Mats Kristiansson
Banyanträdets blad
Noss talar på stranden

Det nionde bladet

Det största undret har du alltid sett.

0: Som fåglar med brutna vingar som åter blir hela, luft som åter och åter strömmar genom munnar tills den en dag inte längre gör det, någon som för första gången hänfört ser under falla från skyn eller stiga från marken.

1: Som resor till fjärran världar med bräckliga fartyg av lim och försök, blänkande giganter med kraftfulla rustningar som driver vår värld tills de en dag rasande gör utfall mot den eller stilla slumrar in, automater som alltmer liknar våra tankar, våra lemmar.

Det tionde bladet

Lägg örat mot jorden, ögat mot hinnan.

0: Under oss pulserar det sista svalget, mognar gradvis tills gränsen mellan nu och nu slutligen brister och nu och nu förenas till det sista svalget. Andra nu. Ett annat svalg.

1: Lyssnar man riktigt noga kan man höra det. Se det kan man dock inte. Inte än. Hör man dåligt får man helt enkelt vänta tills man kan se det. Ser man dessutom dåligt får man helt enkelt vänta och hoppas.

Det elfte bladet

Under sanden tomma strimmor.

0: Kanske när världen åter vrider världen, skuggor drunknar, marmor skälver, bålen flammar, tankar bleknar. Känn ingen oro, ingen vånda. Du kommer att veta, att förstå.

1: Sanden kan jag tydligt känna när jag går barfota i den eller lägger min handflata mot den eller drar med fingret i den. Några strimmor kan jag dock inte ens ana. Kanske finns de inte längre. Kanske finns de under andra ämnen. Kanske finns de ännu inte.

Det tolfte bladet

En riktig människa ska du vara.

0: Vad är egentligen en riktig människa? Har någon bestämt hur en sådan ska vara? Om någon gjort det tycker jag att denna någon borde skämmas! Denna någon har ju gjort sig själv till gud, och så får en riktig människa inte bete sig.

1: En riktig människa är förstås som vi. Inte som de. De är minsann inga riktiga människor. Åtminstone inte lika riktiga som vi. Vi måste göra vad vi kan för att dessa andra människor ska bli mer lika oss. Det är vår plikt som riktiga människor.

Det trettonde bladet

En spegelbild av dig själv är du.

0: Varje dag allt ynkligare, allt närmare det som inte är, det som kanske blir. Varje dag ... Jag borde förstås bryta mig ur denna sorg, denna längtan. Jag borde kunna om jag försökte. Ändå försöker jag inte. Ändå är varje dag en allt glesare kopia av den föregående dagen. Varje dag ...

1: Det var länge sedan jag såg mitt ansikte. Jag har liksom inte behövt. Jag vet ju hur fantastisk jag är. Om det vittnar allt jag åstadkommit. En och annan har väl kommit i kläm till följd av mina handlingar, men så många fler har blomstrat. Det är jag övertygad om. Även om det finns de som kritiserat mig. Ganska många, faktiskt. Men de förstår ju inte sitt eget bästa. Om de gjorde det skulle de nöjda fortsätta med sina liv istället för att motarbeta sin välgörare.

Det fjortonde bladet

Känn hur vinden vidrör.

0: Kärleken bor i vinden. Det känner jag tydligt. Jag vet inte helt säkert varifrån denna kärlek kommer. Kanske är den en del av vindens natur. Kanske kommer den från alla människor, kanske från alla levande varelser, kanske från ett överjordiskt väsen. Eller kanske är det bara som jag inbillar mig att kärleken bor i vinden.

1: När man känner vinden mot huden kan man ana hur allt hänger samman. Naturvetenskapen vet förstås numera det mesta om det mesta – även om en och annan detalj väl är kvar att upptäcka, till lycka för alla som lagt ner tid och möda på att utbilda sig till forskare. Det händer förstås ibland att man gör nya rön och måste ompröva en del teorier. Då blir jag rädd. Tänk om vi faktiskt inte ens i vår moderna tid begripit vad som är världens faktiska grund! Men sedan slår jag ifrån mig sådana tankar. Det är ju bevisligen så att vi samlat på oss en massa kunskap. Det är bara att slå på första bästa dator eller, om man ännu är hågad för sådant, uppsöka närmaste bibliotek.

Det femtonde bladet

Bidar stilla. Stormens lunga.

0: Det är inte de många orden, inte redundanssvall, inte bränningar från fjärran konventioner, inte däven lukt från begravda magar. Vad det är? Jag känner svaret, liksom du: liksom du inte känner det förra svaret känner jag inte det senare.

1: Man måste skriva. Man måste sålla. Man måste blöda fram det som förmår leva till och med i tandens tid. Man måste inte alls detta. Man måste ingenting. Man måste dock. Det måste man. Utan ord är man död som gud. Vi dödade honom. Vi återupprättade någon som inte var han. Vi vandrade ensamma i bergen. Vi trodde oss ha funnit. Vi talade om detta. Vi lyssnades till. Vi kallades bak vår rygg förvirrade. Vi förstod inte: vi var ju förvirrade. Jag är förvirrad. Jag sitter stilla. Jag bligar tomögd på cyklopstormen. Jag undrar. Inkänner. Stillar. En punkt. En fast. En utan rörelse. Ja, detta är jag.

Det sextonde bladet

Sedan fläckas börjans renhet.

0: Äntligen! tänkte jag. Äntligen är det över. Äntligen börjar det riktiga livet. Men sedan ... Sedan var det precis som förut. Samma tvång att ständigt växa. Samma tvång att ständigt göra sig själv mindre. Det är väl så med livet att allt man kan kalla liv är det riktiga livet. Något annat liv finns det ju liksom inte att ta till.

1: Intet är för evigt. Vårens löv, höstens löv, älskande par, par som gjort slut, visioner, minnen, blänk i floder, broar till den andra sidan, stjärnor, planeter, intets möjlighet, alltets glans.

Det sjuttonde bladet

Försöket döljer. Skuggan väljer.

0: Jag har minsann försökt. Om och om igen har jag försökt, men vad har det lett till? En allt blekare värld. Bakom dimmor klara älvar, blanka sjöar, surrande ängar, hödoft, lador, evig längtan, att försöka nå men inte kunna. Inte helt, som jag en gång kunde. Vad sa du? Att mörkret om och om igen försökt men inte kunnat snärja mig? Att jag lyckats snärja skuggan själv och gjort den till min slav? Jag kan inte, vill inte tro det.

1: Man måste åtminstone försöka. Annars får de ju rätt. De som sa: Försök inte! De som själva redan dukat under. Men jag framhärdar. Även om mörkret lyckats snärja andra har jag ännu inte fångats i en av dess fällor. Vad sa du? Att jag redan snärjts mer än de flesta? Att du inte kan förstå hur jag inte kan se det? Att den värld jag tror är sann bara är en illusion jag skapat, eftersom sanningen är hemskare än jag kan uthärda? Jag kan inte, vill inte tro det.

Det artonde bladet

Bortom det Stora Nedan, det Stora Ovan.

0: Det hade varit bra om en karta funnits för de som är på väg mot detta löfte. För de som inte är bekanta med trakten, vill säga. Själv vet jag vilken väg jag ska ta. Nästan alltid. Men ibland går jag vilse. Då kan det hända att jag tvivlar litet på att jag ska nå fram. Men så vet jag åter att vägen är den rätta och slutar tvivla.

1: En lögn är detta. Tanken är att vi först ska tro på lögnen och sedan avslöja den. Jag blev förstås inte lurad, men jag tycker synd om andra, mindre vaksamma. Dessa stackare kan ju till och med fortsätta tro på detta, i några fall kanske för alltid. Jag förstår inte helt syftet med denna övning. Jag tror att den kan skada mer än gagna.

Det nittonde bladet

Plötsligt händer det. Höstlikt vänder det.

0: Man blir förstås överraskad. Varje gång bultar källan hårt, rusar strömmen längtande mot öppningen. Den lilla i fjärran som länge varit dold. Varför blir man överraskad? Det är ju inte första gången. Just då vet man det. Just då vet man att man snart inte kommer att veta. Sedan vet man inte. Till nästa gång.

1: Det är förstås väntat. Ur hand, ur mun kräver världen. Åter och åter-igen kvider man, förlorar man, allt mindre ståndaktig. Man borde vara ståndaktig, tänker man, men man är som torra rosor, gryningsdagg: besegras alltid av sin fiende.

Det tjugonde bladet

Länge. Men inte längre.

0: Någon gång måste man sätta stopp. Gör man inte det fortsätter ju allt som förut. Tänk på nutidens arter. Tidens begynnelse. Möjligheternas grotta. En värld som uppstår. I evighet. I evighet.

1: Man får aldrig sätta stopp. Gör man det kastas man ju ut i en värld utan mening, utan grund. Tänk på urtidens arter. Tidens ände. Tomhetens grotta. En värld som består. I evighet. I evighet.

Det tjugoförsta bladet

Cirklar i sanden. Hålor i hällen.

0: Sluten är den skönaste formen. Oavsett hur förgänglig, oavsett hur evig den är. O hur underbart att vila inom en, benådas av dess glans, förvandlas till dess avbild!

1: Vad forntidens folk gjorde i sanden är svårt att veta; vad de gjorde i hällar vet vi dock. Men sand är lätt att fukta och släta ut och forma med fingret eller en pinne eller något annat spetsigt, speciellt sand vid en sjö eller något annat vattendrag, så kanske vet vi ändå.

Det tjugoandra bladet

Orden övar. Jorden svävar.

0: Varje tanke, varje mening är en övning. Annars vore världen fullbordad och över innan den blivit till. Men världen är ofullbordad. Se bara hur jorden varje morgon stiger och svävar tills den sjunker med kvällen för att åter stiga nästa morgon. Osynlig, viktlös förs den av vinden mot vindens källa, vindens grund var dag så länge kväll och morgon finns. Sedan följer andra övningar i andra världar.

1: Att orden övar är en märklig tanke. I samma stund en tanke tänkts, en mening sagts är ju världen förändrad. Man kan förstås tänka att man bara övar, men tänker man så har man lurat sig själv och är förvisso mindre förberedd på vad som kan komma. Att jorden svävar är en lika märklig tanke. Den kan förstås sväva ibland om den är torr och vinden griper tag i den eller om man kastar upp en näve av den i luften och låter den falla, men den som påstår att den svävar på ett generellt plan ljuger förvisso.

Det tjugotredje bladet

Såren lugnar ögats bävan.

0: Jag framhärdar trots allt. Man måste ju. Annars vore det man utsatts för, det man utsatt sig själv för utan mening, utan mål. Fastän alltmer konturlös blir jag alltmer bestämd i mitt framhärdande. Fastän alltmer luttrad blir jag alltmer naiv. Fastän alltmer splittrad blir jag alltmer solid.

1: Jag tordes till en början inte se men kom till ro när det fullbordats. Det jag så länge försökt undvika. Smärtan var först outhärdlig men domnade gradvis till jämnmod. Jag har undrat mycket över detta. Varför? har jag frågat åter och åter men utan att få svar. Kanske finns inget svar. Kanske finns inte ens någon som kan säga att inget svar finns. Fråga måste man dock så länge man kan.

Det tjugofjärde bladet

Tidens ände. Undrets början.

0: Jag känner pulsen. Strömmen. Alltets andning. Hur kosmos vibrerar, skälver, hänförs av sig själv, sitt öde. Och i denna puls, denna ström, denna andning existerar vi, allt enklare, alltmer komplexa. Bollar redo att sväva är vi, torra dyner, vatten stilla som tjära. Här och nu. För alltid här och nu.

1: Det är så länge sedan världen dog för oss att det enda som återstår är ett allt skörare skelett. Vi kan inte längre se vad som var. Men kanske kan vi se vad som ska komma. Kanske har vi redan anat färger, former, ljud och dofter: konturer dragna ur askan: forna sånger, nya harmonier: vår värld, deras värld: antipoder i dimman, horn i natten.

Det tjugofemte bladet

Brutna själar. Öppna sår.

0: Till den som sårats med kniv i njuren, med yxhugg i skallen kommer hjälpen snabbt som tanken. För den som fläkts upp av onda ord, av illvilligt agerande och börjat tvivla på sig själv, sin vilja att leva finns däremot ironiskt nog ingen hjälp att få. Åtminstone om tvivlet är ytligt. Är det avgrundsdjupt blir man kanske omplåstrad, men det är så dags då. Kommer hjälpen sent blir tvivlet kanske inte grundare. Än värre, än vanligare är förstås ingen hjälp alls oavsett hur trasig, oavsett hur splittrad själen är.

1: Den med brutna lemmar, med öppna sår är förstås den enda som faktiskt behöver, som faktiskt har rätt till vård. Om sådana skador inte behandlas snabbt och korrekt kan de ju ge men som inte ens den mest asklepioslika läkare, den mest sofistikerade plastikkirurg kan hela. Hämmande tankar, smärtsamma känslor däremot kan man ju bara glömma och fortsätta uppleva, fortsätta interagera som innan de uppstod.

Det tjugosjätte bladet

Ängens frömjöl, öknens fåror stillar åtrån.

0: När man väl nått fram sträcker man sig bara genast efter nästa infall, nästa drömbild. Om man inget infall får, ingen drömbild ser blir helt enkelt nästa infall, nästa drömbild att söka nästa infall, nästa drömbild. Om man mot förmodan skulle misslyckas med detta stillar öknens fåror åtrån.

1: Man vill förstås, men vad tjänar det till? Vad annat finns än stukade intentioner, överkalkade visioner? Om man mot förmodan skulle nå fram till annat än en sprucken, ärgad kopia av sin intention, sin vision stillar ängens frömjöl åtrån.

Det tjugosjunde bladet

Ung som stjärnstoft, gammal som intet.

0: Vissa dagar, vissa ögonblick kan man ana den yttersta begynnelsen. Andra dagar, andra ögonblick kan man ana det yttersta slutet. Fjärran är dessa ytterligheter förstås alltid. Medeltiden lever vi i. Tiden mellan fullständig frihet och fullständig fångenskap. Kanske detta slut aldrig kommer. Kanske denna begynnelse kan återvinnas. En annan begynnelse. Hoppas kan man åtminstone.

1: Man är förstås så gammal som man är. Hur skulle man kunna vara något annat? Att man ibland känner sig äldre, ibland yngre än sin faktiska ålder är ganska oväsentligt. Hur många dagar man faktiskt levt är så mycket viktigare, avgör ens liv i så mycket större utsträckning.

Det tjugoåttonde bladet

Sorlet fjättrar vindens vanmakt.

0: Som melodier av okända mästare, lyktor tända i förlorade städer, färger fångna i krossade prismor, dofter tömda på terpener, munnar groteska, förvridna, ögon frostbitna, krossade.

1: Hud mot hud, mun mot mun, öra mot öra blir vi till stackar, kupor, flockar. Det handlar inte om frågorna, svaren, blickarna, dofterna. Det handlar om frågornas grund, svarens grund, blickarnas grund, dofternas grund. Om att stilla vila i sig själv, i de andra.

Det tjugonionde bladet

Under sköna vingar bittra tårar, fager hud.

0: Man kan förstås ana sorgen, ana ytan, men prakten är så fängslande, så tät att den nästan krossar denna sorg, denna yta. För mig åtminstone; för den därinne är det förstås inte så. Jag skulle vilja hela denna sorg, denna yta så att den blev lika fängslande, lika tät som prakten men vet inte hur. Jag kan bara vänta och hoppas att sorgen, att ytan helar sig själv.

1: Jag har dissekerat detta och funnit att det stämmer. De skrek mycket när jag avlägsnade vingarna och än mer när jag skar loss huden fast de borde vara stolta över att ha bidragit till att utöka vår samlade kunskap. Till den som tycker att detta är grymt vill jag bara säga att man inte bara måste göra ytan synlig utan också undersöka vad som finns under den. Annars vet man inte säkert. Annars kanske det man tror är sant de facto är lögn.

Det trettionde bladet

Vågor mot stranden. Stränderna vänds.

0: Som guppande bojar, rostande båtar, människor på kajer, horisonter, fjärran ekon, sjungande stigman, mesmeriserande minnen, fläckade segel, darrande master, förvridna pilträd, spegelvända uddar.

1: Det gäller att vara lyhörd. Annars kan man missa nya toner i manshöga säden, ekon mot himmelshöga berg, böljor från andra oceaner, cikadans sång i blodröda gräset, fältet där flera konungar ligger, vinnarens vrål efter dyrköpta segern, det vita mot det svarta, det svarta mot det vita, kanske själv bli missad.

Det trettioförsta bladet

Åtrån döljer lögnens dunkel.

0: Under detta kan jag visserligen ana detta andra, som vill kväva, som vill förinta, som vill ansätta. Men jag framhärdar. Jag tänker minsann inte bli ett offer. Inte till detta svek. Det borde skämmas, tycker jag, borde kväva, borde förinta, borde ansätta sig självt istället för sin herre.

1: Ständigt sipprar det igenom, detta tvivel, denna vanmakt. Jag vill bli kvitt detta sipprande men vet inte hur. Jag undrar hur de som förblir torra gör. De måste vara som hoprullade igelkottar, som flyende hindar, som drakens bett. Själv är jag som fallna enbarr, som as på slätten, som spjälkade sorkar.

Det trettioandra bladet

Fälten gulnar även under andra månar.

0: Jag har vandrar många vägar, nått många ängar och vet att skilja sanning från lögn. Detta är ingen lögn. Detta är som trummor i söder, som kryddor i öster, som gatsten i väster. Som röda rytmer, gröna smaker, blåa ytor. Som bågens kvintessens.

1: Månar är nog ett misstag. Det borde vara solar. Gulnande fält är i och för sig under månen om natten, men det är dock solen som får dem att gulna. Är månar rätt är det ändå fel, för Tellus har bara en enda måne.

Det trettiotredje bladet

Där ovan. Där nedan.

0: Det handlar om vinklar. Om att somliga hittar sandens ände, andra bara kvartskornens oländighet.

1: Det handlar om spindlar. Om att somliga väntar vid fällan, andra låter sig fångas.

Det trettiofjärde bladet

Bortom Gömslet och Kilen.

0: Jag är i Gömslet. Jag är Kilen. Jag är också bortom Gömslet och Kilen. Jag slungar mig in. Jag slungar mig ut. In i hemligheternas ark. Ut i associationernas moras. In i mönjans dunkla grotta. Ut i larmets skälvande fylking.

1: Det ska förstås vara gömslet och kilen. Gömslet är universum, dess partiklar och avstånd. Kilen är vad människan redan använt och senare kommer att använda för att erövra alltmer av universum. Hur något kan vara bortom detta förstår jag inte.

Ungefär 90 procent av Banyanträdets blad är skrivet under en dag 1999, någon vecka 2002 och drygt en månad 2011 och är, som underrubriken Noss talar på stranden antyder, ett komplement till Völvan. Har man inte läst det senare verket kan det vara en god idé att göra det för att bättre förstå det förra.

Formen för blad 9-34 är lånad från Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953), där kommentarerna görs av kvinnan Yao och mannen Li, som väl representerar yin och yang. I Banyanträdets blad görs kommentarerna av könsneutrala 0 och 1, som representerar de som lyssnar till Noss, huvudpersonen i Völvan, som i sin tur står för text med kursiv stil. 0 tenderar att vara mer emotionell, mer poetisk och 1 mer rationell, mer prosaisk, men detta är inte renodlat i analogi med att det finns lite yin i yang och lite yang i yin, vilket framgår av symbolen för yin och yang.

Noss står också för den inledande dikten, blad 1-8 och blad 35-42. De sju dikterna med kursiv stil kommenterar och sammanfattar resten av texten, ungefär som kören i ett grekiskt drama kommenterar och sammanfattar resten av dramat.