Mats Kristiansson
Dikter 1980–1997

Vithetens land

Allt var vitt
i vithetens magiska land.
Där härskade leende
vithetens hand.
Viljornas vindlande rad
vandrade evigt där.

Livet

Om livet finns
är källan
en blåsa.

Om livet inte finns
är källan
en tanke.

Varandet

Varandet är som ett vågskvalp:
förgängligt som andetaget,
långt som oändligheten;
det slår hårt
mot styrkans stenar,
men de fnittrar bara
åt de inträngande försöken.

Varandet är självömkan:
man står med ett nästan tomt såll
och en växande hög av sand
och intalar sig själv
att det bara är en dröm.

Varandet är trängtan efter det omöjliga:
ögonblicket då medvetandet är gränslöst
och intrycken överväldigar allt:
sökandet efter vad kanske ingen
någonsin ägt.

Varandet är en kort stund
då näthinnan äger oändlig kraft
men centrum sover vaket.

Oändligheten finns och kan fångas:
Den finns för barn och drömmare
och andra flyende.

Kom i min famn, lilla rådjur.
Låt oss drömma om oändligheten:
låt oss vandra genom porten
och försvinna bort tillsammans.

En sanning

Stordikt föds inte.
Stordikt dör inte.
Stordikt lever för evigt.
Och detta är en sanning.

Stordikt tycks vara skriven för barn,
men barn förstår den inte!
Alltså: stordikt är för vuxna barn, tänkare, drömmare.
Och detta är en sanning.

Men stordikt är en picasso,
och nyckeln äger bara den som äger en spade.
Och detta är en sanning.

Stordikt talar inte –
stordikt tänker.
Den liknar en dröm, redo att analyseras i ljuset.
Och detta är en sanning.

Men sanningen är ett dolskt, i mörkret förvridet gäckeri.
Och detta är en sanning.

Vänskap

Vänskap är bara att slå som dubbelyxor mot andra, säger örnarna men är alltför svävande och handlösa om någon faller.
Och duvorna kuttrar ömt, men gäller det deras öde reser de en mur av död.
Och grisarna, dessa jordbundna, med mullhjärtan, med jordhjärtan är brunnfärdiga.

Är då vänskapen bara skörd?

Nej, kärlek kan få hjärtan att brinna och svärd att smälta och legera samman dessa barn.
Och detta är den enda sanna vänskapen.

Kunskapen

En ryttare på en silverhäst är kunskapen,
säger dyrkarna och hyllar sin konung.

Mer blinda ser bara buken och skuggan
och sitter därför torrt.

De kloka däremot ser upphöjda horisonten:
de ser och är därmed ryttare.

Det är egentligen så enkelt:
kunskapen är sand som rinner genom spretande fingrar.

Syrenflicka

Du satt framför mig med öppet sorgansikte,
halvt gömd bakom en bukett vita syrener
vars vibrerande, starka doft
tycktes påminna dig om smärta och förlust.
Jag ville veta något om dessa blommor,
men innan jag hunnit formulera en fråga
hade du rest dig och gått.
Dina tankar känner endast du
och de som frågat och fått svar.

Stilla kväll

Grenstillnad från en vindlös tall,
nattdoftande ångor från tjärnens djup
och månskensglittrande ödelandskap:
den förvandlande, lugnfulla kvällen.

Hösten

Hösten är obarmhärtig.
Spröda blad faller i lundens mylla
och ger svartjorden färg:
träden förbereder sin vintersömn.
Nakna vrider de sig i smärta;
de susar tysta om mörker och köld.

Morning

It was a calm morning,
and I was biking
on the frozen asphalt road.
Frost-white cobwebs covered
the grass.

Suddenly, I bent my neck
upwards
and saw the high heaven
with a cloud-wreath
at the horizon,

a moonset
in front of me
and a sunrise
behind me.

It was an odd morning.

Återföreningen

Plötsligt satt hon där
i det tomma, dystra rummet.
Hon ville så gärna vara oensam, som förr,
men tiden var inte längre densamma.
Hon drömde på natten om flersamhet
och grubblade på dagen i ensamhet.
En dag drömde hon istället.
Drömmen hade grubblat
lika länge som hon.

Minnena

Minns när du skrattade åt snön
som föll i ditt hår
och när du försökte
fånga vinden en sommardag.
Minns när blommorna åter
vaknade i ditt rike
och bitterheten du kände
när senhöstens bruna löv täckte marken.
Minns – och lev igen!

Jag längtade ut ...

Jag längtade ut,
men när jag var borta ville jag hem.
Jag ville ha en egen vrå,
men när jag satt där ville jag vara i människorlarmets centrum.
Otryggt sökande ville jag alltid vara där jag inte var.

Fädrev

Vid Högsböla äng ett fädrev:
bredvid en stenmur en stig,
trampad av tusen klövar.
Melankoli och sentimentalitet
dallrar i luften.

Kornas hesa råmande
i mild, ljus sommarkväll.
Trampetrampetrampande.
Sävligt lunkande
med vaggande kroppar.
Kloka, sorgsna ögon.
Timotejstrån i munnarna.
Lugnt tuggande idisslor.
Fäktande mygg med hornen.

Barn i slitna kläder.
Harmoniska, friska
från gården på kullen.
Långsamt drivande korna
mot mjölkerskan.
Kännande sitt ansvar,
vetande sitt värde.

Det ståtliga stenmursbygget.
Bondenävars stolthet
och gåva till framtiden.
För evigt döda röster
mumlar i stendjupen.
Tyst klagosång, fridsvisa,
toner från dödsriket.

Stigvägar

Ringlande ormar i dunkla skogsdjup.
Slingor där tystnad och frid råder.
Uråldriga väsen från forntiden.

Gravstenslika, mossgröna,
vilande på döslika stenkuber,
sjungande om fjärran tider,
eskorterande resande
står milstenar vid deras sidor.

Det lilla

Den som inte kan se det lilla
kan inte heller förstå det stora,
ty de små företeelserna sammanfogade
är de stora sammanhangen.

Sädesfält

De gröna stråna ligger under vintern stilla
under ett gnistrande, förfruset, stillnat hav
för att på våren bli en grön ocean
som vinden kan göra vågor i.

Körsbärsträden

Körsbärsträden är om vintern
överhöljda med snö
och täcker om våren marken
med drivor av vita flingor.

Under björkarna

I hagen under björkarnas grenar
och blad i det mjuka, avbetade gräset
rör sig de små varelserna.
De ser vitsvartfläckiga torn
med böljande toppar ovanför sig.
Där uppe dansar vinden med träden,
får dem att buga och lyfta på löven.
Solens strålar faller mot jorden.
Några droppar hamnar i gräset.

Språket

Språket ger gryning och afton,
liv och död.
Språket är vad vi beror av
och vad som stjälper oss.
Det grundlägger civilisationer och raserar dem.
Språket är en underbar uppfinning;
en dag förintar det planeten.

Fjärde dimensionen

Jorden vänder sitt timglas:
livet förintas och skapas:
den tysta, mäktiga strömmen
flyter genom fruset universum.

När primärklockan omvandlas
förintas de nuvarande förhållandena,
och strömmen får nytt lopp.

Diamantkedjornas länkar

Diamantkedjornas länkar
bygger naturen.
De färdas mellan galaxerna
och anländer till andra planetsystem.
Ibland delar de rymd med det levande,
ibland med det döda.
De känner livets väsen:
dess dolda hemlighet.

Av solen bundna
i flötslager
upprätthåller de civilisation,
men överbelastar också vissa regioner
och skadar sina hem.

Vi hatar inte regnet ...

Vi hatar inte regnet
till en början,
men blir det en vana
bemöter vi dropparna med avoghet.
Men solen däremot ...

Livet var härligt

Hon satt på en bänk
en morgon i juli.
Himlen var blå,
och gräset var grönt.

Livet var härligt,
ja, livet var härligt,
härligt levande varmt.

Då kom det en kniv
en dag i juli.
Himlen blev röd,
och gräset blev brunt.

Livet var bistert,
ja, livet var bistert,
bistert mördande kallt.

Hon dog vid en bänk
en kväll i juli.
Himlen blev mörk,
och gräset blev svart.

Livet var dödat,
ja, livet var dödat,
dödat, för alltid försvunnet.

Vid stranden

Vid stranden, vid stranden
är klipporna kala,
men här fördes livet
i land ifrån havet.

Livet är en gåta,
en gåta som snurrar
och snurrar igen.

Livet, ja, livet,
som dödade öknen
med grönska och skönhet
för eviga tider.

Kvällningen stillnar

Kvällningen stillnar.
Aftonlugn råder.
Syrsorna filar.
Dimmolnen går.

På ställen med krig
och soldater och hor
sörjer hon tyst
sin döde bror.

Men här är det stilla:
aftonlugn råder.
Blott syrsorna filar,
och dimmolnen går.

På heden (aforismer)

Öppna landskapet och se,
stäng det och bli blind.

Den mörka dagen är släkt med natten.
Den ljusa natten är släkt med dagen.

En höstnatt stals minnena.
De var sedan länge försvunna.

En vårmorgon syntes vågor i gräset,
och man mindes minnena.

Någon trodde att de skulle återlämnas,
men de var sedan länge avlidna.

Vid stranden

Ulla-Bella går sakta nedför stigen mot stranden,
den stig vars stenar en gång dränktes i blod
och som sedan dess är svart om dagen
och rödglänsande om natten.

Ulla-Bella sätter sig ner för att ta av skorna
och låta fötterna uppslukas av vågorna,
men de är lystna och slukar sandalerna också.

Ett myggmoln och en båt med frusna passagerare
är sedan länge fästade vid landskapet.
Ulla-Bella iakttar dem några ögonblick.

Sedan spänner hon upp sitt paraply
och flyger, inte längre fångad,
bort mot landet ingenstans och överallt.

Källan

Källans vatten färdas
längs uråldriga stenstigar
och smakar därför
ålderdom och mineral.
Dess moder bor i underjorden,
dess väktare på bergets topp.

Dimman

Glänsande slöjor lämnar insjön,
sveper in över ängarna
och ger dem en våt kram.
Korna vilar i deras mage.
Gräset vitnar i deras grepp.

Skogsnatt

Skymningen fångar ljuset.
Skogen kläs av och mörknar.
Stämning och förstämning blandas.
Undran och förundran över underliga månskuggor.
Harmoni samsas med disharmoni.
Skräck och saknad i skuggorna.
Månen bleknar bakom ett moln.
Mörkret slukar skuggorna.

Isen bryts

Gnistrande ögon i djupa hål,
fläckvis mörka vakar
i vars djup fiskar samlats
kring en gnutta sol.

Vårskimmer

Köldslöjan lättar
och låter solen vidröra
ett blont hårsvall:
det skimrar likt en aspdunge
vars grenar fångats
av glimrande strålar.

Stenen

Det nakna ögat i mossan
ser molnen vandra över himlen,
blir smekt av solens händer
och känner regnet falla mot iris och pupill
i väntan på att åter försvinna
under den annalkande djungeln.

Svalorna

Graciöst cirklande framför solen,
plötsligt nuddande gräset,
i nästa ögonblick dolda av molnen.
Kvar är det mönster
deras rörelser skapat.

Mannen på bänken

Skimret i hans blick
och auran omkring honom
visade att ett ljuvt minne
väckts till liv.

Solstrålen och vinden
i hans ansikte,
den skrumpnande snödrivan
och den nyss blottade marken
framför honom visade
något av dess innehåll.

Vattenfallet

En silverglänsande springare
kastar sig utför branten
och krossas mot stenarna vid dess fot
för att genast reinkarneras
och åter störta nedför stupet.

Jag är inuti en trumpet,
känner luftströmmen från blåsaren
vibrera mot trumhinnorna.

Livets friska, kraftfulla, oändliga doft
uppfyller dalen och mitt sinne.

Efter regnet

Kristallgrenarna gungar långsamt.
Glänsande luft hänger kring trädet.
En silverskimrande himmel återfår sakta blåglansen.

Bonden

Han stannar upp ett ögonblick
på dynghögens ångande krön
och ser ut över sitt rike:

Slättsjön och himlen sammansmälter vid horisonten.
Guldglänsande ax skymtar bakom kullen.
Kor och stenar vilar i hagen.
Några grågäss passerar under molnen.

Hans kropp är fårad och tärd
av ett livs hårt slit,
men hans tankar är unga
och säger att även om kroppen
en dag faller samman
skall han förbli.

Natthimlens ljus

Fyrar för interplanetariska resenärer.
Himmelsdrottningens skimrande ädelstenar.
Färgklickar på den storslagnaste tavelduken.
Nattens tysta väktare.
Legendernas hjältars namnen.

Bortom dem tomhet utan slut,
gränslös ingentinghet,
en bakgrund åt allt.

Tjärnen

Den mörka ytan blänker till
och öppnar sig
när en solstråle
speglar sig i den,
sluter sig åter
när gnistan slocknat.

Stormen

Vattnet ville smeka stranden,
men kunde inte riktigt nå den.

Då kysste stormen havet.

Vid den första kyssen darrade det till,
vid den andra kyssen flydde det,
vid den tredje kyssen förskummades det.
Sedan kastade det sig rytande över stranden
(varför är obegripligt,
ty stranden hade inte gjort det något ont).

Vattnet fick inga fler kyssar
och var snart lika lugnt som tidigare
men också lika ensamt och sorgset
(egentligen dubbelt så ensamt,
ty stranden var inte längre dess vän
utan gömde sitt ansikte i sanden).

Kvällen

Om kvällen döljer jorden solen och sig själv.

Ibland syns måne och sol samtidigt
innan mörkret slukar solen
eller ljuset utplånar månen.

Om kvällen kolliderar strand och hav
och ligger sedan krossade i mörkret
tills gryningsljuset kysser vågorna,
tills den första dyningen landar.

Om kvällen omfamnar havets djupa mörker himlen;
de är sedan båda försvunna
tills barnet de avlat fötts.

The Dagger

Behold this precious artefact:
the dagger of eternal dawn:
bright legacy from Thule’s climes,
its pommel old as earthly soil.
With glistening blade in spotless hands
it may reveal its deepest realms.
A warning, though, consider this:
It may mean death or void or life.

Höstsynestesier

Skrikande löv
i skimrande vind,
intiga fågelkonturer
på magra grenar,
dunkel död
i dystra dungar,
solens andedräkt
skummar mörkt.
I orkanens öga
vilar livet.

Insikt

Jag omfattar allt;
min själ är kosmos;
jag är min själ;
den yttersta sanningen är min;
och denna insikt krossar allt
och uppenbarar allt:
sanningens intighet.

Istid

All tid är synlig samtidigt:
Homeros rapsoderar;
Odysseus besegrar Troja och anländer till Ithaka;
Goethe sänder ut sin hjälte;
Werther läser girigt hexametern.
Tiden är frusen:
Dinosaurer, neanderthalare, homo sapiens,
Gud, Jesus, Darwin, Marx,
Adam, Eva, Ask, Embla,
Lif och Liftraser samexisterar.

Uppenbarelse

Alla dessa bilder
är endast skenbart delar av kosmos:
miljoner individer, alla original,
har varsitt universum.

Emblema Authoris

Ägglik, intig ickeexistens
förvandlad till bladgrön bladätare,
vilande i puppans purgatorio,
fjärilsfri, född(!) till purpurskimrande ängsliv.

Eko

Öppna ögon:
blint stirrande
hålor
där intigheten
snart slukar
den eviga lågan.

Ljudande munnar:
ett eko
från förgången
tid
i nuets
kaos.

Karismatisk klarhet:
uråldrig
återfunnen
visdom
från Kosmos
rymder.

Det skenbara

Det skenbara
som ännu är:

vatten, framviskande
svala gåtor
i fagra dälder,
kväve, rykande
ur frusna munnar
i morgondimman,

kornoceanens djup
där barn och guvernanter
ständigt drunknar,

cyklopstormen
i vars mitt
visdomen vilar.

Sanningen

De förgängliga världarnas sanning:
det som skenbart är.
De eviga gåtornas svar:
det som inte är.

Elegi

Sköra själar
snyftar
sorgsna sånger
om stungna skuggor
som solens sken
en gång belyst.

Universum

En ocean
där stoft flyter?
En konstverk
som någon format?
En spegling
av en spegelbild?

Skuggorna

Speglingar
som inte är
och därmed endast
intighet.

Noss

Vita völvor sökte
förgäves fridens frö:
en ljuvlig kärleksört
i sidskäggpantens sjö.
Jättekvinnan avlade
ragnaröks grymma tre:
världens ulvkäftsvite
undgår inte Midgård.

Gersimiväna ten,
fagra sagalike,
Mardröll i jordisk hamn,
du forntidsborna mö
som vill i säll nejd av
vägvan Hrjod blev lägrad:
bålögdpantbrunnens dalar
röda blev ditt öde.

Sälla nejders sköldmö,
prisad för evig tid,
oskuldsfull, en ungdom
med fager kind och hug,
seglare på tidens våg
i Mimers mörka sjö:
åt Rigs jordiska ätt
du fångat fisken fin.

samtidsbild I

jag fångar en fågel
en vinge som blöder
en aning ...
rök som skall komma
inhöljd i sig
och min andning

samtidsbild II

rök eoner vilat
rök som aldrig
anat öde gruvligt
eget andras

så viskar vi

som en sten
vinter
och en droppe
grumlad
viskar viskar
vi

Ett vinterliv

Att höra våren slumra under tindrande kristaller, känna solen smeka frusna hjärtan, förnimma dödens dävna andedräkt i stumma hagar: ett vinterliv: en längtan.

Lektion

Sök den svåra vägen:
finn det ljuva målet.

Sök först smärta:
finn sedan njutning.

en plats att vila

som ljus
och kaffe bullar
en röd duk
i rummet
och i tiden
en plats att vila

Skymningsland

Lyssna till vinden: den sjunger om sekler,
om kringströdda gator, om valar
som strandat i länder som glömts, som har vittrat
likt bilar som staplats i skogar som skövlats
av kedjor som härdats, av axlar som drevats,
likt laster av peppar som drivit i sekler
på lakan där valar har sjungit, har gungat
likt vågor som blottat sitt innersta väsen
för änglar, för älvor, för troll och för tomtar
som gungat i burkar av trä och av marmor,
som vittrad i tidsnöd vill hinna försvinna,
vill undfly det öde som drabbat de fagra, de älskliga kroppar
som givit den former, som givit den kurvor, gudomliga, väna,
som vilat i sekler, som velat försvinna
men fångad har väntat på syra, på vittring av öde, av död
och en vindstilla värld.

Förföriskt rodnar asfalten.
Ömt skuggar karosser dess hud.
Röda vaggar vägrensblommorna.
I fjärran glänser en stad; den ropar:
Evig! evig! är ungdomen!
Njut doften av nyöppnad sekt
och mesmeriserande terpener:
av att färdas i en gränslös värld!

Vi gungar fulla till musiken,
talar stumma till publiken,
lyssnar döva till mimiken,
dansar lystna – se plastiken!
Sviken, sviken är publiken.
Se på liken! Se på liken! –
Evig, evig är musiken.

En flicka sitter ensam på ett block av frigolit.
En burk, en kam, ett ärgat land är slängda där bredvid.
Jag ropar: Kom, prinsessa! Kom! Bli åter ung!
Hon svarar inte, lyssnar, tiger, väntar på sin kung,
som säger för sig själv: Min kära är ej ung som förr.
Hon borde kommit när hon kunde
och förblivit evigt ung som björkens löv, som regnets stänk, som tallens barr, som åskans blixt.
Hon borde lyssnat till sin kung ...

Dåtiden

Jag vill visa dig en vacker värld men lever aldrig där du är. Alltid är jag någon annanstans: fjättrad i fjärran rymder. Min tanke lever inte där jag synes leva. Drunknad i urdjup skriker jag i natten: Befria mig! För mig hem! Hjälp mig leva här och nu.
Jag lever inte här och nu. Plågad likt Odysseus på okända hav men utan hans förslagenhet undrar jag om jag någonsin skall nå mitt Ithaka: min samtid.
Resenär i tid och rum är mitt namn. Oändlig frihet har jag men är därmed fånge i gränslösheten. O, fånga mig! Ge mig frihet att åter upptäcka världen!
Denna smärta! Denna sorg över att inte kunna lämna gårdagen, känna framtidens andedräkt och åter kunna leva!
Jag fångade mig själv, förstås. Vem annan kan fånga ens tankar och förnimmelser? Endast jag kan således befria mig själv.
Att leva då för att kunna leva nu? Ja, så har jag alltid levt. Att leva sedan för att kunna leva nu? Ja, så skulle jag vilja leva. Att leva nu? Nej, aldrig har jag riktigt levt nu.
Jag vill visa dig en vacker värld ...

Tandens tid

Ärga, patina,
bedjer blottad
osköna skökan.
Etern äskar
ärbar vandel.
Fall i äriln,
fallne frände,
svarar Hades.