Gruppen Stoppa Fas 3 och gör det NU! genomför just nu en namninsamling. Alla som var i Fas 3 skulle befrias, sade du, Stefan Löfvén, innan valets utgång och ni bildade er minoritetsregering. [...] Det fanns de som satte sitt hopp till att det skulle bli så. Har de blivit hörsammade? Nej. Fortfarande än idag skrivs arbetslösa in i Fas 3. [...] Tusentals människor som är i Fas 3 ifrågasätter starkt ert handlande, och det enda ni kan göra för att återfå det förtroende hos dem, som ni bränner i båda ändar, är att stoppa Fas 3, skriver gruppen bland annat. Surfa till namninsamling.se för mer info och för att skriva under.

Mats Kristiansson
Han som såg Källan
Fragment

Alla röster ljuder. Men jag stannar. Ler och är en mänska bland tusen.

Gunnar Björling i Vilande dag (1922).

Prolog

Han som såg Källan, en apsu djupare
än den han såg som Uruks furste,
blev ett träd gudomligare
än det han blev som Uruks furste.
Den nye Herden vilar inte
kilad fast på mörk lapis lazuli
men mörk på ljusa ark.
Öppna arken. Skåda hemligheten.
Dold som en tvilling i moderlivet
innan denne skilts från sin bror
underhöll den trädets inre oro,
lydig som en spegelbild,
när han som vaken och i drömmen
var stark som Livets Apsu
och svag som Dödens Edin,
när han som vaken och i drömmen
driftig och gudomlig segrade
och mänsklig, tvehågsen förlorade,
när han som vaken och i drömmen
yster som en tjurkalv stred
mot högre makter och mot lägre,
när han som vaken och i drömmen
dyster som en oxe kuvats
av lägre makter och av högre,
när han som vaken och i drömmen
delade bädd med varje brud
men ratade Isdrottningens sköte,
när han som vaken och i drömmen
var fållans ärkebagge,
överlägsen alla andra kungar,
men också nyfött lamm i samma fålla,
underlägsen alla andra trälar.
Sin-leqi-unninni: Sin, hör min bön:
Min måne, återspegla ljuset
från solarna mannen av lera slungat ut
i nagbus eviga gränslöshet.
Han är inte längre dold i Tystnaden
men synlig på Stäppen.
Kilskrift: Måne.

Tavla I

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas brädor
är sedan länge åter mylla,
sedan länge åter fibrer, ringar.
Han lyssnar åter till floden.
Inte hemligheten som tog liv
men olikheten som ger liv och liv igen.
Bruset är svagt som en fontanell,
dämpat som en döendes andning.
Herden har blåsor på båda stortårna
och förhårdnader på båda lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vandrat.
Hans ben vill böja sig
lika villigt som en åsnas tjuder.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han vilar sina ben,
masserar sina fötter.
Bruset blir lite starkare
men är fortfarande svagt.
Herden vet inte detta.
Han förmår inte längre uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre oro.
Men så minns han plötsligt åter
livets doft, dödens lejon.
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Herden släpper nästan åter
denna aning, denna il.
Men så hejdar han sig.
Aningen doftar som livet!
Är den ännu en hemlighet?
En taggig växt i hans brunn,
som dittills dold för hans längtan
nu blivit hög som hans sorg?
Förundrad känner Herden
hur aningen, ilen liksom stannar upp,
liksom lyssnar och vill tala.
Kan denna aning, denna il
vara en annan vilja?
Herden tvivlar ännu, men sorgen
är ännu så stor att han vågar tänka
att om denna aning är en annan vilja
har den kanske andra svar
om vad som varit, vad som kommer,
kanske till och med om det han sökte
bortom Tvillingberget.
Är det så vill han inte
förlora även denna hemlighet
till en annan orm.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i blodet finner
en vilja som inte är hans.
Och den första säger:
Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar.
Bakom borgens väggar,
under saffransmanteln ruvar skulden,
bortom purpurmattan ödet.
Ack, om inte ...
Förmäten, blind, förvirrad,
fångad av skändliga krav
kan även den mildaste furste
bli som en rasande fluga,
den röda daggen grumlas
av pendlande dubbelyxor,
bägaren, fylld med åtrå och sång,
tömmas av fruktan och hugg,
den vänstra handen bli den högras like,
den högra blott förruttnad aska.
Ack, om inte ...
Saffransmanteln. Svept över timmarna,
klippor av sand, stränder av djup,
det yttersta offret, det innersta sveket,
klepsydrans droppar, timmarna, timmarna!
Ack, om inte ...
Purpurmattan. Svept över strimmorna,
huden mot blodet, lädret mot jorden,
blygsam feghet, framfusigt mod,
snäckskalets låga, strimmorna, strimmorna ...
Ack, om inte ...
Skuggorna. Svepta över gåtorna,
masken i nätet, slutet i sumpen,
stingande etter, den glödande etern,
gråterskans tårar, drömmarna, drömmarna.
Ack, om inte ...
Dag. Solarna blöder. Skuggorna skimrar.
Framför borgens lejon, monoliter
bleknar skulden, ödet.
Ack, om inte ...
Utstött, vaksam, förrådd,
stungen av rimliga krav
kan även den grymmaste furste
bli en bro av eld över virvlande vatten,
den mörka manteln offrad ljusna,
den giftiga vinden skingras,
stank från Tyrus döljas
av balsam från Gilead,
den högra handen spela vilda konsonanser,
den vänstra överglänsa tama dissonanser.
Ack, om inte ...
Den första tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den första svarar:
Vanmäktig Ärkefurste.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den första svarar:
Inte du ... Men jag!
Och Herden inser
att bandet av koppar
kring hans fårfålla rämnat,
att hans inre fästning är starkare
än Uruks fallna murar,
att det begär efter skydd han känt
inte är hans men en annans.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Ett.

Tavla II

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om bländade yxor,
ovisshetens längtande, horisontens visshet.
Bevekande åkallar antipoderna intet.
Blind förtär otryggheten labyrinten.
Och Herden står mitt på bron.
Mellan mörka Västern i norr
och ljusa Östern i söder.
Mellan ravinens blödande skugga
och himlarnas dånande sång.
Bron vibrerar som deholer, som zurnor.
Ava Mezin. Det stora vattnet.
Hundratusenårsfloden.
Stigen ur vulkanen. Sjunken i stranden.
Vem skulle vilja dränka dig?
Castrum Cefa. Borgen på klippan.
Tiotusenårsstaden.
Stigen ur dalen. Sjunken i berget.
Vem skulle vilja dränka dig?
Men världen är som en ökens ångor,
som den törstige hoppas är vatten
och strävar mot med all sin kraft
tills han når dem
och ser att de bara är bländverk,
som den älskades livlösa bild,
som älskaren länge sökt
och slutligen sorgsen förstått
varken kan göda
eller blidka hans hunger.
Den älskade Tvillingens bild!
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Beslutsam håller Herden hårt
i denna aning, denna il.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i huden finner
en vilja som inte är hans.
Och den andra säger:
De bleknar alltmer, stumnar
och falnar i frusna vatten,
i torra smulor, i gråt.
Så många mödor, så många tankar ...
Från nollpunktens krossade vågor,
den yttersta nattens tänder,
havsbjörnens måltid vid hålet,
tandgångarens spår i isen
till slöa gäspares rör,
lurviga sälars grottor,
den yttersta dagens läppar,
nollpunktens krossade himmel.
Så många mödor, så många tankar ...
Efter tjurens tid, lyktans röst,
källan som omslöt handen,
jungfruns lever, cedern från ovan
gulnande Shahar, blånande Shalim;
efter ormens tid, prinsessans brott,
elden som öppnade berget,
namnets dunkel, efodens glans
svalkan i Yeor, hettan i Sin.
Så många mödor, så många tankar ...
Orubblig sand, omsluten av sand, fängslad
av sig själv i det yttre berget, brunnen
vid randen, trevar den lortige girigt
efter kampens hotfulla tomhet, minnet
av åtråns bedrägliga tröst, de andras
vimlande horder och andra demoner. –
Det inre bergets ömma stigar vandrar
nyckfullt bortom samma undran, samma hud.
Så många mödor, så många tankar ...
Floden mot väster sluts, och ödena öppnas,
blänker och längtar. Dessa sanka fjäll,
skälvande som trådar grå. Huwitai khun khur-naar.
Gå genom staden. Kanske finns renhet
bara i öknen. I brustna mitten.
Ur gruset spillror i kläder vita som blod
vandrar och vrider som blänk i forsar
i kläder svarta som tid, stilla som honung.
Så många mödor, så många tankar ...
Under kupan av sand – sömnens
blanka snarlikhet – trevar avbilden håglöst
efter snarans nötta tårar, hyckleriets
förtegna fikonträd, resignationens
inlagda ros och andra kompromisser. –
Älskvärdhetens rena panter öppnar ögonlockens
ödlor. Den inre spindeln flyr. Den yttre
syrsan sluter åter samma flaska, samma frukt.
Så många mödor, så många tankar ...
Innan den utvalde som var sin egen början
de fulla tomma vännerna vid råttans hål,
stormarna som krupit ut och ville krypa in,
den utvalde som väntade i grotten;
innan Mons Ater, de svarta bergen, blåste
barnet, stelnade vinden, sanden, regnet,
ylade torkan, stenarna, stiltjen, skingrades
guden, flodernas högslätt, Tassili n'Ajjer.
Så många mödor, så många tankar ...
Från startpunktens välvande rymd,
den innersta dagens toner,
hoppfulla färder mot mörkrets hjärta,
fåfänga steg i stillhetens hav
till nakna mänskor i stillhetens dvala,
det strålande mörkrets vita ljus,
den innersta nattens dovhet,
startpunktens krossade stenar.
Så många mödor, så många tankar ...
Och falnar, bleknar gråt
alltmer i torra vatten,
stumnar i frusna smulor.
Den andra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den andra svarar inte.
Kilskrift: Två.

Tavla III

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han villrådig utanför
Ulu Camii. Den stora moskén.
Smyckad med sköna tecken,
ristade med möda eller klottrade i hast.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han lägger sig platt på marken
med ansiktet nedåt.
Framför kuben under siden av synd.
Bakom väggen med ögon av gud.
Till höger om valvet av oro och skuld.
Till vänster om hjulen av dharma och ro.
Herden söker svaret på gåtan.
Han riktar handen uppåt mot spjutet.
Men spjutet är tyst.
Han riktar örat nedåt mot grottan.
Men grottan är tyst.
Han riktar ilen utåt mot alltet.
Men alltet är tyst.
Han riktar stormen inåt mot intet ...
[...]
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ryggraden finner
en vilja som inte är hans.
Och den tredje säger:
Jag är arkens inre purpur.
Läpparnas magiska böljor,
öronens nattliga skri.
Fingrarnas dans på klippan,
stenens på hällen.
Nålens avtryck på löven,
kilens i leran.
Stråets, hårens vandring över märgen,
fjäderns, rörets över skinnet,
cederns, kulans över fibrerna.
Fingrarnas dans på tecknen,
mänskans i etern.
[...]
Jag är gentagningslagren, strecken
i strecken, groparna, kvarnarna.
Spåren av stenarnas klang, av ockrans
ton, av nakna fötter, av skor.
Den frusna sången under
det flödande vattnet.
[...]
Jag är min skapares grund,
min egen källa:
månen som i dunklet sjunger,
stjärnan som i mullen lyssnar.
Den tredje tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tredje svarar inte.
Kilskrift: Tre.

Tavla IV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nakna paradoxer,
slumrande fränder, namnlösa tankar.
Efter ögonblicket möter en evighet.
Ur månen vandrar ett hav.
[...]
Och Herden drömmer om föreställningen.
Beresta eufemismer döljer alltet.
Dunklare stumhet känner vidundret.
Outhärdliga gestalter beslöjar lyktan.
[...]
Och Herden står bland gravarna,
ynklig som flådda getter,
brusten som fåfäng dans.
Somliga är som droppar, som sandkorn,
andra som vågor, som vind.
Somliga pekar mot frågor av glas,
andra mot svar av damm.
Somliga är djupa som fästningens öga,
andra grunda som viddernas mun.
Fastän uråldrig, odödlig
anar han häpen sin egen dödlighet.
Även han kan alltså omslutas
av alltet, av intet?
Eller är aningen blott ett intet?
Är alltet ändå hans öde?
[...]
Och Herden drömmer om smycket
och älskat och kanske och alltid
eller sönder eller tappats eller stulits
eller intighetens rädsla för stenens tungomål.
Kilskrift: Fyra.

Tavla V

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
dricker han te med andra gäster.
Ännu ett glas. Och ännu ett.
Strupen är sträv som getull,
djurisk som nattvindens brunst.
Det är ett bröllop.
Under skira minnen, tunna strimmor
är bruden dold. Brudgummen väntar
bakom händer av saffran, läppar av sand.
Det är en begravning.
Liket brinner som längtan, som hud.
Änkan dryper av åtrå, av skuld.
Teet är torrare än Stäppen, hetare än skuggan.
Herden dricker ännu ett glas.
Gommen är skrumpen som krossat ljus,
läppen sträv som sliten vanmakt.
Herden öppnar försiktigt öglan.
Han smeker tveksam tråden, synar noga kanten ...
[...]
Kilskrift: Fem.

Tavla VI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om läpparnas rötter,
som karavanen förgäves försöker sluka.
Tysta mättas glupande onda öden,
offrad randens talträngda mantelfåll.
[...]
Och Herden tvekar, naken, skrumpen.
Mellan röda mattor, röda berg,
röda ansikten, mörkgrönt nödmjöl i söder
och Flodens gravskrift, underjordens port,
vänliga dimmor, blåa stormar i norr.
Vägen är rytande bloss,
sulorna stingande var.
Herden tänker på färder.
Till platser han glömt,
platser han velat glömma.
Till platser han minns,
platser han velat minnas.
Till närbelägna Stäppen,
fjärran Utnapishtim.
Till skrämmande portar, trygga murar.
Till slutets början, öglans ände.
[...]
Och Herden drömmer om smärtans munnar.
Antipodernas förödda horn släcker
mästarnas tvivlande konträra vindpust.
I fjärran stormar grödans identiska läppar.
Kilskrift: Sex.

Tavla VII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
vandrar han längsmed Floden.
Sanden är fuktig som slagfält,
vinden förrädisk som bläck,
skymningen bucklig som sköldar.
Det är som i drömmen om geten.
Först hörs bara bräkandet.
Så svagt, så fjärran är det
att han först misstar det för gråt
från en ofödd fursteson
(en sådan känner förvisso sin fader
bära världen på sin rygg
och redan mitt i livet vara krökt
som en åldring och som enda hopp
ha denna ofödda son).
Men så ser han ögonen.
Två brunnar av levrat liv,
djupa som världens puls.
De lodrätt stupande snitten
tvärs över pupillerna är ännu inte läkta,
ännu inte täckta av ärrvävnad ...
Skymningen splittras som oskuld,
vinden som umbra, sanden som mysk.
[...]
Kilskrift: Sju.

Tavla VIII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nattens erosion.
Andäktig faller kupolens huttrande längtan
som bärnsten i gryningens grav.
Stumma återvänder ässjor, viskningar.
[...]
Och Herden drömmer om extremiteter.
Benens båtar litar till vårtbjörkens armar.
Gravens åror undgår varken snöstorm eller insjö.
På sommardagens bräckta strand ror de nästan.
Kilskrift: Åtta.

Tavla X

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om svarets flotte.
Ner, ner och ständig och ner.
Upp, upp och trasig och upp.
Ingen splittrad gåta älskar färden!
[...]
Och Herden drömmer om skärvornas fågel.
Kvädets formlösa spegelbild talar,
purpurröd som läpparnas sten:
Mönjan tjuter om gryningens händer!
Och Herden sitter på välvda dynor
av skälvande silver, mumlande guld.
I vattnets fåfänga sammet vittrar
systerns lömska tårar, vägens yxa.
I trädens pråliga silke ringlar
ormens tunga, skuggor från Huluppu-trädet.
I dammens inre vanmakt glänser
Stäppens mörka jungfru, bergens Anzu-fågel.
Men Herden säger:
Hör mig, ni dödliga fåglar!
I Rosengårdens oföränderliga prakt
har en Blomma slagit ut.
Inför dess glans bleknar skönhetens väsen.
Varje annan blomma är en tagg.
Sträva efter att inandas doften,
bryta sönder bojorna,
uppleva den hänförda kärlekens frigjordhet,
få vad hjärtat åstundar mest,
sväva mot ett evigt näste.
[...]
Kilskrift: Tio.

Tavla XII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer oändlig
om att alltid återspeglas
i ändens omätta paradox
och uppfylla upptäcktens dröm.
[...]
Och Herden drömmer om honungens genljud.
Oupphörligt blåser ymnigheten
i tystnadens bälg: blodets horn.
Förlorade spricker doftens läppar.
[...]
Och Herden drömmer om stigens insegel.
Källans insikt är som ängens vandring:
som labyrinter av glödande ynnest.
Sentensens början sväljer världen, kysser styrkan.
[...]
Och Herden drömmer om grindens pil,
marterad av rönens purpurmatta.
Träets paradoxala avbild i öster
ser magins öppna fågel i väster.
[...]
Kilskrift: Tolv.

Tavla XIII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
vandrar han längsmed stupet.
Brösten är sträva som ögon,
slöjan kluven som yxor,
gryningen stulen som dagg.
Det är som i drömmen om geten.
Han faller i den ena brunnen.
Blodet är plötsligt inte längre levrat
utan öppnar sig precis så mycket
att han fortsätter falla.
En rosa fjäril, tänker han.
En sol med vita strålar.
Han försöker hålla fast vid denna tanke
medan han gradvis flås
av det levrade blodets
förvånansvärt knivlika yta.
Ljuset. Fraset. Under flådda huden benen,
vita, rena som strålarna.
Ska blodet fläcka även denna renhet,
tränga in till märgen,
mala sönder det sista
som håller honom samman ...
Gryningen bågnar som marmor,
slöjan som ångest, brösten som glas.
[...]
Kilskrift: Tretton.

Tavla XIV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om strandens
besegrade byte: eldens gränslösa tillkomst.
Segerrusig bryter ängen berget:
handens varma, hårda sjö.
[...]
Och Herden drömmer om skuldens
orättrådiga sköte. Gisslet plågas
förvisso, och skrumpnad ondska
sprider givetvis insikt.
[...]
Och Herden drömmer om eldens kläder.
Vita faller de nära gudarna,
lätta mot hudens trasiga stenar.
Randens djupa hybris river luften.
[...]
Och Herden drömmer om bördans måne.
Ockrans ögon skrumpnar likgiltigt.
Mjölkens pupiller blöder långsamt.
Tyst höljer skeendet snarlikheten.
[...]
Kilskrift: Fjorton.

Tavla XV

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han skälvande utanför
Deyrulumur. Munkarnas hus.
Det andra Ariel. Altarhärden.
Underjordens väldiga lejon.
Stenen med sköna tecken är bortskänkt,
repliken ännu dold i hålan,
liksom i benet reliken.
Han vill sätta sig med huvudet mot knäna.
Han vill lägga sig platt på marken
med ansiktet nedåt.
Inför Seyfo. Svärdets år. Metz Yeghem.
Det stora brottet. Shoah. Förintelsen.
Inför snöbollsjorden. Den yttersta prövningen.
Uppgivenheten. Det innersta sveket.
Men spjutet riktar handen,
grottan vänder örat mot gåtan.
Men alltet riktar ilen inåt,
intet stormen utåt mot svaret.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ögat finner
en vilja som inte är hans.
Och den tjugonde säger:
Hopkurad i Celia. På golvet bojor
av kamgarn. På väggen bländad himmel.
Sätenas överdrag liknar svart sammet
men är av kol. Celia tror förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar,
men det är istället sätet som fått vita fläckar.
Konduktören säger:
Du är stor nog att veta bättre. Sätta sig
med vita kläder på svarta säten!
Den blåa klänningen, riven rostgul
av vanmaktens grind, flimrar bortom glaset.
Tyllgardinen är krossade sländor.
Bara två men så lika varandra
att det inte går att se var den ena
börjar och den andra slutar.
Sätenas överdrag liknar vit sammet
men är av rök. Celia upptäcker förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar.
Konduktören säger:
Du är stor nog att veta bättre. Sätta sig
med vita kläder på vita säten!
Den röda klänningen, gåtfulla strimlor
i fåfängans ylande pust, hägrar ömklig.
När Celia sträcker sig efter den
sträcker den sig girigt efter hennes naglar.
I dimman kring lockarna är kalkarna rötter,
frömjölet ilar, rötterna frömjöl, ilarna kalkar,
och tar man sig själv i handen
springer man snabbare än sig själv.
Utsträckt utanför tystnaden väntar larven
inträngd i sitt ögas matta skuld.
Den tjugonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tjugonde svarar:
En Spegelvänd I En Spegelvärld.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tjugonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden färdas mot den andra stranden.
Från ljusa Östern i söder
till mörka Västern i norr.
Båten vibrerar som deholer, som zurnor.
Det är en kelek. En enkel flotte
av stryktålig vass, uppblåsta getskinn.
Det är en tarada. En mäktig kanot,
klädd med bitumen, stöttad av spikar.
När han passerar resterna av den första
pelaren, den första skalmuren
stiger från ravinen ångest
från glömda strider, dolda fjättrar.
När han passerar resterna av den andra
pelaren, den andra skalmuren
sjunker från himlarna sånger
om gränslös tomhet, oändlig stillhet.
Herden sträcker sig efter sin pukka,
men den är ännu i Underjorden.
Han försöker nå sin mekku,
men den finns inte heller på jorden.
Uppgiven tänker han på Tvillingen av lera
som förgäves dött i underjorden.
[...]
Kilskrift: Femton.

Tavla XVI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om ögonens remmar.
Insvept i botens oundvikliga stav
förnimmer han färdens fåfänga offer.
Vibrationernas murkna sulor beskyddar försöket.
[...]
Och Herden drömmer om frihetens
outhärdliga sökande. Spegelvänd
vandrar världen i sig själv
eller förlorar det vissa.
[...]
Och Herden drömmer om vila
eller inte eller i sig.
Allusioner släcks undrande,
illusioner inte mer.
Och ur Herdens inre brunn
stiger en vilja som inte är hans.
Och den tjugoandra säger:
Skuggornas farkost vandrar
som blinda lågor.
Ögonen ligger vid Gud.
Taveldukens tungor vaggar
som himlens honung.
I strupen vandrar hägringen.
Öknens böcker är påtagliga
som vandrande skäror.
Punktens granne liknar månen.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Snarlik misstänker tavlan
att orsaken delvis är gåta,
delvis lidandets omvärld.
Ensam känner sommardagen
att bödelns gränser är dolda,
att härskarens inre är nära.
Mörk mumlar doften
om trippeltydigt glitter,
om avlägsna, osäkra nejlikflyn.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Jag är nattens kanter,
föreställningens utsiktspunkt,
flyttblockets introverta motpol.
Jag är inlandets höst,
folkminnets frusna strand,
hudens blottade rimturs.
Jag är nasaréens drakar,
oljans försvunna nät,
Genesarets glömda svindel.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Som fatalismens förvandlade hud,
paradoxens dränkta puls,
livselixirets röda stav.
Eller som rosornas ögon,
doftens nakna bolstrar,
knivarnas sköra silkestäcken.
Eller som Påsköns vårljud,
gåtans menlösa blåsare,
pulsens honungsgula grågäss.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Och vandrar grubblande
och målet oväsentligt
outgrundligt döljer fantasin.
Och äter bröstet flammor
vilar honung kall som lungor
och badkarets eldar.
Och lirkar brännande
och gräset och delar
och grinden föränderlig sedan.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Månens ögon. Solens hår.
Havets klänning. Blodets läppar.
Trappan i skon. Vinter.
Upphovets himmel förföljer ljudbangens hav.
Kometen störtar verklig, stiger imaginär.
Eldens inre rök stiger i kamelens yttre albatross.
Svampen i mörkret. Sommar.
Gåtans höst. Lövens vår.
Dödens liv. Rodnadens prassel.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Världens alluderande
är mer oförklarligt än växten,
mer spegelvänt än alluderandets värld.
Gåtornas reflex
är friskare än sökandet,
sjukare än reflexens gåtor.
Livets illuderande
är lömskare än spegelvärlden,
begripligare än illuderandets liv.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tjugoandra svarar:
Din Andra Tvilling.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tjugoandra svarar:
Inte du ... Men jag!
Och Herden inser
att varpens mörka skuggor ljusnat,
att väftens bleka inslag rodnat,
att knutarnas täta omtag
inte är hans men en annans.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Sexton.

Tavla XXI

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas asfalt
och spandriller vilar på dammens botten.
Han vill åter lyssna till floden.
Inte hemligheten som gav liv
men likheten som tar liv och liv igen.
Men bruset är tyst som en ofödd,
stelnat som ett äldre lik.
Herden har varken blåsor på stortårna
eller förhårdnader på lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vilat.
Hans ben behöver inte böja sig;
de är lika fixerade som en oxes ok.
Han behöver inte sätta sig
med huvudet mot knäna,
behöver inte vila sina ben,
massera sina fötter.
Bruset är ännu tyst, ännu brutet.
Herden vet detta.
Han förmår åter uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre lugn.
[...]
Kilskrift: Tjugoett.

Epilog

Den nya bron. Inte den över floden.
Den över 100 sekler, 500 generationer.
Hur kan ett enda släktled ges makt
att utplåna dessa år, dessa minnen?
Vilket brott är så stort
att detta är straffet,
vilken gud så grym
att han i förtid dränker
redan dödas verk med en isröd flod
för vad levande gjort?
Eller rentav nyckfullt
utan att brott begåtts?
Vår tids gudar. Inte i fjärran himlar
men nära i jordiska valv.
Vår tids gudar. Inte under månen
men fjärran i viddernas vind.
Kanske kommer gudarna i nästa tid
att lyfta på saffransmanteln,
att åter ge det som vilar därunder liv.
Kanske kommer allas öden då att avgöras,
allas inre oro att ges namn.
Kanske kommer alla då
att åter bli såsom gudar ...
Kilskrift: Vatten.

Kommentarer

Han som såg Källan är nog den i särklass motspänstigaste text jag skrivit. Redan 2003 skrev jag de första raderna. Redan då visste jag rätt väl vad jag ville med verket och vad innehållet skulle bli. Sedan dess har jag periodvis återupptagit arbetet och ytterligare förfinat huvuddragen. Men jag har aldrig riktigt kommit igång med skrivandet. Det har mer handlat om att med ojämna mellanrum och mycket möda formulera fler rader jag är nöjd med.

Varför? frågar jag mig.

Jag tror att det finns flera samverkande förklaringar. En är nog att Han som såg Källan är en inte helt fristående fortsättning på Origon. Det förra verket var alltså i viss mån klart redan innan det skrivits och därmed mindre intressant att skriva. En annan är nog att jag inte riktigt fått till text som överglänser sådant jag redan skrivit, kanske framför allt just Origon, som nog enligt min mening är den mest avancerade och stilistiskt mest högtstående text jag skrivit innan jag började skriva Han som såg Källan. En tredje är nog att jag inte läst så mycket skönlitteratur det senaste decenniet utan mest lärt mig mer om att göra webbsidor och windowsprogram. Jag har därmed inte fått den inspiration som nog krävs för att jag ska kunna formulera texter jag själv finner läsvärda (ett av de kriterier jag har på texter jag publicerar; jag ska åtminstone ha funnit texterna läsvärda när jag skrev dem). En fjärde är nog att Han som såg Källan är den i särklass mest ambitiösa text jag skrivit. Om resultatet kommer att överglänsa Origon är jag inte säker på när jag skriver detta, men ambitionen finns åtminstone där. En femte är nog att jag är blind för förtjänsterna med texter jag skrivit sedan ungefär 1997. De är med andra ord nog genomgående bättre än jag själv tycker.

Jag skriver den här texten samma dag som jag avslutat originalet till den tredje och sista boken jag gjort till Sture Alfredson. Arbetet med att korrekturläsa de böckerna fick mig att åter vilja skriva själv. Om inte annat har jag skrivit den här kommentaren. Rätt snabbt och i ett svep gick det. Det återstår nu att se om jag kommer att kunna samla mig till att äntligen bli klar med Han som såg Källan. Förhoppningsvis kan jag det, men det kan också bli så att jag precis som min heros, som ju de facto är jag, åter dukar under. Jag får väl göra som han och gradvis befria mig från mina demoner. Det kan ju till och med bli så att texter om en sådan process kan utgöra grunden för det som slutligen blir det färdiga eposet!

28 februari 2014.

*

Efter att ha kämpat med verket i tolv år utan att förmå slutföra det bestämde jag mig för att publicera det som är helt klart (cirka 400 rader) och senare gradvis komplettera med resten (som i stor utsträckning är delvis klart men inte redo att publiceras) tills verket har den längd jag tänkt mig (cirka 3 000 rader, alltså ungefär lika långt som Gilgamesheposet, som mitt verk delvis anknyter till). Texten består av så många olika lager och rör sig åt så många olika håll i såväl rumsliga, tidsliga och andra mer konkreta dimensioner som intellektuella, emotionella och andra mer abstrakta dimensioner att de allra flesta läsare borde finna Han som såg Källan läsvärd även i denna ofullständiga version.

6 juli 2015.

Prolog

Han som såg Källan: Sha nagbu imuru. Så börjar standardversionen av Gilgamesheposet, nedtecknad ungefär 1250 f.Kr. på akkadiska. Ordet nagbu kan också bl.a. översättas med djup, vilket översättarna av den senaste svenska utgåvan av Gilgamesheposet valt, brunn och helhet. Jag har valt översättningen Källan av två skäl: dels vill jag visa på anknytningen mellan Han som såg Källan och Origon (titeln på det senare verket betyder nämligen bland annat källor), dels anser jag att översättningen Källan innehållsmässigt är ett i sammanhanget bättre val. Enligt mesopotamisk skrivartradition uttrycks ett litterärt verks centrala budskap i dess första rad, som också är verkets titel. Jag följer denna tradition i mitt verk.

apsu: den kosmiska urkällan, som i sumeriska texter beskrivs som outgrundlig och osynlig.

Uruks furste: Gilgamesh.

ett träd gudomligare: I den äldsta versionen av eposet om Uruks furste skrivs hans namn dGISH. Determinativet d betyder gudomlig och tecknet GISH träd. Gissningsvis utlästes logogrammet Gilgamesh, men betydelsen är det gudomliga trädet.

Den nye Herden: Gilgamesh. I Gilgamesheposet I:59 kallas kallas Gilgamesh herden i Uruks fårfålla.

FLER KOMMENTARER KOMMER ...


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Använd kontaktformuläret. Skriv titeln på sidan du vill kommentera och din kommentar i fältet Meddelande.