Mats Kristiansson
Frusen tid
© Mats Kristiansson 1998
| Diktsvit inspirerad av några av Folke Truedssons skulpturer, skriven 8 maj 1998 |
| "Tiden har sin form." Folke Truedsson, skulptör (1913-1989) |
| Ordet: i begynnelsen skapat i förnuftsgrunden: i människans ursprung. Ordet: offrat på omänskliga altare åt omänskliga gudar, räddat på mänskliga altare åt mänskliga gudar. Ordet: till en början välsvarvat och lent men med tiden nött och skrovligt. Ordet: en frusen uppenbarelse av tidens väsen, uppspikad på Adolfsbergskyrkans tegelvägg. |
| Formkropp, vem flyr du från? Den som formade dig? Den som vill omforma dig? Vem födde dig i gången tid? Vem förde dig till vår tid? Så många frågor. Så få svar. |
| Rymdsträvan: vilja att skåda oändligheten och hopp om att förverkliga denna vilja men också bevis för denna viljas ouppnåelighet. |
| Formkonstellation: ett tidigt försök som i sin rena enkelhet misslyckats eller ett tidlöst mästerverk? |
| Aristarkos talade och sade. Sfärerna var stilla. Kopernikus talade och sade. Sfärerna började röra sig. Andra talade och sade. Med ljusets hastighet drunknade sfärerna i mörker. O, du trygga Visshet, finn åter människornas hjärtan. |
| De skenbart likadana kan dock vara motsatser. |
| Formkropp, så var du då slutligen fångad. Jag känner inte längre dina drag utan blott ditt namn. |
| Delade form, vem klöv dig? Varför tilläts du inte vara hel, spillra av dig själv? Men förtvivla inte: din hälft är nära dig. Sök en gjutform, sök en ässja, sök en smed, sök förenas med dig själv. |
| Stående halvcirkel, som i evigheter oavslutad frusit fast i tiden, vem kan befria dig förutom din andra halva? Han vilar inom dig själv. Sök honom där. |
| Av formelement är formerna formade. Utan dessa element skulle formlöshet råda. |
| Att existera är en balansakt vid randen till evighetens stup. Var vaksam, öva ofta, lev i nuet, svävande. |
| En glänsande solfågel fångade jag. Vatten ville han inte dricka. Frön ville han inte äta. I bur ville han inte leva. Men jag släckte min törst och stillade min hunger och kunde åter leva fri. |
| I den öppna formen tyckte jag mig skåda evigheten. Men bortom formen fanns evighetens evighet. |
| I eviga ringformationer snurrar världen: dess påtagliga aspekt och dess dolda. |
| I rytmiska cirklar rör sig harmonierna du lyssnat till ibland. Sök dem ständigt. Kanske finner du dem åter. |
| Lyssna till det stora spelet och det lilla. Lyssna – annars blir du döv! |
| Även det o för en lig a kaniblandförenas. |
| Omsluten av form, själv formlös, formas jag, blir med tiden fast och redo att lämna livmodern för att leva fri. |
| Jag spänner upp mitt segel och seglar med solen mot solen. |
| Även det man trodde var avslutat är kanske inte stilla utan i rörelse. |
| Seglet svävar fritt. Jag har släppt det och följer glad dess färd med brustet hjärta. |
| Brusa, källa, starkt, ty annars bryts ditt omlopp kanske. |
| Två former är nära varandra. De talar inte, möts blott. |
| Kretsens första över går i kretsens andra över går i kretsens tredje i ett evigt lopp. |
| Bläckfisklika utan namn, dina arma omsluter dina likar. Är du av guld eller flinta? Jag lyssnar hänförd till dina harmonier om dagen och i drömmen. Är du jag? Jag tvivlar. Tala till mig, urtidsbarn! Låt mig vila i din famn. Är din famn min? Jag tvivlar. Stilla mitt tvivel! Låt mig vila i visshet. ? ! |
Kommentera den här sidan
P.g.a. problem med spam måste din kommentar godkännas innan den publiceras.