Mats Kristiansson
Han som såg Källan
Fragment

© Mats Kristiansson 2015-2021

ša nagba īmuru lušēdi māti
ša kullati īdû kalāma ḫassu
Gilgamesheposet (cirka 1250 f.Kr.).
Alla röster ljuder. Men jag stannar. Ler och är en mänska bland tusen.
Gunnar Björling i Vilande dag (1922).
Jag är vatten, jag är början. Jag var före ekarna, gräset och blommorna. Jag var före fänaden, som avbetar gräset. Jag var före svävande vinge och löpande fot. Jag var före humlorna, bina och fåglarna.
Jag var före sorgen och glädjen. Jag var före gråten och skrattet. Jag var före sången och spelet och dansen. Jag var före plågan och våndan och ångesten på jorden. Jag var före människornas släkt.
Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.
Jag är källan, jag är början.
Vilhelm Moberg i Brudarnas källa (1946).

Prolog

Han som såg Källan, en apsu djupare
än den han såg som Uruks furste,
blev ett träd gudomligare
än det han blev som Uruks furste.
Den nye Herden vilar inte
kilad fast på mörk lapis lazuli
men mörk på ljusa ark.
Öppna arken. Skåda hemligheten.
Dold som en tvilling i moderlivet
innan denne skilts från sin bror
underhöll den trädets inre oro,
lydig som en spegelbild,
när han som vaken och i drömmen
var stark som Livets Apsu
och svag som Dödens Edin,
när han som vaken och i drömmen
driftig och gudomlig segrade
och mänsklig, tvehågsen förlorade,
när han som vaken och i drömmen
yster som en tjurkalv stred
mot högre makter och mot lägre,
när han som vaken och i drömmen
dyster som en oxe kuvats
av lägre makter och av högre,
när han som vaken och i drömmen
delade bädd med varje brud
men ratade Isdrottningens sköte,
när han som vaken och i drömmen
var fållans ärkebagge,
överlägsen alla andra kungar,
men också nyfött lamm i samma fålla,
underlägsen alla andra trälar.
Sin-leqi-unninni: Sin, hör min bön:
Min måne, återspegla ljuset
från solarna mannen av lera slungat ut
i nagbus eviga gränslöshet.
Han är inte längre dold i Tystnaden
men synlig på Stäppen.
Kilskrift: Måne.

Tavla I

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas brädor
är sedan länge åter mylla,
sedan länge åter fibrer, ringar.
Han lyssnar åter till floden.
Inte hemligheten som tog liv
men olikheten som ger liv och liv igen.
Bruset är svagt som en fontanell,
dämpat som en döendes andning.
Herden har blåsor på båda stortårna
och förhårdnader på båda lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vandrat.
Hans ben vill böja sig
lika villigt som en åsnas tjuder.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han vilar sina ben,
masserar sina fötter.
Bruset blir lite starkare
men är fortfarande svagt.
Herden vet inte detta.
Han förmår inte längre uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre oro.
Men så minns han plötsligt åter
livets doft, dödens lejon.
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Herden släpper nästan åter
denna aning, denna il.
Men så hejdar han sig.
Aningen doftar som livet!
Är den ännu en hemlighet?
En taggig växt i hans brunn,
som dittills dold för hans längtan
nu blivit hög som hans sorg?
Förundrad känner Herden
hur aningen, ilen liksom stannar upp,
liksom lyssnar och vill tala.
Kan denna aning, denna il
vara en annan vilja?
Herden tvivlar ännu, men sorgen
är ännu så stor att han vågar tänka
att om denna aning är en annan vilja
har den kanske andra svar
om vad som varit, vad som kommer,
kanske till och med om det han sökte
bortom Tvillingberget.
Är det så vill han inte
förlora även denna hemlighet
till en annan orm.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i blodet finner
en vilja som inte är hans.
Och den första säger:
Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar.
Bakom borgens väggar,
under saffransmanteln ruvar skulden,
bortom purpurmattan ödet.
Ack, om inte ...
Förmäten, blind, förvirrad,
fångad av skändliga krav
kan även den mildaste furste
bli som en rasande fluga,
den röda daggen grumlas
av pendlande dubbelyxor,
bägaren, fylld med åtrå och sång,
tömmas av fruktan och hugg,
den vänstra handen bli den högras like,
den högra blott förruttnad aska.
Ack, om inte ...
Saffransmanteln. Svept över timmarna,
klippor av sand, stränder av djup,
det yttersta offret, det innersta sveket,
klepsydrans droppar, timmarna, timmarna!
Ack, om inte ...
Purpurmattan. Svept över strimmorna,
huden mot blodet, lädret mot jorden,
blygsam feghet, framfusigt mod,
snäckskalets låga, strimmorna, strimmorna ...
Ack, om inte ...
Skuggorna. Svepta över gåtorna,
masken i nätet, slutet i sumpen,
stingande etter, den glödande etern,
gråterskans tårar, drömmarna, drömmarna.
Ack, om inte ...
Dag. Solarna blöder. Skuggorna skimrar.
Framför borgens lejon, monoliter
bleknar skulden, ödet.
Ack, om inte ...
Utstött, vaksam, förrådd,
stungen av rimliga krav
kan även den grymmaste furste
bli en bro av eld över virvlande vatten,
den mörka manteln offrad ljusna,
den giftiga vinden skingras,
stank från Tyrus döljas
av balsam från Gilead,
den högra handen spela vilda konsonanser,
den vänstra överglänsa tama dissonanser.
Ack, om inte ...
Den första tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den första svarar:
Vanmäktig Ärkefurste.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den första svarar:
Inte du ... Men jag!
Och Herden inser
att bandet av koppar
kring hans fårfålla rämnat,
att hans inre fästning är starkare
än Uruks fallna murar,
att det begär efter skydd han känt
inte är hans men en annans.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Ett.

Tavla II

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om bländade yxor,
ovisshetens längtande, horisontens visshet.
Bevekande åkallar antipoderna intet.
Blind förtär otryggheten labyrinten.
Och Herden står mitt på bron.
Mellan mörka Västern i norr
och ljusa Östern i söder.
Mellan ravinens blödande skugga
och himlarnas dånande sång.
Bron vibrerar som deholer, som zurnor.
Ava Mezin. Det stora vattnet.
Hundratusenårsfloden.
Stigen ur vulkanen. Sjunken i stranden.
Vem skulle vilja dränka dig?
Castrum Cefa. Borgen på klippan.
Tiotusenårsstaden.
Stigen ur dalen. Sjunken i berget.
Vem skulle vilja dränka dig?
Men världen är som en ökens ångor,
som den törstige hoppas är vatten
och strävar mot med all sin kraft
tills han når dem
och ser att de bara är bländverk,
som den älskades livlösa bild,
som älskaren länge sökt
och slutligen sorgsen förstått
varken kan göda
eller blidka hans hunger.
Den älskade Tvillingens bild!
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Beslutsam håller Herden hårt
i denna aning, denna il.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i huden finner
en vilja som inte är hans.
Och den andra säger:
De bleknar alltmer, stumnar
och falnar i frusna vatten,
i torra smulor, i gråt.
Så många mödor, så många tankar ...
Från nollpunktens krossade vågor,
den yttersta nattens tänder,
havsbjörnens måltid vid hålet,
tandgångarens spår i isen
till slöa gäspares rör,
lurviga sälars grottor,
den yttersta dagens läppar,
nollpunktens krossade himmel.
Så många mödor, så många tankar ...
Efter tjurens tid, lyktans röst,
källan som omslöt handen,
jungfruns lever, cedern från ovan
gulnande Shahar, blånande Shalim;
efter ormens tid, prinsessans brott,
elden som öppnade berget,
namnets dunkel, efodens glans
svalkan i Yeor, hettan i Sin.
Så många mödor, så många tankar ...
Orubblig sand, omsluten av sand, fängslad
av sig själv i det yttre berget, brunnen
vid randen, trevar den lortige girigt
efter kampens hotfulla tomhet, minnet
av åtråns bedrägliga tröst, de andras
vimlande horder och andra demoner. –
Det inre bergets ömma stigar vandrar
nyckfullt bortom samma undran, samma hud.
Så många mödor, så många tankar ...
Floden mot väster sluts, och ödena öppnas,
blänker och längtar. Dessa sanka fjäll,
skälvande som trådar grå. Huwitai khun khur-naar.
Gå genom staden. Kanske finns renhet
bara i öknen. I brustna mitten.
Ur gruset spillror i kläder vita som blod
vandrar och vrider som blänk i forsar
i kläder svarta som tid, stilla som honung.
Så många mödor, så många tankar ...
Under kupan av sand – sömnens
blanka snarlikhet – trevar avbilden håglöst
efter snarans nötta tårar, hyckleriets
förtegna fikonträd, resignationens
inlagda ros och andra kompromisser. –
Älskvärdhetens rena panter öppnar ögonlockens
ödlor. Den inre spindeln flyr. Den yttre
syrsan sluter åter samma flaska, samma frukt.
Så många mödor, så många tankar ...
Innan den utvalde som var sin egen början
de fulla tomma vännerna vid råttans hål,
stormarna som krupit ut och ville krypa in,
den utvalde som väntade i grotten;
innan Mons Ater, de svarta bergen, blåste
barnet, stelnade vinden, sanden, regnet,
ylade torkan, stenarna, stiltjen, skingrades
guden, flodernas högslätt, Tassili n'Ajjer.
Så många mödor, så många tankar ...
Från startpunktens välvande rymd,
den innersta dagens toner,
hoppfulla färder mot mörkrets hjärta,
fåfänga steg i stillhetens hav
till nakna mänskor i stillhetens dvala,
det strålande mörkrets vita ljus,
den innersta nattens dovhet,
startpunktens krossade stenar.
Så många mödor, så många tankar ...
Och falnar, bleknar gråt
alltmer i torra vatten,
stumnar i frusna smulor.
Den andra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den andra svarar inte.
Kilskrift: Två.

Tavla III

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han villrådig utanför
Ulu Camii. Den stora moskén.
Smyckad med sköna tecken,
ristade med möda eller klottrade i hast.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han lägger sig platt på marken
med ansiktet nedåt.
Framför kuben under siden av synd.
Bakom väggen med ögon av gud.
Till höger om valvet av oro och skuld.
Till vänster om hjulen av dharma och ro.
Herden söker svaret på gåtan.
Han riktar handen uppåt mot spjutet.
Men spjutet är tyst.
Han riktar örat nedåt mot grottan.
Men grottan är tyst.
Han riktar ilen utåt mot alltet.
Men alltet är tyst.
Han riktar stormen inåt mot intet.
Och intet är förvisso tyst men darrar!
Förvånad famlar Herden efter denna darrning,
som liksom lyssnar och vill tala.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ryggraden finner
en vilja som inte är hans.
Och den tredje säger:
Innan de första dagarna, de första nätterna,
innan de första åren, de första generationerna,
innan belutet att vara alltings början,
rymdens moder, alltets fader,
innan den första röraren, den första rörelsen,
innan begär efter aktning, beundran,
innan likhet, olikhet, enkelhet, komplexitet,
innan övervägandet om skönt och fult,
innan överlevande och undergång,
tidens fängelse, dödens primat,
innan min skapares grund,
min egen källa – månen
som i dunklet sjunger, stjärnan
som i mullen lyssnar –
arkens yttre stiltje.
Under de senare dagarna, de senare nätterna,
under de senare åren, de senare generationerna,
under de dagar, de nätter när vinden fick form,
under de år, de generationer när formerna blev gåtor
arkens inre purpur,
läpparnas magiska böljor,
öronens nattliga skri,
fingrarnas dans på klippan,
stenens på hällen,
nålens avtryck på löven,
kilens i leran,
stråets, hårens vandring över märgen,
fjäderns, rörets över skinnet,
cederns, kulans över fibrerna,
fingrarnas dans på tecknen,
mänskans i etern.
När de första gentagningslagren blottats,
de första strecken dragits i strecken,
de första groparna fått djup,
den första mälden malts i kvarnarna,
när de första spåren av stenarnas klang,
av ockrans ton, av nakna fötter, av skor
inte längre väntade i hällarnas inre,
när den frusna sången under det flödande
vattnet sjungits de första gångerna,
vid den tiden splittrades vindens inre stiltje.
En enda skärva lösgjordes, och det var nog.
När de första logogrammens djup och längtan
inte längre väntade i leran,
de första staplarnas nadir och zenit,
de första serifernas divergens och konvergens
inte längre väntade i märgen,
när de första radikalernas intension och extension,
de första fonetikumens amplitud och vinkelhastighet
inte längre väntade i benen,
när de första enkla, de första långa knutarna
inte längre väntade i ullen,
vid den tiden stelnade vindens yttre ton.
En enda våglängd stelnade, och det var nog.
Då byggdes i väster en bro av gåtor.
I dess första hus valet – nätets vilda
tjur, zigguratens grönska, ögonkastets apsu –
i dess andra hus pråmen – rytandets inhägnad,
fundamentens gröna, skuggande regnbåge –
i dess tredje hus trefalden – spirans tempel,
muskotblommans hjälte, spikklubbans moder –
i dess fjärde hus interiören – podiumens böjda
nackar, kronan av buxbom, röken från kor och får –
i dess femte hus flocken – födelsens drake,
häroldens förskönade lejon, farkostens inre –
i dess sjätte hus stormen – hörnets vita slätt,
portens räta maskor, bommens ystra slagfält –
i dess sjunde hus tonerna – skålarnas blyrep,
trumskinnens vatten, hornets trumpinnar –
i dess åttonde hus närmandet – välbyggt
som tvekan, avhållet som beslutsamhet.
En enda bro, och det var nog.
Då byggdes i öster en bro av gåtor.
Av himlens jord – tillflyktens
mottagande, uppoffrande ko –
dimmans berg – uppehållets
förbindande, knotiga hund –
vindens åska – rörelsens
bestämda, mörkgula drake –
eldens ström – genomfuktningens
bråddjupa, melankoliska gris –
strömmens eld – uppvärmningens
fasthäftande, vissnande fasan –
åskans vind – upplösningens
inträngande, milda tupp –
bergets dimma – glädjens
hårda, nedfallande får –
jordens himmel – behärskningens
skapande, starka häst.
En enda bro, och det var nog.
Då byggdes i söder en bro av gåtor.
Av färgade värden, kanske
förlorade grafem, glömda morfem.
En enda bro, och det var inte nog.
Den tredje tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tredje svarar inte.
Kilskrift: Tre.

Tavla IV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nakna paradoxer,
slumrande fränder, namnlösa tankar.
Efter ögonblicket möter en evighet.
Ur månen vandrar ett hav.
Då lösgör sig den andra
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den andra svarar:
Ökenvandring.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den andra svarar:
Inte du ... Men jag!
Och Herden inser
att driften att resa vida omkring,
att driva sig själv till utmattning
inte är hans men en annans.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om föreställningen.
Beresta eufemismer döljer alltet.
Dunklare stumhet känner vidundret.
Outhärdliga gestalter beslöjar lyktan.
Då lösgör sig den tredje
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tredje svarar:
Träldom Under Sin.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tredje svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden står bland gravarna,
ynklig som flådda getter,
brusten som fåfäng dans.
Somliga är som droppar, som sandkorn,
andra som vågor, som vind.
Somliga pekar mot frågor av glas,
andra mot svar av damm.
Somliga är djupa som fästningens öga,
andra grunda som viddernas mun.
Fastän uråldrig, odödlig
anar han häpen sin egen dödlighet.
Även han kan alltså omslutas
av alltet, av intet?
Eller är aningen blott ett intet?
Är alltet ändå hans öde?
Tvehågsen vill han åter vara vind
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i hjärtat finner
en vilja som inte är hans.
Och den fjärde säger:
ᛖᚲ ᛬ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛬ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ
ᛉᛁᚦᛅᚾ ᛫ ᛉᛁᚾ ᛫ ᛚᛁᚠᛅ ᛫ ᛉᛁᚦ ᛫ ᛋᛁᚾ
ᛚᛁᚠᛁᛦ ᛫ ᛅᚢᚴ ᛫ ᛋᛏᛅᚠᛁᛦ ᛫ ᚱᚢᚾ
Vatn skal eigh vændæ af fornu fari
aþruvis æn fyr hauir runnit
Garþær skal standæ mælli topt ok akræ
Tialdru stenæ skulu vitni beræ
J gernynges beginilse ær owiszheth
j kropsens begerilse bedrowilse
Hiærtha ok fræstilse ær ondh eller godh
forsath ok vpsath renth eller ekke renth
Ekke tighia ok ekke tala
Ekke brekelikheth ok ekke gudhelikheth
Sæthia hop tyl mœrkredhs læyen
tyl en swikfuller liknilse
Wårt ögas ſtälning, en wärkelig Himmelſk Kropp
eller ett Eldſkiein i wår Luft, kan allenaſt ſynas
närmaſt Solen, de andra Cometernas Ecliptica,
en nödwändig rörelſe ifrån Wäſter till Öſter
eller en Contrair ifrån Öſter til Wäſter,
allenaſt förſwinna i inbördes obſervationer.
Samma omlopp som förekomma efterkommanderna,
samma afſkiärnings puncter som kunna obſerveras
öfwertäckas af efter-werldens watnachtige kretzar.
Samma Æquator som beſkådar pendelen,
samma Poler som kunna segla rundt skieppet
öfwerflödas af middags-lineens skiljacktige båge.
Wår axels upkomſt, en tilförlitelig enfaldig Elf,
kan allenaſt hålla jämnwigten på slättmarkene,
de andra Polernes berg, en föränderlig Spheroid,
allenaſt vibrera i Zeniths förmörkelser.
Han har kommit, sitter frisk likt ansiktet.
Hasta in och ut med honom. Få plats. Stå bättre.
Han sitter invid ögonen. Han har försökt.
På hans hinna har de gråvita reglerna slagit i.
Dessa ögonhår vilkas kant finnes mitt i,
detta ansikte vars övre är djupt
säga honom att det smältande, blottlagda
buddhatemplet obönhörligt begränsas
av blind svindel men att den heliga trattens
tänder likväl ständigt skåda ingenting.
Med blicköppningen invid det ansiktet,
varigenom käkbenets omänskliga hål fortskrider
vidöppna och rakt ut eller genom konturer
under en glänsande öppning, kunde man skåda
en av dem. Denna tratt, där massan förtröttas,
är icke utan tvångsmässighet. Den sitter
där blekt efter att andra passa sig i ett.
Beträffande sjukdomen är det märkligaste
att en av dess tänder är tecknade på formen,
antydd på överkäkens svarta kropp,
men att templet åtminstone erhåller pannbenet.
Ty spetälsk breder sidan nedsmältning över torget,
och kindkotorna, näsans garnerande ögon,
äro i det som är. Kunde man dröja ...
Den fjärde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den fjärde svarar:
Förblindaren Tiden.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den fjärde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om smycket
och älskat och kanske och alltid
eller sönder eller tappats eller stulits
eller intighetens rädsla för stenens tungomål.
Kilskrift: Fyra.

Tavla V

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
dricker han te med andra gäster.
Ännu ett glas. Och ännu ett.
Strupen är sträv som getull,
djurisk som nattvindens brunst.
Det är ett bröllop.
Under skira minnen, tunna strimmor
är bruden dold. Brudgummen väntar
bakom händer av saffran, läppar av sand.
Det är en begravning.
Liket brinner som längtan, som hud.
Änkan dryper av åtrå, av skuld.
Teet är torrare än Stäppen, hetare än skuggan.
Herden dricker ännu ett glas.
Gommen är skrumpen som krossat ljus,
läppen sträv som sliten vanmakt.
Herden öppnar försiktigt öglan.
Han smeker tveksam tråden, synar noga kanten ...
Förvånad faller han i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i svalget finner
en vilja som inte är hans.
Och den femte säger:
Kråksparken bomärkande langettens schatterade monogram,
mandelblommorna drunknande i förledens tänkta solsänge,
sovelmagasinet förstört av bygdens olyckliga ranglista,
fjärilen förvånad över stinkflyets fuktiga kärr,
vaxet fängslat av legendens eviga fågel,
höjden sammanfallande med kustfyrens bakåtlutande djup,
seklerna nära som havets fjärran terrasser,
kautschuken gråtande över grafitens mörka hårdhet,
kjortelkanten balanserande krokanens dansande master,
silkesvåden gjord av trådens vita damm,
vingarna vilande på styckets långa gemak,
sjön pliggande notens lånade ö,
fröjden slående kläppens trötta tröskel,
gåvorna räddande sjöns ula, mula, bula, bö,
väpplingen fläktande gardinernas fladdrande liljor,
emancipationens temporära dekolletage utan orkester,
höskylarna knegande som lervällingens mässhake,
världen bedrövad som vägens prinsessa,
solen mognande som vetekornets regn,
halsen kilande som arbetets gång,
skogen sovande som vårmorgonens pepparkornsögon,
riset brännande som skolans eld,
skräddaren frågande som kyrkogårdens kväll,
uppmärksamheten lång som podiets premium,
dimmans bleka silver, häftigt som handen,
minnets förgrymmade sing-dudel-dej, kvar som hujedamej,
nosdags drömmande ros, frågande som gosdags,
filtens hungriga djungel, skrikande som närheten,
legendens rika tron, fattig som hoppet,
pekfingrets pannkakas här, vilse som där,
utflyktens blanka svans, sjungande som tömmen,
förnuftets överraskande öde, styrt av handlingarna,
stickans magra vägar, skälmska som stenar,
ljungens unga björkar, sovande som hyacinter,
bannornas tidiga slott, rysliga som sot,
rons flygande aptit, liten som boet,
lindens höga ros, grön som göken,
skrimmets trekantiga skratt, kantat med munspel,
smaragdernas daggstänkta sorger, över som berg,
fröjdens eviga gäster, spridda som drillar,
kalasirins drottning, fruktad som tunikans kejsare,
prinsessans hamn, blottad som klärobskyrens troll,
trugans täljande, rosa som nystandets ring,
bäddens klyka, fläckad som lapparnas nyckelhål,
dagens blåhet, vid som kvällens vithet,
ödlans ok, isande som urens yrväder,
beckasinens lekande, sträckande som rävens väg,
loggertens mynning, halvvild som varningsropens roder,
huden, könet under det döljande tyget,
ögonen, öronen under det höljande täcket,
tankarna, minnena under de höljande ögonen,
punkten, strimman under den döljande huden,
knullandets potens, vinddriven som runkandets promenad,
formkroppens valv, balanserat som formtyngdens motsats,
pendylens violinist, utan som stillebenets moderskap,
orons kopparänglar, nya som helarens frö,
vestalasketens nyckel, frisk som tystnadens urkaos,
skaparhandens flikar, stänkande som svettedukens tår,
svanelefantens nakenhet, atavistisk som flamfjärilens byst,
snöfallets vila, överlägsen som tjällossningens dirigent,
vägmännens längtande ringar, underbara som natten,
rodrets drömmande rand, stävande mot silvret,
trädets tvivlande asfaltsgård, förlorad som blomman,
stundens längtande saknad, min som jorden,
besinnandets vilda vingar, försvunna som hjärtat,
gråtens förstående botten, skrattande som ytan,
idens vårdande sommarskymning, gammal som oron,
spårens blomningsgröna sidor, boningsröda som daggen,
i amar prestar aen, förlorad som ässjan,
inseglets sjunde tystnad, bruten av basunerna,
mysteriets klumpiga élan, upplöst av maskarna,
vingslagens rusande timmar, nära som sekunder,
rassodokens prövande kväll, redo som vellocet,
fiaskots lyssnande gerillakrig, vedergällande som triumfen,
krymplingen, stammaren, kluven av sibyllan,
ytans blommande fjärran, rytande som ögonblick,
oändligheten speglande viskningarnas mörka ljusgnistor,
huggkubben tröttnande på världens väntande barnmorska,
the corner sizzling at the idea's mirage-gray tops,
konturerna uppfattande sig som diffusa pionjärer,
jordkojan hängande i de skumma anteckningarna,
avsikten rymmande svårmodets främmande avsked,
klippan väntande på stenblockets tomma handling,
ungdomen fastspikad i vakans ihåliga dans,
anemonerna skärande monologens utsökta flor,
the whirlwind stalking the garland's appalling peacocks,
smörjelsen mottagande mysteriets öppna leksaker,
snön lösande eterns leende förakt,
schalarna hållande gräsmottets ohörda barrbrätten,
ormen försvunnen i huvudets höst eller vår,
hundens stjärnor som på snön och stormvind vit,
kardelen gömmande ådrornas ovillkorliga vindförväntan,
mättnaden öppnande regnbågens slutna djup,
stenen återgivande träets vilda tyg,
tavlan förklarande kärlekens ursprungliga tecken,
isen inträngande i tidens ojämförliga fädernesland,
lyssnarna jämförande framställningens komiska läsare,
ögat uppskattande förståelsens bedrägliga repertoar,
högslätten fullföljande ceremonins distinkta arkeologi,
taggarna slutande uppmärkningsspråkets öppnande väv.
Den femte tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den femte svarar inte.
Kilskrift: Fem.

Tavla VI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om läpparnas rötter,
som karavanen förgäves försöker sluka.
Tysta mättas glupande onda öden,
offrad randens talträngda mantelfåll.
Då lösgör sig den femte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den femte svarar:
Flyktens Mun.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den femte svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden tvekar, naken, skrumpen.
Mellan röda mattor, röda berg,
röda ansikten, mörkgrönt nödmjöl i söder
och Flodens gravskrift, underjordens port,
vänliga dimmor, blåa stormar i norr.
Vägen är rytande bloss,
sulorna stingande var.
Herden tänker på färder.
Till platser han glömt,
platser han velat glömma.
Till platser han minns,
platser han velat minnas.
Till närbelägna Stäppen,
fjärran Utnapishtim.
Till skrämmande portar, trygga murar.
Till slutets början, öglans ände.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i levern finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjätte säger:
Olikhetens rabiata varp –
skälver lund, bågnar våg –
höljer hemlighetens brustna varp.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun höljs av silkestyg med flor –
skälver lund, bågnar våg –
blått som flora, rött som zurnans flor.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Sammetsbliaut, prydd med blond på blond –
skälver lund, bågnar våg –
kuben, hjulen höljer junkern blond.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Junkern varsnar jungfruns glas en face –
skälver lund, bågnar våg –
bländad som av musslans femte fas.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Sjunken som i öglans, trådens flo –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar jungfrun junkerns dystra flo.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Ryggens paradis med listig not –
skälver lund, bågnar våg –
liknar underjordens rygg med not.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Vill du, bläckets, sköldens, Flodens var –
skälver lund, bågnar våg –
hölja brunnen? frågar gråtens var.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Varet svarar: Brunnen – Apsus råk –
skälver lund, bågnar våg –
är som karpens, fårets, hjortens råk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Häpen som i husens, tecknens rusk –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar floret glasets kluvna rusk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Junkern skönjer efter denna puls –
skälver lund, bågnar våg –
snarlikhetens, sennehknutens puls.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Silke, silver, sammet, guld är pjosk.
Skälver lund. Bågnar våg.
Ormens hjärta, hjärtats orm är pjosk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Hänryckt som av tavlans, äggens kalk –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar jungfrun junkerns granna kalk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Blonden varsnar naken tavlans träck –
skälver lund, bågnar våg –
snopen som i skalets, larvens träck.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Krossad som av Ändens, Ormens ark –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar junkern jungfruns mörka ark.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun frågar: Vill du, gallans hamn –
skälver lund, bågnar våg –
tjurens öde hölja harens hamn?
Bortom hugget finns tröst för envar.
Solens rosa fjäril är som vin –
skälver lund, bågnar våg –
vingens vita stråle pilsk som vin.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Hamnen svarar: Haren – lustens os –
skälver lund, bågnar våg –
är som sulans, trummans, lyrans os.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Efter denna oxymoron kall –
skälver lund, bågnar våg –
skönjer jungfrun randens, kupans kall.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun höljs av äpplets vissa fly –
skälver lund, bågnar våg –
torr som tårens, dold som spegelns fly.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Snöbollsjordens, Deyrulumurs black –
skälver lund, bågnar våg –
Seyfo, Shoah höljer junkern black.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Mekkuns (hemlighetens) runda struss –
skälver lund, bågnar våg –
blottar pukkuns olikhet och struss.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Den sjätte tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den sjätte svarar:
Tvetydighet.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den sjätte svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om smärtans munnar.
Antipodernas förödda horn släcker
mästarnas tvivlande konträra vindpust.
I fjärran stormar grödans identiska läppar.
Kilskrift: Sex.

Tavla VII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
vandrar han längsmed Floden.
Sanden är fuktig som slagfält,
vinden förrädisk som bläck,
skymningen bucklig som sköldar.
Det är som i drömmen om geten.
Först hörs bara bräkandet.
Så svagt, så fjärran är det
att han först misstar det för gråt
från en ofödd fursteson
(en sådan känner förvisso sin fader
bära världen på sin rygg
och redan mitt i livet vara krökt
som en åldring och som enda hopp
ha denna ofödda son).
Men så ser han ögonen.
Två brunnar av levrat liv,
djupa som världens puls.
De lodrätt stupande snitten
tvärs över pupillerna är ännu inte läkta,
ännu inte täckta av ärrvävnad ...
Skymningen splittras som oskuld,
vinden som umbra, sanden som mysk.
Ur splittret lösgör sig
en aning, en falnande il.
Och Herden fångar denna il.
Den smakar trappa, luktar grus.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i blodet finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjunde säger:
En färglös vindil
över det heta havet
förebådar knappast någon ankomst.
Vidöppna, rödsprängda granruskor
är utbredda på ögonen.
Havsbrynet har fallit,
gapar bland stenarna.
Magert, medfaret
sträcker plötsligt vindstråket
mot det sönderbrända vattnet.
Håret jämrar sig.
Smutsen vänder sig.
Sorgsen, sammanpressad
formar stranden knän:
rynkade läppar, förbittrade händer.
Döende öppnar horisonten havet,
vältrar sig likt ögonen:
ett orörligt skri på främmande vingar.
Huvudet gnäggar
och lyfter händernas ansikte.
Kappans bleka rygg är dold bakom veck.
Redan bortom bot och ära.
Redan bortom stål och längtan.
Redan bortom striden, såret.
Redan bortom spetsen, eggen.
Redan bortom greppet, knappen.
Redan slungad bortom skammen.
I fjärran hånler guden, domen.
I fjärran blöder klingan, hjaltet.
I fjärran sölas handen, armen.
I fjärran offras herdar, boskap.
I fjärran skingras töcknet, ödet.
I fjärran splittras den breda skölden.
Från kratern flödar vin mot marken.
Trumman har fallit.
Solbrännan bleknar.
Böner döljer munnar.
Skräck rabblar ansikten.
Solbrinnande sång har vänt vägen
mot skärande raseri.
Skriet är ett vitt vajande.
Korsfäst höjer sig backkrönet
och utsänder svartbröder.
Rökens heliga bårar
med uppåtsträckta kistor
svänger krampaktigt neddragna kåpor.
Extatiska gissel, drypande av utbrott,
väller ur skränande händer,
bristande plågor, söndertuggad fradga.
Skiljevägen är naglad på spikarna,
träet på sången.
Det lidande korset hejdar sig triumferande.
Slaktade skrik faller ner
på vägens dävna eld,
stiger mot rökelsemolnens grus.
Marken girig slukar strimman.
Punktens tvilling klyvs i fjärran.
Enigheten bryns i fjärran.
Fadern blir till tid i fjärran.
Ordet blir till kött i fjärran.
Sanden blir till glas i fjärran.
Stjärnan, gåtan stiger i fjärran.
Guden faller ännu inte.
Himlen svartnar ännu inte.
Röken gulnar ännu inte.
Mörket bländar ännu inte.
Jagen stelnar ännu inte.
Vingen blöder ännu inte.
Facklornas brus lyser utanför regnet.
Borgens följeslagare tycks vara rum i rum.
Tystnaden betraktar, tiger, nickar, tiger.
Leendet läser forskande
de salta tjärvedsstickorna.
Porten klappar,
öppnar plötsligt skuggorna.
Tystnaden kastar brinnande stillhet
mot regnet.
Trappan lyfter boken,
lutar sig emot skymningen.
Bordet lyfter rummets händer,
döljer sitt gömsle.
Havet håller slätten i famnen.
Solglansen kryper fram ur åsar, skogar.
Utsikten gnistrar.
Buskar droppar från havet.
Träd prövar ovädret.
Doftande silvernålar pekar
mot kornblixtarna.
Handen tystnar, ler, kryper till rätta.
Den sjunde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den sjunde svarar inte.
Kilskrift: Sju.

Tavla VIII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nattens erosion.
Andäktig faller kupolens huttrande längtan
som bärnsten i gryningens grav.
Stumma återvänder ässjor, viskningar.
Då lösgör sig den sjunde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den sjunde svarar:
I Avgrund Fången.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den sjunde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden omges länge av flodens brus.
Det är djupare än Apsu, grundare än Nagbu.
Det är äldre än Uruks mur, yngre än tidens grund.
Det är som droppens fåra, fårans droppe.
Det är levande som döda, dött som levande.
I bruset hörs hoppfulla ord från förr:
Genom kungen föds lin och korn.
Genom honom svämmar floden över av karp.
Genom honom växer härlig säd på fälten.
Genom honom svämmar lagunerna över av karp.
Genom honom växer livlös och grön vass i ruggarna.
Genom honom svämmar skogarna över av dovhjort och vildfår.
Genom honom växer macgurumträden i högöknen.
Genom honom svämmar trädgårdarna över av sirap och vin.
Genom honom växer livet sig långt i palatset.
Herden tänker på de andra, minns deras röda längtan.
Inte de andra inom honom. De andra utanför honom.
De han velat möta. De han inte velat möta.
De som velat möta honom. De som inte velat möta honom.
[...]
Och Herden drömmer om extremiteter.
Benens båtar litar till vårtbjörkens armar.
Gravens åror undgår varken snöstorm eller insjö.
På sommardagens bräckta strand ror de nästan.
Kilskrift: Åtta.

Tavla IX

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
går han in i huset.
Det slutna huset. Zodiakens,
bergets, herdens, bläckets hus.
Zodiakens berg omsluter herdens bläck,
bläckets berg herdens zodiak.
Det öppna huset. Munnarnas,
ögonens, troendes, tvivlandes hus.
Munnarnas ögon omsluter troendes tvivel,
tvivlandes ögon troendes munnar.
Det kluvna huset. Sidornas,
viddernas, flödenas, murarnas hus.
Sidornas vidder omsluter flödenas murar,
murarnas vidder flödenas sidor.
Huset som stänger ute.
Huset som stänger inne.
Den uppsåtliga avsiktens hus.
Och huset går in i Herden.
Drömmarnas hus. Mantelfållens,
yxornas, lyktans, hornets hus.
Mantelfållens yxor omsluter lyktans horn,
hornets yxor lyktans mantelfåll.
Oviljans hus. Spegelvärldens,
Mandlarnas, Dokets, Botens hus.
Spegelvärldens mandlar omsluter Dokets bot,
Botens mandlar Dokets spegelvärld.
Tesarens hus. Hjulets,
eldens, vattnets, rosens hus.
Hjulets eld omsluter vattnets ros,
rosens eld vattnets hjul.
Huset som inte stänger ute.
Huset som inte stänger inne.
Den uppgivna insiktens hus.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i örat finner
en vilja som inte är hans.
Och den nionde säger:
På en blottad bädd prinsessan ligger solvit.
Oskuld, svårmod och en liten gnutta måne
finns i vävens varp; i väften tindrar tillit.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå bitter nymfens aningslösa
kval: Hyperions fördärv och branta längtan,
årens valv, Poseidons gud, Kalypsos hemkomst,
Trojas hav och kretslopp. Sångmöns livstråd irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster,
flammande av Pallas ödesdigra hjärtan,
så egiden, Mentors zeus, Laërtes ljungeld,
likblek flyr för dotterns främsta lansars byte.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa
kval: Laviniums fördärv och branta parcer,
Junos valv, Poseidons gud, Kalypsos fromhet,
Trojas hav och kretslopp. Sångmöns alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon,
flammande av Pallas dubbelvikta hjärtan,
så gehänget, Mentors knä, Anchises ljungeld,
likblekt flyr för harmens främsta lansars byte.
På en spunnen bädd prinsessan ligger pällblå.
Honung, tvivel och en liten gnutta dregel
finns i vävens varp; i väften strömmar svärta.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa
kval: feniciernas grace och branta parcer,
Junos valv, Elpënors gud, Arenes fromhet,
Aias hav och kretslopp. Kirkes alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Fadermördad av Aeneas plumpa ekon,
flammande som spjuten, turturduvans hjärtan,
så gehänget, Mentors knä, Anchises ljungeld,
likblekt flyr för harmens främsta drömmars byte.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets)
eld, feniciernas grace och kluvna parcer,
flammans valv, Elpënors gud, Arenes fromhet,
Aias hav och epos. Hornets alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av Aeneas plumpa ekon,
flammande som spjuten, turturduvans ursprung,
och gehänget, Mentors dygd, Anchises kunskap,
dristigt flyr för lustens främsta drömmars byte.
På en kluven bädd prinsessan ligger alggrön.
Drömmar, tårar och en liten gnutta ångest
finns i vävens varp; i väften gnistrar aska.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck utstår flyktig hästens förstenade
eld, feniciernas grace och kluvna spegel,
flammans Kinch, Elpënors gud, Christines fromhet,
Aias altare och epos. Daidalos alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon
flammande som rododendron turturduvans pelargoner
och gehänget Mentors dygd Anchises kunskap
dristigt flyr jasminerna lustens kaktusars fikonträds byte
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck trampar flyktig hästens österländska
eld, feniciernas grace och kluvna spegel,
tinningarnas Kinch, Elpënors hätta, Christines sol,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon,
flammande som rododendron, klagosångens vin,
och gehänget, solfurstens flickor, drömbildens kunskap,
dristigt flyr jasminerna, skriets kaktusars fikonträds byte.
På en jordröd bädd prinsessans hölje ligger.
Fläckar, strimlor och en liten gnutta plasma
finns i höljets inre; ytan flödar kylig.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens
eld, kurvaturens grace, leendets kluvna spegel,
gallans trälar, Elpënors hätta, Christines tunga,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens spioner irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon,
hängivna som rododendron, klagosångens vin,
och händerna, solfurstens flickor, drömbildens resa,
dristigt flyr sömnen, skriets rena fikonträds megaron.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Horisonten trampar skrovlig, barbarisk namnets
roddarbänk, kurvaturens grace, leendets kluvna spegel,
gallans trälar, Elpënors klippor, Christines öar,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens spioner bleknar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Aldrig glaspärlebandet, krukskärvornas tomma ekon,
hängivna som rododendron, klagosångens fröjd,
och händerna, solfurstens flickor, baksidans resa,
dristigt flyr sömnen, skriets rena fikonträds vårmånadslamm.
På en månsvart bädd prinsessans vägval ligger.
Vanmakt, leda och en liten gnutta solgass
finns i valets inre; ytan böljar foglig.
Utu på den ljusa kappan hånler åter ...
Den nionde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den nionde svarar inte.
Kilskrift: Nio.

Tavla X

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om svarets hem.
Ner, ner och ständig och ner.
Upp, upp och trasig och upp.
Ingen splittrad kung älskar färden!
Då lösgör sig den nionde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den nionde svarar:
Flottens Gåta.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den nionde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden sitter vid en bro. På den ena sidan
finns en öken med en kyrkogård och en avgrund,
på den andra hoppfulla ord från förr och en moské.
En furste och en get är på väg över bron.
Ovanför den lyser en diffus eller vågig måne.
Under den brusar en flod eller en väg.
En herde dricker te och tänker på färder.
Överkroppen, tekoppen och färderna är klara.
Underkroppen ligger ännu i en korg med ullgarn,
somligt naturligt svart och vitt (det liknar
en äng med en sköldpadda och en herde),
annat färgat med indigo och kochenill (det liknar
den andra handen och en outgrundlig get)
eller valnötsskal och saffran (det liknar
slutet av sökandet och mandlar vid en trappa)
eller granatäppleskal och lapis lazuli (det liknar
illusionen av ett spegelvänt kloster och en tvilling).
Sennehknut läggs till sennehknut, knutrad till knutrad,
inslagstråd till inslagstråd, motiv till motiv.
Herden iakttar händernas erfarna rörelser.
Han lägger märke till snarlikheten.
Han finner ro och tillförsikt i upprepningarna.
[...]
Och Herden drömmer om skärvornas fågel.
Kvädets formlösa spegelbild talar,
purpurröd som läpparnas sten:
Mönjan tjuter om gryningens händer!
Och Herden sitter på välvda dynor
av skälvande silver, mumlande guld.
I vattnets fåfänga sammet vittrar
systerns lömska tårar, vägens yxa.
I trädens pråliga silke ringlar
ormens tunga, skuggor från Huluppu-trädet.
I dammens inre vanmakt glänser
Stäppens mörka jungfru, bergens Anzu-fågel.
Men Herden säger:
Hör mig, ni dödliga fåglar!
I Rosengårdens oföränderliga prakt
har en Blomma slagit ut.
Inför dess glans bleknar skönhetens väsen.
Varje annan blomma är en tagg.
Sträva efter att inandas doften,
bryta sönder bojorna,
uppleva den hänförda kärlekens frigjordhet,
få vad hjärtat åstundar mest,
sväva mot ett evigt näste.
Hans längtans taggiga bojor!
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Beslutsam håller Herden hårt
i denna aning, denna il.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i håret finner
en vilja som inte är hans.
Och den elfte säger:
Bortom brinnande ångor från himlen,
valkyrjans fladdrande eld, blodskenet,
isbergen, sillstimmen, gässen, konjaksångorna
magnetometerns kvartstrådar och stålnålar,
terellans sköna katodstrålar och glödande ovaler,
denna samma, denna okända, gränslösa, dolda värld,
en ny kosmogoni, kanske svaret på Gåtan.
Längst in i den trånga grottan,
i det gröna ljusets obönhörlighet,
i varje människas ensamhet och hemliga, unika sår,
bortom oväsentligheten det vackra dammet,
varje föremåls oändliga rymd och hemliga, unika sår,
storhetens falskhet, litenhetens outhärdlighet,
skulptören i skulpturen, konst bara för de döda.
Den blinda visionens ansvarslösa frestelse –
inte senhöstträdet men den vita björken,
inte den vita rörelsen men det svarta havet,
inte bara bläck utan också eld,
inte bara besatthet utan också ägande,
inte bara död utan också odödlighet –
slungar sig fjättrad ut. Därna.
Fåglarna under himmelen, liljorna på marken –
inte orakel eller onda ormar men ammoniter,
inte djävulsfingrar eller Guds blixtar men belemniter,
inte Flodens offer men offer för Tidens flod,
inte sedan tjugotredje oktober 4004 före Kristus
men snarare sedan 4004004004 före Kristus –
slungar sig fjättrade in. Därna.
Den elfte tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den elfte svarar inte.
Kilskrift: Tio.

Tavla XI

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
sitter han vid en lädersköldpaddas jordhåla.
Han har suttit där sedan gryningen rev itu allmakten,
sedan sköldpaddshonan rev itu jorden
och lade sina ägg, kanske för sista gången.
Herden tänker att hon ser ut precis som en spade.
Det är väl också därför araberna kallar arten ar-rafš.
Den finns bara här, vid tvillingfloderna.
Herden tänker åter på sorgen
och det han sökte bortom Tvillingberget.
Det är därför han sitter där.
Han vill inte förlora hemligheterna
i äggens inre till en annan orm.
Men ännu har ormen inte lämnat sin håla.
Ännu håller dess fiender stånd vi utgången.
Herden tänker på hur Enki fångade Ninurta
i ett hål med hjälp av en sköldpadda
och återfick tavlan med alla människors öden.
Kan även han fånga de som stulit från honom
med hjälp av en sköldpadda och återfå stöldgodset?
Kan han även fånga ormen innan den begått brottet?
Skymningen har börjat riva itu vanmakten.
Ovanför den nya bron svävar en smutsgam,
ovanför den gamla en hökörn.
En gråfiskares chirruk-chirruk hörs nära,
en blåkråkas rak-rak-rak i fjärran.
Har de också lagt ägg, kanske för sista gången?
Då lösgör sig ur fåglarnas läten
en aning, en falnande il.
Och Herden fångar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i tarmen finner
en vilja som inte är hans.
Och den tolfte säger:
[...]
och bortom akrostikonens recton och palimpsester
vänder hexameterns och pentameterns enkelhet
mot distikonens och kiasmens dubbelhet
och terzinens och tritagonistens trippelhet
mot bestiariumens och toposens analeps
och boustrofedonet prolepsiskt
mot neologismernas interpolerade futurism
och perifrasens makaroniska hypotext
mot ekfrasernas katakres och semiotik
och zeugmans lakuner och emblem
mot telestikonens gradänger och verson
[...]
Den tolfte tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tolfte svarar inte.
Och Herden väntar bortom trådarnas början, trådarnas ändar.
Utan att omges av och omge omger och omges han
av den ena sidan och den andra.
Han följer tråden av drömmar mot dess andra ända,
höljs av uppgivenhet och beslutsamhet,
krossas av glömskans böljande grotta.
Han följer tråden av byssus mot dess andra ända,
höljs av skillrande lycka, sylfidisk fruktbarhet,
krossas oklädd av musslans triangulära skal.
Han följer tråden av silke mot dess andra ända,
höljs av hagoromotunna älvfjädrar, lerkrukerustik matka,
krossas naken av larvens domesticerade käftar.
Han följer strimman av stjärnstoft mot dess andra ända,
höljs av Faethons tårar, sju planeter,
krossas flådd av gruvans brända dunkel.
Han följer tråden av lin mot dess andra ända,
höljs av solens systers bröllopslakan,
drunknar blottad i pentagrammens blåa böljor.
Han följer tråden av ull mot dess andra ända,
höljs av herdens garn – kungamaktens prakt –
drunknar multnad i fårfållans söta mjölk.
Han följer tråden av minnen mot dess andra ända,
höljs av tillförsikt och villrådighet,
krossas av grubblandets molande berg.
Herden iakttar fötternas oerfarna stillhet.
Han lägger inte märke till snarliheten.
Han känner oro och uppgivenhet inför skiftningarna.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i hälen finner
en vilja som inte är hans.
Och den trettonde säger:
[...]
In genom fönstret flyger passagerarna –
skrikande löv i skimrande vind, intiga
ickeexistenser vilande i puppans purgatorio –
öppna och dolda i trogna spindelväven,
fastnaglade vid dörren av tusen naglar.
Fontänen tystnat. Klockspelet sjungit sången.
En sandstorm är den inre klippan. Att existera
är en balansakt vid randen till evighetens stup.
Det liderliga havet, mörjigt som ängens
eggande pärlband, den hänryckta handen,
besudlad som serafens skira lapis lazuli,
den mörka fläcken, bländande som kappans emblem,
det ljusa höljet, hemligt som fältets oländighet,
de ljusa höljena, blottade som trappans oändlighet,
de mörka fläckarna, gyllene som fjärilens diadem,
de giriga sylfiderna, solkade som elektrumets
eteriska fjädrar, de lystna ögonen,
moddiga som kerubens ekivoka rubin.
Midsommarnattens ömkansvärda spegelglas
invid aftonlandets nav förenar och förvirrar.
Begärets isande sockel vrider vanmaktens ton.
Ur guden slungas paradigmens larm. En snarlik undran
sjunker krossad som vattrad bomull ner i djup
av fjärran längtan på drottningens strand.
Friheten är fjättrad vid oskuldens monolit.
När ord förtvinar skälver sand och forna stränder.
[...]
Den trettonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den trettonde svarar:
Alla Vägars Ände.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den trettonde svarar:
Inte du ... Men jag!
Och Herden inser
att viljan att vandra på okända vägar,
lusten att färdas på främmande stigar,
åtrån att ta den långa rutten
inte är hans men en annans.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Elva.

Tavla XII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer oändlig
om att alltid återspeglas
i ändens omätta paradox
och uppfylla upptäcktens dröm.
Då lösgör sig den elfte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den elfte svarar:
Drömmen Om Ängen.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den elfte svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om honungens genljud.
Oupphörligt blåser ymnigheten
i tystnadens bälg: blodets horn.
Förlorade spricker doftens läppar.
Då lösgör sig den tolfte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tolfte svarar:
Öppna Flöden.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tolfte svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om stigens insegel.
Källans insikt är som ängens vandring:
som labyrinter av glödande ynnest.
Sentensens början sväljer världen, kysser styrkan.
Och Herden går in i grottan.
Vindarnas grotta. Šūtus,
ištānus, šaddûs, amurrus grotta.
Vattnens grotta. Abūbus,
Eas, Apsus, Tiamats grotta.
Händernas grotta. Den förstas,
ättlingarnas, folkets, folkens grotta.
Grottan som stänger ute.
Grottan som stänger inne.
Den blinda avsiktens grotta.
Och grottan går in i Herden.
Minnenas grotta. Brudarnas,
Tvillingens, Växtens, Ormens grotta.
Viljornas grotta. Vanmaktens,
Avgrundens, Ändens, Ängens grotta.
Vävarens grotta. Månens,
himlens, jordens, maskrosens grotta.
Grottan som inte stänger ute.
Grottan som inte stänger inne.
Den grymma insiktens grotta.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ringfingret finner
en vilja som inte är hans.
Och den fjortonde säger:
Drottning, vad känner du? Ningal, vad känner du?
O, dygdiga kvinna, din stad är i ruiner.
O, Ningal, ditt hem är blottat.
Vad känner du, drottning? Hur ska du klara dig?
Din stad har blivit en underlig stad.
Ditt hem har förvandlats till tårar.
Hur ska du klara dig, drottning? Vad känner du?
Du är inte en fågel i staden lagd i ruiner.
Du kan inte bo i ett hus överlåtet åt korpen.
Du kan inte vara drottning för ett massakrerat folk.
Helgedomen är hemsökt av vinden.
Vad känner du? Hur ska du klara dig?
Ingen baru-präst utför längre extispicé
Ingen en-präst bor längre i sin jipar.
Ingen uzga-präst utför längre reningsritualer.
Ingen spelar längre tigi, šem eller ala.
Ingen baru-prästinna utför längre extispicé.
Ingen en-prästinna bor längre i sin jipar.
Ingen anguba-prästinna förser längre Ekur med föda.
Ingen binder längre nugig-prästinnans suh-krona.
Min drottning, din stad gråter inför dig, dess mor.
Ditt rättfärdiga tegelhus skriker: Var är du?
Moder Ningal, återvänd som en tjur till din fäfålla!
Återvänd som ett får till din fårfålla!
Den fjortonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den fjortonde svarar:
De Outgrundligas Me.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den fjortonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om grindens pil,
marterad av rönens purpurmatta.
Träets paradoxala avbild i öster
ser magins öppna fågel i väster.
Och Herden omges inte längre av brusets flod.
I tystnaden hörs vädjande ord från förr:
Må hur du levde inte glömmas och ditt namn besökas.
Må ditt hus felsteg utplånas och din synd förlåtas.
Må din make förbli frisk och tapper och stiga i rang.
Må dina barns öde bli gynnsamt och välbefinnande ges dem.
Må ditt hushåll utvecklas och dess framtid bli ymnig.
Må Utu ge dig skinande ljus, gröna ängar och klart vatten.
Må Ninkura stå bredvid dig och höja dig högt.
Må stormen som vänts mot dig återvända till horisonten.
Må gallan som dragit ner dig förbannas och lida.
Bitter är jämmern över den älskvärda jungfrun
som ligger där i all sin prakt som en tjur.
Herden tänker på de andra, minns deras blåa sorg.
Inte de andra utanför honom. De andra inom honom.
De som velat ge sig av. De som inte velat ge sig av.
De han redan mött. De han ännu inte mött.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i revbenen finner
en vilja som inte är hans.
Och den femtonde säger:
Den uthållige krigaren går genom
den välsignade porten. Guds vän stiger ner,
inte skyddad från världen men världens skydd.
Vågen klappar i händerna och förenas med väggen.
Guds gåva, den älskade vännen, lämnar det bruna berget.
Två testiklar får vara vittnen
så att den mystiska dialogen inte urartar
till trilog, tetralog eller i värsta fall teralog!
Vilse i dunklet i skogen, i dyn,
med blod i strupen, aska på pannan,
fjättrade i välkända, trygga sfärer,
utslungade i okänd, otrygg eter –
i det avgränsade vissa, det gränslösa ovissa –
tvekar krymplingens, gruvarbetarens,
krigarens, lejonstenens paladiner.
Om bara testiklarna fullföljt sin uppgift.
Om bara ...
Den femtonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den femtonde svarar inte.
Kilskrift: Tolv.

Tavla XIII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
vandrar han längsmed stupet.
Brösten är sträva som ögon,
slöjan kluven som yxor,
gryningen stulen som dagg.
Det är som i drömmen om geten.
Han faller i den ena brunnen.
Blodet är plötsligt inte längre levrat
utan öppnar sig precis så mycket
att han fortsätter falla.
En rosa fjäril, tänker han.
En sol med vita strålar.
Han försöker hålla fast vid denna tanke
medan han gradvis flås
av det levrade blodets
förvånansvärt knivlika yta.
Ljuset. Fraset. Under flådda huden benen,
vita, rena som strålarna.
Ska blodet fläcka även denna renhet,
tränga in till märgen,
mala sönder det sista
som håller honom samman ...
Gryningen bågnar som marmor,
slöjan som ångest, brösten som glas.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i bröstvårtan finner
en vilja som inte är hans.
Och den sextonde säger:
Från de första hornlagren och kornskikten,
de första taggcellsskikten och tillväxtlagren,
från de första incisiverna och molarerna,
de första ventriklarna och pylorussfinktrarna,
från de första rötterna och broarna,
de första vingarna och vestibulerna,
från de första musslorna och gångarna,
de första skaften och ljusreflexerna,
från de första hornhinnorna och pupillerna,
de första linserna och strålkropparna,
från de första ollonen och hudarna,
de första svällkropparna och pungarna,
från de första spermatogonierna och sertolicellerna,
de första strängarna och ledarna,
från de första akrosomerna och centriolerna,
de första axiella filamenten och terminala diskarna
till de sista kärnorna och nukleolerna,
de sista pellucidzonerna och vitellinmembranen,
till de sista oogonierna och oocyterna,
de sista follikelfaserna och lutealfaserna,
till de sista skaften och skänklarna,
de sista hudarna och ollonen,
till de sista glaskropparna och åderhinnorna,
de sista papillerna och senhinnorna,
till de sista städen och stigbyglarna,
de sista trumpeterna och musslorna,
till de sista mediala och laterala väggarna,
de sista dendriterna och axonerna,
till de sista kapillärerna och laktealerna,
de sista rektalampullerna och analsfinktrarna,
till de sista retikulära och papillära skikten,
de sista adipocyterna och kollagenfibrerna
leptonernas och antileptonernas,
mesonernas och antimesonernas,
baryonernas och antibaryonernas,
kvarkarnas och antikvarkarnas primat.
Den sextonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den sextonde svarar inte.
Och Herden går uppför och nerför trappan
trampad hal av 500 generationers fötter,
omsluten av šūtu, ištānu, šaddû och amurru –
sunnanvinden, nordanvinden, östanvinden och västanvinden.
Skenets apsu, skräckens anšar på det första steget
är som ödets moderhav, namnets jord på det sista steget,
namnets faderhav, ödets himmel på det sista steget
som skräckens tiamat, skenets kišar på det första steget.
Utus våg, supūruns vind på det första steget
är som månens trumma, betesmarkens lyra på det sista steget,
solens lyra, fårfållans trumma på det sista steget
som Nannas vind, ṣēruns våg på det första steget.
De andra stegen är som det första stegets
blinda avsikt, det sista stegets grymma insikt.
Herden har nötta sandaler med blankslitna sulor.
När han går nerför trappan vill de glida neråt.
När han går uppför trappan vill de inte uppåt.
Herden tänker på färder.
Till platser han glömt, platser han velat glömma.
Till platser han minns, platser han velat minnas.
Till närbelägna trädgården, fjärran Cederberget.
Till skrämmande Humbaba, trygga leran.
Till öglans början, slutets ände.
Till den inre brunnen, den inre oron ...
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han på hjässan finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjuttonde säger:
Där ovan. Där nedan.
Bortom Gömslet och Kilen.
Det handlar om spindlar.
Om att somliga väntar vid fällan,
att andra låter sig fångas.
Och det ska förstås vara "gömslet" och "kilen".
Gömslet är universum, dess partiklar och avstånd.
Kilen är vad mänskan redan använt
och senare kommer att använda
för att erövra alltmer av universum.
Hur något kan vara bortom detta förstår jag inte.
Det handlar om vinklar.
Om att somliga hittar sandens ände,
andra bara kvartskornens oländighet.
Jag är i Gömslet. Jag är Kilen.
Jag är också bortom Gömslet och Kilen.
Jag slungar mig in. Jag slungar mig ut.
In i hemligheternas ark.
Ut i associationernas moras.
In i mönjans dunkla grotta.
Ut i larmets skälvande fylking.
Den sjuttonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den sjuttonde svarar:
Mandlar Från Ovan.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den sjuttonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Tretton.

Tavla XIV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om strandens
besegrade byte: eldens gränslösa tillkomst.
Segerrusig bryter ängen berget:
handens varma, hårda sjö.
Då lösgör sig den femtonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den femtonde svarar:
Den Andra Sidan.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den femtonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om skuldens
orättrådiga sköte. Gisslet plågas
förvisso, och skrumpnad ondska
sprider givetvis insikt.
Då lösgör sig den sextonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den sextonde svarar:
Skuggans Dok.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den sextonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om eldens kläder.
Vita faller de nära gudarna,
lätta mot hudens trasiga stenar.
Randens djupa hybris river luften.
Och Herden ligger splittrad på stranden.
Han har spolats upp av det strömmande vattnet.
Han har krupit dit i den viskande vinden.
Han har tvingats bort av andra viljor.
Inte viljorna i hans inre brunn.
Viljor i hans yttre hölje.
Det började som en skälvning han inte märkte.
Det fortsatte som en störtflod han inte motstod.
Till slut var han bortom sin egen horisont.
Till slut var horisonten bortom sin egen rand.
Herden sträcker kupade händer mot floden.
Han för en fylld kupa mot läpparna.
Vattnet är fjärran som brudarnas sköten.
Den inre brunnen är djurisk som getull.
Det yttre höljet är strävt som nattvindens brunst.
Herden sträcker åter kupade händer mot floden.
Han för åter en fylld kupa mot läpparna.
Vattnet är nära som Tvillingens öde.
Det yttre höljet sluter sig som krossad vanmakt.
Den inre brunnen öppnar sig som slitet ljus.
[...]
Och Herden drömmer om bördans måne.
Ockrans ögon skrumpnar likgiltigt.
Mjölkens pupiller blöder långsamt.
Tyst höljer skeendet snarlikheten.
Och Herden lyssnar åter till de gamla orden:
enūma eliš lā nabû šamāmū
šapliš ammatum šuma lā zakrat ...
När där uppe himlen inte benämnts,
där nere jorden inte givits namn ...
Ey reqîb her mawe qewmî kurd ziman,
Nay şikênê danerî topî zeman ...
Hallå, vakt, kurderna och kurdiskan finns kvar,
kan inte besegras av någon tids vapen ...
Herden står i mänskofloden i dalen.
Höjderna täcks av hopar med folk.
Somliga är som speglar, som äpplen,
andra som groddar, som målade ägg.
Somliga skälver av åtrå och tillit,
andra av misstro och likgiltighet.
Gudarna tar makten. De slumrar i viddernas vind.
Härskaren gråter. Inga tårar rinner på kinderna.
Den vita tjuren offras. Hoppets eldar brinner.
Det är akitu. Kornfest. Det är nowruz. Ny dag.
Herden minns hur han utmanade gudarna,
hur de inre viljorna gradvis tog makten.
Herden undrar om skulden är hans
att gudarna slumrar i viddernas vind,
att inga tårar rinner på härskarens kinder.
Eller är skuldens kanske en annan viljas?
Kanske kan han finna svaret
om han åter dyker i sin inre brunn.
Han söker källan till sin inre oro,
söker tills han i näsan finner
en vilja som inte är hans.
Och den nittonde säger:
anyad evāhur vidyayā-
nyad āhur avidyayā
iti śuśruma dhīrāṇāṁ
ye nas tad vicacakṣire
Att odla kunskap ger ett resultat,
att odla okunskap ett annat.
Så har de besinningsfulla visa
förklarat det för oss.
Smutsa inte era vingar
med egensinnighetens lera
och fåfänga önskningar
och låt dem inte fläckas
av hatets och avundens damm
så att ni hindras
från att sväva i skyn.
hiraṇmayena pātreṇa
satyasyāpihitaṁ mukham
tat tvaṁ pūṣann apāvṛṇu
satya-dharmāya dṛṣṭaye
En gyllene strålglans, ett bländande lager
täcker den Högsta Sanningens ansikte.
Avlägsna detta lager, o upprätthållare,
och visa dig för din rena lärjunge.
Den nittonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den nittonde svarar inte.
Kilskrift: Fjorton.

Tavla XV

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han skälvande utanför
Deyrulumur. Munkarnas hus.
Det andra Ariel. Altarhärden.
Underjordens väldiga lejon.
Stenen med sköna tecken är bortskänkt,
repliken ännu dold i hålan,
liksom i benet reliken.
Han vill sätta sig med huvudet mot knäna.
Han vill lägga sig platt på marken
med ansiktet nedåt.
Inför Seyfo. Svärdets år. Metz Yeghem.
Det stora brottet. Shoah. Förintelsen.
Inför snöbollsjorden. Den yttersta prövningen.
Uppgivenheten. Det innersta sveket.
Men spjutet riktar handen,
grottan vänder örat mot gåtan.
Men alltet riktar ilen inåt,
intet stormen utåt mot svaret.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ögat finner
en vilja som inte är hans.
Och den tjugonde säger:
Hopkurad i Celia. På golvet bojor
av kamgarn. På väggen bländad himmel.
Sätenas överdrag liknar svart sammet
men är av kol. Celia tror förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar,
men det är istället sätet som fått vita fläckar.
Konduktören säger:
Du är stor nog att veta bättre. Sätta sig
med vita kläder på svarta säten!
Den blåa klänningen, riven rostgul
av vanmaktens grind, flimrar bortom glaset.
Tyllgardinen är krossade sländor.
Bara två men så lika varandra
att det inte går att se var den ena
börjar och den andra slutar.
Sätenas överdrag liknar vit sammet
men är av rök. Celia upptäcker förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar.
Konduktören säger:
Du är stor nog att veta bättre. Sätta sig
med vita kläder på vita säten!
Den röda klänningen, gåtfulla strimlor
i fåfängans ylande pust, hägrar ömklig.
När Celia sträcker sig efter den
sträcker den sig girigt efter hennes naglar.
I dimman kring lockarna är kalkarna rötter,
frömjölet ilar, rötterna frömjöl, ilarna kalkar,
och tar man sig själv i handen
springer man snabbare än sig själv.
Utsträckt utanför tystnaden väntar larven
inträngd i sitt ögas matta skuld.
Den tjugonde tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugonde svarar inte.
Och Herden färdas mot den andra stranden.
Från ljusa Östern i söder
till mörka Västern i norr.
Båten vibrerar som deholer, som zurnor.
Det är en kelek. En enkel flotte
av stryktålig vass, uppblåsta getskinn.
Det är en tarada. En mäktig kanot,
klädd med bitumen, stöttad av spikar.
När han passerar resterna av den första
pelaren, den första skalmuren
stiger från ravinen ångest
från glömda strider, dolda fjättrar.
När han passerar resterna av den andra
pelaren, den andra skalmuren
sjunker från himlarna sånger
om gränslös tomhet, oändlig stillhet.
Herden sträcker sig efter sin pukku,
men den är ännu i Underjorden.
Han försöker nå sin mekku,
men den finns inte heller på jorden.
Uppgiven tänker han på Tvillingen av lera
som förgäves dött i underjorden.
Och handen riktar spjutet,
örat vänder gåtan mot grottan.
Och ilen riktar alltet utåt,
stormen svaret inåt mot intet.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i tungan finner
en vilja som inte är hans.
Och den tjugoförsta säger:
Ängens fångna tvetydighet gäckar
ännu i håret, pannan och levern,
tidens outgrundliga träldom
ännu i hjärtat, ringfingret och ryggraden,
börjans andra ärkefurste
ännu i naveln, revbenen och blodet,
spegelvärldens dolda sin
ännu i ögat, örat och ryggraden.
Könets alla flöden frestar
ännu i bröstvårtan, hälen och tarmen,
drömmens dödliga mandlar
ännu i håret, magen och hjässan,
förblindarens bot
ännu i hjärtat och näsan,
flottens andra ökenvandring
ännu i blåsan, bröstvårtan och huden,
avgrundens spegelvända hand
ännu i pannan, ögat och ringfingret.
Slutets vågors mun lurar
ännu i naveln, örat och svalget,
sökandets livselixir
ännu i näsan och magen,
ändens öppna gåtors dok
ännu i hälen, tarmen och blåsan,
sidans vanmäktiga vägar
ännu i revbenen, blodet och hälen.
Den tjugoförsta tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tjugoförsta svarar:
Illusioner.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tjugoförsta svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Femton.

Tavla XVI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om ögonens remmar.
Insvept i botens oundvikliga stav
förnimmer han färdens fåfänga offer.
Vibrationernas murkna sulor beskyddar försöket.
Då lösgör sig den nittonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den nittonde svarar:
Sökande Efter Bot.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den nittonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om frihetens
outhärdliga sökande. Spegelvänd
vandrar världen i sig själv
eller förlorar det vissa.
Då lösgör sig den tjugonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tjugonde svarar:
En Spegelvänd I En Spegelvärld.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tjugonde svarar:
Inte du ... Men jag!
[...]
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om vila
eller inte eller i sig.
Allusioner släcks undrande,
illusioner inte mer.
Och ur Herdens inre brunn
stiger en vilja som inte är hans.
Och den tjugoandra säger:
Skuggornas farkost vandrar
som blinda lågor.
Ögonen ligger vid Gud.
Taveldukens tungor vaggar
som himlens honung.
I strupen vandrar hägringen.
Öknens böcker är påtagliga
som vandrande skäror.
Punktens granne liknar månen.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Snarlik misstänker tavlan
att orsaken delvis är gåta,
delvis lidandets omvärld.
Ensam känner sommardagen
att bödelns gränser är dolda,
att härskarens inre är nära.
Mörk mumlar doften
om trippeltydigt glitter,
om avlägsna, osäkra nejlikflyn.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Jag är nattens kanter,
föreställningens utsiktspunkt,
flyttblockets introverta motpol.
Jag är inlandets höst,
folkminnets frusna strand,
hudens blottade rimturs.
Jag är nasaréens drakar,
oljans försvunna nät,
Genesarets glömda svindel.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Som fatalismens förvandlade hud,
paradoxens dränkta puls,
livselixirets röda stav.
Eller som rosornas ögon,
doftens nakna bolstrar,
knivarnas sköra silkestäcken.
Eller som Påsköns vårljud,
gåtans menlösa blåsare,
pulsens honungsgula grågäss.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Och vandrar grubblande
och målet oväsentligt
outgrundligt döljer fantasin.
Och äter bröstet flammor
vilar honung kall som lungor
och badkarets eldar.
Och lirkar brännande
och gräset och delar
och grinden föränderlig sedan.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Månens ögon. Solens hår.
Havets klänning. Blodets läppar.
Trappan i skon. Vinter.
Upphovets himmel förföljer ljudbangens hav.
Kometen störtar verklig, stiger imaginär.
Eldens inre rök stiger i kamelens yttre albatross.
Svampen i mörkret. Sommar.
Gåtans höst. Lövens vår.
Dödens liv. Rodnadens prassel.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
Världens alluderande
är mer oförklarligt än växten,
mer spegelvänt än alluderandets värld.
Gåtornas reflex
är friskare än sökandet,
sjukare än reflexens gåtor.
Livets illuderande
är lömskare än spegelvärlden,
begripligare än illuderandets liv.
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
Vem är du?
Och den tjugoandra svarar:
Din Andra Tvilling.
Och Herden frågar åter:
Vem är du?
Och den tjugoandra svarar:
Inte jag ... Men du!
Och Herden inser
att varpens mörka skuggor ljusnat,
att väftens bleka inslag rodnat,
att knutarnas täta omtag
är hans och ingen annans!
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Kilskrift: Sexton.

Tavla XVII

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas asfalt
och spandriller vilar på dammens botten.
Han vill åter lyssna till floden.
Inte hemligheten som gav liv
men likheten som tar liv och liv igen.
Men bruset är tyst som en ofödd,
stelnat som ett äldre lik.
Herden har varken blåsor på stortårna
eller förhårdnader på lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vilat.
Hans ben behöver inte böja sig;
de är lika fixerade som en oxes ok.
Han behöver inte sätta sig
med huvudet mot knäna,
behöver inte vila sina ben,
massera sina fötter.
Bruset är ännu tyst, ännu brutet.
Herden vet detta.
Han förmår åter uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre lugn.
Den nya bron. Inte den över floden.
Den över 100 sekler, 500 generationer.
Hur kan ett enda släktled ges makt
att utplåna dessa år, dessa minnen?
Vilket brott är så stort
att detta är straffet,
vilken gud så grym
att han i förtid dränker
redan dödas verk med en isröd flod
för vad levande gjort?
Eller rentav nyckfullt
utan att brott begåtts?
Vår tids gudar. Inte i fjärran himlar
men nära i jordiska valv.
Vår tids gudar. Inte under månen
men fjärran i viddernas vind.
Kanske kommer gudarna i nästa tid
att lyfta på saffransmanteln,
att åter ge det som vilar därunder liv.
Kanske kommer allas öden då att avgöras,
allas inre oro att ges namn.
Kanske kommer alla då
att åter bli såsom gudar ...
Men Herden har redan dykt
i sin inre brunn,
sökt källan till sin inre oro,
sökt tills han funnit
viljor som inte är hans,
lärt känna dessa viljors
inre ståndpunkt, yttre eko,
slutna motiv, stulna omkrets,
insett att dessa ståndpunkter och ekon,
dessa motiv och omkretsar
inte är hans men andra viljors.
Hans öde är avgjort!
Hans inre oro har givits namn!
Han är eterns vind och vågor!
Han är punktens fundament och flammor!
[...]
Kilskrift: Sjutton.

Tavla XVIII

Natt. Rymderna öppnas. Stjärnorna står.
Och Herden överväger ingenting eller allting.
Han beslutar ingenting eller allting.
[...]
Och Cellens namn var känt.
Kilskrift: Arton.

Tavla XIX

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
är han ingenting eller allting.
[...]
Och Cellens namn var känt.
Kilskrift: Nitton.

Tavla XX

Natt. Rymderna öppnas. Stjärnorna står.
Och Herden gör ingenting eller allting.
[...]
Och Cellens namn var känt.
Kilskrift: Tjugo.

Tavla XXI

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
har han ingenting eller allting.
[...]
Och Cellens namn var känt.
Kilskrift: Tjugoett.

Epilog

Kilskrift: Vatten.

Kommentarer

Han som såg Källan är nog den i särklass motspänstigaste text jag skrivit. Redan 2003 skrev jag de första raderna. Redan då visste jag rätt väl vad jag ville med verket och vad innehållet skulle bli. Sedan dess har jag periodvis återupptagit arbetet och ytterligare förfinat huvuddragen. Men jag har aldrig riktigt kommit igång med skrivandet. Det har mer handlat om att med ojämna mellanrum och mycket möda formulera fler rader jag är nöjd med.

Varför? frågar jag mig.

Jag tror att det finns flera samverkande förklaringar. En är nog att Han som såg Källan är en inte helt fristående fortsättning på Origon. Det förra verket var alltså i viss mån klart redan innan det skrivits och därmed mindre intressant att skriva. En annan är nog att jag inte riktigt fått till text som överglänser sådant jag redan skrivit, kanske framför allt just Origon, som nog enligt min mening är den mest avancerade och stilistiskt mest högtstående text jag skrivit innan jag började skriva Han som såg Källan. En tredje är nog att jag inte läst så mycket skönlitteratur det senaste decenniet utan mest lärt mig mer om att göra webbsidor och windowsprogram. Jag har därmed inte fått den inspiration som nog krävs för att jag ska kunna formulera texter jag själv finner läsvärda (ett av de kriterier jag har på texter jag publicerar; jag ska åtminstone ha funnit texterna läsvärda när jag skrev dem). En fjärde är nog att Han som såg Källan är den i särklass mest ambitiösa text jag skrivit. Om resultatet kommer att överglänsa Origon är jag inte säker på när jag skriver detta, men ambitionen finns åtminstone där. En femte är nog att jag är blind för förtjänsterna med texter jag skrivit sedan ungefär 1997. De är med andra ord nog genomgående bättre än jag själv tycker.

Jag skriver den här texten samma dag som jag avslutat originalet till den tredje och sista boken jag gjort till Sture Alfredson. Arbetet med att korrekturläsa de böckerna fick mig att åter vilja skriva själv. Om inte annat har jag skrivit den här kommentaren. Rätt snabbt och i ett svep gick det. Det återstår nu att se om jag kommer att kunna samla mig till att äntligen bli klar med Han som såg Källan. Förhoppningsvis kan jag det, men det kan också bli så att jag precis som min heros, som ju de facto är jag, åter dukar under. Jag får väl göra som han och gradvis befria mig från mina demoner. Det kan ju till och med bli så att texter om en sådan process kan utgöra grunden för det som slutligen blir det färdiga eposet!

28 februari 2014.

*

Efter att ha kämpat med verket i tolv år utan att förmå slutföra det bestämde jag mig för att publicera det som är helt klart (cirka 400 rader) och senare gradvis komplettera med resten (som i stor utsträckning är delvis klart men inte redo att publiceras) tills verket har den längd jag tänkt mig (cirka 3 000 rader, alltså ungefär lika långt som Gilgamesheposet, som mitt verk delvis anknyter till). Texten består av så många olika lager och rör sig åt så många olika håll i såväl rumsliga, tidsliga och andra mer konkreta dimensioner som intellektuella, emotionella och andra mer abstrakta dimensioner att de allra flesta läsare borde finna Han som såg Källan läsvärd även i denna ofullständiga version.

6 juli 2015.

*

Ungefär 1 200 rader av Han som såg Källan är nu publicerade. På fyra år har verket alltså vuxit med ungefär 800 rader (ungefär 200 rader per år). Med den takten kommer det att ta ungefär nio år innan verket är 3 000 rader långt och därmed färdigt. Men det kan gå snabbare än så. De senaste tre veckorna har jag publicerat ungefär 150 rader. Med den takten kommer det att ta ungefär 36 veckor innan verket är färdigt. Jag är just nu ganska beslutsam. Hur länge det varar och hur länge det dröjer innan jag avslutat Han som såg Källan återstår att se.

14 augusti 2019.

*

Midsommarafton 2020 beslutar jag mig för att ge ut en samlingsvolym med den skönlitteratur, såväl lyrik som epik, jag skrivit och tycker är värd att publicera. Det känns rätt att göra det just nu. Dels har jag skrivit så pass mycket att det blir en rätt tjock bok, dels tycker jag att det passar bra att lansera samlingsvolymen när jag fyller 60 år 19 februari 2023 under det öppna hus jag tänker ha då.

Jag beslutar mig också för att inkludera verseposet Han som såg Källan. När jag skriver detta (midsommarafton 2020) är jag ungefär halvvägs. För att bli klar i tid behöver jag alltså skriva ungefär två rader om dagen de närmaste två åren – eller kanske hellre fyra rader om dagen det närmaste året för att ha gott om tid för korrigeringar och kompletteringar av både eposet och de rätt omfattande kommentarerna.

Hade Han som såg Källan varit ett mer normalt litterärt verk hade detta varit väldigt överkomligt. Men Han som såg Källan är inte ett mer normalt litterärt verk. Det ligger extremt mycket forskande och funderande bakom de allra flesta formuleringarna. Men jobbar jag disciplinerat och har viss kompromissvilja kan det absolut gå vägen.

21 juli 2020.

*

Cirka 2 036 rader publierade! Alltså mindre än en tredjedel av de cirka 3 000 raderna kvar! Dessutom cirka 429 rader publicerade sedan 25 januari 2021! Fortsätter det så här några månader till kommer Han som såg Källan att vara klar ungefär vid midsommar i år, precis som jag tänkte mig vid midsommar 2020!

3 mars 2021.

*

En bra dag! Löser troligen strukturen för Tavla XVIII - XXI (det sista stora problemet). Därmed är Han som såg Källan på ett mer abstrakt plan klar. Det återstår förvisso en del funderande, forskande och formulerande, men jag har ganska klart för mig vad jag ska skriva. Dessutom skriver och publicerar jag början och slutet på Tavla XVIII, XIX, XX och XXI. Därmed finns åtminstone lite text på alla tavlor, och alla tal med akkadiska siffror som avslutar varje tavla visas.

Cirka 2 197 rader är publierade. Det återstår alltså bara cirka 800 rader. Fortsätter trenden från 25 januari 2021 som den gjort hittills kommer jag att vara klar med Han som såg Källan ungefär 21 juli i år, alltså lite men inte mycket senare än ungefär vid midsommar i år som jag tänkte mig vid midsommar 2020.

11 april 2021.

*

Med tanke på att ramberättelsen i Han som såg Källan utspelar sig i Hasankeyf i östra Turkiet, som jag besökte 2011, citerar jag här den relevanta delen av reseskildringen Hårda dagar, mjuka nätter:

Fredag 8/7 2011. På bussen från Batman till Hasankeyf. På morgonpromenaden till busstationen ser jag de första tiggarna (unga pojkar). Jag funderar på om orsaken ytterst är den inte helt friktionsfria relationen mellan kurderna och den turkiska regimen, som gör att folk är fattigare här, eller om det bara är en del av kulturen.

*

Hasankeyf. Jag dricker en kopp te på ett café beläget mellan den gamla och den nya bron över floden Tigris. [18] Av den gamla bron, byggd på 1100-talet, är för övrigt bara bropelarna kvar; resten har gissningsvis rasat. Det är mitt på dagen och ganska varmt. På andra sidan floden vilar en flock kor, och butiksinnehavarna sitter inomhus istället för utomhus, som när jag kom i morse. Något svalare är det förstås där men inte så svalt som inne i en av de äldsta boningarna, som huggits ut direkt i berget för såvitt jag förstår ungefär 12 000 år sedan. Av det kan man möjligen dra slutsatsen att folk blir allt dummare. Det vore ju faktiskt fullt möjligt att bo i grottor uthuggna direkt i berget även idag. Med tanke på hur många till synes outnyttjade berg Turkiet har skulle rätt många kunna bo så och ha en sval plats att vistas på under dagens varmaste timmar. [19] Jag fick senare höra att invånare i Hasankeyf velat bo kvar i grottorna – och därmed alltså inte blivit dummare – men tvingats flytta av de turkiska myndigheterna.

Hasankeyf är förstås i stor utsträckning en turistfälla men också en trevlig plats, där folk såvitt jag förstår faktiskt utan avbrott levt och verkat i 12 000 år och där man dessutom kan se tydliga spår från olika perioder av detta levande och verkande

Om några timmar kommer jag att få en guidad tur av en man som jobbar på mitt hotell och som har levt i Hasankeyf i hela sitt liv och började guida redan när han var nio år. Jag har sagt att jag kommer att ställa många frågor, och han har lovat att han har svar på alla. Håller han vad han lovat kommer de rätt många lira guidningen kostar att kännas som väl investerade pengar. Om han däremot som de flesta guider jag stött på ofta säger att han inte vet hade jag nog kunnat spendera pengarna på bättre sätt. Det är bara att hoppas att Allah vill den här gången och att jag efter guidningen kommer att förstå denna fascinerande plats bättre.

Jag dricker ännu ett glas te och ännu en flaska mineralvatten på ett annat café. En dag så varm som denna behöver man mycket vätska, och med tanke på att den guidade turen enligt guiden kommer att vara tre kilometer lång är det lika bra att fylla på förråden. Det vill säga om Alah vill; vill han inte kommer den guidade turen att vara allt från kanske några meter till kanske flera mil. Jag passar också på att skriva ner ett antal frågor; det ska bli spännande att se om guiden kan besvara alla.

Jag äter turkisk pizza med utsikt över Tigris och den nya bron och försöker samtidigt sammanfatta den guidade turen. Å ena sidan var guiden trevlig och svarade på nästan alla mina frågor utan att tveka. Å andra sidan verkar svaren vara allt annat än tillförlitliga. Bl.a. har jag fått olika svar på exakt när den gamla bron byggdes (för mellan ungefär 900 och ungefär 1 000 år sedan) och hur länge folk bodde i grottorna (till för mellan ungefär 30 och ungefär 100 år sedan).

*

Lördag 9/7 2011. Hasankeyf. Jag tar en tidig morgonpromenad. Jag stöter mest på djur. Katter, hundar, fåglar, hönor, kycklingar. Tuppar gal, fåglar kvittrar, getter bräker, Tigris-floden brusar, precis som den gjort hela natten nedanför det öppna fönstret till mitt hotellrum. Det är svalt och lugnt, och Hasankeyf känns nästan som en annan plats än under dagen, när den är fylld med ortsbor och turister.

Jag dricker ännu en kopp te på ett café med tv som visar Kral (som MTV men med arabisk musik) och utsikt över gatan där hälften av butikerna är turistfällor och där de flesta turister nog går när de kommer hit, precis som jag gjorde när jag kom igår. Där gatan slutar finns ett område med 10 000 år gamla boningar uthuggna i klippan, som man kan se om man betalar 3 lira och är beredd att klättra uppför trappor med mer eller mindre synliga steg. Jag gjorde denna klättring igår men kom inte så långt som jag hoppats, eftersom det fanns ett antal skyltar som varnade för att fortsätta på grund av risk för ras. Jag gissar att jag nog kunnat ignorera skyltarna och fortsatt ändå utan att få en sten i skallen men var som oftast försiktig och avstod. Jag tänker dock göra ett nytt försök idag och då om möjligt haka på en turistgrupp med guide, som förhoppningsvis helt enkelt ignorerar skyltarna, eftersom han eller hon vet att de inte stämmer, eller tar en annan väg uppför berget, som jag inte upptäckte igår. [20] Jag gjorde senare detta och tog mig nästan till toppen av berget, med fantastisk utsikt över Hasankeyf.

Medan jag dricker teet slår sig en äldre ortsbo ner vid mitt bord. Hans engelska är såvitt jag förstår sämre än min turkiska, men det struntar han i och pratar och gestikulerar ändå. Jag förstår i princip ingenting – förutom att han vill veta varifrån jag kommer. Han gissar först på England, eftersom jag pratar engelska, och när jag ruskar på huvudet på Alemagna (det vill säga Tyskland). Jag ruskar åter på huvudet, tar fram en karta och pekar på i tur och ordning Turkiet, Tyskland och Sverige. Han säger "Isveg", det turkiska ordet för Sverige, så jag förstår att han förstått varifrån jag kommer. Jag berättar också vart jag tänker resa härnäst (Antalya, Pammukale, Istantbul, Sverige).

Efter en stund slår sig en engelskkunnig turk ner vid bordet och berättar att vad den äldre turken velat säga är att hans fru dött och att han vill att jag ska skicka en svenska som kan bli hans nya fru med postpaket! Hon kan gärna se ut som den gissningsvis tyska blondinen i 20-årsåldern som pryder interrailkartans framsida!

Jag dricker ännu en kopp te i ännu en trädgård, som nog är den mest paradislika jag sett hittills under årets lilla utflykt, med vattenfall och fiskdamm och broar och skulpturer och träd som ger skugga. Dessutom spelas arabisk musik.

Jag hade ju lovat mig själv att inte köpa några onödiga saker men köper trots detta en kort bok om Hasankeyf och en kylskåpsmagnet i form av en sandal. Boken innehåller en massa bilder, de flesta med en kort beskrivning på stapplande engelska, och en längre text som nog vill vara en beskrivning av sevärdheter i Hasankeyf men är klart undermålig vad gäller innehåll, disposition och språk. Men bilderna är åtminstone fina, och boken kostade bara sju lira. Jag får väl ge bort den till någon mer eller mindre historiskt intresserad person. [21] Jag gör också senare detta till en japan på tåget från Istanbul till Beograd alias Sofia (det vill säga tåget skulle gått till Beograd men gick bara till Sofia).

Jag tar en kvällspromenad längs Tigris och möter ännu några ortsbor (en familj) som tycks tycka att jag är en märklig person trots att folk här rimligtvis är rätt vana vid icke-turkiska turister (jag har sett kanske tio under mina två dagar här). Det beror möjligen på att jag inte bara rör mig där alla andra turister rör sig utan också drar iväg varthelst jag har lust. En flicka i 10-årsåldern är den enda som kan engelska och förmedlar vad jag säger till de andra, bland annat att jag gillar Hasankeyf, att jag är författare och att jag skriver en reseskildring som bland annat kommer att handla om Hasankeyf. Jag avslutar promenaden med ayran (en dryck gjord av yoghurt, vatten och salt) och en kopp te, vilket tydligen är en konstig kombination av servitörens frågande tonfall att döma.

*

Söndag 10/7 2011. Hasankeyf. Föraningarna jag hade igår om att det kanske inte stämde till 100 % att första bussen till Batman avgår klockan 7.00, som de sagt på hotellet, visade sig vara välgrundade. Korrekt avgångstid är istället 6.30. Åtminstone idag. Det var alltså tur att jag redan klockan 6.15 satt utanför hotellet och väntade. Jag är den enda passageraren, och så många fler lär nog inte dyka upp. Resan till Batman kan nog därmed gå ganska snabbt, vilket ökar chansen att komma med en tidig buss till Malatya och förhoppningsvis vara rätt nära Sverige innan interrailbiljetten går ut. [22] En tidig buss till Malatya hann jag med, men hemresan tog ändå längre tid än jag räknat med, bland annat för att tåget som skulle gått till Beograd bara gick till Sofia, där jag fick vänta ett dygn på nästa tåg norrut (se not 21 ovan).

*

ša nagba īmuru lušēdi māti / ša kullati īdû kalāma ḫassu: De två första raderna i Gilgamesheposet, som i Lennart Warrings och Taina Kantolas översättning lyder: "Han som såg Djupet, jordens grund, / han erfor allt, förstod allt."

Jag är vatten, jag är början [...] Jag är källan, jag är början: 19 mars 2021 får jag på Kupan i Tidaholm syn på Brudarnas källa av Vilhelm Moberg. Eftersom jag just nu arbetar rätt intensivt med att äntligen bli klar med Han som såg Källan reagerar jag förstås på ordet källa varje gång jag ser det och köper förstås boken för det väldigt överkomliga priset tio kronor. Dessutom är brudar ett tema i Han som såg Källan. Men det stannar inte där. På den första sidan finns en text med titeln "Källan" som fungerar alldeles utmärkt som ännu en kommentar till Han som såg Källan. Och när jag sedan under resten av dagen sträckläser Mobergs bok – det var länge sedan jag sögs in i en bok på det viset – visar det sig att hela hans verk fungerar alldeles utmärkt som ännu en kommentar till mitt verk. Men det stannar inte där. Den andra av bokens fyra delar handlar om pesten på 1700-talet och blir därmed en kommentar till den sedan drygt ett år tillbaka pågående covid-19-pandemin.

Prolog

Han som såg Källan: Ša nagba īmuru. Så börjar standardversionen av Gilgamesheposet, nedtecknad ungefär 1250 f.Kr. på akkadiska. Ordet nagbu kan också översättas med bland annat "djup", vilket översättarna av den senaste svenska utgåvan av Gilgamesheposet valt, "brunn" och "helhet". Jag har valt översättningen "Källan" av två skäl: dels vill jag visa på anknytningen mellan Han som såg Källan och Origon (titeln på det senare verket betyder nämligen bland annat "källor"), dels anser jag att översättningen "Källan" innehållsmässigt är ett i sammanhanget bättre val. Enligt mesopotamisk skrivartradition uttrycks ett litterärt verks centrala budskap i dess första rad, som också är verkets titel. Jag följer denna tradition i mitt verk.

apsu: Den kosmiska urkällan, som i sumeriska texter beskrivs som outgrundlig och osynlig.

Uruks furste: Gilgamesh.

ett träd gudomligare: I den äldsta versionen av eposet om Uruks furste skrivs hans namn dGISH. Determinativet d betyder "gudomlig" och tecknet GISH "träd". Gissningsvis utlästes logogrammet "Gilgamesh", men betydelsen är "det gudomliga trädet".

Den nye Herden: Gilgamesh. I Gilgamesheposet I:59 kallas Gilgamesh "herden i Uruks fårfålla".

kilad fast på mörk lapis lazuli: Referens till de kilskriftstavlor på vilka eposet om Gilmamesh upptecknats. I Gilgamesheposet I:25 sägs att tavlorna var av lapis lazuli.

mörk på ljusa ark: När jag skrev detta 2003 var tanken att jag skulle ge ut eposet som en tryckt bok, alltså som svarta bokstäver på vita pappersark, precis som jag gjort med mina tidigare böcker. Tryckta böcker har dock visat sig vara allt svårare att sälja, så jag har övergett det upplägget. Istället ger jag ut mina böcker dels som webbsidor, dels som ljudböcker. Den här raden är dock så bra, inte minst i kombination med den följande raden, att den får stå kvar. Den var ju dessutom sann när den skrevs.

Öppna arken. Skåda hemligheten: Referens till Gilgamesheposet I:22-24: "Leta efter kopparkistan med lertavlor, / öppna bronslåset / öppna locket till hemligheten!"

arken kan tolkas på åtminstone tre olika sätt: a) pappersarken som det här eposet var tänkt att tryckas på, b) den farkost som enligt 1 Mos. 7:5-8:22 räddar jordens arter undan Syndafloden och c) den kista som beskrivs i 2 Mos. 25:10-22 och som lagens tavlor förvarades i. Den tredje tolkningen är intressant i det att den anknyter till Gilgamesheposet I:22, där det står att eposet ifråga förvarats i en kopparkista. Det är också ganska lätt att tänka på en dator som en kista, där det här eposet nog i första hand – eller kanske bara – kommer att finnas.

hemligheten: akkadiska nisirtu, "esoterisk hemlighet". I Gilgamesheposet nämns två sådana hemligheter: Floden och Apsu. Som hero var Gilgamesh en sökare av esoteriska kunskaper och dold visdom, vilket gör honom till en lämplig huvudperson i mitt epos.

en tvilling: I grundtexten till standardversionen av Gilgamesheposet skrivs huvudpersonens namn dGISH.GÍN.MASH. Determinativet d betyder "gudomlig", tecknet GISH "träd" och tecknet MASH "tvilling" eller "halv". Betydelsen av det första och sista tecknet blir "det gudomliga trädets tvilling" eller "han som motsvarar (personifierar) det gudomliga trädet". Tecknet GÍN betyder egentligen "shekel" (ett slags mynt) men är enligt ett förslag till tolkning en gåta. Den initierade läsaren ersätter enligt denna tolkning "shekel" (akkadiska shiqlu) med shitqultu, som har samma rot och betyder "balans". Enligt denna tolkning blir innebörden av dGISH.GÍN.MASH "han som motsvarar (personifierar) den gudomliga balansens träd".

trädets inre oro: trädet är Gilgamesh / Herden, som enligt Gilgamesheposet III:45 har ett oroligt hjärta.

spegelbild: Anspelning på underrubrikerna i de olika delarna av Origon, som Han som såg Källan är en inte helt fristående fortsättning på.

i drömmen: Det är i Gilgamesheposet inte ovanligt att sanningen uppenbaras i drömmar. Jag följer den konventionen i mitt epos.

Edin är bland annat en beteckning på Underjorden.

delade bädd med varje brud: Varje nygift kvinna var tvungen att tillbringa sin bröllopsnatt med Uruks härskare Gilgamesh.

ratade Isdrottningens sköte: Isdrottningen är Ishtar (planeten Venus samt kärlekens och krigets gudinna), som enligt Gilgamesheposet VI:6-7 tycker att Gilgamesh är vacker och vill att han ska bli hennes älskare. Det vill dock inte Gilgamesh. "Du är [...] is," säger han bland annat till henne (Gilgamesheposet VI:33).

överlägsen alla andra kungar: Shutur eli sharri. Så börjar den gammalbabyloniska versionen av Gilgamesh-eposet, först nedtecknad för närmare 4 000 år sedan, endast bevarad i fragment och med okänd författare.

Sin-leqi-unninni: Den babyloniske präst som enligt traditionen nedtecknade Gilgamesheposet omkring 1200 f.Kr. Namnet betyder alltså, som det står i mitt epos, "Sin, hör min bön".

mannen av lera: Gilgameshs vän Enkidu, som enligt Gilgamesheposet I:85 skapades genom att Aruru (modergudinnan, människosläktets skapare) "nöp en bit lera, kastade den på stäppen". Enligt Gilgamesheposet I:79 är Enkidu "en dubbelgångare till Gilgamesh" och tänkes här vara identisk med Gilgamesh.

nagbu betyder bland annat "källa", "djup", "brunn" och "helhet".

Stäppen: Syftar på Gilgamesheposet I:85, där det står att Aruru (modergudinnan, människosläktets skapare) när hon skapade Enkidu "nöp en bit lera, kastade den på stäppen". Det sumeriska ordet edin, översatt "stäppen" ovan, är mångtydigt. Andra möjliga översättningar är "öppet landskap, betesland" och "bak, rygg, ryggrad". Vidare är ordet en beteckning på Underjorden och, något motsägelsefullt, kanske också ursprunget till Eden, namnet på det bibliska paradiset. Jag ställer Stäppen mot Tystnaden, vilka begrepp kan tolkas "den materiella, jordiska världen" respektive "den immateriella, överjordiska ursprungsvärlden".

Tavla IV

ᛖᚲ ᛬ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛬ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ: "ek : horna : tawidō", på nutida svenska "jag gjorde (lät göra) hornet". Från Gallehushornen (c:a 400-450).

ᛉᛁᚦᛅᚾ ᛫ ᛉᛁᚾ ᛫ ᛚᛁᚠᛅ ᛫ ᛉᛁᚦ ᛫ ᛋᛁᚾ / ᛚᛁᚠᛁᛦ ᛫ ᛅᚢᚴ ᛫ ᛋᛏᛅᚠᛁᛦ ᛫ ᚱᚢᚾ: "miþan · min · lifa · meþ · sin / lifiR · auk · stafiR · run", på nutida svenska "så länge människor leva, så länge stenen / står och runornas stavar". Den första raden från en runsten i Runby i Eds socken, den andra från en runsten i Nöbbele i Östra Torsås socken.

Vatn skal eigh vændæ af fornu fari / aþruvis æn fyr hauir runnit / Garþær skal standæ mælli topt ok akræ / Tialdru stenæ skulu vitni beræ: På nutida svenska: "Vatten skall (man) ej vända från gammalt lopp / på annat vis än (det) förr har runnit. / (Gärdes)gård skall stå mellan tomt och åkrar. / Gränsstenar skall vittnesbörd bära." Från Äldre västgötalagen (c:a 1290). Ett förslag till tolkning av dessa rader 2018-11-09: Vattnet rör sig tämligen fritt och är svårt att styra – även om mänskan gör sina försök. Gärdesgårdar och gränstenar kan tolkas som olika nutida murar som nyliberala krafter rest, exempelvis de stängda gränserna mellan Europa och resten av världen samt mellan USA och Mexiko.

J gernynges beginilse ær owiszheth [...] tyl en swikfuller liknilse: Orden på dessa åtta rader kommer från Aff dyäffwlsens frästilse (1495), den första tryckta svenska boken. (Aff betyder förstås "om": hur prepositioner används ändras ju alltsom oftast.)

Wårt ögas ſtälning, en wärkelig Himmelſk Kropp [...] allenaſt vibrera i Zeniths förmörkelser: Orden på dessa sexton rader kommer från Tanckar om Cometernes Igenkomſt av Anders Celcius (1735).

Han har kommit, sitter frisk likt ansiktet [...] äro i det som är. Kunde man dröja ...: Orden på dessa sexton rader kommer från ett stycke i Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953). Jag har använt alla ord i stycket, men de kommer i annan ordning och har därmed annan innebörd än i originaltexten. Så här lyder stycket hos Kyrklund:

○ På torget invid det heliga templet sitter en spetälsk. Man har försökt att åtminstone få honom över på andra sidan, invid buddhatemplet där han kunde passa bättre, men han sitter där han sitter. Hans kropp är frisk. Sjukdomen har slagit honom mitt i ansiktet. Med blind tvångsmässighet breder den ut sig, fortskrider obönhörligt efter reglerna utan att dröja eller hasta. I detta ansikte är på näsans plats ett djupt hål, varigenom ansiktet erhåller formen av en tratt, vars öppning begränsas av överkäkens blottlagda tänder, av kindkotorna och pannbenet. Genom övre käkbenets nedsmältning har dess tänder kommit att stå rakt ut, garnerande trattens kant. Men det märkligaste är likväl ögonen, vilkas konturer är tecknade i den smältande gråvita massan, med svarta ögonhår och blicköppningen antydd blekt under en glänsande hinna. Dessa ögon äro vidöppna. Beträffande dem kunde man säga att de ständigt skåda in i det omänskliga och icke förtröttas att skåda. Ty det finnes ingenting som är likt denna svindel.

Så här lyder resten av kapitlet hos Kyrklund:

YAO: Jag har aldrig sett något så vedervärdigt som denne stackars man, jag kunde icke fästa blicken på honom. Likväl stannade min herre långa stunder och stirrade på honom när vi gick förbi. Hur mycket jag än ryckte min herre i rockärmen ville han icke fortsätta.

LI: Chu har "på torget invid buddhatemplet" etc. och "man har försökt få honom över på andra sidan, invid det heliga templet..."

Tavla V

Kråksparken [...] langettens syftar bland annat på två att de stygn och sömsätt som tas upp i Bomärket: Monogrambok komponerad av Sara Lawergren (1949).

mandelblommorna drunknande i förledens tänkta solsänge syftar bland annat på de två första styckena i Solsänget av Anna Kajsa Hallgard (1973):

Det är dess namn av ålder. Solsänget heter det. Jag har inte tänkt på det förr, men nu undrar jag med ens över det, varför det kallas så. Solen kan väl inte skina mer här än på andra ställen, fast man kan inbilla sig det, den här gudomligt vackra försommardagen. Förleden i namnet kanske härrör sig till förkristen tro? Här var kanske en kultplats? Innan asa-Tor dyrkades var våra gutniska förfäder soldyrkare –

Mina djupsinniga funderingar ebbar ut. Drunknar i mandelblommornas vita hav, som rör sig i sommarvinden.

sovelmagasinet förstört av bygdens olyckliga ranglista syftar bland annat på de två första styckena i Östen: Fågelsjö i kulturbygd av Filip Rytterås (1968):

När Hornborgasjön förstördes genom olyckliga sänkningsförsök, stod Östen närmast i tur att vara Västergötlands förnämsta fågelsjö. Utan tvekan bör Östen placeras högt på ranglistan över vårt lands fågellokaler, och som rastplats för flyttande vadar- och simfåglar har den uppmärksammats i internationella sammanhang.

De första människorna, som kom till lerslättssjöns stränder för flera tusen år sedan, möttes säkert av ett rikt djurliv, och ända fram till vår tid har sjön haft betydelse som sovelmagasin med både fågel och fisk för bygdens folk – och även som trivselfaktor av stora mått.

fjärilen förvånad över stinkflyets fuktiga kärr syftar bland annat på det första stycket och början av det andra stycket i Vad jag finner på åker och äng av Leif Lyneborg (1970):

Var och en som en varm och stilla försommardag strövat omkring på en blommande äng har säkert blivit förvånad över det fantastiskt rika djurlivet där. Det myllrar av olika arter av fjärilar, skalbaggar, stinkflyn, bin och andra insekter och faktum är att just ängen är den biotop, som uppvisar det största antalet arter. De kan i varje fall räknas i tusental.

Ängarna kan indelas i olika typer: saltängar, som har sin särpräglade flora och fauna på grund av närheten till saltvatten, och ängsmarker på lågt liggande områden omkring sjöar och andra vattendrag. De senare kan i sin tur indelas i olika typer allt efter jorden bördighetsgrad, grundattennivån och andra faktorer. I föreliggande bok omfattar begreppet äng även sumpmarker, kärr och andra liknande, mycket fuktiga lokaler.

vaxet fängslat av legendens eviga fågel syftar bland annat på de två första styckena i Vår teknik: Flyg av Richard Bowood (tryckår ej angivet):

Människan har länge velat flyga. Hon såg fåglarna flyga, och driven av den eviga driften efter framsteg försökte hon göra vingar åt sig själv och flyga på så sätt. Det tidigaste exemplet på denna önskan att flyga är den grekiska legenden om Daedalus och hans son Ikarus.

Den kända historien berättar att Daedalus var en uppfinnare. När han och Ikarus blev satta i fängelse på Kreta, gjorde han ett par vingar, med vilka de flög ut ur fängelset. Daedalus landade lyckligt på Sicilien, men Ikarus, pojkaktigt lekande i rymden, flög så högt att solen smälte det vax, som höll ihop vingarna och han försvann i havets djup.

höjden sammanfallande med kustfyrens bakåtlutande djup syftar bland annat på "Teckenförklaring till Sverigekartorna (kartbladen 1-17)" på första sidan i Bergvalls Atlas (1973).

seklerna nära som havets fjärran terrasser syftar bland annat på det första stycket i Visby och Gotland i bilder (tryckår ej angivet): "Gotland – sagoön i Östersjön – har en skiftande och ödesmättad historia, som bevarats till våra dagar i en mängd underbara minnen och minnesmärken. Öns enda stad är Visby – ansedd som Nordens märkligaste stad med sitt enastående läge på terrasser mot hav och solnedgång, med sin mäktiga ringmur och sina sköna kyrkoruiner. Hit kommer folk från när och fjärran för att uppleva gångna seklers historia men också för att möta nordisk sommar, när den är som vackrast."

kautschuken gråtande över grafitens mörka hårdhet syftar bland annat på radergummin och blyertspennor.

kjortelkanten balanserande krokanens dansande master syftar bland annat på de tre första bokstäverna i ABC av Lennart Hellsing (1961):

Agare, bagare, kopparslagare, / snällt är det inte att slå en svagare. / Agan slog stopp. / Bagarn slog opp. / Kopparslagaren slog sönder en kopp.

Bagar Bengtsson här i stan, / han har bakat en krokan. / Fyra rum och ovanpå / där har bagaren en vrå / där han sover på en plåt till klockan två.

Cecilia, hon dansar på en lina / mellan masterna på briggen Albertina. / När det blåser på Atlanten / tar hon tag i kjortelkanten, / och så balanserar hon för hela slanten.

silkesvåden gjord av trådens vita damm syftar bland annat på de två första stroferna i "Vad Putte ville göra åt mor" av Anna Maria Roos (1912):

Vore jag skomakare, / då gjorde jag skor, / jag gjorde silverskor åt mig / och gullskor åt mor. / Och då, du mor, då ginge vi / så glada vägen fram, / då stege vi så stolta / i vägens vita damm.

Och vore jag skräddare, / då sydde jag med tråd / två präktiga kappor / av blommig silkesvåd. / Den ena kappan liten, / den andra kappan stor, / den lilla skulle bli åt mig, / den stora fick du, mor.

vingarna vilande på styckets långa gemak syftar bland annat på de två första stroferna i "Herrskapet Svala" av Anna Maria Roos (1912):

Hon flyger, fru Svala, / på vingar så smala, / så smala och svarta och långa, / till ladugårdstaket. / Där har hon gemaket, / där ungarna vila, de många.

De pipa, de skrika, / de äro så lika, / som ungar ju pläga att vara. / De gnälla, de pipa, / en var söker knipa / ett stycke av myggmaten rara.

sjön pliggande notens lånade ö syftar bland annat på de tio första raderna i Hattstugan av Elsa Beskow (1930): "Det var en gång en liten tomtegubbe / som bodde i en gammal mossig _____ / Den gubben var så skicklig må du veta / att pligga skor och binda not och _____ / Strax intill stubben fanns en liten sjö / och mitt i sjön en liten vacker _____ / På ön en liten tomtemamma bodde / som ofta över sjön till gubben _____ / När hon behövde låna fiskegarn / och köpa näverskor år sina _____"

fröjden slående kläppens trötta tröskel syftar bland annat på den första strofen (om januari) i Årets saga av Elsa Beskow (1927): "Gott nytt år! / Kläppen tungt i klockan slår: / 'Nu är nyår inne'! / Tack du kära gamla år, / som så trött på tröskeln står / och är snart ett minne! / Nya år, / kom med fröjd och sol och vår / och ett tacksamt sinne!"

gåvorna räddande sjöns ula, mula, bula, bö syftar bland annat på den här dikten – eller kanske snarare besvärjelsen – i "Den gnälliga Malena" av Anna Maria Roos (1912): "Ula, mula, bula, bö, / gädda, gädda i vår sjö! / Den stackars Malena / har slagit av bena, / i näsan hon tagit / och lång den dragit. / Gädda, du gädda, / kan du henne rädda? / Gädda, du gädda här i sjön, / tag igen dina gåvor, det är vår bön!"

väpplingen fläktande gardinernas fladdrande liljor syftar bland annat på "Solsken" av Anna Maria Roos (1912):

Solen lustigt skiner, / vädret far och viner, / fladdrande gardiner / fläkta från vårt fönster ut. / Röda vallmor vicka, / höga liljor nicka, / och små duvor picka / korn invid vår stuguknut.

Vem kan inne sitta? / Vi ska ut och titta, / vi ska ut och hitta / lyckan i en väpplings blad! / Kom, du lilla Inga, / vi ska ut och springa, / låta visan klinga / om, hur sol gör världen glad!

emancipationens temporära dekolletage utan orkester syftar bland annat på de fem första bokstäverna i Hylands Hörnas ABC-bok (1966), genom Radiohjälpen såld "till förmån för lepra-barn över hela världen":

Astronauten råder sonen / stå i bostadskö på månen.

Beatles är en sorts orkester / vars frisör har tatt semester.

Chefen är den sortens herre / som du själv vill bli – fast värre.

Dekolletage är nu för tiden / sidenklänning – utan siden.

Emancipationsdebatten / upphör temporärt om natten.

höskylarna knegande som lervällingens mässhake syftar bland annat på det första stycket i Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström (1946): "Oxen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det strilande regnet och han sjönk så djupt ned i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten stod höskylarna och svartnade och i potatisfårorna flöt regnvattnet fram som i små bäckar. Bönder och torpare suckade och bligade förgäves mot den mulna himmelen efter en blå fläck så stor som en mässhake, ty då först kunde det vara hopp om ändring i vädret. Fortsatte det på detta vis bara i ett par veckor till, så blev det ett hungerår för den fattige, ty potatisen ruttnade bort i jorden och rågen grodde på rot, så axen blev tomma och lätta som agnar."

världen bedrövad som vägens prinsessa syftar bland annat på det första stycket i "Prinsessan på ärten" av Hans Christian Andersen (1835): "Det var en gång en prins. Han ville ha sig en prinsessa, men det skulle vara en riktig prinsessa. Och så reste han hela världen runt och för att finna en sådan, men överallt var det något i vägen. Prinsessor fanns det gott om, men om det var riktiga prinsessor, det kunde han inte riktigt få klart för sig. Alltid var det något som inte var som det skulle. Så kom han hem igen och var så bedrövad, för han ville så gärna ha en verklig prinsessa."

solen mognande som vetekornets regn syftar bland annat på de sju första styckena i den engelska folksagan "Den lilla hönan och vetekornet":

Det var en gång en liten höna. En dag hittade hon ett vetekorn på gården.

– Vem vill plantera det här vetekornet? frågade hon.

– Inte jag, sa hunden.

– Inte jag, sa katten.

– Inte jag, sa kalkonen.

– Då gör jag det, sa den lilla hönan.

Så satte hon ner vetekornet i marken. Efter en tid började det växa, och snart tittade ett grönt strå upp ur marken. Solen sken och regnet föll, och strået blev allt större. Till sist fick det ett stort, tungt ax med mogna vetekorn.

halsen kilande som arbetets gång syftar bland annat på de två första styckena i Herr Hasselnöt av Britt G. Hallqvist (1957):

Hedda och hennes lillebror Håkan brukade kappas till brevlådan om morgnarna. Båda ville kila in med brev och tidning till pappa innan han gick till sitt arbete. Men i dag hade Håkan ont i halsen och låg i sin säng.

Hedda behövde inte ha så särskilt bråttom. Hon studsade sin nya skära boll mot gruset på gången, medan hon gick mot brevlådan. Om hon hade anat vad som låg i den, hade hon säkert skyndat på.

skogen sovande som vårmorgonens pepparkornsögon syftar bland annat på de fem första styckena i Nalle Lufs av Gösta Knutsson (1949):

Långt inne i den stora skogen vaknade Nalle Lufs en vårmorgon. Han hade sovit i många nätter och många dagar, så det kunde verkligen vara på tiden att han vaknade.

Nalle Lufs satte sig opp och såg sig omkring med yrvakna pepparkornsögon.

Vart hade mamma tagit vägen?

– Mamma! ropade han.

Men ingen svarade.

riset brännande som skolans eld syftar bland annat på de sex första styckena i den svenska kedjesagan "Sagan om pojken som inte ville gå i skolan": [NOT] En kedjesaga, även kallad formelsaga, kan liknas vid en ramsa där samma rad upprepas och något varje gång läggs till.

Det var en gång en gumma, som hade en lat pojke, som inte ville gå i skolan. Då gick gumman till riset och sade:

– Kära ris, smäll pojken; pojken vill inte gå i skolan.

– Nej, sa riset.

Då gick gumman till elden och sade:

– Kära eld, bränn upp riset; riset vill inte smälla pojken, och pojken vill inte gå i skolan.

– Nej, sa elden.

skräddaren frågande som kyrkogårdens kväll syftar bland annat på de fem första styckena i "Bord, duka dig" av Jacob och Wilhelm Grimm:

Det var en gång en skräddare, som hade tre söner och bara en enda get. Men eftersom allihop skulle leva av getens mjölk, måste hon ha gott foder, och varje dag fick man leda henne ut på bete. Det turades sönerna om att göra.

En gång ledde den äldste henne till kyrkogården, där det växte saftiga och härliga örter. Där fick hon beta och springa omkring. När kvällen kom och det var tid att gå hem, frågade han:

– Är du mätt nu, get?

Geten svarade:

– Ja, jag är så mätt och glad, orkar ej ett enda blad. Mä, mä!

uppmärksamheten lång som podiets premium syftar bland annat på de två första styckena i Frimärksmysteriet på Loberga av Sivar Ahlrud (1949):

Den fullsatta aulan sorlade förväntansfullt när rektorn steg upp på podiet där det stod ett långt bord, fullastat med böcker. Och så började premieutdelningen.

Hubert satt och slöade i sin bänk. Det var någonting mycket ovanligt när det gällde Hubert. Han brukade minsann vara uppmärksamheten själv i skolan. Men skolavslutningarna var sig lika, från år till år. Och Hubert visste så väl att han skulle få premium också i dag, precis som så många gånger förr.

dimmans bleka silver, häftigt som handen syftar bland annat på början av somarlovsföljetongen 1969 och 1978 (Det blåser på månen av Eric Linklater):

En av de gamla grå äppelträdens grenar knackade på fönstret till det rum där major Rytter höll på att packa sin resväska. Den knackade häftigt och hårt, alldeles som en arg brevbärare en kall morgon. Majoren tittade upp med rynkad panna. Dina tappade resflaskan av silver som hon höll i handen, och Dorinda gav till ett gällt skrik som en liten uggla.

"Se på månen", sa han.

Genom äppelträdets grenar tittade månen rakt in i rummet. Den var blek och suddig och runt om sig hade den en vit krage av glänsande dimma.

minnets förgrymmade sing-dudel-dej, kvar som hujedamej syftar bland annat på början av filmen Emil i Lönneberga (1971):

ANTON: Emil! Förgrymmade unge!

LINA (SJUNGER): Hör nu på, govänner, så ska jag för er berätta / vad en gosse gjorde, det är nu längesen. / Men nog lever minnet kvar i Smålands sköna dalar. / Katthult, Lönneberga, det var den gossens hem. / Hujedamej, sånt barn han var, / ej värre tänkas kan. / Och Emil var det namn han bar, ja, Emil hette han.

Sing-dudel-dej, sing-dudel-dej / sing-dudel-dudel-dej. / Sing-dudel-dej sing-dudel-dej, / hu-jeda-jeda-mej.

nosdags drömmande ros, frågande som gosdags syftar bland annat på början av det första avsnittet av Beppes godnattstund (1972). Beppes dockor heter Hungran, Kraman, Gäspan, Busan och Sigrid; vilka två som pratar nedan har jag varken hittat information om eller lyckats räkna ut på egen hand:

Nu är det gosdags, gosdags, gosdags. Nu är det gnugga nos-dags, nosdags, nosdags. Nu är det tårta och juicedags, för nu ska jag ha fest, och det är sista gästen som ska få en ros strax.

Förlåt en liten rödhårig dumbom som tror att han kan sova på kvällen. Beppe! Beppe! Hör du mig. Vakna, Beppe! Jag talar med dig. Han bara sover. Tänk om han drömmer om mig. Varför skulle han drömma om en liten rödhårig dumbom? Du som skapade himlen och jorden, kan du svara på en jätteenkel liten rödhårig fråga: Varför föddes jag?

filtens hungriga djungel, skrikande som närheten syftar bland annat på början av filmen Djungelboken (1967): "BAGHEERA (GÖSTA PRÜZELIUS): Tillåt mig först att få presentera mig. I Indiens djungler kallar de mig för Bagheera, pantern, och jag ska nu berätta för er om en liten pojke som heter Mowgli. Jag hittade honom långt in i den djupa, mörka djungeln just den dagen då allting började. Jag hörde hans hungriga skrik, och jag visste att han inte kunde överleva utan en mors omsorg, men eftersom det var många dagsresor till närmaste by bar jag istället det lilla knytet, som var inlindat i en filt, försiktigt i munnen till en vargfamilj som bodde i närheten."

legendens rika tron, fattig som hoppet syftar bland annat på början av filmen Robin Hood (1973): "BERÄTTAREN: För länge, länge sedan gav kung Richard av England sig iväg på ett stort korståg till det Heliga Landet. När han var borta lade hans elaka bror prins John beslag på tronen. Robin Hood var folkets enda hopp. Han stal från de rika och gav åt de fattiga. Men det finns en massa legender om Robin Hood, alla olika, men vi i djurriket har vår egen version. Det här är historien om vad som verkligen hände i Sherwoodskogen."

pekfingrets pannkakas här, vilse som där syftar bland annat på början av det första avsnittet av Vilse i pannkakan av Staffan Westerberg (1975). Staffan Westerberg, Kristina Karlin, Tommy Nilsson och Raimo Juntunen medverkar. Vem som sjunger nedan har jag varken hittat information om eller lyckats räkna ut på egen hand:

SÅNG: Har du sett på pannkakan. Åh, vad stor den är. Ät inte upp den. Det bor kanske någon där. Vem kan det vara? Inte vet jag. Är det kanske någon här som har gått vilse. Någon som gått vilse vill vi se. Är det kanske någon här som har gått vilse? Någon som gått vilse vill vi se. Någon som gått vilse vill vi se. Vill se. Vill se.

STAFFAN: Jag drömde en gång att jag mötte en gubbe. Han var inte större än mitt pekfinger. En underlig dröm, men jag ska försöka berätta drömmen som jag minns den inne i mitt huvud. Jag drömde att jag satt i rummet som fanns inne i det här huset, och i rummet som fanns inne i det här huset fanns ett bord, och på bordet stod en pannkaka.

utflyktens blanka svans, sjungande som tömmen syftar bland annat på början av det första avsnittet av Madicken av Astrid Lindgren (1979).

EN FLICKA ROPAR FRÅN EN BÅT: Madicken!

LINUS-IDA: De far och de far. Har de inget annat att göra än att fara fram på det där viset.

MADICKEN: De har ju utflykt, förstår du väl.

LINUS-IDA: Utflykt. Mitt på blanka vardagen. Jo, det är herrskap det.

MADICKEN: Vi ska också på utflykt, för det är mammas födelsedag idag, vet du väl.

LINUS-IDA: Ja, jag vet det.

MADICKEN: Vi var uppe och sjöng för henne imorse.

LINUS-IDA: Mm.

LISABET: Madicken, vad ska vi göra?

MADICKEN: Ta katten och köra, rakt ner i sjön, ta svansen till töm.

LISABET: Ha, det har jag redan gjort. Alldeles nyss.

MADICKEN: Vad då?

LISABET: Ta svansen till töm. På katten.

MADICKEN: Hör du du, Lisabet, om du har dragit Gosan i svansen, då klår jag dig, det vet du.

LISABET: Men det har jag ju inte gjort. Jag bara höll i svansen. Det var Gosan som drog. Så svansen nästan gick av.

förnuftets överraskande öde, styrt av handlingarna syftar bland annat på början av somarlovsföljetongen 1976 och 2002 (Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe):

Livet består av en räcka händelser.

En del är märkvärdigare än andra och kallas tilldragelser.

En del är noga planerade av oss själva eller av någon annan, de är styrda av en vilja och kan kallas handlingar eller företag.

Men en del händelser tycks varken vara styrda av viljan eller av förnuftet, de förefaller helt oväntade, överraskande, oförutsedda. Vi kallar dem tillfälligheter eller slump, men vi vet ingenting om dem. Vi vet inte om de i stället kanske är delar av ett öde, som inte kan undvikas, är bestämda av en försyn som ingen känner.

stickans magra vägar, skälmska som stenar syftar bland annat på första versen av "Lyckans land" med text av Anna Maria Roos och musik av Oskar Lindberg: "Vid en väg på en sten / satt en liten flicka, / bara fötter, bara ben, / mager som en sticka. / Men hon var så glad ändå, / log med skälmska ögon grå. / Vid en väg på en sten / satt en liten flicka."

ljungens unga björkar, sovande som hyacinter syftar bland annat på första versen av "Videvisa" av Zacharias Topelius (1869): "Sov, du lilla vide ung, / än så är det vinter. / Än så sova björk och ljung, / ros och hyacinter. / Än så är det långt till vår, / innan rönn i blomma står. / Sov du lilla vide, / än så är det vinter."

bannornas tidiga slott, rysliga som sot syftar bland annat på första versen av "Kungens lilla piga" av Anna-Lisa Frykman: "I kungens granna slotts stora, stora, stora kök / det finns en liten, liten, liten piga. / Hon alltid har så brått, för där är så mycket stök, / och jämt ska hon för alla vackert niga. / Och bannor utav alla hon måste ta emot / för jämt är lilla näsan så rysligt svart av sot, / och tidigast av alla hon stiger ur sin säng, / och se'n går hela dagen lång uti ett enda fläng."

rons flygande aptit, liten som boet syftar bland annat på första versen av "Fågelungen" av Margareta Thulstrup: "Små, små fågelungar sova i sitt bo. / Lilla fågelmamma får då litet ro. / Hon brukar flyga hit och dit / och söka något gott, / ty barnen har så stor aptit / och aldrig nog de fått."

lindens höga ros, grön som göken syftar bland annat på första versen av "Vaggvisa" av Samuel Johan Hedborn: "Ute blåser sommarvind, / göken gal i högan lind. / Mor hon går på grönan äng, / bäddar barnet blomstersäng, / strör långa rader / utav ros och blader."

skrimmets trekantiga skratt, kantat med munspel syftar bland annat på första versen av "Det var så roligt ..." med text av Lennart Hellsing och musik av Knut Brodinav: "Det var så roligt, jag måste skratta. / Det kom en trekantig gubbe in. / Han hade träskor och näverjacka / och hatten kantad med korvaskinn. / Han satte sig på en pall i köket / och drog ur fickan sitt munspel opp / Och börja' spela så allting dansa' / med skrim och skrammel och tjo och hopp."

smaragdernas daggstänkta sorger, över som berg syftar bland annat på första versen av "Vi gå över daggstänkta berg" av Olle Thunman: "Vi gå över daggstänkta berg, fallera, / som lånat av smaragderna sin färg, fallera, / och sorger ha vi inga, / våra glada visor klinga, / när vi gå över daggstänkta berg, fallera."

fröjdens eviga gäster, spridda som drillar syftar bland annat på första versen av "Alla fåglar kommit re'n", en folkmelodi från Tyskland: "Alla fåglar kommit re’n, / vårens glada gäster. / Vilken fröjd i solens sken, / vilka sångarfester! / Lärkan drillar högt i sky, / våren är ju evigt ny. / Jordens högtid börjar gry, / sprider fröjd åt alla."

kalasirins drottning, fruktad som tunikans kejsare syftar bland annat på den första sidan i seriealbumet Asterix och Obelix på galejan av Albert Uderzo (1996) med framför allt Julius Caesar men också bland annat Kleopatra i rollerna. Kalasiri bars av egypiska kvinnor och var en vad- eller fortledslång, åtsittande, axelbandslös enkel mantelklänning. Tunika bars av alla romare och var ett skjortliknande plagg som räckte till knät på män och till fötterna på kvinnor.

prinsessans hamn, blottad som klärobskyrens troll syftar bland annat på illustrationer i Bland tomtar och troll av John Bauer till dessa texter: "Svanhamnen" av Helena Nyblom (1908) med bildtexten "Hon gick timtals ensam", "Bortbytingarna" av Helena Nyblom (1913) med bildtexten "En kväll vid midsommartid gingo de med Bianca Maria djupt in i skogen", "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr" av Helge Kjellin (1913) med bildtexten "Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser undrande ner i vattnet" och "Pojken och trollen eller Äventyret" av Walter Stenström (1915) med bildtexten "Nå, hur är det med aptiten? fortsatte trollmor".

trugans täljande, rosa som nystandets ring syftar bland annat på Elsa Beskows omslagsbilder till sina sagor Olles skidfärd (1907), Tomtebobarnen (1910), Blomsterfesten i täppan (1914) och Petters och Lottas jul (1947).

bäddens klyka, fläckad som lapparnas nyckelhål syftar bland annat på Ilon Wiklands omslagsbilder till Nils Karlsson Pyssling flyttar in och Barnens dag i Bullerbyn av Astrid Lindgren (1949 respektive 1966), Iben Clantes omslagsbild till Klåfingerdagen av Edith Unnerstad (1975) och Egon Möller-Nielsens omslagsbild till Historien om någon av Åke Löfgren (1951).

dagens blåhet, vid som kvällens vithet syftar bland annat på W.K. Plummers omslagsbilder till Morgon, Dag och Kväll av Dorothy Wilson (1963).

ödlans ok, isande som urens yrväder syftar bland annat på Brita Ellströms tio första bilder i Sörgården av Anna Maria Roos (1913).

beckasinens lekande, sträckande som rävens väg syftar bland annat på de åtta första bildtitlarna i Bruno Liljefors av Bo Lindwall och Lindorm Liljefors (1960), närmare bestämt "Beckasin", "Uv och kråka", "Rävfamilj", "Sträckande ejder", "Björnjakt", "Katt och talgoxar", "Lekande kattungar" samt "Pojkar på väg till skolan".

loggertens mynning, halvvild som varningsropens roder syftar bland annat på den första sidan i Prinsen från Thule, det första seriealbumet om prins Valiant av Harold Rudolph Foster (1937), där kungen av Thule och hans följeslagare flyr undan sina fiender till England på en loggert, ett mindre fartyg med loggertsegel (ett fyrkantigt snedsegel). Thule var enligt de forna romarna ett land i norr; exakt var det var beläget är oklart.

knullandets potens, vinddriven som runkandets promenad syftar bland annat på den allra första sidan om Arne Anka av Charlie Christensen (1983), där Arne, kåt och övergiven av sin kvinna, yttrar sina första ord: "Fan, här går man!"

formkroppens valv, balanserat som formtyngdens motsats syftar bland annat på de tio första skulpturtitlarna i Folke Truedsson: Utställningskatalog (1982), närmare bestämt "Balanserad formtyngd", "Valven", "Flyende formkropp", "Rymdsträvan", "Formkonstellation", "Sfärisk rörelse", "Motsatser", "Förankrad formkropp", "Delad form" och "Stående halvcirkel". Jag såg för övrigt utställningen 8 maj 1998 i Skövde kulturhus och skrev samma dag diktsviten Frusen tid.

pendylens violinist, utan som stillebenets moderskap syftar bland annat på de tio första bildtitlarna i utställningskatalogen Marc Chagall, Moderna muséet, Stockholm (1982), närmare bestämt "Stilleben", "Moderskap", "Tiden en flod utan stränder", "Släden", "Det blå huset", "Över staden", "Det gula rummet", "Pendylen", "Invid huset" och "Violinisten".

orons kopparänglar, nya som helarens frö syftar bland annat på titlarna på de nio verk av Camilla Alfredson jag äger, närmare bestämt "Under ytan", "Orons begravning är framtidens frö", "Johannes, Helaren", "Öppning", "Vill du ha mej?", "Kopparänglar", "Vingar växer ur sorg", "Det nya brödraskapet" och "Alv". På "Kopparänglar" finns dessutom en haikudikt jag skrev i gästboken när jag såg utställningen där verket ingick 4/5 2013: "Gråa som jorden. / Glödande som ängens punkt. / Änglarnas fästen."

vestalasketens nyckel, frisk som tystnadens urkaos syftar bland annat på de sju första bildtitlarna (dubbletter borttagna) i Hilma af Klint: Ockult målarinna och abstrakt pionjär av Åke Fant (1989), närmare bestämt "Eftersommar", "Utsikt över Mälaren", "Urkaos", "Vestal-asket", "Liljans friska ros", "Nyckeln till hittillsvarande arbete" och "Tystnad".

skaparhandens flikar, stänkande som svettedukens tår syftar bland annat på bildtitlarna i Anamorfoser av Hans Hamngren (1989), närmare bestämt "Kakelugnen", "Coke", "Norma Jean", "Tåren", "Skaparhanden", "Sigmund Freud", "Fröding, Stänk och flikar", "Pumpen", "Normarilyn", "Leonardo", "Schackpjäsen", "Stolen" och "Svetteduken". Enligt Hans Hamngren är anamorfoser "konstbilder som är förvrängda på ett sådant sätt att man bara kan avläsa dem från en alldeles speciell blickpunkt eller vinkel. En annan typ är de där man bara kan se den rätta bilden med hjälp av en spegel. Spegeln kan vara cylindrisk, konisk eller pyramidformad".

svanelefantens nakenhet, atavistisk som flamfjärilens byst syftar bland annat på de nio första skulpturtitlarna i uställningskatalogen Dalí: Bildbauer und Illustrator (1999), närmare bestämt (min översättning från tyska) "Byst av en retrospektiv kvinna", "Hysterisk och aerodynamisk nakenhet", "Michelins slav", "Svanelefanten", "Fågelmänniskan", "Atavistiska spår efter regnet", "Den hallucinogena tjurfäktaren", "Javanesisk skyltdocka" och "Flamfjärilen". Jag såg för övrigt utställningen i Wien 28/7 2002.

snöfallets vila, överlägsen som tjällossningens dirigent syftar bland annat på den första sidan i Lagom Berlin: Samlade teckningar 1999-2002 av Jan Berglin (2002), där det bland annat funderas kring varför fotbolssäsongen börjar vid tjällossningen och återupptas vid första snöfllet.

vägmännens längtande ringar, underbara som natten syftar bland annat på första versen av "Omkring tiggarn från Luossa" med text av Dan Andersson (1917) och musik av Gunde Johansson (1952): "Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring / och vid lägerelden hörde de hans sång. / Och om bettlare och vägmän och om underbara ting / och om sin längtan sjöng han hela natten lång:"

rodrets drömmande rand, stävande mot silvret syftar bland annat på första versen av "Drömmens skepp" med text av Bo Setterlind och musik av Staffan Percy: "Vårt hav med vatten i silver / drömmande går mot land. / Ett skepp med blommor kring rodret / syns stäva mot himlens rand."

trädets tvivlande asfaltsgård, förlorad som blomman syftar bland annat på första versen av "Låt kärleken slå rot" av Ted Gärdestad: "Jag vet att du tvivlar på din verklighet / efter all förlorad identitet, / men som ett träd som blommar på en asfaltsgård / vill jag krypa fram när det är svårt."

stundens längtande saknad, min som jorden syftar bland annat på första versen av "Gabriellas sång" med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson: "Det är nu som livet är mitt. / Jag har fått en stund här på jorden. / Och min längtan har fört mig hit, / det jag saknat och det jag fått."

besinnandets vilda vingar, försvunna som hjärtat syftar bland annat på första versen av "Flyg, vilda fågel" av Lisa Ekdahl: "Flyg, vilda fågel, / flyg du som kan. / Hade jag dina vingar, / då flög jag min väg och försvann / för en tid / för att besinna, / besinna vad jag i mitt hjärta vill, / men jag har ingen vild fågels vingar, / så jag står där jag står. Jag står still."

gråtens förstående botten, skrattande som ytan syftar bland annat på första versen av "Under ytan" av Uno Svenningsson: "Under ytan finns stora och små. / Under ytan finns det skratt och gråt. / Det finns mycket där som händer som vi inte kan förstå, / men vi hittar alltid svaren där i botten av oss själva."

idens vårdande sommarskymning, gammal som oron syftar bland annat på första versen av "Gotländsk sommarnatt" med text av Arthur Nilsson och musik av Svante Pettersson: "Stilla faller sommarskymning / kring en gammal, gammal gård / som från dagens slit och oro / somnar in i nattens vård. / Mödans barn har funnit vila / efter dagens långa id, / och kring gården sänkes sommarnattens frid."

spårens blomningsgröna sidor, boningsröda som daggen syftar bland annat på första versen av "När solen färgar juninatten" med text av Torleif Styffe och musik av Sven-Erik Magnusson: "Det är lagom kallt att andas. / Det är lagom varmt att leva. / Genom daggen kan jag följa dina spår / över blommningsgröna marker, / ner mot boningsröda gårdar. / Jag är fatt dig vid din sida där du går."

i amar prestar aen, förlorad som ässjan syftar bland annat på början av filmen The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring baserad på J.R.R Tolkiens "Sagan om ringen"-trilogi och regisserad av Peter Jackson (2001): "GALADRIEL: I amar prestar aen. The world is changed. Han mathon ne nen. I feel it in the water. Han mathon ne chae. I feel it in the Earth. A han noston ned gwilith. I smell it in the air. Much that once was is lost. For none now live who remember it. It began with the forging of the great rings."

inseglets sjunde tystnad, bruten av basunerna syftar bland annat på början av filmen Det sjunde inseglet i regi av Ingmar Bergman (1957): "Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme. Och de sju änglarna som hade de sju basunerna gjorde sig redo till att stöta i sina basuner." De två meningarna är för övrigt hämtade från Uppenbarelsebokens åttonde kapitel, närmare bestämd vers 1 respektive vers 8.

mysteriets klumpiga élan, upplöst av maskarna syftar bland annat på början av filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergei Eisenstein (1925):

Del ett: "Män och maskar"

Revolutionens anda steg över det ryska landet. En enorm mystisk process ägde rum i otaliga hjärtan. Den individuella personligheten, som knappast haft tid att bli medveten om sig själv, upplöstes i massan, och själva massan upplöstes i revolutionär élan.

Sjömännen Matyushenko och Vakulinchuk.

Vi, sjömännen på Potemkin, måste stödja arbetarna, våra bröder, och stå i revolutionens frontlinje!

Tung och dyster är sömnen för de som inte är i tjänst.

Uppmärksam men klumpig.

vingslagens rusande timmar, nära som sekunder syftar bland annat på början av filmen Amelie från Montmartre i regi av Jean-Pierre Jeunet (2001): "BERÄTTAREN: 3 september 1973 klockan 18:28:32 landade en fluga från familjen Calliphoridae, som kan generera 14 668 vingslag i minuten, på rue Saint Vincent i Montmartre. I samma sekund blåste vinden liksom magiskt in under en duk på terrassen vid en restaurang två steg från Moulin de la Galette och fick glasen att dansa utan att någon märkte det."

rassodokens prövande kväll, redo som vellocet syftar bland annat på början av filmen A Clockwork Orange baserad på Anthony Burgess roman och regisserad av Stanley Kubrick (1971): "ALEX (VOICE-OVER): There was me, that is Alex, and my three droogs, that is Pete, Georgie and Dim and we sat in the Korova milkbar trying to make up our rassoodocks what to do with the evening. The Korova Milk Bar sold milkplus, milk plus vellocet or synthemesc or drencrom which is what we were drinking. This would sharpen you up and make you ready for a bit of the old ultraviolence." Droog: ung man som tillhör ett gatugäng. Rassoodock: känsla, förnuft, sinne, hjärna (från ryska рассудок). Vellocet: slangord för vilken typ av amfetamin som helst.

fiaskots lyssnande gerillakrig, vedergällande som triumfen syftar bland annat på början av filmen Fatherland baserad på Robert Harris roman och regisserad av Christopher Menaul (1994): "It has been twenty years since the second World War ended with the failure of the Allied invasion of Normandy. A triumphant Hitler declared victory over Europe and the British Empire. The United States withdrew from the conflict, listening to those like Charles Lindberg who had argued against the war against Germany. In the east, only the Russians fought hard in a bitter guerrilla war. American efforts turned to retribution for Pearl Harbor."

krymplingen, stammaren, kluven av sibyllan syftar bland annat på början av avnsitt 1 – "A Touch of Murder" – av "I, Claudius", en serie från BBC (1976) baserad på romanerna I, Claudius (1934) och Claudius the God (1935) av Robert Graves:

NARRATOR CLAUDIUS: I, Tiberius Claudius Drusus Nero Germanicus, oh, this-that-and-the-other ... who was once, and not so long ago, better known to my friends and relatives as Claudius the Idiot, or that Fool Claudius, or Claudius the Stammerer, am now about to write this strange history of my life.

CLAUDIUS: Are you there?

NARRATOR CLAUDIUS: Yes, you're there, I can feel it. I can feel your presence. Yes. I knew you would come the moment I began to write. Yes. It was inevitable. It was prophesied by the Sybil.

krymplingen syftar bland annat på att namnet Claudius betyder "halt, förlamad".

ytans blommande fjärran, rytande som ögonblick syftar bland annat på början av filmen Serenity av Joss Whedon (2005): "BESKRIVNING AV SKEENDET: We see the Earth. White pops blossom on the surface (they could be nuclear explosions from this distance), but moments later ships (huge, intricate space-freighters) come roaring from the surface, passing the camera with a thunder of gas and flame."

oändligheten speglande viskningarnas mörka ljusgnistor syftar bland annat på det första kapitlet i Anima av Birgitta Trotzig (1982): "jag ser in i det gröna, yta i oändlighet, viskande oändlighet, viskningarnas kropp, tungor, det gröna är tungor och ögon, reflexer och rörlighet, fuktighet, ljusgnistor – på vad sätt är jag skild från det, jag är inte skild från det, jag är till i ett öga, allt är speglingar och viskningar, ljus i en mörk spegel vandrar längre och längre in i den speglande skogen"

huggkubben tröttnande på världens väntande barnmorska syftar bland annat på de två första styckena i Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914):

Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen.

Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta.

the corner sizzling at the idea's mirage-gray tops syftar bland annat på de tre första styckena i The Bell Jar av Sylvia Plath (1963):

It was a queer, sultry summer, the summer they executed the Rosenbergs, and I didn't know what I was doing in New York. I'm stupid about executions. The idea of being electrocuted makes me sick, and that's all there was to read about in the papers – goggle-eyed headlines staring up at me on every street corner and at the fusty, peanut-smelling mouth of every subway. It had nothing to do with me, but I couldn't help wondering what it would be like, being burned alive all along your nerves.

I thought it must be the worst thing in the world.

New York was bad enough. By nine in the morning the fake, country-wet freshness that somehow seeped in overnight evaporated like the tail end of a sweet dream. Mirage-gray at the bottom of their granite canyons, the hot streets wavered in the sun, the car tops sizzled and glittered, and the dry, cindery dust blew into my eyes and down my throat.

konturerna uppfattande sig som diffusa pionjärer syftar bland annat på det första kapitlet i Från Aquilonia: ett panoramabygge av Madeleine von Heland (1994):

Tiden ligger namnlös mellan två epoker.

Industrialism och immaterialism.

Rummet har heller inget namn. Men konturerna låtar sig anas genom det diffusa ljus som vid slutet av 1900-talet svepte in över de svensktalande trakterna.

De flesta såg en skymning.

Några få upplevde en gryning och kallade sig pionjärer utan att vara det.

För i alla tider och med alla sorters farkoster har människan tagit sig fram genom de immateriella världar pionjärerna uppfattade som jungfruliga.

jordkojan hängande i de skumma anteckningarna syftar bland annat på de två första styckena i Kolarhistorier av Dan Andersson (1914):

Det följande är delvis skrivet i en jordkoja, många gånger vid det skumma skenet från en sotig lykta, hängande från det nedrökta taket.

Dessa anteckningar har jag brukat läsa upp för Mats, kamraten, därefter de blivit skrivna, och han har gett mig sitt goda vitsord på, att sämre kunde de ha skrivits. Men Mats är bara skogsman och så är jag. Vad vi skriva och tala får bedömas med hänsyn härtill.

avsikten rymmande svårmodets främmande avsked syftar bland annat på de två första styckena i Sinnebilder av Artur Lundkvist (1982):

Varje gång du lämnar en stad i halvmedveten avsikt att aldrig mer återvända dit är det som om den föll samman bakom dig, sjönk i ruiner fortare eller långsammare,

varje gång du färdas hemåt, norrut, rymmer det ett avsked till sydligare trakter, till allt detta främmande som du lämnar bakom dig med en smula saknad och svårmod,

klippan väntande på stenblockets tomma handling syftar bland annat på de två första styckena i Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (1964):

Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.

Polyphemos, bländad, sitter på sin klippa, spejar ut över havet, med ett stenblock i famnen, väntar på Ingen. Alla ord, när handling fattas, äro dåraktiga och tomma.

undomen fastspikad i vakans ihåliga dans syftar bland annat på det första stycket i Brudarnas källa: En legend om de bofasta av Vilhelm Moberg (1946): "Jag spelar på midsommaraftonen på Ekekullen, där byns folk rest sin stång och håller sin vaka. Min plats är inne i den gamla ihåliga eken, där en bräda är fastspikad som säte åt spelmannen. Här sitter jag med min fiol djupt inne i den ruttnande ekens ålderdom och spelar till dans för ungdomen."

anemonerna skärande monologens utsökta flor syftar bland annat på den första dikten i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988): "Floret döljer mig inte nu / Monologen döljer mig inte / Man ska stänga porten / Materialet döljer det inte / En skärande kontrast // Molnet döljer mig inte / Det glider inte undan / Det finns dvala / Det finns skuggor i riket // Utsökta frukter / Skifferblad / Dunkla anemoner / Ni kan inte dölja mig"

the whirlwind stalking the garland's appalling peacocks syftar bland annat på de åtta första raderna i den första dikten i Collected poems av Sylvia Plath (1981): "Through portico of my elegant house you stalk / With your wild furies, disturbing garlands of fruit / And the fabulous lutes and peacocks, rending the net / Of all decorum which holds the whirlwind back. / Now, rich order of walls is fallen; rooks croak / Above the appalling ruin; in bleak light / Of your stormy eye, magic takes flight / Like a daunted witch, quitting castle when real days break."

smörjelsen mottagande mysteriets öppna leksaker syftar bland annat på den första strofen i den första dikten i Framtidens skugga av Edith Södergran (1920): "Leksaker äro alla människor. / Leksak var jag själv i går. / I dag är jag den som öppnar mysteriet. / Jag vill att alla skola komma till mig, / jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår. / Eld och blod och framtidens smörjelse skolen i mottaga ur mina händer. / Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden."

snön lösande eterns leende förakt syftar bland annat på de två första stroferna i den första dikten i Moln av Karin Boye (1922): "Se de mäktiga moln, vilkas fjärran höga toppar / stolta, skimrande resa sig, vita som vit snö! / Lugna glida de fram för att slutligen lugnt dö / sakta lösande sig i en skur av svala droppar. // Majestätiska moln – genom livet, genom döden / gå de leende fram i en strålande sols sken / utan skymmande oro i eter så klart ren, / gå med storstilat, stilla förakt för sina öden."

schalarna hållande gräsmottets ohörda barrbrätten syftar bland annat på den första dikten i Tuvor av Harry Martinson (1973): "Gran står tätt invid gran. / De schalar sig samman / håller ett barrbrätte över linneornas klockor. / Lågt fladdrar gräsmottet framåt / med ohörda vingslag. / Här viskar skogen i Norden / sin minsta visa."

ormen försvunnen i huvudets höst eller vår syftar bland annat på den första dikten i Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf (1966): "Om hösten eller om våren – / Vad gör det? / I ungdomen eller i ålderdomen – / Än sen? / Ändå försvinner Du / i bilden av det Hela / Du är försvunnen, Du försvann / nu, nyss / eller för tusen år sen / Men själva Ditt försvinnande / är kvar."

hundens stjärnor som på snön och stormvind vit syftar bland annat på den första dikten i Angelägenhet av Gunnar Björling (1940): "Snön och som på en skogsstig / vit / i rymd ett sus / och här / och för en timme sedan / och tassande en liten ljusbrun hund / och som stjärnor blänker täckta lyktors ljus / snart ökar blott i rymden stormvinds brus / snön och som på en skogsstig / vit."

kardelen gömmande ådrornas ovillkorliga vindförväntan syftar bland annat på den första dikten i Segel av Folke Dahlberg (1959): "Jag behöver inga fribord och ingen köl, / däremot segel – ovillkorligen / behöver jag segel, en sida luft / och högrest tomrum hakat fast / vid mina segel. När inte längre / ådrorna betyder något (däremot / repen med kardeler och gömda hjärtan) / drar vi ett andetag i vindförväntan, / lyssnar mot ärriga vattenslätter / i låg belysning. Segelklar!"

mättnaden öppnande regnbågens slutna djup syftar bland annat på bildbehandlingstermen mättnad (engelska saturation), som anger mängden gråhet i en färg. Ju mer mättad en färg är desto starkare eller renare är den; ju mindre mättad färgen är desto gråare är den. Man kan med bildbehandlingsprogram göra digitala bilder mer eller mindre mättade, mer eller mindre gråa.

stenen återgivande träets vilda tyg syftar bland annat på de två första styckena i Hällristningar och hällmålningar i Sverige (1989):

Hällristningar och hällmålningar hör till våra mest fascinerande och samtidigt mest svårtolkade fornlämningar. Detta kan synas egendomligt, eftersom vi här möter så många realistiska bilder från vår forntid. Från gravarna kommer däremot endast ett begränsat urval föremål som de döda fått med sig, och boplatsmaterialet består huvudsakligen av sten- och lerföremål. Allt tyg och trä är så gott som försvunnet.

På hällristningarna ser vi emellertid hur man plöjer, hur man rider och kör med häst och vagn. Skeppen "seglar" över hällarna. Forntidens djur är avbildade, både vilda och tama. Slutligen finner vi människan själv, ibland avbildad med lyftade vapen, yxor och spjut, ibland i livets mest enskilda handling. Ofta är detta återgivet med skicklighet och stor kraft.

tavlan förklarande kärlekens ursprungliga tecken syftar bland annat på de två första styckena i Tecknens rike: En berättelse om kineserna och deras skrivtecken av Cecilia Lindkvist (1989):

Varför ser de kinesiska tecknen ut som de gör?

Den frågan har fascinerat mig ända sedan jag började läsa kinesiska för Bernhard Karlgren vid slutet av 50-talet. Karlgren lärde aldrig ut ett tecken utan att också förklara hur det var sammansatt och vad man visste om dess ursprungliga former. Han gav tecknen en historia och det gjorde dem levande och fattbara. Själv var han då sedan decennier en av världens främsta experter på det kinesiska språket, men hans kärlek till tecknen var ännu pojkaktigt frisk och med till synes outsläcklig iver drog han sina teckenanalyser så kritdammet stod som en dimma runt tavlan.

isen inträngande i tidens ojämförliga fädernesland syftar bland annat på det första stycket i Svensk historia av Alf Henriksson (1963): "År 1847 stod det klart för professor Sven Nilsson i Lund att Sverige en gång i tiden hade varit täckt av is, vilket en norsk geolog som hette Esmark nyligen hade påstått. Tio år senare framträdde andra framstående forskare och sade detsamma, och mot seklets slut hade nyheten om istiden hunnit tränga in i läroböcker för de högre skolorna men däremot inte i Läsebok för Folkskolan, varur de ojämförligt flesta svenskar hämtade sitt vetande om fäderneslandets förgångna. I denna viktiga skrift utbröt inte istiden förrän 1900-talet var inne."

lyssnarna jämförande framställningens komiska läsare syftar bland annat på ungefär första halvan av det första stycket i Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld av Åke Hultkrantz (1991): "Den nordiska mytologin har en alldeles speciell karaktär. Den avviker på flera sätt från de mytologier som kunnat upptecknas i den utomeuropeiska världen. De närmaste jämförelserna finner man i keltisk och grekisk mytologi. Endast i dessa mytologiska system finner man den episka bredd och variationsrikedom som nordisk mytologi erbjuder. Den enkla, robusta och dramatiska framställningen med sina komiska poänger har inte bara fascinerat oss sentida norbor, den har lockat lyssnare och läsare från helt främmande kulturer."

ögat uppskattande förståelsens bedrägliga repertoar syftar bland annat på ungefär första halvan av det första stycket i Hieroglyfernas värld: Nyckeln till egyptisk konst och kultur av Richard H. Wilkinson (1992): "Fornegyptisk konst röner stort intresse i den moderna världen och uppskattas inte bara av konststuderande utan av människor på alla livets områden. Men egyptiska konstverk kan ofta te sig bedrägligt enkla och mycket kan förbli dolt för en blick som saknar kunskap om den symboliska repertoar som användes av de gamla konstnärerna och hantverkarna. Avsikten med många egyptiska konstverk var faktiskt att de skulle 'läsas' symboliskt och de hade ett underliggande budskap som utgjorde en väsentlig del av kompositionen. De egyptiska hieroglyfernas färger, material, antal och framför allt utformning var alla en del av detta symboliska språk som, om man lär sig det, öppnar den egyptiska konsten för en förståelse som går långt utöver vad det otränade ögat kan se."

högslätten fullföljande ceremonins distinkta arkeologi syftar bland annat på det första stycket i Saharas gåtfulla klippmålningar av George Cristea (2001): "Tassili n'Ajjer i Algeriet är en högslätt i Sahara som innehåller några av historiens tidigaste avbildningar av människor. George Cristea – författaren till denna bok – utforskade området mellan 1971 och 1976, och har sedan varit tillbaka flera gånger för att fullfölja sina arkeologiska forskningar med också en analys av det liv och de ceremonier som avbildas på dessa klippmålningar. Det märkliga med dessa målningar är att de skapats under en mycket lång tid från cirka 8000 före Kristus fram till vår egen tid, och att figurerna berättar om åtminstone fem olika kulturer och "stilar" som avsatt distinkta formskillnader under denna långa period."

taggarna slutande uppmärkningsspråkets öppnande väv syftar bland annat på uppmärkningsspråket HTML (HyperText Markup Language), som används för att strukturera information på webbsidor och ange hur den ska visas i webbläsare, exempelvis som rubrik, stycke, bild eller länk. Detta görs med starttaggar, som anger var något börjar, och sluttaggar, som anger var något slutar. Exempelvis anger starttaggen <p> att ett stycke börjar och sluttaggen </p> att ett stycke slutar. p står för övrigt för "paragraph". Det finns också självslutande taggar utan sluttagg. Exempelvis anger taggen <img src="krans.jpg" alt="Krans av olika slags rosor"> att bilden "krans.jpg" ska visas och att texten "Krans av olika slags rosor" ska visas om bilden inte är tillgänglig, exempelvis om den råkat raderats. img står för övrigt för "image", src för "source" och alt för "alternate text".

Tavla VI

varp och varp är homonymer (har samma stavning och uttal men olika ursprung) och betyder bland annat "hög av stenar eller pinnar som uppkommit då förbipasserande på platsen för ett mord eller en dödsolycka enligt äldre folktro kastat sådana föremål till skydd mot den omkomnes vålnad" respektive bland annat "alla trådar i en vävs längdriktning mellan vilka inslaget slås in (även om sådana trådar i en färdig väv)".

flor och flor är homonymer och betyder bland annat "hårlik betäckning eller lugg på ruggade tyger och sammetsvävnader" respektive bland annat "ett slags rött färgämne berett av blommor från safflor (färgtistel)".

flora förekom förr i handelsspråk som beteckning för den bästa sortens indigo.

blond och blond är homonymer och betyder bland annat "ett slags skira spetsar, ursprungligen av råsilke, senare även av andra ämnen" respektive bland annat "ljushårig".

en face [aŋfas'] betyder bland annat "ansikte sett rätt framifrån".

musslans femte fas syftar bland annat på planeten Venus femte fas, som motsvarar månens femte fas (fullmåne). Musslan är ett av den romerska gudinnan Venus attribut. Månens åtta faser är nymåne, tilltagande skära, första kvarterets halvmåne, tilltagande halvmåne, fullmåne, avtagande halvmåne, tredje kvarterets halvmåne och avtagande skära.

flo och flo är homonymer och betyder bland annat "den del av golvet i en ladugård eller i ett stall som ligger bakom båsen eller spiltorna, ibland även innefattande den invid båsen placerade gödselrännan" respektive bland annat "lager av horisontellt lagda föremål".

Ryggens paradis med listig not [...] liknar underjordens rygg med not är en lek med det mångtydiga sumeriska ordet edin, som bland annat kan betyda "bak, rygg, ryggrad", kanske är ursprunget till Eden, namnet på det bibliska paradiset, och, något motsägelsefullt, är en beteckning på Underjorden. Se även not till prologen ovan.

not och not är homonymer och betyder bland annat "gräns eller gränslinje mellan mark- eller sjöområden, som är utmärkt genom gräns- eller råmärken av något slag" respektive bland annat "rörligt fiskredskap som vanligen består av ett mer eller mindre välvt nät och på mitten ofta är försett med en lång säck som dras genom vattnet med hjälp av en lina på vardera sidan".

var och var är homonymer och betyder bland annat "skyddande eller prydande hölje av tyg närmast en kuddes eller dynas stoppning" respektive bland annat "vakthund".

råk och råk är homonymer och betyder bland annat "spricka eller rämna (med öppet vatten) i istäcket på en vattensamling" respektive bland annat "avskräde, avfall; slaktavfall av djur; numera i synnerhet om (det uttagna) innanmätet av fisk (stundom även med inbegrepp av de avskrapade fjällen)".

rusk och rusk är homonymer och betyder bland annat "avskräde, avfall, boss, bråte" respektive bland annat "snusk".

puls och puls är homonymer och betyder bland annat "avslag på frieri" respektive bland annat "det tempo något rör sig i".

pjosk och pjosk är homonymer och betyder bland annat "löjlig eller struntförnäm flärd, prål" respektive bland annat "småtroll".

kalk och kalk är homonymer och betyder bland annat "kalksten, i synnerhet om kalksten i tekniskt eller ekonomiskt bruk" respektive bland annat "bägare, pokal, bland annat syftande på bägarlika eller såsom bägare uppfattade föremål".

träck och träck är homonymer och betyder bland annat "avdelning eller mönster i väv" respektive bland annat "exkrementer, avföring".

ark och ark är homonymer och betyder bland annat "ett slags mussla" respektive bland annat "ett fyrkantigt stycke papper".

gallans syftar bland annat på sumeriska demoner som drar ner människor till dödsriket samt två av humoralpatologins fyra kroppsvätskor: gul galla från levern och svart galla från mjälten. De andra två kroppsvätskorna i den av Hippokrates (cirka 460 före Kristus - 370 före Kristus) skapade läran är blod och slem. Det antogs att en människas karaktär avgjordes av vilken kroppsvätska hon hade överskott av. Sanviniker med överskott av blod var livliga, ombytliga, fåfänga, glada och välvilliga. Koleriker med överskott av gul galla var hetlevrade, stolta och modiga. Melankoliker med överskott av svart galla var grubblande, känsliga, stillsamma och misstänksamma. Flegmatiker med överskott av slem var sävliga, lugna, likgiltiga och senfärdiga.

hamn och hamn är homonymer och betyder bland annat "trygg och säker tillflyktsort" respektive bland annat "den yttre skepnad som tänkes såsom hölje omkring själen".

harens syftar bland annat på ett av den romerska gudinnan Venus attribut, som representerade fruktsamhet.

vin och vin är homonymer och betyder bland annat "alkoholhaltig vätska framställd genom jäsning av bär- eller fruktsaft, i synnerhet använd såsom måltidsdryck" respektive bland annat "fåglars parningslek eller spelplats".

os och os är homonymer och betyder bland annat "anatomisk term för mun" respektive bland annat "strömt ställe i sjö, å eller kärr där vattnet om vintern inte fryser till".

kall och kall är homonymer och betyder bland annat "som saknar entusiasm eller intresse för någon eller något" respektive bland annat "vall eller bank av upptornade isflak, i synnerhet invid stranden".

fly och fly är homonymer och betyder bland annat "vardera av de triangelformiga, om hullingar påminnande skivor som avslutar ett ankares eller en draggs armar och som när ankaret eller draggen fälls griper fast i bottnen" respektive bland annat "sidländ, sank äng".

black och black är homonymer och betyder bland annat "kloss av järnbeslaget trä eller järn som tudelad och försedd med urholkningar för ben eller arm förr smiddes eller låstes fast ovanför ankeln eller ovanför handloven på en fånge eller fästes med järnkedja och järnboja vid fångens ben eller arm" respektive bland annat "matt, vag, oklar, färglös, trist".

I en kommentar till sin översättning av Gilgamesheposet skriver Lennart Warring och Taina Kantola bland annat detta: "Vilken symbolik som de mystiska föremålen [pukku och mekku] har är okänt. Simo Parpola anser att de motsvarar dadelkärnan och palmbladet i den judiska mystiska traditionen. De symboliserar de manliga och kvinnliga krafterna i kosmos. De är förenade, enligt det kabbalistiska standardverket Bahir, i en sfär som kallas Vishetens hav. Detta kan jämföras med Apsu, vars sumeriska betydelse är Vishetens ocean."

struss och struss är homonymer och betyder bland annat "den smala del av en blåsbälg genom vilken luften pressas ut" respektive bland annat "smycke i form av likt en buske ordnade pärlor eller diamanter".

Tavla VII

En färglös vindil över det heta havet [...] Kappans bleka rygg är dold bakom veck: Orden på dessa tretton rader kommer från scenanvisningarna till den första scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957). (Orden kommer givetvis i annan ordning och har givetvis annan innebörd än i originaltexten.)

Redan bortom spetsen, eggen. / Redan bortom greppet, knappen: Syftar bland annat på det svärd den grekiske hjälten Aias enligt legenden kastade sig på när han begick självmord. Detta självmord visas för övrigt på scenen i Sofokles drama Aias, vilket var mycket ovanligt i antikens grekiska dramer.

skammen [...] I fjärran blöder klingan, hjaltet / I fjärran sölas handen, armen. / I fjärran offras herdar, boskap: Syftar bland annat på när den grekiske hjälten Aias enligt legenden sinnesförvirrad dödade härens boskapshjordar och herdar istället för härförarna Agamemnon och Menelaos samt medtävlaren Odysseus, som han avsett, och den skam han kände efteråt.

guden: Syftar bland annat på gudinnan Athena, som orskade den sinnesförvirring som nämns i kommentaren ovan och hjälpte Odysseus att vinna den fallne Achilleus vapen (se kommentaren nedan).

domen: Syftar bland annat på den dom som sa att den fallne Achilleus vapen skulle tilldömas den värdigaste av de grekiska hjältarna, vilket Aias ansåg att han var; vapnen tilldömdes dock Odysseus.

den breda skölden: Syftar bland annat på Eurysakes, Aias son med den frygiska kungadottern Tekmessa, vars namn betyder "bred sköld".

Från kratern flödar vin mot marken: I det forna Grekland var dryckesoffret den vanligaste typen av offer. Vin, mjölk, honungsvatten, välling, öl, svavelblandat vatten eller någon annan vätska hälldes från en bägare (krater) till en rituell tallrik (patera) eller direkt på marken.

Trumman har fallit. Solbrännan bleknar [...] stiger mot rökelsemolnens grus: Orden på dessa tretton rader kommer från scenanvisningarna till scenen med flagellanterna i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957). (Orden kommer givetvis i annan ordning och har givetvis annan innebörd än i originaltexten.)

Punktens tvilling klyvs: Syftar bland annat på den gradvisa förståelse av atomklyvning som ledde fram till skapandet av atombomben. Omkring år 1900 drog fysikerna Pierre och Marie Curie slutsatsen att atomkärnan, som man tidigare trott var stabil och odelbar, kunde frigöra enorma mängder energi. De visste dock inte hur detta faktum kunde utnyttjas i praktiken. 1932 lyckades britten John Cockcroft och irländaren Ernest Walton klyva en atom. Klyvningen frigjorde dock inte tillräckligt med energi för att starta en kedjereaktion. 1938 lyckades tyskarna Otto Hahn och Fritz Strassman klyva kärnor av grundämnet uran. Kort därefter upptäckte franska fysiker att klyvning av urankärnor frigjorde neutroner. Man började fundera över om dessa "fritt svävande" neutroner kunde klyva de intilliggande uranatomerna och på så sätt starta en explosiv kedjereaktion.

Enigheten: Syftar bland annat på Trinity ("treenighet"), täcknamnet på provsprängningen av den första kärnladdningen 16 juli 1945 i ökenområdet Alamogordo i södra New Mexico i USA, och den kristna föreställningen om treenigheten, alltså att Gud är en enda till sitt väsen men samtidigt tre personer – Fadern, Sonen och Anden. Enligt denna föreställning kunde exempelvis Gud som Jesus (Sonen) stiga ner till jorden och samtidigt vara kvar i himlen!

Fadern: Syftar bland annat på Robert Oppenheimer, som kallas atombombens fader eftersom han ledde Manhattanprojektet, [4] Namnet kom från att hela projektet samordnades från ett kontor på Manhattan i New York. kodnamnet för det hemliga forskningsprojektet bakom USA:s framtagande av den första atombomben 1945, och den kristne gudens första person (se även noten ovan).

Fadern blir till tid: När kärnladdningen detonerade vid Trinity-testet (se not om enigheten ovan) sägs Robert Oppenheimer ha tänkt på några rader i den hinduiska skriften Bhagavad Gita. Så här beskriver han det själv i en intervju från 1965: "We knew the world would not be the same. A few people laughed... A few people cried... Most people were silent. I remembered the line from the Hindu scripture the Bhagavad Gita; Vishnu is trying to persuade the prince that he should do his duty, and to impress him takes on his multi-armed form, and says: 'Now I am become death, the destroyer of worlds.' I suppose we all thought that, one way or another." Raderna Robert Oppenheimer mindes kommer från kapitel 11, strof 32. Originalet på sanskrit lyder: "kālo 'smi loka-kṣaya-kṛt pravṛddho / lokān samāhartum iha pravṛttaḥ" Ordförklaringar: kālaḥ - tid; asmi - jag är; loka - världarnas; kṣaya-kṛt - förintare; pravṛddhaḥ - mäktig; lokān - alla människor; samāhartum - förstöra; iha - i den här världen. I Martin Ganstens översättning (2001) lyder raderna: "Tiden är jag, den åldrige världsförgöraren, / hitkommen att uppsluka världen." I den svenska versionen av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupadas [5] A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada grundade Hare Krishna-rörelsen. översättning (1985) lyder raderna: "Jag är tiden, världarnas mäktiga förintare, och Jag har kommit för att förgöra alla människor." Sanskritordet – kālaḥ – som Robert Oppenheimer översätter med "death" ("döden") kan alltså också översättas med "tiden", vilket jag tycker passar bättre i sammanhanget. I den långa kommentaren i den svenska versionen av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupadas översättning står bland annat följande: "Tid är förintelse, och alla manifestationer kommer enligt den Högste Herrens önskningar att utplånas. Detta är naturens lag."

Ordet blir till kött: Syftar bland annat på att Peter Englund i Brev från nollpunkten (1996) apropå de upptäckter som gjort utvecklandet av atombomben möjligt skriver: "Än så länge hade denna nya bomb varit teori, svarttavelskludd i tankspridda fysikers tjänsterum, men nu hade ordet börjat bli kött. Och det var som sagt världskriget som gjort något sådant möjligt." Syftar bland annat också på början av Johannesevangeliet om Jesus i begynnelsen och Jesus som blev människa. I Bibel 2000 lyder kapitel 1, vers 1-5: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Och kapitel 1, vers 15: "Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning."

Sanden blir till glas: När den första atombomben detonerade vid Trinity-testet (se not om enigheten ovan) smälte ökensanden och blev till en glasliknande, radioaktiv massa.

Stjärnan [...] Guden: Syftar förstås på atombomberna som fälldes över Hiroshima 6 augusti och Nagasaki 9 augusti 1945 men också bland annat på grekiska myter om hjältar som blev stjärnbilder och romerska kejsare som upphöjdes till gudar från och med Julius Caesar. [6] Om Julius Caesar och även hans efterföljare Augustus var kejsare kan diskuteras. I praktiken var de väl det, men de kallade sig såvitt jag förstår själva inte kejsare utan primus inter pares ("den främste bland likar").

Himlen svartnar [...] Röken gulnar: Syftar bland annat på historikern Peter Englunds beskrivning av världens färger när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 9 augusti 1945 i Brev från nollpunkten (1996): "Svart, gult och purpur. Så lyste det. För världen hade plötsligt blivit trefärgad, och färgerna var inte de rätta och inte ens de naturliga. Himlen var svart. Jorden var purpur. Och mellan himmel och jord steg moln av gul rök." Röken syftar också på den innebörd ordet har i begreppet ragnarök, jordens undergång och pånyttfödelse i den nordiska mytologin, nämligen "öde" eller "mörker". Den innebörden har ordet för övrigt också i mina dikter "samtidsbild I" och "samtidsbild II" (1995), skrivna med anledning av Frankrikes provsprängningar av atombomber på Moruroa-atollen. [3] Ragnarök betyder "makternas öde" eller "makternas mörker". Rent konkret innebär det att bland annat asagudarna Oden och Tor dör under den stora slutstriden mot kaosmakterna.

Mörket bländar: Syftar bland annat på historikern Peter Englunds beskrivning av ljuset när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 9 augusti 1945 i Brev från nollpunkten (1996): "Ett bländande ljus. Ett blixtljus. Inget vanligt ljus. Det är frågan om det ens var något vi i vardagslag kallar för ljus. Det var ljus blott i en fysikalisk mening. Ett abnormt ljus, ett ljus så starkt att dess sken gjorde det omöjligt att se, vilket innebar att det vänts i sin motsats och blivit till ett mörker, ogenomträngligt vitt."

Vingen blöder ännu inte: Anspelning på min dikt "samtidsbild I" (1995), skriven med anledning av Frankrikes provsprängningar av atombomber på Moruroa-atollen ganska exakt femtio år efter att atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki.

Facklornas brus lyser utanför regnet [...] Handen tystnar, ler, kryper till rätta: Orden på dessa tretton rader kommer från scenanvisningarna till den sista scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957). (Orden kommer givetvis i annan ordning och har givetvis annan innebörd än i originaltexten.)

Tavla VIII

flodens brus: "Tigris-floden brusar, precis som den gjort hela natten nedanför det öppna fönstret till mitt hotellrum", skriver jag 9/7 2011 i Hasankeyf, där ramberättelsen i Han som såg Källan utspelar sig. Citatet återfinns ovan i början av kommentarerna och i reseskildringen Hårda dagar, mjuka nätter. Jag tyckte att bruset var mycket högre än det utifrån flodens storlek borde vara och funderade ett tag på om det kanske var något annat som brusade men kom fram till att bruset absolut kom från Tigris.

Apsu: Akkadiska för "djupt vatten", "hav", "kosmiskt underjordiskt vatten", "det medvetna havet", "vishetens ocean". Den kosmiska urkällan, som i sumeriska texter beskrivs som outgrundlig och osynlig. I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att den omfattande mytologin kring Apsu bland annat sade att "denna sötvattensocean fanns under marken och därmed utgjorde grunden på vilken världen vilar".

Nagbu: Akkadiska för "underjordiskt vatten", "grundvattennivå", "källflod", "källa", "allt" "helhet (av visdom, dyrkan, människor)". Ordet nagbu används exempelvis i den första raden i Gilgamesheposet och den första raden i det här eposet, vars fyra första ord och titel de facto är en översättning av de tre första orden i Gilgamesheposet – "ša nagba īmuru". Jag har alltså valt översättningen "Han som såg Källan", som jag tycker passar bäst i mitt epos, medan Lennart Warring och Taina Kantola i sin översättning av Gilgamesheposet valt översättningen "Han som såg Djupet", som de tycker passar bäst i det sammanhanget.

Uruks mur: I Gilgamesheposet står på Tavla I, rad 16-19 enligt Lennart Warring och Taina Kantolas översättning följande:

Gå upp på Uruks murar, vandra runt!
Inspektera grunden, granska murverket!
Vittna om att tegelstenarna är brända
och att grunden har lagts av De sju rådgivarna.

I kommentarer står bland annat detta: "Uruk var en av Sumers största städer. Muren kring staden var nio km lång." Och detta: "Brända tegel var tegel av högsta kvalitet och användes enbart i betydelsefulla byggnader." Och detta: "De sju rådgivarna [...] var sju gudomliga varelser som enligt mesopotamisk tradition lärde ut skrivkonst, astronomi, astrologi, matematik, medicin och hantverk till människorna."

Genom kungen föds lin och korn [...] Genom honom växer livet sig långt i palatset: Dessa nio rader är en ganska fri översättning av rad 22-31 av en engelsk översättning av den sumeriska texten "A balbale to Ninurta (Ninurta F)", som i original lyder sålunda:

Through the King, flax is born; through the King, barley is born. Through him, carp floods are made plentiful in the river. Through him, fine grains are made to grow in the fields. Through him, carp are made plentiful in the lagoons. Through him, dead and fresh reed are made to grow in the reed thickets. Through him, fallow deer and wild sheep are made plentiful in the forests. Through him, macgurum trees are made to grow in the high desert. Through him, syrup and wine are made plentiful in the watered gardens. Through him, life which is long is made to grow in the palace.

Hela texten kan läsas här: A balbale to Ninurta (Ninurta F): translation. En balbale är enligt Esther Flückiger-Hawker i Urnamma of Ur in Sumerian Literary Tradition en slags hymn som normalt saknar titel. Vad gäller stilen i en balbale skriver hon att repetitiv parallellism ofta används.

macgurumträden: Jag har inte hittat någon relevant information. En inte alltför vågad gissning är att ingen vet vilket slags träd som avses och att det akkadiska ordet macgurum därför lämnats oöversatt.

Tavla IX

Zodiakens hus syfter bland annat på detta: "Det finns tolv hus i horoskopet, som svarar mot zodiakens tolv stjärntecken. Där stjärntecknen säger hur, säger husen i stället var de olika krafterna verkar. De visar på livets olika miljöer. Också husen är jämnstora, med 30° var av hela horoskopets cirkel (horoskopi.se).

bergets hus syftar bland annat på Ekur (sumeriska "bergshus"), där gudarna samlades i Gudarnas trädgård. Ekur var också den heligaste byggnaden i forna Sumer.

herdens hus syftar bland annat på Dumuzis hus, ett av namnen på Underjorden i det forna Sumer. Enligt en myt är bakgrunden kortfattat denna: Inanna stiger ner till Underjorden, som ingen som kommit dit kan lämna. Hon blir ett lik och hängs på en krok. För att hon ska återfå livet måste någon annan ta hennes plats. Först föreslås tre av Inannas tjänare, men Inanna säger nej eftersom tjänarna sörjt hennes död. Sedan föreslås Inanns make Dumuzi. Inanna säger ja eftersom han inte sörjt hennes död. Dumuzi var bland annat herdarnas gud och kallas herden i sumeriska texter.

bläckets hus syftar bland annat på bläckhus, en ålderdomlig och sällsynt benämning på bläckhorn.

Tesarens hus: Att tesa ull betyder att dra ut den så att fibrerna ligger löst och inte hopsamlade i ulltottar.

Hjulets hus syftar bland annat på hjulkors, exempelvis en ganska vanlig hällristning som ofta tolkas som symbol för solen.

Musa, utstå bitter nymfens aningslösa / kval: Hyperions fördärv och branta längtan, / årens valv, Poseidons gud, Kalypsos hemkomst, / Trojas hav och kretslopp. Sångmöns livstråd irrar!: Orden är lånade från början av Odysséen av Homeros i Ingvar Björkesons översättning (1995), närmare bestämt sång 1, rad 1-21. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil (förutom formordet och):

Musa, berätta om mannen, den mångbefarne, som länge
irrade kring sen han härjat Troja, den heliga staden.
Många människors länder och kynnen lärde han känna,
talrika var de val han tvingades utståhavet
under sin kamp för eget liv och kamraternas hemkomst.
Männen kunde han dock ej rädda, hur än han försökte,
ty de beredde själva brottsligt sin död, dessa dårar
när de åt aningslöst upp Hyperions, solgudens, oxar;
hemkomstens åtrådda dag tog därför denne ifrån dem.
Börja varhelst du vill; låt oss också höra, o sångmö!
Alla de andra, de som undgått det branta fördärvet
var redan hemma, frälsta från krig och havsdjupens faror.
Ensam han, förtärd av längtan till härden och hustrun,
kvarhölls inne i grottans valv av en mäktig gudinna,
nymfen Kalypso, som hett begärde honom till make.
Men när den tiden kom i årens kretsloppgudar
spunnit en återkomst till Ithaka i hans livstråd,
undslapp han inte ens där, i sitt eget hem och bland landsmän,
plågor och bitter strid. Alla gudarna ömkade honom,
utom Poseidon som grymt lät den gudalike Odyssevs
känna hans vredgade hat tills han nådde fädernejorden.

Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster, / flammande av Pallas ödesdigra hjärtan, / så egiden, Mentors zeus, Laërtes ljungeld, / likblek flyr för dotterns främsta lansars byte: Orden är lånade från slutet av Odysséen av Homeros i Ingvar Björkesons översättning (1995), närmare bestämt sång 24, rad 526-548. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil (förutom formorden som, av, och för):

Nu slog Odyssevs till med med sin lysande son mot de främsta
som de förgjorde med svärd och med dubbelspetsade lansar.
Alla skulle de dräpt och inget fått återse hemmet
om inte Pallas Athena, dottern till Zeus med egiden,
ropat med dånande röst och hejdat fiendeskaran:
"Sluta, Ithakiska män, med dessa förödande strider
innan det utgjuts än mer blod! Dra er genast tillbaka!"
Så löd Athenas ord och de greps av likblek förfäran.
Vapnen släppte de tvärt, vartenda ett föll till marken
när de fick höra gudinnans röst – så skräckslagna blev de.
In emot staden flydde de nu för brinnande livet.
Men med sin fulla kraft bröt Odyssevs, den prövade hjälten,
fruktansvärd fram, som rymdens örn dyker ned mot sitt byte.
Samma stund vräkte Zeus från skyn sin flammande ljungeld
– mitt framför dotterns fot slog den rykande blixten mot jorden.
Till kung Odyssevs vände sig då Athena och sade:
"Ättling till Zeus, Laërtes' son, du uppfinningsrike!
Upphör nu med en strid som är ödesdiger för alla
så att du inte förtörnar Zeus, den fjärrsynte guden."
Hjälten lydde gudinnan strax och gladdes i hjärtat.
Alltjämt Mentors avbild i allt, till röst och till skepnad,
stiftade sedan Athena, aigisbärarens dotter,
helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter.

flyktig Tiberns [...] Laviniums [...] parcer [...] Junos [...] fromhet [...] alba: Orden är lånade från början av Aeneiden av Vergilius i Ingvar Björkesons översättning (1988), närmare bestämt sång I, rad 1-22. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Vapen sjunger jag om och hjälten som flyktig från Trojas
kuster av ödet drevs till Laviniums strand och Italien
Länge, förföljd av Junos hat och långsinta grymhet
var han en lekboll till lands och sjöss för himmelska makter,
länge måste han utstå krig tills en stad kunde grundas
och han till Latien fört sina gudar, varifrån Albas
fäder stammar, latinernas ätt, det mäktiga Roma.
Musa, förtälj om skälen härtill! Säg hur gudarnas drottning
blev i sin värdighet kränkt, vad harm har fått henne störta
in i så ändlösa faror och kval en man som var allmänt
känd för fromhet – är vreden så stor i olympiska hjärtan?
Mitt mot Italiens land och Tiberns avlägsna mynning
låg det gamla Karthago som tyriska flyktingar anlagt,
rikt på naturtillgångar och guld, och vilt i sin krigslust.
Juno, sade man, älskade mer den platsen än andra,
ja, långt högre än Samos' ö. Här fanns hennes vapen,
här hennes vagn. Som sitt mål såg hon redan nu att förläna
världsherravälde åt denna stad, om ödet så tillät.
Likväl hade hon hört att ett folk som fötts ur dardaniskt
blod var bestämt att en dag lägga tyrers borg i ruiner;
vida härskande, stolt och krigiskt, skulle det bringa
Libyens rike på fall, ty så spanns parcernas trådar.

Lavinium syftar bland annat på en stad i mellersta Italien, som numera heter Pratica di Mare, grundades av Aeneas och uppkallades efter hans andra hustru Lavinia (se citatet från Aeneiden nedan).

alba syftar bland annat på a) en genre inom den erotiska provencalska lyriken på 1100- och 1200-talen, närmare bestämt en sång som älskande och en vaktande vän sjunger i gryningen och där väktaren uppmanar de älskande att skiljas innan den äkta mannen kommer hem, b) Alba, en stad grundad av Aeneas son, och c) en fotsid vit klädnad, ursprungligen använd som dopdräkt, numera även av präster under mässhaken.

Aeneas [...] ekon [...] dubbelvikta [...] gehänget [...] knä, Anchises [...] harmens: Orden är lånade från slutet av Aeneiden av Vergilius i Ingvar Björkesons översättning (1988), närmare bestämt sång XII, rad 926-952. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Av stöten
faller med dubbelvikt knä den väldige Turnus till marken.
Alla rutuler rusar då upp med ett skri, och omkring dem
dånar bergen, från höglänt skog rullar ekot tillbaka.
Bedjande sträcker Turnus sin hand, ser upp mot Aeneas
ödmjukt: "Detta förtjänade jag, och begär ej förskoning.
Utnyttja segern nu. Men rör dig en olycklig faders
sorg, då ber jag dig, du som ägt i Anchises hans like,
visa barmhärtig nåd i hans ålders höst emot Daunus,
ge min kropp åt de mina – vid liv eller fråntagen ljuset
om du så föredrar. Du har vunnit, ausoner har sett mig
utsträcka slagen min hand. Till maka får du Lavinia.
Sätt en gräns för ditt hat." Med lågande blickar och svärdet
lyftat stod Aeneas, men nu höll han handen tillbaka,
tvekande mer och mer, ty orden kom hjärtat att vekna,
då han med ens fick syn på det olyckdigra gehänget
över den fallnes skuldra, och bältet med bucklor som glänste
– de som den unge Pallas bar när han fälldes av Turnus;
nu hade denne fäst sin segertrofé över axeln.
Anblicken av detta rov som väcker en ohygglig smärtas
minne till liv igen tänder upp hos Aeneas en måttlös,
fruktansvärd harm: "Skulle du slippa undan, iklädd det byte
du från de mina tog? Det är Pallas, Pallas som straffar
med detta sår ditt brottsliga blod och ger dig åt döden."
Rasande driver han in sitt svärd i fiendens hjärta
medan han talar. En köld får Turnus' lemmar att stelna
och med en bitter klagan flyr hans ande till Hades.

Aeneas syftar bland annat på hjälten i Aeneiden.

gehänget syftar bland annat på en axelrem eller ett bälte för en sabel eller ett svärd.

Anchises syftar bland annat på Aeneas far.

Skyllas [...] feniciernas grace [...] Elpënors [...] Arenes [...] Aias [...] Kirkes: Orden är lånade från Dagbok från det trojanska kriget av Dictys Cretensis (Dictys från Kreta) i Richard McIlwaine Frazers engelska översättning (1966; min översättning till svenska), närmare bestämt bok 6, kapitel 5, där det berättas om början av Odysseus hemfärd från Troja. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

During the same time Ulysses, with two ships he had hired from the Phoenicians, landed on Crete. He had lost his fleet along with his comrades and all of his booty and had barely escaped with his life by using his wits. This disaster had been due to the power of Telamon, who no doubt hated Ulysses for being the cause of Ajax' death.

When Idomeneus asked Ulysses how he had met such misfortunes, he told the story of his wanderings from the beginning. First they had landed at Ismaros, where they had fought, and gained much booty.

Then they had sailed to the country of the Lotus-Eaters, where they had met with a cruel fate.

Then they had gone to the island of Sicily, where the brothers Cyclops and Laestrygon had treated them with every indignity and where Polyphemus and Antiphates, who were the sons of the former, had killed many of them. Finally, however, Polyphemus – he was the king – had taken pity upon them and agreed to a truce. But then they had tried to carry off Polyphemus' daughter Arene, who had fallen desperately in love with their comrade Alphenor. Polyphemus, however, had discovered their plans.

Thus, having been forcibly deprived of the girl, they were driven away – out through the island of Aeolus, on to the island of Circe, and then to the island of Calypso. It was well known how these queens, by using certain charms, enticed their guests to love them. Nevertheless, Ulysses escaped.

Then they had gone to that place where, having performed the requisite rites, they learned of the future from the shades of the dead. Then on past the rocks of the Sirens, whom he had cleverly eluded. And then, finally, he had lost most of his ships and men to Scylla and Charybdis, that savage, whirling pool that sucks down everything within its reach.

Then he and the survivors had come into the hands of Phoenician pirates, and these had mercifully saved them.

Thereupon our king Idomeneus did as Ulysses wished and gave him two ships and much booty and sent him off to Alcinous, the king of the Phaeacians.

Inom parentes kan nämnas att boken utger sig för att vara en ögonvittnesskildring av det trojanska kriget.

Aias död: Se noter till Tavla VII.

Fadermördad av [...] plumpa [...] som spjuten [...] turturduvans [...] drömmar: Orden är lånade från slutet av Dagbok från det trojanska kriget av Dictys Cretensis (Dictys från Kreta) i Richard McIlwaine Frazers engelska översättning (1966; min översättning till svenska), närmare bestämt bok 6, kapitel 15, där det berättas om slutet av Odysseus liv och hans död. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil (förutom formorden av och som):

Meanwhile, however, Telegonus, whom Circe had borne to Ulysses and raised on the island of Aeaea, having grown to manhood, came to Ithaca in search of his father. He was carrying a spear, whose point was the bone of a sea bird, the turtle-dove, which was the symbol of Aeaea, where he was born. When he learned where Ulysses was living off in the country, he went to that place; but the guards there prohibited him entry. Persisting but always being resisted, he began to shout that this was disgraceful, a crime, to prevent a song from embracing his father. But the guards, not knowing that Ulysses had fathered a second son and believing that this was Telemachus who had come to murder the king, resisted ever more fiercely. And thus Telegonus, becoming more and more angry because of this increasingly vehement opposition, ended by killing or wounding many of the guards.

Ulysses, having learned what was happening, thought that this was a young man whom Telemachus had sent to harm him. Accordingly, he entered the fray and let fly with his spear, which he always carried for protection. Telegonus, however, parried the blow; and then, aiming to make a mortal wound and letting fly with his own remarkable weapon, he hit his father.

Ulysses, as he fell, was thankful for this sort of fate. It was all for the best, he thought; by dying at he hands of a foreigner he would prevent Telemachus, whom he dearly loved, from being guilty of parricide. Still breathing, he asked the young man who he was and where he was from and how he had dared to kill Ulysses, the son of Laertes, a man famous for virtues in war and peace.

And then Telegonus realized that this was his father whom he had slain. He wept in a very pitiable way and pulled his hair with both his hands, being terribly tortured because he had caused his father’s death. Then, as Ulysses had asked, he told him his name and the name of his mother and the name of the island where he was born; and he showed him the point of the spear.

And so Ulysses knew that his recurring dream had been correctly interpreted; he had been fatally struck by one whom he had never suspected. And thus, within three days, he died, a man advanced in years, whose strength, however, was as yet unimpaired.

hästens (romarsädets) / eld [...] kluvna [...] flammans [...] epos. Hornets: Orden är lånade från Den gudomliga komedin av Dante Alighieri i Ingvar Björkesons översättning (1983), närmare bestämt Helvetet sång XXVI, rad 47-90, där Odysseus öde i döden beskrivs. Jag har valt att återge varje tersin på en rad med raderna markerade med snedstreck. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

"De dömda finns i flammorna, och varje / bränns av den eld som sluter honom inne."
"Mästare" sade jag, "när nu jag hör dig / har jag fått visshet; men jag trodde redan / att det förhöll sig så, och tänkte fråga:
vem dväljs i lågan där vars topp är delad / så att den verkar stiga från det bålet / där Eteokles lades med sin broder?"
Och han: "Därinne blir Odysseus pinad / med Diomedes; så som de i våldets / gärningar följts åt gör de nu i straffet.
I denna flamma vedergälls försåtet / med hästen som slog upp den bräsch i muren / varur det ädla romarsädet utgick;
där gråts över den list som får den döda / Deidameia sörja sin Achilleus, / och där blir stölden av palladiet straffad."
"Om inifrån sin låga de kan tala" / sade jag, "mästare, då vill jag be dig, / och må min bön vara som tusen böner,
att inte du förvägrar mig att vänta / tills denna kluvna flamma kommer hitåt; / du ser hur jag dras dit av all min längtan."
Han sade: "Vad du ber om är berömvärt / och för den skull beviljar jag det gärna; men tungan bör du avstå från att bruka.
Lämna åt mig att tala, ty jag känner / din önskan väl, och dessa som var greker / kanske ej gärna lånar dig sitt öra."
Knappt hade lågan kommit till det ställe / där ledaren tyckte att plats och tidpunkt / var läglig, förrn jag hörde honom säga:
"O ni där som är två i samma låga, / om jag i hög grad eller ringa vunnit / eder bevågenhet medan i världen
jag levde och skrev ned mitt stora epos, / så stanna här; och en av er må säga / vart han försvann och slutligen fann döden."
Det större hornet på den gamla flamman / begynte då att skälva och att susa / så som en eldslåga för vinden fladdrar
och förde sedan spetsen fram och åter / liksom en tunga när den söker tala, / och fick till sist fram ljud, och tog till orda:

hästens syftar bland annat på Odysseus och Diomedes list med den ihåliga trähästen, fylld med grekiska soldater, som trojanerna lurades att släpa in i sin stad.

romarsädets syftar bland annat på Aeneas.

mitt stora epos syftar bland annat på Aeneiden. Dantes ledsagare är alltså Vergilius.

Undersidan [...] ursprung [...] och [...] dygd [...] kunskap, dristigt [...] lustens: Orden är lånade från Den gudomliga komedin av Dante Alighieri i Ingvar Björkesons översättning (1983), närmare bestämt Helvetet sång XXVI, rad 91-142, där Odysseus får berätta om slutat av sitt liv och sin död. Jag har valt att återge varje tersin på en rad med raderna markerade med snedstreck. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil (förutom formordet och):

"Sedan jag skilts från Kirke som höll kvar mig / ett år och mera i Gaetas närhet / innan Aeneas så benämnde platsen,
kunde ej ömhet för min son, ej vördnad / för åldrig far, ej kärlek jag var skyldig / Penelope som jag bort göra lycklig,
i längden kuva all den heta lusten / som brann hos mig att lära känna världen / och varje bragd, var last hos mänskosläktet.
Den tvingade mig ut på vida havet / med blott ett enda fartyg och det fåtal / kamrater som ej ännu övergett mig.
Längs båda stränder for vi, fram till Spaniens / kust och Marockos, och vi såg Sardinien / och alla öar som det havet sköljer.
Mitt följe liksom jag var redan gamla / och tröga då vi närmade oss sundet / där Herkules har upprest sina stoder
för att ej människan må tränga längre; / vi lämnade på höger hand Sevilla / och hade nyss till vänster lämnat Ceuta.
'O bröder' sade jag, 'som längst åt väster / nu kommit efter hundratusen faror, / den lilla tid av vakenhet som kvarstår
för våra sinnen, den må ni ej neka / att följa solens väg och undersöka / den värld där ingen människa satt foten.
Betänk ert ursprung; ni blev inte födda / att leva som de oskäliga djuren / men till att söka efter dygd och kunskap.'
En sådan iver grep mina kamrater / att ge sig av efter min korta maning / att nu skulle de knappast kunnat hejdas.
Med akten vänd mot morgonen, och kursen / alltmer åt vänster lät vi våra åror / bli vingar för en flykt som aldrig vågats.
Vi såg den andra polens alla stjärnor / stråla om natten, och vår egen sjunken / redan så djupt att havets golv den dolde.
Fem gånger hade månens undersida / hunnit att tändas och bli utsläckt åter / sen vi begynt den dristiga seglatsen,
då dunkelt vi på avstånd kunde sikta / ett berg som tycktes mig så högt, att aldrig / jag någonsin i livet sett dess like.
Glädjen vi kände byttes snart i jämmer, / ty från det nya landet kom en stormvind / som träffade vårt skepp i främre stäven.
Tre varv svängde det runt i vattenvirveln; / vid fjärde varvet vändes aktern uppåt / och fören ned, så som den Högste velat;
över oss alla slöt sig sedan havet."

Buck [...] förstenade [...] spegel [...] Kinch [...] Christines [...] altare [...] Daidalos: Orden är lånade från början av Ulysses av James Joyce (1922; min översättning till svenska), närmare bestämt de nio första styckena. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Stately, plump Buck Mulligan came from the stairhead, bearing a bowl of lather on which a mirror and a razor lay crossed. A yellow dressinggown, ungirdled, was sustained gently behind him on the mild morning air. He held the bowl aloft and intoned:

—Introibo ad altare Dei.

Halted, he peered down the dark winding stairs and called out coarsely:

—Come up, Kinch! Come up, you fearful jesuit!

Solemnly he came forward and mounted the round gunrest. He faced about and blessed gravely thrice the tower, the surrounding land and the awaking mountains. Then, catching sight of Stephen Dedalus, he bent towards him and made rapid crosses in the air, gurgling in his throat and shaking his head. Stephen Dedalus, displeased and sleepy, leaned his arms on the top of the staircase and looked coldly at the shaking gurgling face that blessed him, equine in its length, and at the light untonsured hair, grained and hued like pale oak.

Buck Mulligan peeped an instant under the mirror and then covered the bowl smartly.

—Back to barracks! he said sternly.

He added in a preacher’s tone:

—For this, O dearly beloved, is the genuine Christine: body and soul and blood and ouns. Slow music, please. Shut your eyes, gents. One moment. A little trouble about those white corpuscles. Silence, all.

Malachi "Buck" Mulligan: Påhittad karaktär, delvis baserad på Joyces nära vän Oliver St. John Gogarty.

Stephen "Kinch" Dedalus motsvarar Odysseus son Telemachos och är enligt eso4section.blogspot.com James Joyces litterära alter ego. Några få stycken längre ner i den ovan citerade texten säger Buck Mulligan till Stephen Dedalus: "O, my name for you is the best: Kinch, the knife-blade." En kommentar på m.joyceproject.com säger att "Oliver Gogarty gave the name to Joyce and remarks that it imitated 'the cutting sound of a knife'." Dedalus, svenska Daidalos (grekiska "konstnär), byggde enligt en grekisk myt åt kung Minos på Kreta en labyrint där vidundret Minotauros spärrades in. När Daidalos senare själv spärrades in i labyrinten gjorde han åt sig och sin son Ikaros vingar, och de kunde fly till Sicilien. Ikaros flög dock så nära solen att vaxet i vingarna smälte, och han störtade i det hav som efter honom kallades det ikariska.

Christines: På joyceproject.com står följande om meningen "For this, O dearly beloved, is the genuine Christine": "Mulligan's words imitate the Catholic priest's action of presenting the consecrated host to the congregation, an action which itself recapitulates Jesus' words at the Last Supper ('This is my body ... This is my blood'). The mocking substitution of Christine for Christ briefly makes Mulligan's ceremony a Satanic black mass, since this inverted mass is traditionally celebrated over a woman's naked body."

Introibo ad altare Dei: latin "Gå till Guds altare".

rosenträdgårdarnas bergsblommors [...] rododendron [...] pelargoner [...] jasminerna [...] kaktusars fikonträds: Orden är lånade från slutet av Ulysses av James Joyce (1922; min översättning till svenska), närmare bestämt de 555 sista orden. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil (min översättning till svenska):

the day we were lying among the rhododendrons on Howth head in the grey tweed suit and his straw hat the day I got him to propose to me yes first I gave him the bit of seedcake out of my mouth and it was leapyear like now yes 16 years ago my God after that long kiss I near lost my breath yes he said I was a flower of the mountain yes so we are flowers all a womans body yes that was one true thing he said in his life and the sun shines for you today yes that was why I liked him because I saw he understood or felt what a woman is and I knew I could always get round him and I gave him all the pleasure I could leading him on till he asked me to say yes and I wouldnt answer first only looked out over the sea and the sky I was thinking of so many things he didnt know of Mulvey and Mr Stanhope and Hester and father and old captain Groves and the sailors playing all birds fly and I say stoop and washing up dishes they called it on the pier and the sentry in front of the governors house with the thing round his white helmet poor devil half roasted and the Spanish girls laughing in their shawls and their tall combs and the auctions in the morning the Greeks and the jews and the Arabs and the devil knows who else from all the ends of Europe and Duke street and the fowl market all clucking outside Larby Sharons and the poor donkeys slipping half asleep and the vague fellows in the cloaks asleep in the shade on the steps and the big wheels of the carts of the bulls and the old castle thousands of years old yes and those handsome Moors all in white and turbans like kings asking you to sit down in their little bit of a shop and Ronda with the old windows of the posadas 2 glancing eyes a lattice hid for her lover to kiss the iron and the wineshops half open at night and the castanets and the night we missed the boat at Algeciras the watchman going about serene with his lamp and O that awful deepdown torrent O and the sea the sea crimson sometimes like fire and the glorious sunsets and the figtrees in the Alameda gardens yes and all the queer little streets and the pink and blue and yellow houses and the rosegardens and the jessamine and geraniums and cactuses and Gibraltar as a girl where I was a Flower of the mountain yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will Yes.

trampar [...] österländska [...] tinningarnas [...] hätta [...] sol [...] druvans [...] krusiga [...] Vinpressens: Orden är lånade från början av Odysseia av Nikos Kazantzakis i översättning av Gottfried Grunewald (1990), närmare bestämt Prolog, rad 1-10. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

O SOL, du store österländske Potentat, mitt stolta sinnes gyllne hätta;
jag tycker om att ha dig käckt på sned till lek och äventyr!
Så länge som vi lever, du och jag, skall våra hjärtan glädja sig:
vår jord är god, vi älskar den! Liksom en krusig druva
den hänger, o min Gud, i blåa luften, gungar mjukt i stormen.
Och alla luftens andar, alla fåglar kommer för att picka;
så låt oss picka även du och jag att friska upp vårt sinne!
I stora vinpressen emellan mina bägge tinningar
jag trampar saftigt mogna druvor tills den vilda musten jäser;
mitt huvud skrattar ångande i klara dagens ljus.

klagosångens vin [...] solfurstens flickor, drömbildens [...] skriets: Orden är lånade från slutet av Odysseia av Nikos Kazantzakis i översättning av Gottfried Grunewald (1990), närmare bestämt Sång XXIV, rad 1409-1418. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

De grönhåriga flickorna ses sjunka ner som störfiskar bland tång och alger.
Nu Jord försvinner, hav förmörkas, och allt kött nu löses upp,
och kroppen blir till tunn lätt ande, anden blir till luft.
Och luften rör sig suckande. I stora ihåliga tystnaden
man hör blott jordens sista skri, ett skri som saknar hopp
och strupe, mun och röst: solfurstens klagosång:
"Ät nu, min mor, om du är hungrig, njut av vinet,
och om du har ett viloläger, moder, låt då dina grova knotor vila där!
Jag vill ej längre dricka vin, jag rör ej längre något bröd:
i kväll jag sett min Älskade försvinna i en drömbild!"

barbarisk viloplatsens [...] kurvaturens [...] leendets [...] gallans trälar [...] tunga [...] spioner: Orden är lånade från början av Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946), närmare bestämt de åtta första styckena. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Solen, den medlidsamma och grymma Helios, en av gudarnas spioner, med andra namn i barbariska stater och människogyttringar, var inte utslagsgivande för räkning av dem. Ett år kunde vara som ett decennium, ett år som en dag.

Men han mindes några av sina år med stor tillfredsställelse, ja, med en belåtenhet som kunde få honom att smacka eller åtminstone snabbt föra den röda tungan, den förfinade och förgrovade smakens instrument över läpparna. Först överläppen, som var insjunken på vänstra sidan därför att det fattades tre eller fyra tänder där, och sedan for tungan tillbaka längs överläppen, som putade ut något, hängde. Rörelsen blev alltså en liggande oval, och bakom detta som med största säkerhet uttryckte belåtenhet, självbelåtenhet och stor tillfredsställelse, låg både erinran om mat på fyrkantiga eller ovala bord av doftande trä och om kvinnor, om kvinnokroppens kurvatur, centrum eller håligheter, de väsentliga, de högst älskade. Sedan drogs tungan in i munnen, en del gånger med en lätt smackning. Inne i det slutna, fuktiga, ibland klibbiga mörkret fanns nischer i käkarnas tandgårdar. Förr gjorde det ont. Nu var käkarna vana sedan nio år eller mer, och tungan var van vid sina viloplatser.

Det var krig och annat, tänkte han och ville inte minnas vad det var. Men genom dessa bortfallna eller häftigt bortslagna tänder blev munnen sned. Kvinnor som en sådan mun kysste kunde märka det. Den som hade möjlighet att överblicka de sista tjugo åren kunde också märka det: skillnaden mellan en utresande tjugofemåring och denna fyrtiofemårsman. Det var en vanställande förvridning som nog separerade ut en viss mängd godhet, mildhet, naturlig vänlighet och högt förstånd ur leendet. Det fina leendet börjar – något som alla utövare av denna konst vet – genom kroppsligt eller andligt välbefinnande och det bevattnas av förståndet eller själen som en åker av regn eller formas som en gestalt formas av gudar. Sedan förs det under ständigt mognande, av glädjeuppstötningar eller av hån upp till läpparna, där dess naturliga bädd väntar, där det ska vila, lysa, eller sippra galla som från en plågad träl.

gallans trälar är en i detta sammanhang intressant fras eftersom galla inte bara är en kroppsvätska utan också sumeriska demoner som drar ner människor till dödsriket. Se även not till Tavla VI.

hängivna [...] händerna [...] resa [...] sömnen [...] rena [...] megaron: Orden är lånade från slutet av Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946), närmare bestämt de fjorton sista styckena. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Evrykleia, den gamla överamman, den präktiga gumman, den inte alls förtorkade, nej, den, hatöverrinnande mänskokvinnan stod i förhallen och såg Den skäggiga, Den blodiga, Den övermåttan älskade, Den äntligen hemvända komma i mörkret över gården.

– Är det något mer? sade han grötigt. Jag är på resa, jag ska just börja en resa. Är det slut nu?

– Dolios dotter, sade hon. Dolios dotter har nyss fått ett barn.

Han tittade slött på henne. Ljuset inne från megaron låg på deras ansikten. Han lyfte den mest skadade, den fulaste av sina händer mot pannan och strök sig över den.

– Jag är på resa, sade han. Jag ska bara hälsa på ett par personer innan jag bryter upp. Jag vill sova, jag vill resa in i sömnen. Jag vill bli ren. Dolios dotter känner jag inte.

– Hon har gjort mycket ont, sade Evrykleia. Hon och hennes barn kommer att göra mycket ont.

– Jag är på resa, sade han. Jag vet inte av någon som har gjort mig ont. Ingen levande mänska. Jag vet inte av något barn som har gjort mig ont.

– Jag ska sköta saken, sade Fullborderskan, Överamman. Jag ska be Dakryostaktos sköta saken. Jag tror att Madame önskar att flickan och barnet avlägsnas ur huset, ur de renas värld.

– Jag förbjuder –, sade han.

– Det är för sent, herre, sade hon.

Han böjde sig fram och sökte i hennes ansikte.

– Ja, för sent, sade han. Och jag har inte tid att tänka på det. Jag ska just nu börja en resa, en lång, västerut.

Hon skakade på huvudet, hon log hängivet mot honom

Resan är slut, mitt barn, skeppen är uppdragna för vintern. Jag har gjort i ordning ett bad, älskade herre.

megaron: Den vanligaste hustypen i den mykenska tidens Grekland, närmare bestämt en enrummig byggnad med eldstad och öppet förrum, som troligen var föregångare till det grekiska templet.

Horisonten [...] skrovlig [...] namnets / roddarbänk [...] klippor [...] öar [...] bleknar: Orden är lånade från början av Elpënor av Willy Kyrklund (1986), närmare bestämt kapitel α (det första kapitlet), rad 1-18. Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

Sällan ses horisonten skarp kring öarna, oftast
knyter ett fjärran dis himmel och hav ihop.
Vinfärgat säger en blind om havet, vilket betyder
antingen gult eller rött. Mån om att vara exakt
uppger han att dess färg är violens och breda dess vägar.
Smal nog tyckes min väg, trång som en roddarbänk.
Klipporna blekna i solen och tallarna tänjas av vinden,
vågen följes av våg, vinden jagar en vind.
Där blev jag född, där växte jag upp hos goda föräldrar,
systrar hade jag tre, ende sonen var jag.
Där på de skrovliga klipporna sprang jag lekande ensam
eller med andra barn, kanske med systrarna mest.
Denna strand har jag längtat till från senare stränder,
längtat tillbaka dit, längtat beständigt hem.
Med mig bar jag mitt namn. Far gav mig namnet Elpënor,
vilket betyder hopp. Vems hopp? Hans eller mitt?
Namnet är vackert i alla fall och mitt eget. Det var mig
mången gång till en tröst. Även jag har ett namn.

Aldrig glaspärlebandet, krukskärvornas tomma [...] fröjd [...] baksidans [...] vårmånadslamm: Orden är lånade från slutet av Elpënor av Willy Kyrklund (1986), närmare bestämt kapitel ψ och ω (det två sista kapitlen). Jag har markerat orden jag lånat med halvfet stil:

ψ

Dödens bilder väljer jag ej, de komma så tomma
Thalpios skrattande krukskärvorna flottiga av
ångest det blåser en vind jag är baksidan av någon annans
tanke jag gråter för mitt vårmånadslamm som jag glömt.
Aldrig vände jag åter till mor och till far och till systrar,
aldrig såg jag igen hemmets älskade strand.
Aldrig sände jag spjutet lika säkert som försten,
aldrig beundrade man varken min kraft eller list.
Aldrig famnade jag min hustru. Aldrig om kvällen
smyckad till makens fröjd bar hon sitt glaspärleband.

ω

Främling, du som färdas på havet och rundar en udde
vilkensomhelst på din väg vidare hän mot ditt mål –
lyssna i vinden efter mitt namn. Jag hette Elpënor.
Jag som aldrig kom fram seglade hoppfull som du.

Tavla X

indigo: Ärtväxt som används vid växtfärgning och ger färgen blå.

kochenill: Torkade sköldlöss. Används vid växtfärgning och ger färgen röd.

valnötsskal: Används vid växtfärgning och ger färgen brun eller beige.

saffran: Används vid växtfärgning och ger färgen gul.

granatäppleskal: Används vid växtfärgning och ger färgen grön eller beige.

lapis lazuli: En blå till blåfläckig bergart som används vid färgning och ger färgen blå. En intressant och relevant detalj är att lapis lazuli i det forna Sumer associerades med kungligheter och gudar. Enligt Scott Cunningham i Encyclopedia of Crystal, Gem, and Metal Magic ansågs en sten av lapis lazuli innehålla gudens själ som skulle glädja stenens ägare.

Sennehknut, även kallad assymmetrisk knut eller persisk knut, möjliggör en mer tätknuten och detaljrik matta. Namnet kommer från staden Senneh, numera Sanandaj, i Kurdistan (i nordvästra Iran).

inslagstråd: När man knyter en matta läggs en eller flera inslagstrådar mellan knutraderna för att hålla dessa på plats.

brinnande ångor från himlen: Syftar bland annat på den idé om att norrsken orsakas av brinnande ångor som rann ner från himlen och samlades i molnen tills de slog ut i lågor som greken Anaxagoras lade fram runt 450 före Kristus.

valkyrjans fladdrande eld: Syftar bland annat på följande beskrivning av norrskenet i Den poetiska eddan:

Jag vet att på fjället
en valkyrja [7] Valkyrjor ("de som väljer dem som ska falla"; val- betyder "de i striden fallna", och -kyrja är besläktat med kora "välja") är asaguden Odens stridsjungfrur vars främsta uppgift är att för Odens räkning leda striden och välja vilka som ska stupa. sover,
över henne flammar
fladdrande eld.
Ygg [8] Ygg ("den skräckinjande") är ett av asaguden Odens heiten (binamn). stack med sömntorn –
ty andra kämpar
hade hon fällt
än dem han ville ha.

blodskenet: Syftar bland annat på att norrskenet i Norge ibland kallades blodsken eftersom man trodde att det var döda krigares själar som slogs och att det var ett förebud om krig och död.

isbergen: Syftar bland annat på en föreställning från förr om att norrskenet var ljus som studsade från gungande isberg i Ishavet.

sillstimmen: Syftar bland annat på en föreställning från förr om att norrskenet var en återspegling av glittrande sillstim.

gässen: Syftar bland annat på en föreställning från förr om att norrskenet skapades av solstrålar som reflekterade från vingarna på flygande gäss.

konjaksångorna: Syftar bland annat på ett experiment utfört på 1740-talet av svensken Samuel von Triewald. En ljusstråle skickades mot en skärm genom ett prisma och över ett glas konjak. Ångorna från konjaken skapade virvlande mönster i ljuset, som liknade naturligt norrsken. von Triewald hoppades kunna bevisa att norrskenet orsakades av solstrålar som träffade moln av ångor i atmosfären. Den norske fysikern Kristian Birkeland, som i början av 1900-talet löste norrskenets gåta, var väl påläst på tidigare förklaringar av norrskenet. Hans favorit var von Triewalds experiment.

magnetometern kan mäta förändringar i det jordmagnetiska fältets styrka och riktning och var Kristian Birkelands viktigaste instrument när han 1899 gav sig upp på Halddetoppen [9] Haldde, på samiska Hàlddi, betyder "heligt berg". för att studera norrskenet.

terellans sköna katodstrålar och glödande ovaler: När Kristian Birkeland under 1800-talets sista decennium och början av 1900-talet försökte förklara varför norrsken och sydsken bara uppstår i områden nära de magnetiska polerna simulerade han effekten med hjälp av en terrella (en magnetiserad sfär i en vakuumtank) mot vilken han riktade katodstrålar (elektroner). Terrellan ("liten jord") representerade jorden och katodstrålarna solens ljus. Effekten blir glödande ovaler runt terellans poler. En film där experiementet återskapas finns här: The northern lights unveiled - Kristian Birkeland's Terrella experiment recreated. Birkeland har sagt att en orsak till att han använde terellor var att fenomenen de visade upp var vackra.

Birkeland byggde allt större och allt bättre terellor. Hans beskrivning i ett brev av den största, som aldrig blev byggd, och byggnaden som skulle omge den får mig att tänka på beskrivningen av Salomos tempel i 1 Konungaboken:

På en liten kulle tänker jag bygga en granitkupol, väggarna ska vara en meter tjocka, golvet ska vara format efter själva berget och kupolens överdel, fjorton meter i diameter, ska vara en förgylld kopparsfär. Kan du gissa vad kupolen ska täcka? När jag skryter säger jag till mina vänner här [i Egypten] att "näst efter Gud har jag den största vakuumkammaren i världen". Jag ska göra en vakuumkammare på tusen kubikmeter och varje söndag ska folk ha möjlighet att se en av Saturnus ringar med tio meters diameter, solfläckar som ingen kan göra bättre, zodiakalljus [12] Zodiakalljus är ett konformat sken av upplyst stoft som kan ses i det område där solen går upp eller ned. Det har fått sitt namn från att det följer zodiaken, en ekliptisk bana som utgörs av tolv stjärnbilder. Birkeland studerade även zodiakalljuset, som har samma upphov som norrskenet men är 10 000 gånger svagare. som helt liknar det naturliga och, slutligen, norrsken runt polerna på en terrella med fyra meters diameter. Samma sfär ska föreställa Saturnus, solen, jorden och ska drivas runt av en motor. Vi skulle kunna bygga alltihop av stål, men då skulle inte mina fenomen bli lika vackra.

denna okända, gränslösa, dolda värld: Syftar bland annat på följande mening i Norrskenet av Lucy Jago om Kristian Birkeland, som i början av 1900-talet avslöjade norrskenets gåta (s. 30): För Kristian Birkeland "utgjorde norrskenet tröskeln mellan de synliga och de osynliga världarna; det var länken mellan planeten och de oändliga, okontrollerbara och okända krafter som skapat universum."

en ny kosmogoni: Det tog årtionden innan astrofysiker accepterade Kristian Birkelands vidare kosmogoni, [10] Kosmogoni är läran om de olika himlakropparnas uppkomst. som bland annat säger att elektromagnetiska krafter spelar en lika viktig roll som tyngdkraften i både mer närliggande och mer avlägsna delar av rymden. Tack vare att vetenskapsmän kunnat se allt längre ut i rymden domineras uppfattningen om den kosmiska omgivningen numera av de elektromagnetiska krafternas fysik.

kanske svaret på Gåtan: Mot slutet av sitt liv arbetade Kristian Birkeland med en avhandling som han själv beskrev som viktig. Efter Birkelands död i Tokyo 1919 skickades avhandlingen med båt till Kristiania. [11] Kristiania är vad Oslo kallades mellan 1624 och 1925. Fartyget gick dock under i en storm innan det kom fram. Eftersom såvitt jag förstår ingen utom Birkeland själv läst avhandlingen vet vi alltså inget om innehållet.

Längst in i den trånga grottan: Syftar bland annat på följande kommentarer till Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 59): "I ett barndomsminne publicerat i en surrealistisk tidskrift 1933 berättar han [Alberto Giacometti] om hur hans far visade honom ett enormt, massivt stenblock som fick honom att glömma allting annat. På undersidan av den stora stenen fanns en trång grotta där han tyckte om att krypa in – 'Jag var överlycklig när jag kunde krypa längst in i den lilla grottan; jag fick nätt och jämnt plats. Alla mina önskningar var förverkligade.'"

det gröna ljusets obönhörlighet: Syftar bland annat på följande avsnitt i Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 6f): "När då plötsligt – nischen är bara en grund fördjupning – Osiris dök upp i det gröna ljuset blev jag rädd. Det var förstås mina ögon som först upptäckte honom? Nej. Det var axlarna, och nacken som trycktes ner av en hand, eller av en tyngd, som fick mig att sjunka djupt ner i den egyptiska historiens årtusenden och att andligen böja mig, till och med krympa ihop inför den lilla skulpturens hårda leende och hårda blick. Det här var sannerligen en gud. Det obönhörligas gud. (Jag talar förstås om Osiris-statyn i Louvrens krypta, den där han står upp.) Detta var utan minsta tvivel en gud, det var därför jag blev rädd. En del av Giacomettis skulpturer skrämmer mig på ett liknande sätt, och de fascinerar mig nästan lika mycket."

ensamhet: Jean Genet skriver i Giacomenettis ateljé rätt mycket om ensamhet: om avbildade personers och föremåls ensamhet, om betraktarens sökande efter denna ensamhet, om att hänföras av denna ensamhet, om den ensamhet såret – det mest unika och äkta hos var och en – skapar, om att ensamheten är en hemlig värdighet och en dunkel insikt om något unikt och okränkbart.

varje människas [...] hemliga, unika sår, [...] varje föremåls [...] hemliga, unika sår: Syftar bland annat på följande avsnitt i Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 6): "Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på, bevarar och flyr in i när de vill dra sig undan världen för en stunds kort men intensiv ensamhet. Den konst det här rör sig om skildrar långtifrån något socialt elände. Jag tror att Giacomettis konst söker hitta det hemliga såret i varje människa, och rent av i varje ting, för att därmed göra dem tydligare." Sårtemat återkommer rätt ofta i verket.

det vackra dammet: Alberto Giacomettis ateljé är uppenbarligen allt annat än välstädad. Jean Genet skriver i Giacomenettis ateljé bland annat om när han upptäcker Giacomettis vackraste skulptur undangömd i dammet under ett bord och när Giacometti säger att dammet på gamla terpentinflaskor är vackert.

varje föremåls oändliga rymd: Syftar bland annat på följande stycken i Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 16):

Att studera en målning är mera komplicerat och kräver en större ansträngning. Målaren – eller skulptören – har nämligen redan gjort det första jobbet åt oss. Vad de förmedlar till oss är alltså den avbildade personens (eller det avbildade föremålets) ensamhet, och för att vi som betraktare ska uppfatta den och bli berörda av den måste vi uppleva rummet inte som utsträckning utan som avgränsning.

Varje föremål skapar sin egen oändliga rymd.

Betraktar jag målningen på det viset framträder den alltså för mig – i sin fullkomliga ensamhet som ting – som en målning.

storhetens falskhet, litenhetens outhärdlighet: Syftar bland annat på följande kommentarer till Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 56): "Efter att i närmare tio år ha tagit sin tillflykt till abstrakta och surrealistiska experiment återupptog han [Alberto Giacometti] modellarbetet 1935. Uppgiften att så noggrant som möjligt avbilda det han såg var fortfarande lika omöjligt. Gång på gång började han på en ny skulptur men kom ingen vart. Trots det gav han inte upp utan arbetade oförtrutet vidare. Skulpturerna började då att krympa och bli allt mindre och mindre. 'En stor skulptur föreföll falsk och en liten outhärdlig', skrev han i ett berömt brev till konsthandlaren Pierre Matisse, 'och till sist blev de så små att det sista knivhugget ofta upplöste dem i damm.'"

skulptören i skulpturen: Syftar bland annat på en bronshund som Alberto Giacometti gjort och om vilken han enligt Jean Genet i Giacomenettis ateljé säger (s. 21): "Det är jag. En dag på gatan såg jag mig själv just precis så där. Jag var hunden." Jean Genet skriver vidare (s. 21): "Fastän hunden från början var tänkt som en symbol för elände och ensamhet tycks den vara formad som ett harmoniskt signum, där ryggradslinjen svarar mot frambenets kurvlinje, men detta signum utgör samtidigt en sublim hyllning till ensamheten." Syftar också bland annat på ett uttalande av Jean-Paul Sartre, som återfinns i samma bok (s. 32): "Han [Alberto Giacometti] drömmer om att helt försvinna bakom sitt verk. Ännu lyckligare skulle han bli om bronsen hade tagit gestalt av sig själv."

konst bara för de döda: Syftar bland annat på följande avsnitt i Giacomenettis ateljé av Jean Genet (s. 51): "Giacometti skapar varken för sina samtida eller för kommande generationer: han gör skulpturer som till sist lyckliggör de döda." Syftar också bland annat på följande stycken i samma bok (s. 27):

Giacometti berättar att han en gång fick idén att göra en skulptur och sedan begrava den. ('Må jorden vila lätt på den', tänker man genast.) Inte för att någon skulle upptäcka den – i så fall långt senare, när han själv var borta och till och med hans namn var glömt.

Att begrava den, betydde det att ge den åt de döda?

"Må jorden vila lätt på den" är en lätt modifierad version av den latinska frasen Sit tibi terra levis ("Må jorden vila lätt på dig"), som använts på gravstenar ända sedan antikens Rom.

Den blinda visionens ansvarslösa frestelse: Syftar bland annat på följande stycken i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 50):

På en gång blint och med en vision – hörsam bara mot sin hand (som själv lyder vad?): det är så poeten öppnar låset.

Bara en gest saknar han: låsägarens – lika säker på sig själv som på låset – självsäkra gest. Poeten har inte ett enda lås i sin ägo. Därför öppnar han dem alla. Och eftersom han öppnar varje lås direkt kommer han inte att öppna ett enda lås en andra gång. Ty han är inte hemlighetens ägare, blott den som tar sig igenom den.

Syftar också bland annat på följande meningar i samma bok (s. 48): "Ty sådan är poeternas sanning, den mest obetvingliga, ogripbara, obevisbara och övertygande av sanningar, den sanning som lever i oss bara i varseblivningens första glimt (vad var nu detta?) och blir kvar hos oss bara som ett spår av ljus eller en förlust (var det någonting?). En sanning ansvarslös och följdlös och som man för Guds skull inte skall försöka spåra, eftersom den också för poeten är oåterkallelig. (Poetens sanning är en stig där spåren växer igen. Spårlös också för honom, om han kunnat gå bakom sig själv.)"

Syftar också bland annat på följande mening i samma bok (s. 43): "Konst är förförelse, kanhända jordens yttersta, mest subtila, mest obetvingliga frestelse."

inte senhöstträdet men den vita björken: Syftar bland annat på följande stycken i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 59f):

Poetens och naturen förbund är oupplösligt. Naturens förbittring är min förbittring, dess seger är min seger. Och vem är jag? Natur, uppfordrad till revolt mot samvetet. Du är demonerna inuti mig.

Ett träd är i senhöstens tid alldeles tydligt utdrivet ur paradiset. Men den vita björken – låt den åter stå upp.

inte den vita rörelsen men det svarta havet: Syftar bland annat på följande avsnitt i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 54):

Vad var det då för slags urkraft, vilket slags demon, som den gången tog sin boning i Majakovskij och fick honom att skriva Wrangel? Frivillgarmén – det erkänner ju numera alla – var ingen urkraft. (Förutom stäpperna de marscherade över; sångerna de sjöng ...)

Inte den Vita rörelsen utan det Svarta Hav som Överbefälhavaren steg ned i efter att tre gånger ha kysst den ryska jorden.

Den stundens Svarta Hav.

Överbefälhavaren är general Pjotr Wrangel (1878-1928), den siste ledaren för den motrevolutionära, vita sidan i det ryska inbördeskriget 1918-1920. efter att tre gånger ha kysst den ryska jorden är en nästan ordagrann återgivning av Vladimir Majakovskijs ord i dikten "Bra!".

Syftar också bland annat på följande stycke i samma bok (s. 58): "Av hundra rader är tio givna, nittio påbjudna: rader som inte velat ge sig, rader som ger sig, rader som – likt en fästning – givit upp, rader som jag erövrat, det vill säga lyssnat mig fram till. Viljan hos mig är just gehöret, [att] aldrig förtröttas i mitt lyssnande, till dess att jag hör – och aldrig anteckna någonting som jag inte lyssnat till. Inte frukta det första råa utkastet, nedklottrat med fruktlösa försök, inte heller det vita pappersarket – utan det egna: det självrådiga."

inte bara bläck utan också eld: Syftar bland annat på följande avsnitt i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 30):

Kanhända hade vi inte låtit oss förföras av Döda själars andra del. Obestridligen skulle vi ha glatt oss åt den. Vår egen glädje skulle emellertid ha varit ett intet i jämförelse med vår glädje över den Gogol som av kärlek till våra levande själar brände sina Döda. På sitt eget samvetes eld.

De första skrevs med bläck.

De andra – i oss – med eld.

inte bara besatthet utan också ägande: Syftar bland annat på följande stycken i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 50): "Skapandets villkor är ett tillstånd av hänryckning. Innan man börjat – obsession, innan man slutat – possession. Någonting, någon, tar plats inom dig, din hand blir en som exekverar – inte dig utan en annan. Vem? Det som via dig vill finnas till."

inte bara död utan också odödlighet: Syftar bland annat på följande stycken i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 64):

Emellertid räd naturen inte bara döden utan också odödligheten. Här är ett levande exempel. I min dikt "Jegorusjka" döper Jegorij floden – och floden ropar:

Nu är jag döpt
Döpt, förlåten ...

Den fria, tygellösa floden som talar klagan via mina läppar – klagar på vad? Sin frälsning, och där brister mitt hjärta tillsammans med flodens. Därför att där istället för en enkel vanlig flod finns en Kristi flod, upptagen i samvetets och ansvarets gemenskap.

Leve dess talande lek

slungar sig fjättrad ut: Syftar bland annat på följande stycke i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 53): "(Ombord på Odysseus skepp fanns varken hjälte eller poet. Hjälte är den som uthärdar också utan att vara fjättrad, den som uthärdar också utan vax i öronen; poet är den som, om än fjättrad, slungar sig ut, den som också med vax i öronen hör, det vill säga återigen slungar sig ut. Det enda som poeten sedan barnsben ej förstår är repets och vaxets halvmesyrer.)"

Därna: Syftar bland annat på dessa rader av en fyraårig pojke, citerade i Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (s. 31):

Där bor den vita fågeln
Där går den bleka pojken
Vischeligen! Vischeligen! Vischeligen!
Jo, det finns – därna.

"Vischeligen [vedno] är en barnslig och folklig variant av 'visst' [vedomo] och låter här både som 'rätt' och 'visserligt', 'rätt och sant'; och därna är barnjungfruns beteckning för någonting långt borta", skriver Marina Tsvetajeva i en kommentar till dikten (s. 31). Hon skriver vidare att dikten är ett exempel på en text – ofta skriven av kvinnor, barn och självlärda, ofta bevarad muntligt och med okänd författare – som ännu inte är konst men redan mer än konst.

Syftar också bland annat på följande stycken i samma bok (s. 61):

Ord hör jag inte, däremot ett slags ljudlöst motiv inuti mitt huvud, ett slags hörselns linje – från antydan till uppfordran, men detta tar nu för lång tid att utreda – det är en alldeles speciell värld, och att säga någonting därom är en alldeles speciell förpliktelse. Dock är jag övertygad om att här, liksom i allt annat, finns en lag.

Nåväl: än så länge – ett otvivelaktigt hörande, öronlös – det vill säga ännu ett bevis för att:

– Jo, det finns – därna.

Fåglarna under himmelen, liljorna på marken: Syftar bland annat på en del av Jesus bergspredikan, närmare bestämt Matteusevangeliet 6:26-29 (enligt 1917 års översättning): "Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske Fader dem. Ären I icke mycket mer än de? Vilken av eder kan, med allt sitt bekymmer, lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymren I eder för kläder? Beskåden liljorna på marken, huru de växa: de arbeta icke, ej heller spinna de; och likväl säger jag eder att icke ens Salomo i all sin härlighet var så klädd som en av dem." De fraser jag citerar är för övrigt desamma även i 1541 års bibel (Gustav Vasas bibel), närmare bestämt "foghlanar vnder himmelen" och "Lilionar på markenne"; I Bibel 2000 lyder fraserna "himlens fåglar" och "ängens liljor".

inte orakel eller onda ormar men ammoniter: Ammoniter (nybildning efter namnet på den egyptiske guden Ammon, som brukar avbildas med vädurshorn) är en utdöd överordning bläckfiskar som levde från äldre devon till yngsta krita (för ca 400–65 miljoner år sedan). Fossil av ammoniter är spiralformade. Man trodde förr att sådana fossil kunde ge orakelsvar eller var människor som begått brott, förvandlats till ormar och sedan förstenats

inte djävulsfingrar eller Guds blixtar men belemniter: Belemniter (av grekiska belemnon "pil", "spjut") är en utdöd ordning tvågälade bläckfiskar som levde från yngre devon till yngsta krita (för ca 370–65 miljoner år sedan). Fossil av belemniter är avlånga och påminner om spjutspetsar. Sådana fossil omnämns i äldre medicinsk litteratur ofta som "djävulens fingrar" eller "St. Peters fingrar". En annan uppfattning man hade förr var att belemniter var förstenade blixtar som fallit från himlen vid häftiga åskväder.

Flodens offer: Syftar bland annat på offren för Floden i Gilgamesheposet och offren för syndafloden i Bibeln.

tjugotredje oktober 4004 före Kristus: 1650 konstaterade den irländske ärkebiskopen James Ussher att Gud hade skapat jorden natten till 23 oktober år 4004 före Kristus. Detta resultat kom han fram till genom att lägga samman hur många år ättlingarna till Adam, den enligt Bibeln första människan, hade levt. Han använde också sina kunskaper om den hebreiska kalendern och andra bibliska skrifter.

snarare sedan 4004004004 före Kristus: Jordens ålder beräknas för närvarande till cirka 4,5 miljarder år. De hittills äldsta fossil man hittat är spår av encelligt liv i en 3,7 miljarder år gammal bergart.

Tavla XI

lädersköldpadda, smutsgam, hökörn, gråfiskare, blåkråka: I en rapport från 2006 hör lädersköldpadda, smutsgam, hökörn, gråfiskare och blåkråka till de arter som hotas om Ilisudammen som håller på att byggas i Turkiet blir verklighet – och det mesta talar nog för det även om motståndet fortfarande är starkt. Dessutom kommer större delen av Hasankeyf i östra Turkiet, som jag besökte 2011 och där det mesta av ramberättelsen i Han som såg Källan utspelar sig, att dränkas. Bland annat uppfyller Hasankeyf nio av tio kriterier för att listas som världsarv, vilket i min värld gör det självklart att Hasankeyf ska bevaras. Läs mer här: Ilisudammen.

ar-rafš (arabiska الرفش) betyder alltså, som framgår av texten i eposet, "spade" och är den lokala benämningen på sköldpaddsarten. Såvitt jag förstår har den inget svenskt namn. Lädersköldpaddor är ett släkte.

tvillingfloderna: Eufrat och Tigris. Enligt Wikipedia förekommer sköldpaddsarten som lokalt kallas ar-rafš i avrinningsområdet av Eufrat och Tigris i södra Turkiet, Syrien, Iran och Irak.

det han sökte bortom Tvillingberget: Evigt liv.

Enki fångade Ninurta / i ett hål med hjälp av en sköldpadda / och återfick tavlan med alla människors öde: Syftar på det sumeriska diktverket "Ninurta och sköldpaddan", som beskriver hur guden Enki, som förknippades med visdom och magi, skapade en sköldpadda från leran i apsu, den kosmiska urkällan, för att hjälpa honom att vinna tillbaka den stulna ödestavlan, som styr mänsklighetens framtid. Tavlan hade stulits av den onda fågelliknande demonen Anzu, men hjälten Ninurta hade vunnit den tillbaka. Ninurta hade dock beslutat sig för att behålla tavlan för egen räkning istället för att lämna tillbaka den till Enki. Men den listiga Enki omintetgjorde Ninurtas ambitioner genom att skapa en sköldpadda som grep tag i Ninurtas häl, grävde en grop och drog ner den överambitiöse hjälten in i den. Berättelsen är ofullständig, men ödestavlan lämnades antagligen tillbaka till Enki.

och bortom akrostikonens recton och palimpsester [...] mot telestikonens gradänger och verson: I dessa elva rader använder jag mig av boustrofedon (av grekiskans βούς, "oxe", och στρέφειν, "omvändning" eller "vända om"), som är ett skrivsätt där rader skrivna och lästa från vänster till höger varvas med rader skrivna och lästa från höger till vänster, ungefär som oxar vid plöjning vänder fram och tillbaka över fältet. Bokstäverna är med andra ord spegelvända och ska börja läsas från slutet av raden på varannan rad. Med tanke på att spegelvänd text nog kan vara svårläst för somliga återger jag här de elva raderna med de spegelvända raderna rättvända:

och bortom akrostikonens recton och palimpsester
vänder hexameterns och pentameterns enkelhet
mot distikonens och kiasmens dubbelhet
och terzinens och tritagonistens trippelhet
mot bestiarumens och toposens analeps
och boustrofedonet prolepsiskt
mot neologismernas interpolerade futurism
och perifrasens makaroniska hypotext
mot ekfrasernas katakres och semiotik
och zeugmans lakuner och emblem
mot telestikonens gradänger och verson

akrostikon: dikt där de första bokstäverna i raderna bildar ett ord eller en sats om man läser dem uppifrån och ned.

recto: framsida på handskriftsblad och dylikt.

palimpsest: pergamentshandskrift där den ursprungliga skriften utskrapats eller borttvättats och ersatts med en ny; med kemiska eller fotografiska metoder kan den ursprungliga skriften dock åter göras läsbar.

hexameter: sexfotad, orimmad vers utan strofindelning med fallande tvåstaviga och trestaviga versfötter (trokéer och daktyler).

pentameter: hexameter med tredje och sjätte versfoten ofullständigt utfylld.

distikon: versmått bestående av två rader av olika slag, ofta hexameter och pentamenter.

kiasm: poetisk eller retorisk figur bestående i att fyra led av en antitetisk framställning korsvis motsvarar varandra så att första ledet korresponderar med det fjärde och det andra med det tredje.

terzin: strof bestående av tre rader, i synnerhet om versmått där varje strof består av tre rader med rimflätningen aba, bcb, cdc och så vidare i ett godtyckligt antal strofer och med avslutningen yzy z eller yzy zz.

tritagonist: den tredje skådespelaren i det antika dramat.

bestiarium: medeltida samling av djurberättelser, där berättelser om existerande djur blandas med berättelser om fantasidjur. Ett exempel är Dyalogus creaturarum moralizatus (ungefär "Skapelsens sedelärande samtal), Sveriges första tryckta bok (1483).

topos: i den klassiska retoriken de "platser" där argument kunde sökas. Varje del av ett tal hade sina särskilda topoi (klichéer, formler, sentenser etcetera).

analeps: förflyttning av en berättelse till en tid före den tid berättelsen befinner sig i.

proleps: förflyttning av en berättelse till en tid efter den tid berättelsen befinner sig i.

neologism: nybildat ord eller uttryck eller befintligt ord använt med ny betydelse.

interpolation: tillägg i originaltext som inte kommer från författaren.

futurism: artistisk and social rörelse i början av 1900-talet med fokus på den tekniska utvecklingen i den moderna maskinåldern, dynamik, hastighet, energi, vitalitet och förändring.

perifras: omskrivning av ett välbekant ord eller begrepp.

makaronisk diktning: diktning där två eller flera språk blandas, exempelvis latin och ett modernt språk.

hypotext: underliggande text som en annan text vilar på. Exempelvis är Odysséen av Homeros hypotext till Strändernas svall av Eyvind Johnson.

ekfras: text som beskriver och tolkar existerande eller uppdiktade bildkonstverk.

katakres: sammanblandning av bildliga uttryck som utifrån deras grundbetydelse egentligen inte är förenliga.

semiotik: samlingsnamn för teorier om och studier av tecken.

zeugma: utelämnande av ett ord som till synes är och betyder detsamma som ett tidigare nämnt ord men de facto betyder något annat. Ett exempel från Falstaff Fakir: "Första året tillbringade änkan i djup sorg, det andra i Åmål."

lakun: lucka i text, exempelvis i en handskrift.

emblem: sinnebild, tecken, numera även märke med symbolisk funktion, förr en speciell konstform där en bild, ett motto och ett epigram kombinerades till ett budskap eller en moralisk tanke. Ett exempel är min dikt "Emblema Authoris" ("Författarens emblem") från 1994, där författarens utveckling från ägg till fjäril beskrivs:

Ägglik, intig ickeexistens
förvandlad till bladgrön bladätare,
vilande i puppans purgatorio,
fjärilsfri, född(!) till purpurskimrande ängsliv.

telestikon: dikt där de första bokstäverna i raderna bildar ett ord eller en sats om man läser dem uppifrån och ned.

gradänger: (franska "trappsteg") är inom teatern åskådarläkare med sluttande bänkrader.

verso: baksida på handskriftsblad och dylikt.

byssus, även kallat havssilke, är hornartade trådar (egentligen stelnad saliv) från vissa musslor, som ett lyxtyg vävdes av under forntiden och även senare men med enstaka undantag inte längre. Trådarna är ungefär hälften så tunna som människohår men mycket starka och används av musslorna för att fästa sig vid föremål i vattnet.

skillrande lycka: Byssus sägs bringa lycka. När solen skiner på det lyser det som guld. Annars är det mörkbrunt.

sylfidisk fruktbarhet: Byssus sägs ge fruktbarhet och är extremt lätt. Ett par handskar av byssus sägs ha fått plats i ett valnötsskal och ett par strumpor av byssus i en snusdosa.

hagoromotunna: Hagoromo (japanska "fjädermantel") återfinns i japanska folksagor, exempelvis Sagan om bambuhuggaren om prinsessan Kaguya som kommer från månen och får en hagoromo när hon återvänder dit.

älvfjädrar syftar bland annat på världens tunnaste silkestyg: Fairy Feather silk (älvfjäderssilke) från Kawamata, ett av Japans mest kända sidenproduktionscentra. Tyget görs av åtta deniers tjockt garn, alltså bara en sjättedel så tjockt som människorhår.

lerkrukerustik matka: Matka tillverkas av överblivet mullbärssilke utan att sericinet tas bort. Det har en mer ojämn och mindre glänsande yta än rent siden. Frasen "lerkrukerustik matka" är en ordlek. Benämningen matka (hindi "lerkruka") syftar på kärlet det överblivna mullbärssilket lindas runt eller lagras i.

Faetons tårar: Bärnsten enligt en grekisk myt, återberättad så här på hypertexter.se:

Den unge Faethon fick en dag lov av sin far solguden Helios att framföra solekipaget. Men Faethon klarade inte av att tygla hästarna. Ekipaget flög för lågt, och världen sveddes svårt av den heta solen. För att ont inte skulle bli värre tvingades Zeus att ingripa. Hans blixt träffade Faethon, som störtade till marken tillsammans med ekipaget. Han föll död ned i floden Eridianus. Vid flodstranden står Faethons systrar och sörjer sin bror. Deras tårar förvandlas till bärnsten.

sju planeter: I The Life and the Doctrines of Paracelsus av Franz Hartmann, M. D. (1887) står bland annat följande (min översättning):

Om vi blandar sju metaller i rätt ordning och vid rätt tidpunkt får vi en metall som innehåller alla sjus goda egenskaper. En sådan blandning kallas elektron.

[...]

Elektron är antipatiskt mot alla onda influenser eftersom det dolt i ämnet finns himmelsk kraft och inflytande från alla sju planeterna. Därför användes det av egyptierna och kaldéerna och magerna i Persien mot onda andar.

Elektron är också en naturligt förekommande legering av guld och silver, under antiken bland annat använd till mynt. Elektron användes under antiken för övrigt också som benämning på bärnsten.

gruvans brända dunkel syftar bland annat på att antikens romare vid gruvdrift använde eld och, enligt ett antal samtida källor, vinäger för att spräcka sten.

pentagrammens syftar på att linblommor har fem kronblad.

solens systers bröllopslakan syftar bland annat på en balbale (sumerisk dikt om förändring) där solguden Utu i en dialog med sin syster Inanna lovar att skörda, röta, spinna, tvinna, varpa, väva och bleka linet till hennes bröllopslakan.

herdens garn – kungamaktens prakt syftar bland annat på dessa meningar i den sumeriska texten "Diskussionen mellan Får och Säd" om vilken av de två som är bäst för samhället (min översättning): "Får stod i sin fårfålla och var fårfållornas mycket älskvärde herde. [...] Uttus alla trådar, kungamaktens prakt, tillhör mig." Uttu var vävandets gud i det forna Sumer. "mig" i den andra meningen syftar på "Får".

fårfållans söta mjölk syftar bland annat på dessa meningar i "Diskussionen mellan Får och Säd" (min översättning): "Vid den tiden, på platsen där gudarna formades, i deras eget hem, på Den Heliga Kullen skapade de Får och Säd. Efter att ha samlat dem i den gudomliga bankettsalen åt Den Heliga Kullens Anuna-gudar av Fårs och Säds gåvor men blev inte tillfredsställda. Den Heliga Kullens Anuna-gudar drack av den söta mjölken från deras heliga fårfålla men blev inte tillfredsställda. För deras eget välbefinnande i den heliga fårfållan gav de dem till mänskligheten att livnära sig på." Anuna eller Anunnaki kallas den ena av de två grupper de mesopotamiska gudarna traditionellt delas in i. Den andra gruppen kallas Igigi. I senare tradition används termen Anuna eller Anunnaki för Underjordens gudar och termen Igigi för himmelsgudar. I den tredje meningen i min översättning återfinns i den engelska översättningen frasen "sweet milk". Innebörden är nog "färsk mjölk" – det är i alla fall vad frasen normalt betyder – men jag har gett mig själv den poetiska friheten att översätta med "söt mjölk" eftersom jag tycker att det såväl låter som passar bättre i sammanhanget i mitt epos.

Tavla XII

šūtu: Akkadiska "sunnanvinden".

ištānu: Akkadiska "nordanvinden".

šaddû: Akkadiska "östanvinden".

amurru: Akkadiska "västanvinden".

Abūbu: (akkadiska "flod") syftar bland annat på Floden som gudarna i Gilgamesheposet skickar för att förinta mänskligheten; endasts Utnapishtim och hans familj varnas av vishetens gud Ea, som var emot beslutet, och räddas genom att bygga en väldig båt och vara på den när Floden kommer.

Ea: Mesopotamisk vattengud.

Apsu: Sötvattnet och den manliga principen i den babyloniska mytologin.

Tiamat: Saltvattnet och den kvinnliga principen i den babyloniska mytologin.

Den förstas: En ordlek. Kan syfta på: a) den första individen i en släkt, b) en furste i allmänhet (eftersom furste betyder "den förste") och c) Uruks furste Gilgamesh.

Brudarna syftar bland annat på att varje nygift kvinna var tvungen att tillbringa sin bröllopsnatt med Uruks härskare Gilgamesh.

Tvillingen syftar bland annat på Gilgameshs vän Enkidu, som enligt Gilgamesheposet I:79 är "en dubbelgångare till Gilgamesh".

Växten syftar bland annat på den växt som Gilgamesh försöker hämta från den kosmiska urkällan Apsu och som gör den som äter av växten ung på nytt.

Ormen syftar bland annat på den orm som när Gilgamesh tar ett bad känner Växtens doft, kommer slingrande och försvinner med Växten.

Drottning, vad känner du? Ningal, vad känner du? [...] Vad känner du? Hur ska du klara dig? Dessa tolv rader är min ganska fria tolkning av de här meningarna i översättningen av en engelsk översättning av den sumeriska texten The lament for Urim (jag har dels uteslutit mycket, dels omstrukturerat och omformulerat texten):

O queen, how is your heart ......! How you have become! O Ningal, how is your heart ......! How you have become! O good woman whose city has been destroyed, now how do you exist? O Ningal whose Land has perished, how is your heart ......! After your city has been destroyed, now how do you exist? After your house has been destroyed, how is your heart ......! Your city has become a strange city, now how do you exist? Your house has turned to tears, how is your heart ......! You are not a bird of your city which has been reduced to ruin mounds. You cannot live there as a resident in your good house given over to the pickaxe. You cannot act as queen of a people led off to slaughter.

Your tears have become strange tears, your Land no longer weeps. With no lamentation prayers, it dwells in foreign lands. Your Land like ....... Your city has been made into ruins; now how do you exist? Your house has been laid bare, how is your heart ......! Urim, the shrine, is haunted by the breezes, now how do you exist?

Ningal: Sumerisk gudinna dyrkad i Ur (sumeriska Urim). Hon var vassens gudinna, gift med månguden Nanna samt mor till solguden Utu och Inanna, gudinna för sexuell kärlek, fertilitet och krig.

korpen betyder alltså, som framgår av den engelska texten ovan, "spetshackan" – inte, som man kan förledas att tro med tanke på att ordet fågel återfinns i raden ovan, "kråkfågeln Corvus corax Lin" – även om den senare tolkningen förstås är fullt möjligt i sammanhanget, inte minst med tanke på att korpar länge förknippats med de döda eller förlorade själar eftersom de är asätare och vanliga på avrättningsplatser, slagfält och liknande. Redskapet korp har för övrigt fått sitt namn från att den liknar en korps näbb.

baru-präst [...] extispicé: Extispicé (engelska extispicy; jag är inte helt säker på den svenska stavningen men har inte hittat någon översättning) är seden att använda avvikelser i djurs inälvor, framför allt levern, för att förutsäga framtida händelser. Sedan användes exempelvis i det forna Sumer för att utse stadsgudens en-präst (se not nedan). Den som utförde sådana spådomar kallades baru ("granskare"). Barun var inte knuten till en speciell kult utan betraktad som expert på att undersöka och tolka levrar, alltid från får, vanligtvis en ung bagge.

Ingen en-präst bor längre i sin jipar. [...] Ingen spelar längre tigi, šem eller ala. Dessa tre rader är min ganska fria tolkning av de här meningarna i översättningen av en engelsk översättning av den sumeriska texten The lament for Urim (jag har dels uteslutit mycket, dels omstrukturerat och omformulerat texten):

Its gudu priest no longer walks in his wig, how is your heart ......! Its en priest no longer lives in the jipar, now how do you exist? The uzga priest who cherishes purification rites makes no purification rites for you. Father Nanna, your icib priest does not make perfect holy supplications to you. Your lumah priest does not dress in linen in your holy giguna shrine. Your righteous en priest chosen in your ardent heart, he of the E-kic-nu-jal, does not proceed joyously from the shrine to the jipar. The aua priests do not celebrate the festivals in your house of festivals. They do not play for you the cem and ala instruments which gladden the heart, nor the tigi. The black-headed people do not bathe during your festivals. Like ...... mourning has been decreed for them; their appearance has indeed changed.

en-präst: En hög präst. På projectglobalawakening.com står det att en-präster hade en maktposition inom såväl templet som stadsstaten och att de verkar ha ansetts vara närmast gudarna.

jipar ("natt" + "lägga sig raklång") var den del av tempelkomplexet där en-prästen eller en-prästinnan bodde.

uzga-präst: Någon information utöver att det är "en slags präst" som uppenbarligen ägnar sig åt reningsritualer har jag inte hittat.

tigi, šem eller ala: Dessa instrument, kanske trummor, fanns i alla mesopotamiska tempel och användes vid festliga tillfällen för lovprisning av gudarna, framför allt vid rituella offer, särskilt av djur.

Ingen baru-prästinna utför längre extispicé. [...] Ingen binder längre nugig-prästinnans suh-krona.: I The lament for Urim nämns inga prästinnor. Jag har lagt till detta i min text för att få balans mellan könen.

en-prästinna: Om sådana prästinnor skriver Therese Rodin i The World of the Sumerian Mother Goddess: An Interpretation of Her Myths att de hade hög rang, att de ofta var döttrar till kungar eller andra framstående personer i stadsstaten, att de inte fick gifta sig (kanske för att de ansågs vara maka till den gud de tjänade) och att de bodde avskilda från samhället i sin jipar (se not ovan) hela sitt liv.

anguba-prästinna: Någon information utöver att det är en prästinna som uppenbarligen förser Ekur (se not nedan) med föda har jag inte hittat.

Ekur (sumeriska "bergshus") är gudaförsamlingen i Gudarnas trädgård. Ekur var också den heligaste byggnaden i forna Sumer.

nugig-prästinnans: Någon information utöver att det är en prästinna som uppenbarligen bär en suh-krona (se not nedan) har jag inte hittat.

suh är inte översatt i den engelska översättningen men betyder enligt sumer.grazhdani.eu "reed matting" ("vassmatta"). Att en prästinna har en krona av vass tycker jag låter ganska rimligt. Det sägs dessutom att kronan "binds".

Min drottning, din stad gråter inför dig, dess mor. [...] Återvänd som ett får till din fårfålla! Dessa fyra rader är min ganska fria tolkning av de här meningarna i översättningen av en engelsk översättning av den sumeriska texten The lament for Urim (jag har framför allt uteslutit mycket):

My queen, your city weeps before you as its mother. Urim, like a child lost in a street, seeks a place before you. Your house, like a man who has lost everything, stretches out (?) its hands to you. Your brick-built righteous house, like a human being, cries "Where are you?". My queen, you have indeed left the house, you have left the city. How long will you stand aside from your city like an enemy? Mother Ningal, you confronted your city like an enemy. Although you are a queen who loves her city, you abandoned your sheepfold. Although you are one who cares for her Land, you set it on fire.

Mother Ningal, return like a bull to your cattle-pen, like a sheep to your fold, like a bull to your cattle-pen of former days, like a sheep to your fold. My queen, like a young child to your room, return to your house. May An, king of the gods, declare "Enough!" to you. May Enlil, king of all the lands, decree your fate. May he restore your city for you -- exercise its queenship! May he restore Nibru for you -- exercise its queenship! May he restore Urim for you -- exercise its queenship! May he restore Isin for you -- exercise its queenship!

Me: I Inanna: Himlens och jordens drottning (1995) skriver Diane Wolkstein och Samuel Noah Kramer (sammanställt från olika ställen i boken) att me representerar "ordning", "Sumers heliga kultur" och "civilisationens och kunskapens attribut". "Att få tillgång till [...] me innebär att få livets kunskap, civilisationens redskap och den inneboende gudomliga kraften i dessa me. I "Inanna och Visdomens Gud" listas 80 olika me: det höga prästerskapet, gudomlighet, den ädla krona som består, kungarikets tron, den ädla spiran, staven, den heliga måttstocken och mätlinan, den höga tronen, herdens kall, kunglighet, prinsessans prästinna, den gudomliga drottningens prästinna, åkallandets präst, den höga prästen, dryckesoffrets präst, sanning, nedstigandet i underjorden, uppstigandet från underjorden, kurgarra, dolken och svärdet, den svarta skruden, den färggranna skruden, det utslagna håret, det uppsatta håret, fanan, pilkogret, älskogens konst, kyssandet av fallos, prostitutionens konst, den höga farten, det frimodiga talet, skvallret, det utsmyckade talet, prostitutionens kult, den heliga tavernan, det heliga templet, himlens heliga prästinna, klingande musikinstrument, gåvan att sjunga, de äldres kunskap, hjältemodets konst, maktens gåva, handhavandet av skattkammaren, uppriktighetens gåva, plundrandet av städerna, framförandet av klagovisor, hjärtats fröjd, sveket, det upproriska landet, vänlighetens gåva, resan, den trygga boplatsen, timmermannens hantverk, kopparslagarens hantverk, skrivarens hantverk, smedens hantverk, skinnberedarens hantverk, valkarens hantverk, byggmästarens hantverk, korgmakarens hantverk, det lyhörda örat, uppmärksamhetens konst, de heliga reningsriterna, kätten, högen av värmande kol, fårfållan, fruktan, bestörtning, förfäran, det skarptandade lejonet, gåvan att tända eld, gåvan att släcka eld, den uttröttade armen, den församlade familjen, fortplantning, stridens låga, rådplägning, hjärtats tröst, domslutet och fattandet av beslut. Det handlar alltså både om övervägande positiva och övervägande negativa företeelser.

Må hur du levde inte glömmas och ditt namn besökas [...] som ligger där i all sin prakt som en tjur: Dessa elva rader är min ganska fria översättning av de tio sista raderna av en engelsk översättning av den sumeriska texten "An elegy on the death of Nawirtum (Elegy 2)", som i original lyder sålunda:

May your way of life not be forgotten, may your name be called on. May the guilt of your house be erased, may your sin be released. May your husband stay well, may he achieve valour and seniority. May the fate of your children be propitious, may well-being be in store for them. May your household progress, may its future be ample. May Utu bring forth for you bright light from the nether world, ...... clear water. May Ninkura stand by you, may she raise you high. Concerning the bitter storm that has been turned against you, may it return to the horizon. May a cruel curse be uttered against the galla demon who has brought his hand against you. Concerning the kindly maiden who lies in her splendour like a bull, bitter is the lament for you.

Hela texten kan läsas här: An elegy on the death of Nawirtum (Elegy 2): translation.

Utu: Sumerisk gud för solen och för rättvisa.

gröna ängar: Som framgår ovan saknas text före clear water ("klart vatten"). Jag tycker att frasen gröna ängar känns rimlig att fylla luckan med. Ordet meadow ("äng") förekommer 32 gånger i de 380 texter om uppskattningsvis 800 000 ord på akkadiska och översättningar till engelska av dessa samma texter som jag hämtat från etcsl.orinst.ox.ac.uk. Det är en tydlig indikation på att ordet äng var vanligt i akkadiskan. Men givetvis kan man välja att fylla luckan med ett otal andra fraser.

Ninkura: Jag har inte hittat någon relevant information.

gallan: Galla är sumeriska demoner som drar ner människor till dödsriket.

Den uthållige krigaren syftar bland annat på Dante Alighieri (1265-1321), som bland annat skrev Den gudomliga komedin. Dante är en kortform av Durante, som betyder "uthållig". Alighieri är sammansatt av två ord som betyder "förnäm" och "spjut", sammantaget ungefär "förnäm krigare".

den välsignade porten syftar bland annat på Bice Portinari (1266-1290), Dante Alighieris stora kärlek som han kallade Beatrice och som är en av huvudpersonerna i Den gudomliga komedin. Bice är en kortform av Beatrice, den italienska formen av Beatrix, som i sin tur förmodligen kommer från Viatrix, en feminin form av det senlatinska mansnamnet Viator, som betyder "resenär". Namnet var vanligt bland tidiga kristna och associerades med det latinska ordet beatus, som betyder "välsignad". Portinari är avlett från det latinska ordet porta, som betyder "dörr" och är en benämning på yrket portvakt. En portinari tjänade vanligen en högreståndsperson, exempelvis en prins, en prinsessa, en hertig eller en hertiginna.

Gud vän syftar bland annat på Teofilo, en pseudonym för Giordano Bruno, som bland annat skrev Askonsdagsmåltiden, och den italienska formen av Theophilus, en latiniserad form av det grekiska namnet Θεοφιλος (Theophilos), som är avlett från två ord som betyder "gud" och "vän", sammantaget "guds vän".

stiger ner syftar bland annat på Giordano, den italienska formen av Jordan, som i sin tur kommer från namnet på floden i Jordanien och Israel vars hebreiska namn יַרְדֵן (Yarden) är avlett från יָרַד (yarad), som betyder "stiga ner" eller "flyta ner".

skyddad [...] skydd syftar bland annat på Bruno, som är avlett från ett germanskt ord med betydelsen "skydd" eller "brun". Förutom av Giordano Bruno har namnet bland annat burits av S:t Bruno av Köln, som 1084 grundade Kartusianorden (namnet är avlett från Grande-Chartreuse i sydöstra Frankrike där stamklostret fanns), en utgrening av Benediktinorden som strängast av alla från denna utgångna ordnar fasthåller Benediktus regler.

Vågen syftar bland annat på den kinesiske målaren Wu Tao-tzu (cirka 689 - cirka 758). Kinesiska 涛 (tāo) betyder "stora vågor". Om Wu Tao-tzu står bland annat följande på yourdictionary.com (min översättning): "Enligt traditionen studerade han [...] kalligrafi med buddhististmunken Chang Hsü, som var känd för sitt 'galet kursiva' sätt att skriva och framhävde penselns galet kinestetiska egenskaper. Wu sägs också ha fått inblick i egenskaperna hos rörelse genom att observera Pei Mins berömda svärdsdans. [...] Hastigheten och det kinestetiska raseriet hos hans pensel är det karakteristiska särdraget hos Wu Tao-tzus konst."

Vågen klappar i händerna och förenas med väggen syftar bland annat på det första stycket i Myten om Wu Tao-tzu av Sven Lindqvist (1967): "Den kinesiske konstnären Wu Tao-tsu stod en dag under Tangdynastin och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter."

Guds gåva, den älskade vännen syftar bland annat på Jonathan Livingston Seagull, huvudkaraktären i Richard Bachs bok med samma namn (1972). Jonathan kommer från det hebreiska namnet יְהוֹנָתָן (Yehonatan), förkortat till יוֹנָתָן (Yonatan), som betyder "Jahve har gett" och är härlett från rötterna יְהוֹ (yeho), som syftar på den hebreiske guden, och נָתַן (natan), som betyder "att ge". Livingston har anglosaxiskt ursprung och betyder "Leofwines boplats". Det anglosaxiska namnet Leofwine betyder "älskad vän".

det bruna berget syftar bland annat på ett annat möjligt ursprung till Livingston: det irländska namnet Duinnshleibhe, som betyder "brunt berg".

Två testiklar får vara vittnen syftar bland annat på den latinska meningen "Ut essent duo testes" i början av första dialogen i Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno, som översatts: "För att det skall finnas två testes." Orsaken till att testes inte översatts är att det kan betyda både "vittnen" och "testiklar", en dubbeltydighet som Giordano Bruno såvitt jag förstår rimligtvis är medveten om.

Två syftar bland annat på att Teofilo, en pseudonym för Giordano Bruno, precis innan den latinska meningen "Ut essent duo testes" konstaterar att två är ett mystiskt tal. Precis efter denna mening följer ett antal mer eller mindre välvalda exempel på par.

den mystiska dialogen: En dialog är ju ett samtal mellan två personer, och två är ju enligt noten ovan ett mystiskt tal.

trilog: Samtal mellan tre personer. Att döma av en googlesökning 15 februari 2021 tycks ordet bara finnas i översättningen av Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno; i EU-sammanhang finns dock ordet trilogmöte, som är "ett inofficiellt sammanträde mellan företrädare för Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen med syfte att gemensamt behandla lagstiftningsärenden".

tetralog [...] teralog betyder "samtal mellan fyra personer" respektive "samtal mellan 1 000 000 000 000 personer" och syftar bland annat på följande meningar i den första dialogen i Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno:

PRUDENZIO. Låt oss sätta oss, eftersom vi ju – som peripatetikernas furste säger – blir mer sansade genom att sitta och vila och så skall vi ända till solnedgången fortsätta vår tetralog [...]

FRULLA. Jag skulle vilja veta vad ni egentligen menar med teralog.

PRUDENZIO. Tetralog, sade jag, det vill säga ett samtal mellan fyra liksom dialog betyder samtal mellan två, trilog samtal mellan tre, vidare pentalog, heptalog och andra samtal som oegentligt betecknas som dialoger.

I Paul Enokssons översättning, som jag utgår från, står det tetralog i den andra repliken. Jag har ändrat till teralog, eftersom det såvitt jag kan bedöma är den korrekta översättningen. I en kommentar står följande: "Enligt en annan läsart 'teralog'. Den förvrängda formen stämmer bättre överens med Frullas karaktär och med Prudenzios svar." Frulla sägs i en annan kommentar vara en "plump och lättsinnig person som ofta gycklar med Prudenzio". peripatetikernas furste är Aristoteles, som 335 f.Kr. grundade den peripatetiska skolan i Athen. Skolan kallas så för att man inte satt stilla under undervisningen utan vandrade omkring i lunden Lykeion. Ursprunget till begreppet är det grekiska ordet peripatein ("promenera omkring"). Värt att nämna är också att den täckta gång i Lykeion där Aristoteles undervisade kallades "peripatos", vilket antingen kan syfta på handlingen att promenera eller platsen där man promenerar.

vilse i dunklet i skogen syftar bland annat på början av den första sången i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri. De första tre raderna lyder (i Ingvar Björkesons översättning): "Till mitten hunnen på vår levnads vandring / hade jag i en dunkel skog gått vilse / och irrat bort mig från den rätta vägen."

i dyn, underförstått "vilse i dunklet i dyn", syftar bland annat på det område med dy Nolano, en pseudonym för Giordano Bruno, och hans sällskap får passera när de är på väg mot middagen där Nolano ska träffa meningsmotståndare och försvara sina teser om universum. Så här beskrivs detta i den andra dialogen i Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno (i Paul Enokssons översättning förutom det sista ordet som jag ändrat till originalets Averno): "Då det inte fanns något ljus som vägledde oss, kunde vi inte skilja mellan den väg vi hade tillryggalagt och den väg vi hade kvar att följa, och vi hoppades för varje steg att det hela skulle ta slut. Medan vi ständigt banade oss väg genom dyn, sjönk vi till knäna ned mot det djupa och mörka Averno." Averno (Lago d'Averno) är en kratersjö i Kampanien väster om Neapel i Italien. Namnet betyder ungefär "sjö utan fåglar" och syftar på att det förr inte fanns några fåglar i sjön eftersom vulkaniska gaser bubblade upp. I forna tider, exempelvis i Aeneiden av Vergilius, ansågs Averno vara en ingång till dödsriket, vilket är orsaken till att Paul Enoksson valt den i mitt tycke sämre översättningen Hades, som i den grekiska mytologin är både dödsriket och dödsrikets härskare.

blod i strupen syftar bland annat på att Den gudomliga komedin börjar på skärtorsdagen, då nattvarden enligt Bibeln instiftades.

aska på pannan syftar bland annat på att Askonsdagsmåltiden äger rum på just askonsdagen, den första dagen i fastetiden då katoliker som ett botgöringstecken beströr sig med aska, exempelvis på pannan.

krymplingens syftar bland annat på Klaudios Ptolemaios (födelseår okänt, död efter 161) vars geocentriska världssystem med jorden i centrum omkretsad av planeterna var förhärskande under hela medeltiden. Klaudios är en helleniserad form av Claudius, ett romerskt släktnamn som förmodligen avletts från det latinska ordet claudus, som betyder "lam" eller "invalidiserad".

gruvarbetarens syftar bland annat på Mikołaj Kopernik, mest känd under sitt latinska namn Nikolaus Kopernikus, vars heliocentriska världssystem med solen i centrum omkretsad av planeterna gradvis utvecklades och ersatte det geocentriska världssystemet. Kopernik är en benämning på yrket gruvarbetare i koppargruva eller arbetare på kopparsmältverk.

krigarens syftar bland annat på Wu Tao-tsu. Det kinesiska ordet 武 (wǔ) betyder "militärisk, krigisk".

lejonstenens syftar bland annat på ytterligare ett möjligt ursprung till namnet Livingston: det judiska efternamnet Lowenstein, som betyder just "lejonsten".

Tavla XIII

primat är dubbeltydigt och kan betyda dels (som jag tänkte först) "någots företräde eller företrädesrätt framför eller överhöghet över något, dominerande ställning", dels (som jag insåg senare) "varelse (djur) tillhörande ordningen Primates (omfattande människan, halvaporna och aporna) bland däggdjuren, herredjur". Att orden är homonymer (har olika ursprung men råkar ha samma uttal) gör givetvis inte detta faktum mindre intressant. Snarare tvärtom.

šūtu: Akkadiska för inte bara "sunnanvinden" utan också "södern".

ištānu Akkadiska för inte bara "nordanvinden" utan också "norden".

šaddû Akkadiska för inte bara "östanvinden" utan också "östern".

amurru Akkadiska för inte bara "västanvinden" utan också "västern".

Skenets: Syftar bland annat på akkadiska melemmu ("skrämmande strålglans", "aura"). I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att melemmu "betecknar ett tänkt ljusfenomen som fungerade som tecken på härskarmakt, något påminnande om en gloria". Han skriver också att begreppsparet melemmu och pulḫu "är centralt i den mesopotamiska beskrivningen av härskarmakt". Se även skräckens nedan.

apsu: Akkadiska för "djupt vatten", "hav", "kosmiskt underjordiskt vatten", "det medvetna havet", "vishetens ocean". Enligt den babyloniska mytologin fanns Apsu, sötvattnet och den manliga principen, innan himmel och jord skapats. När Apsu förenades med Tiamat, saltvattnet och den kvinnliga principen, skapades gudarna i deras inre. I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att den omfattande mytologin kring Apsu bland annat sade att "denna sötvattensocean fanns under marken och därmed utgjorde grunden på vilken världen vilar". Se även tiamat nedan.

skräckens: Syftar bland annat på akkadiska pulḫu. I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att pulḫu egentligen bara betyder "skräck" men "används som en inneboende egenskap hos gudar och furstar". Han skriver också att begreppsparet melemmu och pulḫu "är centralt i den mesopotamiska beskrivningen av härskarmakt". Se även Skenets ovan.

anšar: Av akkadiska an, "himmel", och šar, "horisont", "allt". Den babyloniske urtidsguden Anšars namn betyder alltså "hela himlen", "himmelssidan av horisonten" och betecknar den övre sidan av horisonten.

ödets: Syftar bland annat på akkadiska šīmtu ("öde", "lott", "saker och tings natur", "oundvikligt (utfall)", "död", "dödsdag", "nödvändighet"; "testamente", "sista vilja", "vad som är fast eller etablerat", "överlåtelse", "beslut"). I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att šīmtu "är ett mycket viktigt begrepp i den mesopotamiska religionen", att det "betecknar en persons framtid, men också hans rättigheter och syfte" samt att "'bestämma någons öde' är detsamma som att ge denne en plats i världen och ett syfte med sin existens". Se även namnets nedan.

moderhav: Min lite friare översättning av Tiamat. Se även tiamat nedan.

namnets: Syftar bland annat på akkadiska šumu ("namn", "ord för något"; "bra namn", "renommé", "berömmelse"). I en kommentar till sin översättning av Enuma Elish skriver Ola Wikander att namngivande är ett huvudtema i Enuma Elish, att man får en ny identitet när man ges ett namn och att detta är mycket tydligt associerat med att "bestämma ödet". Se även ödets ovan.

jord: Syftar bland annat på Kišar (se kišar nedan).

faderhav: Min lite friare översättning av Apsu. Se även apsu ovan.

himmel: Syftar bland annat på Anšar (se anšar ovan).

tiamat: I den babyloniska mytologin var Tiamat, från akkadiska tiāmtu ("hav", "sjö"), havets och saltvattnets främsta gudinna. När Tiamat förenades med Apsu, sötvattnet och den manliga principen, skapades gudarna i deras inre. Se även apsu ovan.

kišar: Av akkadiska ki ("jord") och šar ("horisont", "allt"). Den babyloniske urtidsguden Kišars namn betyder alltså "hela jorden", "jordsidan av horisonten" och betecknar den nedre sidan av horisonten.

Utus: Utu ("sol") var namnet på den babyloniske solguden.

våg: Syftar bland annat på akkadiska agû ("vind", "andetag", "luft"; "riktning", "sida", "kardinalpunkt"). Vågor tycks ha varit viktiga i den sumeriska mytologin, inte minst som vapen.

supūruns: Akkadiska supūru betyder "fårfålla" eller "getfålla". Uruk, staden där Gilgamesh härskade, kallas "fårfålla", enligt en kommentarer i en översättning av Gilgamesheposetmediterraneoantico.it eftersom den välkomnar till och erbjuder skydd i Ans och Ishtars tempel. Enligt en kommentar i Lennart Warrings och Taina Kantolas översättning av Gilgamesheposet används det akkadiska ordet supūru "ofta i poetiska sammanhang, bland annat om månens gloria".

vind: Syftar bland annat på akkadiska šāru ("våg", "översvämning"; "vrede", "ilska"). Vindar tycks ha varit viktiga i den sumeriska mytologin, inte minst som vapen.

månens: Syftar bland annat på Nanna (se Nannas nedan).

trumma [...] lyra: Dessa instrument spelades i det forna Sumer. Andra instrument som spelades där och då var harpa, luta och flöjt.

betesmarkens: Syftar bland på annat akkadiska ṣēru (se ṣēruns nedan).

solens: Syftar bland annat på Utu (se Utus ovan).

fårfållans: Syftar bland annat på akkadiska supūru (se supūruns ovan).

Nannas: Nanna (okänd betydelse) var namnet på den babyloniske månguden.

ṣēruns: Akkadiska ṣēru betyder "baksida", "översida"; "stäpp", "öppet landskap", "slätt", "betesland", "landsbygd"; "slagfält"; "rygg", "ryggrad".

Herden har nötta sandaler med blankslitna sulor. / När han går nerför trappan vill de glida neråt. / När han går uppför trappan vill de inte uppåt: När jag sommaren 2011 vandrade uppför och nerför de hala och såvitt jag förstår urgamla trapporna i Hasankeyf i östra Turkiet, där ramberättelsen i Han som såg Källan utspelar sig, hade jag precis som mitt alter ego nötta sandaler med blankslitna sulor och därmed svårt att få fotfäste. Några dagar senare gav kardborrebanden upp. Att hitta nya sandaler i storlek 45, alltså den storlek jag behöver, i Turkiet var inte helt lätt. Den största storlek turkar tycks behöva är 44. [1] Jag har för mig att jag läst något om att människor som bor längre söderut har mindre fötter än människor som bor längre norrut. Jag hittade dock inget om detta på nätet.Jag hittade till dock till slut ett par sandaler som passade mig i Sivas, beläget ungefär mitt i Turkiet.

trädgården: Syftar bland annat på de "trädgårdar" som nämns i Gilgamesheposet när Uruks mått redovisas på tavla I:20-21. "En shar är stad, en shar är trädgårdar, en shar är lergropar, en halv shar är Ishtartemplet. / Tre och en halv shar är Uruks mått", lyder raderna i Lennart Warrings och Taina Kantolas översättning från 2001. Raderna upprepas ordagrant allra sist på tavla XI, alltså där berättelsen logiskt sett slutar; det finns dock en tolfte tavla. Arealmåttet shar betyder egentligen "3 600" eller "helhet". Hur stor en shar är har jag inte hittat någon uppgift om (en googlesökning gav främst en massa träffar på share).

Cederberget [...] Humbaba: Cederberget är "gudarnas boning" (Gilgamesheposet tavla V, rad 6) och "får inte ses av mänskliga ögon" (Gilgamesheposet tavla II, rad 187). Humbaba är Cederbergets väktare. Den sumeriske stormguden Enlil "har satt honom där som en skrämma" (Gilgamesheposet tavla II, rad 189). I Gilgamesheposet tavla II, rad 191-193 sägs att Humbabas "röst är en stormflod, / hand andedräkt död, hans tal eld. / Han hör den minsta viskning på sextio dubbeltimmars avstånd". [2] Babylonierna delade in dygnet i tolv dubbla timmar motsvarande våra tjugofyra timmar. Avstånd angavs ofta efter den tid det tog att tillryggalägga en sträcka. Gilgamesh, Uruks härskare, och hans vän Enkidu beger sig till Cederskogen och dödar Humbaba, som det verkar dels för att de är sugna på äventyr, dels för visa att de är kapabla till stordåd. Kanske har de också andra bevekelsegrunder som var kända för de forna sumererna och inte behövde nämnas för att historien skulle förstås.

leran: Syftar bland annat på de "lergropar" som nämns i Gilgamesheposet när Uruks mått redovisas på tavla I:20-21. Se även trädgården ovan.

Tavla XIV

det strömmande vattnet [...] den viskande vinden: Anspelning på Sett i det strömmande vattnet och hört i den viskande vinden av Artur Lundkvist (1978). Så här beskrivs boken på baksidan (vem som skrivit framgår tyvärr inte):

Sett i det strömmande vattnet med den kompletterande fortsättningen och hört i den viskande vinden är en titel som anger en återkommande utgångspunkt och syftar på minnesbilder och föreställningar som skådats i fantasin.

Tillsammans bildar textavsnitten vad som kanske kan kallas en roman-mosaik eller en prosa-symfoni. Vissa teman vänder tillbaka i olika variationer och får genom sammanställningarna förändrad innebörd.

Boken är avsedd att läsas inte bara som en samling fristående prosastycken utan som en komposition där de olika inslagen har betydelse för varandra.

Vad som eftersträvas är en helhetsverkan där självanalys och yttre upplevelser, närbilder av varelser och ting, symboliska situationer och historiska myter antar en hallucinatorisk karaktär, för att framstå som en förening av självporträtt och tidsmålning, med perspektiv bakåt och framåt.

brudarnas sköten: Varje nygift kvinna var tvungen att tillbringa sin bröllopsnatt med Uruks härskare Gilgamesh.

Tvillingens öde: Tvillingen är Enkidu, enligt Gilgamesheposet skapad som en dubbelgångare till Gilgamesh efter att gudarna hört de nygifta kvinnornas klagan (se noten ovan). Tanken är att Enkidu och Gilgamesh ska tävla med varandra och ge Uruk frid. Det gör de också till en början, men de blir snabbt vänner och dödar tillsammans både Himmelstjuren och Humbaba, väktaren av det heliga Cederberget. Gudarna bestämmer att Enkidu som straff måste dö. Gilgamesh blir utom sig av sorg över vännens död.

enūma eliš lā nabû šamāmū / šapliš ammatum šuma lā zakrat: De första två raderna i Enuma elish, det babyloniska skapelseeposet – eller kanske hellre eposet om Marduk, eftersom fokus ligger på hur stormguden Marduk blir den högste guden och hur han förhärligas av de andra gudarna. "Någon exakt datering för tillkomsten av Enuma elish är inte möjlig att ge. Utifrån språket brukar man anta att det i sin nuvarande form kommit till någon gång mellan 1500 och 1000 f.Kr., men alla existerande manuskript är daterade till långt senare tid – de texter vi utgår från daterar sig från 800 f.Kr. och framåt", skriver Ola Wikander i inledningen till sin översättning från 2005. Att titeln kommer från de första orden i eposet är dock klart: det var så litterära verk namngavs där och då.

När där uppe himlen inte benämnts, / där nere jorden inte givits namn: Min översättning av de två första raderna i Enuma elish utifrån dessa förklaringar av de akkadiska orden (översatta från engelska av mig): enūma betyder "när"; eliš betyder "uppe", "högt uppe" (en synonym till on high som betyder "i eller till himlen eller en högt belägen plats") eller "högst uppe"; betyder "inte"; nabû betyder "namnge", "att benämna" eller "att ge ett namn"; šamāmū betyder "himmel" (både i betydelsen "gudarnas rike" och "området ovanför jorden"); šapliš betyder "längst ner", "nedanför" eller "under"; ammatum betyder "jord"; šuma betyder såvitt jag förstår "namn", möjligen i betydelsen "förnamn" (det passar åtminstone i sammanhanget); zakrat betyder "att benämna" (det vill säga att ge en person eller en sak ett namn). Formuleringen "givits namn" valde jag för att anknyta till formuleringen "Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn" som inleder alla tavlor i mitt epos som utspelar sig på dagen (tavla I, III, V, VII, IX, XI, XIII, XV, XVII, XIX och XXI).

Ey reqîb her mawe qewmî kurd ziman, / Nay şikênê danerî topî zeman: De två första raderna i den kurdiska nationalsången, skriven 1938 av den revolutionäre poeten Yunis Rauf under namnet Dildar. Den skrevs ursprungligen på den kurdiska dialekten sorani, som jag därför valt att använda, men har senare översatts till andra kurdiska dialekter och andra språk. Den började användas som nationalsång av kurderna strax efter att den skrivits.

Hallå, vakt, kurderna och kurdiskan finns kvar, / kan inte besegras av någon tids vapen: Mitt försök till översättning av de två första raderna i den kurdiska nationalsången. Jag har tyvärr inte hittat någon användbar ordbok mellan sorani och svenska, engelska eller möjligen tyska utan fått utgå från de översättningar till svenska och engelska jag hittat. Med tanke på att jag inte har några som helst kunskaper i sorani är det allt annat än optimalt. Några kommentarer: Ey reqîb har jag valt att översätta med "Hallå, vakt" istället för det tydligen vanligaste "O, fiende" eller "Hej, fiende" dels för att de orden sägs ha skrivits om vakterna i fängelset där Yunis Rauf satt inspärrad för sina politiska åsikter när han skrev texten, dels för att det sägs vara den bokstavliga betydelsen. Formuleringen "kurderna och kurdiskan" har jag valt för att det i översättningarna talas om dels det kurdiska folket och den kurdiska nationen, dels det kurdiska språket. Formuleringen "finns kvar" har jag valt för att det i översättningarna finns formuleringar som "lever kvar", "är vid liv" och "fortlever". Formuleringen "kan inte besegras" har jag valt för att det i översättningarna finns formuleringar som "kan inte besegras" och "har inte krossats". Formuleringen "någon tids vapen" har jag valt för att det i översättningarna finns formuleringar som "någon tids vapen" och "vapen från någon tid". Förhoppningsvis är min översättning åtminstone någorlunda godtagbar. Om du kan sorani och har bättre förslag på översättning eller hittar fel i min översättning, skicka gärna ett mejl till mats.kristiansson.skovde@gmail.com.

speglar, äpplen, groddar och målade ägg representerade några av zoroastrismens gudomliga element på det ursprungliga persiska nyårsbordet. Dessutom fanns stearinljus, rosenvatten och guldfiskar. En spegel symboliserade himlen, ett äpple jorden, groddarna växtligheten, de målade äggen människan och fruktbarheten, stearinljuset elden, rosenvattnet vattnet och guldfiskarna djuren.

Gudarna tar makten [...] Härskaren gråter: Under det forna babyloniska nyårsfirandet fick härskaren lägga ner sina vapen, sin krona och sin spira inför en avbild av Marduk, den högste guden, och tillkännage att han inte syndat. Därpå blev han av översteprästen slagen så hårt i ansiktet att han grät. Efter att ha bett om och fått förlåtelse fick härskaren tillbaka sina insignier och ett orakel för det kommande året. Det är åtminstone ungefär vad som hände; jag har hittat ett antal delvis olika redogörelser. Förmodligen är mycket osäkert och öppet för olika tolkningar.

Den vita tjuren offras: På kvällen samma dag som härskaren blivit slagen i ansiktet och gråtit (se föregående not) offrade han och översteprästen en vit tjur. Innebörden är tydligen okänd. En uppgift säger dock att härskaren och översteprästen under offrandet sjöng: "Gudomliga Tjur, glänsande ljus som lyser upp mörkret." Den uppgiften tar jag fasta på eftersom den passar bra ihop med resten av raden.

Hoppets eldar brinner: Under nowruz, det persiska nyåret, tänds eldar som symboler för att den mörka delen av året är slut och den ljusa börjar. Det är tradition att hoppa över dessa eldar.

Det är akitu. Kornfest: Akitu, från sumeriska akiti-šekinku ("kornskörd") och akiti-šununum ("kornsådd"), var en vårfest i forna Mesopotamien. I Babylonien kom akitu att handla om stormguden Marduks seger över gudarnas moder Tiamat ("oceanen"). Enuma elish, där detta skildras, reciterades under akitu, som pågick ett antal dagar (kanske tolv, kanske femton; jag har hittat flera olika uppgifter). Se även noter ovan.

Det är nowruz. Ny dag: Nowruz, från persiska now ("ny") och ruz ("dag"), firas vid vårdagjämningen i Mellanöstern och centrala och södra Asien, på Balkan och i östra Afrika sedan åtminstone 3 000 år. Eld är en viktig del av firandet. Ordet stavas även på andra sätt, bland annat novruz, nauruz och newroz. Det kurdiska firandet av nowruz har också en politisk dimension. "In recent decades the Kurdish New Year has become a festival of resistance against tyranny", står det i ingressen till artikeln An End to the Darkness av Rosa Burç, publicerad i mars 2019 på jacobinmag.com. Det sista stycket i artikeln lyder:

Every year Kurds and other peoples light the Newroz fire to welcome spring. They dance in their traditional clothes around the fire and jump over the flames, expressing wishes that must triumph against all odds. Be it in the prisons of Turkey or on liberated lands in Northern Syria, Newroz is when spring arrives, and resistance can be celebrated as a new form of existence.

hur han utmanade gudarna: Gilgamesh utmanade gudarna bland annat genom att rata gudinnan Inanna, döda Himmelstjuren och Humbaba, väktaren av det heliga Cederberget, samt söka evigt liv.

anyad evāhur vidyayā- / nyad āhur avidyayā / iti śuśruma dhīrāṇāṁ / ye nas tad vicacakṣire: Mantra 10 i vedaskriften Śrī Īśopaniṣad ("kunskapen som för en närmare den Högsta Personen").

Att odla kunskap ger ett resultat, / att odla okunskap ett annat. / Så har de besinningsfulla visa / förklarat det för oss: Min något fria tolkning av mantra 10 i vedaskriften Śrī Īśopaniṣad utifrån dessa förklaringar av sanskritorden (översatta från engelska av mig): anyat betyder "olik"; eva betyder "förvisso"; āhuḥ betyder "sade"; vid-yayā betyder "genom att odla kunskap"; anyat betyder "annorlunda"; avidyayā betyder "genom att odla okunskap"; iti betyder "sålunda"; śuśruma betyder "jag hörde"; dhīrāṇām betyder "från de besinningsfulla" eller "från de visa" (jag valde översättningen "besinningsfulla visa" för att få med båda innebörderna); ye betyder "som"; naḥ betyder "för oss"; tat betyder "that"; vicacakṣire betyder "förklarade".

Smutsa inte era vingar / med egensinnighetens lera / och fåfänga önskningar, / och låt dem inte fläckas / av hatets och avundens damm, / så att ni hindras / från att sväva i skyn: Min något fria översättning av denna mening från Gleanings from the Writings of Bahá'u'lláh: "Wherefore, O My servants, defile not your wings with the clay of waywardness and vain desires, and suffer them not to be stained with the dust of envy and hate, that ye may not be hindered from soaring in the heavens of My divine knowledge.

hiraṇmayena pātreṇa / satyasyāpihitaṁ mukham / tat tvaṁ pūṣann apāvṛṇu / satya-dharmāya dṛṣṭaye: Mantra 15 i vedaskriften Śrī Īśopaniṣad ("kunskapen som för en närmare den Högsta Personen").

En gyllene strålglans, ett bländande lager / täcker den Högsta Sanningens ansikte. / Avlägsna detta lager, o upprätthållare, / och visa dig för din rena lärjunge: Min något fria tolkning av mantra 15 i vedaskriften Śrī Īśopaniṣad utifrån dessa förklaringar av sanskritorden (översatta från engelska av mig): hiraṇmayena betyder "genom en gyllene strålglans"; pātreṇa betyder "ett bländande lager"; satyasya betyder "från den Högsta Sanningen"; apihitam betyder "täckt"; mukham betyder "ansiktet"; tat betyder "det där lagret"; tvam betyder "Dig Själv"; pūṣan betyder "o upprätthållare; apāvṛṇu betyder "var snäll och avlägsna"; satya betyder "ren"; dharmāya betyder "för din lärjunge"; dṛṣṭaye betyder "för att visa sig".

FLER KOMMENTARER KOMMER ...


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 541 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.