, som kroppens nedgång i vilandet, i varandet ger Då möjligheten finns att se dödens ansikte – ej som en fiende utan som en fristad |
HösttäckeHösten släpper sina blad – ibland som ett stilla regn, ibland som en kaskad av gula flingor, dansande genom luften Marken täcks med ett täcke i brungul nyans – ett täcke, som vill värma jorden Vi duktiga människor gör allt för att ta bort det, så jorden blir naken fram till dess, att det vita täcket kommer och lägger sig, – ett nytt, mjukt, skönt täcke över allt det, som behöver ett skydd Vi borde låta det vara – att ta av täcke efter täcke Ingen tycker väl om, när någon drar av ett värmande, skylande täcke, vi kurat oss under |
Var detta livet?Livet passerar dag för dag i snabb revy – man märker ej, att det är livet, endast då man konstaterar, att en ny sommar väntar, vintern har lämnat oss – var blev den av? Allt jag ville, jag skulle då, för att sen kunna göra, det jag vill, när vår, sommar möter oss med en bedårande ljuvhet, som vi ej vill låta passera, utan att ta ut alla de ögonblick, – även de fördolda, det är det, vi ser fram emot, lever för och låter vara ramen för vårt liv Men att tänka att väntans ljuvhet var livsvarandet, tänkte vi ej på förrän efteråt |
Tidens dilemmaTiden, en gåva, som har blivit vår – vi kan ej ta på den, fånga den, konservera den eller kontrollera den, fastän vi försöker Vi delar upp den i år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter, sekunder, stunder, ögonblick Vi använder den, som om vi trodde, vi har den i vår hand – inrutningen påverkar vårt liv Vi räknar och planerar, men likväl är tiden ett ogreppbart mysterium – den både var, är och kommer på en gång
– lever vi vårt liv i en illusion? |