Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Fasad

© Mats Kristiansson 2013

Det vita arket
väntar åter brustet
på att förlösas
av jungfruns vita hand.
Det blanka sidenet stiger kanske
som gyllene rosor ur stunga mönjan.
Och fasans unkna andedräkt ilar kanske
vresig från ramp till ramp,
från rop till rop i manegen spegelrak.
Men spegeln kanske är förvrängd
och salen kanske en fallen.
Skåda arket!
Det väntar kanske inte längre
men föds och föds igen ...

Under basen
av pyramidens skugga
ruvar vindlösa segel:
frön som väntar
i det stora grå.
Ett andetag i sänder
och som en höstäng
vill de bli en vårflod,
röd av svikna löften.

Som blodiga sälar på arktiska isen
ligger de med läppar mot steniga jorden.
Tonen dov och gänglig lyssnar.
Slätten talar inte allvarsam,
öppnas inte längre härlig fram,
döljs av mörker hårt som asfalt,
sjunker långsamt i gryningens hav.

Längtar flämtande på Nordpolens is
till Nordpolens kust,
där fångad i kapslar urtiden falnad
väntar på ännu frusna nya strömmar,
nya oceaner, ännu utan djup.

Vem skall fylla dessa strömmar, dessa oceaner?

Marmorerad som en skiva slät,
marterad som en martall stram
skall inte bara vi fortsätta färdas
mot den magiska ön av död och pånyttfödelse
utan också de andra.

Saknaden är en svart yta eller en vit.
Saknaden omsluter inte bara de som vet
utan också de om glömt.
Saknaden försöker kväva sin värd
tills den själv blir kvävd med vita eller svarta ord.
Saknaden är en get utan huvud, en maskros med kapad knopp.
Saknaden rusar blind från skälet:
den första gnistan och den sista.
Saknaden vill egentligen inte men kan inte annat.

Då ser jag det blå huset.
Är jag äntligen framme?
...
Är jag äntligen framme?
Eller är jag en hägring?

Vad var det jag glömde?
Var jag varit? Vart jag skall?
Krigarens mörka kappa i ökensanden?
Jungfruns ljusa rubinhand vid himlaranden?
Vad som kommit? Vad som ännu inte anlänt?
Alla frågor som ur svaren dragits?
Alla svar som frågorna dolt?
Vad som finns bakom exteriören?
Vad som finns framför interiören?
Kanske till och med bokens namn?

Fingrarna smeker försiktigt den tunna väven.
Där under rör sig det som varit
och det som ännu inte skett:
blödande stenar, ärgade grimmor,
glänsande urdjup, strålande plymer
och kanske, kanske en liten, liten glimt ...

De som stulit det som varit
borde bli bestulna på det som kommer.

Bakom fasaden du,
marterad av fasornas natt:
det sista repet och det första,
tvinnat av tomhet
och molande tandhalsar grymma.
En dag skall du åter
vara som sand, som lera.
En dag skall det åter
svalla som tanke mot tanke.
En dag skall fasaden
rämna som getternas blod.

Grå som leran under tiggarens fot,
som slitna lumpor i frusna nätter,
som askan från en upplockad cigarettfimp.
Vit som spindelns nät,
som dimmor mjuka på gryningens kärr,
som diamanter fästa i skira svallet.
Svart som usurpatorn,
som det yttersta svalget.

När slutet kommit
och början ännu inte anlänt
är man som en bortvittrad hällristning,
en förkommen skrift,
en tanke man glömt att man glömt.
Hemsk viner vinden på slätten.

När nöden är som störst
är hjälpen som fjärmast.

Och prinsessan kysste uteliggaren,
och han förvandlades.
Och den nya munnen kysste prinsessan,
och hon förvandlades.
Och förvandlingarna kysste varandra,
och de förvandlades.
Och under tusen dagar och tusen nätter
var de såsom droppens skira hinna,
andedräktens tunna hud,
den milda brisens pupill.
Men sedan var de åter
som innan den första kyssen.
Prinsessan försökte naken skyla sig.
Uteliggaren försökte skamsen fly.
Världen vände sitt ansikte från dem.

Den blodiga ryttaren
bär sin utmattade häst
på ryggen som en sabel.
Han tänker att senare
skall han åter känna vinden
mot sin trasiga strupe,
den rena natten fly
för dagens hemska flod.
Han längtar, han drömmer,
han rider åter fri
som den stela bördan.

Det vita palatset i skymningen.
De grå stugorna i gryningen.
Vart man än vänder sig
är en gnutta hopp.
Så skall det förgås.
Så skall det ständigt sina
varje sommar, varje höst.
Så skall det ständigt dränkas
varje vinter, varje vår.
När hoppet är som störst
är döden som närmast.
Min egen grav
är förstås fjärmast,
liksom din och de våras.
I fjärran hörs ett skott,
och det är åter vår ...

Vi är förstås gudar.
Liksom de kristnas gud
kan vi skapa med ord.
Liksom jarlarnas gud
kan vi tolka hemliga tecken.
Liksom böndernas gud
kan vi färdas från himmel till himmel.
Liksom dekadensens gud
kan vi fly från oss själva.

man kan få in några fingar i saknaden
men den ger inte vika

man kan vika saknaden
men inte få in några fingrar

Falköping, Lidköping, på bussen från Falköping till Tidaholm, på bussen från Skara till Falköping, på bussen från Skövde till Mariestad, på bussen från Tidaholm till Hjo, på tåget från Falköping till Göteborg, på tåget från Falköping till Skövde, på tåget från Skövde till Falköping, på tåget från Vara till Lidköping, Skara, Skövde och Vara 10 - 30 april 2013.

Anmärkningar

Diktsamlingens titel kan förstås tolkas på flera olika sätt.

Nordpolens kust, / där fångad i kapslar urtiden falnad: Polen är känt för den bärnsten som kommer från dess norra kust.

Då ser jag det blå huset ...: Apropå Vara Resecentrum: ett konstverk med blå fasad, blått tak och blå bokstäver.

Vad var det jag glömde? anspelar på läroboken Vad var det jag läste?, som jag fick arbeta med när jag gick i grundskolans årskurs tre. I boken fanns korta texter med enkla frågor jag oftast inte mindes svaren på trots att jag just läst texten frågorna hörde till.

Bakom fasaden du ...: Kråks värdshus i Skara, Valborgsmässoafton.

Grå som leran under tiggarens fot ...: Kråks värdshus i Skara, Valborgsmässoafton. Anspelning på folksagan Askungen alias Cinderella. Cinder betyder askmönja, alltså den aska Ella (Askungen) satt i.

jarlarnas gud: Oden.

böndernas gud: Tor.

dekadensens gud: Dionysos / Bacchus.

man kan få in några fingar i saknaden / men den ger inte vika: Clara Diesen i glömskans bok (2004).


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.