Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Tågluff 2004
En liten utflykt i österled

© Mats Kristiansson 2004

Till alla turkiska månglare och andra driftiga människor.

Söndag 27/6 2004. Skövde. Kanske dagen före dagen. Jag är åtminstone inställd på att bege mig vilken dag som helst. Sverige förlorade ju snöpligt kvartsfinalen i fotbolls-EM mot Portugal på straffar efter att ha gjort sin bästa match under hela turneringen, så det finns ingen större orsak att stanna i Sverige längre.

Kina blir det ju inte. Resebyråer som bara är det till namnet tycks det finnas gott om. Jag tänker dock ge den här tågluffen till Grekland – och kanske till Egypten om det finns något rederi som inte bara har hemsida som säger att de forslar folk från Grekland till Egypten utan faktiskt också fartyg – kinesisk färg, bl.a. i form av en haikudikt på varje vykort – eller åtminstone en dikt med den traditionella haikuformen 5-7-5 stavelser. Jag tänker också följa intentionen att skriva dagbok (journalaktig) och vykort (litterära), som jag tänkt göra om det blivit Transsibiriska Järnvägen och Beijing.

*

Måndag 28/6 2004. Skövde. De facto dagen före dagen. Idag ska jag köpa biljett och packa enligt den nya utrustningslistan. Den gamla har väl de gråa, ludna råttorna tuggat i sig.

Hur färdvägen blir har jag ännu inte bestämt definitivt. Transsibiriska Järnvägen till Beijing blir det ju inte. Återstår Grekland via Tyskland och Italien eller via Östeuropa. Egypten går det kanske båt till från Grekland eller Turkiet. Informationen på internet är motsägelsefull. Å ena sidan finns det ett antal hemsidor där rederier hävdar att de forslar folk från Europa till Egypten. Å andra sidan påstås det på exempelvis svenska regeringens hemsida att all båttrafik mellan europeiska fastlandet och Egypten är inställd sedan 2002 p.g.a. situationen i Mellanöstern. Det verkar plausibelt, men vid förfrågan säger sig Rosenbad inte veta något om detta. Jag har åtminstone ett egyptiskt visum. Det kom efter en vecka, alltså i princip med vändande post, och kostade bara ett par hundralappar. Det är alltså bara att kasta sig på första bästa båt till Egypten om det går någon. Kommer jag inte till Egypten har jag åtminstone fått känna doften av Egypten. Passet doftar nämligen starkt av egyptisk ambassad ännu en vecka efter att jag fått det tillbaka. Jag tror att doften består av ungefär en del rumsdoft, två delar människodoft och tre delar parfymdoft.

*

Tisdag 29/6 2004. På bussen Södra Ryd – Skövde. Dagen! Jag har badat. Jag har duschat. Doftar gott om hela kroppen. Och nu börjar jag gå. Och jag tål att tittas på. Dansa samba med mig. Aj, aj, aj, aj, aj. Jag är bra! Jag är bra!

Bra är dock inte de nya bussarna, som Västtrafik bedrivit lögnaktig annonskampanj om hela våren och som nu rullar i Skövde. Det finns ungefär fyra platser där jag, med mina långa ben, kan sitta utan att få ont i åtminstone en kroppsdel. Tacka vet jag det av mina f.d. kurskamrater så häcklade morgontåget mellan Skövde och Borås, med SJ:s kanske äldsta ännu rullande vagnar – eller för den delen ungefär lika gamla marockanska tågset.

Skövde.

*

På tåget Skövde – Göteborg. Thomas Cook European Timetable är en fantastisk publikation! Där finns allt från Travel information och Rail – country by country till Scenic rail routes och ordlistor från engelska till franska, italienska, tyska, spanska, tjeckiska ... Information om båttrafik mellan Europa och Egypten kan jag dock inte hitta, men det kan ju bero på antingen att Afrika inte är Europa eller att det faktiskt inte finns någon sådan trafik.

Information om lämplig resväg till Grekland är jag dock säker på att hitta. Från Ystad med båt 2495 till Świnoujśjie. Från Świnoujśjie med tåg 1010 till Poznań. Från Poznań med tåg 1005 till Warszawa. Från Warszawa med tåg 95 till Budapest. Från Budapest med tåg 61 till Thessaloniki. Sedan kan man lägga undan Thomas Cook och börja improvisera ...

*

På tåget Göteborg – Malmö. Att den nya utrustningslistan inte är lika komplett som den gamla visste jag. På stationen i Göteborg gör jag den första kompletteringen: gem till sedelbuntar. Jag ställer mig frågan var gem kan finnas och svarar: kanske på Pressbyrån men förmodligen inte. Min förmodan visar sig vara riktig, men jag får ändå en näve gem alldeles gratis av den snälle mannen bakom disken.

På tåget gemar jag samman sedelbuntarna. Innovativt använder jag hela två gem till varje bunt. Det borde rimligtvis göra att de håller ihop bättre och inte faller isär, som de haft en tendens att göra tidigare när jag använt endast ett gem till varje bunt.

Nästa komplettering av utrustningslistan är miniräknare. En sådan lär väl vara svårare att komma över – åtminstone gratis. Men man vet ju aldrig. Miniräknaren jag använde vid förra tågluffen fick jag vid ett studiebesök på ABF. Det blir alltså att omräkna utländska valutor till svensk valuta med papper och penna, vilket väl låter sig göras – även om det tar lite tid.

*

Ystad. Äter lunch på Foffos. Skånsk äggkaka, alltså omelett, med stekt fläsk och lingon. Mycket god och väl tilltagen portion! Servitören ser extremt nöjd ut hela tiden trots att gästerna är få. Det har möjligen att göra med att stället inte är väldigt billigt och att han får in lika mycket pengar från färre gäster som billigare ställen får in från fler. Handfatet på toaletten ser ut att vara täckt med rost men är det inte. Det är bara emaljerat så!

*

På färjan Ystad – Świnoujście. De färgglada pappersdekorationerna är inte lika många som förra året, och inga flickor springer omkring och bjuder på drinkar. Aktiviteter för barnen ska det dock bli, precis som då, ropas det ut i högtalarna. Aktiviteterna leds av två flåshurtiga tomtar, som bl.a. viftar med EU-flaggan och den polska dito. Det är väl fråga om EU-propaganda, kan man tro – även om det förstås kan vara fråga om EU-kritik. Mina kunskaper i polska är inte så stora att jag kan avgöra vilket av de två alternativen som stämmer – eller om det möjligen är ett tredje alternativ som är rätt.

Genreblandningen på den här båten är hysterisk. Av utbudet att döma är det Italien-sämre coverband-svensk kräftskive-disko-wild wild west-tema. Efter en något för varm och något för svag irish coffee tycks dock kongruens uppstå. Till och med musiken är uthärdlig utan öronproppar! Bartenderns förevisning av drinkblandning är dock en antiklimaktisk upplevelse. Tacka vet jag Tom Cruise i den där filmen jag inte minns namnet på och bara sett trailern till.

Efter en white russian befinner jag mig liksom Eldkvarn i en av deras låtar i den tid som inte finns. (Jag är ju för övrigt liksom de i denna samma låt på väg mot södern.) Till och med textraden Life is life. La-la-la-la-la i en av låtarna som coverbandet sjunger låter intelligent. (Överst på plastpinnen man kan röra om drinken med finns förresten en galjonsfigur, närmare bestämt en barbröstad kvinna. Kanske är galjonsfigurer ytterligare ett tema som körs f.n.)

*

Onsdag 30/6 2004. Świnoujście känns som hemma – förutom att frukostkaffet kostar 2 zł och frukostsmörgåsen lika mycket, herrelösa hundar stryker omkring och språket inte är helt begripligt.

*

På tåget Świnoujście – Szczecin.

*

Poznań. Medan jag väntar på tåget till Warszawa hinner jag med ett besök på KFC. Faktiskt mitt livs första. Servicen håller normal polsk standard. Jag ber om en mugg sprite, erbjuds en mugg 7up och får en mugg pepsi. För övrigt överensstämmer faktiskt det jag får med det jag beställt, liksom priset.

*

På tåget Poznań – Warszawa.

*

Torsdag 1/7 2004. Budapest. Äntligen shortsväder! Förra natten är dock kanske den kallaste jag upplevt på ett tåg.

Efter lite om och men kommer jag över en sen frukost: supergott varmt sprött bröd fyllt med ost, inte lika gott likadant bröd fyllt med något malt, kanske lever, och god vetebulle med choklad. Kaffet serveras dock i ynkligt små koppar här, drar jag mig till minnes just när jag beställt det.

McDonald's kan man dock alltid lita på – utom när det gäller personalens kunskaper i engelska. När jag säger Coffee with milk and sugar förstår pojken bakom disken inte alls vad jag menar. När jag frågar Do you speak English? svarar han inte det förväntade A little utan Yes, it's easy(!). Efter lite pekande och användande av de kunskaper i östeuropeiska språk jag har lyckas jag dock få vad jag vill ha och kan medan jag skriver det här lindra coffeinabstinensen.

Innan jag lämnar McDonald's besöker jag toaletten och kan konstatera att utvecklingen i Budapest går. Om det är framåt eller bakåt vet jag inte; den är åtminstone västerländsk. Numera är toalettbåsen nämligen utrustade med toapapper (ditlindat för hand). Förr fick man papper av en oftast manhaftig kvinna om man skulle göra det stora behovet. Betalar gör man dock fortfarande till ovan nämnda kvinna.

*

Efter några timmars vandrande fram och tillbaka till Budapest Keleti på gator i olika riktningar känner jag plötsligt igen mig. På den här gatan vandrade jag fram och tillbaka ett antal gånger härom året. Då var det bara att följa strömmen, men då var det kväll; nu är det eftermiddag och finns ingen ström att följa.

Medan jag sitter på en bänk och skriver det här blir jag erbjuden att köpa en kikare. Infrared, säger mannen. Det innebär väl att man kan se med den i mörker, gissar jag. Utgångsbudet är högt men sjunker gradvis tills det blir lågt. Varje gång jag säger no upprepar mannen på ungerska att han är förståndshandikappad (pekar med fingret på tinningen) och har många hungriga barn som behöver mat (masserar magen). Till slut inser han att jag är envisare än han och ger upp.

*

På tåget Budapest – Thessaloniki. Att få vederhäftiga svar av järnvägspersonal är inte alltid lätt i Östeuropa. Det beror, tror jag, delvis men inte bara på deras bristande kunskaper i engelska. Min första fråga till första bästa järnvägstjänsteman, förorsakad av att blädderskylten på perrongen sade Thessaloniki men skyltarna på vagnarna Bukarest, var: Is this the train to Thessaloniki? Svaret var: No, next train. När avgångstiden för tåget till Thessaloniki närmade sig men tåget med Bukarest-skyltar ännu stod kvar på perrongen frågade jag åter samme järnvägstjänsteman: Is this the train to Thessaloniki? Han svarade nu, vilket jag som gammal garvad tågluffare förväntade mig: Yes. Jag valde att kliva på tåget. Skulle det visa sig att det förra svaret var rätt skulle jag ju ändå komma en bit på väg mot Grekland.

När konduktören (en annan järnvägstjänsteman) kom för att stämpla biljetten frågade jag åter: Is this the train to Thessaloniki? Som väntat fick jag ett tredje svar: Yes, but you have to change wagon. Eftersom ingen av vagnarna var märkt Thessaloniki måste jag förstås fråga: To which wagon? Svaret jag fick var: The last wagon. Jag var också tvungen att betala tillägg (500 ft), sade konduktören. När jag efter lite bök och stök tagit mig igenom nästan hela tågsetet och hittat platsen jag fått mig tilldelad kom samme man som just sagt åt mig att gå till sista vagnen ilande, pekade på kvittot jag fortfarande höll i handen och sade: This is no good. But you said the last wagon, försökte jag. Fåfängt, förstås. För östeuropeiska järnvägstjänstemän betyder inte last sista utan någonting annat, Stalins ande, som väl fortfarande vilar lite över dessa trakter, vete vad, vilket jag förstås visste från tidigare tågluffar. You have to show me, sade jag, vilket han efter en smärre övertalningskampanj gjorde. Han ansåg tydligen att jag skulle förstå av mig själv att på det här tåget betydde the last wagon fjärde vagnen från slutet. Platsen var i alla fall ledig. Återstår att se a) om någon annan kommer att göra anspråk på den och b) om vagnen jag nu sitter i går hela vägen till Thessaloniki. Jag hoppas att svaret blir nej på fråga a) och ja på fråga b) men anar att svaret mycket väl kan bli ja på fråga a) och nej på fråga b). Jag är åtminstone på väg mot södern.

Efter några timmar besannas mina farhågor. En annan järnvägstjänsteman med annan nationalitet än den förra, gissningsvis rumänsk, gör anspråk på min plats för betalande resenärers räkning. Vad jag betalat för fattade varken järnvägstjänstemannen eller den passagerare som fungerade som tolk. Det var åtminstone inte för platsen jag satt på. Ingen vagn på tåget går heller hela vägen till Thessaloniki. En som gör det kopplas på först i Bukarest, säger järnvägstjänstemannen.

Någon sådan vagn kopplas förstås inte på där. Däremot måste jag under resans gång byta vagn ett antal gånger, oftast mitt i natten, när vagnen jag sitter i av någon anledning kopplas från tågsetet. Ingen gång är vagnen jag sitter i märkt Thessaloniki – inte ens när vi passerat gränsen till Grekland.

*

Fredag 2/7 2004. På tåget Budapest – Thessaloniki.

*

Lördag 3/7 2004. Thessaloniki känns som hemma. Frukostkaffet kostar €2 och frukostsmörgåsen lika mycket. Men herrelösa hundar stryker omkring, och språket är inte helt begripligt.

*

På tåget Thessaloniki – Piraeus, som är värt att nämna, eftersom det är utrustat med det andra välfungerande system för luftkonditionering jag upplevt på ett tåg. Det första finns på spanska Talgo-tåg. Där visas dessutom absurd spansk tvålopera, som blir än mer absurd om man inte förstår språket. Sådant utsätts man inte för på det här tåget.

*

Larissa. Det visade sig att IR-biljetten inte gällde på tåget jag hoppat på. Valet mellan att betala €36 och att hoppa av på nästa station och vänta två timmar på nästa tåg var inte svårt. Alltså sitter jag nu på stationen i Larissa och dricker en liter 3,5 %-ig mjölk. De grekiska korna har tydligen bättre bete än de svenska dito.

Hur fördriver man två timmar i Larissa? a) Letar efter vykort som passar till de senaste dikterna man skrivit. b) Letar efter vykort som passar bättre till de senaste dikterna man skrivit. c) Letar efter vykort som passar klockrent och dessutom tillför något till de senaste dikterna man skrivit.

*

Vykortsjakten var förstås fåfäng. Inte ett enda vykort såg jag. Under vandringen drog jag mig till minnes att de små kioskerna med allehanda produkter, främst av papper, ju i Grekland inte säljer just pappersprodukten vykort.

*

På tåget Larissa – Athen. En animerad diskussion utbryter mellan några passagerare. De animerade påminner starkt om de tecknade karaktärerna i Roger Rabbit-filmerna. Diskussionen gäller först huruvida stort bagage får ställas i mittgången eller inte. Andra passagerare tar sig för pannan – och blir sedan lika animerade som de som först var det! Diskussionen fortsätter sedan med att gälla huruvida man måste sitta på den plats ens biljett säger eller inte tills den gradvis ebbar ut.

*

På båten Piraeus – Chania. Någon båt till Egypten hittade jag inte. Jag forskade inte särskilt länge, men de rederier med kontor vid jättehamnen i Piraeus som jag frågade sade alla att någon båtförbindelse mellan Europa och Egypten inte fanns – åtminstone inte från Piraeus. De tycktes alla vara initierade, så jag antog att vad de sade stämde och köpte en biljett till Kreta med första bästa båt istället.

*

Söndag 4/7 2004. Chania. Det tog ingen tid alls för fartyget att lägga till, och sedan fick vi genast gå iland. Det är hur många procent som helst effektivare än i Świnoujście. Där tog det hela två timmar för fartyget att lägga till, och innan vi fick gå iland förväntades vi handla allt från en kopp kaffe till dyra lyxartiklar. I gengäld kan man gå ombord i princip hur tidigt man vill på det grekiska fartyget, t.ex. två timmar innan avgång, som jag gjorde vid returresan till Piraeus. Det kan man inte göra i Ystad, där ambitionen istället tycks vara att kontrollera biljetter och pass så nära innan avgång som möjligt.

Just innan jag gick iland plockade jag på mig det första vykort jag sett hittills i Grekland: ett reklamvykort av Lissos, fartyget vi färdats med, som passade perfekt till en av mina dikter. Jag har just ätit frukost (varm macka med ost och skinka samt kaffe) och tänker nu skriva ovan nämnda vykort. När det blir skickat vete Hermes ...

*

*

Jag har min vana trogen fotvandrat lite i Chania. Bl.a. har jag hittat fyra vykort som passar mer eller mindre bra till fyra av mina dikter, stråket där alla bussar, både lokala och turist-, går och ett hotell där jag tänker tillbringa natten. Enligt guideboken skiljer sig kulturen på Kreta från den på grekiska fastlandet. Större förekomst av vykort är kanske en sådan skillnad. Att följa stråket där alla bussar går är bra på så sätt att man kan stanna vid första bästa hållplats, hoppa på första bästa buss och hamna i första bästa stad.

Det är tidig förmiddag, så mitt rum på Hotel Alexis, där jag tänker tillbringa natten, är inte städat. I väntan på att det ska bli det sitter jag i hotellvestibulen och dricker den kopp kaffe jag erbjudits och skriver det här. Eftersom jag inte har mer som känns angeläget att skriva just nu och mitt rum ännu inte är färdigstädat tänker jag använda väntetiden till att gå igenom vad jag skrivit hittills och göra de ändringar som känns lämpliga.

*

Jag äter sen lunch / tidig middag på första bästa restaurang. Det blir Lamp with red sause. Utöver vad jag beställt får jag ett stort fat med vatten- och honungsmelon, till synes alldeles gratis men det är väl på något vis inbakat i priset, antar jag.

*

*

Att se finalen i fotbolls-EM mellan Grekland och Portugal i Grekland är en häftig upplevelse. Alla som äger bil i Chania har åkt runt med grekiska flaggor och tutat konstant i flera timmar nu, och de som inte har bil tutar med andra tutor. Man ställer sig frågan om det låtit likadant i Skövde om Sverige gått till final. Jag tror inte det.

Jag sitter på ett parkcafé med en irish coffee framför en rätt liten tv, men det är acceptabelt eftersom jag sitter så nära. Det är märkligt att gästerna inte är särskilt många trots att matchen börjar snart. Många tänker nog stå framför storbildsskärmen på den öppna platsen alldeles bredvid caféet när de slutat tuta och parkerat bilarna. Jag hejar hejdlöst på Grekland. Det hade jag gjort även om jag inte varit i Grekland. Det är alltid kul när laget som alla experter är säkra på ska förlora nästa match inte gör det.

Att titta på publiken var lika intressant som att titta på matchen. Mest hysteriska var de yngre männen, d.v.s. de kring eller under 40 år, i början av matchen, medan kvinnorna och de äldre männen satt och log överseende. Så fort grekerna hade bollen i närheten av portugisernas straffområde reste sig de yngre männen, sträckte armarna i skyn och gjorde sig beredda att jubla som om det blivit mål. När det väl blev mål utbröt hejdlös kalabalik. Människor dansade och viftade med flaggor och avlossade mängder med fyrverkeripjäser. Än värre kalabalik utbröt när det stod klart att grekerna vunnit matchen genom att göra det enda målet. Hela centrum, smidigt avspärrat av polisen, fylldes med tutande och jublande människor. Tutandet och jublandet har fortsatt hela natten men gradvis ebbat ut. Vid sextiden blandades det med tupparnas galande, och nu, vid åttatiden, hörs bara tupparna. En normal arbetsdag med många sömniga människor är på väg att börja.

*

Måndag 5/7 2004. Knossos. Besöket på palatset i Knossos känns lätt antiklimaktiskt. Teorierna Evans, mannen som ledde utgrävningen för ungefär 100 år sedan, hade och som idag påstås vara ifrågasatta är ändå de som relateras på skylt efter skylt, oftast beledsagade av ord som uncertain och maybe. Möjligen är det så att ingen har några bättre teorier – såvida inte den engelsktalande guiden, som jag först trodde var en amerikansk turist i trångmål som ville ha min hjälp och som påstod att jag inte alls skulle förstå vad jag tittade på utan hennes hjälp men vars tjänster jag avböjde, har det. Jag lyssnade dock lite på en annan engelsktalande guide och kunde konstatera att han gjorde som de flesta guider, nämligen i princip referera vad skyltar som varje besökare själv kan läsa säger. Gissningsvis skulle guiden vars tjänster jag avböjde ha gjort detsamma. Nu är i alla fall besöket gjort. Intressantast var nog att se de rekonstruktioner Evans gjort, speciellt de rätt stora tjurhornen, även om jag sett det mesta på bild förut. De ger en visserligen fantasifull men dock konkret bild av hur delar av palatset en gång kan ha sett ut.

*

Heraklion.

*

Tisdag 6/7 2004. På bussen Heraklion – Chania.

*

Chania.

*

På båten Chania – Piraeus.

*

Onsdag 7/7 2004. Athen.

*

Några veckor innan OS ska invigas ligger stora delar av Athen i ruiner! Det ser åtminstone ut så. Här pågår nämligen mängder med renoveringsprojekt av allt från tunnelbanor till akropoler. De flesta projekten verkar vara ungefär halvfärdiga. Athena vet hur projekten ska hinna bli klara innan OS börjar, som de väl är tänkta att bli – såvida de styrande inte kan få samtliga athenare att gå man ur huse och vara lika entusiastiska inför uppgiften som när de hejade fram sitt land till guld i fotbolls-EM, men det är nog föga troligt att de styrande skulle lyckas med det oavsett vad de lockade med.

Samtidigt pågår försäljningen av krimskrams, mat, dryck etc. till turister med samma intensitet som när Grekland ännu var ett relativt billigt land. Det är det inte längre. Det tycks tvärtom vara dyrare än Sverige. T.ex. kostar en kopp cappucino, visserligen med vispgrädde, som verkar vara det normala sättet att dricka cappucino på i Grekland, men ändå, ungefär €4 i några av de värsta turistkvarteren. Det är väl ett exempel på de dynamiska effekter övergången till euro ger, kan man tro. Mc Donald's priser är dock tämligen universella. T.ex. säljer de i dessa kvarter en milkshake för €1,70.

*

Torsdag 8/7 2004. Pithia.

*

På ett café dricker jag kallt kaffe med is, vilket tydligen är det normala sättet att dricka kaffe på i dessa trakter. Kaffet jag köpte på tåget hit var också kallt men utan is. Kaffet har dock båda gångerna varit både starkt och gott och en alldeles utmärkt dryck i värmen. Det smakar ungefär som irish coffee utan whisky. Personalen på caféet är för övrigt lika trevlig som priset. För €3,20 får jag två stora glas kaffe och tre 0,5-litersflaskor med mineralvatten.

*

*

Fredag 9/7 2004. Pithia.

*

På tåget Pithia – Istanbul.

*

Lördag 10/7 2004. Istanbul.

*

Söndag 11/7 2004. Istanbul. Alla dessa möten. Som den grekiska äldre damen på järnvägsstationen i Athen som hade synpunkter på att jag tagit av mig sandalerna. Själv hade hon badtofflor!

Alla dessa möten. Som den franska tjejen i femtonårsåldern på tåget till Istanbul, som först masserade alla i sin grupp som ville, både tjejer och killar, och sedan själv blev masserad av en annan tjej i gruppen.

Alla dessa möten. Som de elva killarna i 30-årsåldern från olika delar av världen, som råkat mötas och bilda grupp kring några flaskor öl på Pithia järnvägsstation medan de väntade på tåget till Athen och som fåfängt försökte värja sig mot myggens blodtörst genom att i kvällsvärmen krypa ner i sovsäckar. Bäst var att göra som jag: spankulera av och an i shorts och kortärmad skjorta. Om killarna eller myggen vann kampen vet jag inte, eftersom jag som en annan Judas gav mig av med tåget till Nea Orestiáda, där jag tillbringade natten, innan tåget till Athen kommit.

Alla dessa möten. Som turken i min ålder, som stoppade mig på gatan igår kväll och uttalade ett av månglarnas mantran: Hello, my friend. Eftersom jag inte genast svarade fortsatte han: You don't remember me? No, svarade jag alldeles ärligt. Kanske hade vi träffats förut; jag hade ingen aning. Det fanns ingen affär i närheten, så det kunde faktiskt vara ett samtal utan baktanke att sälja något. I så fall det första hittills i Istanbul. You must confuse me with someone else, fortsatte jag. No! utbrast han förfärad och fortsatte: Yesterday at Hagia Sofia, we talked. Did we talk for a long time? frågade jag, ännu rätt säker på att han förväxlat mig med någon annan. No, sade han. Only for a few minutes. När han nu ville att jag skulle följa med honom, Allah vet vart, gissade jag att han nog trots allt ville sälja något, avslutade samtalet och fortsatte gå mot mitt hotell.

Alla dessa möten. Som innehavaren av en liten butik med tryckta bilder av alla de slag i Grand Basar, som först lade ner hur mycket möda som helst på att få in mig i butiken (Hello, my friend. Where are you from? Come look. Sit, sit. Etc.) men sedan suckade och tyckte att jag var en besvärlig kund, eftersom jag inte bara kunde tänka mig att köpa en bild eller två så länge de var billiga utan också hade mycket bestämda önskemål om motivet eller motiven.

*

*

*

Alla dessa möten. Som den stackars mattaffärsinnehavare, som efter att långt och omständligt (Hello, my friend. How are you? Where are you from? I have friends in Sweden. They were the managers of Kappahl here for three years. You know Kappahl? Very famous Swedish company. They were not married when they came, but they married here in Istanbul. At the Basicilica Cistern. Very beautiful! They are back in Sweden now. We still have contact. When they visit, they always bring Absolute. You know Absolute? Very famous Swedish vodka. I like it very much. You don't smell when you drink it. Very good!) laddat upp för att säga vad han egentligen ville (Come see. Beautiful mats. Come in the store.) drabbades av det chockerande beskedet att något sådant besök i hans butik skulle det inte bli, eftersom jag varken hade råd att köpa eller möjlighet att transportera ens den billigaste, minsta matta.

*

*

Alla dessa möten. Som mannen som först trodde att jag var turk (sa han, åtminstone, men det kanske bara var en månglarfint jag inte stött på tidigare) och sedan engagerade sig djupt och länge i mitt vykortsletande trots att jag avböjde hans tjänster och för sent insåg att jag inte var den rika turist, villig att spendera miljoner i hans butik, som han sökte.

*

*

Måndag 12/7 2004. Istanbul.

*

*

Alla dessa möten. Som den äldre f.d. sjöman vid Gyllene Hornets kaj som först tilltalade mig på turkiska men genast växlade till engelska när han fått klart för sig att jag förstod det språket bättre och som en gång jobbat för Sahlén-rederiet och varit i både Malmö och Stockholm men nu ägnade sig åt att ragga passagerare till båtarna på Gyllene Hornet och Bosporen.

*

*

Tisdag 13/7 2004. Istanbul. Det tog inte en vecka att gå från Sirkeçi Gar till Haydarpaşa Gar, som informationen på Sirkeçi Gar hävdade, utan bara 3,5 timmar. Jag gav mig nämligen av från Sirkeçi Gar 10.15 och anlände till Haydarpaşa Gar 13.45. Och då hann jag inte bara gå utan också

Jag sitter nu på en bänk på Haydarpaşa Gar och väntar på tåget till Denizli, som jag enligt informationen på Sirkeçi Gar måste åka via om jag vill till Izmir, den enligt en annan turk näst Istanbul vackraste staden i Turkiet. Det återstår att de hur vederhäftiga dessa utsagor är. Erfarenheten säger att information man får i det här landet oftast stämmer – så länge det inte gäller tågrelaterad information, förstås, som i princip aldrig stämmer. Det är bara att hoppas att Izmir är en så vacker stad som det påstås och att det avgår ett tåg dit från Denizli.

*

Onsdag 14/7 2004. Denizli.

*

Izmir (rätt sent på en restaurang ett stenkast från mitt hotell). Här vill jag stanna. Här blåser nattvinden från Egeiska havet sval. Här kan hotellpriser prutas ner till 10 miljoner. Här serveras öl på första bästa restaurang. Izmir-borna – och för övrigt jag och en massa andra svenskar – hör således till de bad people, som mödrarna i Marrakech väl berättar hemska sagor om för sina barn. Fyllan är dock med svenska mått mätt tämligen beskedlig trots att det är rätt sent och lillördag. Jag tror inte att de fem äldre herrar som dricker öl på samma restaurang som jag kommer att ägna sig åt högljudda tillrop till alla de möter o.d. i någon större utsträckning. Här stannar jag!

*

Torsdag 15/7 2004. Izmir. Nattlivet i Izmir är med svenska mått mätt tämligen tafatt. Jag provade två nattklubbar. Ölen är både drickbar och rätt billig (kostar ungefär 3 miljoner) och inkluderar ett fat med diverse nötter. Dessutom serveras vodka, kanske för att man, som mattaffärsinnehavaren i Istanbul sade, man inte luktar när man dricker det och att även muslimer därmed kan dricka det utan att andra muslimer på lukten kan känna att de druckit. Min beställning av en irish coffee vållar dock personalen mycket huvudbry. Trots att jag noga förklarar hur man gör en sådan serveras den i fyra delar: whisky, kaffe, sockerbitar och is(!). Jag får blanda till den själv, och den blir riktigt anständig – fast grädden saknas, förstås.

Av det som utlovas på stora reklamskyltar, nämligen show av turkiska flickor, blir det dock inte mycket. De turkiska flickorna ägnar sig nämligen mest åt att försöka få en eller två öl på gästernas bekostnad, en fälla som mer garvade gäster, som t.ex. jag, nogsamt undviker att gå i, bl.a. genom frekvent upprepande av frasen I don't understand. På det ena stället bestämmer sig dock en av flickorna efter mycket om och men för att sjunga några låtar – och gör det riktigt bra.

Någon hit tycks dessa väl rätt nya nöjen inte vara. Gästerna är ungefär tre och personalen ungefär tio. Kanske skulle gästerna bli fler om flickarna faktiskt ägnade sig åt vad reklamskyltarna utlovar, alltså show. Åtminstone jag skulle kunna tänka mig fler besök om så var fallet. De flesta av lokalbefolkningen skulle väl dock inte kunna tänka sig sådana besök, eftersom de i enlighet med religionens bud är förhindrade att dricka alkohol.

*

Lördag 17/7 2004. Izmir. Jag ägnar dagen åt att spana efter märkliga och intressanta företeelser i den här staden (d.v.s. de är märkliga och intressanta i förhållande till den svenska kulturen).

Företeelse 1: Trottoarer etc. rengörs med vatten i tid och otid, och när någon har lite mineralvatten e.d. kvar i en flaska och vill tömma ut det ser han eller hon till att sprida det över så stor yta som möjligt. Alldeles nyss gjorde en man just detta på Basmane Gar, järnvägsstationen i Izmir, där jag sitter och skriver det här.

Företeelse 2: Vid några övergångsställen har den röda och gröna gubben kompletterats med nedräkning. Man kan alltså se hur många sekunder till gubben kommer att vara röd eller grön. Dessutom rör den gröna gubben på sig. Man kan dock inte gå över de rätt breda gatorna så långsamt som den. Man har nämligen bara tolv sekunder på sig att korsa gatan innan bilarna börjar forsa fram igen om man börjar gå just när gubben blivit grön. Börjar man gå senare har man förstås mindre tid på sig.

Företeelse 3: Tavlan som visar när tåg avgår är inte som i Europa gul utan vit med blå text, lärde jag mig av en polsk turist i Denizli på resan ner hit.

Företeelse 4: Papperskorgar finns i princip inte (jag såg dock tre i Denizli). Gator och torg är dock ändå mycket välstädade, eftersom städare rätt snart plockar upp skräp folk lämnat efter sig. Ännu effektivare är det på matställena. Ungefär fem sekunder efter att man tömt ett fat eller ett glas är någon där och plockar undan det.

Företeelse 5: Vid kiosker och på enklare matställen finns det ofta ungefär dubbelt så många människor per arbetsuppgift som i Sverige. Man kan alltså exempelvis få hjälp med att ta glassen eller drycken ur kylboxen. Om de som utför dessa arbetsuppgifter faktiskt jobbar på stället ifråga eller om de utför dem bara för att ha något att göra har jag inte lyckats avgöra. Först trodde jag att det senare alternativet var rätt, men nu lutar jag snarare åt att det förra är det.

Företeelse 6: I varje gathörn sitter en äldre man med en våg, som mot en smärre avgift, oftast 100 BIN (100.000) väger dig. Att någon nappat på erbjudandet har jag inte sett. Jag överväger att bli den första.

Företeelse 7: Månglarna står oftast på trottoaren och spanar efter potentiella kunder, t.ex. nordbor med ryggsäck, antingen utanför sin butik eller vid den tillfälliga butik de slagit upp på första bästa plats, alltså där de tror att flest potentiella kunder kommer att passera.

Företeelse 8: Utbudet av vykort är ytterst begränsat, liksom antalet postlådor. Jag har hittills sett ungefär tio olika slags vykort i de annars så välförsedda butikerna i basarkvarteren och noll postlådor. Att döma av antalet butiker som säljer mobiltelefoner tycker Izmir-borna att det är mer praktiskt att SMS:a.

Företeelse 9: Det finns mängder med brunnar med kranar, där man kan tvätta händer och ansikte – och för den delen fötter och tänder. Somliga är utrustade med muggar man kan dricka ur. Dessa rengörs alltid noga både före och efter nyttjandet.

Företeelse 10: Stapeldrycken är te – och därmed betydligt billigare än kaffe. Teet serveras i höga små glas på skål och med ungefär fyra sockerbitar. Glas med te bärs också på brickor från restaurang till kund, ofta över rätt långa sträckor. Beställningarna görs gissningsvis oftast via mobiltelefon. Hur servitörerna lyckas ta sig fram genom folkvimlet utan att tappa något glas är en gåta, speciellt som de rätt stora och rätt välfyllda brickorna alltid bärs med en hand, hållen under brickan.

*

På tåget Izmir – Eskişehir.

*

Söndag 18/7 2004. Eskişehir.

*

Istanbul.

*

Måndag 19/7 2004. På tåget Istanbul – Bukarest.

*

Bukarest. Mer än Bukarest Nord ser jag inte av den här staden och kan därför bara göra följande reflexioner:

*

Tisdag 20/7 2004. På tåget Bukarest – Budapest.

*

Budapest.

*

Onsdag 21/7 2004. Wien. En konstrunda i Wien.

På konstmuseet Österreichische Galerie Belvedere måste man betala €7,50 om man vill in. Det känns därmed inte angeläget. Parken utanför museet med vackra gripar, välklippta gräsmattor med slingrande ornament och välkrattade grusgångar är dock gratis.

En liten vykortsaffär, som marknadsför sig med att de säljer reproduktioner av Klimt, är förvisso värd ett besök. Turken som förestår stället är fotbollsintresserad och nämner genast Zlatan och Henke när han förstår att jag kommer från Sverige. Han lyssnar intresserat när jag berättar om mina upplevelser från finalen i fotbolls-EM. Jag får upprepa och förklara mycket, eftersom hans engelska och min tyska / turkiska inte är de bästa. Fotboll är för övrigt också konst.

På Kunsthistorisches Museum besöker jag bara museibutiken. Museet finns såvitt jag förstår på annat håll. Jag studerar de mångtaliga vykorten och hittar några jag kan använda. När jag betalar får jag några broschyrer om museet. Jag är ju i Wien, där ingen inrättning med självaktning saknar broschyrer.

Morawa Art Gallery har lunchstängt. Jag tittar i alla fall lite i skyltfönstret. Teckningarna föreställer i stor utsträckning lätt komiskt avbildade djur.

Jag gör en paus i konstrundan och dricker en mugg av den här tågluffens stora upptäckt: kaffe med is, här kallat iced cappucino och serverat i engångsplastmugg med halvklotformat lock och sugrör, säkert för att gästerna inte ska riskera att spilla. Jag passar också på att skriva några vykort.

Kläder kan också vara konst. I skyltfönstret till Olisha finns bl.a. tunna, pastellfärgade klänningar (ljusblå och ljusrosa) med stora blomsterapplikationer i olika färger.

Jag gör ytterligare en paus i konstrundan och skriver ytterligare en dikt till ett av vykorten jag köpte i Kunsthistorisches Museums butik:

Jag avslutar konstrundan vid Stephansdom, Wiens kanske mest kända konstverk. Det högsta tornet håller på att repareras. Byggnadsställningarna är naturligtvis täckta med reklam, naturligtvis för en bank, närmare bestämt Erstes Bank. Utanför domen glor turister i vanlig ordning på såväl levande statyer i renässanskostymer som breakdansare.

*

Žilina.

*

Torsdag 22/7 2004. På tåget Łódž – Warszawa.

*

På tåget Warszawa – Gdańsk.

*

Fredag 23/7 2004. Gdańsk.

*

På tåget Gdańsk – Szczecin. Alla dessa möten. Som den brittiska tjejen i 20-årsåldern, som utbrast: Thank god! Finally somebody who speaks English! när jag just klivit på tåget i Žilina och sagt något på engelska till en annan passagerare och genast fortsatte: Do you know if this is the train to Warszaw? Yes, of course, svarade jag. That's what the signs says. Tillsammans med för tillfället sovande pojkvän och rätt osmart packat bagage, bestående av ungefär tio kollin, var hon på väg till en festival i Warszawa.

Det var gissningsvis den första längre nattliga tågresa hon gjorde, för hon fortsatte med att fråga: Do you know if this train has a bar? Jag antog förstås att hon ville veta om man kunde köpa colafantasprite ombord på tåget och svarade: No, I always bring my own bar och pekade på min flaska med sprite. Det ville hon inte veta, för hon fortsatte oskuldsfullt: I really need some alcohol! Oh, that kind of bar, sade jag. No, I don't think so. But you should visit this town. They have lots of bars.

En stund senare, när hon förgäves försökt hitta en fungerande sovställning, sade hon: This is a very bad train! You think, replikerade jag. Then you wouldn't have want to go with some of the trains I have gone with. This train is extremely good. Tåget var nämligen inte bara utrustat med den mest sittriktiga typ av säten jag upplevt på ett tåg utan också rätt väl fungerande luftkonditionering.

Några timmar senare, när hon äntligen lyckats slumra in, blev hon förstås, som hon tyckte, bryskt och alldeles i onödan väckt av konduktören, som ju bara ville se biljetten. Hon skulle inte ha velat uppleva den rumänska gränspolisens kontroll av pass, bagage och kupé, även den utförd mitt i natten. Passet fick man visa ungefär tre gånger för tre olika tjänstemän. Ungefär sex andra gånger kom samma eller andra tjänstemän och gav antingen ordern Open the luggage!, varpå de rätt väl rotade igenom detsamma, eller ordern Stand up, please!, varpå de drog ut sätena för att kontrollera att inget fanns gömt där. Proceduren tog en dryg timma. Såvitt jag förstår handlade det hela främst om att hitta narkotika.

Här har gränspolisen i central- och nordeuropeiska länder mycket att lära. Längre norrut är gränskontrollerna enligt min erfarenhet nämligen rätt tandlösa. De består oftast i att man får visa passet. När tjänstemannen ser att man har svenskt pass tittar han eller hon i många fall inte ens i det.

*

Szczecin. Alla dessa möten. Som den rätt unga och tydligen rätt oerfarna flickan i receptionen på Hotel Campanile. Hon letade både länge och väl i mitt pass efter något, gissningsvis passnumret, sade I know what I'm doing! när jag hjälpsamt frågade What are you looking for?, frågade slutligen den andra, något mer erfarna receptionisten, som först inte heller visste men efter lite funderande hittade det sökta, vilket precis som jag gissat var passnumret. Receptionisten är dock den trevligaste och mest tjänstvilliga jag stött på under årets lilla utflykt och rummet ett av de bästa jag bott i och som det enda utrustat med vattenkokare, nescafé (2 portioner), te (2 påsar), socker (4 påsar), kakor (8), badkar, stor behållare med badschampo och skokräm (2 portioner).

*

Lördag 24/7 2004. På tåget Szezecin – Świnoujście.

*

Świnoujście.

Alla dessa möten. Som kyparen på restaurangen på färjeterminalen i Świnoujście. I would like to eat, säger jag. Jaha, det går bra, säger han på svenska. Jaså, du pratar svenska, säger jag. Det förstår han dock inte utan säger: Was? på tyska. Jag bestämmer mig för att engelska nog ändå är det lämpligaste språket att använda. I want the goulash soup and mineral water, säger jag alltså när jag beställer. Do you have a 500 ml bottle? Ja, ja, säger kyparen på tyska eller möjligen svenska. Någon 500 ml-flaska med mineralvatten kommer dock inte in utan ett glas isvatten med citronskiva och sugrör. Lite senare kommer kyparen till mitt bord och säger Do minuto, som väl är polska för att soppan är klar om två minuter. Mycket riktigt är det så. Soppan serveras i en plåtkarott, som hänger i en gjutjärnskonstruktion över ett värmeljus. När jag ätit färdigt bestämmer jag mig för att beställa en irish coffee. Den serveras åtföljd av artighetsfraserna Varsågod. Sucker? Yes? Nein.

*

Söndag 25/7 2004. Malmö. Att hitta en restaurang (inklusive pizzerior o.d.) som serverar lagad mat i Malmö en söndag är svårare än att hitta en liter kall sötmjölk i Istanbul. De flesta ställen har antingen stängt på söndagar eller för semester. Andra ställen öppnar ungefär klockan 14, alltså samtidigt som mitt tåg avgår. Ett ställe skyltar med en rätt omfattande special- och à la carte-meny, men den gäller inte på söndagar. På ett annat ställe påstås det att jag kan få lagad mat bara jag fortsätter till nästa disk. Där möts jag dock av beskedet att annan mat än smörgåsar o.d. serveras inte. Inte ens McDonald's är pålitliga utan har på söndagar endast frukostmeny. De hävdar dock att Burger King-restaurangen i samma kvarter är öppen, men väl där möts jag av en skylt som säger att den är stängd på söndagar. Till slut får det bli Burger King-restaurangen på centralstationen, som jag i det längsta försökt undvika.

*

På tåget Alvesta – Jönköping.

*

Söndag 15/10 2004. Skagen.

*

Tisdag 19/7 2005. På tåget Neumarkt in der Oberpfalz-Nürnberg-Schweinfurt.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.