Mats Kristiansson
Hårda dagar, mjuka nätter
Tågluff 2011

© Mats Kristiansson 2011

Prolog

Fredag 10/6 2011. Mariestad (på Café Nya torget, där jag just ätit våffla och druckit kaffe). Att jag börjar skriva Tågluff 2011 redan nu, ett par veckor innan interrailbiljetten börjar gälla, beror på att jag den senaste månaden skrivit färdigt Banyanträdets blad, ett verk jag påbörjade redan 1999 men inte avslutat förrän nu eftersom jag inte hittat rätt vad gäller form och innehåll.

En daglig vana jag har just nu är alltså att formulera ett antal meningar avsedda att läsas både nu och om hur många år som helst. Jag tror det är en god idé att upprätthålla denna vana de närmaste veckorna istället för att återuppta den när jag lämnar Sverige 23 juni. Det borde rimligtvis göra att texten är av relativt god kvalité redan från början istället för att först vara relativt trevande och sedan gradvis bli bättre.

*

På Restaurang Kingfisher (inte att förväxla med filmen Fisher King). Ännu en restaurang med doftljus på toaletten. Att en indisk restaurang som Kingfisher har det är väl väntat; att även många andra typer av restauranger jag besökt under våren, både i Mariestad och i andra städer, har det tyder på att detta är en trend.

*

I Tågluff 2004 återfinns förutom prosatext 80 haikudikter. Att jag valde detta versmått beror på att jag det året egentligen hade tänkt åka till Kina med Transsibiriska järnvägen men inte hittat någon resebyrå e.d. som sålde returbiljett och att haiku är ett österländskt versmått.

I Tågluff 2011 tänkte jag först då och då bryta av prosatexten med dikter i ett arabiskt versmått. Efterforskningar de senaste dagarna har dock gett klena resultat. Den preliminära planen är istället att då och då bryta av prosatexten i lägre stil med en gåta i högre stil, t.ex.:

1. I flytande bärnsten heta speglingar. [1] Svaret på gåtan är: Ett glas ljust öl i vilket en spegelbild av en starkt kryddad portion jätteräkor med grönsaker syns.

Ovanstående påminner kanske mer om en kenning än en gåta. I vilket fall som helst känns det som om jag hittat ganska rätt med denna första gåta eller kenning eller vad den mest adekvata benämningen nu är.

*

På bussen från Mariestad till Skövde.

2. Vita händer griper spiran. [2] Svaret på gåtan är: Dimma framför Billingen som liksom grep efter Billingemasten. Spiran är en symbol för makten i flera dikter jag skrivit de senaste åren. Svaret kan alltså också vara en folkresning e.d. mot de som har makten.

3. Strömmen döljer bågen. [3] Svaret på gåtan är: Bäcken vid Aspö så bräddfylld att det bågformade brospannet helt doldes av vatten.

Lördag 11/6 och måndag 13/6 2011. På bussen från Skövde till Lidköping och på Hjo busstation.

There's a hole inside us,
a sorrow so deep,
a headache pounding again and again.
Whenever will we once again?
No man, no woman
should have to live like this!
In fact, no plant, no bacteria
should have to live like this!
Why we? I wonder.
Where did we go wrong?
Or was it
that we never stood a chance?

It's a cruel society,
a throat for a throat congregation
of believers and disbelievers
in Endless Expansion,
in Endless Progress,
in Endless Profit.
It's a world for winners,
an empathy lost world,
an excluding world,
a cruelty of man world.
It's the time of the tooth.
Will it once again be
an empathy regained world,
an including world,
a nicety of man world?
Will the tooth stop grinding?

We must build barricades
higher than the tooth's vision,
denser than the tooth's attack,
stronger than the tooth's artillery.
Unless we don't, we will remain
under the stone-paved streets,
shattered by the tooth's breath,
weaker than the tooth's throat.

*

Måndag 13/6 2011. Hjo (på Vete & Råg - Café Konst Bageri). Även om fåglarna i Hjo vågar sätta sig på bordet är de inte lika modiga som de i Uddevalla. När jag härom veckan besökte ett café i den senare staden fick jag ideligen värja min bakelse från fåglarnas näbbar.

Medan jag fikar lyssnar jag till knackandet från stensättare som stenlägger torget i anslutning till caféet. Hjo är alltså en typisk västeuropeisk stad i det att gator och torg är stenlagda. Åtminstone enligt min inte helt ovetenskapliga bedömning.

*

Torsdag 16/6 2011. Trollhättan. Äter lunch på den indiska restaurangen Bombay, kanske som uppladdning inför nästa års längre resa, som kanske trots allt inte blir till Mongoliet eller Kina via Transsibiriska järnägen utan till Indien via någon annan väg (preliminärt Sverige - Danmark - Tyskland - Sydösteuropa - Turkiet - Iran - Pakistan, men det finns kanske bättre alternativ).

På Bombay finns bilder av bl.a. indier i turban med kamel, leende indiskor, indiska tempel och indiska gudar, alla med titeln "Incredible India", som åtminstone inte gör mig mindre intresserad av att åka till denna subkontinent. Lunchen är dessutom god och portionen så stor att jag blir mätt; om den är representativ för måltider på indiska restauranger återstår att se ...

*

Lidköping (konsert på Dina-scenen). Förband var bluesbandet Blå skåpet från Alingsås. Bäst var när sångaren försökte sjunga Roffe Wikström-låtar som Roffe Wikström (det lät åtminstone som om han försökte göra det, och paret som satt på samma bänk som jag höll med; han lyckades förvånansvärt bra utifrån hur han tolkade bandets egna låtar).

Paret jag delade bänk med var för övrigt betydligt kunnigare vad gäller musik än jag, kanske ungefär lika kunniga som paret jag bildade lag med vid en musiktävling på en krog i Helsingborg härom veckan: det senare paret kunde ungefär 80 % och jag ungefär 20 % av svaren.

Huvudakten, den enligt reklambladet från Lidköpings kommun "genuine bluesartisten" Mason Ruffner, som "varit förband åt Jimmy Page, U2 och Ringo Starr och medverkat på skivor med Bob Dylan och Daniel Lunois", var väl ungefär lika bra som förbandet men ändå mer intetsägande, eftersom jag inte hört en enda av låtarna förut. Roligast var när Ruffner vek sig ungefär som en fällkniv och spelade gitarr med munnen eller möjligen tungan, och av reaktionerna att döma verkade resten av publiken tycka detsamma.

*

Lördag 18/6 2011. Uddevalla på M/S Sunningen, en av de s.k. vita båtarna alias skärgårdsbåtarna.

4. Det vita mot det vita. [4] Svaret på gåtan är: T.ex. en vit båt och dess vågsvall. D.v.s. en båt blir så att säga ett med elementet den rör sig i. Åtminstone på ett idémässigt plan.

5. Det svarta mot det svarta. [5] Svaret på gåtan är: T.ex. klippor täckta med barrskog och vattnet de omges av, speciellt en sen kväll eller en tidig morgon eller kanske allra helst en natt. D.v.s. klippor med barrskog blir så att säga ett med elementet de omges av. Åtminstone på ett idémässigt plan.

6. Ovan krusad yta tak och spindelväv. [6] Svaret på gåtan är: En hängbro med brospannet förankrat i landfästena med spindelvävsliknande kablar ovanför en krusad vattenyta.

Butler's pub och kök. Äter meny (ryggbiff med tillbehör och chokladpudding med vaniljsås och skivad jordgubbe). Priset är hutlöst och portionerna ynkligt små. Jag borde förstås inte blir förvånad. Jag vet ju att ju dyrare en restaurang är desto mindre kan man utgå från att portionerna är. Det stämmer i och för sig inte alltid men åtminstone så ofta att man bör ta reda på hur mycket mat man får innan man beställer om priset är högt. Bartendern tycks dock vara ovanligt uppmärksam och faktiskt servera kunderna i rätt ordning. Imponerande!

Huvudtext

Torsdag 23 juni 2011. På bussen från Södra Ryd till Skövde. Första dagen interrailbiljetten gäller. Ryggsäcken har aldrig vägt så lite. Jag har packat ungefär hälften av vad som stod på utrustninglistan för tågluffen 2004, som i sin tur gissningsvis var ungefär hälften så lång som utrustningslistan första gången jag tågluffade 1990.

*

På Skövde järnvägsstation. Resfebern har aldrig varit så låg, men det blir väl så när man rest söderut via Danmark, Tyskland och Österrike så många gånger som jag gjort. Förhoppningsvis stiger resfebern när jag närmar mig huvudmålen för årets lilla utflykt: Albanien, där jag aldrig varit, och Turkiet, där jag aldrig varit längre österut än Eskişehir.

Jag hade också tänkt besöka Georgien men avstår nog, eftersom läget där enligt de senaste rapporterna på internet är ungefär lika instabilt som i många andra mindre demokratiska muslimska länder denna vår och försommar. I det förhållandevis såvitt jag förstår väldigt demokratiska muslimska landet Turkiet tycks läget dock vara ungefär lika stabilt som vanligt. I en artikel jag läste på internet sades för övrigt syriska flyktingar ha sagt att de ville att Syrien skulle bli ett demokratiskt land som Turkiet. En rätt bra indikation på hur demokratiskt Turkiet är, tycker jag.

Den turkiska regeringen är också såvitt jag förstår engagerad i att försöka lösa problemen i dessa andra mindre demokratiska muslimska länder. Bra, tror jag. Turkiet är som muslimskt land nog en lämpligare medlare än vilket kristet land som helst.

*

På tåget från Helsingør till København. Inser gradvis att jag inte längre är i Sverige och inte kommer att vara det de närmaste veckorna. Svenska fungerar ännu ganska bra, men gradvis får jag gå över till engelska, enstaka ord på diverse olika språk och teckenspråk (som jag för övrigt var tvungen att ta till när jag beställde frukostsmörgås i Salisbury(!) härom året trots att de ju rimligtvis borde förstå engelska där).

*

Hamburg Hauptbahnhof. Om drygt två timmar (strax före midnatt) är jag i Berlin. Det är betydligt längre än Fredericia (mitt i Danmark), dit jag somliga tågluffar endast kommit första resdagen, eftersom jag inlett dessa tågluffar med att åka färja från Göteborg till Frederikshavn. Förhoppningsvis finns en sen förbindelse till Prag eller i allra bästa fall Wien från Berlin, om inte får jag invänta första morgontåget söderut. Det är kallt och regnigt i Hamburg, så jag vill verkligen längre söderut så fort som möjligt. Det bör ju vara varmare där – även om det inte är helt säkert i dessa tider, som senare kanske kommer att visa sig vara början på en större eller mindre istid.

*

Fredag 24/6 2011. Berlin Hauptbahnhof. Efter en natt på hotell är jag redo att dra vidare söderut, närmare bestämt till München. Jag hade i och för sig kunnat sova på ett södergående nattåg, men det var ganska skönt att sova i en säng. Åtminstone den här natten.

*

På tåget från München till Salzburg. Mjölktåget är förstås inte det snabbaste sättet att ta sig söderut, men detta tåg var nästa förbindelse i rätt riktning från München. Det får helt enkelt ta den tid det tar att ta sig till Istanbul. Det är nog till och med ganska bra att skynda långsamt för att hinna vänja sig vid det varmare klimatet, som dock inte skiljer sig så mycket från det svenska dito denna kyliga sommar. Åtminstone inte än så länge; när jag kommer längre söderut lär det vara en rejäl skillnad – även om den nog kommer att vara mindre än vid tidigare utflykter.

*

Lördag 25/6 2011. Villach. Intar morgonfika på Bäckeri Lagler medan jag väntar på tåget till Ljubljana. Jag missade första morgontåget dit, eftersom min inre klocka inte gick helt rätt och jag lämnade hotellet några minuter för sent. Det vore nog bra att komplettera den inre klockan med en yttre för att undvika sådana misstag senare under utflykten. [7] Jag gör också senare detta i Tirana.

*

Underrubriken kan behöva förklaras. Hårda dagar syftar på att jag oftast åkte dagtåg och att säten på tåg blir allt hårdare ju "modernare" tåg blir. Mjuka nätter syftar på att jag de flesta nätter sov på hotell i en mjuk säng.

*

Årets lilla utflykt har hittills känts som en transportsträcka genom terra cognita, men nu tänker jag resa genom och till länder jag tror att jag inte varit i förut (Slovenien, Kroatien, Serbien, Montenegro, Albanien), vilket förhoppningsvis inte kommer att kännas som en transportsträcka. Tirana i Albanien är förstås huvudmålet, men kanske stannar jag till på någon eller några andra platser också.

*

På tåget från Villach till Ljubljana. Det var trots allt skönt med en förmiddag i Villach. Jag behövde sträcka på benen efter många timmars sittande på tåg, men nu vill jag fortsätta resan söderut.

Sätena på det här tåget är för övrigt bekväma (mjuka fåtöljer i kupéer, ungefär som tågen i Sverige en gång hade), liksom på tåget från Salzburg till Villach. Man kan till och med fälla ner sitt säte och sätet mitt emot och färdas liggande om man vill. Om det inte är så många resande, vill säga, och det verkar det inte vara. Tåg med liknande säten rullade tidigare även i Tyskland, men de tycks alla ha ersatts av "modernare" tåg med hårda säten dimensionerade för dvärgar. Snabbare, hårdare, trängre tycks vara ledorden för utvecklingen av tågen i Tyskland, liksom i Sverige. Att tågen blir allt snabbare är väl bra, men varför de blir allt obekvämare förstår jag inte. Det borde rimligtvis ännu finnas de som vet hur man gör stoppade fåtöljer – även om möbler i allmänhet väl blir allt hårdare.

*

Ljubljana. Någon djupare utforskning av Ljubljana blir det förstås inte under den dryga timme jag har på mig innan tåget till Beograd avgår, men jag hinner åtminstone:

*

På tåget från Ljubljana till Beograd. Vid gränsen mellan Slovenien och Kroatien sker den första passkontrollen. Inte så spännande när man kommer från EU-landet Sverige. Så fort den slovenske passkontrollanten ser att det nog är ett foto av mig i passet får jag tillbaka detsamma. Ingen fråga om vart jag ska och ingen stämpel, som många andra passagerare får.

När en kroatisk passkontrollant något senare upprepar samma procedur får jag dock en stämpel. Jag känner därmed till två europeiska länder som stämplar i svenska pass: Kroatien och Turkiet. Albanien lär vara ett tredje land som gör det; om det finns fler återstår att se.

*

Söndag 26/6 2011. Beograd. Att ta sig till Tirana verkar ta längre tid än jag trodde. Jag har nu åtminstone kommit till Beograd och kommer förhoppningsvis att vara i Skoplje tidigt imorgon bitti. Därifrån sägs det finnas förbindelse med Tirana. Någon tidtabell som bekräftar det påståendet har inte gått att få. Förhoppningsvis stämmer det. Om inte har jag åtminstone upplevt delar av forna Jugoslavien (Slovenien, Kroatien, Serbien och Montenegro).

*

På tåget från Beograd till Podgorica. Har än en gång ändrat färdplanen och är nu på väg mot Podgorica i Montenegro. Därifrån ska det enligt kartan jag fick när jag köpte interrailbiljetten finnas tågförbindelse med Tirana. Förhoppningsvis stämmer det, men med tanke på hur vederhäftig information man får med interrailbiljetten i genomsnitt är kan denna tågförbindelse mycket väl ha varit nedlagd flera år eller i värsta fall aldrig funnits.

Det är faktiskt rätt skönt att lämna Serbien, där det verkar vara lite för mycket kontroller för min smak. Passkontrollanten frågade både vart jag skulle (till Beograd) och vad jag skulle göra (turista), och på hotellet i Beograd fick jag en lapp med mitt namn (Kristiansson Vilhelm) och hotellets stämpel att lämna till den serbiske passkontrollanten vid gränsen till Montenegro.

*

Får av en mindre engelskkunnig montenegrin förhoppningsvis vederhäftig information om hur man tar sig till Tirana. Någon tågförbindelse finns inte utan man åker tåg till Bar och därifrån buss till Uncinj, där det ska finnas bussförbindelse till Albanien. Får lite senare av en mer engelskkunnig montenegrinska veta att det också finns bussförbindelse till Albanien från Podgorica några stationer innan Bar, vilket får mig att ändra färdväg igen och kliva av i Podgorica. Varken montenegrinen eller montenegrinskan har dock varit i Albanien, så hur vederhäftig informationen är återstår att se.

*

På tåget från Podgorica till Bar. Enligt busstationen i Podgorica finns ingen bussförbindelse till Albanien därifrån, utan man måste ta sig till Bar för att hitta detta. Jag antar att man kan lita på att det stämmer och tar dagens sista tåg till Bar.

*

Måndag 27/6 2011. På bussen från Bar till Ulcinj. Ibland har man tur. Jag hann precis med 9-bussen till Ulcinj nära gränsen till Albanien. (Hade jag missat den hade väl väntan på 11-bussen i och för sig känts rätt överkomlig.)

Natten tillbringade jag i ett rum med skogsutsikt (20 euro billigare än ett rum med havsutsikt, vilket antyder vad rummet kostade, men jag spenderade ändå mindre än de budgeterade 1.000 kronorna även igår). Hotellet hette för övrigt Princess, och det var väl ungefär så man kände sig. Vid frukosten på verandan kunde man både höra och se svall från Adriatiska havet; om Ingen seglade där minns jag inte säkert.

Medan jag skriver det här passerar bussen genom flera tunnlar, liksom tåget gång på gång gjorde på resan till Bar. Ett annat typiskt drag i Montenegro är att taxichaufförerna är mer måna om att man ska anlita deras tjänster än taxichaufförerna på Avenyn i Göteborg en sen fredag- eller lördagkväll.

*

Ulcinj. Medan jag väntar på bussen till Skadar en bit in i Albanien, där jag får byta till en annan buss som tar mig till Tirana, pratar jag med en 69-årig britt som också reser ensam och på ungefär samma sätt som jag och som också ska till Tirana. Han har varit i många länder, bl.a. Kina, och vet att berätta att Beijing var rätt västerländskt och inte så spännande som han trott. Interrail kände han dock inte till, men det gör han förstås nu och kommer väl möjligen att utnyttja det framöver. Jag tipsade också om några platser värda ett besök, bl.a. Alhambra, Pompei, Panorama Racławicka (en gigantisk bataljmålning i Wrocław i Polen), Hasankeyf och Pamukkale. Britten hade förvånansvärt nog inte varit på en enda av dessa platser!

*

Skadar. Sitter i en minibuss med plats för åtta passagerare, som avgår till Tirana så snart chauffören och hans medhjälpare hittat fler passagerare. De har hållit på en stund att ropa "Tirana" efter alla potentiella kunder (d.v.s. alla) men ändå ännu bara hittat två (inklusive mig), så det kan nog ta en bra stund innan vi kommer iväg. Priset (4 euro) känns i alla fall rimligt. Det verkar alltså som om information jag hittade på internet om att euro kan användas i Albanien är vederhäftig.

Medan jag skrev stycket ovan lyckades chauffören och hans medhjälpare hitta ytterligare fyra passagerare, så det dröjer kanske trots allt inte så länge som jag befarat innan vi kommer iväg.

Medan jag skrev stycket ovan var minibussen plötsligt full, och vi är nu på väg mot Tirana. Hoppas jag åtminstone. Man kan aldrig vara 100 % säker på slutdestinationen om förbindelsen inte är reguljär – och ibland inte ens då, inte minst i Turkiet.

Tirana (på en bar nära hotellet). Har anlänt och bokat hotellrum för två nätter. Är inte helt säker på att jag vill vara här så länge, men med tanke på hur lång tid det tog att ta sig hit och att Tirana är ett av huvudmålen för årets lilla utflykt intalar jag mig själv att jag bör utforska Tirana lite mer på djupet innan jag drar vidare.

Några observationer:

*

Tar en öl i en bar inrymd i en byggnad med texten "These are the things we are fighting for" med stora bokstäver på fasaden. Vilka dessa saker är framgår såvitt jag kan se inte, men med tanke på hur många barerna är i Tirana skulle en sak faktiskt kunna vara just barer. Lite märkligt om det stämmer med tanke på att Albanien av antalet moskéer att döma är muslimskt, men de kommunistiska åren har väl påverkat folks vanor rätt mycket. T.ex. har jag inte sett en enda kvinna som är täckt på traditionellt muslimskt vis.

*

Tar ännu en öl på baren rätt nära mitt hotell, där jag tog den första ölen. Bartendern kommer ihåg mig och ger mig ett glas, vilket jag behöve be om vid första besöket. Jag får dessutom tillbaka ett gammalt hotellkvitto jag lämnade här vid förra besöket för att bli av med det!

Har hittat en firma som säljer bussbiljetter till Kozani i nordvästra Grekland för 20 euro. Med tanke på hur oorganiserade de allmänna transporterna verkar vara (bl.a. sade receptionisten på mitt hotell att järnvägen fungerar uruselt) är det nog en god idé att utnyttja den möjligheten och sedan dra vidare till Istanbul och resten av Turkiet; resten av Albanien får jag utforska någon annan gång.

*

Tisdag 28/6 2011. Tirana. Dricker morgonkaffe, som efter lite om och men serveras i en stor kopp (det är tur att man har fingrar att peka med) och börjar samtidigt skriva en liten albansk ordbok (den är egentligen inte stor nog att kallas ordbok, tycker jag, men att döma av hur mycket uppmärksamhet bloggerskan Mogi fick för sin så kallade ordbok härom året kan ordböcker nu för tiden tydligen bestå av hur få uppslagsord som helst och vara hur valhänt gjorda som helst). Så här blev i alla fall resultatet:

lavazh - biltvätt (såg många skyltar med det ordet när jag kom igår; rena bilar är tydligen mycket viktigt här)
reklama - reklam (finns precis överallt, precis som i vilken annan europeisk stad som helst i form av skyltar; något reklamblad har jag dock ännu inte varken sett eller fått)
autoscholle - körskola (bör finnas många i denna biltäta stad)
TR - förkortning för Tirana på nummerskyltar på fordon
Hål i gatan (inte att förväxla med Hål i väggen eller hål i huvudet) är inte albanska, men se ner så att du inte ramlar ner i ett meterdjupt(!) eller något grundare dylikt om du fotvandrar i Tirana.
rruga - gata (på gatskyltar)
Citattecken är inte heller albanska, men icke-albanska ord omges ofta av sådana på skyltar (stilen på citattecknen är för övrigt densamma som i England).
restorant - restaurang
hapur - öppen
birre - öl
bar - bar (inte att förväxla med Bar i Montenegro)
pica - pizza
Hus målade med minst 10 olika färger tycks vara vanliga (ganska charmigt)
hyrje - ingång, entré
dalje - utgång
Säkerhetsvakterna tycks vara betydligt färre än i exempelvis Stockholm; de få jag sett har stått utanför banker och dylika inrättningar.
ujë mineral natyral - naturligt mineralvatten
njemije leke - tusen leke (valutan i Albanien)
Shqipëria - Albanien
Greqi - Grekland
pasaporte - pass
nga - från
- till
data - dag
muaji - månad
viti – år

*

Testar till slut en Tirana Beer, som jag sett rätt mycket reklam för. Glas måste jag förstås be om och får som väntat ett kallt sådant från kylen. Ölet är ljust och rätt ordinärt; mörkare öl är lika ovanligt här som i de flesta städer.

*

Äter middag när det blivit svalare. Även på denna restaurang läggs en duk, som ideligen är nära att blåsa bort, på bordet, så det är nog så måltider på restaurang i allmänhet inleds här.

Innan jag går tillbaka till hotellet lär jag en bartender göra irish coffee. Den serveras med sugrör men utan vispgrädde. Att kaffet som alltid här är starkt och gott gör dock att drinken ändå är bra.

*

Onsdag 29/6 2011. Tirana. Dricker morgonkaffe medan jag väntar på bussen till Kozani i nordvästra Grekland. Hade velat stanna någon dag till i Tirana, men det känns viktigare att hinna med ett besök i Hasankeyf i sydöstra Turkiet innan platsen dränks av en damm om något år. Ett sådant öde lär nog inte drabba Tirana, och jag lär nog kunna göra ett nytt besök senare. Däremot kan man åtminstone hoppas på att det albanska järnvägsnätet kopplas samman med det europeiska och att interrailbiljetter börjar gälla även i Albanien. Det är nog inte uteslutet att det så småningom blir så med tanke på hur orienterade mot Europa och resten av världen Albanien tycks vara (bl.a. accepteras euro som det verkar i princip överallt, och flera albaner jag talat med har sagt att de vill ha fler turister).

*

På bussen från Tirana till Kozani. Bussen gör ett halvtimmeslångt uppehåll, var vet jag inte, och jag besöker den första allmänna toalett jag sett i Albanien. På bussen finns förstås ingen trots att resan enligt uppgift kommer att ta 6-7 timmar. [9] I verkligheten tar resan 10 timmar, troligen för att vi gjort fler längre uppehåll än vi enligt tidtabellen skulle ha gjort; det var dock bättre att då och då kunna sträcka på benen än att komma fram tidigare.

*

Torsdag 30/6 2011. Kozani. Stannar till för en kopp kaffe (kall som brukligt i denna del av världen) på väg till busstationen. Ja, du läste rätt! Busstationen! Tåg från Kozani till Thessaloniki finns nämligen inte längre, fick jag reda på igår av några greker som satt och fikade utanför den igenbommade järnvägsstationen, och receptionisten på hotellet bekräftade att det var så. Bussen till Thessaloniki kostar dock bara 11 euro, så det är en överkomlig om än oväntad extrakostnad.

Att kartan jag fick när jag köpte interrailbiljetten tydligt och klart säger att det finns tågförbindelse mellan Kozani och Thessaloniki trots att det inte gör det är inte oväntat. Mycket information man får med interrailbiljetten är inte vederhäftig, bl.a. informationen att tilläggsavgifter måste betalas på ICE-, EC- och IC-tåg. Jag tror inte att jag någonsin betalat tilläggsavgift på dagtåg; på nattåg med endast ligg- och sovvagnar har jag gjort det någon enstaka gång. När jag 2004 förväntades betala tilläggsavgift på ett IC-tåg från Thessaloniki och Athen klev jag helt enkelt av i Larissa och väntade en timme eller två på nästa tåg, där ingen tilläggsavgift behövdes.

*

På bussen från Kozani till Thessaloniki. Bussarna i Grekland tycks vara modernare än i Albanien, liksom byggnaderna; vägarna däremot är ungefär lika dåliga eller möjligen sämre än i Albanien. Bortsett från den rätt nybyggda motorvägen från gränsen mellan Albanien och Grekland till Kozani förstås, men jag gissar att så bra vägar nog är undantag snarare än regel i Grekland. I Albanien pågår dock många nybyggen, så det är nog bara en tidsfråga innan hus i Albanien är lika moderna som eller modernare än de i Grekland.

*

Rätt snart rullar bussen dock på en motorväg, så kanske är sådana vanligare i Grekland än jag först trodde. Motorvägen går för övrigt rätt igenom bergen, till skillnad från serpentinvägarna jag åkte på igår i Albanien. Smala grusvägar går dock ännu längs berggsidorna även i Grekland, men det är nog bara en tidsfråga innan växtligheten dränkt dem. Det lär krävas en invasion av fotvandrare i bergen i nordvästra Grekland för att det inte ska bli så. Kanske något för svenska resebyråer att satsa på när intresset för Kroatien börjar ebba ut.

*

Thessaloniki. På väggen från busstationen till tågstationen hann jag:

*

Priserna i Grekland är möjligen lägre nu än 2004, när jag var här förra gången. Jag har förstås inte hunnit utforska detta närmare, men förra natten på hotell kostade bara 45 euro (i och för sig exklusive frukost), och ost- och skinkpajen jag just ätit och den stora koppen kaffe med mjölk jag just druckit kosta bara 2 euro och 50 cent. [10] Helt omöjligt att priser trissats upp av det faktum att OS snart skulle hållas i Athen är det nog inte.

*

På tåget från Thessaloniki till Alexandroupolis. Det är uppenbarligen så att interrailbiljetten inte gäller på grekiska IC-tåg. 6 euro för 6 timmars resa är väl i och för sig överkomligt, men det känns ändå som att betala för något grekerna borde bekosta genom att betala skatt, vilket de tydligen inte gör i särskilt stor utsträckning. Det kan förstås finnas andra orsakar till att interrailbiljetten inte gäller på grekiska IC-tåg, men den har ju gällt på alla IC-tåg jag åkt med i andra länder, så jag tror ändå att jag kan ha rätt. Om inte helt så åtminstone delvis.

*

Hjälper en tunisier på väg till sin bror i Venedig till rätta. Det hade varit lättare om han kunnat mer engelska eller svenska eller om jag kunnat arabiska eller franska, men efter lite om och men lyckas vi med hjälp av min tidtabell och mina kunskaper i grekiska räkna ut när och var han ska kliva av för att komma vidare till Bulgarien och sedan norrut till Sverige för att så småningom alltså hamna i Venedig. Tunisiern hade för övrigt intressant nog också varit i Albanien.

*

Fredag 1/7 2011. Nordöstra Grekland på gränsen till Turkiet i en by jag inte vet namnet på. Tåg från Pythia i Grekland till Turkiet finns inte längre, fick jag veta av konduktören på tåget till just Pythia (man kan tycka att de borde vetat detta på järnvägsstationen i Thessaloniki). Enda sättet att ta sig till Turkiet var att kliva av tåget på en sedan länge nerlagd station, där tåget egentligen inte skulle stannat, fotvandra några kilometer till en grekisk by jag inte vet namnet på, passera gränsen och sedan vara i den första turkiska staden. Detta enligt konduktören; den första turkiska staden visade sig dock inte oväntat ligga 10 km från gränsen.

Testar alltså ett nytt sätt att ta mig in i Turkiet: till fots. Att komma igenom den grekiska passkontrollen gick snabbt, men den turkiska dito har datorproblem. Det ska ta en timma innan problemen är lösta, sägs det, men vem vet säkert när det gäller datorer? Det är åtminstone lagom varmt och lagom blåsigt och lagom många andra resenärer (de flesta bilburna) att vänta tillsammans med. Jag hinner dessutom skriva detta stycke.

*

På väg mot Edirne till fots. Var finns taxichaufförer när man faktiskt behöver dem? Jag hinner gå några kilometer innan en som tar mig till Edirne dyker upp.

*

Edirne. Äntligen i Turkiet, huvudmålet för årets lilla utflykt. Tåg till Istanbul avgår inte förrän imorgon. Får helt enkelt äga dagen åt att utforska Edirne.

*

På eftermiddagen kommer en regnskur så kraftig att till och med jag som svensk tycker att det regnar. Luften är nu mindre kvav, vilket är rätt skönt. Jag blir dock inte särskilt blöt, eftersom jag sitter under ett parasoll på en av Turkiets många parkserveringar (det handlar gissningsvis om bättre och sämre försök att återskapa Paradiset).

*

Inatt blir första natten jag jag inte sover på hotell. Det känns rätt onödigt att betala för ett rum när tåget till Istanbul avgår strax innan klockan fyra imorgon bitti och jag skulle behöva bege mig från det hotell jag skulle kunnat sova på ett par timmar innan dess för att ha god marginal om jag skulle råka gå fel.

Så tänkte jag först men blev under eftermiddagen trött och tog trots allt in på hotell. Där sov jag som en stock några timmar innan det var dags att bege sig till järnvägsstationen.

*

Lördag 2/7 2011. Istanbul rätt nära Kapalı Çarşı. [11] Stora Basaren i Istanbul; betyder "täckt marknadsplats". Frukostfika på Starbucks i Istanbul är väl ungefär lika spektakulärt som frukostfika på McDonald's i Skövde, men så fick det bli när jag inte hittade till den stora basaren lika lätt som jag gjorde förra gången jag var här. Kanske kan jag låta mig vägledas av en turistgrupp med guide. En sådan passerade medan jag skrev det här stycket, och det lär nog inte vara den sista.

Mycket riktigt passerar ytterligare två turistgrupper medan jag fikar och ännu en jag kan haka på just när jag vill gå.

*

Istanbul (vid Galata-bron). Hur jag vet att det är Galata-bron? Dels för att jag varit just här flera gånger förut, dels för att det står ungefär en fiskare per meter broräcke. Så är det alltså nu, så var det också när jag var här 2004, och så är det i flera filmer från Istanbul jag sett. Fångad fisk serveras möjligen på de många fiskrestaurangerna i området, bl.a. under Galata-bron, men det vet jag förstås inte säkert.

Men åter till handlingen. Turistgruppen jag hakade på stannade rätt snart vid en mattaffär för att höra guiden hålla ett längre föredrag, om vad och på vilket språk brydde jag mig inte om att ta reda på, men kanske var det förtäckt reklam för mattaffären. Istället följde jag strömman, som nu kommit igång, och var alltså per omgående i stora basaren.

Jag ledsnade dock snart på trängseln, de små butikerna, de smala gatorna, de sporadiska försöken att få mig att köpa något, de molokna minerna när försöken gick om intet. Efter ett kortare besök i den mindre kryddmarknaden började jag istället fotvandra mot Haydarpaşa Gar, precis som jag gjorde 2004. Ännu har jag alltså bara kommit till Galata-bron, så det är några timmars vandring kvar. [12] Lärde mig vid återkomsten från Hasankeyf att det finns direktbåtar mellan Sirkeci Gar och Haydarpaşa Gar. Bra att veta vid nästa besök i Istanbul.

Istanbul (i en park vid Bosporen). Efter att ha fotvandrat en stund har jag:

*

Istanbul (på Otel Çirağan). Efter att ha fotvandrat ännu en stund har jag:

*

Söndag 3/7 2011. Istanbul (Haydarpaşa Gar). Ett tåg till Ankara avgår om drygt en timme, så jag hinner lagom handla dryck och tilltugg och prata lite med en turk och hans flickvän. De kan inte mycket engelska men är i gengäld roliga och väldigt glada. De kommer från Ankara och har varit i både Stockholm och Göteborg. Resten av samtalet är i stor utsträckning på turkiska, så jag har svårt att redogöra för det.

*

På tåget från Istanbul till Ankara alias Eskişehir. Äntligen ett tåg med restaurangvagn! Jag menar en riktig sådan, med vita dukar och bordsservering. Utnyttja den kommer jag nog dock inte att göra. Jag är inte så hungrig efter den stadiga måltiden på hotellet igår, men det kan förstås ändra sig under resans gång. På tåget finns dessutom en ambulerande smörgåsvagn, och då och då kliver ambulerande försäljare av diverse olika ätbara varor ombord, åker med tills de erbjudit alla passagerare att handla och kliver sedan av.

*

Eskişehir. Längre än till Eskişehir gick inte tåget trots att det stod Ankara på vagnarna. Det informerades möjligen om detta under resans gång, men med mina begränsade kunskaper i turkiska förstod jag i så fall inte det.

*

Måndag 4/7 2011. På tåget från Eskişehir till Ankara. Tåget är "modernare" (det vill säga obekvämare) än det jag åkte med igår. Sätena är mindre och hårdare och fyra per rad istället för tre. Att det finns tv och matta på golvet, att bagaget läggs i förslutna fack som på ett flygplan och att det finns en display med klocka som säger vilken nästa station är (Ankara) uppväger på intet vis detta. Man kan bara hoppas att det dröjer länge innan alla turkiska tåg är som detta, men det hoppet är nog fåfängt.

Att hastigheten visas (med en decimals noggrannhet) är lite intressant med tanke på hur många turkar jag hört hävda att turkiska tåg är långsamma. Nu kan jag undersöka detta närmare. Jag tror att turkiska tåg varken är snabbare eller långsammare än de flesta tåg i Europa (alltså bortsett från ICE-tåg och liknande), men jag kan förstås ha fel.

Med tanke på att hastigheten oftast är ungefär 250 km i timmen och att resan därmed endast tar en och en halv timme tänker nog turkar som hävdar att turkiska tåg är långsamma nog inte på just detta tåg; om ovan nämnda turkar eller jag har rätt återstår alltså ännu att bevisa.

*

Ankara. Tar en kopp kaffe på stationscaféet medan jag försöker bestämma mig för vilken den fortsatta resrutten ska bli. Enligt den elektroniska tidtabellen, som sida för sida flimrar förbi i rasande fart, avgår ett tåg till Malatya inte långt från Hasankeyf, huvudmålet för årets lilla utflykt, om några timmar. Om tåget faktiskt går dit eller stannar tidigare återstår att se. En annan möjlighet är att försöka ta sig till hettiternas forna huvudstad Hattusa rätt nära Ankara, men med tanke på att Hasankeyf såvitt jag förstår kommer att vara dränkt av en damm om något eller några år är det nog bäst att åka dit först. Hattusa kan jag beta av på hemresan eller något annat år; förhoppningsvis kommer platsen att finnas kvar i många år. Alltså, mot Hasankeyf!

*

Inser att jag aldrig tidigare varit så här långt österut. På ett geografiskt plan, vill säga; Turkiet är trots allt Turkiet: delvis arabiskt, delvis europeiskt. T.ex. är antalet täckta kvinnor inte mycket större än i Södra Ryd; kvinnor som täckt allt utom ögonen har jag bara sett några enstaka. Jag har ännu inte sett en enda tiggare i Turkiet; i de EU-länder jag varit i under årets lilla utflykt har jag sett betydligt fler. Men te dricks i parti och minut i små glas, toaletter med arabiska toalettstolar finns överallt, gator och golv begjuts med vatten eller skuras ständigt och jämt, och på tåget samlas skräp upp av en ambulerande sopgubbe (på "omodernare" tåg, som det jag åkte med igår, vill säga; på modernare tåg, som det jag åkte med idag, är den ambulerande sopgubben ersatt av papperskorgar).

*

I en park med fontäner och nöjesfält vid järnvägsstationen äter jag ännu en tallrik soppa med bröd och dricker ännu mer ayran (som filmjölk men tunnare; tror inte jag sett denna produkt i Sverige trots det rika utbudet av syrad mjölk). Får avlsutningsvis ett glas mycket gott te. Gissar det det ingår, och kostar det något handlar det säkert om några få lira.

*

Väl tillbaka på stationen börjar jag skriva en liten turkisk ordbok. Så här blev resultatet:

giden trenler - avgående tåg
gelen trenler - ankommande tåg
tren gar - järnvägsstation
otobüs terminali - bussterminal
otobüs gar - busstation

*

Tar en kopp te på stationscaféet och reflekterar lite. Säkerhetsvakterna i Turkiet tycks vara fler än någonsin. Åtminstone i parken där jag åt soppa. Kanske har de alltid varit så många. Kanske är de fler i Ankara än i andra städer. Kanske har jag helt enkelt inte lagt märke till dem förut. Säkerhetsvakter i Turkiet märks nämligen mindre än i andra länder. Åtminstone upplever jag det så.

*

I väntan på tåget frågar jag två turkiska flickor hur lång tid resan till Malatya kan tänkas ta. Flickornas kunskaper i engelska är begränsade, men jag får i alla fall reda på att resan tar ungefär 9-10 timmar, alltså ungefär så länge som jag trodde att den skulle ta.

*

Tisdag 5/7 2011. Istanbul. Hotellfrukost med utsikt över Bosporen (från den asiatiska sidan av Istanbul i matsal med både levande och döda fåglar; klart sämre än utsikten från matsalen i det något billigare hotellet på en europeiska sidan av Bosporen) var inte precis vad jag tänkt mig. Begriper inte hur det kunde bli så. Skyltarna på tåget sade klart och tydligt Malatya, och avgångstiden var den rätta, liksom perrongen. Det blir alltså att göra samma resa igen, för till Hasankeyf ska jag! Denna gång tänker jag dock skaffa färdplan på Haydarpaşa Gar så att jag åtminstone vet när och varifrån tåg i rätt riktning avgår.

*

Tåg till Malatya avgår i eftermiddag och anländer imorgon bitti. Därifrån är det buss som gäller om man vill till Batman väldigt nära Hasankeyf. Det är åtminstone den information jag får på Haydarpaşa Gar; förhoppningsvis är informationen korrekt. Om det sedan faktiskt går att ta sig från Batman till Hasankeyf återstår att se. Jag kan alltså ägan dagen åt att utforska den asiatiska delen av Istanbul närmare.

*

Drar mig till minnes att det är smart att skaffa sittplatsbiljett när man reser med tåg i Turkiet. Inte för att det är gratis eller för att säkert veta att man får sittplats (det får man nästan alltid ändå) utan för att få vederhäftig information om när tåg avgår, när de ankommer och framför allt var de ankommer. Från vilken perrong de avgår får man dock redan ut genom att fråga någon man tror jobbar för TCDD (turkiska järnvägen) eller kanske hellre en annan resenär. Skyltar på vagnar, tidtabeller och till och med muntlig information från informationsdisken(!) kan man nämligen inte lita på. Åtminstone upplever jag det så; hade jag kunnat turkiska hade jag kanske förstått munlig eller skriftlig information som rimligtvis utgår när tidtabeller ändras. Sittplatsbiljetter däremot kan man tydligen lita på. Åtminstone kunde man det 2004, när jag använde sådana vid resan till Izmir. Skaffar således en platsbiljett till Malatya. Förhoppningsvis går tåget dit.

*

Under rundvandringen i den asiatiska delen av Istanbul hinner jag:

*

Onsdag 6/7 2011. På tåget från Istanbul till Malatya. Första natten på ett tåg den här utflykten. Det intressantaste som hände var att jag lärde ett antal turkar att dörren öppnas om man trycker på den gröna knappen (intruktionen på turkiska såg de tydligen inte) och att jag såg två engelsktalande turister med ryggsäck kliva av i Kayseri. Värt att nämna är kanske också att tåget var fyra timmar försenat, vilket att döma av de andra passagerarnas rektioner är allt annat än normalt. Uppgifter om att turkiska tåg ofta är flera timmar försenade jag sett på nätet stämmer kanske trots allt inte. Det var med andra ord en rätt händelselös resa.

*

Torsdag 7/7 2011. Malatya (på bussterminalen). Utrustad med en bussbiljett kommer jag enligt uppgift att om ungefär fyra timmar vara i Batman väldigt nära Hasankeyf, huvudmålet för årets lilla utflykt. Det kan alltså till och med tänkas vara så att jag är i Hasankeyf redan i eftermiddag och att en etapp äntligen tar mindre tid än planerat. I morse räknade jag nämligen kallt med att inte vara i Hasankeyf förrän imorgon.

*

På bussen från Malatya till Batman. Sätena är förstås dimensionerade för dvärgar men resan är ändå rätt trevlig. Arabisk musik spelas, och då och då erbjuds alla vatten (ingår i biljettpriset) och parfym att badda ansiktet med. Kanske något för SJ att ta fasta på i sina pågående ambitioner att bli bättre (parfym att badda ansiktet med kan dock åtminstone jag klara mig utan). [16] Parfym att badda ansiktet etc. med erbjuds man för övrigt också ofta på caféerna och restaurangerna i Hasankeyf och nu och då också på andra platser.

*

Efter ungefär fyra timmar stannar bussen för en längre kiss-, tvätt- och fikapaus. Om jag tolkar kartan rätt är vi ungefär halvvägs, och resan kommer nog att ta ungefär åtta timmar snarare än de utlovade fyra. En medresenär, som för övrigt är civilingenjör, bekräftar nog detta, men hans engelska är inte mycket bättre än min turkiska, så helt säker är jag inte.

*

Jag funderar på om de ofta otillförlitliga svar man får på frågor i Turkiet bottnar i någon slags om Allah vill-mentalitet, t.ex. om Allah vill att en resa tar fyra timmar gör den det eller om Allah vill att det ska vara två kilometer till hotellet är det det. Om Allah däremot inte vill kan resan ta den tid den faktiskt tar, t.ex. åtta timmar, eller avståndet till hotellet vara så långt det faktiskt är, t.ex. fyra km.

*

Batman (inte att förväxla med Batman alias Läderlappen). Lät mig mot min vana guidas till ett hotell av fyra pojkar i tioårsåldern eller möjligen något äldre och gav dem belöningen de förväntade sig, men jag har inte spenderat så mycket de senaste dagarna, så det kändes rätt att lägga lite pengar på detta just den här gången. [17] Risken är förstås att dessa samma pojkar eller några andra kommer att vänta utanför hotellet för att valla mig till busstationen imorgon bitti, men det är en risk jag tror att jag kan leva med.

Batman är tydligen en kurdisk stad. Med tanke på hur många turkiska poliser de fyra pojkarna gjorde mig uppmärksam på under vandringen var de nog kurder. Jag fick en känsla av att det är fler poliser här än i andra täder i Turkiet, men det kan förstås bero på att jag via pojkarna lade märke till fler poliser än jag brukar.

*

Äter et tantuni (som möjligen betyder "turkisk hamburgare" i analogi med "turkisk pizza"). Påminner åtminstone lite om en hamburgare men är avlång och med finhackat kött och finhackade grönsaker och förstås mycket, mycket godare. Som tilltugg serveras chilipeppar, någon slags sallad och citron (som man för övrigt tycks få till många olika maträtter, t.ex. soppor och sallader).

*

Fredag 8/7 2011. På bussen från Batman till Hasankeyf. På morgonpromenaden till busstationen ser jag de första tiggarna (unga pojkar). Jag funderar på om orsaken ytterst är den inte helt friktionsfria relationen mellan kurderna och den turkiska regimen, som gör att folk är fattigare här, eller om det bara är en del av kulturen.

*

Hasankeyf. Jag dricker en kopp te på ett café beläget mellan den gamla och den nya bron över floden Tigris. [18] Av den gamla bron, byggd på 1100-talet, är för övrigt bara bropelarna kvar; resten har gissningsvis rasat. Det är mitt på dagen och ganska varmt. På andra sidan floden vilar en flock kor, och butiksinnehavarna sitter inomhus istället för utomhus, som när jag kom i morse. Något svalare är det förstås där men inte så svalt som inne i en av de äldsta boningarna, som huggits ut direkt i berget för såvitt jag förstår ungefär 12 000 år sedan. Av det kan man möjligen dra slutsatsen att folk blir allt dummare. Det vore ju faktiskt fullt möjligt att bo i grottor uthuggna direkt i berget även idag. Med tanke på hur många till synes outnyttjade berg Turkiet har skulle rätt många kunna bo så och ha en sval plats att vistas på under dagens varmaste timmar. [19] Jag fick senare höra att invånare i Hasankeyf velat bo kvar i grottorna – och därmed alltså inte blivit dummare – men tvingats flytta av de turkiska myndigheterna.

Hasankeyf är förstås i stor utsträckning en turistfälla men också en trevlig plats, där folk såvitt jag förstår faktiskt utan avbrott levt och verkat i 12 000 år och där man dessutom kan se tydliga spår från olika perioder av detta levande och verkande

Om några timmar kommer jag att få en guidad tur av en man som jobbar på mitt hotell och som har levt i Hasankeyf i hela sitt liv och började guida redan när han var nio år. Jag har sagt att jag kommer att ställa många frågor, och han har lovat att han har svar på alla. Håller han vad han lovat kommer de rätt många lira guidningen kostar att kännas som väl investerade pengar. Om han däremot som de flesta guider jag stött på ofta säger att han inte vet hade jag nog kunnat spendera pengarna på bättre sätt. Det är bara att hoppas att Allah vill den här gången och att jag efter guidningen kommer att förstå denna fascinerande plats bättre.

Jag dricker ännu ett glas te och ännu en flaska mineralvatten på ett annat café. En dag så varm som denna behöver man mycket vätska, och med tanke på att den guidade turen enligt guiden kommer att vara tre kilometer lång är det lika bra att fylla på förråden. Det vill säga om Alah vill; vill han inte kommer den guidade turen att vara allt från kanske några meter till kanske flera mil. Jag passar också på att skriva ner ett antal frågor; det ska bli spännande att se om guiden kan besvara alla.

Jag äter turkisk pizza med utsikt över Tigris och den nya bron och försöker samtidigt sammanfatta den guidade turen. Å ena sidan var guiden trevlig och svarade på nästan alla mina frågor utan att tveka. Å andra sidan verkar svaren vara allt annat än tillförlitliga. Bl.a. har jag fått olika svar på exakt när den gamla bron byggdes (för mellan ungefär 900 och ungefär 1 000 år sedan) och hur länge folk bodde i grottorna (till för mellan ungefär 30 och ungefär 100 år sedan).

*

Lördag 9/7 2011. Hasankeyf. Jag tar en tidig morgonpromenad. Jag stöter mest på djur. Katter, hundar, fåglar, hönor, kycklingar. Tuppar gal, fåglar kvittrar, getter bräker, Tigris-floden brusar, precis som den gjort hela natten nedanför det öppna fönstret till mitt hotellrum. Det är svalt och lugnt, och Hasankeyf känns nästan som en annan plats än under dagen, när den är fylld med ortsbor och turister.

Jag dricker ännu en kopp te på ett café med tv som visar Kral (som MTV men med arabisk musik) och utsikt över gatan där hälften av butikerna är turistfällor och där de flesta turister nog går när de kommer hit, precis som jag gjorde när jag kom igår. Där gatan slutar finns ett område med 10 000 år gamla boningar uthuggna i klippan, som man kan se om man betalar 3 lira och är beredd att klättra uppför trappor med mer eller mindre synliga steg. Jag gjorde denna klättring igår men kom inte så långt som jag hoppats, eftersom det fanns ett antal skyltar som varnade för att fortsätta på grund av risk för ras. Jag gissar att jag nog kunnat ignorera skyltarna och fortsatt ändå utan att få en sten i skallen men var som oftast försiktig och avstod. Jag tänker dock göra ett nytt försök idag och då om möjligt haka på en turistgrupp med guide, som förhoppningsvis helt enkelt ignorerar skyltarna, eftersom han eller hon vet att de inte stämmer, eller tar en annan väg uppför berget, som jag inte upptäckte igår. [20] Jag gjorde senare detta och tog mig nästan till toppen av berget, med fantastisk utsikt över Hasankeyf.

Medan jag dricker teet slår sig en äldre ortsbo ner vid mitt bord. Hans engelska är såvitt jag förstår sämre än min turkiska, men det struntar han i och pratar och gestikulerar ändå. Jag förstår i princip ingenting – förutom att han vill veta varifrån jag kommer. Han gissar först på England, eftersom jag pratar engelska, och när jag ruskar på huvudet på Alemagna (det vill säga Tyskland). Jag ruskar åter på huvudet, tar fram en karta och pekar på i tur och ordning Turkiet, Tyskland och Sverige. Han säger "Isveg", det turkiska ordet för Sverige, så jag förstår att han förstått varifrån jag kommer. Jag berättar också vart jag tänker resa härnäst (Antalya, Pammukale, Istantbul, Sverige).

Efter en stund slår sig en engelskkunnig turk ner vid bordet och berättar att vad den äldre turken velat säga är att hans fru dött och att han vill att jag ska skicka en svenska som kan bli hans nya fru med postpaket! Hon kan gärna se ut som den gissningsvis tyska blondinen i 20-årsåldern som pryder interrailkartans framsida!

Jag dricker ännu en kopp te i ännu en trädgård, som nog är den mest paradislika jag sett hittills under årets lilla utflykt, med vattenfall och fiskdamm och broar och skulpturer och träd som ger skugga. Dessutom spelas arabisk musik.

Jag hade ju lovat mig själv att inte köpa några onödiga saker men köper trots detta en kort bok om Hasankeyf och en kylskåpsmagnet i form av en sandal. Boken innehåller en massa bilder, de flesta med en kort beskrivning på stapplande engelska, och en längre text som nog vill vara en beskrivning av sevärdheter i Hasankeyf men är klart undermålig vad gäller innehåll, disposition och språk. Men bilderna är åtminstone fina, och boken kostade bara sju lira. Jag får väl ge bort den till någon mer eller mindre historiskt intresserad person. [21] Jag gör också senare detta till en japan på tåget från Istanbul till Beograd alias Sofia (det vill säga tåget skulle gått till Beograd men gick bara till Sofia).

Jag tar en kvällspromenad längs Tigris och möter ännu några ortsbor (en familj) som tycks tycka att jag är en märklig person trots att folk här rimligtvis är rätt vana vid icke-turkiska turister (jag har sett kanske tio under mina två dagar här). Det beror möjligen på att jag inte bara rör mig där alla andra turister rör sig utan också drar iväg varthelst jag har lust. En flicka i 10-årsåldern är den enda som kan engelska och förmedlar vad jag säger till de andra, bland annat att jag gillar Hasankeyf, att jag är författare och att jag skriver en reseskildring som bland annat kommer att handla om Hasankeyf. Jag avslutar promenaden med ayran (en dryck gjord av yoghurt, vatten och salt) och en kopp te, vilket tydligen är en konstig kombination av servitörens frågande tonfall att döma.

*

Söndag 10/7 2011. Hasankeyf. Föraningarna jag hade igår om att det kanske inte stämde till 100 % att första bussen till Batman avgår klockan 7.00, som de sagt på hotellet, visade sig vara välgrundade. Korrekt avgångstid är istället 6.30. Åtminstone idag. Det var alltså tur att jag redan klockan 6.15 satt utanför hotellet och väntade. Jag är den enda passageraren, och så många fler lär nog inte dyka upp. Resan till Batman kan nog därmed gå ganska snabbt, vilket ökar chansen att komma med en tidig buss till Malatya och förhoppningsvis vara rätt nära Sverige innan interrailbiljetten går ut. [22] En tidig buss till Malatya hann jag med, men hemresan tog ändå längre tid än jag räknat med, bland annat för att tåget som skulle gått till Beograd bara gick till Sofia, där jag fick vänta ett dygn på nästa tåg norrut (se not 21 ovan).

*

Batman. Chauffören plockade upp fler passagerare än jag trott att han skulle göra, men resan gick ändå snabbt. Busshållplatser tycks i princip inte finnas; bussen plockar helt enkelt upp passagerare där de står vid vägkanten. I ett fall var det för övrigt bara ungefär 30 m(!) mellan tre passagerare, men chauffören gjorde ändå ett stopp för var och en av dem. Den passagerare som faktiskt stod vid en busshållplatsskylt (den enda jag såg) var chauffören nära att missa(!), men en av passagerarna gjorde chauffören uppmärksam på henne. Stiga av ungefär var som helst kan man tydligen också göra bara man säger till chauffören en stund innan.

Medan jag väntar på bussen till Malatya dricker jag te på ett café där man som på många caféer här sitter på kanske 30 cm höga pallar och ställer sitt glas på ett mycket lågt litet bord. Nu gäller det bara att hitta en toalett innan bussen avgår, men det borde inte vara så svårt. Jag är ju trots allt i Turkiet.

*

På bussen från Batman till Malatya. Halvvägs till Malatya stannar bussen för en längre kiss-, tvätt- och fikapaus. Rätt bra med tanke på att jag faktiskt inte hittade någon toalett nära busstationen i Batman. Man undrar när någon innovativ svensk busschaufför inför dylika pauser (fast de kanske finns; jag har inte åkt särskilt mycket långfärdsbuss i Sverige, så jag vet inte). Busschauffören tycks vilja sätta nytt hastighetsrekord och blåser förbi alla långsammare fordon (det vill säga alla) i ett huj på de slingrande och rätt smala bergsvägarna. Det känns inte helt säkert, men ingen annan passagerare verkar vara det minsta orolig, så det är nog säkrare än jag tror. Eller så tänker de: Om Allah vill att vi ska komma fram så gör vi det, och vill han inte det så kan vi ändå inte göra något åt det, så varför oroa sig.

*

Malatya. Medan jag väntar på tåget till Ankara dricker jag ännu en kopp te och undrar om jag börjar bli en värre missbrukare än turkarna själva, men det är nog inte möjligt. Det vill säga skyltarna på vagnarna säger Ankara, och i biljettluckan fick jag en handskriven lapp som säger att tåget går till Ankara, men när jag härom dagen åkte med ett tåg från Istanbul där skyltarna på vagnarna sade Ankarna och jag fått en liknande handskriven lapp i biljettluckan gick tåget bara till Eskişehir. Hur långt tåget går den här gången återstår att de. Men vilken slutstationen blir spelar inte så stor roll längre. Jag har varit i Hasankeyf, den enda verkligt viktiga destinationen. Var jag hamnar de närmaste dagarna spelar inte så stor roll, känns det som just nu. Men det kan ju ändra sig ...

*

På tåget från Malatya till Sivas. Gå så där som jag ibland intalat mig att jag ska göra innan jag gett mig av på en liten utflykt, nämligen hoppa av på första bästa station. Jag är ju egentligen på väg till Izmir via Ankara (ville egentligen åka via södra Turkiet, men det går tydligen inga tåg där längre). Huvudpoängen med att hoppa av i Sivas är att jag vill uppleva ännu en plats längre österut i Turkiet innan jag åter är längre västerut i Turkiet, där jag planerar att vara tills jag börjar återresan till Sverige från Istanbul.

*

Ännu en turkisk konduktör tittar misstänksamt på min biljett, kommer till slut fram till att den ser tillräckligt officiell ut och lämnar tillbaka den utan att egentligen ha en aning om vad det är för biljett. Åtminstone känns det så för mig; det kan förstås finnas andra orsaker till att de turkiska konduktörerna gör som de gör. Huvudorsaken är nog att de flesta konduktörer är äldre män, som nog i likhet med de flesta äldre turkar inte kan engelska och därmed har svårt att tolka en biljett på engelska.

*

Måndag 11/7 2011. Sivas. Efter en natt på det kanske hittills bästa [23] Med tanke på att hotellet är fyrstjärnigt och att de andra hotellen jag bott på haft färre stjärnor är det inte konstigt att det är bäst. men långt ifrån dyraste hotellet hittills under årets lilla utflykt ägnar jag förmiddagen åt två projekt jag lagt en del energi på de senaste veckorna: att hitta ett par sandaler i storlek 45 som kan ersätta de illa åtgångna jag använder just nu och en tidning på engelska. Ett par sandaler som passar mina fötter hittar jag efter lite om och men faktiskt! Tidningar tycks dock bara var på turkiska även i den här staden.

Dricker för övrigt te i kopp(!) medan jag skriver det här stycket och stycket ovan. Trodde inte sådant fanns i Turkiet. När jag någon gång råkat be om "a cup of tea" har även engelskkunniga turkar sett mycket frågande ut och förstås serverat teet i ett litet glas med den tydligen i hela Turkiet vedertagna formen. En annan kund får dock te i glas, så jag fick nog te i kopp för att jag inte såg tillräckligt turkisk ut – även om jag blivit rätt solbränd, framför allt i ansiktet; håret är dock lika ljust som vanligt och därmed rätt avslöjande.

*

Blir på eftermiddagen trött i fötter och huvud efter att ha vandrat runt i Sivas några timmar och sätter mig helt enkelt på järnvägsstationen och väntar på tåget till Ankara tillsammans med ett antal turkar, som kanske faktiskt väntar på detta samma tåg trots att det inte avgår förrän om flera timmar. Jag antar att det är ett alternativ till att sitta på café och dricka te och småprata några timmar, som turkar ochså gärna tycks göra. [24] Det visar sig dock att just dessa turkar kanske inte suttit och väntat så länge, för de hoppar rätt snart på ett tåg till Malatya; jag vet dock av erfarenhet att det inte är helt ovanligt att urkar sitter på en järnväggstation flera timmar och väntar på ett tåg.

En massa rengöring pågår förstås. Tåg sköljs av med vatten, papperskorgar töms, golv sopas, händer, fötter och ansikten tvättas. Luften blir dock inte renare eftersom rätt många röker cigarretter, vilket möjligen är det enda helt accepterade missbruket i Turkiet – om man bortser från tedrickande, förstås. Noterar också att bagage oftare tycks transporteras i resväskor istället för svarta plastsäckar, som när jag vari Turkiet förra gången för sex år sedan.

*

Tisdag 12/7 2011. På tåget från Eskişehir till Izmir. Efter lite om och men, bland annat ett väldigt många timmar försenat tåg till Eskişehir, sitter jag på nattåget till Izmir och hoppas att det som tidtabellen säger är framme strax efter klockan åtta imorgon bitti. Det känns lite småtråkigt att åka nattåg, eftersom man inget ser av landskapet, men något dagtåg från Eskişehir till Izmir finns inte. Förhoppningsvis finns det dagtåg i den andra riktningen när jag om några dagar påbörjar återresan till Sverige.

*

Onsdag 13/7 2011. Izmir på hotellet med utsikt över åtminstone delar av Izmirbukten samt strandpromenaden med svart och vitt vågmönster. Izmir känns mer turistiskt än när jag var här förra gången 2004 men var nog redan då ganska turistiskt (till exempel fanns i början av 1990-talet ett anslag på engelska på Sirkeci Gar i Istanbul om hur man tar sig till Izmir, vilket antyder att många turister nog frågade om detta). Hur som helst såg jag på vandringen mot basarkvarteren längs Izmiurbukten, som är en del av Egeiska havet, bland annat fler hästdroskor än i Wien, flera stora bussar med ick-turkiska turister samt flera ställen som sålde vykort med vyer från Izmir(!) – inte bilder av Mustafa Kemal Atatürk, som annars tycks vara det utan konkurrens vanligaste motivet i den mån vykort överhuvudtaget fins att köpa, vilket är mycket sällan i Turkiet.

*

Vandrar runt en stund i Izmir och noterar ytterligare några skaer jag tror indikerar att detta är en turistisk stad:

Tidningar på något annat språk än engelska tycks dock inte finnas ens här.

*

Äter något pizzaliknande på en restaurang bredvid järnvägshotellet. Inte riktigt vad jag trodde att jag skulle få: den engelska delen listade ingredienserna men inte slutresultatet. Ayran vet jag dock vad det är, och det passar utmärkt att dricka till. Portionen är åtminstone lagom stor, så jag får faktiskt i mig hela. Avslutar måltiden med te, som serveras i glas på traditionellt vis. Te i kopp var kanske trots allt en engångsföreteelse.

*

Tar en kvällspromenad längs stranden av Izmirbukten och på ett torg och undrar återigen hur det kommer sig att turkar tycks älska hel majskolv (kokt eller grillad). Jag stöter på minst tio försäljare av rätten under den korta tid promenaden varar. Men det är kanske som med svenskar och varmkorv (kokt eller grillad): många älskar det men vet inte varför.

*

Torsdag 14/7 2011. Izmir. Izmir om området däromkring är möjligen det modernaste i Turkiet. När tåget jag kom med närmade sig Izmir såg stationerna ut ungefär som stationerna på tunnelbanan i Wien, i princip alla turkiska kvinnor klär sig som i vilket kristet europeiskt land som helst, och gator och hur i centrum är ungefär lika propra och sterila som i centrum av vilken europeisk storstad som helst. Det känns dock som att det hela her någon slags muslimsk prägel, men exakt varför det känns så vet jag inte riktigt. Möjligen är det för att var och varannan trottoar är våt som efter ett ordentligt ösregn trots att det nog är rätt länge sedan ett sådant föll, för att det sitter en skoputsare i varje gathörn och för att det här och var finns allmänna vattenkranar för tvätt av valda kroppsdelar.

*

Dricker ännu en kopp te och läser Hürriet Daily News, alltså den engelskspråkiga versionen av en turkisk tidning. Detta är den första engelskspråkiga tidning jag sett sedan jag passerade den turkiska gränsen för några veckor sedan. Den fanns dessutom endast i ett exemplar. Upplagan är gissningsvis väldigt liten, men det tycks dock ändå vara en dagstidning. Man undrar var den säljs. Det är åtminstone inte i den tidningsstånd jag granskat i Izmir, Istanbul och andra turkiska städer. Några nyheter är:

*

Testar Sir Winston Tea House för att se om te med tanke på namnet möjligen serveras i kopp där (beställer dock inte "a cup of tea" utan som vanligt endast "tea"). Det visar sig att te serveras i glas även där. Möjligen hade jag fått det i kopp om jag bett om det med tanke på att servitören tycktes förstå engelska.

*

Äter middag och passar på att fråga varför citron serveras till i princip all mat i Turkiet. Får till svar att det är traditionellt turkiskt.

Just när jag ska gå börjar musik på engelska spelas. Det är andra gången jag hör musik på annat språk än turkiska sedan jag anlände till Turkiet. Första gången var i bussen till Batman. Då spelades ESC-vinnaren "Fairy Tale", först originalet på engelska, sedan en cover på turkiska, antagligen för att alla skulle förstå.

*

Noterar under vandringen tillbaka till hotellet att musik på engelska spelas på rätt många av restaurangerna vid Izmir-bukten. Inte så förvånande egentligen i denna turistiska del av Turkiet.

*

Fredag 15/7 2011. Izmir. Följer med en man upp i hans mattaffär i basarkvarteren. Lovar mig själv att ryggsäcken inte ska väga mer när jag lämnar affären än när jag gick in i den. Lyckas dock inte hålla detta löfte utan köper ett ont öga. Mattförsäljaren lovar dyrt och heligt att hänger jag upp ögat i min lägenhet och tror på det kommer jag att vara skyddad mot precis allt. Vet inte hur troende jag är, men det kan ju i alla fall inte skada att prova. [28] Har haft det onda ögat hängande i min lägenhet sedan jag kom hem, alltså i ganska exakt åtta år när jag skriver detta 25/8 2019, och inte råkat ut för något speciellt farligt sedan dess, detta trots att jag inte är troende. Det onda ögat från Izmir har för övrigt kompletterats med ytterligare ett ont öga som jag ärvde från mina föräldrar för något år sedan.

*

Äter tomatsoppa på Sara Café & Bar. Musik på diverse olika språk spelas. Dock ingen på svenska. Inte ens Mauro Scoccos kända låt, som man kanske med tanke på ställets namn kunnat vänta sig.

*

Lördag 16/7 2011. Izmir. De nya sandalerna jag vandrat omkring i under ett par dagar har ännu inte helt anpassat sig till mina fötter, så jag överväger faktiskt att hoppa på city tour-bussen medan jag väntar på tåget till Eskişehir. Jag ställer mig till och med vid en hållplats och väntar. Bussen stannar dock inte, så det blir en båttur till en annan del av Izmir och en tallrik ärtsoppa på en restaurang vid järnvägsstationen istället. Båttrafiken på Izmir-bukten är för övrigt nästan lika intensiv som på Bosporen

*

Väljer att denna varma dag sätta mig i det luftkonditionerade tåget till Eskişehir redan en timme innan det ska avgå och skriva ett första utkast till sammanfattning av årets lilla utflykt. Det har framför allt blivit en jäkla massa resande med tåg och bussar men också några dagar i Tirana, några dagar i Izmir och framför allt några dagar i Hasankeyf, den kanske mest fascinerande plats jag någonsin varit på!

Hur länge Hasankeyf som det är nu kommer att finnas kvar återstår att se med tanke på att en damm för att producera el kanske byggs där. Somliga jag talat med säger att dammen byggs om ett år, andra om två eller tre år, ytterligare andra att man ännu inte bestämt om dammen ska byggas eller inte. Man kan bara hoppas att det tredje alternativet stämmer och att beslutet blir att inte bygga en damm i Hasankeyf så att även framtida generationer kan besöka en av de platser där mänsklig civilisation uppstod. Det borde vara någon slags brott mot mänskligheten att bygga en damm i Hasankeyf, tycker jag, men det finns nog ingen domstol för sådana brott. Åtminstone inte ännu. [29] När jag för över denna text till en fil på datorn 25/8 2019 pågår ännu motståndet mot dammen. Arbetet med den har dock hela tiden fortskridit, och det är nu såvitt jag förstår nära att den blir verklighet. Den turkiska regimen är uppenbarligen inte intresserad av att skydda en för hela mänskligheten omistlig länk till dess allra tidigaste historia, och några andra instanser som kan påverka det hela finns tydligen inte.

Med tanke på att det tog ungefär fyra dygn att ta sig från Skövde till Tirana och ungefär lika lång tid att ta sig från Tirana till Istanbul hade det kanske varit bättre att endast åka till Turkiet och hunnit besöka t.ex. Troja, Efesos, Pamukkale, Antalya och Cypern. Samtidigt var det intressant att besöka Albanien innan det blivit ännu mer som resten av Europa än det redan är. Men nu är det som det är. Får väl göra en ny resa till Turkiet senare och då göra det jag inte hann den här gången. [30] Någon mer resa till Turkiet har det inte blivit. I alla fall inte när jag skriver den här noten 26/8 2019. Bland annat har utvecklingen i Turkiet de senaste åren kommit emellan.

*

Söndag 17/7 2011. Istanbul. På väg mot Hagia Sofia äter jag dagens soppa på en restaurang utan inkastare (trodde inte sådant fanns i de här kvarteren). [31] Noterar dock senare att det faktiskt fanns en del restauragner utan inkastare i närheten av Hagia Sofia.) Det där direkttåget från Istanbul till Berlin jag läst om finns tydligen inte heller, liksom tåg från Istanbul till Budapest, som en tidtabell på Sirkeci Gar tydligt och klart säger ska finnas. Den enda tågförbindelse från Sirkeci Gar till ett annat land som finns är en till Beograd, blir jag upplyst om. Alltså blir det nu nattåget i coucette till Beograd. Funderar på när jag senast åkte coucette.. Vet att jag gjort det men kan inte komma på när. Det måste ha varit länge sedan. [32] Drar mig senare till minnes att det nog inte var så länge sedan utan vid senaste sommartågluffen 2005.

*

Hagia Sofia står fortfarande kvar. Måste vara världens bästa fuskbygge. Hade först inte tänkt gå in men gör det ändå, eftersom det är svalare där än utanför. Dock inte så svalt som längst inne i en av grottboningarna i Hasankeyf.

Lär en turk från Antalya, som fotograferade kupolen, att den ursprungliga kupolen rasade vid en jordbävning några hundra år efter att Hagia Sofia byggts klart och att den nya kupolen tog lika lång tid att planera och bygga som resten av byggnaden. Men så blev den bra också.

Avslutar ätandet och drickandet i Istanbul med pistagekräm. Rätt intressant med tanke på att jag lagade något liknande för rätt många år sedan när jag bjöd den närmaste släkten på turkiskt middag, men det tänkte jag inte på när jag beställde. Pistagekrämen var i alla fall mycket god och vällagad.

*

Ger en libanesisk tjej på sin första tågluff några tips (lita inte på kartan du får med interrailbiljetten: tåglinjer kan vara nedlagda; tilläggsavgifter på ICE-, EC- och IC-tåg behöver inte betalas – utom på grekiska IC-tåg och kanske i några andra fall).

*

Tisdag 19/7 2011. Sofia på Hotel Sofia Plaza. Längre än till Sofia kom jag inte igår. Där skulle tåget till Beograd stå still i sex timmar innan det fortsatte, sades det först, men när jag frågade igen sades det att tåget inte skulle fortsätta alls. Jag bestämde mig då för att se vilka andra förbindelser norrut som fanns från Sofia och fick efter lite om och men en liggvagnsbiljett (det vill säga något bättre än coucette) till Wien. Platsbiljetten är faktiskt fullt begriplig, eftersom den inte bara är på bulgariska (som ju skrivs med det kyrilliska alfabetet) utan också på tyska.

Jag har precis ätit frukost på hotellet. Klart sämre än i Turkiet. Brödet var torrt, omeletten ljummen och teet smaklöst och ljummet, liksom kaffet. Jag hade gärna betalat några lev mer om det lett till en bättre frukost eller några lev mindre och ätit frukost någon annanstans, kanske på restaurangen där jag igår åt en pizza med bland annat chilipeppar, som var både varm och smakrik. Pizzan serverades för övrigt ihoprullad och inlindad i papper, vilket kanske är normalt här.

*

På Gare Centrale Sofia finns ett antal till synes officiella guider, som erbjuder intet ont anande turister och kanske en och annan ortsbo sina tjänster. De är dock såvitt jag förstår allt annat än officiella. Efter att igår ha trott att en av dem var anställd av den bulgariska järnvägen och för sent insett mitt misstag avböjde jag idag deras tjänster. Jag talade med andra turister som också trott att de var anställda av den bulgariska järnvägen och blivit rätt förvånade när de förväntades betala några lev, som dessa till synes officiella guider tyckte sig ha rätt till eftersom deras guidning till biljettluckor, tidtabeller, hotellet vid järnvägsstationen och liknande ju var så väldigt bra. Pengar till bira är tydligen vad de oftast vill ha. Det är också tydligen så att de inte ger upp utan fortsätter och fortsätter tjata tills de fått vad de tycker sig ha rätt till och att det enda sättet att bli av med dem är att ge dem några lev.

*

Innan tåget till Wien avgår hinner jag:

*

På tåget från Sofia till Wien alias Budapest. Det bästa med tåget från Sofia till Wien alias Budapest, liksom med tåget från Istanbul till Beograd alias Sofia, är att sätena är bekväma, det näst bästa att fönstren är öppningsbara. Att vagnarna är uråldriga och nötta som grottorna i Hasankeyf eller kanske till och med som turkiska berg spelar ingen roll. De känns ändå modernare än turkiska YHT-tåg eller tyska ICE-tåg. Man undrar vad som krävs för att tåg som det jag just nu åker med åter ska börja byggas. Kanske en ny istid som tvingar människosläktet att i många fall börja från början igen, till exempel med att bygga järnvägar. Men det är nog troligare att det i så fall byggs ännu "modernare" transportmedel där man färdas packade som korn på en majskolv eller liknande.

*

Onsdag 20/7 2011. På tåget från Sofia till Wien alias Budapest. Ungefär samtidigt som vi passerar gränsen mellan Serbien och Ungern passerar vi också gränsen mellan södra och norra Europa, känns det som. Då kommer nämligen en rejäl åskskur. Den är nästan lika intensiv som en svensk sådan.

Medan passen kontrolleras kan de som inte talar serbiska åtminstone se och de som talar serbiska dessutom förstå ett uppträdande eller möjligen uppträde av en ytterst munter stins. Jag har ingen aning om vad det handlar om, men roligt är det av åskådarnas reaktioner att döma. Det hela har väl sin grund i den inga problem-attityd som tycks råda i dessa trakter. Om man så satt på ett tåg till den sista samlingen och var en evighet försenad skulle konduktören förmodligen ändå säga: "No problem" (underförstått: vi hinner till nästa evighet eller dylikt).

*

Onsdag 20/7 2011. Prag. Eftersom det var sent och regnade tog jag in på svindyra femstjärniga Hotel Esplanade Praha vid järnvägsstationen. Sängen var nästan lika bra som på det nollstjärniga hotellet i Hasankeyf, frukostbuffén klart sämre än på ett ordinärt trestjärnigt turkiskt hotell (melonen var dock urkärnad) och personalen ungefär lika uppmärksam som vilken dövblind turk som helst (jag tog mjölk till kaffet när min tagit slut och en gaffel från bordet bredvid mitt; när jag lämnade matsalen hade ingen ännu sett det!).

Att hotellet ser ut som ett femstjärnigt hotell och dessutom renoverades 2008 uppväger inte totalintrycket mycket. En bekväm säng och en bra frukostbuffé är trots allt viktigast. Åtminstone för mig. Att hissen dessutom inte fungerade utan någon som helst sänkning av priset på rummet gör inte totalintrycket bättre.

*

På järnvägsstationen i Prag. Åter i myrstacken. Inte ens på de mest folktäta gatorna i Istanbul var det så här mycket folk i rörelse, känns det som. Begripliga skyltar på engelska och tyska samt displayer med avgångstider, destinationer och plattformar, som man nog dessutom kan lita på, gör det dock möjligt att ändå orientera sig dit man vill. Det vill säga tills man bli överkörd av en eller annan enormt stor resväska på hjul. Om ett eller annat år är väl sådana väskor stora som husvagnar. Folk här tycks dock vara ganska duktiga förare. Har de månne körkort? undrar man. [33] Anmärkning 2019-09-23: För någon dag sedan såg jag ett inslag på TV4-nyheterna om att krav på körkort för de flesta som flyger drönare införs i hela EU från 2020. Något liknande körkort för att framföra enormt stora resväskor på hjul – som såvitt jag kunnat bedöma under de senare årens resor i förvånansvärt rask takt närmat sig husvagnsstorlek – tycks dock av en googlesökning att döma ännu inte vara på gång.

*

På tåget från Prag till Berlin. Lånar tidtabell av ett par kanadensiska tjejer med eurailpass och hittar ett ICE-tåg från Berlin till Malmö som anländer redan idag! Tjejerna ska bland annat till Köln, Amsterdam, Edinborough och London. Jag tipsar dem om möjligheten att bo på Universitetet i Edinborough. Inte bara billigt utan inkluderar också den mest tilltagna frukost jag ätit på hotell och dylikt (ungefär som ett svenskt smörgåsbord), men de har redan ordnat annat boende. Jag tipsar dem också om replikan av Shakespeares The Globe i London och Stonehenge rätt nära London, men de nappar inte på dessa förslag; Buckingham Palace tänker de dock besöka.

*

Berlin Hauptbahnhof. Saknar något ögonblick de till synes officiella guiderna på Gare Centrale Sofia. På jättestationer som Berlin Hauptbahnhof skulle de faktiskt kunna vara till hjälp, speciellt om man har ont om tid innan ens tåg avgår och snabbt behöver en platsbiljett eller dylikt. Men så får jag syn på en rätt stor skylt med texten Reisezentrum och inser att jag ju faktiskt klarar mig rätt bra på egen hand även på järnvägsstationer större än mindre orter som Hasankeyf.

Bestämmer mig efter viss tvekan för att tillbringa några timmar i Berlin trots att det regnar och ta nattåget till Malmö. Borde med tanke på priset (44 euro) vara superbekvämt men är väl som det mesta som är dyrare sämre än sådant som är billigare (medpassagerare som pratar hela natten eller snarkar, hårda sängar, ynkligt små kuddar, luftkonditionering som gör att man fryser och dylikt).

*

Berlin på Restaurang Alt Berliner vid Brandenburger Tor. Försöker beställa mat, men det tycks vara svårt att få en servitörs uppmärksamhet. Har för mig att tyskar anses vara effektiva. Det är möjligen sant i ett globalt perspektiv, men hade det här varit en restaurang i Turkiet hade jag helt säkert redan fått beställa och kanske till och med fått maten. Det är visserligen rätt många gäster, men med tanke på att jag sitter just där alla servitörer hela tiden springer förbi tycker jag att någon av dem borde sett mig vid det här laget. Får väl försöka med en nakenchock eller dylikt om inget annat hjälper. Det borde åtminstone ge något slags resultat, dock förmodligen ett oönskat sådant. Provar istället med att fråga damen i baren om man möjligen beställer mat där. Det gör man inte. Man måste vänta på en servitör. Jag bestämmer mig preliminärt för att vänta en kvart till och sedan gå.

Jag lyckas till slut få kontakt med en servitör när hon dukar av bordet bredvid mitt. Då går det plötsligt undan. Mindre än en minut senare har hon tagit min beställning. Återstår att se a) hur länge det tar innan ölen kommer och b) hur länge det tar innan maten kommer. Jag gissar att svaren blir ganska länge och väldigt länge, men det gör inte så mycket eftersom det regnar och nog inte kommer att sluta göra det i första taget. Bara jag hinner äta innan tåget går om sju timmar är jag rätt nöjd.

Öl och mat kommer efter ungefär så lång tid som jag trott. Medan jag äter och dricker pratar jag lite med två äldre engelska gentlemän. Vi utbyter erfarenheter av resande i diverse olika länder, bland annat Turkiet. Den ene gentlemannen har varit i Indien flera gånger och säger att det är ett fascinerande land, speciellt Rajasthan. Jag är nu än mer inriktad på att åka till Indien nästa sommar, men det kan också bli Turkiet med besök på de platser jag inte hann besöka i år. [34] Anmärkning 2019-09-24: Det blev varken Indien eller Turkiet sommaren 2012. Däremot blev det Transsibiriska järnvägen till Mongoliet. Haikudikter med kommentarer från den resan finns i Väntar fjärran evig.

*

DDR-muséet verkade intressant men är alldeles för mycket installation, alldeles för lite information och framför allt alldeles för packat med folk, folk och åter folk. Det regnar åtminstone inte – även om det kanske borde göra det för att ytterligare förstärka känslan av hur DDR var. När jag äntligen hittar en som det verkar intressant text om kaffe i DDR på en skärm försvinner den plötsligt! För att texten åter ska visas måste man sticka in handen i ett hål med kaffebönor. Mycket märkligt. Roligast är bilder av Marx, Engels och Lenin, som ibland ändrar ansiktsuttryck.

*

Alexanderplatz. Dricker kaffe på en indisk restaurang, omgiven av doften av indisk mat, och blir ännu mer motiverad att göra en liten utflykt till Indien.

*

Fredag 22/7 2011. Malmö. Äter frukost på Expresso House på Malmö Central och funderar på var serbisk valuta kan växlas mot svensk dito. Åtminstone inte hos Forex men kanske på en bank. Jag frågar de som sitter vid bordet bredvid mitt. De säger att ingen bank tar emot serbisk valuta och verkar vara initierade, så det är nog så. Den enda möjligheten är kanske att hitta någon som ska åka till Serbien eller en bulgar som jobbar hos Forex, säger "No problem" och växlar in de serbiska sedlarna i strid med de instruktioner hen fått.

De som sitter vid bordet bredvid mitt planerar för övrigt en resa till Berlin. Jag tipsar om att man kan åka eller möjligen själv köra Trabi där samt förstås om Hasankeyf. Köra Trabi tycker de verkar intressant; Hasankeyf verkar de dock tycka ligger alltför långt från Sverige.

*

Det slutar regna, så jag bestämmer mig för att trots allt försöka växla in mina serbiska dinarer. Jag försöker först utan framgång hos fem olika banker. X-change kan inte heller hjälpa mig men tipsar om ett annat växlingskontor vid Möllevångstorget. Inte heller på detta andra växlingskontor kan serbisk valuta växlas in, men på just växlingskontoret träffar jag en alban som snart ska åka till Serbien. Han rådfrågar en kompis, som säger att mina serbiska dinarer är värda mellan 200 och 300 svenska kronor. Jag säger mig vara nöjd om jag får 200 kr och får då det. Det känns som en bra affär för både mig och albanen. Jag har inte tänkt åka till Serbien de närmaste åren och finner 200 svenska kronor mer användbara än serbiska dinarer, som ändå bara skulle bli liggande, och albanen gör en vinst på kanske uppemot 100 kr.

*

Inser plötsligt att jag under några timmar i Malmö stött på fler täckta kvinnor än under några dagar i Izmir och fler tiggare än under några veckor(!) i Turkiet. Vart är världen på väg? undrar man. Svaret är möjligen: till sydvästra Turkiet. Åtminstone om man med världen menar att folk klär sig västerländkst och inte behöver tigga.

*

Fotograferar en tjej från Melbourne med asiatiskt useende framför diverse olika byggnader. Med tanke på det stora fotointresset har hon möjligen sina rötter i Japan. Jag fotograferade för övrigt denna samma tjej några timmar tidigare, även då framför diverse olika byggnader.

*

På tåget från Malmö till Nässjö. Inser att jag talat svenska ett tag nu, med början på nattåget från Berlin till Malmö, där alla passagerare tycktes vara svenskar (åtminstone de jag stötte på), men tänker ännu en del på engelska; pekar och använder enstaka ord på diverse olika språk gör jag dock inte längre.

De sista timmarnas tågresande lär väl vara ungefär lika förutsägbara och småtråkiga som de flesta tågresor i norra Europa – även om förseningar ibland kan förekomma. Det vore lite spännande om tåget inte gick längre än till exempelvis Alvesta och information utgick om att ingen mer förbindelse norrut fanns förrän på måndag eller dylikt, men det lär nog inte hända.

Årets lilla utflykt kändes ofta händelselös, men de senaste dagarna har jag börjat ana att det nog hände mer än jag trott. Åtminstone jämfört med om jag stannat i Sverige även denna sommar, som jag gjort de närmast föregående fem somrarna. När jag sedan renskriver den här reseskildringen och gissningsvis minns fler detaljer om händelser jag redan skrivit om och kanske inkluderar fler händelser värda att inkluderas kommer nog den känslan att förstärkas ytterligare och gradvis förvandlas till ett faktum.

Epilog

Lördag 30/7 2011. Skövde. Äter "lyxig lördagsbuffé" (restaurangens benämning) på "La Vida – Tapas Bar & Lounge" och funderar lite. För det första tycker jag att bestämningen "lyxig" är rätt adekvat – även om somlig mat kunnat vara lite mindre torr och någon sås gärna kunnat inkluderas. För det andra spontanbokade jag möjligen en resa till Helsingfors imorgon. Eller möjligen inte: en resa till Helsingfors har dock funnits med i planeringen av årets små sommarutflykter.

Bokningsprocessen var väl ungefär lika krånglig som befarat. Provade först Viking Lines on line-bokning men fick felmeddealnden hur jag än gjorde. Provade sedan Silja Lines on line-bokning. Den fungerade tills det var dags att betala. Provade då chatten och fick efter kanske en halvtimma ett telefonnummer. Ringde detta och fick ett bokningsnummer samt besked om att betalning kunde göras till första bästa ATG-ombud (det vill säga kiosken i Södra Ryds centrum). De hade dock ingen kontakt med Silja Lines bokning, så jag begav mig istället till första bästa ATG-ombud i Skövde centrum (det vill säga kiosken i Commercehuset). De hade förstås inte heller någon kontakt med Silja Lines bokning, så jag bokade en dator på biblioteket och chattade en halvtimma med Silja Line. Till slut fick jag besked om att jag kunde betala vid incheckningen på terminalen vid Värtahamnen i Stockholm. Hela proceduren tog ungefär fyra timmar, det vill säga ungefär fyra gånger så lång tid som det kan ta att skaffa platsbiljett i östra Turkiet om man har en interrailbiljett eller någon annan ovanlig biljett som personalen inte känner igen och inte förstår eftersom de inte kan engelska eller ungefär 200 gånger så lång tid som det tog att checka in på hotellet i Hasankeyf.

Medan jag äter pratar jag lite med en pensionerad före detta volvoanställd, som först tycks vara väldigt stationär i Skövde. Det visar sig dock att han rest i jobbet till både Wien och Dubai och gissningsvis ännu fler platser och möjligen är ännu mer berest än jag är (vilket förvisso inte är särskilt svårt att vara). Han berättar bland annat att gatorna i Wien spolas med vatten varje natt och därför är så rena som de är.

*

Skövde järnvägsstation. När jag är på väg mot första bästa fjärrförbindelse (tåget mot Göteborg) frågar en mamma med barnvagn mig om jag vet var det finns en hiss. Hiss? säger jag frågande och reagerar alltså på ungefär samma sätt som myriader ortsbor i Europa till vilka jag ställt liknande frågor. En annan resenär kan dock lämna adevkvat information och hjälpa mamman till rätta.

På väg uppför rulltrappan inser jag att jag ännu inte avslutat tågluffandet helt. Jag tar nämligen fram en penna och försöker plocka fram inter rail-biljetten, som ju inte längre gäller och som jag inte ens har med mig, för att fylla i avgångstid, avgångsort och destinationsort.

Vad jag ska göra i Göteborg eller var jag nu väljer att hoppa av vet jag inte, men eftersom jag spontant köpte en 30-dagars regionen runt-biljett kan jag ju utnyttja den. Temperaturen och nederbörden är dessutom ungefär desamma som en kylig sommarmorgon i Beograd, så jag lär nog varken frysa eller bli blöt – förutom av svett. Man ska nog slutligen också kunna lita på att tåget tillbaka inte är lika försenat som tåg till och från Beograd ofta tycks kunna vara och att jag får åtminstone några timmars sömn innan jag imorgon beger mig till Helsingfors via Stockholm.

*

På tåget från Herrljunga till Borås. Hoppar spontant av i Herrljunga och på tåget till Borås. Vet inte riktigt vad jag ska göra där, men det blir väl en öl eller två på någon uteservering och kanske en eller annan spontan aktivitet, som att försöka beställa raki på en bar eller te som inte är påste på ett café eller köpa en turkisk tidning på engelska i en kiosk.

*

Borås. Tar en Wisby klosteröl på första bästa restaurang (The Bishop's Arms). Med tanke på att de har rätt många olika slags fatöl har de kanske också raki, tänker jag och frågar om det, men det har de inte. Det får bli en Kaffe D.O.M. istället.

Borås känns ungefär lika säkert som den kurdiska delen av Turkiet och absolut säkrare än Oslo. Om någon i maj i år frågat ett antal svenskar om de trodde att en kurd eller en norrman skulle utföra nästa stora terrorattentat tror jag att de allra flesta skulle ha svarat: en kurd. Nu vet vi att det svaret var helt fel. Trots varningar på internet för att resa till den kurdiska delen av Turkiet kände jag mig mer säker där än i exempelvis Stockholm. (Därmed inte sagt att jag känner mig osäker i Stockholm; skillnaden är marginell men otvetydig.)

*

På tåget från Borås till Göteborg. Tänker först fråga en medresenär om tåget faktiskt går till Göteborg som displayerna säger men inser att jag ju faktiskt är i Sverige och inte i Turkiet och att man ju faktiskt kan utgå från att vad displayerna säger stämmer och gör inte det. En viss osäkerhet dröjer sig märkligt nog ändå kvar och jag tänker: Det ska bli spännande att se om tåget går till Göteborg eller någon annanstans.

Jag ställer mig också frågan: Var ska jag sova inatt? Svaret blir förstås: Hemma. Jag känner mig rätt säker på att det också blir så, men man vet aldrig. Även svenska tåg kan vara väldigt försenade, och svaret kan i värsta fall bli: I Göteborg. Eller kanske till och med: På det här tåget. [35] Svaret blev det jag först trodde.

*

Söndag 31/7 2011. På tåget från Skövde till Stockholm. Åker förstaklass och dessutom X2000 eftersom det enligt biljettluckan på Skövde station är det billigaste alternativet under sommaren. Hoppas det stämmer. Utrymmet för benen och resten av kroppen är ungefär som på långsammare turkiska tåg men farten något högre. Någon ambulerande försäljning av mat och dryck som i Turkiet lär dock inte finnas, varken organiserad av SJ eller lokalbefolkningen utmed spåret.

*

Stockholm på TGI Fridays. Hittar till slut ett ställe som inte har potentiellt tidskrävande bordsservering (amerikanska TGI Fridays). Raki har de förstås inte (bartendern undrar om det är en ölsort(!) och får lära sig att det är en främst turkisk spritsort), så det får bli en Kilkenny istället. Noterar att somlig personal har uniformer som påminner om Anders Behring Breiviks uniform. Undrar om de anställda har dolt automatvapen bakom bardisken och planerar att börja avrätta gäster snart men lugnar mig med att de nog är helt aningslösa och kanske inte ens ögnat igenom dagens Aftonbladet, där en bild av Breiviks uniform återfinns.

Frågar de som sitter vid bordet bredvid mitt vad som är på gång i Stockholm. De rekommenderar Fjäderholmarna (som i och för sig varit på gång i flera decennier), det vill säga precis vad jag själv övervägt när jag är tillbaka i Stockholm på tisdag morgon. Det får kanske bli Fjäderholmarna (det vill säga om det inte tar alltför lång tid).

*

Stockholm på Silja Line-terminalen på Bar & Café Hello & Goodbye. Bartendern är nykterist och tycks ha noll koll. Hon vet åtminstone att baren ingen raki har. Kaffe D.O.M. (som inte finns på menyn) och Kaffe Bailey's (som finns på menyn) har hon ingen aning om vad det är; hon vet dock att det handlar om att blanda något med något annat. Till slut hittar hon ett recept och blandar till en Kaffe Bailey's.

*

Måndag 1/8 2011. På båten från Stockholm till Helsinki. Tar en mycket tidig morgonpromenad på Silja Symfonis däck. Tror att ingen annan ska vara vaken men borde vetat att det inte är så. Jag såg ju japanerna redan igår. De är förstås också uppe för att se den blodröda solen stiga ur havet och dessutom fotografera den.

Funderar på vad jag ska göra i Helsingfors. Det blir i alla fall ingen guidad bussrundtur. När jag igår frågade i receptionen på båten vart rundturen gick blev svaret först: Till sevärdheter i Helsingfors. När jag sedan frågade en annan receptionist, som den första receptionisten sa visste mer om rundturen, fick jag exakt samma svar.

Vad innebär sevärdheter? undrar man. Skrytbyggen? Ruiner? Pubar? Godtemplarlokaler? Platser där kända personer bott? Platser där stora saker hänt? Platser där Gunnar Björling skrev sina dikter? Gator och torg med mer eller mindre märkliga namn? Förtäckt reklam för diverser olika butiker? Det är nog bättre att guida sig själv, möjligen med hjälp av ortsbor.

*

Helsingfors. På vandringen från Silja Symfoni till Silja Symfoni:

*

Tisdag 2 augusti 2011. Stockholm. På väg från Centralen till Centralen:


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.