Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Nätet
Prosadikter

© Mats Kristiansson 2006

I. Nätet

Och då. Rutorna.

Jag såg först inte nätet. Tryckt mot blodet var det och mot nätet mjälten. Så hade det inte alltid varit, men nu ... Nej, inte längtade jag efter det men vad göra?

Jag satte foten i rutan. Den sista och den sista. Rutorna! Rutorna! Jag lade handen mot en av dem. Den försökte först dra sig undan, men så blomma! Jag mot, förstås. Och så. Galen av ljus. Mot hamnen snäcka. Och aldrig mer en lungstund.

Skuggorna.

II. Trädet

Det senaste regnet. Det sista.

Kurade ihop under paraplyet. Nakna grenar. Stenblock talja i mitt öga. Den där morgonen ...

Jag ville inte men regnet och den sista rosen. Mask på mask och djupa tunna och en liten gnutta socker salt. Som vore gräset gult och häcken korp. Dess fot och dörr ville jag inte dela, men kanske var jag tvungen.

Dropparna alltmer och undan. Fälten allt mindre och vägen. Den under djupa lummig. Den under sjö och dagg och minsta ljumma kvitter. Den som ur trä i inre skrymslen tydlig trevar fram. Och kolven är dess krumsprång, liksom regnet och det första.

Den där morgonen ...

III. Fältet

Böljande stoft. Den blåa filen.

Morgon. Bruna slår pennor gula av. Så och så men sedan. Man hör, och snåren ilar undran. Denna ärlig och språket kilar under.

Då och stoft. Grön längtar koppar på rykande fotslag. Sulor, kapitel, sulor, kapitel, bulor, kapitäl, bulor, kapitäl och åter och ändå.

Jag då dit. Jag häpen. Var detta som detta? Som om någon (inte jag) ur bunken fliten langat? Hysteriskt!

Jag lade mig ångande. Fliken lampa och där! Det stora över, den kluvna droppen och alltid men dock åter på stigen.

Över.

IV. Sanden

Och under denna. Hägring böljor.

Gungande. Skälvande. Gamen skuggor ovan stoft. Den nya sången. Och den orm i tunga ska och bära fors. Ty gud och druva, gul och duva, gal och fjäder hane. Det ska vara stoft i röda bägare och blöder sand. Det ska vara bord och ugnar, glas och Samarkand. Min istid gul och hierarkisk spottar du min möda tillit. Såsom det syrsor i skidor så lukt och ska ros från halm till halm.

V. Svalorna

Det och att monstren. Och så.

Bit av dig tanden. Det ljusa ny bolmande i fjärran. Så och så och sedan. Men svalorna för och för, fragment och klippa lav på lav. Tråder fåglar orm i halsen? Träder när i handen ömt? Får lådor korn mot staden? Får du den röda visan bark?

VI. Uret

Det vilade. Den tomma under.

Stilla. Dagen hade ännu inte. Städet hade lugna gumman. Solen platt och magen halsont. Cirkeln under vågen rister. Dö och dö och summa dito. Då och då och unken flukt. När man sällan bågen skälver. När det gula bröstet leker. När det lugna vattnet spindel. Så jag och stilla. Stilla.

VII. Horisonten

Och hon sade. Och han.

Ville leka. Ville björk och tunga gommen. Ville björn och mossa, ängsull, troll och trilling, längtan, gult hjul, andas, fett och vatten.

Men barklös tall på lungsjuk myr. Men väg och sprucken, älv och dimma, stolt kaross och unga näsans bur, förtvivlan, rost och alltid alltid aldrig aldrig alltid.

VIII. Mullen

Gyllene träder. Makadam.

Där. Och att grönt skönt silar ur gommen. Där. Och att så för tunna lutar sig kalas. Där. Och på stora bröd patrask i glaset vräker. Där. En lugn kuvös på röd och lågor. Där. För korn och tunga, stolt och trist bravad.

Men känn och var kavat. Den stora visan är nu redan gift. Det sista hjulet har nu redan att. Det fagra väna vill nu känna stolt. Så bränn och ha brokad.

IX. Gruset

Röda och vägen. Det som hinna rost.

Livet och standaret. Glad vessla rinner på långsam galt. Håglös marmor lunkar mot unkna blad. Dolda vener vankar i drogad puts. Stunget inre vässar glödgat yttre. Försvunnen ber låten mana listen musslan maten.

Minns dessa och utge böner forna flinka, stackars ormgrop höjder ollon. Minns flykten röd och valvet stod försvunnen. Minns och att svimma salt och såret, glad ur lågor lekar. Minns lag förbi att ligga rund och utge. Minns att sluten början slocknar sist och almar dagar. Laven och ståndaren.


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.