Mats Kristiansson
Eld och äng
Dialoger med mig själv om mig själv

Ännu ett misslyckat försök?

Eller en ocean, reslig som ett berg?

Vem vet?

Jag vet inte. Vet du?

Vem vet ...

Eftersom jag ju är du.

Och du är jag.

Vi är alltså ett dubbelskri.

En droppe blod.

En evighet.

Eller en annan.

Förgänglighet.

Eller blodlöv.

Som om hösten faller mot en stilla yta.

Som om viskar vi i ändlig ocean.

Oländigt djup.

Eländigt spröd.

Som om toppen vore ett med underjorden.

Som om evig ära inte längre fanns.

Som om vi ...

Vad säger du?

Som om vi ...

Förmår du inte?

Nej. Gör du?

Jag är ju du ...

Och du är jag ...

Alltså ...

Men icke!

Icke nu?

Ej heller sedan?

Jag är lika rådvill som du.

Då vet ej heller jag.

Morgonmjölken!

Spenvarm.

Som vore den kommen direkt från fållan.

Eller något hetare.

Som vore den kommen direkt från himlen.

I den gröna koppen.

Grön som eld.

Eller den med rosa blommor.

Rosa som ängen.

Varför eld?

Varför äng?

För intensionen.

Och extensionen.

Men också för allusionen.

Som vore vi där.

Eller illusionen.

Som vore vi här.

För alltid?

Eller aldrig?

Den frågan är kluven som en tunna säd en stilla gryning i Kapalı Çarşı.

Den täckta basaren.

Som hänger mellan liv och liv.

Som vandrar mellan död och död.

Som en häger stolt på stilla vingar.

Som en skugga dolsk som gula råttans tid.

Ack, vore vi där!

Ack, vore vi här!

Samlar mig åter.

Splittrar åter världen.

Min värld.

Din värld.

Vandrar åter samma stigar.

Går åter vilse.

Skördar åter samma havre.

Samma mjöldryga.

Den goda skörden?

Eller den onda?

Ekelöfsk.

Martinsonsk.

Fast i mullen.

Svävande som monarkerna.

Med pannan mot kronan.

Örat mot underjorden.

Stilla rymder.

Svällande floder.

Var stannar jag?

Vart förs jag?

Finner jag en evig äng?

En mer förgänglig eld?

Det enda jag vet är att vilsen ska jag försvinna, funnen ska jag splittras.

Åter och återigen.

Orden?

Eller ordens grund?

Svaret var förr orden.

Numera är det ordens grund.

Detta är förstås ett dilemma.

En omöjlighet.

Eller äntligen en äng.

Vissnat gräs, torra humlor, tomma hålor.

Men ändå finns dessa tecken, dessa tankar.

Spegelbilder.

Dubbla som yxor.

Vem är jag?

Torra bäddar, stumma dyner.

Ropar jag i natten?

Ja, jag ropar varje stund på jorden, varje stund i evigheten.

Är jag?

Ja, jag är, och svarta torn i karga öknar spelar mina toner.

Är detta grunden?

Kanske inte grunden.

Kanske bara ytan.

Vad finns där under?

En annan yta?

Eller grundernas grund?

Jag måste utforska denna bittra honung, denna söta svamp!

Kanske finner jag dess väsen.

Kanske går jag åter vilse.

Man måste åtminstone.

Detta måste man.

Alltså!

Och åter och återigen.

Detta vet jag säkert.

Vart skall detta leda?

Hit?

Eller hit?

Jag vet inte.

Just nu fortsätter jag bara tills jag inte längre gör det.

Jag måste stanna nu.

Det måste jag.

Men jag förmår inte.

Finner inte något hinder.

Det jag måste göra är att stanna.

Här och nu!

Jag river detta hinder, fortsätter som nyss.

Vilket hinder ska kunna stoppa mig?

Att helt enkelt ge upp.

Men inte helt förmå det.

Och så vidare tills världen vänds, tills gåtan stillnar, tills den sista stigen blivit mull.