Mats Kristiansson
Cellens namn
och andra legender om fångenskap

© Mats Kristiansson 2001

Kommentarer till Cellens namn och andra legender om fångenskap finns längst ner på den här sidan.

Förklaringar av ett antal mindre vanliga ord samt ett antal andra ord i mina skönlitterära texter finns här: Ordförklaringar.

Cellens namn och andra legender om fångenskap finns i Samlade skrifter I: Lyrik, epik och dramatik 1972-2022.

Lejonet som ville vara mask

Lejonmaskaron på kanonport från regalskeppet Vasa och dödskallefjärilslarver.
Lejonmaskaron på kanonport från regalskeppet Vasa och dödskallefjärilslarver.

LEJONET: Jag är rädd för mig själv. När jag öppnar käftarna och försöker tala vänligt med herdarnas lamm kommer bara rysligt rytande. De blir rädda, förstås, och flyr så snabbt de kan. Det har de i och för sig skäl till: man måste ju leva. De, liksom herdarna, tycker att jag är rysligt grym. Men jag dödar ju bara för att överleva, liksom lammen äter gräs och herdarna lamm för att överleva. Jag vill inte döda. Den som ändå vore mask. Maskar lever av sådant som redan dött. De behöver inte döda. Men jag är hel och hållen ryslig rytare.

Den som ändå vore mask. Jag vet förstås att min enda möjlighet att bli mask – åtminstone nästan – är att död och multnad bli föda åt underjordens lamm. Gulnat gräs betar dessa nakna varelser. De måste frysa mycket. Jag skulle gärna låta dem värma sig i min man, men hur skulle man kunna berätta detta för varelser utan öron? Jag tror åtminstone att de inga sådana har. Förresten skulle de bara höra rysligt rytande och bli skrämda, liksom lammen och herdarna, om de kunde höra.

Att vara mask. Jag undrar hur det skulle kännas att stum och döv och kanske också blind slippa vara rädd för vad som kommer ur ens egen strupe. Kanske är också maskarna rädda för sig själva. Kanske är det också så med lammen och herdarna. Om det är så kan jag lika gärna fortsätta att vara lejon. Jag har förstås inget annat val än att framhärda tills jag inte längre förmår uthärda att höra lammens skrik tystna och se herdarnas frustration över att inte kunna besegra en överlägsen fiende (det vill säga mig).

Att överleva är den högsta driften. Så tror jag att det är. Inget annat skulle nämligen kunna förklara att jag inte för länge sedan lagt mig ner på någon mjuk gräsplätt och känt den kalle outgrundliges starka nävar slag för slag besegra min puls. Att leva för att överleva. Det ödet låter som en paradox – och är det väl också.

Att leva för att döda skulle man förstås också kunna säga att jag gör. Hur underbart vore det inte att kunna leva för att dö! Döden kommer ju till alla. Alla som inte lever med den vetskapen framför ögonen lever ett liv i lögn. Stirrar Döden i vitögat gör inte många. Nej, de flesta klänger sig fast vid ett uselt liv i en ynkligt liten värld. Man måste ju leva, säger de. Man måste ju överleva. Men Döden då? Var finns han i deras liv? Han lurar bortom nästa vägkrök, bortom nästa kväll, bortom nästa vinter, ständigt osynlig. Inte därför att Döden egentligen är osynlig utan därför att de han ständigt vakar över blundar. Blinda som maskar är de fast de har ögon! Vem vill bli mitt bete? viskar Döden. Inte så högt att vad han säger kan höras utan just så högt att den utvalde blir nyfiken och i nästa ögonblick agn.

Men till mig kommer inte Döden förrän Ålderdomen besegrat mig. Ingen annan kan döda mig, för jag är grym som Döden själv. Jag längtar efter hans ankomst. När han kommer skall jag fråga honom om han också är rädd för sig själv. Det borde han vara: inte ens jag är lika skrämmande som han. Om jag lägger mig ner här i gräset och sluter ögonen och håller andan och ser så död ut som jag kan kanske han kommer. Om jag lyckas lura honom skall jag fråga.

MASKARNA: Lura Döden? Du? Som inte ens vill följa din natur och vara hans vasall? Ja, du kanske tror att du har gjort det nu när vi har kommit till dig i drömmen, men vi har inte kommit för att svara utan för att fråga. Ödet har redan givit dig övernog. Ändå förhäver du dig och vill känna vad som måste förbli fördolt. Tänk efter! Om ni dödliga skulle veta mer än att ni alla en gång kommer att möta Döden skulle ni frukta honom mindre. Just er fruktan gör er lättare att nå. Skulle den minska skulle ni kanske bli onåbara för honom. Att få sin makt beskuren är något han fruktar.

Vi märker att vi håller på att snärja oss själva och avslöja vad som inte får avslöjas om vår värld skall bestå. Alltså skall vi sluta tala nu och istället fråga. Hur kan det komma sig att du, som är furstelik, hellre vore tiggarlik? Vet du inte att herdarnas rädsla är nödvändig för att de skall stanna och vakta sina lamm? Förstår du inte vilka faror du skulle utsätta de små ulliga stackarna för om du gav upp din plats i tillvaron? Förstår du inte att lammen lever av gräs? Att de behöver äta för att kunna växa och bli får och föda nya lamm? Att vi gör jorden lucker så att gräset kan växa? Att om du inte dödade lamm skulle de bli så många att gräset inte skulle räcka till dem alla och att de skulle dö av svält?

Vi förväntar oss inga svar på dessa frågor. Men vi förväntar oss att du återtar din rättmätiga plats som en rättrådig furste. Det finns de som beror av dig. Du kanske tror att ditt dödande skadar, men så är det inte. Ditt dödande helar. Gräset växer åter med kraft, och lammen äter det. De blir får och föder nya lamm, som du kan döda och därmed överleva. Ser du hur väl allt hänger samman? Vi hoppas det. För vår skull hoppas vi det. Om du inte återtar din plats ser vi inget annat val än att be Döden komma till dig i förtid. Det skulle allvarligt rubba balansen i din kära värld. Det vill vi understryka. Vi önskar att vi kunde hota med ett öde värre än döden, men Döden är tyvärr det värsta öde vi kan hota med. Tro inte att vi inte kan. Utan oss vore Döden maktlös. Mot vår vilja kan inte ens han sätta sig upp.

Vi lämnar dig nu. Du skall vila en liten stund till och försöka fånga ditt förnuft. Just nu fladdrar det som en helvit fjäril över ängen. Du måste återbörda det till dess rätta plats och sedan åter fläcka det med så mycket blod att det aldrig någonsin förut varit så fläckat. Det är vad du måste göra. Men du har haft en hemsk dröm. Vi har kommit till dig och sagt dig rysliga sanningar som du inte velat höra. Du förstår hur det är, men vila blott en liten stund till innan du öppnar ögonen och finner dig i ditt öde.

Aldrig är vi rädda oavsett hur mäktigt vårt byte är. Oss skrämmer ingen. Inte döda lejon, inte levande. Nej, inte ens Döden fruktar vi, för vi är en del av mullen, och den är så mörk att inte ens den kalle outgrundlige kan besegra den. Små och obetydliga tycks vi vara för de mäktiga, men de borde frukta oss. De kanske tror att de kan undfly oss, men aldrig kan de det. Aldrig! För oss är de blott mat.

Nu har vi föda för lång tid. Vi äter och äter och äter tills vi har ätit så mycket att vi inte kan äta mer utan att spricka. Vi kanske borde tycka synd om det dumma lejonet, men man måste ju leva. Man måste ju överleva. Några skrupler för att vi vill det kan vi sannerligen inte unna oss att ha.

Vi äter och äter och äter. Mullens eviga bönder är vi. Utan oss vore ni intet, ni, som ännu tror er vara världens herrar. Men utan oss svulte ni ihjäl. Detta tycks ni inte förstå utan lägger jorden bar och för bort de döda växter som vårt – och ytterst ert – liv beror av. Ni sprider bekämpningsmedel och död bland våra härskaror. Ni tror att ni har svaret på mulltillverkningens uråldriga gåta. Men ni har fel. Svaret på den gåtan har vi. Vi har inte formulerat den i termer av spekulativ filosofi. Det är snarast så att vi är svaret, ungefär som att era lungor är svaret på hur ni andas och era hjärtan på hur blodet pumpas runt i era kroppar.

LEJONET: Men sista ordet får dock jag. Ni tror att ni är mäktiga, men så mäktiga att ni kan utplåna mig är ni inte. Jag kommer att finnas länge än, i annan form visserligen men dock finnas. Er herre kommer att dö med den sista människan, för han är blott en idé i hennes sinne. När det sista sinnet inte längre finns finns inte heller han, men jag, min inneboende styrka, mitt innersta kommer att finnas för evigt. Och bortom denna evighet finns ytterligare en. Och ännu en. I evighet. I evighet.

Jag är rädd för mig själv ...

Och cellens namn var okänt.

Jungfrun och enhörningen

Ung kvinna med enhörning av Rafael (efter 1506).
Ung kvinna med enhörning av Rafael (efter 1506).

JUNGFRUN: Mmm.

ENHÖRNINGEN: Jag har legat här i ditt knä en stund. Jag ville inte väcka dig först, men så undrade jag om dina ögon är lika vackra som jag trodde.

JUNGFRUN: Jag drömde att frimodigt som min klänning böljade din man när du kom emot mig nyss.

ENHÖRNINGEN: Två smaragder är de. Grönt lyser ditt ljus ur dem. Ett så skönt ljus har jag aldrig förut sett.

JUNGFRUN: Mitt vatten ...

ENHÖRNINGEN: En rubin är mitt horns inre. Rött lyser mitt ljus i det. Ett så begärligt ljus har jag aldrig förut sett.

JUNGFRUN: Din eld ...

ENHÖRNINGEN: Vit som mitt horns yttre är du. Så vit och ...

JUNGFRUN: Ren? Man skulle kunna tro det, men jag är vitklädd bara för att jag är upplyst och vet allt om vad människorna haft för sig sedan tidernas början. I mitt inre är jag alltså lika svart som du.

ENHÖRNINGEN: Svart, säger du. Ha! Förvisso är min hud svart, men det är för att jag inte känner något annat än nuet. I mitt inre är jag alltså lika vit som din klänning.

JUNGFRUN: Dolda för världen kan vi vara här i buskaget så länge vi vill. Sedan skall jag lämna dig och återvända till den värld där jag blir sedd.

ENHÖRNINGEN: Och jag dit där jag är osynlig. Ja, det är så att ingen någonsin förut sett mig, liksom ingen heller någonsin sett JHVH. (Ja, jag törs använda hans rätta namn utan att som veka människor bäva och säga min herre, ty jag är ju på sätt och vis hans like.)

JUNGFRUN: Kraftfull som han är du men din kropp dock mjuk. Min jungfrudom vågar jag lämna i din starka hands vård. (Jag menar hand på ett symboliskt plan, då du ju inga händer har.)

ENHÖRNINGEN: Låt oss vila litet här innan jägarna kommer. (Ja, tro inte att jag inte vet hur lömska de är, att de förmått dig att uppehålla mig tills de omringat oss med sina vassa spjut, att du kanske inte velat lyda eftersom du på något vis insett att vad de står i begrepp att göra är fel, att du kanske inte varit riktigt medveten om vad du insett utan handlat instinktivt, att de slutligen övertalat dig, att du vilat vid min sida en stund och kanske börjat förstå ...)

JUNGFRUN: Ja, jag förstår. Käre vän, du anar inte hur väl. Om jag bara vetat när ... Jag anade inte ...

ENHÖRNINGEN: Gråt inte. Det är inte ditt fel. Nu skall vi bara vänta här. Vänta och vila. Ja, jag vet att jägarna kommer. Det prasslar redan i buskagen, och hundarnas tungor och tänder glänser röda och vita i solen. Ja, så öppet törs de närma sig. De förlitar sig på dig, min kära, kära vän.

JUNGFRUN: Tyst, tyst, min käre, käre, käre vän. Tala inte så. Ännu finns tid att fly. Ännu kan vi undgå vårt öde.

ENHÖRNINGEN: Sitt öde undgår ingen – inte ens jag. Nej, inte ens du. Jag, som nästan inte finns (jag menar i den fysiska världen). Det är ju faktiskt litet märkligt att du kan sitta här och prata med mig. Men då det nu är så att vi tillsammans kan bekämpa vår gemensamma skräck för vad som skall komma måste det väl ändå vara så att vi båda har ett öde: en framtid vi vet skall komma men ändå är rädda för.

JUNGFRUN: Framtiden ... Ja, din framtid vill jag rädda. När du nu äntligen inte längre existerar blott i intigheten utan här bland oss sublunariska varelser måste du förstås bli räddad: vad vore annars våra uråldriga regler om gästvänskap värda.

ENHÖRNINGEN: Vad gör du?

JUNGFRUN: Gör? Blott intet; vi är ett.

ENHÖRNINGEN: Din mjuka, mjuka kropp.

JUNGFRUN: Din hårda, hårda ...

ENHÖRNINGEN: Min heta eld har genomträngt din svala kropp.

JUNGFRUN: Mitt vatten har det renat.

ENHÖRNINGEN: Mitt horn.

JUNGFRUN: Mitt hopp.

ENHÖRNINGEN: Nu är jag räddad. Nu kan de inte längre fånga mig.

JUNGFRUN: Jag ser ju att du ljuger. Du skälver som om ditt horn redan är genomborrat av deras hemska spjut och du strax tvungen att tråda dansen med den benige försångaren.

ENHÖRNINGEN: Syns det så tydligt? Ja, jag kan förstås inte ljuga för dig längre. Inte nu, när ...

JUNGFRUN: När ...

ENHÖRNINGEN: Dock talade jag sanning när jag sade att jag är räddad. De kan inte längre döda mig om de inte också dödar dig. Men dig skulle de aldrig ...

JUNGFRUN: Tala inte så; jag dör förstås med dig.

ENHÖRNINGEN: Nej, min kära, kära, kära, kära vän. Om du dog skulle mitt horn brista. Du måste framhärda. Inte heller får du med ett enda ord avslöja vad som skett. (Det kan du förstås inte undgå att göra på annat sätt, men när du väl gör det ... Nej, ingen skulle misstänka att jag ...)

JUNGFRUN: Ja, min käre, käre, käre, käre, käre vän, jag lovar att vara stark. För din kärleks skull skall jag stolt bära ditt horn tills det vuxit sig starkt nog att undfly de fallna.

ENHÖRNINGEN: Nu är jag redo.

JUNGFRUN: Ja, redo är förvisso vi att stolta bära vad som måste ske.

ENHÖRNINGEN: Ja, sådant är ödet.

JUNGFRUN: Sitt öde undgår ingen.

ENHÖRNINGEN: Mitt är kallt som järn.

JUNGFRUN: Och mitt att drunkna i intighet.

ENHÖRNINGEN: Håll om mig!

JUNGFRUN: I min famn skall du få vila tills vi inte längre finns.

ENHÖRNINGEN: Min kära, kära, kära, kära, kära, k...

JUNGFRUN: Min käre, käre, käre, käre, käre, käre, käre vän ...

BARNET: Ur ditt inre föddes jag.

JUNGFRUN: Ett barn som aldrig borde avlats.

BARNET: Som är framtiden.

JUNGFRUN: Och mörkt.

BARNET: Och ljust.

JUNGFRUN: Ja, i mörkret finns dock en fläck av ljus.

BARNET: Ditt yttre förskönar jag.

JUNGFRUN: Mitt inre förgiftar du.

BARNET: En gud är jag.

JUNGFRUN: Ja, som förebådar domedag.

BARNET: Nej, morgondag.

JUNGFRUN: Men du är också djävul.

BARNET: Men i den rollen blott ett redskap.

JUNGFRUN: Ett redskap, ja, men också bärare av förintelse.

BARNET: Av förintelse, ja, men främst av skapelse.

JUNGFRUN: Jag säger blott Hiroshima och Nagasaki.

BARNET: Jag säger dessa samma ord.

JUNGFRUN: Jag är förvånad.

BARNET: Förvånad? Ur dessa nödvändiga offer uppstod en ny värld.

JUNGFRUN: En värld av lidande och skräck.

BARNET: Som redan fanns.

JUNGFRUN: Men i mindre grad.

BARNET: Jag säger blott Auschwitz och Birkenau.

JUNGFRUN: Jag säger dessa samma ord.

BARNET: Jag är förvånad.

JUNGFRUN: Förvånad? Ur dessa onödiga offer uppstod en ny värld.

BARNET: En värld av progression och hopp.

JUNGFRUN: Som redan fanns.

BARNET: Men i mindre grad.

Och cellens namn var okänt.

Flickan och ängeln

Hövisk kärlek på medeltida brittisk sköld med inskriften Vous ou la mort (Er eller döden).
Hövisk kärlek på medeltida brittisk sköld med inskriften "Vous ou la mort" (Er eller döden).

I mörkret i den trånga cellen finns så litet värme att allt som inte är kallt som en lie en svältande obesutten gömt i ett träd är en vinterdag duger som ersättning för de extra oljelampor den unga nunna som bor i cellen bett om och blivit lovad men ännu inte fått. Något som är så varmt längtar den orörda efter där hon ligger med det tunna täcket uppdraget över ansiktet och hoppas att morgonen inte skall dröja så länge som hon vet att den skall göra. Värme, värme, värme. Vid detta enda ord klänger hon sig fast och hoppas att det skall skydda henne från att frysa ihjäl. (Dö av köld kommer hon dock inte att göra, ty cellen är inte mycket kallare än rummen i hennes fader furstens slott om vintern och täcket inte mycket tunnare än de guldbroderade bolstrar som en gång skylt henne om natten.)

Som hon ligger där och framhärdar så gott hon kan känner hon något ludet snudda vid sina nakna fötter. Först blir hon rädd, men sedan blir hon glad. Värme, värme, värme, tänker hon. Ett under har skett! Hon känner åter det ludna, vad det nu är, snudda vid sina fötter. Ge mig litet av din värme, du varma, ludna varelse, beder hon i sitt inre. Hon tänker att det nog är Gud som sett hennes nöd och skickat en ängel. Och naturligtvis måste en ängel vara luden för att kunna vara varm: hon har ju lärt sig att i Gehenna brinner elden het och att Himmelen är motsatsen till syndares hinsides boning. Av dessa båda faktum drar hon slutsatsen att Himmelen är kall.

Allt varmare minns hon systerns lott och står i begrepp att förbanna sin egen när hon inser att hon bytt roll med systern. O, hur åtråvärt är inte väsendet som kommit till hennes cell! hur avundsvärd inte hennes bädd! O, min Herres sändebud, hölj mig i din varma päls att jag aldrig mera frysa må, beder den unga flickan och hoppas att ännu ett under skall ske.

Och ännu ett under sker. Den stackars synderskan blir allt varmare, och i munnen har hon ett ymnigt blödande stigma. Fick min Herre verkligen en spik i strupen, tänker den plågade. Det har jag aldrig hört talas om. Men så minns hon att i blodet finns en människas livskraft och blir glad över att vara sin frälsare så nära.

Den ludna varelsen ligger ännu vid synderskans fötter men är nu kall och än mer änglalik. Det bedes: O, Sankt Rochus, förbarma dig över oss. Den plågade tänker: Pesten! Vem har pesten? Det bedes: O, Sankt Rochus, förbarma dig över barnet. Barnet tänker: Barnet! Jag är den som snart skall dö. Men så minns den sjuka ängeln och att en ängel botade Sankt Rochus från pesten och att Sankt Rochus hade ett rött kors på bröstet, liksom hon har ett tecken i strupen. Hon minns detta och tror sig förstå att hennes Herre förbarmat sig över henne.

Korsfäst vilar den berörda lugn och varm, lycksalig över att få vara sin mästare nära. På tredje dagen, tänker hon ständigt. På tredje dagen. På tredje dagen nedstigen till de döda.

Och cellens namn var okänt.

Den djävligt gode stackars saten

Den grekiske herdeguden Pan till vilken inte bara avbildningar av Djävulen med horn och bockfötter leder sitt ursprung utan också begreppet panteism (föreställnigen att Gud finns överallt): pan betyder nämligen allt.
Den grekiske herdeguden Pan till vilken inte bara avbildningar av Djävulen med horn och bockfötter leder sitt ursprung utan också begreppet panteism (föreställnigen att Gud finns överallt): pan betyder nämligen "allt".

SATEN: Jag slungades till Jorden av den ni alla, från prelater och furstar till de uslaste tiggare och mest skydda pestbärare, kallar herre. Jag ser hur ni bävar inför min makt. Ja, ni har orsak att bäva, för jag är mycket mäktig. Tills ni återvunnit Paradiset har ni att kräla som ormar på Jorden som vore ni mina barn (vilket ni på sätt och vis är: utan mig skulle ni ännu leva aningslösa i den där parken som er skapare placerade er i för att slippa behöva befatta sig med de problem han visste att kunskap skulle föra med sig). Jo, han döljer sig där uppe. Men mig störtade han till Jorden. Sedan lurade han i er att det är mitt fel att ni lever ett eländigt liv. Men vems är de facto felet? Hans! säger jag. Hans och ingen annans! Han är dock allsmäktig och jag blott en störtad ängel, visserligen en gång den skönaste men dock endast en av hans skapelser. Det är förresten fel att säga han, men något måste jag ju kalla honom (nej, nu blev det fel igen), eftersom det jag säger blir rätt obegripligt annars. Alltså kommer jag att fortsätta kalla er skapare han.

Jag hjälper er så gott jag kan. Det är inte lätt när man har tappat vingarna, men om jag får säga det själv är jag djävligt god. Men jag är liksom en av era minsta en stackars sate som inte längre kan se hans ansikte. Jo, jag har sett det. Ni kanske tror att det är det skönaste som tänkas kan eller att det skiner av visdom eller att man i dess drag kan spåra obrytbar ståndaktighet eller oändlig rättrådighet eller andra härliga ting som man skulle kunna tro var ens högste Herres egenskaper, men så är det inte alls. Han är visserligen allsmäktig men också trött (aldrig någonsin har han sovit, så man kan tycka att det inte är så underligt, men trötthet är ändå inte ett riktigt bra ord, för han kan inte bli trött, men det är ändå det bästa ordet att använda här) och gammal (i hans fall är ordet verkligen berättigat, för han fanns redan långt innan något fanns; hur det kan vara så vet jag inte, för om inget fanns skulle ju inte heller vår skapare ha kunnat finnas, men det är väl en sådan där sak som det inte är meningen att någon skall begripa, ja, gud vet om Gud vet; nu var jag visst lustig utan att mena det) och sedan länge uppgiven inför hur hans skapelse utvecklats i andra riktningar än han avsåg, och han har ingen aning om hur han skall rätta till det hela och vill nog inte ens längre utan tänker istället på att göra en ny värld när den första misslyckats så kapitalt. Tro mig: ni skulle inte vilja se hans ansikte ens om ni kunde. Det är förresten en myt att den människa som ser sin skapares ansikte förintas eller drabbas av andra hemskheter. Det är helt enkelt bara så att ni inte kan, eftersom ni är skapade så, gud vet varför. Jag tror att han vill kunna gömma sig och slippa ha en ständig rad av missnöjda varelser vid sina fötter (nej, fötter har han inga men hur han faktiskt ser ut – ser ut kan man förresten inte heller säga att han gör – kan jag inte beskriva med ord ni skulle förstå, för inget i er värld liknar det som motsvarar hans fötter, men fötter är ändå det bästa ordet att använda här).

Nu skall jag tala om en annan sak. Det där att ni har fått för er att er guds namn är så heligt att det inte får uttalas, nämligen. Men herregud, det är ju bara ett namn! Några bokstäver utslungade i luften kan omöjligt vara heliga, tro mig på mitt ord. Det är förresten inte ens hans namn ni inte törs uttala. Han har inget, för det finns ju ingen präst som kan döpa honom, för det går ju inte att döpa någon i hans eget namn innan han har något! Nej, jag skojar bara. Visst skulle han kunna ha ett namn om han ville, men det är liksom ingen mening med det, för det är ändå aldrig någon som tilltalar honom så högljutt att han hör. Jo, jag vet att ni ofta tror er ta era små besvär till honom i era böner, men såvitt jag vet har han aldrig lyssnat. Jag vet förstås inte hur det är nu, men innan jag störtades till Jorden tillbringade jag evigheters evigheter, så långa att de nog är ofattbara till och med för min skapare, i hans närhet (ja, närhet är förstås inte rätt ord men dock det bästa av dem ni kan förstå), men aldrig någonsin lyssnade han till någon enda bön hur liten och lätt att uppfylla den än var.

Har ni förresten funderat på hur underligt det skulle vara om han alltid lyssnade? Om ni bad om välfyllda lador och därmed ständigt hade säd där? Om två härförare båda bad om seger och därmed båda fick segern? Om ni bad om bot för sjukdom och därmed alltid blev friska och de facto odödliga? Aldrig mer skulle någon behöva uträtta något eller bekymra sig för framtiden, för det skulle liksom inte behövas eftersom alla ändå skulle veta att vadhelst de önskade skulle uppfyllas. Ni skulle inte längre ha något att kämpa för och därmed inte kunna leva, för vad är livet annat än en kamp? Ni skulle nästan gå under av leda, det är jag säker på. Ni skulle be på era bara knän om att det ni bad om inte längre alltid skulle uppfyllas, och plötsligt skulle allting vara som förut. Nej, inte påstår jag att livet här på Jorden är det bästa som tänkas kan men säger er att det bästa liv som tänkas kan inte heller är bra.

Men nu gled jag visst iväg åt ett annat håll än jag tänkt mig. Det var ju det där namnet jag skulle tala om. Min herre går väl bra att säga, men det är ju inget namn. JHVH är väl inte heller så mycket till namn, eftersom det behövs vokaler för att uttala det och till råga på eländet ingen säkert vet vilka dessa vokaler skall vara. Ja, några har förstås räknat på det hela och kommit fram till att svaret är två eller tre och att dessa två nog är a och e eller att dessa tre nog är e och o och a, men jag är rätt säker på att de djupast i sina hjärtan (det är den där delen av människan där den djupaste sanning om sig själv hon känner finns) var skräckslagna inför möjligheten att ha fel och helst skulle velat lägga ett röllekeorakel, ja, om de vetat vad det är, men det gjorde de inte, och få ett svar de inte skulle behöva ta ansvar för och inför den allsmäktige på den yttersta dagen kunna hänvisa till denne samme allsmäktige och säga att det ju faktiskt var han som gav dem svaret på uttalet av sitt namn och att de är alldeles oskyldiga till att det råkade bli fel och att de istället råkade råda människosläktet att åkalla den mest demoniska av demoner, evigt förtappat varde hans namn, och därmed strukit alla dessa som trodde sig vara rättrogna kristna ur Livets bok och slungat dem ner i evig förtappelse.

Nå, det spelar ju inte så stor roll om ni kallar er gud Jahve eller Jehova, eftersom han, som sagt, inte heter något alls. Gud vet hur ni kom fram till just de uttalsvarianterna. Har ni tänkt på att er gud kanske vill kallas Johovo eller Jahava eller något helt annat? Tänk så rysligt det vore om ni kallar honom vid helt fel namn, ja, det skulle ju till och med kunna vara så att ni åkallar en annan gud i era böner, och gör ni det blir min Herre rysligt vred. Ja, det är till och med så att berättelserna om hans självtillräcklighet och ständiga vredesutbrott när han utmanas av andra gudar är underdrivna. Ja, vrede är förstås fel ord i sammanhanget. Det bästa är nog att jämföra med ett spädbarn som känner sig ensamt och skriker för att få uppmärksamhet. Ja, jag tror mig ha anat hur oändligt ensam och i behov av uppmärksamhet en allsmäktig varelse är, fast det är nog bara den minsta del som tänkas kan av denna oändlighet som jag har anat. Hör, jag förhäver mig minsann inte, så som jag ofta beskylls för att ha gjort! Det var liksom inte det jag ville göra. Jag ville bara göra världen bättre. Jag gör det än, som ni nog förstått vid det här laget.

Ni kanske tror att det där som jag nyss oriktigt kallade vredesutbrott är något er skapare ägnar sig åt för att föra er in på den rätta vägen (vilken nu den är; jag tror inte att en sådan väg ännu anlagts, inte ens av romarna, ja, om nu inte vägen till Rom är den rätta; fast nu har jag visst förirrat mig igen: det var ju inte om stenlagda vägar som jag talade nyss) eller skrämma er från att synda (vad nu det är; en sak om synd vet jag åtminstone, och det är att det är synd att jag förlorat så mycket makt att jag inte kan hjälpa er så mycket som jag skulle vilja; och det är också synd att ni inte kan se mig sådan jag en gång var, för jag var mycket skön och skulle kunnat vara ett dygdemönster för er; ja, inte ens om ni inspirerats aldrig så mycket av mig skulle er värld ha blivit perfekt, men som jag nämnde förut är ju en sådan värld inte eftersträvandsvärd) eller något sådant. I så fall har ni fel. Han bryr sig inte alls om er. Inte så där som ni tror. Vore er gud död skulle det inte göra någon skillnad för er, tro mig.

Vet ni förresten att ni kan döda honom? Jo, det är sant. Det enda ni behöver göra är att sluta tala till honom. För även om han inte lyssnar vet han att ni ber. Han är, som sagt, allsmäktig, och är man det hör man allt som sägs vare sig man vill eller inte (man skulle kunna tro att han just för att han är allsmäktig skulle kunna stänga av en del ljud och slippa lyssna på det, och det kan han, men just för att han är allsmäktig kommer han att både höra allt och inte höra allt samtidigt, ja, det skulle till och med tyckas bli mer ljud än förut, ja, hur det där går till förstår jag inte riktigt, men det är så, det har jag från säker källa, min skapare, nämligen, och det sades innan jag störtades från Himlen, så han hade ingen som helst anledning att ljuga). Om ni slutade tala till honom skulle han sjunka ihop ungefär som en snödriva om våren och liksom försvinna ner i marken och på sätt och vis inte längre finnas fast han ju faktiskt skulle finnas i form av vatten, men så går det ju också för era kroppar efter döden. Ni är alltså mer lika er gud i döden än ni nog trott: ni kan dö men ni är på sätt och vis också odödliga. (Ja, att använda orden snödriva och vatten och kropp som liknelser för er gud är förstås helt fel, men det har ni väl förstått vid det här laget att oavsett vad jag säger är det lögn; men ni har nog också förstått att på något annat sätt kan jag inte göra det, för ni är dock människor, och det är inget jag kan göra åt det nu hur gärna jag än skulle vilja; tacka gud för att jag gett er så pass mycket kunskap att ni kan förstå mina lögner, för inte ens det skulle ni nämligen kunnat göra om ni inte genom mig tagit ert öde i egen hand; och det var djävligt nära att ni blev odödliga såsom gudar; ingen ångrar mer än jag att jag inte var snabbare: det var ju just för dess snabbhet som jag valde ormhamn när jag började min golgatavandring, men jag borde väl anat att en allsmäktig inte skulle kunna undflys.

POJKEN: En dåre är du och för den skull inlåst varje natt. Nej, nu är jag dåraktig. Att försöka styra dina tankar är mindre klokt än att försöka ändra vindens eller vågorna riktning. Upp på kärran nu så att vi kommer iväg någon gång.

SATEN: Nej, jag vill inte! Inte en natt till i det där kalla, fuktiga rummet. Mina pucklar värker så där. För att inte tala om mina ben. Om morgonen kan jag inte ens halta fram. Och mina ögon blir allt skummare av att så ofta vara inlåst där. Det vet du, för du har så ofta burit mig ut och sett hur mina ögon smärtar när solens strålar kysser dem. Ja, du tror väl att det är en del av min eviga plåga att min vedersakares son plågar mig så fort han kommer åt, men så kan det inte vara, för funnes han inte där uppe skulle inte heller ni människor kunna vandra i hans ljus. Låt mig sitta här i natt. Nej, släpa mig inte till kärran. Inte en gång till! Du borde akta dig! Jag är dock mäktig än och kan krossa dig som en lus. Hör du det, din snorloska! Koblaja! Niding! Som en lus skall jag krossa dig! Hör du det! Som en lus! Nej, kör inte så fort. Uhuu. Uhuu. Uhuu. Nej, jag gråter inte. Men du måste dock förstå att mig kör man inte med hur som helst. Jaså, du lyssnar inte! Pestråtta! Ballskräppa! Jag skall minsann få dig att förstå hur stor min makt är. Tar du mig till det där djävla helgeandshuset (gud vet hur de kan ge ett sådant rysligt ställe ett sådant namn; ja, jag anar måhända, men ni människors åsikt är dock att anden är god) må du dö och dina barn och dina barns barn intill sjunde led. Nej, inte igen! Inte spaden! Du rör mig inte! Jag skall minsann skvallra för förestånderskan. Jaså, du tror att hon struntar i vad jag säger. Men jag skall minsann visa dig, jag! Nej, inte spaden! Inte sp...

POJKEN: Nu blev det minsann tyst på dig. Du tycker väl att du är ytterst märklig där du sitter på torget och förnöjer folk med dina historier. Att de flinar lystet likt hyenor inför ett kadaver begriper du förstås inte. Dina ögon blir allt skummare. Om det bara vore så väl att ditt svammel gick samma väg. Men det är nog så, tänker jag, att när du nu inte längre ser världen utanför dig så bra ser du världen inuti dig desto bättre. Men nu är du tyst en stund – åtminstone tills jag fått dig till helgeandshuset. Jag begriper inte att någon kan vilja dig så väl. Själv skulle jag slå ihjäl dig om jag tordes. Men det är väl någon mäktig herre som lämnat ett bidrag att kunna skylta med inför Gud i sin kammare. Ja, så var vi här igen. Ja, han snubblade på sina fötter och slog pannan mot gatstenen när han skulle upp i kärran. Ja, lite soppa vore gott. Ja, en slurk till vore gott. Ja, jag kommer som vanligt imorgon. Ja, det gör jag så gärna. Ja, må Gud välsigna er med.

Och cellens namn var okänt.

Den sanna lyckan

Solur från Förbjudna staden, Peking.
Solur från Förbjudna staden i Peking.

nu är jag äntligen lycklig ja jag tror det är lycka för det är en annan känsla ja jag menar att jag inte känt känslan förut och det är en känsla jag tycker om och det står ju skrivet att dom som hungrar och törstar ska bli lyckliga ja det berättade klockaren för jag kan ju inte latin se men han sa så och att bli älskad är något väldigt fint ja jag skulle väldigt väldigt gärna vilja bli det och att bli älskad av Gud är det allra allra finaste man kan bli och det måste ju vara bra då och något man tycker om och eftersom jag tycker om den här känslan måste det vara lycka ja så tror jag och det står ju i Boken också och då är det ju sant och

nu ska jag berätta om hur det var förut ja då var jag nedan där som det heter ja jag tror man kan säga så ja djupt nere i marken var det och så mörkt så mörkt och kallt och fuktigt ja man skulle ju kunna tro att det är ljust och varmt och torrt där men jag har förstått att det nog var så att en ängel förvände mina ögon så att jag inte kunde se dom fasor som fanns omkring mig för hade jag gjort det skulle jag nog dött av skräck och det skulle varit ondskefullt men sådana är änglar inte för dom vill ju att man ska lära sig av livet och bli stark i anden som det heter och dö gammal och klok så att man kan få komma in i Himlen en gång och

nu ska jag berätta om vad jag gjorde i källaren ja det var ett ovanligt jobb må jag säga och viktigt och ett som inte många klarar av ja som ni vet har man rovor och rovor och ännu mer rovor i en källare och vilka älskar sådant ja förutom människor förstås om inte råttor och möss ja dom är snabba dom små rackarna men jag är snabbare och en dag när jag var väldigt hungrig såg jag en mus krypa i vägkanten och jag fångade den så klart och åt den genast ja gott är det inte men är man väldigt hungrig kan man inte tänka på sådant och då sa någon du var en snabb en och när jag tittade upp stod där en man och sa följ mig du kan få bo i min källare och du kan fånga så många råttor du vill och tröttnar du på sådan mat finns det alltid rovor ja jag kände något jag inte känt förut och trodde först att det var lycka för jag tyckte om känslan men när jag varit i källaren ett tag kom det en tid när jag inte längre tyckte om känslan ja den blängde på mig tyckte jag ja jag tror det kallas blängde och jag tyckte inte alls om det och jag förstod att det inte var lycka och

nu ska jag berätta om hur det blev sedan ja sedan hamnade jag ovan där som det heter ja jag tror att det heter så ja det var klockaren som kom en gång till källaren där jag var förut ja han skulle köpa rovor förstås det gör alla och det var inte första gången någon öppnade dörren och släppte in solen fast just den här gången var speciell det kände jag genast det tror jag åtminstone min vän sa han så kallar han alla och det kan man ju förstå för han är så snäll så snäll att alla är vän med honom ja dom som är elaka blir snälla när dom pratar med honom ja dom vet förstås att han kan skvallra för prästen som kan skvallra när han ber men jag tror ändå att det är just att klockaren är snäll fast han är så mäktig som gör dom snälla min vän sa han du ska inte behöva vara i källaren längre det är så kallt och eländigt här att du ska få slippa för du har varit så duktig jag har talat med Rov-Johan och han säger så och då måste man ju tro på det och du ska få komma till ett mycket bättre ställe ja alldeles enastående ting som glänser i solen finns det där och jag tror att du kommer att tycka bättre om att arbeta med dom än med att fånga gnagare ja han sa så istället för råttor och möss men jag förstod nog vad han menade och såg så där knipslug ut som man ska göra när någon sagt något som är svårt att förstå för att visa att man ändå har förstått och mat ska du få sa klockaren inte ska du behöva äta råttor och möss det tycker jag inte nej lagad mat ska du få ja inte som hos prosten förstås men en bit fläsk ska du få ibland ja det smakar bättre än rått kött sa han och log ja tänderna glänste nej aldrig förut hade jag sett tänder glänsa så och jag tyckte om det och jag förstod sedan att det var en försmak av vad som skulle komma och

nu ska jag berätta om vad jag gör i tornet ja alldeles underbart är det och inte många har fått se så fantastiska ting som jag och när jag lagt mig för att sova om kvällarna ligger jag och tittar på det jag gjort under dagen och hänförs som det heter och längtar till nästa dag när jag får arbeta igen och se det fantastiska undret ja som guld glänser dom klockorna fast dom är av brons ja utan mitt arbete skulle dom vara gröna det har klockaren sagt ja gröna som Jorden skulle dom vara men istället glänser dom just som det gör i Himlen fast klockaren har sagt att det inte heter Himlen utan något annat som jag inte minns ja han har sagt det flera gånger men det låter så konstigt ordet att jag blir alldeles tom i huvudet eller också far tankarna omkring som gnagare just innan jag fångar dom ja jag behöver ju egentligen inte längre säger han klockaren men kommer det en råtta hit upp i tornet lever den inte länge ja jag dödar den åtminstone och ibland äter jag den ja jag är ju så van vid det och jag gör det utan att tänka på det men ibland hejdar jag mig själv och slutar när jag bitit ihjäl råttan nej aldrig någonsin har jag hört ett sådant ord och förstår inte alls vad det betyder jo Himlen förstås men klockaren har sagt att det inte är den där Himlen man kan se så det är inte konstigt att jag blir alldeles tom när jag hör ordet ja sådant man inte kan se är svårt att begripa och det är nog så för klockaren också och för prosten och för biskopen ja kanske för påven också nej inte för påven för han kan ju tala direkt med Gud och då kan han ju fråga ja förut förstod jag precis vad Himlen är för Himlen kan man ju se och hur det glänser där kan man ju också se fast på natten glänser det inte så mycket och det är nog för att alla änglarna sover då fast min Herre han sover aldrig fast han låtsas nog för att det ska bli mörkare så att änglarna kan sova bättre och det behöver dom nog för så mycket att göra som dom finns det nog ingen annan som har ja utom min Herre förstås ja

nu ligger jag ovan där och det är kväll och solen håller på att gå ner och det blänker alldeles rysligt om klockorna och jag tycker det har varit en bra dag och klockorna har blivit alldeles väldigt blanka men när jag tänker så blir jag lite ledsen för i morgon kommer jag nog att bli klar fort och inte ha något att göra sedan och det blir ju tråkigt då och tankarna börjar blänga på mig ja jag tror det kallas blänga fast jag är ju ovan där och då är det ju alldeles som det ska att man inte har så mycket att göra för där tar ju änglarna hand om allt och ställer till rätta och så ja jag är verkligen lycklig och om alla människor vore lika lyckliga skulle Jorden var precis som Himlen och det skulle vara så där som när Jesus gick här på Jorden fast klockaren har sagt att så där betyder det inte men när jag frågade vad det betyder skakade han på huvudet och gick sin väg ja jag har funderat mycket på det där men jag förstår inte vad klockaren menade och inte förstår jag hur det är med det där ordet som betyder Himlen fast det inte är den där Himlen man kan se utan något annat som jag inte kan förstå nej inte alls kan jag förstå dom där sakerna och jag kan ju inte se dom heller och inte är det någon som berättar heller nej alldeles ensam är jag ja jag har mina tankar förstås och dom gnager och värker i mig precis som om en råtta var i min kropp ja så är det och snart är jag alldeles tom inuti ja om jag inte dödar råttan förstås ja jag känner hur den rör sig där inne ja

nu är den i benet ja

nu är den i magen ja

nu är den i bröstet ja

nu är den i halsen men den vågar sig inte ut i min mun för den vet att jag har vassa tänder och biter ihjäl den så fort den kommer dit men om jag skär ett hål i strupen kan jag komma åt ja jag vet var klockaren har en kniv gömd ja han tror inte att jag kan skära med kniv och gömmer kniven men jag kan och

nu för jag kniven mot strupen och jag skälver så mycket att jag måste hålla med båda händerna och

nu känner jag hur spetsen vidrör halsen och jag skälver inte längre och

nu för jag in spetsen i halsen och skär ett hål och

nu sticker jag in handen och

nu har jag fått fatt i råttan nej från mig kan ingen råtta fly hur snabb den än är och jag kramar den hårt ja så hårt kramar jag den att den blir liksom en blodpöl och

nu känner jag en känsla jag aldrig känt förut och det är lycka ja den sanna lyckan ja så är det ja

nu är råttan död och då är jag lycklig förstås ja den var där inne hela tiden och det var därför jag inte förstod vad riktig lycka är men

nu nu nu nu nu …

Och cellens namn var okänt.

Segrarens lidande

Altarkors av Folke Truedsson i Adolfsbergskyrkan i Helsingborg.
Altarkors av Folke Truedsson i Adolfsbergskyrkan i Helsingborg.

Jag upphör aldrig att förvånas över mänsklighetens oförmåga att framhärda. Oförmåga skulle visserligen kunna vara ett av dess tillnamn, men om man som jag skådat evigheten, såväl den som varit som den som skall komma, vittnar dess ständigt föränderliga syn på mig och min jordiska vandring om opålitlighet. Visserligen kan man hävda att jag vunnit, ty jag är känd i hela det romerska riket och snart nog även i andra riken, men samtidigt känner jag ofta inte igen mig själv. Ta bara det där med krucifixen. Det är nog bra med bilder för de som inte kan läsa och att jag ibland framställs som lidande, ibland som segrande, eftersom jag de facto både lidit och segrat, men jag måste medge att jag oroar mig för den där fokuseringen på just själva korsfästelsen och lider oavsett om jag framställs som lidande eller segrande. Så väldigt viktig var den inte utan bara en symbolhandling som jag råkade bestämma mig för att utföra för att människorna skulle ha något att minnas de viktiga sakerna genom. Att folk tror att oblaten blir min kropp på riktigt och vinet mitt blod på riktigt när prästen läst sin rappakalja är förresten absurt. Men det är väl lätt att det blir så när rappakaljan sägs på ett språk inte många förstår. Eller om man använder ett alla förstår, som jag gjorde. Fast människorna har ju fri vilja, och då hjälper det inte ens att vara allsmäktig som jag (ja, jag skulle förstås kunna utplåna mänskligheten, men i så fall skulle min möda på Jorden vara bortkastad, och det vore ju onödigt).

Jag ville ju bara visa dem på hur livet här på Jorden skulle kunna vara. "Himmelriket är nära", sade jag och menade med det just vad jag sade: att om de lyssnade till mina liknelser, förstod dem och använde dem skulle Jorden bli en visserligen blek men dock avbild av Himmelriket och inte som nu en visserligen hoppfull men dock avbild av Helvetet. Nå, Helvetet finns förstås inte annat än i människornas fantasi, liksom deras fantasier om Himlen inte heller är sanna, men om dessa båda ting funnes så som människor tror vore min beskrivning riktig. Därmed inte sagt att människor inte skulle kunna veta något om det som finns bortom det ptolemaisk-aristoteliska universumet. Det skall komma en tid när Aristarkos skall anses ha rätt, och än senare skall det anses att universum är oändligt, och än senare skall än mer omvälvande ting anses vara sanna.

Ja, dessa kunskaper som jag nu ger er förstår ni nog inte, men jag har dock hopp om att ni skall förstå innan ni börjar bränna folk som kättare i mitt namn trots att jag sade "må den som är utan synd kasta första stenen" för att åtminstone mina anhängare skulle sluta med så primitiva sedvänjor, för syndat har ju alla – även jag.

Nej, nu har jag funderat så länge att jag blivit hungrig. Det är minsann jobbigt att vara son till världens skapare och hjälpa honom att hålla igång hans livsverk. Hallå! Kan man få beställa en rejäl portion fläsklägg med rovor? Och en öl till medan man väntar? En lätt fylla skulle sitta fint! Imorgon är ju första dagen på resten av evigheten, och man behöver vila lite ibland från de ständigt trängande behoven. Hallå! Kommer inte ölen snart?

Jag har dock en viss ställning i världen och borde bli behandlad därefter! Jaså, är jag bara en suput, säger ni. Som har tagit en öl för mycket. Jag dricker minsann så mycket jag vill! Någon nytta med att vara allsmäktig måste det ju ändå vara! Men skall det vara på det viset får jag väl dra vidare. Adjöken och tack för mig.

Och cellens namn var okänt.

Sädeskornets förhärligande

Kalk och oblat på Olof Sparrmans gravvård i Alla Helgona kyrka i Nyköping.
Kalk och oblat på Olof Sparrmans gravvård i Alla Helgona kyrka i Nyköping.

Jag trodde att min sista stund var kommen. Jag låg på stenen bredvid mina axbröder i väntan på den så länge fruktade, så smärtsamma initiationsriten: att krossas av en annan sten: att offras av mjölnaren. Jag hade bett till min Herre om att få slippa, men inte ingrep han.

Nu när apoteosen skett förstår jag dock att han hade ett högre syfte i beredskap för mig. Mer än så kan jag inte säga. Det är inte för mänskliga öron att höra hur det är att förhärligas.

Ni skulle förresten ändå inte kunna förstå hur det är att vara förvandlad till kropp. Inte med era små förstånd. Visserligen är ni min faders avbilder, men inte ens det hjälper. Ögon som kan se den märkliga förvandlingen har ni inte.

Hur härlig är jag inte! Det är inte hybris, inte hädelse att säga så. Jag är dock förvandlad till den ni ibland hädar mot! Inte kan man häda mot sig själv!

Jag tycker synd om er, ni små, ni blinda människor, som visserligen snart skall krossa mig och mina bröder med era vassa tänder. Aldrig kommer ni att få skåda vad jag just skådat! Guds hela härlighet, som inte ens Mose fick se annat än bakifrån.

Så njut mig nu, du öppna mun, du vassa tänder, du djupa rör mot avgrundsdjupet. Njut mig! Snart är jag ett med dig och mitt liv i ljuset över.

Och cellens namn var okänt.

Den ironiske Dante

Dante och Beatrice inverterad (1883) av Henry Holiday.
Inverterad version av Dante och Beatrice av Henry Holiday (1883).

Dante sitter vid frukostbordet och skrattar åt den bok han planerar att skriva. Komedin tänker han kalla den, eftersom han tänkt sig ett lyckligt slut, men han känner på sig att han borde få med Gud på ett hörn också: han lever dock på medeltiden. Att han gör det vet han förstås inte. Däremot står det mycket klart för honom att i den tid han lever är för de flesta det enda riktigt verkliga timlighetens Jord och – åtminstone för somliga (somliga som betyder något) – evighetens hinsidesvärldar: eterns Himmel och eldens Gehenna.

Vad han vill ha sagt är mycket enkelt. Världen är sådan den synes oss vara. Liksom forntidens folk hade sin värld har hans samtids människor sin. Bönderna har sin värld, prästerna sin och riddarna sin, tiggarna sin och furstarna sin. Kort sagt: varje människa har sin värld. Om detta vill han skriva.

Varje människa en värld. Ja, tänker Dante, min komedi skall fyllas med människoöden. Så fylld skall den vara att endast den som är mycket dum kan tvivla på min mening. Det finns människor av olika slag, tänker han vidare. Somliga är mycket onda och vill inte bättra sig. Sådana hör förstås hemma i underjordens Inferno. Andra är i och för sig onda men villiga att bättra sig. Sådana bör förstås ges möjlighet att sona sin orättfärdighet och, om de framhärdar, renade slutligen nå det överjordiska Paradiso, där goda människor hör hemma.

Hur han skall få sagt vad han vill vet han. Hans fundament skall vara den värld de flesta tror de lever i. På detta fundament skall han placera skulpturer som är sin motsats. Han skall med andra ord använda sig av ironi. Han skall med andra ord placera de han anser vara goda i underjorden och de han anser vara onda i Himmelen! Det är det enda sättet om han inte vill bli bannlyst, och vad skulle det tjäna till att offra sig så? Nej, hellre då skriva så att den insiktsfulla läsaren – som förstås oftast är lyssnaren – ändå förstår vad han vill ha sagt. Och skulle någon insiktsfull drista sig till att attackera honom – och det räknar han kallt med att flera kommer att göra – kan de förstås inte bevisa att det han skrivit är ironiskt. Ja, så underbart oskuldsfull kan den ekivoka skökan Ironi tyckas vara.

Han tänker börja med att han vandrar i en mörk skog, för då vet den som kan sin retorik att boken kan handla om lite av varje, för sådant kan man hitta i skogen. Han tänker också låta skogen vara dunkel, för sådant kommer hans verk att vara för den dumma, medan den kloka däremot förstår att dunkel egentligen betyder klar. Vidare tänker han skriva att han gått vilse medan han i själva verket går på en väg rak som en romersk. Sedan tänker han bli mer raffinerad och skriva att skogen är snårig och skrämmande, vilket är precis hur han upplever den innan han skrivit sin komedi; efteråt kommer den, så tror han åtminstone, för honom och för den kloka läsaren – som förstås oftast är lyssnaren – att vara öppen som ett nysått fält och badande i skräckfördrivande solsken. Han är alltså några ögonblick både ironisk och inte ironisk samtidigt, men när han i nästa andetag nämner sömnen och antyder att hans historia är en dröm är han åter ironisk, ty mycket klarare än han skriver kan man inte skriva, åtminstone inte om man är ironisk. Han tänker också skriva att han lämnat den enda sanna vägen men menar förstås att det inte finns någon sådan väg utan att varje människa har sin egen, som är sann för henne.

Han tänker sig också att tre djur kan nämnas i början, och av dem skall ett nog tyckas vara rent, ett milt och ett så lätt att förstå sig på att även den dummaste dåre kan göra det. För det första behöver han alltså ett fläckigt djur, och vilket djur är fläckigare än leoparden? För det andra behöver han alltså ett rovlystet djur, och vilket djur är rovlystnare än lejonet? Slutligen behöver han alltså ett motsägelsefullt djur, och vilket djur än mer motsägelsefullt än vargen, som å ena sidan är den grymmaste best som tänkas kan, å andra sidan sägs nära övergivna människobarn vid sin barm. Så sägs Roms grundare ha närts av mjölk från en varginnas spenar i Vergilius den stores Aeneid. Ja, Dante ger denne skaldernas främste samma epitet som Alexander, den främste av härförare, inte för att det behövs, för dennes rykte är så stort att han är välkänd under sitt förnamn, utan som ett ärenamn.

Det Dante menar är alltså att just såsom de tre djuren och deras antipoder är människorna: fläckiga såsom leoparder eller rena såsom enhörningar, rovlystna såsom lejon eller milda såsom lamm eller, slutligen, grymma eller moderliga såsom vargar, som är sina egna antipoder. Sådana människor skall han befolka sin komedi med. I Inferno tänker han placera lamm och enhörningar, i Paradiso leoparder och lejon och i Purgatorio vargar, för dessa är visserligen delvis rena men ännu inte rena nog att förstå de högsta sfärernas mysterier.

Det kommer nog ofta att bli svårt att avgöra vilken människotyp de karaktärer han har att välja mellan tillhör, tänker han, för det finns så många som är åtminstone lite varg i världen, men så minns han att han ju skall vara ironisk för det mesta men inte alltid och att det därmed inte spelar någon större roll var han placerar sina karaktärer så länge han beskriver dem så vederhäftigt och pregnant att lyssnaren – eller i somliga fall läsaren – själv kan avgöra om han är ironisk eller inte. Ja, olika lyssnare – eller i somliga fall läsare – kommer förstås att dra olika slutsatser, men hur han än skriver kommer det ju att bli så, så det där är inte så mycket att bekymra sig om; istället gäller det att koncentrera sig på vederhäftighet och pregnans.

Ungefär så har han tänkt börja. Därmed har han skrivit halva boken, tänker han. Ty inledningen är visserligen en väldigt liten del av en bok, men den ger de förutsättningar som en författare har att hålla sig till under resten av boken (ja, hen kan visserligen motsäga sig själv, men det som står i inledningen innebär ändå en begränsning, nämligen angående vad hen kan motsäga, ty för att kunna motsäga något måste man ju först säga något).

Som ledsagare på vandringen vill Dante ha Vergilius. Ungdomskärleken Beatrice vill han under inga omständigheter ens nämna, ja, han skulle helst vilja utplåna hennes minne om det vore möjligt. Men det är det inte. Hon kommer till honom om natten och plågar honom, ja, fyller honom med detta enda ord: Semper. Alltid. Så fylld är han att han kommer att låta henne leda honom genom Paradiso. Beatrice, en gång för Dante den vitaste av vita, är nu den svartaste av svarta och utrustad med duperingsförmåga så stor att hon lyckats nästla sig in bland de heligaste av de heliga, så det är förstås helt rätt att hon leder honom genom Paradiso om hon alls skall leda honom. Helt rätt? Han blir plötsligt tvehågsen. Ja, hon var en gång hans stora kärlek. O, dessa klippande rådjursögon! O, dessa rödnupna kinder! O, dessa körsbärsläppar! O, denna snöhy! O, denna falskhet! O, dessa dödande pilar! Ja, hon försmådde honom. Han var förvisso inte skön som hon, men han hade dock känslor så sköna att de borde ha bländat henne och fått henne att se honom sådan han verkligen var. Ja, hans känslor är starka och flödar ofta över. Nej, han skäms inte för detta karaktärsdrag (ty vad skulle det tjäna till att förneka vad som är sant om en själv?) – även om han tycker att han borde vara mer lik de båda Decius Mus.

Vergilius, däremot, ser Dante som en värdig motståndare att kämpa mot och besegra. Ja, Dante är högmodig nog att tro sig klara en sådan bedrift. Men Vergilius levde ju före Kristus, visserligen just före men dock, och hör därmed hemma i Limbus. Så måste Dante skriva för att vara trovärdig, men den kloka lyssnaren eller läsaren kommer förstås att förstå att Dante vill placera Vergilius så högt i Empyrén som möjligt – även om det väl inte är möjligt att placera ting högt där. Många av sina ord tänker Dante lägga i Vergilius mun, för då förvillas lyssnaren eller läsaren lätt att tro att det är Vergilius egna ord hen hör eller läser. Gloria Vergili, tänker han. Vergilius härlighet. Av den kommer orden att skimra, liksom av Dantes egen härlighet, och den är stor, det är han åtminstone förmäten nog att tro. Förmäten? Ja, kanske, tänker han, men han ser vad han ser vid introspektion, och det han ser är just härligt, och eftersom sanningen är just sådan vore det att ljuga att förneka den, och lögn är åtminstone lika orättrådigt som förmätenhet, ja, säkert orättrådigare, och rättrådig vill ju Dante vara. Alltså tror han utan att bäva att hans epos kommer att bli dubbelt så härligt som Vergilius.

En annan sak Dante har funderat på är vilket versmått han skall använda. Först tänkte han på hexameter, som romarna och tydligen också grekerna använde till sina epos, för han tänker skriva en del om de människor dessa båda nämner. Sedan tänkte han på knittel som de använder i norr, för det versmåttet liknar talspråk så mycket, och han vill dock att hans verk skall vara för alla och inte bara för förlästa så kallade bildade. Fast så slår det honom att han just avvikit från den väg han stakat ut för sitt verk, för ironi är det nog många som inte förstår, det är åtminstone vad han tror. Slutligen fastnar han för terziner, för då blir till och med versmåttet en ironi: allting flätas samman medan Dante förstås menar att det inte alls är så utan att varje människa är en värld, visserligen beroende av och i samspel med sin omvärld men dock ytterst fristående. När det gäller språket är han dock fast besluten att använda italienska, för vad är det för mening med att använda latin när allt färre och i framtiden kanske ingen förstår det? frågar han sig.

Varför tänker Dante vara ironisk? Det är inte av feghet, absolut inte. Det är inte för att kunna säga till belackare att vadhelst han beskylls för att ha sagt skall kunna bekräftas eller dementeras allt efter vad som är lämpligt, inte heller är det för att han vill vara dunkel och svårtolkad. Nej, sådant avskyr han och eftersträvar största möjliga klarhet (det är därför han tänker skriva på italienska och inte på latin; det är förresten inte heller för att han inte kan skriva på latin: hans latin är tvärtom bland det yppersta som skrivits). Det hela är mycket enkelt. Dante är en praktisk man. Han vill bli lyssnad till och läst och åter lyssnad till och läst och åter igen lyssnad till och läst av sin generation och nästa och nästa och så vidare. Han förstår att i så fall måste hans verk ha vissa egenskaper som gör att det överlever.

Vilka dessa egenskaper är anar han mer än förstår fullt ut, men han vet att Homeros åtminstone bland grekerna hade den ställning som han eftersträvar redan under de första generationerna efter sin död. Det grämer honom att han inte förstår grekiska och kan studera dessa de förmodligen yppersta epos som skrivits. Han har försökt få ordning på de grekiska tecknen, men de springer omkring som skrämda höns och låter sig inte fångas och stängas in i den bur han velat ha men inte har. Han förstår inte varför det är så. Han har ju kunnat lära sig läsa latin och italienska. Varför inte också grekiska? Men det är något med det där språket som gör att han nog aldrig, det har han börjat inse, kommer att kunna bemästra det – åtminstone inte så pass bra att han kan läsa Homeros skrifter. Kanske är orsaken till hans problem med att bemästra grekiskan att det skapats så fjärran från hans tid av guldålderns gyllene ras.

Ungefär så har han tänkt sig det hela. Men ännu återstår förstås mycket möda innan verket står färdigt i klart lysande purpurskrud för de insiktsfullare och dystert grå tiggartrasor för de simplare.

Och cellens namn var okänt.

Enkel aritmetik

Treeningheten av Taddeo Crivelli (från ett manuskript från 1460-1470).
Treeningheten av Taddeo Crivelli (från ett manuskript från 1460-1470).

Jag har funderat länge över utsagan utan att kunna bevisa att den är sann. 3 ≠ 1 skulle vara sant, liksom 3 > 1, men hur 3 = 1 skulle kunna vara sant kan jag inte begripa. Det är sant. Det säger de största auktoriteter vi känner, och då kan man ju inte betvivla det, men jag söker beviset. Jag tror att denna utsaga kommer att förbli obevisad så länge världen består och att vi måste lita på de som bättre än oss känner de eviga sanningarna. Ändå kan jag inte undgå att fascineras av problemets obändighet. Ja, jag förhäver mig väl när jag framhärdar i mina försök att bevisa antingen att utsagan är sann, vilket vi förvisso redan vet att den är, eller att den är falsk, vilket vi redan vet att den inte är.

Om jag inte visste bättre skulle jag säga att Kyrkan målat in sig i ett hörn. Nej, det är inte en riktigt bra liknelse, eftersom färg med tiden torkar och man kan gå ut ur rummet när den gjort det utan att bli fläckad; det är snarare fråga om något som liknar att vara instängd i en grotta med en rasande bisvärm som vägrar ge sig av vid öppningen. Ja, grotta och bin passar bra, för som ilskna bin låter de olika riktningarnas ledande prelater i sina disputationer medan deras respektive proselyter kurar liksom i grottor och väntar på utgången av striden mellan sina ställföreträdare.

Jag tror att dessa ting inte är för människor att förstå. Fast somliga tror att de begriper. De som satte samman utsagan, nämligen. Min mening är dock att de förhävde sig när de gjorde det. (Somliga skulle säga att det är förhävelse att säga så, men de är dock bara människor, och Guds ord står över sådana). Som maskar krälar de på Jorden. Som maskar! säger jag. Alla människor är maskar! Sådana skapades de, och sådana skall de förbli! (Nu blev jag visst exalterad trots att det går emot min natur att bli det, men jag menar att ett utbrott var berättigat.)

Nu skall också jag förhäva mig. Jag känner att jag måste. Må det ske om en blixt dödar mig, men jag måste tala. Alla andra tiger ju. 3 ≠ 1. Det är en grundläggande aritmetisk sanning. Till och med den dummaste sockenpräst vet det. Varför inte också påven och kardinalerna och biskoparna och de andra prelaterna? Är det för att de befinner sig så nära den andliga världen att de är helt fjärmade från den världsliga?

Jag räknar på fingrarna. Den högra handen först. Pekfingret först. Ett. Den vänstra handen sedan. Pekfingret först. Ett. Långfingret sedan. Två. Ringfingret sist. Tre. Ett, två, tre. Jag frågar mig nu: Liknar händerna varandra? Nej, svarar jag. Nej, det gör de inte. Det är inte bara det att den högra handen är ren och den vänstra oren. Det finns en annan skillnad också. Vad kan det vara? Jag frågar min lille son. Han svarar klipskare än den lärdaste teolog. "Ett, två, tre", säger han. "Ett. Du håller upp tre fingrar på den ena handen men bara ett på den andra."

Jag håller upp tre fingrar på den ena handen men bara ett på den andra. Min egen son ser, blott sju år gammal, vad inte ens de lärdaste förmår se trots att de dryftat frågan ett oräkneligt antal timmar. Var det vad Jesus menade när han sade att Guds rike tillhör barnen? Visste han att de förstod vad äldre och presupponerat visare inte gjorde? Eller är det kanske så att prelaternas fingrar är så feta att de inte kan räkna med dem och att de därför inte förstår att utsagan är falsk? Om man inte kan se någon skillnad när man jämför sina båda händer antar man förstås att de är likadana.

Naturligtvis vet de att 3 ≠ 1. Varför envisas de då med att hävda att 3 = 1? De menar sig väl kunna bevisa att deras utsaga är sann med djupare teologiska bevis, men så kan ju vad som helst bevisas.

Jag förutspår att utsagan kommer att förbli obevisad men dock anses vara sann så länge Kyrkan består. Om jag är en sann eller falsk profet får framtiden utvisa.

Och cellens namn var okänt.

Den vandrande juden

Den vandrande juden av Gustave Doré (1856).
Den vandrande juden av Gustave Doré (1856).

Olidlig plåga är mitt namn, liksom vittbefaren syndare, bespottad gäst, människosonens gissel, dråparnas åklagare och evigt bevis. Jag kallas också Ahasverus. Jag har ej längre fötter. Min konst har jag icke längre bruk för ens för egen räkning. På såriga benpipor vandrar jag från plats till plats, från tid till tid, i evighet, i evighet ...

Varför är jag tvungen att tuggas av mitt straff såsom den störste förrädaren och de första kejsarmördarna av köldens Dis istället för att som de flesta få vila i Hades efter döden tills alla vi varelser av jord döms i Hinnoms sons glödande dal av den jag syndade mot? Jag erkänner villigt att det var synd att inte låta min konung vila när han gick förbi, men var det inte just människornas synder han bar när han hängde på korset och sedan vistades i Hades en kort tid innan han återuppstod? På tre dagar sonade han, såvitt jag förstår, alla synder människor begått sedan de första människorna bröt sin skapares bud. Alltså sonade han rimligtvis även min synd. Eller anses jag kanske vara omänsklig?

Var jag en så mycket större syndare än andra? Till och med den som blev grundarens ställföreträdare förnekade honom. Vad gjorde jag? Blott intet. Att göra intet skulle förstås kunna vara värre än att göra något, men är det så i mitt fall? Hade grundaren mest behov av en kort stunds vila eller outtröttliga anhängare i de ögonblick det nya förbundet befästes? Av jordiskt eller andligt stöd? Jag skulle vilja påstå att hans behov av andligt stöd var större. Men jag talar förstås i egen sak ...

Och cellens namn var okänt.

Cellens namn

Hela himlen sedd i infrarött ljus från satelliten IRAS.
Hela himlen sedd i infrarött ljus från satelliten IRAS.

Hon är en av de som kallats "mina minsta bröder". (Ja, hon är förstås inte en broder utan en syster: en syster av den orden vars medlemmar kallas tiggare. Men hon är inte en av de rena, fina tiggare som samlat i sina luxuösa lador med gobelängsbeklädda väggar och himlasträvande valv utan en av de tiggare som har rykte om sig att vara smutsiga och fula som jordens lort och som ingen lada har.)

Liksom i ett fängelse vandrar hon, ty liksom en vandrande fånge ständigt återkommer till en av fyra väggar återkommer hon ständigt till platser hon förut sett. Liksom en botgörare inte kan komma ut från sin låsta cell kan hon inte fly från världen. Inte ens i döden kan hon fly, ty fastän oändlig är dock empyrén liksom ett fängelse.

O, hur givmilda människor ibland kan vara. De lägger sina synder i hennes sargade hand. Den vänstra. Där är liksom ett stigma, kan man tro, men det är bara den kalla köldens åker, där han sår fåror och skördar smärta. Eller är det kanske ändå ett stigma? Liknar hon inte ett helgon, flickan grå med blodlösa kinder? Kommer kanske hennes magra fingrar, hennes fötters förhårdnader att en gång skattas högre än hon själv gjorde då hon vandrade på Jorden? Kommer dessa söndervärkta, dessa djävulsträckdoftande ting att en gång ge besatta, ge halta, ge pestsjuka läkedom? Alla deras synder bär hon. Liksom spikar i händerna bär hon dem. Liksom spikar lemlästar markens vassa ting hennes fötter. Liksom en lans i sidan plågar henne hungern, liksom en gensägelse mot strupen henne törsten. Hon beder:

"O, Du Eviga Sol, giv! Giv mig en handfull synder. Giv mig åter en. En rågad. Giv mig att saligheten må segra. Giv mig en handfull av vadhelst som stillar hunger, släcker törst. Giv mig åter att jag må kunna vandra för de som är större än jag. Ty jag är liten och måste därför orka bära syndares mörker."

Blinda som hedningar är de, dessa syndare. Den minsta systerns hand är redan överfull, men de ser det inte. Åter och åter lägger de sin egen överfullhet i detta smärtans djup, och det tycks dem vara mycket djupt. All världens mörker, all ångest, allt lidande kan det svälja, tror de. Och blir därmed saliga, tror de. Ty saliga är de som tror, står det skrivet. Alltså är det ett oomkullrunkeligt faktum. Alltså tror de. Alltså fylls ett djup som blott är en spegelbild än mer och växer till ett berg. Inferno är dess namn. Och hon som bär det är levande fruktbarhet. Men fråga inte efter hennes namn, ty i hennes orden saknar systrarna namn men kallas vad blott de heligaste tål att kallas. Hon beder:

"O, Du Jordens Mitt, giv! Icke för egen del beder jag men för de som icke själva förmår bära allas vår skuld. Icke om hjälp för dessa stackare beder jag, ty de är bortom hjälp, men om hjälp för mig. O, giv mig kraft att bära dessa hjälplösa på mina skuldror, liksom min rabbi en gång bar dem."

O, hur lottlösa somliga kan vara! O, hur givmilda dessa samma lottlösa! O, hur underbart deras öde!

Och cellens namn var okänt.

Kommentarer

Framsidan av ett antikt mynt från Rhodos. Ansiktet tillhör solguden Helios, Rhodos huvudgud, som på 300-talet f.Kr. stod staty vid inloppet till Rhodos hamn och betraktades som ett av antikens sju underverk. En venetiansk världskarta från 1442. Jerusalem är världens mittpunkt kring vilken de då kända världsdelarna Europa, Asien och Afrika ordnats. Medelhavet är placerat till vänster om och Indiska oceanen till höger om denna mittpunkt. Alltsammans omges av hav.
Framsidan av ett antikt mynt från Rhodos. Ansiktet tillhör solguden Helios, Rhodos huvudgud, som på 300-talet före Kristus stod staty vid inloppet till Rhodos hamn och betraktades som ett av antikens sju underverk. En venetiansk världskarta från 1442. Jerusalem är världens mittpunkt kring vilken de då kända världsdelarna Europa, Asien och Afrika ordnats. Medelhavet är placerat till vänster om och Indiska oceanen till höger om denna mittpunkt. Alltsammans omges av hav.

Legend kommer från latin legere "läsa" via medeltidslatin legenda "som bör läsas". Legere betyder egentligen "samla ihop, utvälja". Ytterligare betydelser är "läsa igenom; att recitera, läsa högt; att välja sin väg igenom, korsa; att segla förbi, segla utmed; att plocka upp, stjäla; att snappa upp (nyheter, rykte)". Legend är en genre inom litteraturvetenskapen, ursprungligen använd som beteckning på helgonberättelser, som vid gudstjänsten lästes upp på helgonens åminnelsedagar, senare i vidare bemärkelse på historier av uppbygglig, kristen karaktär. Termen används dessutom i folklore om vissa otroliga historier som berättare och åhörare tror på.

Legenderna i Cellens namn utspelar sig under den så kallade medeltiden: en tid då den kristna idévärlden hade stor makt över människornas sinnen (åtminstone större än nu). Denna idévärld omfattade inte bara bibliska och exegetiska skrifter utan också förkristna föreställningar och traditioner, som den kristna kyrkan pragmatiskt inkorporerat. Boken är alltså historisk, eftersom medeltiden tog slut för ett halvt millennium sedan. Eller gjorde den inte det? Är vi kanske ännu medeltidsmänniskor? Åtminstone i viss mån? Aftonbladet återger fjärde augusti 1999 en sifo-undersökning som säger följande om svenskarnas idéer om överjordiska ting:

"Drygt 30 procent tror att det finns änglar och fyra procent säger sig ha mött en ängel. 57 procent tror på en gud eller en andlig livskraft. 51 procent ber. Nära hälften av svenskarna tror att det finns ett liv efter detta. 60 procent menar att vi förr eller senare får stå till svars för våra handlingar. 25 procent tror på astrologi. 21 procent tror på reinkarnation och nästan lika många tror på healing. En majoritet tror att det finns en ond kraft i världen och nästan 20 procent tror att djävulen finns."

Det mesta av detta bör ha varit sådant som de flesta kristna medeltidsmänniskor trodde på och som alltså också många av nutidens människor tycks tro på. Jag blev förvånad när jag såg undersökningen: att det finns människor som tror på överjordiska ting visste jag men inte att de var så många. Hur som helst, om siffrorna i sifo-undersökningen stämmer är legenderna i den här boken inte bara vad de var avsedda att vara när jag skrev dem, nämligen resonemang kring tankar från en tid som var och som ännu är en del av den västerländska kulturen utan att för den skull uppfattas som sanna samt allegorier för universella och tidlösa ting, utan också skildringar av vad som för många är realiteter.

Att tro på sådant som inte finns i alla tider varit utmärkande för människan framhålls av historikern Michael Nordberg i Den dynamiska medeltiden (1995). Så här skriver han i början av kapitlet "Medeltida vidskepelse":

I det här sammanhanget kan det vara lämpligt att ta upp den mycket vanliga föreställningen att vidskepelse och övertro florerade under medeltiden som varken förr eller senare. Vad är nu vidskepelse? Allmänt sett kan det väl sägas innebära irrationell eller oreflekterad tro på företeelser som direkt strider mot vad naturvetenskapen vid en given tidpunkt anser sig kunna fastställa. Det betyder att vidskepelse är relativ: många föreställningar som vi nu direkt kan säga är vidskepliga behöver inte nödvändigtvis ha varit det till exempel på 1100-talet av det enkla skälet att de inte stred mot den dåvarande vetenskapen, utan gick att förena med den.

En annan sak man måste ta hänsyn till om man vill komma åt graden av vidskepelse under ett givet tidevarv är att se inom vilka kretsar den var utbredd. Det är inte speciellt uppseendeväckande om totalt outbildade grupper av människor är hemfallna åt mer eller mindre massiv tro på övernaturligheter och magi. Det har i själva verket varit det normala under alla tider, från antiken till nutiden. Då säger det mer om "bildade klasser" också delar denna övertro. Nästan alla samhällsklasser hos romarna till exempel hyste den grövsta övertro på andar, vampyrer, spöken och häxor, och den folkliga religionen var överfylld av magi och besvärjelser. Vår egen tid, som ju borde veta bättre med tanke på naturvetenskapernas nuvarande ståndpunkt och den allmänna skolutbildningen, är förvisso inte bättre. I alla västliga länder uppträder de mest egenartade fenomen. Allsköns mystagoger vinner stora anhängarskaror för orientaliskt inspirerade religioner och religionssubstitut med uttalad antiintellektualism som minsta gemensamma nämnare. Tron på ockultism och astrologi upplever en säregen renässans, bortom allt förnuft och all rationalism.

Även om jag har en öppnare inställning än Nordberg till sådant som inte låter sig förenas med den "moderna" naturvetenskapens ståndpunkt och tror att vad en tid håller för osant en annan kan befinna vara sant – det har så ofta visat sig att vi inte visste allt trots att vi trodde att vi gjorde det att ingen något så när insiktsfull människa borde vara fördömande mot till synes orimliga idéer som inte kan vederläggas helt – håller jag med om kontentan av hans resonemang: att vidskepelse alltid funnits.

Lejonet som ville vara mask

en helvit fjäril: Den del av lejonet som kan tänka och som rimligtvis måste uppfattas som lejonet självt, som lämnat kroppen och förvirrat svävar omkring utan att förstå sin nya omgivning. Till exempel avbildades Psyche, den personifierade själen i den grekiska mytologin, ibland som en fjäril, ibland som en flicka med fjärilsvingar.

finner dig i ditt öde: Lejonets öde är förstås att dö: ingen levande varelse kan överleva ett besök av Döden, här i maskgestalt.

Och cellens namn var okänt: Stående tema i Cellens namn, som kan jämföras med Johannes uppenbarelse 8:10–11: "Och den tredje ängeln stötte i sin basun. Då föll ifrån himmelen en stor stjärna, brinnande såsom ett bloss; och den föll ned över tredjedelen av strömmarna och över vattenkällorna. Och stjärnans namn var Malört. Och tredjedelen av vattnet blev bitter malört; och många människor omkommo genom vattnet, därför att det hade blivit så bittert."

Jungfrun och enhörningen

Jungfrun och enhörningen anspelar på en under medeltiden utbredd föreställning att en enhörning, enligt Marco Polos resor i Asien (1299) detsamma som en noshörning, skulle låta sig fångas av en oskyldig jungfru.

En rubin är mitt horns inre och Vit som mitt horns yttre: Enhörningens horn är förvisso oskuldsfullt vitt på utsidan men symboliserar också den något mindre oskuldsfulla företeelsen fallos.

Dolda för världen kan vi vara här i buskaget anspelar ytterst på Aeneas och Karthagos drottning Didos kärleksgrotta i Aeneiden IV:160-172 av Vergilius (19 före Kristus). Denna kärleksgrotta har sedan återanvänts av otaliga författare, bland annat i många 1800-talsromaner i form av buskage och dylikt, där författaren låter hjälten och hjältinnan gömma sig när hen vill antyda att de gör mer än bara promenerar hand i hand och dylikt.

min herre: Hebreiska adonai, en vanlig benämning på Gud i "Gamla testamentet", och latin domini, en vanlig benämning på Kristus i "Nya testamentet". Se även tetragrammaton.

jag är ju på sätt och vis hans like anspelar på att enhörningen ansågs symbolisera Kristus.

din starka hand anspelar på att handen, speciellt den högra, i "Gamla testamentet" är en vanlig symbol för Guds första person, alltså Gud i treenigheten Gud-Kristus-Den helige ande.

Mitt vatten har det renat: En enhörning kan med sitt horn rena vatten.

ditt horn redan är genomborrat: Hornet är här en symbol för det andliga, alltså det som ger enhörningen liv och ytterst är enhörningen.

den benige försångaren: Döden, anspelande dels på dödsdansmotivet, som var vanligt i medeltida konst, dels på att medeltida balladdans leddes av en försångare.

de fallna: Människorna, syftande dels på straffet Adam och Eva fick efter syndafallet, dels på mänsklighetens fall från att ha varit fria från beroende av till att ha blivit alltmer beroende av materiella ting.

Min käre, käre, käre, käre, käre, käre, käre vän: Upprepningen av käre / kära först en gång i början av legenden och därefter två, tre, fyra, fem, sex och slutligen sju gånger anspelar på de sju fria konsterna (grammatik, dialektik, retorik, geometri, musik, aritmetik och astronomi), här uppfattade som mänsklig kunskap och förmåga i allmänhet och den utveckling av sådan kunskap och förmåga som kan födas ur mötet mellan det mer jordnära, representerat av jungfrun, och fantasin, representerad av enhörningen.

Flickan och ängeln

en lie en svältande obesutten gömt anspelar på att det blev mindre stubb kvar till foder när lien under medeltiden ersatte skäran och säden började skäras nära marken istället för högt upp nära axet, något som drabbade framför allt småbrukare med andel i gemensam betesrätt men inte många andra resurser.

hennes fader fursten anspelar på att det för medeltidens högreståndsfamiljer var mer ekonomiskt att placera döttrar i kloster än att gifta bort dem, eftersom det krävdes en stor hemgift till brudgummens far.

min Herres sändebud anspelar på att både det hebreiska och det grekiska ordet för ängel betyder "sändebud". Se även tetragrammaton.

i munnen har hon ett ymnigt blödande stigma anspelar på att tecknet på att en pestsjuk bara hade tre dagar kvar att leva var att hen spottade blod. Åtminstone enligt Novgorods krönika 1016-1471.

strupen: Se kommentar till Origon.

i blodet finns en människas livskraft: Se kommentar till Origon (blod).

Den ludna varelsen är förstås inte en ängel utan en pestsmittad råtta. När råttan dött lämnar råttloppor den kallnande kroppen och smittar sin nya värd flickan.

Den djävligt gode stackars saten

Livets bok med namnen på de som efter Kristus återkomst ska ha evigt liv i hans rike nämns i Johannes uppenbarelse 21:22–27.

nära att ni blev odödliga såsom gudar anspelar på 1 Mosebok 3:22, där Gud efter att Adam och Eva ätit frukt från kunskapens träd om Adam säger: "Må han nu icke räcka ut sin hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva evinnerligen." Se även syndafallet.

ormhamn: Den yttre skepnad ängeln Lucifer enligt 1 Mosebok 3:1 väljer när han lurar Adam och Eva att äta frukt från kunskapens träd. Se även syndafallet.

golgatavandring anspelar på Jesus vandring till Golgata för att korsfästas.

mina pucklar: Resterna av den en gång skönaste ängeln Lucifers tappade vingar.

halta fram anspelar på att Lucifer liksom Hefaistos slungas till jorden (se kommentar till Origon, lytt som Hefaistos).

solens strålar och min vedersakares son: Se kommentar till Völvan (Solen är Vite Krist).

lämnat ett bidrag att kunna skylta med inför Gud i sin kammare anspelar på att hospital och helgeandshus tillkom genom donationer och att donatorernas bevekelsegrund nog inte bara var välvilja mot sjuka och fattiga utan nog också – och kanske främst – mot sig själva och den egna frälsningen, vilket exempelvis inledningen till stadgan för Uppsala helgeandshus (cirka 1300) indikerar.

Den sanna lyckan

dom som hungrar och törstar ska bli lyckliga anspelar på Matteusevangeliet 5:6: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade." Salig betyder bland annat "lycklig".

Boken: Bibeln.

följ mig: Se kommentar till Origon (fastnar i Simons och Andreas nät).

glänser dom just som det gör i Himlen anspelar på Johannes uppenbarelse 21:18, där det nya Jerusalem sägs vara av rent guld.

det inte heter Himlen: Ordet klockaren använt är paradiset.

det skulle vara så där som när Jesus gick här på Jorden: Se kommentar till Dödar (hävdade att hans rike var nära).

strupen: Se kommentar till Origon.

Segrarens lidande

ett språk inte många förstår: Latin, som i stor utsträckning användes under medeltidens gudstjänster.

ett alla förstår: Arameiska, det språk som judarna talade till vardags på Jesus tid.

Himmelriket är nära: Se kommentar till Dödar (hävdade att hans rike var nära).

det ptolemaisk-aristoteliska universumet: Se kommentar till Origon (under månen).

Aristarkos: Se kommentar till Frusen tid.

må den som är utan synd kasta första stenen anspelar på Johannesevangeliet 8:3-11, där Jesus säger detta till människor som vill stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott. Resultatet blir att ingen dömer kvinnan.

Sädeskornets förhärligande

apoteosen: Transsubstantiationen.

Guds hela härlighet, som inte ens Mose fick se annat än bakifrån anspelar på 2 Mosebok 33, där ett möte mellan Gud och Mose beskrivs, speciellt vers 22-23, där Gud säger: "När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till dess jag har gått förbi. Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på ryggen; men mitt ansikte kan ingen se."

Den ironiske Dante

Komedin: Den gudomliga komedin (1321), av dess författare Dante Alighieri kallad Komedin eftersom den har ett lyckligt slut; de två första orden i titeln har lagts till av andra.

handla om lite av varje anspelar på den litterära kompositionen silva (latin "skog"), skapad under antiken men även använd senare. Tidigt blev begreppet ett samlingsnamn för "hastiga skisser och ingivelser, en slumpens artrika snårskog", skriver Thomas Götselius i "Snårskogen som diktgenre" (1997), men det är inte en genre i traditionell mening utan tycks snarare "röra sig om ett veritabelt litterärt aggregat, sammanfogat av tre distinkta principer: tanken på den poetiska texten såsom en slumpmässig ordning; tanken att dikter i olika genrer kan föras samman till en helhet; tanken att dikt och ting är metaforiskt omvändbara".

en väg rak som en romersk anspelar på att romarna byggde vägar som var så raka som möjligt, eftersom slingrande vägar gjorde dels att resor tog längre tid, dels att rövare kunde gömma sig i kurvor.

tre djur: I Den gudomliga komedin, "Helvetet" I:32-54 av Dante Alighieri (1321) möter berättaren en leopard, ett lejon och en varginna, vilket anspelar på Jeremia 5:6. De tre djuren har bland annat tolkats som symboler för dödssynderna vällust, högmod och girighet.

rena såsom enhörningar: På medeltiden var enhörningen en symbol för renhet.

Beatrice: Se kommentar till Han som såg Källan (den välsignade porten).

den vitaste av vita anspelar på när Dante arton år gammal ser Beatrice klädd i renaste vitt och hon för första gången talar till honom, vilket gör honom överlycklig. Han somnar och drömmer om henne, vilket inspirerar honom att skriva den första sonetten i Vita nuova (latin "Det nya livet", 1293).

rödnupna kinder: Att använda rött smink i ansiktet har ofta setts som ett tecken på osedligt leverne. Man har därför under vissa perioder istället nupit sig i ansiktet för att få liknande resultat.

hans känslor är starka och flödar ofta över anspelar på att berättaren i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321) ständigt gråter.

Enkel aritmetik

3 = 1 anspelar på treenigheten, ett begrepp som inte hämtats från Bibeln utan är en kyrklig, filosofisk konstruktion för att förklara hur Fadern, Sonen och Anden alla kan vara gudomliga utan att det finns tre gudar.

den högra handen är ren och den vänstra oren: Se kommentar nedan (hennes sargade hand).

Guds rike tillhör barnen anspelar på Lukasevangeliet 18:15-17, där Jesus säger "Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till" efter att lärjungarna först visat bort människor som ville att Jesus skulle röra vid deras barn.

Den vandrande juden

människosonen: Vad Jesus ganska ofta kallar sig i Bibeln.

Min konst: I somliga versioner av legenden är Ahasverus skomakare.

tuggas anspelar på Den gudomliga komedin, "Helvetet" XXXIV av Dante Alighieri (1321), där Djävulen (Dis) i helvetets frusna botten tuggar på Judas (den störste förrädaren), som pekade ut Jesus så att han kunde tillfångatas och korsfästas, samt Brutus och Cassius (de första kejsarmördarna), två av de som mördade Julius Caesar.

mitt straff: Att tvingas vandra på jorden till domedagen.

Hinnoms sons glödande dal: Gehenna.

inte låta min konung vila: Neka Jesus att vila utanför hans hus när han var på väg till Golgata för att korsfästas.

grundarens ställföreträdare: Jesus lärjunge Petrus till vilken Jesus enligt Matteusevangeliet 16:19 säger: "Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen."

förnekade honom anspelar på Lukasevangeliet 22:34, där Jesus när han instiftar nattvarden säger: "Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig." Detta inträffar också senare i kapitlet. Liknande formuleringar finns också i Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Johannesevangeliet.

Cellens namn

mina minsta bröder anspelar på att Jesus under ett tal om tidens slut i Matteusevangeliet 25:40 till de rättfärdiga säger: "Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig."

tiggare som samlat i sina luxuösa lador anspelar på att de andliga tiggarmunkarna, som själva valt sitt kall, egentligen inte skulle äga mer än de stackars världsliga tiggare som störtats i olycka utan att själva ha valt det i realiteten ofta var rika nog att kunna klä sina asketiskt kala kloster med furstlig lyx.

hennes sargade hand. Den vänstra anspelar på att Gud i "Gamla Testamentet" med sin högra hand utför än det ena, än det andra. Genom att låta världens skit läggas i tiggerskans vänstra hand vill jag framhäva att hon är den bibliske gudens motpol. Symboliken förstärks av det faktum att de flesta människor fortfarande använder den vänstra handen för att tvätta rumpan med vatten efter att ha uträttat sina behov. Se även kommentar till Han som såg Källan (den vänstra handen bli den högras like, / den högra blott förruttnad aska).

ge besatta, ge halta, ge pestsjuka läkedom: Det vill säga bli reliker.

spikar och lans i sidan anspelar på Jesus död, då han spikas upp på ett kors och enligt Johannesevangeliet 19:34 efter att han dött en soldat sticker upp sidan på honom med sin lans.

strupen: Se kommentar till Origon.

Du Eviga Sol: Se kommentar till Völvan (Solen är Vite Krist).

Ty saliga är de som tror anspelar på saligprisningarna i Jesus bergspredikan, exempelvis Matteusevangeliet 5:11: "Ja, saliga ären I, när människorna för min skull smäda och förfölja eder och sanningslöst säga allt ont om eder."

Jordens Mitt: Det mest centrala för varje människa. Se även kommentar till Till Auschwitz rullar tågen än ... (i ett hörn är Hoppet gömt).


Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 549 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.