Mats Kristiansson
Han som såg Källan

Prolog

Han som såg Källan: Min översättning av akkadiska "ša nagba īmuru", de första orden i standardversionen av Gilgamesheposet. Ordet nagbu kan också översättas med "djup", "brunn" och "helhet". Jag har valt översättningen "Källan" av två skäl: dels vill jag visa på anknytningen mellan Han som såg Källan och Origon (latin origo, ursprunget till svenska origo, betyder nämligen bland annat "källa"), dels anser jag att översättningen "Källan" innehållsmässigt är ett i sammanhanget bättre val. Enligt mesopotamisk skrivartradition uttrycks ett litterärt verks centrala budskap i dess första rad, som också är verkets titel. Jag följer den traditionen i mitt verk.

en apsu djupare anspelar på Gilgamesheposet XI:274-306, där Gilgamesh beger sig ner i Apsu för att finna en växt som kan göra gamla unga på nytt.

Uruks furste: Gilgamesh, som enligt den sumeriska kungalistan var Uruks femte härskare. Gilgamesh i eposet som bär hans namn är troligen densamma som härskade i Uruk någon gång under den första halvan av 3000-talet före Kristus.

ett träd gudomligare: I den äldsta versionen av eposet om Uruks furste skrivs hans namn ^dGISH. Determinativet ^d betyder "gudomlig" och tecknet GISH "träd". Gissningsvis utlästes logogrammet "Gilgamesh", men betydelsen är "det gudomliga trädet". I Gilgamesheposet I:46 sägs Gilgamesh vara till två tredjedelar gud, till en tredjedel människa. Hans mor är den gudomliga Ninsun och hans far den mänskliga Lugalbanda, tidigare kung i Uruk.

Den nye Herden: Uruks härskare Gilgamesh, som i Gilgamesheposet I:59 kallas "herden i Uruks fårfålla". En herde ansågs vara den ideala förebilden för en kung. Uruk kallas fårfålla eftersom staden välkomnar till och erbjuder skydd i Ans och Ishtars tempel. ¶ Anspelning på Julie eller Den nya Héloïse av Jean-Jacques Rousseau (1761), en brevroman om olycklig kärlek, som i sin tur anspelar på den likaledes olyckliga kärlekshistorien mellan filosofen Pierre Abélard och den unga Héloïse och deras brevväxling i Paris på 1100-talet.

kilad fast på mörk lapis lazuli syftar på den kilskrift som standardversionen av Gilgamesheposet nedtecknats med på tolv lertavlor. Eller lapis lazuli. I alla fall enligt Gilgamesheposet I:25.

mörk på ljusa ark syftar på de svarta bokstäver Han som såg Källan tryckts med på vitt papper.

Öppna arken. Skåda hemligheten anspelar på Gilgamesheposet I:22-24: "Leta efter kopparkistan med lertavlor, / öppna bronslåset / öppna locket till hemligheten!"

arken: Den kopparkista som enligt Gilgamesheposet I:22 lertavlor med eposet ifråga förvaras i. ¶ Pappersarken som Han som såg Källan är tryckt på.

hemligheten: Närmare bestämt "den esoteriska hemligheten", alltså de inre viljor som finns inom Herden och som han tror är han när eposet börjar. Som heros var Gilgamesh en sökare av esoteriska kunskaper och dold visdom, vilket gör honom till en lämplig huvudperson i mitt epos.

en tvilling: I grundtexten till standardversionen av Gilgamesheposet skrivs huvudpersonens namn ^dGISH.GÍN.MASH. Determinativet ^d betyder "gudomlig", tecknet GISH "träd" och tecknet MASH "tvilling" eller "halv". Betydelsen av det första och sista tecknet blir "det gudomliga trädets tvilling" eller "han som motsvarar (personifierar) det gudomliga trädet". Tecknet GÍN betyder egentligen "shekel" (ett slags mynt) men är enligt ett förslag till tolkning en gåta. Den initierade läsaren ersätter enligt denna tolkning shekel (akkadiska shiqlu) med shitqultu, som har samma rot och betyder "balans". Enligt denna tolkning blir innebörden av ^dGISH.GÍN.MASH "han som motsvarar (personifierar) den gudomliga balansens träd".

trädets inre oro anspelar på att Gilgamesh (trädet) enligt Gilgamesheposet III:45 har ett oroligt hjärta.

lydig som en spegelbild: Det vill säga ungefär lika olydig som de olika delarna i Origon.

i drömmen: Det är i Gilgamesheposet inte ovanligt att sanningen uppenbaras i drömmen. Jag följer den konventionen i mitt epos.

Livets Apsu anspelar på att i Apsu finns livets växt, som gör den som äter den ung på nytt.

Edin: Sumeriska "Underjorden".

delade bädd med varje brud: När Gilgamesh var ung var varje nygift kvinna tvungen att tillbringa sin bröllopsnatt med honom.

ratade Bakdörrens sköte anspelar på Gilgamesheposet VI:6-7, där Ishtar upptäcker Gilgameshs skönhet och vill att han ska bli hennes älskare, och Gilgamesheposet VI:33, där Gilgamesh, efter att ha avfärdat Ishtar, jämför henne med "en bakdörr, som inte håller vindar och stormar utanför".

överlägsen alla andra kungar: På akkadiska "shūtur eli sharrī", de första orden i den gammalbabyloniska versionen av Gilgamesheposet, först nedtecknad för närmare 4 000 år sedan, endast bevarad i fragment och med okänd författare.

mannen av lera: Gilgameshs vän Enkidu, som enligt Gilgamesheposet I:85 skapades genom att Aruru "nöp en bit lera, kastade den på stäppen". Enligt Gilgamesheposet I:79 är Enkidu "en dubbelgångare till Gilgamesh" och tänkes här vara identisk med Gilgamesh.

dold i Tystnaden anspelar på Gilgamesheposet I:87, där det står att Enkidu är "född av Tystnaden". Det syftar antagligen på Apsu, som kallades Tystnadens hus. Enkidu skapades av urmateria på samma sätt som människan i mesopotamiska skapelsemyter.

Akkadiska Sīn. Symboliserar Sīn-leqi-unninni (se ordförklaringarna) och författaren till Han som såg Källan. Tecknet är rött för att visa på att Herdens inre oro ännu inte getts namn och att han därmed är mer emotionell, mer kroppslig, mer röd som jorden. Av samma skäl är de sumeriska siffrorna sist på tavla I - XVIII röda.

Tavla I

Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn: Akkadiska šīmtu ("öde, lott, saker och tings natur, oundvikligt utfall, död, dödsdag, nödvändighet; testamente, sista vilja, vad som är fast eller etablerat, överlåtelse, beslut") och akkadiska šumu ("namn, ord för något; bra namn, renommé, berömmelse") var mycket viktiga begrepp i den mesopotamiska religionen. Šīmtu betecknar såväl en persons framtid som hens rättigheter och syfte. Att bestämma någons öde är detsamma som att ge personen en plats i världen och ett syfte med sin existens. När man ges ett namn får man en ny identitet. Detta är mycket tydligt associerat med att bestämma ödet.

Den nya. Den gamlas: Den nya bron över Tigris i Hasankeyf från 1967, som fanns när jag besökte platsen 2011, respektive den gamla från mitten av 1100-talet, som rasat, troligen på 1700-talet; bara rester av två bropelare återstod.

hemligheten som tog liv: Floden, den esoteriska hemlighet som gudarna dränkte nästan alla människor med och som beskrivs i Gilgamesheposet XI.

dubbeltimmar: Babylonierna delade in dygnet i tolv dubbla timmar motsvarande våra tjugofyra timmar. Avstånd angavs ofta efter den tid det tog att tillryggalägga en sträcka.

Han sätter sig med huvudet mot knäna: Syftet är att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd. Kroppsställningen används av Gilgamesh för att han ska få visionära drömmar (Gilgamesheposet IV:14) och av profeten Elia (1 Konungaboken 18:42). Den är känd som eliasställningen i den medeltida judiska kabbalan och omnämnd i Talmud.

livets doft, dödens lejon anspelar på Gilgamesheposet XI:283-306, där Gilgamesh i Apsu hittar en växt som kan göra gamla unga på nytt. När Gilgamesh badar i en tjärn slingrar en orm kallad Jordlejonet, som känt växtens doft, iväg med den.

En taggig växt anspelar på Gilgamesheposet XI:277-278, där det står att växten som kan göra gamla unga på nytt har törnen och taggig rot.

Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar och de 45 följande raderna anspelar framför allt på Orestien av Aischylos (458 före Kristus).

Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar anspelar på väktarens beskrivning av budet om Trojas fall i början av dramat.

saffransmanteln anspelar på att Agamemnons dotter Ifigenia är klädd i saffransfärgad mantel innan hon offras av sin far för att denne ska få förlig vind och kunna ge sig av mot Troja.

Förmäten, blind, förvirrad / fångad av skändliga krav anspelar på ett körparti där Agamemnon sägs vara "förmäten" och "en blind förvirring" egga "vårt släkte med skändliga råd".

en rasande fluga anspelar på Zeus som "flugornas och dödens gud" i Flugorna av Jean-Paul Sartre (1942) samt Zeus Apomyius ("flugornas avvärjare"), ett av Zeus många binamn.

den röda daggen anspelar på att Agamemnons banekvinna Klytaimestra kallar det blod som stänker på henne när han ger upp andan "dödens daggstänk".

bägaren anspelar på att Klytaimestra kallar mordet på sin make "Den bägare han nu fått tömma själv", syftande på dennes offer av dottern Ifigenia.

den vänstra handen bli den högras like, / den högra blott förruttnad aska anspelar på att Klytaimestra om mordet på sin make säger att detta "hämndens mästerverk" gjorts "av denna högerhand". Högerhänthet har genom historien setts som något positivt och vänsterhänthet som något negativt, troligen för att nio av tio människor är högerhänta. Som vänsterhänt vill jag här uppmärksamma detta faktum. Några exempel: I det forna Egypten och Mesopotamien kunde en guds högra hand hela eller välsigna, medan den vänstra användes för att kasta en förbannelse, förstöra saker eller orsaka skada. I det forna Assyrien ansåg man att den högra handen skulle användas för att äta och utföra ceremoniella riter. I det forna Grekland förknippades högerhänthet med ärlighet, integritet och godhet, vänsterhänthet med orenhet, omoraliskt beteende och ondska. De forna romarna införde seden att bära vigselring på vänster hand som ett sätt att avvärja de onda andar som förknippades med denna hand. Medeltidens katolska kyrka ansåg att vänsterhänta var i förbund med djävulen, och en kvinna kunde arresteras och anklagas för trolldom bara för att hon var vänsterhänt. På 1800- och 1900-talet instruerades lärare att träna vänsterhänta elever till att bli högerhänta. Dagens produkter är genomgående designade för högerhänta. Att den numeriska delen av ett tangentbord är placerad till höger är bara ett av många exempel.

lädret mot jorden anspelar på att i antikens Grekland bar de rika skor av läder, de fattiga skor av trä.

snäckskalets låga anspelar på att brinnande olja i snäckskal kanske användes som ljuskälla i det forna Mesopotamien.

masken i nätet anspelar på Klytaimestras beskrivning av sin make som "en hatad ovän som bär vännens mask" och på att hon lyckas döda honom genom att först snärja honom i "en väldig duk, / en praktfull banemantel, lik ett fisknät".

sumpen anspelar på det badkar den döde, blodige Agamemnon enligt en scenanvisning ligger i.

lejon, monoliter anspelar på Lejonporten i Mykene, Agamemnons stad. Sidorna och överstycket är monoliter, och ovanför överstycket finns reliefer av två lejoninnor, båda utan huvud.

en bro av eld över virvlande vatten anspelar på Klytaimestras beskrivning av hur hennes make med signaleldar till sin hemstad förmedlar budet att Troja fallit.

den mörka manteln anspelar på erinnyernas svarta mantlar, som sägs inte kunna bäras "i gudars tempel eller mänskors hus".

den giftiga vinden anspelar på ett körparti i slutet av Orestien, där kören uttrycker en förhoppning om att giftvind aldrig ska komma att skada landets träd.

stank från Tyrus anspelar på att purpurfärg från purpursnäckan framställdes särskilt i Tyrus i nuvarande Libanon och att tyg färgat med sådan färg luktade fisk och skaldjur, något man tror bidrog till att Roms elit konsumerade enormt mycket parfym.

balsam från Gilead tillverkades av harts från en blommande växt av okänd art i ett område öster om Jordan och var berömd för sin arom och sina medicinska egenskaper.

vilda konsonanser och tama dissonanser anspelar på en replik där Klytaimestras älskare Aigistos jämför körledaren med Orfeus vars "toners trollmakt fängslade en värld" och säger att körledaren är Orfeus motsats.

hållit huvudet högre än alla andra anspelar på Gilgamesheposet I:52-53, där hur Gilgamesh betedde sig som ung beskrivs.

hugget genom blodet anspelar på människornas skapelse enligt Enuma elish. Tiamat startar krig mot sina barn gudarna för att hämnas deras mord på hennes make och deras far Apsu. Till överbefälhavare utser hon sin älskare Quingu, en i övrigt okänd gud. När Tiamat förlorat kriget och dödats påstås Quingu ha startat det. Man binder honom, hugger genom hans ådror – eller blod, som det egentligen står – och skapar av detta blod människorna: slavar som ska tjäna gudarna och ge dem föda så att de kan vila.

Sumeriska "1".

Tavla II

Och Herden drömmer om bländade yxor och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 1.

mörka Västern i norr / och ljusa Östern i söder: I Hasankeyf bodde de kristna (det vill säga Västerns folk) norr om Tigris och muslimerna (det vill säga Österns folk) söder om Tigris när jag var där 2011.

Stigen ur vulkanen. Sjunken i stranden anspelar på Tigris, som rinner upp på den slocknade vulkanen Ararat i östra Turkiet och mynnar ut i Shatt al-Arab (arabiska "arabernas strand"), en flod bildad av sammanflödet mellan Eufrat och Tigris i södra Irak.

Tiotusenårsstaden: Givetvis inte, liksom "hundratusen" fyra rader längre upp, något exakt angivande av ålder men dock ändå ganska nära hur länge människor utan avbrott tros ha bott i Hasankeyf.

Stigen ur dalen anspelar på att Hasankeyf anlades vid Tigris, som rann i dalen nedanför staden, på den högre liggande terrängen.

Sjunken i berget anspelar på de grottor de kurdiska invånarna i Hasankeyf bodde i tills de i början av 1900-talet av turkarna tvingades flytta till hus av sämre kvalité än grottorna.

Men världen är som en ökens ångor och de nio följande raderna: Min ganska fria översättning av slutet av stycke åtta i avsnitt CLIII i Gleanings from the Writings of Bahá'u'lláh (1935). Bahá'u'lláh (1817–1892), profet och grundare av Bahá'í-samfundet, drog sig 1854 undan till bergen i Kurdistan för att i ensamhet under två år reflektera över vad det gudomliga uppdrag han hade kallats till innebar.

nollpunkten anspelar på att Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen, som värms upp flera gånger snabbare än resten av jorden.

krossade vågor anspelar på att Nordpolen är ett fruset hav.

havsbjörn: Isbjörn, vars latinska namn Ursus maritimus betyder just "havsbjörn".

måltid vid hålet anspelar på att isbjörnen jagar säl när den kommer upp i sitt andningshål.

tandgångare: Valross, vars latinska namn Odobenus rosmarus kommer av grekiskans "tandgångare" och syftar på att valrossen ofta använder sina betar för att dra sig upp på isen.

slöa gäspares rör anspelar på vad valrossar nästan uteslutande äter: sandmusslor, som har två andningsrör med vilka de suger in föda, oftast plankton, och vars engelska namn blunt gaper kan översättas "slö gäspare".

lurviga kutars grottor anspelar på att isbjörnen också jagar säl genom att leta upp kutar som fötts i hålor i isen.

Efter tjurens tid, lyktans röst och de tre följande raderna anspelar på Kananeiska myter och legender (1300-talet före Kristus).

tjuren anspelar på El, som bland annat kallas Tjuren El.

lyktans röst anspelar på en episod i "Baal-cykeln", där Baal kämpar mot Mot. Shapshu, som ofta kallas gudarnas lykta, säger att Mot omöjligt kan besegra Baal, som då blir rädd och ger upp.

branden som omslöt handen anspelar på en episod i "De goda och sköna gudarnas födelse", där El med sitt könsorgan, som bland annat kallas hand, avlar barn med två kvinnor som troligen kallas bränder. De föder först gudarna Shahar och Shalim, sedan de goda gudarna.

jungfrun anspelar på Anat, som bland annat kallas Jungfrun.

lever anspelar på att i västsemitiska texter är levern en av de platser där känslorna finns och att Anat har mycket känslor. När hon vill något utmanar hon sin far, som då ofta blir rädd och låter henne få som hon vill.

cedern från ovan anspelar på Baals cedervapen, som symboliserar blixten.

gulnande Shalim, blånande Shahar anspelar på en mening i Johann Wolfgang von Goethes färglära (1807-1809): "Vitt som blir mörkare eller mer nedtonat blir gulare; svart som blir ljusare blir blåare."

efter ormens tid, prinsessans brott och de tre följande raderna anspelar på Mose liv av Gregorios av Nyssa (cirka 390).

ormen: Jesus, som enligt Mose liv tar på sig synden och därmed blir som ormen (djävulen, som är roten till synden).

prinsessans brott anspelar på att faraos dotter adopterar israeliten Mose i strid med hennes fars påbud att alla israeliska pojkar ska dödas.

elden anspelar på Guds uppenbarelse som eld i en buske.

berget anspelar på det av ett töcken (Gud) omslutna berget, där Mose får lagen och se det himmelska templet, som sedan blir grunden för det jordiska templet.

namnet: Tetragrammaton.

Orubblig sand, omsluten av sand och de sju följande raderna anspelar på Antonios liv av Athanasios av Alexandria (cirka 360).

det yttre berget: Vad den brunn Antonios bor i kallas.

den lortige: Antonios badar aldrig, troligen eftersom han vill ge all sin tid åt sin själ.

demoner: Luften troddes på Antonios tid vara fylld av demoner. För kristna var de djävulens anhang.

Floden mot väster sluts, och ödena öppnas och de sju följande raderna utom "Kanske finns renhet / bara i öknen": Ur dikt 34-46 i Väntar fjärran evig, skrivna i Sainshand i Gobiöknen i södra Mongoliet 17 juli 2012.

Kanske finns renhet / bara i öknen: Del av den sista raden i "Det regnade" av Vladimír Holan (1950).

Under kupan av sand och de sju följande raderna anspelar på fem verk av Sylvia Plath: The Bell Jar (1963), "Pursuit" (1956), "The hanging man" (1960), "Spider" (1956) och "Sleep in the Mojave Desert" (1960).

den utvalde som var sin egen början anspelar på Almustafa, huvudpersonen i The Prophet av Kahlil Gibran (1923), vars namn betyder "den utvalde" och som enligt det första stycket var "sin egen gryning".

de fulla tomma vännerna vid råttans hål och den följande raden anspelar på Persiska antologin (1976), ett urval av Eric Hermelins översättningar från 1909-1944 av framför allt medeltida sufiska diktare men också den tyske kristne mystikern Jakob Böhme (1575-1624).

fulla anspelar på det myckna vindrickandet i texterna i Persiska antologin och syftet med det, exempelvis formulerat så här av Omar Khayyām (1048–1131) i Ruba'iyat: "Jag önskar draga Anden åt mig medelst o-personlighet: Ej har jag annat skäl att dricka Vin och vara rusig."

tomma anspelar på en not i Persiska antologin, som säger att roten till ordet sufism inte är sūf (arabiska "ull"), som exempelvis Svenska akademins ordbok och Nationalencyklopedins ordbok hävdar, utan sāf (arabiska "ren, tom").

vännerna anspelar på att sufierna i Vännernas minne, en samling exempel på ideala liv av 'Attár (slutet av 1100-talet), kallas sanningens vänner.

vid råttans hål anspelar på ett stycke i Vännernas minne, där sufiern Nūrī säger att han lärt sig att sitta orörlig och begrunda och beskåda Gud djupt av en katt som satt vid kanten av ett råtthål.

stormarna anspelar på en not i Hermelins översättning av Det gudomliga väsendets tre principia av Jakob Böhme (1619), där ordet sufah (hebreiska "stormvind") jämförs med ordet sufi. Noten avser ett självbiografiskt avsnitt, där Antikrist försöker sluka Böhme men jagas på flykten av en stormvind. Sufierna, som tagit farväl av världen och inte erkänner någon andlig ledare, är just denna stormvind, skriver Hermelin.

som krupit ut och ville krypa in anspelar på ett stycke i Vännernas minne, där sufiern Nūrī säger att mystik är att krypa ut ur personlighetens och jagets håg och in i gudomlighetens och änglaskarans.

den utvalde som väntade i grottan anspelar på profeten Muhammed, som grundade islam, hade tillnamnet den utvalde och fick sin första uppenbarelse i en grotta på berget Hira nära Mecka år 609.

barnet anspelar på El Niño (spanska "pojken"), närmare bestämt Jesusbarnet vars födelse firas vid den tid på året då El Niño brukar uppträda. Forskning visar att El Niño sannolikt uppstod för cirka 5 800 år sedan och gjorde att det gröna Sahara torkade ut, vilket i sin tur gjorde att nomadiserande boskapsfolk övergav trakten och i många fall sökte sig till Nildalen, där de första högkulturerna uppstod bara några hundra år senare.

stelnade vinden, sanden, regnet anspelar på hur dessa tre företeelser skulpterat sandstenen i Tassili n'Ajjer till bisarra formationer.

startpunkten: Början på dagens samhälle, som började växa fram i västvärlden på 1700-talet.

mörkrets hjärta anspelar dels på Heart of Darkness av Joseph Conrad (1899), dels på några sidor på NASA:s webbplats där titeln helt eller delvis är Heart of Darkness, bland annat en om det svarta hålet i Vintergatans centrum.

fåfänga steg i stillhetens hav anspelar på den första månlandningen 1969 i Stillhetens hav.

nakna mänskor i stillhetens dvala anspelar på de helt eller delvis nakna överlevarna från atombomberna som exploderade över Hiroshima och Nagasaki 1945, som kallades muga-muchū (japanska "utan jag, utan centrum", av muga "ingen tanke" och muchū "dvala, apati").

det strålande mörkrets vita ljus anspelar på ljuset från atombomben som exploderade över Nagasaki 1945, som enligt Brev från nollpunkten av Peter Englund (1996) "vänts i sin motsats och blivit till ett mörker, ogenomträngligt vitt".

krossade stenar anspelar på att Sydpolen består av stenig berggrund.

Sumeriska "2".

Tavla III

sköna tecken, / ristade med möda eller klottrade i hast anspelar på en gammal inskription på Ulu Camiis minaret och klotter på ruinen av själva moskén.

Han lägger sig platt på marken / med ansiktet nedåt anspelar dels på den ursprungliga betydelsen av ordet moské (arabiska "plats där man rituellt kastar sig till marken"), dels på proskynes, en persisk sedvänja som innebär att kasta sig till marken inför personer med mycket högre rang.

kuben anspelar på Kaba (arabiska "kub"), den heligaste av islams helgedomar och den riktning som muslimer ber mot, i Mecka söder om Hasankeyf.

siden av synd anspelar på det sidentyg som täcker Kaba. Det är lika svart som stenen från Paradiset i ett av Kabas hörn, som sägs ha placerats där av Abraham som en vägledande markering och enligt en hadith först var vitare än mjölk men blev svart för att människorna syndat.

väggarna med ögon av gud anspelar på ikonostaser vars ikoner sägs vara fönster mot himlen, som förenar oss med himmelriket. Ikonostaser är viktiga i den rysk-ortodoxa kyrkan med centrum i Moskva norr om Hasankeyf.

valven av oro och skuld anspelar på den katolska kyrkan med centrum i Rom väster om Hasankeyf.

hjulen av dharma och ro anspelar på buddismen, som främst utövas i sydöstra Asien öster om Hasankeyf.

hjulen: Manihjul.

den första röraren: En initial skapande kraft som kan jämställas med en gud.

läpparnas magiska böljor, / öronens nattliga skri anspelar på forna tiders muntliga berättande.

fingrarnas dans på klippan anspelar på att stenålderns första konstnärer använde sina fingrar när de målade.

stenens på hällen anspelar på att de allra flesta hällristningar är inknackade, vanligtvis troligen med en spetsig, hård sten.

nålens avtryck på bladen anspelar på skrivande genom att med en järnnål skära i ytterhuden på palmblad i östra Asien, kanske från 500-talet före Kristus.

kilens i leran anspelar på skrivande genom att pressa ner spetsen på kilar i fuktiga lertavlor så att avtrycken bildade olika mönster från cirka 3400 före Kristus till cirka 75 efter Kristus med början i Sumer, senare även på andra håll.

stråets, hårens vandring över märgen anspelar på skrivande på dels ark av märg från papyrusstjälkar med penslar av sävstrån som splitsats upp till en borste i ena änden från cirka 3000 före Kristus i Egypten, dels ark av märg från kung-shu-trädet, så kallat rispapper, med penslar av hår från olika djur från åtminstone cirka år 0 i Kina.

fjäderns, rörets över skinnet anspelar på skrivande på pergament, dels med spetsade rör av säv från ungefär år 0 och åtskilliga århundraden framåt med början hos grekerna, dels med fågelfjädrar från 300-talet och mer än 1 000 år framåt med början hos hos romarna.

cedern anspelar på blyertspennan, som skapades på 1500-talet och började massproduceras på 1600-talet. Till skaftet användes cederträ.

kulan anspelar på kulspetspennan, som skapades 1888.

fibrerna anspelar på papper, som består av hopfiltade fibrer.

fingrarnas dans på tecknen anspelar på skrivande genom att trycka ner tangenter på först en skrivmaskins, senare en dators tangentbord.

gentagningslagren anspelar på att samma motiv ofta upprepas på hällar med hällristningar, ibland över tidigare inknackningar, kanske för att man knackade in samma motiv igen om man hade samma önskan.

strecken dragits i strecken anspelar på att man på hällar med hällristningar ibland inte knackat in en ny bild utan istället gång på gång fördjupat en som redan gjorts.

groparna och mälden malts i kvarnarna: Se skålgrop.

stenarnas klang anspelar på det rytmiska ljudet från inknackning av hällristningar, som säkert var välbekant för bronsålderns människor. Det finns i folktraditionen uppgifter om klangstenar som använts in i sen tid.

ockrans ton: Tonen av den rödockra som användes till hällmålningar.

nakna fötter och skor i naturlig storlek är två vanliga hällristningsmotiv. Kanske representerar de fotspår av en gud som inte fick avbildas, kanske markerar de offer av skor, kanske markerar de platser där en offrande eller åkallande människa stått.

det flödande vattnet anspelar på att bergytor med hällristningar ofta översköljs av vatten, antingen från en källa eller från regnvatten som samlats i en svacka ovanför hällristningen. Kanske användes vattnet för att skölja bort stendamm, kanske vid ceremonier, kanske för att skölja bort annat än stendamm.

benen: Benbitar och sköldpaddsskal med de äldsta kinesiska tecknen, så kallade orakelben, som användes vid spådomar. Rader med fördjupningar borrades i benbiten eller sköldpaddsskalet, varpå en fråga ropades ut till förfäderna samtidigt som en glödgad bronsstav sänktes ned i fördjupningarna. Hettan gjorde att benbiten eller sköldpaddsskalet sprack (talade, som man kallade det). I sprickorna kunde svaret på frågan utläsas. Ofta ristades både frågan och svaret in med kniv i benbiten eller sköldpaddsskalet.

de första enkla, de första långa knutarna: Garn i olika färger med knutar, så kallade quipuer, som användes i Anderna från 2600 före Kristus och flera tusen år framåt för att lagra information. Det finns tre olika slags knutar: enkla knutar representerar tiotal, hundratal, tusental och tiotusental, en knut i form av en åtta siffran 1 och långa knutar med två till nio varv i själva knuten siffrorna 2 till 9.

Då byggdes i väster en bro av gåtor och de sjutton följande raderna anspelar på tempelhymnen om Kesh (cirka 1900-1600 före Kristus), som var viktig i den mesopotamiska religiösa traditionen under många hundra år.

Då byggdes i öster en bro av gåtor och de sjutton följande raderna anspelar på de åtta trigrammen i I ching (troligen 200-talet före Kristus).

Då byggdes i söder en bro av gåtor och de två följande raderna anspelar på lagring av information med quipuer.

värden: Quipuernas huvudsakliga innehåll är siffror.

kanske förlorade grafem, glömda morfem: Enligt vissa källor användes quipuer också för att lagra ord.

Sumeriska "3".

Tavla IV

Och Herden drömmer om nakna paradoxer och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 2.

drivit honom att resa vida omkring anspelar på Gilgamesheposet I:7.

Och Herden drömmer om föreställningen och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 3.

bandet av koppar / kring hans fårfålla anspelar på Gilgamesheposet I:10-11.

bandet av koppar: Uruks mur, som liknas vid ett kopparband, här en mur i Herdens inre brunn.

fårfålla: Här Herdens inre brunn. Se även kommentar till sidan 413 (Den nye Herden) och supūru.

ᛖᚲ ᛬ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛬ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ: "ek : horna : tawidō", på nutida svenska "jag gjorde (lät göra) hornet". Från Gallehushornen (cirka 400).

ᛉᛁᚦᛅᚾ ᛫ ᛉᛁᚾ ᛫ ᛚᛁᚠᛅ ᛫ ᛉᛁᚦ ᛫ ᛋᛁᚾ / ᛚᛁᚠᛁᛦ ᛫ ᛅᚢᚴ ᛫ ᛋᛏᛅᚠᛁᛦ ᛫ ᚱᚢᚾ: "miþan · min · lifa · meþ · sin / lifiR · auk · stafiR · run", på nutida svenska "så länge människor lever, så länge stenen / står och runornas stavar". Den första raden är från en runsten i Runby i Eds socken, den andra från en runsten i Nöbbele i Östra Torsås socken.

Vatn skal eigh vændæ af fornu fari / aþruvis æn fyr hauir runnit / Garþær skal standæ mælli topt ok akræ / Tialdru stenæ skulu vitni beræ: På nutida svenska "Vatten skall (man) ej vända från gammalt lopp / på annat vis än (det) förr har runnit. / (Gärdes)gård skall stå mellan tomt och åkrar. / Gränsstenar skall vittnesbörd bära." Ur flock 9, 10 och 21 i jordabalken i Äldre västgötalagen (cirka 1280).

J gernynges beginilse ær owiszheth och de sju följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från Aff dyäffwlsens frästilse (1495). Aff: Om.

Wårt ögas ſtälning, en wärkelig Himmelſk Kropp och de femton följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från Tanckar om Cometernes Igenkomſt av Anders Celcius (1735).

Han har kommit och de 31 följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från det första stycket i det fjortonde kapitlet i Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953).

irrat runt i ödemarken, rädd för döden anspelar på Gilgamesheposet IX:1-5, där hur Gilgamesh reagerar på sin vän Enkidus död beskrivs.

Och Herden drömmer om smycket och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 4.

Sumeriska "4".

Tavla V

läppen: Stämläppen.

Kråksparken bomärkande langettens schatterade monogram anspelar på Bomärket: Monogrambok komponerad av Sara Lawergren (1949).

mandelblommorna drunknande i förledens tänkta änge anspelar på de två första styckena i Solsänget av Anna Kajsa Hallgard (1973).

sovelmagasinet förstört av bygdens olyckliga ranglista anspelar på de två första styckena i Östen: Fågelsjö i kulturbygd av Filip Rytterås (1968).

fjärilen förvånad över stinkflyets fuktiga kärr anspelar på det första stycket och början av det andra stycket i Vad jag finner på åker och äng av Leif Lyneborg (1970).

vaxet fängslat av legendens eviga fågel anspelar på de två första styckena i Vår teknik: Flyg av Richard Bowood (tryckår ej angivet).

höjden sammanfallande med kustfyrens bakåtlutande djup anspelar på "Teckenförklaring till Sverigekartorna (kartbladen 1-17)" på den första sidan i Bergvalls Atlas (1973).

seklerna nära som havets fjärran terrasser anspelar på det första stycket i Visby och Gotland i bilder (tryckår ej angivet).

kautschuken gråtande över grafitens mörka hårdhet anspelar på radergummin och blyertspennor.

kjortelkanten balanserande krokanens dansande master anspelar på de tre första bokstäverna i ABC av Lennart Hellsing (1961).

silkesvåden gjord av trådens vita damm anspelar på de två första stroferna i "Vad Putte ville göra åt mor" av Anna Maria Roos (1912).

vingarna vilande på styckets långa gemak anspelar på de två första stroferna i "Herrskapet Svala" av Anna Maria Roos (1912).

sjön pliggande notens lånade ö anspelar på de tio första raderna i Hattstugan av Elsa Beskow (1930).

fröjden slående kläppens trötta tröskel anspelar på den första strofen (om januari) i Årets saga av Elsa Beskow (1927).

gåvorna räddande sjöns ula, mula, bula, bö anspelar på en dikt – eller kanske snarare besvärjelse – i "Den gnälliga Malena" av Anna Maria Roos (1912).

väpplingen fläktande gardinernas fladdrande liljor anspelar på "Solsken" av Anna Maria Roos (1912).

emancipationens temporära dekolletage utan orkester anspelar på de fem första bokstäverna i Hylands Hörnas ABC-bok (1966), genom Radiohjälpen såld "till förmån för lepra-barn över hela världen".

höskylarna knegande som lervällingens mässhake anspelar på det första stycket i Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström (1946).

världen bedrövad som vägens prinsessa anspelar på det första stycket i "Prinsessan på ärten" av Hans Christian Andersen (1835).

solen mognande som vetekornets regn anspelar på de sju första styckena i den engelska folksagan Den lilla hönan och vetekornet.

halsen kilande som arbetets gång anspelar på de två första styckena i Herr Hasselnöt av Britt G. Hallqvist (1957).

skogen sovande som vårmorgonens pepparkornsögon anspelar på de fem första styckena i Nalle Lufs av Gösta Knutsson (1949).

riset brännande som skolans eld anspelar på de sex första styckena i den svenska kedjesagan Sagan om pojken som inte ville gå i skolan.

skräddaren frågande som kyrkogårdens kväll anspelar på de fem första styckena i "Bord, duka dig" av Jacob och Wilhelm Grimm (1857).

uppmärksamheten lång som podiets premium anspelar på de två första styckena i Frimärksmysteriet på Loberga av Sivar Ahlrud (1949).

dimmans bleka silver, häftigt som handen anspelar på början av sommarlovsföljetongen Det blåser på månen av Eric Linklater (1944), som sändes 1969 och 1978.

minnets förgrymmade sing-dudel-dej, kvar som hujedamej anspelar på början av filmen Emil i Lönneberga (1971).

nosdags drömmande ros, frågande som gosdags anspelar på början av det första avsnittet av Beppes godnattstund (1972).

filtens hungriga djungel, skrikande som närheten anspelar på början av den tecknade filmen Djungelboken (1967).

legendens rika tron, fattig som hoppet anspelar på början av den tecknade filmen Robin Hood (1973).

pekfingrets pannkakas här, vilse som där anspelar på början av det första avsnittet av Vilse i pannkakan av och med Staffan Westerberg (1975).

utflyktens blanka svans, sjungande som tömmen anspelar på början av det första avsnittet av Madicken av Astrid Lindgren (1979).

förnuftets överraskande öde, styrt av handlingarna anspelar på början av sommarlovsföljetongen Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe och Kay Pollak, som sändes 1976 och 2002 och gavs ut som roman 1978.

stickans magra vägar, skälmska som stenar anspelar på den första versen av "Lyckans land" med text av Anna Maria Roos och musik av Oskar Lindberg (1920).

ljungens unga björkar, sovande som hyacinter anspelar på den första versen av "Videvisa" av Zacharias Topelius (1869).

bannornas tidiga slott, rysliga som sot anspelar på den första versen av "Kungens lilla piga" av Anna-Lisa Frykman (1939).

rons flygande aptit, liten som boet anspelar på den första versen av "Fågelungen" med text av Margareta Thulstrup och musik av Åke Nygren (1948).

lindens höga ros, grön som göken anspelar på den första versen av "Vaggvisa" av Samuel Johan Hedborn (1813).

skrimmets trekantiga skratt, kantat med munspel anspelar den på första versen av "Det var så roligt ..." med text av Lennart Hellsing och musik av Knut Brodinav (1947).

smaragdernas daggstänkta sorger, över som berg anspelar på den första versen av "Vi gå över daggstänkta berg" av Olle Thunman (1906).

fröjdens eviga gäster, spridda som drillar anspelar på den första versen av den tyska folkmelodin "Alla fåglar kommit re'n".

kalasirins drottning, fruktad som tunikans kejsare anspelar på den första sidan i seriealbumet Asterix och Obelix på galejan av Albert Uderzo (1996) med framför allt Julius Caesar men också bland andra Kleopatra i rollerna.

prinsessans hamn, blottad som klärobskyrens troll anspelar på illustrationer i Bland tomtar och troll av John Bauer till dessa texter: "Svanhamnen" av Helena Nyblom (1908) med bildtexten "Hon gick timtals ensam", "Bortbytingarna" av Helena Nyblom (1913) med bildtexten "En kväll vid midsommartid gingo de med Bianca Maria djupt in i skogen", "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr" av Helge Kjellin (1913) med bildtexten "Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser undrande ner i vattnet" samt "Pojken och trollen eller Äventyret" av Walter Stenström (1915) med bildtexten "Nå, hur är det med aptiten? fortsatte trollmor".

trugans täljande, rosa som nystandets ring anspelar på Elsa Beskows omslagsbilder till sina sagor Olles skidfärd (1907), Tomtebobarnen (1910), Blomsterfesten i täppan (1914) och Petters och Lottas jul (1947).

bäddens klyka, fläckad som lapparnas nyckelhål anspelar på Ilon Wiklands omslagsbilder till Nils Karlsson Pyssling flyttar in och Barnens dag i Bullerbyn av Astrid Lindgren (1949 respektive 1966), Iben Clantes omslagsbild till Klåfingerdagen av Edith Unnerstad (1975) och Egon Möller-Nielsens omslagsbild till Historien om någon av Åke Löfgren (1951).

dagens blåhet, vid som kvällens vithet anspelar på W.K. Plummers omslagsbilder till Morgon, Dag och Kväll av Dorothy Wilson (1963).

ödlans ok, isande som urens yrväder anspelar på Brita Ellströms tio första bilder i Sörgården av Anna Maria Roos (1913).

beckasinens lekande, sträckande som rävens väg anspelar på de åtta första bildtitlarna i Bruno Liljefors av Bo Lindwall och Lindorm Liljefors (1960), närmare bestämt "Beckasin", "Uv och kråka", "Rävfamilj", "Sträckande ejder", "Björnjakt", "Katt och talgoxar", "Lekande kattungar" samt "Pojkar på väg till skolan".

loggertens mynning, halvvild som varningsropens roder anspelar på den första sidan i Prinsen från Thule, det första seriealbumet om prins Valiant av Harold Rudolph Foster (1937), där kungen av Thule och hans följeslagare flyr undan sina fiender till England på en loggert.

knullandets potens, vinddriven som runkandets promenad anspelar på den första sidan om Arne Anka av Charlie Christensen (1983), där Arne, kåt och övergiven av sin kvinna, yttrar sina första ord: "Fan, här går man!"

formkroppens valv, balanserat som formtyngdens motsats anspelar på de tio första skulpturtitlarna i Folke Truedsson: Utställningskatalog (1982), närmare bestämt "Balanserad formtyngd", "Valven", "Flyende formkropp", "Rymdsträvan", "Formkonstellation", "Sfärisk rörelse", "Motsatser", "Förankrad formkropp", "Delad form" och "Stående halvcirkel".

pendylens violinist, utan som stillebenets moderskap anspelar på de tio första bildtitlarna i utställningskatalogen Marc Chagall, Moderna muséet, Stockholm (1982), närmare bestämt "Stilleben", "Moderskap", "Tiden en flod utan stränder", "Släden", "Det blå huset", "Över staden", "Det gula rummet", "Pendylen", "Invid huset" och "Violinisten".

orons kopparänglar, nya som helarens frö anspelar på titlarna på nio av de verk av Camilla Alfredson jag äger: "Under ytan", "Orons begravning är framtidens frö", "Johannes, Helaren", "Öppning", "Vill du ha mej?", "Kopparänglar", "Vingar växer ur sorg", "Det nya brödraskapet" och "Alv".

vestalasketens nyckel, frisk som tystnadens urkaos anspelar på de sju första bildtitlarna (dubbletter borttagna) i Hilma af Klint: Ockult målarinna och abstrakt pionjär av Åke Fant (1989): "Eftersommar", "Utsikt över Mälaren", "Urkaos", "Vestalasket", "Liljans friska ros", "Nyckeln till hittillsvarande arbete" och "Tystnad".

skaparhandens flikar, stänkande som svettedukens tår anspelar på bildtitlarna i Anamorfoser av Hans Hamngren (1989): "Kakelugnen", "Coke", "Norma Jean", "Tåren", "Skaparhanden", "Sigmund Freud", "Fröding, Stänk och flikar", "Pumpen", "Normarilyn", "Leonardo", "Schackpjäsen", "Stolen" och "Svetteduken".

svanelefantens nakenhet, atavistisk som flamfjärilens byst anspelar på de nio första skulpturtitlarna i utställningskatalogen Dalí: Bildbauer und Illustrator (1999): "Byst av en retrospektiv kvinna", "Hysterisk och aerodynamisk nakenhet", "Michelins slav", "Svanelefanten", "Fågelmänniskan", "Atavistiska spår efter regnet", "Den hallucinogena tjurfäktaren", "Javanesisk skyltdocka" och "Flamfjärilen".

snöfallets vila, överlägsen som tjällossningens dirigent anspelar på den första sidan i Lagom Berlin: Samlade teckningar 1999-2002 av Jan Berglin (2002), där det bland annat funderas kring varför fotbollssäsongen börjar vid tjällossningen och återupptas vid första snöfallet.

vägmännens längtande ringar, underbara som natten anspelar på den första strofen av "Omkring tiggarn från Luossa" med text av Dan Andersson (1917) och musik av Gunde Johansson (1952).

rodrets drömmande rand, stävande mot silvret anspelar på den första strofen av "Drömmens skepp" med text av Bo Setterlind (1978) och musik av Staffan Percy (1979).

trädets tvivlande asfaltsgård, förlorad som blomman anspelar på den första strofen av "Låt kärleken slå rot" med text av Kenneth Gärdestad och musik av Ted Gärdestad (1981).

stundens längtande saknad, min som jorden anspelar på den första strofen av "Gabriellas sång" med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson (2004).

besinnandets vilda vingar, försvunna som hjärtat anspelar på den första strofen av "Flyg, vilda fågel" av Lisa Ekdahl (1994).

gråtens förstående botten, skrattande som ytan anspelar på den första strofen av "Under ytan" av Uno Svenningsson (1994).

idens vårdande sommarskymning, gammal som oron anspelar på den första strofen av "Gotländsk sommarnatt" med text av Arthur Nilsson (1946) och musik av Svante Pettersson (1934).

spårens blomningsgröna sidor, boningsröda som daggen anspelar på den första strofen av "När solen färgar juninatten" med text av Torleif Styffe (1972) och musik av Sven-Erik Magnusson (1976).

i amar prestar aen, förlorad som ässjan anspelar på början av filmen The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring baserad på J.R.R. Tolkiens roman (1954) och regisserad av Peter Jackson (2001), som börjar med meningarna: "I amar prestar aen. The world is changed."

inseglets sjunde tystnad, bruten av basunerna anspelar på början av Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957), där det citeras ur Johannes uppenbarelse 8:1 och 8:8.

mysteriets klumpiga élan, upplöst av maskarna anspelar på början av filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergei Eisenstein (1925).

vingslagens rusande timmar, nära som sekunder anspelar på början av filmen Amelie från Montmartre regisserad av Jean-Pierre Jeunet (2001).

rassoodockens prövande kväll, redo som vellocet anspelar på början av filmen A Clockwork Orange baserad på Anthony Burgess roman (1962) och regisserad av Stanley Kubrick (1971).

fiaskots lyssnande gerillakrig, vedergällande som triumfen anspelar på början av filmen Fatherland baserad på Robert Harris roman (1992) och regisserad av Christopher Menaul (1994).

krymplingen, stammaren, kluven av sibyllan anspelar på början av avsnitt 1 – "A Touch of Murder" – av I, Claudius, en serie från BBC (1976) baserad på romanerna I, Claudius och Claudius the God av Robert Graves (1934 respektive 1935).

krymplingen anspelar på att Claudius betyder "halt, förlamad".

ytans blommande fjärran, rytande som ögonblick anspelar på början av filmen Serenity av Joss Whedon (2005).

oändligheten speglande viskningarnas mörka ljusgnistor anspelar på det första kapitlet i Anima av Birgitta Trotzig (1982).

huggkubben tröttnande på världens väntande barnmorska anspelar på de två första styckena i Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914).

the corner sizzling at the idea's mirage-gray tops anspelar på de tre första styckena i The Bell Jar av Sylvia Plath (1963).

konturerna uppfattande sig som diffusa pionjärer anspelar på det första kapitlet i Från Aquilonia: ett panoramabygge av Madeleine von Heland (1994).

jordkojan hängande i de skumma anteckningarna anspelar på de två första styckena i Kolarhistorier av Dan Andersson (1914).

avsikten rymmande svårmodets främmande avsked anspelar på de två första styckena i Sinnebilder av Artur Lundkvist (1982).

klippan väntande på stenblockets tomma handling anspelar på de två första styckena i Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (1964).

ungdomen fastspikad i vakans ihåliga dans anspelar på det första stycket i Brudarnas källa: En legend om de bofasta av Vilhelm Moberg (1946).

anemonerna skärande monologens utsökta flor anspelar på den första dikten i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

the whirlwind stalking the garland's appalling peacocks anspelar på de åtta första raderna i den första dikten i Collected poems av Sylvia Plath (1981).

smörjelsen mottagande mysteriets öppna leksaker anspelar på den första strofen i den första dikten i Framtidens skugga av Edith Södergran (1920).

snön lösande eterns leende förakt anspelar på de två första stroferna i den första dikten i Moln av Karin Boye (1922).

schalarna hållande gräsmottets ohörda barrbrätten anspelar på den första dikten i Tuvor av Harry Martinson (1973).

ormen försvunnen i huvudets höst eller vår anspelar på den första dikten i Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf (1966).

hundens stjärnor som på snön och stormvind vit anspelar på den första dikten i Angelägenhet av Gunnar Björling (1940).

kardelen gömmande ådrornas ovillkorliga vindförväntan anspelar på den första dikten i Segel av Folke Dahlberg (1959).

mättnaden öppnande regnbågens slutna djup anspelar på bildbehandlingstermen mättnad (engelska saturation), som anger mängden gråhet i en färg. Ju mer mättad en färg är desto starkare eller renare är den; ju mindre mättad färgen är desto gråare är den. Man kan med bildbehandlingsprogram göra digitala bilder mer eller mindre mättade: mer eller mindre gråa.

stenen återgivande träets vilda tyg anspelar på de två första styckena i Hällristningar och hällmålningar i Sverige (1989).

tavlan förklarande kärlekens ursprungliga tecken anspelar på de två första styckena i Tecknens rike: En berättelse om kineserna och deras skrivtecken av Cecilia Lindkvist (1989).

isen inträngande i tidens ojämförliga fädernesland anspelar på det första stycket i Svensk historia av Alf Henriksson (1963).

lyssnarna jämförande framställningens komiska läsare anspelar på ungefär första halvan av det första stycket i Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld av Åke Hultkrantz (1991).

ögat uppskattande förståelsens bedrägliga repertoar anspelar på ungefär första halvan av det första stycket i Hieroglyfernas värld: Nyckeln till egyptisk konst och kultur av Richard H. Wilkinson (1992).

högslätten fullföljande ceremonins distinkta arkeologi anspelar på det första stycket i Saharas gåtfulla klippmålningar av George Cristea (2001).

taggarna slutande uppmärkningsspråkets öppnande väv syftar på HTML (HyperText Markup Language), som används för att strukturera information på webbsidor och ange hur den ska visas i webbläsare, exempelvis som rubrik, stycke, bild eller länk. Detta görs med starttaggar, som anger var något börjar, och sluttaggar, som anger var något slutar. Exempelvis anger starttaggen <p> att ett stycke börjar och sluttaggen </p> att ett stycke slutar (p står för övrigt för "paragraph").

Sumeriska "5".

Tavla VI

Och Herden drömmer om läpparnas rötter och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 5.

drömmen om stenen från himlen anspelar på Gilgamesheposet I:231 och I:245. Gilgamesh ber sin mor Ninsun tolka drömmen, som säger att innebörden är att Gilgamesh ska få "en stark vän, som räddar sin kamrat" (Gilgamesheposet I:250), syftande på Enkidu.

mellan röda mattor, röda berg och den följande raden anspelar på Röda havet.

röda mattor anspelar på de mattor av rödbrun klorofyll från cyanobakterier som periodvis täcker Röda havets yta och som kanske gett upphov till havets namn.

röda berg anspelar på de mineralrika bergen i närheten av Röda havet, som på hebreiska heter harei edom ("röd karaktär") och som kanske gett upphov till havets namn.

röda ansikten anspelar på Esau i Bibeln, som sägs vara edom (hebreiska "röd") i ansiktet, och det folk (edomiterna) som härstammar från honom.

mörkgrönt nödmjöl anspelar på att Röda havet i Bibeln ibland kallas Sävhavet och att märg från sävstrån, som är mörkgröna, torkad och malen använts som nödmjöl.

i söder anspelar på att den persiska dynastin Akemeniderna (cirka 556-330 före Kristus) betraktade Röda havet som det södra havet.

och Flodens gravskrift, underjordens port och den följande raden anspelar på Svarta havet.

Flodens gravskrift anspelar på att folk förr sa att Svarta havet var den pöl som syndafloden lämnat efter sig.

underjordens port anspelar på att 90 procent av Svarta havet är utan liv, vilket innebär att de cirka 55 000 skeppsvrak som finns på dess botten till största delen är oanfrätta, och vad Ulla-Britta Ramklint skriver i en artikel i Populär historia 2007: "Döda pirater, soldater, flyktingar, slavar, pestsmittade. All världens elände vilar där nere, i tystnaden. Visste medeltidens folk inget annat om trakterna kring Svarta havet, så visste de i alla fall att detta var den del av jorden som låg närmast underjorden."

vänliga dimmor, blåa stormar anspelar på att Svarta havet av antikens greker kallades Pontos euxeinos ("det gästvänliga havet"), vilket uppfattades som en eufemism för "det ogästvänliga havet" men i själva verket var en feltolkning av det äldre namnet Pontes axeinos (från iranska axšaina, "svart, blå"), samt att på detta hav är dimma vanligt och kan häftiga stormar uppkomma plötsligt.

i norr anspelar på att Akemeniderna betraktade Svarta havet som det norra havet. Se även kommentar till tavla VI (i söder).

skrämmande portar: Porten till Cederskogen bortom vilken Cederberget ligger och porten till Tvillingberget, som vaktas av skorpionmänniskor med skräckinjagande aura och blickar av död.

trygga murar: Speciellt muren runt Uruk.

varp och varp är homonymer och betyder "hög av stenar eller pinnar där ett mord eller en dödsolycka skett, uppkommen genom att förbipasserande kastat sådana föremål till skydd mot den dödes vålnad" respektive "längsgående skikt av trådar i en väv".

flor och flor är homonymer och betyder "lugg på ruggade tyger och sammetsvävnader" respektive "rött färgämne berett av blommor från safflor (färgtistel)".

blått som flora anspelar på att flora förr förekom i handelsspråk som beteckning för den bästa sortens indigo.

blond och blond är homonymer och betyder "ett slags skira spetsar, ursprungligen av råsilke" respektive "ljushårig".

musslans femte fas anspelar på planeten Venus femte fas, som motsvarar månens femte fas (fullmåne). Musslan är ett av den romerska gudinnan Venus attribut. Månens åtta faser är nymåne, tilltagande skära, första kvarterets halvmåne, tilltagande halvmåne, fullmåne, avtagande halvmåne, tredje kvarterets halvmåne och avtagande skära.

flo och flo är homonymer och betyder "golvet bakom båsen eller spiltorna i en ladugård eller ett stall, ibland även innefattande gödselrännan" respektive "lager av horisontellt lagda föremål".

Ryggens paradis och underjordens rygg är en lek med det sumeriska ordet edin, som bland annat betyder "rygg", är en beteckning på Underjorden och kanske är ursprunget till namnet på det bibliska paradiset (Eden).

not och not är homonymer och betyder "gräns mellan mark- eller sjöområden, utmärkt med gräns- eller råmärken" respektive "rörligt fiskredskap av nät med en lång säck på mitten".

var och var är homonymer och betyder "skyddande eller prydande hölje av tyg för kudde eller dylikt" respektive "vakthund".

råk och råk är homonymer och betyder "spricka med öppet vatten i istäcket på en vattensamling" respektive "avskräde, avfall; slaktavfall av djur, i synnerhet innanmätet av fisk".

rusk och rusk är homonymer och betyder "avskräde, avfall, boss, bråte" respektive "snusk".

puls och puls är homonymer och betyder "avslag på frieri" respektive "det tempo något rör sig i".

pjosk och pjosk är homonymer och betyder "löjlig eller struntförnäm flärd" respektive "småtroll".

kalk och kalk är homonymer och betyder "kalksten, i synnerhet om kalksten i tekniskt eller ekonomiskt bruk" respektive "bägare, pokal".

träck och träck är homonymer och betyder "avdelning eller mönster i väv" respektive "exkrementer, avföring".

ark och ark är homonymer och betyder "ett slags mussla" respektive "ett fyrkantigt stycke papper".

hamn och hamn är homonymer och betyder "trygg och säker tillflyktsort" respektive "den yttre skepnad som omger själen".

haren är ett av den romerska gudinnan Venus attribut och representerar fruktsamhet.

vin och vin är homonymer och betyder "alkoholhaltig dryck, vanligen gjord på druvor" respektive "fåglars parningslek eller spelplats".

os och os är homonymer och betyder "anatomisk term för mun" respektive "strömt ställe i vattendrag där vattnet om vintern inte fryser till".

kall och kall är homonymer och betyder "som saknar entusiasm eller intresse för någon eller något" respektive "vall eller bank av upptornade isflak, i synnerhet invid stranden".

fly och fly är homonymer och betyder "den yttersta, hullingliknande delen av en ankararm som griper fast i bottnen" respektive "sank och låglänt äng".

black och black är homonymer och betyder "klossformad hand- eller fotboja som förr fästes på fångar" respektive "matt, vag, oklar, färglös, trist".

struss och struss är homonymer och betyder "den smala del av en blåsbälg där luften pressas ut" respektive "smycke av pärlor eller diamanter ordnade likt en buske".

Och Herden drömmer om smärtans munnar och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 6.

Sumeriska "6".

Tavla VII

Floden: Tigris men också Floden som dränker nästan alla människor i Gilgamesheposet och dammen som 2020 dränkte stora delar av Hasankeyf.

vinden anspelar på den svala vind som blåste nästan hela tiden jag var i Hasankeyf 2011 och som nog kom från Tigris.

En färglös vindil över det heta havet och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till den första scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Redan bortom bot och ära och de tolv följande raderna anspelar på legenden om Aias självmord efter att inte han utan Odysseus fått den fallne Achilleus vapen.

Redan bortom spetsen, eggen och den följande raden anspelar på det svärd Aias kastar sig på när han begår självmord.

skammen anspelar på den skam Aias känner efter att ha dödat härens boskapshjordar och herdar (se nästa kommentar).

hånler guden, domen anspelar på en dom som säger att den fallne Achilleus vapen ska tilldömas den värdigaste av de grekiska hjältarna, vilket Aias anser att han är. Med Athenas hjälp tilldöms dock Odysseus vapnen. Anspelar också på att Athena skapar "töcknet" som nämns fyra rader längre ner så att Aias sinnesförvirrad dödar härens boskapshjordar och herdar istället för härförarna Agamemnon och hans bror Menelaos, Helenas make, samt medtävlaren Odysseus, som han avsett.

den breda skölden anspelar på Eurysakes (grekiska "bred sköld"), Aias son med den frygiska kungadottern Tekmessa.

Från kratern flödar vin mot marken anspelar på dryckesoffer, den vanligaste typen av offer i det forna Grekland. Vin, mjölk, honungsvatten, välling, öl, svavelblandat vatten eller någon annan vätska hälldes från en krater till en patera eller direkt på marken.

Trumman har fallit. Solbrännan bleknar och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till scenen med flagellanterna i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Marken girig slukar strimman och de tolv följande raderna anspelar på utvecklandet och fällandet av atombomber, framför allt de första två över Hiroshima och Nagasaki 1945.

Marken girig slukar strimman anknyter till raden "Från kratern flödar vin mot marken" fjorton rader längre upp.

strimman anspelar dels på Aias och andra offers blod, dels på strimman av hopp forskarna hade om att en enda, tillräckligt kraftfull atombomb skulle vara så avskräckande att den gjorde slut på alla krig.

Punktens tvilling klyvs anspelar på den gradvisa förståelse av atomklyvning som ledde fram till skapandet av atombomben, från att man omkring år 1900 upptäckte att en atomkärna kunde frigöra enorma mängder energi via den första klyvningen av en atom 1932 och den första klyvningen av urankärnor 1938 till upptäckten strax efteråt att klyvning av urankärnor frigjorde neutroner, som man trodde kanske kunde klyva intilliggande uranatomer och starta en explosiv kedjereaktion.

Enigheten anspelar på Trinity ("treenighet"), täcknamnet på provsprängningen av den första kärnladdningen 1945 i ökenområdet Alamogordo i södra New Mexico i USA.

Fadern anspelar på Robert Oppenheimer, som kallas atombombens fader eftersom han ledde det hemliga forskningsprojektet bakom USA:s framtagande av den första atombomben 1945.

Fadern blir till tid anspelar på en mening i Bhagavad-gita 11:32 (300-talet före Kristus), som Robert Oppenheimer sägs ha tänkt på när kärnladdningen detonerade vid Trinity-testet: "Now I am become death, the destroyer of worlds." I A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupadas översättning lyder meningen: "Jag är tiden, världarnas mäktiga förintare, och Jag har kommit för att förgöra alla människor." Sanskritordet som Robert Oppenheimer översätter med "death" kan alltså också översättas med "tiden", vilket jag tycker passar bättre i sammanhanget. I en kommentar skriver Prabhupada bland annat: "Tid är förintelse, och alla manifestationer kommer enligt den Högste Herrens önskningar att utplånas. Detta är naturens lag."

Ordet blir till kött anspelar på två meningar i Brev från nollpunkten av Peter Englund (1996): "Än så länge hade denna nya bomb varit teori, svarttavelskludd i tankspridda fysikers tjänsterum, men nu hade ordet börjat bli kött. Och det var som sagt världskriget som gjort något sådant möjligt."

Himlen svartnar och Röken gulnar anspelar på denna beskrivning i Brev från nollpunkten av världens färger när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 1945: "Svart, gult och purpur. Så lyste det. För världen hade plötsligt blivit trefärgad, och färgerna var inte de rätta och inte ens de naturliga. Himlen var svart. Jorden var purpur. Och mellan himmel och jord steg moln av gul rök." Satserna anspelar också på att rök inte bara betyder "synlig gasmassa" utan också "öde, mörker". Den senare betydelsen återfinns exempelvis i ordet ragnarök.

Mörkret bländar anspelar på denna beskrivning av ljuset när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 1945 i Brev från nollpunkten: "Ett bländande ljus. Ett blixtljus. Inget vanligt ljus. Det är frågan om det ens var något vi i vardagslag kallar för ljus. Det var ljus blott i en fysikalisk mening. Ett abnormt ljus, ett ljus så starkt att dess sken gjorde det omöjligt att se, vilket innebar att det vänts i sin motsats och blivit till ett mörker, ogenomträngligt vitt."

Facklornas brus lyser utanför regnet och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till den sista scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Sumeriska "7".

Tavla VIII

Och Herden drömmer om nattens erosion och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 7.

flodens brus anspelar på en dagboksanteckning från en tidig morgonpromenad i Hasankeyf 9 juli 2011: "Tigris brusar, precis som den gjort hela natten nedanför det öppna fönstret till mitt hotellrum." Jag tyckte att bruset var mycket högre än det utifrån flodens storlek borde vara och funderade ett tag på om det kanske var något annat som brusade men kom fram till att det absolut var Tigris.

Uruks mur: Se Uruk.

Genom kungen föds lin och korn och de åtta följande raderna är en ganska fri översättning av rad 22-31 av den sumeriska texten A balbale to Ninurta (Ninurta F).

Herden tänker på de andra och de sexton följande raderna anspelar på att Gilgamesh efter sin död sades ha blivit de dödas domare i underjorden.

malört anspelar på att de äldsta skor som kunnat kol-14-dateras är mer än 9 000 år gamla sandaler, hittade i Nordamerika och gjorda av strimlad, tvinnad bark från ett slags malört.

jord anspelar på att de flesta sumerer gick barfota.

tavelvass: Vad det sumeriska ordet för stylus betyder.

lera anspelar på att sumererna var först med att använda drejskiva, vilket gjorde masstillverkning av lergods möjlig.

ädelstenar anspelar på att sumererna tros vara de första som för ungefär 5 000 år sedan använde läppstift, närmare bestämt av krossade ädelstenar blandade med olja och vax.

förstånd: En lek med det sumeriska ordet ĝeštug, som betyder inte bara "öra" och "hörsel" utan också "förstånd, intelligens".

skäror anspelar på de enorma, halvmåneformade örhängen sumeriska kvinnor bar.

löv anspelar på att sumerernas kläder kanske var gjorda av löv.

gud anspelar på statyer med stora blå ögon i sumerernas tempel, som ofta tittar uppåt, kanske mot himlen. Som många andra forntida civilisationer förknippade sumererna blå ögon med gudarna och trodde antagligen att människor med blå ögon stod närmare gudarna.

vaksamhet anspelar på det sumeriska ordspråket "Vad ska bonden med sina vaksamma ögon göra?"

blad: Bladen det den åttonde viljan säger är tryckt på. ¶ Bladet på kung Arthurs svärd Excalibur ¶ Ett svärdsblad i allmänhet.

jungfruns huvud, vit samit anspelar på Le Morte D'Arthur: King Arthur and of his Noble Knights of the Round Table av Thomas Malory (1469).

jungfruns huvud anspelar på ett löfte om en gåva Sjöns härskarinna fått av Arthur för att ha gett honom Excalibur och det hon begär: att antingen riddaren som dödat hennes bror eller jungfrun som orsakat hennes fars död ska halshuggas. Riddaren som dödat hennes bror hugger då huvudet av Sjöns härskarinna, varpå han fördrivs från Arthurs hov.

vit samit är Sjöns härskarinna klädd i när hon lämnar över Excalibur till Arthur.

den godas porlande ande anspelar på Agda Österbergs väv Näckens ande. Agda (från grekiska Agathe) betyder "god".

gudens offer anspelar på att mitt namn Mats (från grekiska Mattias) betyder "gåva från Gud".

Ruttet är det fastän till synes fagert anspelar på sjörået.

bedrägligt fastän till synes hänförande anspelar på näckens förmåga att skifta till olika gestalter, såväl mer hänförande, som herreman, speleman, erotiskt väsen och olika slags föremål, som mindre hänförande, som gammal gubbe och tiggarpojke.

asklepiaderna profanerats anspelar på att Asklepios tempel, där sjukvård i det forna Grekland bedrevs av präster kallade asklepiader, gradvis förlorade sin helighet. Istället för att genomgå olika förberedande kurer, sova tempelsömn i en ligghall och under natten väckas av en präst utklädd till Asklepios, som lämnade olika föreskrifter, ägnade sig patienterna alltmer åt förlustelser, och tempeltjänarna såg alltmer sin uppgift som rutinarbete.

vigvattnet inte exorciserats anspelar på den katolska kyrkans exorcism vid tillredning av vigvatten, som genom denna procedur tros befrias från den onda andevärldens inflytande och tillföras gudomlig kraft som gör att det kan bota sjukdomar och skydda från demonisk inverkan.

demoner inte kan byta bostad anspelar på att man förr trodde att sjukdom var en demon som inte kunde förintas men lockas att ta sin bostad i en annan varelse.

fienden i skötet inte kylas anspelar på legenden om Erik den helige (cirka 1125-1160,), där det berättas att den fromme kungen badade kallbad för att kyla "sin hemliga fiende som man i skötet bär" och kunna vara återhållsam vid de tider kyrkan föreskrev.

akvedukterna skurits av anspelar på att när goterna 537 belägrade Rom skar de av akvedukterna inte vid källorna utan på kampagnan. Vatten fortsatte strömma under femton sekler, och landskapet förvandlades till en träskmark med malariamyggor.

varginnor jagar i termerna anspelar på att om termerna var öppna på natten kunde varginnorna, en av benämningarna på Roms prostituerade kvinnor, utsträcka jaktreviret dit.

räddningen vid indigofloden anspelar på 2 Mosebok 2:1-9 om spädbarnet Moses räddning från kistan i vassen vid Nilens strand av Faraos dotter samt att namnet på floden kanske kommer från nil, ett ord av okänt ursprung som betyder "blå" eller "indigo" och kanske är besläktat med sanskrit nila ("mörkblå").

ångesten vid den heliga spegeln anspelar på beskrivningen i början av The Golden Bough av James Frazer (1922) av prästen och mördaren i Dianas heliga lund vid Nemisjön, förr kallad Dianas spegel. Prästen innehade bara sitt ämbete tills han dödats av någon annan som ville ha det och var alltså tvungen att hela tiden vara på sin vakt. Diana (från en indoeuropeisk rot) betyder "gudomlig, helig".

älsklingen med nardusdoftande hår anspelar på Johannesevangeliet 12:1-8, där Maria från Magdala smörjer Jesus fötter med nardusbalsam och torkar dem med sitt hår. Maria har kanske egyptiskt ursprung och betyder kanske "älskling".

övermodet med äpplet i handen anspelar på den unga pythian i Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (1964), som övermodigt först badar med och sedan fortsätter tala med en gardesbefälhavare som kommit för att få hennes råd. Hela tiden håller hon en spetsig sten i handen. I kapitlets sista stycken har stenen förvandlats till ett granatäpple.

ingens och allas stjärnögda skeppsbrännare anspelar på Odysséen 9 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus; se kommentar till sidan 230, Ingen gungar på flotten) och Odysséen 6, där Odysseus möter kung Alkinoos stjärnögda dotter Nausikaa (grekiska "skeppsbrännare").

hoppet, berusat, med bruten nacke anspelar på hur Elpënor (grekiska "hopp") i Odysséen dog, nämligen genom att berusad av vin ramla ner från ett tak och bryta nacken.

den vördnadsvärda anspelar på Audhumbla ("den vördnadsvärda").

den väldiga staven släppt sin stjärt anspelar på Jörmundgand.

den tredje nejden anspelar på Amphitrite (grekiska "omgivande" + "den tredje"), saltvattnets gudinna i grekisk mytologi. "Den tredje" syftar uppenbarligen på havet.

den försvarande hjälparen anspelar på sötvattensnymfen Alexirrhoe (grekiska "försvara, hjälpa").

den förste inte längre kan profetera anspelar på Proteus (grekiska "först"), en grekisk havsgud som kan sia.

det krokiga trädet anspelar på Kraken, en gigantisk bläckfisk i främst nordisk sjömanstradition, som kan dra ner fartyg i djupet. Ordet är besläktat med homonymen krake, som bland annat betyder "krokigt och klent träd".

begäret anspelar på Venus (latin "kärlek, sexuellt begär").

himmelsk anspelar på Inanna (sumeriska "himlens härskarinna").

skum anspelar på att Afrodite förknippades med ordet aphros (grekiska "skum"), vilket resulterade i berättelsen om att hon fötts ur havets skum.

lapis lazulins krossade safirer anspelar på den grekiska författarinnan Sapfo (grekiska "safir" eller "lapis lazuli"), som enligt en legend begick självmord genom att hoppa från en klippa på grund av obesvarad kärlek; om legenden är sann är okänt.

den vackra snaran förenad med skrattet anspelar på den vackra Rebecka (hebreiska "knyta, snara") och hennes make Isak (hebreiska "han kommer att skratta"). Enligt 1 Mosebok 24 ser en tjänare till Isaks far Abraham, som av sin herre fått i uppdrag att ge sig av för att finna en hustru åt Isak, första gången Rebecka vid en brunn dit hon kommit för att hämta vatten.

lagern, förstörd av fadern anspelar på legenden om flodnymfen Dafne (grekiska "lager"), som när hon jagas av Apollon av sin far förvandlas till ett lagerträd för att undkomma förföljaren. Grekerna associerade Apollons namn med ordet apollumi (grekiska "förstöra"). Kanske är han identisk med den anatoliske guden Appaliunas (troligen "fader lejon" eller "fader ljus").

den vilande tröstarens beckade skepp anspelar på Noa (hebreiska "vila") som byggde arken; i 1 Mosebok 5:29: sägs namnet betyda "trösta", ett ord som i hebreiskan är snarlikt namnet Noa.

den sovande, okänsliga blomman anspelar på legenden om den vackre pojken Narkissos (grekiska "sömn, okänslighet"), som stirrar på sin egen spegelbild så länge att han till slut dör och förvandlas till en narciss.

Sjögräsets vattenmörker når solvågen anspelar på "Mörka sjögräs slinga botten ..." i mörker mörka mörkt kristaller av Ann Jäderlund (1994).

Pappersmänskorna skakar förbluffade liljan anspelar på "Crossing the Water" av Sylvia Plath (1962).

Hägringen lägrar förskrämd jungfruns valv anspelar på "Visby" i Situationer av Sonja Åkesson (1957).

Språnget multnar bittersalt, rovdjursvilt anspelar på "Havet" i Härdarna av Karin Boye (1927).

Sötmans öppnade pärlor rinner allena anspelar på "Skogssjön" i Dikter av Edith Södergran (1916).

Svavelvattnet ökar försvagat mjölkens törst anspelar på "Öfwer den Ädle SOPHIAS Brunn-Cur Wid Medewij" av Sophia Elisabet Brenner (1706).

Skugglivets dunster ilar mot ödets trånad anspelar på "Molnet" av Erik Johan Stagnelius (1819-1823).

Viskningarna vänder måsen mot lovart anspelar på "Death by Water" i The Waste Land av T. S. Eliot (1922).

Ruinerna vaggar arkipelagens lyra anspelar på "Vid Kap Sunion" i Kärlek i tjugonde seklet av Hjalmar Gullberg (1933).

Natten och lyser och gömts i månen anspelar på "Månen lyser ..." i Angelägenhet av Gunnar Björling (1940).

Skirhetens gåta är märkt som tystnad anspelar på "Kväll i inlandet" i Passad av Harry Martinson (1945).

Lanterninerna bär förgyllda regnets mörker anspelar på "Demonstration" i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

svanen inte längre vet när den ska dö anspelar på att svanen enligt Aischylos vet när dess död närmar sig och då ger ifrån sig klagorop.

gåsens galla inte längre höjer potensen anspelar på att romarna såg gåsens galla som ett potenshöjande medel.

ålen inte längre uralstras ur dyn anspelar på att ålen enligt Aristoteles varken är hona eller hane, inte leker och inte lägger ägg utan föds ur bottendyn i vattendrag.

musslan inte längre befruktas av daggen anspelar på att man förr trodde att musslan befruktades av dagg från himlen, vilket gjorde den till en symbol för Jesus moder Maria.

grodan inte längre kan tystas av diktare anspelar på att diktare och kejsare förr antogs kunna tysta grodornas kväkande genom att förbjuda det.

korallen inte längre skyddar mot onda ögat anspelar på att korallerna enligt Metamorfoser av Ovidius (8) skapades när Medusas blod rann ner i sanden efter att hon fått huvudet avhugget och att tro på detta gjorde att röda koraller kom att användas som amuletter till skydd mot onda ögat.

berget anspelar på fartyget Carpathia, som räddade 712 människor ur det förlista fartyget Titanics livbåtar, och bergskedjan Karpaterna (the Carpathians) i centrala och sydöstra Europa.

jätten i djupet anspelar på fartyget Titanic ("jättelik", ytterst från titan, medlem av den äldsta generationen gudar i den grekiska mytologin), som förliste på sin jungfrufärd 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg.

dagens lysande gröna öga och den helande ersättaren anspelar på The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald (1925), närmare bestämt Daisy (engelska "dagöga") och det gröna ljuset från hennes brygga nattetid, som Jay, som är olyckligt kär i Daisy, ofta stirrar på. Jay är en kortform för namn som börjar på j, som James (hebreiska "ersättare" syftande på Jakob i "Gamla Testamentet", som två gånger berövar sin bror hans rättigheter som förstfödd son) och Jason (grekiska "helare").

den beskyddande härskarinnans flotte och den härskande beskyddarinnans ansikte anspelar på Medusa (grekiska "att skydda, att härska över") och målningen Medusas flotte av Théodore Gericault. Den som tittar på gorgonen Medusa förvandlas till sten. Gericaults målning bygger på en verklig händelse: fregatten Méduses förlisning i Atlanten 1816. Bara 250 man fick plats i fartygets livbåtar; de resterande 147 sattes på en flotte, där de knappa matförråden ledde till självmord, mord och kannibalism. När flotten efter tolv dagar hittades av briggen Argos var bara femton man vid liv, och av dem dog ytterligare fem de närmaste dagarna.

undrets grumliga damm anspelar på Jungfrudammen i Jerusalem, som fylls på från en brunn vars vatten flödar fram stötvis. När så sker grumlas dammen, och remuatiker och andra sjuka söker bot i den.

kroppens heliga, hemliga del inte tvagats anspelar på den eftersatta hygienen under 1700- och 1800-talet, bland annat på grund av förbud mot badhus i städerna. Mest eftersatt var hygienen kring skrevet, som kallas "kroppens sakrala del". Sakral betyder inte bara "helig" utan också "hemlig". Exempelvis uppfostrades barn att inte beröra skrevet ens för att tvätta sig.

de inre flödena anspelar på äldre teorier om underjordiska vattenflöden, bland annat Urban Hjärnes teori om en göl med hett, grumligt vatten i jordens centrum, som rann dit genom kanaler från havets botten, och Athanasius Kirchers teori om en centraleld i jordens centrum och ett inre kretslopp nära jordytan. Det fanns olika åsikter om vad som drev detta kretslopp, bland annat att jorden har ett hjärta som pumpar fram vatten i vattenådror precis som en människas hjärta pumpar fram blod i blodådror.

de yttre inte rinner mot ondskan och döden anspelar på att alla offerkällor i Norden rinner mot norr. Där ansågs döden, mörkret, kölden och onda makter finnas. Livet, ljuset och värmen däremot fanns i söder. Källor som rann mot norr hade alltså hämtat kraft söderifrån och ansågs vara verksamma mot onda ting.

när isen sjunkit till det Stora Nedan anspelar på att vatten som fryser till is blir lättare och kan flyta i vatten.

värmereservoaren stigit till det Stora Ovan anspelar på vattnets stora förmåga att ta in och lagra värme.

den äkta segerbringerskans slöja anspelar på legenden om Veronika (grekiska "bringa seger"), som sägs ha låtit Jesus torka bort svett och blod från sitt ansikte med sin slöja under vandringen till Golgata. På slöjan fanns efteråt en bild av Jesus ansikte. "Veronikas svetteduk", som slöjan brukar kallas, är ett exempel på en veraikon ("äkta bild").

den okände främlingen på stranden anspelar på Antonius (okänt ursprung) Block (polska "främling") i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

det överflödande löftet vid flodernas mynning anspelar på The Fountain av Darren Aronofsky (2006) och den kvinnliga huvudpersonen Izzy / Elizabeth (hebreiska "min Gud är ett löfte, min Gud är överflöd"), som den manliga huvudpersonen åtrår hett.

flodernas mynning: Platsen där Utnapishtim bor. Uttrycket används även i flera andra traditioner som benämning på paradiset och gudarnas boning. I Bibeln ligger Eden vid fyra floders mynning. I den kananeiska Baal-cykeln bor guden El "vid dubbelflodernas källa, mitt vid dubbeldjupens utflöde". I Koranen 18:61 säger Mose: "Jag kommer icke att upphöra med (att följa min kurs) förrän jag når de två havens föreningspunkt."

den smorde bergsbäraren i poolen anspelar på Brian Jones död 1969 i poolen vid sitt hus, som tidigare ägts av A. A. Milne och i vars trädgård finns statyer av Milnes son Christopher Robin, att Brian kanske är besläktat med bre (keltiska "kulle") samt att ursprunget till Christopher är Kristus (grekiska "den smorde") + att bära. Tidiga kristna använde namnet Kristoffer metaforiskt som ett uttryck för att de bar Kristus i sina hjärtan. Under medeltiden ledde bokstavliga tolkningar av namnets ursprungliga betydelse till legender om en helig Kristoffer som burit en ung Kristus över en flod.

den vita rikedomens ädla fjädrar och den svarta skattens pråliga anspelar på Odette och Odile, den vita respektive svarta svanen i Svansjön av Pjotr Tjajkovskij (1877). Svanarnas namn kommer båda ytterst från morfemet aud (germanska "rikedom, förmögenhet"). Odette är söt, ädel och ärlig, Odile prålig, förtrollande och manipulativ.

cirkelns tomma hav, propellerns öar och de två följande raderna anspelar på Ikaros död av Åke Hodell (1962) om en flygare som ska fälla en vätebomb men väljer att störta i havet med sin last. Se även Daidalos.

cirkelns tomma hav, propellerns öar anspelar på dessa formuleringar: "Han mindes nu åter: / Tomhetens cirkel ... // Någon hade frågat: / Vart tog mannen vägen / Mannen som bar en propeller / som liknade ett kors?"

de yttre haven som fängslat guden anspelar på dessa formuleringar: "De flög nu i kraft av att varje sekund / var en ny möjlighet / att en felmanöver var en solexplosion / att inga ord längre kunde täcka / den fängslade gudens fasa"

de yttre öarna som fjättrat städerna anspelar på dessa formuleringar: "Då tanken kom / att dessa fjättrade städer / öknar berg skogar / inte fanns under dem / utan inom dem"

Och Herden drömmer om extremiteter och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 8.

Sumeriska "8".

Tavla IX

Zodiakens hus anspelar på de tolv husen i ett horoskop, som svarar mot de tolv stjärntecknen i zodiaken. Husen är jämnstora och utgör alltså vart och ett 30 grader av hela horoskopets cirkel. Husen säger var, stjärntecknen hur olika krafter som visar på livets olika miljöer verkar.

bergets hus anspelar på Ekur.

bläckets hus anspelar på bläckhus.

Munnarnas hus anspelar på restauranger.

ögonens hus anspelar på butiker.

troendes, tvivlandes hus anspelar på religiösa byggnader.

Sidornas hus anspelar dels på rikare och fattigare länder, dels på olika ideologier, inte minst socialism och nyliberalism.

viddernas hus anspelar på dagens möjligheter att resa, dels fysiskt, dels genom böcker, filmer, sidor på internet och liknande kanaler.

flödenas hus anspelar dels på flyktingvågor, dels på stigande havsnivåer till följd av den globala uppvärmningen.

murarnas hus anspelar på alla murar som rests efter Berlinmurens fall, inte minst den kring EU och de som stänger ute förlorarna i det nyliberala samhället.

Musa, utstå bitter nymfens aningslösa och de tre följande raderna anspelar på Odysséen 1:1-21 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus).

Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster och de tre följande raderna anspelar på Odysséen 24:526-548.

Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå bitter nymfens aningslösa och de tre följande raderna samt Aeneiden I:1-22 av Vergilius (19 före Kristus).

Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster och de tre följande raderna samt Aeneiden XII:926-950.

Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa och de tre följande raderna samt Dagbok från det trojanska kriget, bok 6, kapitel 5. Verket utger sig för att vara en ögonvittnesskildring av det trojanska kriget av Dictys Cretensis men är ett falsarium av Lucius Septimius, som baserade sin latinska text från 300-talet eller 400-talet på en grekisk text från 000-talet eller 100-talet.

Fadermördad av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon och de tre följande raderna samt Dagbok från det trojanska kriget, bok 6, kapitel 15.

turturduvan anspelar på ett spjut vars spets är benet från en turturduva, symbolen för ön Aiaje, där spjutets ägare Telegonus, Odysseus son med Kirke, fötts.

Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets) och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa och de tre följande raderna samt Den gudomliga komedin, "Helvetet" XXVI:47-90 av Dante Alighieri (1321), där Odysseus öde i döden beskrivs.

hästen anspelar på grekernas list med den ihåliga trähästen, fylld med soldater, som trojanerna luras att släpa in i sin stad.

romarsädet: Aeneas.

epos: Aeneiden.

Undersidan av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Fadermördad av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna samt Den gudomliga komedin, "Helvetet" XXVI:91-142 av Dante Alighieri (1321), där Odysseus får berätta om slutet av sitt liv och sin död.

Buck utstår flyktig hästens förstenade och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets) och de tre följande raderna samt de nio första styckena i Ulysses av James Joyce (1922).

Buck: Malachi "Buck" Mulligan är en påhittad karaktär, delvis baserad på Joyces nära vän Oliver Gogarty.

Kinch: Stephen "Kinch" Dedalus motsvarar Odysseus son Telemachos och är Joyces litterära alter ego.

Christine: I stycke nio i det första kapitlet i Ulysses finns formuleringen: "For this, O dearly beloved, is the genuine Christine: body and soul and blood and ouns." Denna formulering, uttalad med en predikants tonfall, imiterar en präst som visar upp invigt nattvardsbröd för en församling och rekapitulerar Kristus ord vid den sista måltiden. Att Kristus bytts ut mot Christine har tolkats som en anspelning på en svart mässa, eftersom en sådan mässa traditionellt firas över en kvinnas nakna kropp. ouns: Förkortning av "wounds".

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna samt de 555 sista orden i Ulysses. Liksom Joyce använder jag inte skiljetecken på dessa rader.

Buck trampar flyktig hästens österländska och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck utstår flyktig hästens förstenade och de tre följande raderna samt Odysseia, Prolog 1-10 av Nikos Kazantzakis (1938).

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon tio rader längre upp och de tre följande raderna samt Odysseia XXIV:1409-1418.

Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck trampar flyktig hästens österländska och de tre följande raderna samt de åtta första styckena i Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946).

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon tretton rader längre upp och de tre följande raderna samt de fjorton sista styckena i Strändernas svall.

Horisonten trampar skrovlig, barbarisk namnets och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens och de tre följande raderna samt Elpënor α:1-18 av Willy Kyrklund (1986).

Aldrig glaspärlebandet, krukskärvornas tomma ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna samt Elpënor ψ och ω.

Sumeriska "9".

Tavla X

Och Herden drömmer om svarets hem och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 9.

indigo: Ärtväxt som används vid växtfärgning och ger färgen blå.

kochenill: Torkade sköldlöss. Används vid växtfärgning och ger färgen röd.

valnötsskal används vid växtfärgning och ger färgen brun eller beige.

saffran används vid växtfärgning och ger färgen gul.

granatäppleskal används vid växtfärgning och ger färgen grön eller beige.

Världsförvändarn representeras här av den grekiske hjälten Odysseus och världsförvänderskan av den grekiska hjältinnan Helena.

Guden Pest anspelar på covid-19-pandemin, som pågick när jag skrev raden, och andra pandemier orsakade av inte bara mikroorganismer utan också annat.

Odysseus kallas mångförslagen och mångbefaren i Odysséen av Homeros (cirka 700-talet före Kristus), lögnare och förste i Elpënor av Willy Kyrklund (1986), asket och bågskytt i Odysseia av Nikos Kazantzakis (1938), innesluten (i en av de flammor där de dömda finns) i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321) samt barnamördare (av Astyanax, son till trojanernas befälhavare Hektor och dennes hustru Andromache, som efter Trojas fall slungas ner från stadsmuren trots att han bara är ett barn) i Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946).

Ägget anspelar på Helenas födelseägg. Hon avlades när Leda, maka till Spartas kung Tyndareus, våldtogs av Zeus förvandlad till svan. Enligt Pausanias fanns resterna av födelseägget i ett tempel på Spartas akropol.

Helena kallas hora, liderlig, förräderska, gudlös, oskuld, bländverk, ömkansvärd, verop och trofé i Helena av Euripides (412 före Kristus), huslig, yppig och Kvinna i Strändernas svall samt trofé i Iliaden av Homeros (cirka 700-talet före Kristus).

hjälmens frusna, trygga avgrund: Dödsriket anspelande på att Hades har en hjälm som kan göra bäraren osynlig och att Infernos lägsta regioner är frusna till is i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321).

Pandoras kruka: En kruka med allt slags elände, som släpps ut i världen när Pandora gläntar på locket; när hon lagt på locket igen finns endast hoppet kvar. Pandora är den första kvinnan i den grekiska mytologin, skapad av gudarna för att bestraffa människorna för att de fått elden av titanen Prometeus.

Och Herden drömmer om skärvornas fågel och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 10.

Sumeriska "10".

Tavla XI

I vattnets fåfänga sammet och de fem följande raderna anspelar dels på parken vid Hasankeyf Hasbahçe Guesthouse med lummiga träd och många vattenanläggningar, bland annat en fiskdamm och en orm som sprutar vatten, dels på den sumeriska myten om hulupputrädet, som handlar om världens skapelse. Hulupputrädet är ett kosmiskt träd som kopplar samman underjorden, jorden och himlen.

systerns lömska tårar anspelar på Inannas tårar i myten om hulupputrädet, där Gilgamesh kallas Inannas bror, troligen för att han är till två tredjedelar gud. Handlingen i myten är i korthet denna: I tidernas begynnelse fanns på Eufrats strand ett enda träd: ett hulupputräd, som dras upp med rötterna av sunnanvinden och flyter iväg på Eufrat. Efter att Inanna tagit hulupputrädet till Uruk och planterat det i sin trädgård bosätter sig en orm immun mot besvärjelser, anzu-fågeln och den mörka jungfrun Lilith där. Inanna gråter för att de ska ge sig av, men det gör de inte. Hon får då hjälp av Gilgamesh, som dödar ormen, varpå även anzu-fågeln och Lilith ger sig av.

vägens yxa: Gilgameshs bronsyxa, som han använder för att döda ormen immun mot besvärjelser. I en kommentar skriver Diane Wolkstein, som tillsammans med Samuel Noah Kramer översatt myten om hulupputrädet (1983), att bronsyxan är "civilisationens skarpa vapen".

Stäppens mörka jungfru anspelar på att Lilith efter att ha gett sig av från hulupputrädet söker skydd i vildmarken.

bergens anzu-fågel anspelar på att anzu-fågeln efter att med sina ungar ha gett sig av från hulupputrädet beger sig till bergen.

brinnande ångor från himlen anspelar på greken Anaxagoras teori från cirka 450 före Kristus att norrsken orsakas av brinnande ångor som rinner ner från himlen och samlas i molnen tills de slår ut i lågor.

valkyrjans fladdrande eld anspelar på att norrsken i Den äldre eddan (1200-talet) sägs vara fladdrande eld över en sovande valkyrja.

blodskenet anspelar på att norrsken förr ibland kallades detta i Norge eftersom man trodde att det var döda krigares själar som slogs och att det var ett förebud om krig och död.

isbergen, sillstimmen, gässen anspelar på att man förr trodde att norrsken var ljus som studsade från gungande isberg i Ishavet, en återspegling av glittrande sillstim respektive solstrålar som reflekterades från vingarna på flygande gäss.

konjaksångorna anspelar på ett experiment utfört på 1740-talet av svensken Samuel von Triewald. En ljusstråle skickades mot en skärm genom ett prisma och över ett glas konjak. Ångorna från konjaken skapade virvlande mönster i ljuset, som liknade naturligt norrsken. von Triewald hoppades kunna bevisa att norrskenet orsakades av solstrålar som träffade moln av ångor i atmosfären. Den norske fysikern Kristian Birkeland, som i början av 1900-talet löste norrskenets gåta, var väl påläst på tidigare förklaringar av norrskenet. Hans favorit var von Triewalds experiment.

magnetometern kan mäta förändringar i det jordmagnetiska fältets styrka och riktning och var Birkelands viktigaste instrument när han 1899 gav sig upp på Halddetoppen ("den heliga bergstoppen") för att studera norrskenet.

terrellans sköna katodstrålar och glödande ovaler anspelar på att när Birkeland försökte förklara varför norrsken och sydsken bara uppstår i områden nära de magnetiska polerna simulerade han effekten med hjälp av en terrella mot vilken han riktade katodstrålar (elektronflöden). Terrellan representerade jorden och katodstrålarna solens ljus. Effekten blev glödande ovaler runt terrellans poler. Birkeland har sagt att en orsak till att han använde terrellor var att fenomenen de visade upp var vackra. Birkeland byggde allt större och allt bättre terrellor. Hans beskrivning i ett brev av den största, som aldrig blev byggd, och byggnaden som skulle omge den får mig att tänka på beskrivningen av Salomos tempel i 1 Konungaboken.

denna samma, denna okända, gränslösa, dolda värld anspelar på dessa formuleringar i Norrskenet av Lucy Jago (2001): För Birkeland "utgjorde norrskenet tröskeln mellan de synliga och de osynliga världarna; det var länken mellan planeten och de oändliga, okontrollerbara och okända krafter som skapat universum".

en ny kosmogoni anspelar på att det tog årtionden innan astrofysiker accepterade Birkelands vidare kosmogoni, som bland annat säger att elektromagnetiska krafter spelar en lika viktig roll som tyngdkraften i både mer närliggande och mer avlägsna delar av rymden. Tack vare att vetenskapsmän kunnat se allt längre ut i rymden domineras uppfattningen om den kosmiska omgivningen numera av de elektromagnetiska krafternas fysik.

kanske svaret på Gåtan anspelar på en avhandling som Birkeland arbetade med mot slutet av sitt liv och som han själv beskrev som viktig men vars innehåll vi inte vet något om eftersom den efter Birkelands död i Tokyo 1919 skickades mot Kristiania (från 1925 Oslo) med ett fartyg som gick under i en storm innan det kom fram.

Längst in i den trånga grottan och de sex följande raderna anspelar på Giacomettis ateljé av Jean Genet (1958).

Längst in i den trånga grottan anspelar på ett av Giacomettis barndomsminnen. Hans far hade visat honom ett enormt stenblock som fått honom att glömma allting annat. På undersidan av stenblocket fanns en trång grotta. Giacometti var överlycklig när jag kunde krypa längst in i grottan, där han nätt och jämnt fick plats, och tyckte att alla hans önskningar var förverkligade.

det gröna ljusets obönhörlighet anspelar på ett möte med en staty av Osiris i Louvrens krypta. När Osiris plötsligt "dök upp i det gröna ljuset blev jag rädd", skriver Genet. Han böjer sig andligen, krymper till och med ihop "inför den lilla skulpturens hårda leende och hårda blick". "Det obönhörligas gud" kallar Genet Osiris och fortsätter med att berätta att en del av Giacomettis skulpturer skrämmer honom på ett liknande sätt och fascinerar honom nästan lika mycket.

Ensamhet är ett återkommande tema i Giacomettis ateljé: avbildade personers och föremåls ensamhet, betraktarens sökande efter denna ensamhet, att hänföras av denna ensamhet, den ensamhet såret – det mest unika och äkta hos var och en – skapar, att ensamheten är en hemlig värdighet och en dunkel insikt om något unikt och okränkbart.

hemliga, unika sår anspelar på att sår är ett återkommande tema i Giacomettis ateljé, speciellt meningarna "Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på" och "Jag tror att Giacomettis konst söker hitta det hemliga såret i varje människa, och rent av i varje ting, för att därmed göra dem tydligare".

det vackra dammet anspelar på att Giacomettis ateljé uppenbarligen är allt annat än välstädad. Genet skriver bland annat om när han upptäcker Giacomettis vackraste skulptur undangömd i dammet under ett bord och när Giacometti säger att dammet på gamla terpentinflaskor är vackert.

varje föremåls oändliga rymd anspelar på meningen "Varje föremål skapar sin egen oändliga rymd" och resonemanget kring den, bland annat denna mening: Vad en målare eller skulptör "förmedlar till oss är alltså den avbildade personens (eller det avbildade föremålets) ensamhet, och för att vi som betraktare ska uppfatta den och bli berörda av den måste vi uppleva rummet inte som utsträckning utan som avgränsning".

storhetens falskhet, litenhetens outhärdlighet anspelar på Giacomettis svårigheter med att avbilda det han såg på ett sätt han var nöjd med. I ett brev till konsthandlaren Pierre Matisse skrev han: "En stor skulptur föreföll falsk och en liten outhärdlig, och till sist blev de så små att det sista knivhugget ofta upplöste dem i damm."

skulptören i skulpturen anspelar på vad Giacometti sagt om en bronshund han gjort: "Det är jag. En dag på gatan såg jag mig själv just precis så där. Jag var hunden." Giacometti "drömmer om att helt försvinna bakom sitt verk", skrev Jean-Paul Sartre.

konst bara för de döda anspelar på att Giacomenetti en gång fick idén att göra en skulptur och sedan begrava den. "Att begrava den, betydde det att ge den åt de döda?" undrar Genet.

Den blinda visionens ansvarslösa frestelse och de sex följande raderna anspelar på Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (1932).

Den blinda visionens ansvarslösa frestelse anspelar på dessa formuleringar: Poeten öppnar låset "på en gång blint och med en vision". Poeternas sanning är "ansvarslös och följdlös". "Konst är förförelse, kanhända jordens yttersta, mest subtila, mest obetvingliga frestelse."

inte senhöstträdet men den vita björken anspelar på dessa meningar: "Ett träd är i senhöstens tid alldeles tydligt utdrivet ur paradiset. Men den vita björken – låt den åter stå upp."

inte den vita rörelsen men det svarta havet anspelar på meningarna "Inte den Vita rörelsen utan det Svarta Hav som Överbefälhavaren steg ned i efter att tre gånger ha kysst den ryska jorden" och "Inte frukta det första råa utkastet, nedklottrat med fruktlösa försök, inte heller det vita pappersarket – utan det egna: det självrådiga". Överbefälhavaren: General Pjotr Wrangel, den siste ledaren för den motrevolutionära, vita sidan i det ryska inbördeskriget 1918-1920.

inte bara bläck utan också eld anspelar på dessa formuleringar: "Av kärlek till våra levande själar brände" Gogol "sina Döda. På sitt eget samvetes eld. De första skrevs med bläck. De andra – i oss – med eld." (Nikolaj Gogol brände under en depression 1852 alla sina manus.)

Inte bara besatthet utan också ägande anspelar på vad Tsvetajeva skriver om skapandets villkor: "Innan man börjat – obsession, innan man slutat – possession."

inte bara död utan också odödlighet anspelar på meningen: "Emellertid räds naturen inte bara döden utan också odödligheten."

Slungar sig fjättrad ut anspelar på följande stycke: "Ombord på Odysseus skepp fanns varken hjälte eller poet. Hjälte är den som uthärdar också utan att vara fjättrad, den som uthärdar också utan vax i öronen; poet är den som, om än fjättrad, slungar sig ut, den som också med vax i öronen hör, det vill säga återigen slungar sig ut. Det enda som poeten sedan barnsben ej förstår är repets och vaxets halvmesyrer." Stycket anspelar på en episod i Odysséen 12 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus), där Odysseus binds vid masten för att kunna lyssna till sirenernas sång utan att lockas ner i havsdjupet, medan alla andra på skeppet stoppar vax i öronen för att inte höra sången.

Därna anspelar på denna dikt av en fyraårig pojke, citerad i Konsten i samvetets ljus: "Där bor den vita fågeln / Där går den bleka pojken / Vischeligen! Vischeligen! Vischeligen! / Jo, det finns – därna." I en kommentar står att "därna är barnjungfruns beteckning för någonting långt borta" och att dikten är ett exempel på en text – ofta skriven av kvinnor, barn och självlärda, ofta bevarad muntligt och med okänd författare – som ännu inte är konst men redan mer än konst.

Fåglarna under himmelen, liljorna på marken anspelar på Jesus bergspredikan i Matteusevangeliet.

inte orakel eller onda ormar men ammoniter anspelar på att man förr trodde att fossil av ammoniter kunde ge orakelsvar eller var människor som begått brott, förvandlats till ormar och sedan förstenats.

inte djävulsfingrar eller Guds blixtar men belemniter anspelar på att fossil av belemniter i äldre medicinsk litteratur ofta omnämns som djävulens fingrar eller Petrus fingrar och att man förr trodde att sådana fossil var förstenade blixtar som fallit från himlen vid häftiga åskväder.

Flodens offer: Offren för Floden i Gilgamesheposet och för syndafloden i Bibeln.

tjugotredje oktober 4004 före Kristus anspelar på den irländske ärkebiskopen James Usshers konstaterande 1650 att Gud hade skapat jorden natten till detta datum. Resultatet hade han fått genom att lägga samman hur många år ättlingarna till Adam hade levt. Han hade också använt sina kunskaper om den hebreiska kalendern och andra bibliska skrifter.

4004004004 före Kristus anspelar på att jordens ålder för närvarande beräknas till cirka 4,5 miljarder år. De hittills äldsta fossil man hittat är spår av encelligt liv i en 3,7 miljarder år gammal bergart.

ar-rafš är den lokala benämningen på sköldpaddsarten ifråga. Såvitt jag förstår har den inget svenskt namn. Lädersköldpaddor är ett släkte.

tvillingfloderna: Eufrat och Tigris. Sköldpaddsarten som lokalt kallas ar-rafš förekommer i avrinningsområdet av Eufrat och Tigris i södra Turkiet, Syrien, Iran och Irak.

Enki fångade Ninurta i ett hål och de två följande raderna anspelar på den sumeriska myten Ninurta och sköldpaddan, där ödestavlan, som styr mänsklighetens framtid, stulits från Enki av anzu-fågeln men vunnits tillbaka av hjälten Ninurta, som behåller tavlan istället för att lämna tillbaka den. Enki skapar då en sköldpadda, som griper tag i Ninurtas häl, gräver en grop och drar ner denne i den. Berättelsen är ofullständig, men ödestavlan lämnas antagligen tillbaka till Enki.

och bortom akrostikonens recton och palimpsester och de tio följande raderna: På dessa rader använder jag mig av boustrofedon. Med tanke på att spegelvänd text nog kan vara svårläst för somliga återger jag här raderna med de spegelvända raderna rättvända: och bortom akrostikonens recton och palimpsester / vänder hexameterns och pentameterns enkelhet / mot distikonens och kiasmens dubbelhet / och terzinens och tritagonistens trippelhet / mot bestiariumens och toposens analeps / och boustrofedonet proleptiskt / mot neologismernas interpolerade futurism / och perifrasens makaroniska hypotext / mot ekfrasernas katakres och semiotik / och zeugmans lakuner och emblem / mot telestikonens gradänger och verson

och bortom litofanins epitafier och singerier och de tio följande raderna: Med tanke på att spegelvänd text nog kan vara svårläst för somliga återger jag här raderna med de spegelvända raderna rättvända: och bortom litofanins epitafier och singerier / vänder trymåns hyenden och vepor / mot olifantens pikering och niellering / och monstransens opaka advers / mot dorsalens diafana revers / och boustrofedonet anamorfiskt / mot freskens fuktighet och seccons torrhet / och triptykens och assemblagets trippelhet / mot diptykens och collagets dubbelhet / och frottagets och skrafferingens enkelhet / mot gouachens opacitet och akvarellens transparens ...

Sumeriska "11".

Tavla XII

Och Herden drömmer oändlig och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 11.

Och Herden drömmer om honungens genljud och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 12.

skillrande lycka anspelar på att byssus sägs bringa lycka. När solen skiner på det lyser det som guld, annars är det mörkbrunt.

sylfidisk fruktbarhet anspelar på att byssus sägs ge fruktbarhet och är extremt lätt. Ett par handskar av byssus sägs ha fått plats i ett valnötsskal och ett par strumpor av byssus i en snusdosa.

hagoromotunna anspelar på hagoromoer (japanska "fjädermantlar"), som återfinns i japanska folksagor, exempelvis Sagan om bambuhuggaren om prinsessan Kaguya, som kommer från månen och får en hagoromo när hon återvänder dit.

älvfjädrar anspelar på världens tunnaste silkestyg: älvfjäderssilke (Fairy Feather silk), som görs av åtta deniers tjockt garn, alltså bara en sjättedel så tjockt som människohår, i Kawamata, ett av Japans mest kända centrum för sidenproduktion.

lerkrukerustik matka: En ordlek. Matka tillverkas av överblivet mullbärssilke utan att sericinet tas bort och har en mer ojämn och mindre glänsande yta än rent siden. Benämningen matka (hindi "lerkruka") syftar på kärlet det överblivna mullbärssilket lindas runt eller lagras i.

larvens domesticerade käftar anspelar på att domesticerade silkeslarver inte har vassa tänder och inte kan överleva i det vilda eftersom de vuxna fjärilarna inte kan flyga.

strimman av stjärnstoft anspelar på att alla grundämnen utom de allra lättaste (väte och helium) bildats i stjärnors inre eller exploderande stjärnor.

Faethons tårar: Bärnsten enligt en myt om Faethon, solguden Helios son, som av sin far ges lov att framföra solekipaget. Men Faethon kan inte tygla hästarna utan flyger för lågt, och världen bränns svårt. Zeus ingriper genom att slunga en blixt mot Faethon, som faller död ned i en flod. Tårarna från Faethons systrar, som sörjer sin bror vid flodstranden, förvandlas till bärnsten.

sju planeter anspelar på dessa idéer i The Life and the Doctrines of Paracelsus av Franz Hartmann (1887): "Om vi blandar sju metaller i rätt ordning och vid rätt tidpunkt får vi en metall som innehåller alla sjus goda egenskaper. En sådan blandning kallas elektron. [...] Elektron är antipatiskt mot alla onda influenser eftersom det dolt i ämnet finns himmelsk kraft och inflytande från alla sju planeterna. Därför användes det av egyptierna och kaldéerna och magerna i Persien mot onda andar."

gruvans brända dunkel anspelar på att antikens romare vid gruvdrift använde eld och vinäger för att spräcka sten.

solens systers bröllopslakan anspelar på en balbale där Utu i en dialog med sin syster Inanna lovar att skörda, röta, spinna, tvinna, varpa, väva och bleka linet till hennes bröllopslakan.

pentagrammens anspelar på att linblommor har fem kronblad.

herdens garn – kungamaktens prakt anspelar på dessa meningar i den sumeriska texten Diskussionen mellan Får och Säd om vilken av de två som är bäst för samhället: "Får stod i sin fårfålla och var fårfållornas mycket älskvärde herde. [...] Uttus alla trådar, kungamaktens prakt, tillhör mig."

fårfållans söta mjölk anspelar på dessa meningar i Diskussionen mellan Får och Säd: "Vid den tiden, på platsen där gudarna formades, i deras eget hem, på Den Heliga Kullen skapade de Får och Säd. Efter att ha samlat dem i den gudomliga bankettsalen åt Den Heliga Kullens Anuna-gudar av Fårs och Säds gåvor men blev inte tillfredsställda. Den Heliga Kullens Anuna-gudar drack av den söta mjölken från deras heliga fårfålla men blev inte tillfredsställda. För deras eget välbefinnande i den heliga fårfållan gav de dem till mänskligheten att livnära sig på."

In genom fönstret flyger passagerarna och de nio följande raderna: Ur Frusen tid, En liten utflykt i österled, "Höstsynestesier" (i Dikter 1993), "Emblema Authoris" (i Dikter 1994) samt "Vid dörren" och "Den hängda" (i Dikter 1999).

Midsommarnattens ömkansvärda spegelglas och de nio följande raderna: Ur En liten utflykt i västerled, En liten utflykt i Skymningslandet, Djup av fjärran längtan, Italienska bilder och andra samt Vid sina pålar.

Och Herden drömmer om stigens insegel och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 13.

Sumeriska "12".

Tavla XIII

Abūbu (akkadiska "översvämning, störtflod, våldsam ström") anspelar på Floden som de mesopotamiska gudarna dränkte nästan alla människor med. Se även Utnapishtim.

Den förstas: En ordlek. Kan syfta på den första individen i en släkt, en furste i allmänhet och Uruks furste Gilgamesh. Se även förste.

Drottning, vad känner du? och de 28 följande raderna: Min väldigt fria tolkning av delar av den sumeriska texten The lament for Urim. Framför allt har jag lagt till fler prästinnor för att få bättre balans mellan könen.

korpen betyder "spetshackan" – inte, som man kan förledas att tro med tanke på att ordet fågel återfinns i raden ovan, "en stor kråkfågel med kolsvart, metallglänsande fjäderdräkt" – även om den senare tolkningen förstås är fullt möjlig i sammanhanget, inte minst med tanke på att korpar länge förknippats med de döda eller förlorade själar eftersom de är asätare och vanliga på avrättningsplatser, slagfält och liknande. Redskapet korp har för övrigt fått sitt namn från att den liknar en korps näbb.

drömmarna om att en gud passerat förbi anspelar på Gilgamesheposet IV:20, IV:52, IV:92, IV:129 och IV:163, där Gilgamesh under färden till Cederskogen vaknar mitt i en dröm och undrar om en gud passerat förbi.

Må hur du levde inte glömmas och ditt namn besökas och de tio följande raderna: Min ganska fria tolkning av de tio sista raderna av den sumeriska texten An elegy on the death of Nawirtum (Elegy 2).

gröna ängar: Här finns en lucka i texten. Jag tycker det känns rimligt att fylla den med frasen "gröna ängar", men ett antal andra möjligheter finns förstås.

Den uthållige krigaren anspelar på Dante (latin "uthållig") Alighieri (tyska "förnäm" + "spjut", sammantaget ungefär "förnäm krigare"; 1265-1321).

den välsignade porten anspelar på Bice (latin "resenär") Portinari (latin "dörr", en benämning på yrket portvakt; 1266-1290), Dante Alighieris stora kärlek, som han kallade Beatrice och som är en av huvudpersonerna i Den gudomliga komedin (1321). Namnet Beatrice var vanligt bland tidiga kristna och associerades med ordet beatus (latin "välsignad"). En portinari tjänade vanligen en högreståndsperson, exempelvis en prins, prinsessa, hertig eller hertiginna.

Guds vän anspelar på Teofilo (grekiska "guds vän"), en pseudonym för Giordano Bruno, som skrev Askonsdagsmåltiden (1584) och hävdade att universum är oändligt och består av ett oräkneligt antal världar, där varken solen eller jorden är medelpunkten.

stiger ner anspelar på Giordano (hebreiska "stiga ner, flyta ner", syftande på floden Jordan).

inte skyddad från världen / men världens skydd anspelar på Bruno (germanska "skydd" eller "brun").

Vågen anspelar på den kinesiske målaren Wu Tao-tzu (cirka 689 - cirka 758). Kinesiska tāo betyder "stora vågor".

Vågen klappar i händerna / och förenas med väggen anspelar på det första stycket i Myten om Wu Tao-tzu av Sven Lindqvist (1967): "Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag under Tangdynastin och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter."

Guds gåva, den älskade vännen anspelar på Jonathan (hebreiska "Jahve har gett") Livingston (anglosaxiska "Leofwines boplats") Seagull, huvudkaraktären i Richard Bachs bok med samma namn (1972). Namnet Leofwine betyder "älskad vän".

det bruna berget anspelar på ett annat möjligt ursprung till Livingston: namnet Duinnshleibhe (irländska "brunt berg").

Två testiklar får vara vittnen anspelar på meningen "Ut essent duo testes" i den första dialogen i Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno (1584). De tre första orden betyder "För att det ska finnas", det fjärde ordet antingen "vittnen" eller "testiklar".

den mystiska dialogen: I den första dialogen i Askonsdagsmåltiden konstaterar Teofilo att två är ett mystiskt tal och argumenterar för det genom att redovisa ett antal mer eller mindre välvalda exempel på mystiska par. En dialog är ju ett samtal mellan två personer och således mystisk.

trilog, tetralog eller i värsta fall teralog: Begreppen trilog ("samtal mellan tre personer"), tetralog ("samtal mellan fyra personer") och – åtminstone enligt en läsart – teralog ("samtal mellan en biljon personer") nämns alla i den första dialogen av Askonsdagsmåltiden.

Vilse i dunklet i skogen, i dyn anspelar på de tre första raderna i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321), där berättaren gått vilse i en dunkel skog, och en episod i den andra dialogen i Askonsdagsmåltiden, där Nolano, en pseudonym för Giordano Bruno, och hans sällskap får ta sig igenom ett område med dy när de är på väg till en middag där Nolano ska träffa meningsmotståndare och försvara sina teser om universum.

blod i strupen anspelar på att Den gudomliga komedin börjar på skärtorsdagen, då nattvarden enligt Bibeln instiftades.

aska på pannan anspelar på att Askonsdagsmåltiden äger rum på just askonsdagen, den första dagen i fastetiden då katoliker som ett botgöringstecken beströr sig med aska, exempelvis på pannan.

gruvarbetaren anspelar på Mikołaj Kopernik (benämning på yrket gruvarbetare i koppargruva eller arbetare på kopparsmältverk; 1473-1543), mest känd under sitt latinska namn Nikolaus Kopernikus, vars världssystem med solen i centrum omkretsad av planeterna gradvis utvecklades och ersatte Ptolemaios världssystem.

krigaren anspelar på Wu Tao-tzu. Kinesiska wǔ betyder "militärisk, krigisk".

lejonstenen anspelar på ett annat möjligt ursprung till namnet Livingston: det judiska efternamnet Lowenstein, som betyder just "lejonsten".

Efteråt är det värst överallt och de fjorton följande raderna anspelar på Tysk höst av Stig Dagerman, som består av artiklar från en resa i Tyskland 1946.

de vackraste ruinerna: Stig Dagermans benämning på de tyska antifascisterna.

mörkrets och ljusets griffeltavlor anspelar på "hur griffeltavlor är spikade för fönstren för att utestänga kylan, men hur dessa samtidigt utestänger ljuset så att man måste ha en lampa brinnande hela dan" i en källare där tyskar bor.

Sumeriska "13".

Tavla XIV

Och Herden drömmer om grindens pil och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 14.

Och Herden drömmer om strandens byte och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 15.

rötterna: Näsrötterna.

vingarna: Näsvingarna.

vestibulerna: De nasala vestibulerna.

musslorna: Öronmusslorna.

gångarna: Hörselgångarna.

skaften: Hammarskaften.

huvudena: Hammarhuvudena.

hudarna: Förhudarna.

strängarna: Sädessträngarna.

ledarna: Sädesledarna.

kärnorna: Cellkärnorna.

hudarna: Se klitorishuva.

trumpeterna: Örontrumpeterna.

snäckorna: Hörselsnäckorna.

linolsyrans och de tre följande raderna: De sju bästa källorna för alfalinolensyra och linolsyra, de två essentiella fettsyrorna.

fenylalaninets och histidinets och de fyra följande raderna: Tio olika essentiella aminosyror.

glukosens och fruktosens och de två följande raderna: Sex olika kolhydrater.

retinolets och kolekalciferolets och de fem följande raderna: Tolv olika vitaminer (A, D, E, C, B1, B2, B3, B5, B6, B7, B9 och B12).

syrets och kolets och de nio följande raderna: Tjugo olika grundämnen som människans kropp består av.

leptonernas och antileptonernas och de tre följande raderna: Åtta olika elementarpartiklar.

demonen som stulit hans kropp anspelar på Gilgamesheposet XI:239: "Tjuven har tagit min kropp." Det akkadiska ord som översatts "har tagit" används om magi, demoner och sjukdom. Att tjuven är en demon är alltså en rimlig tolkning.

Och Herden drömmer om livmodern och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 16.

Sumeriska "14".

Tavla XV

Skenet syftar på melammû (akkadiska "skrämmande strålglans, aura") och skräcken på pulḫu (akkadiska"skräck"). Melammû betecknar ett tänkt ljusfenomen som fungerar som tecken på härskarmakt, medan pulḫu är en inneboende egenskap hos gudar och furstar. De två begreppen är centrala i den mesopotamiska beskrivningen av härskarmakt.

moderhav: Tiamat.

jord: Kišar.

faderhav: Apsu.

himmel: Anšar.

våg: agû (akkadiska "våg, översvämning; vrede, ilska"). Vågor tycks ha varit viktiga i den mesopotamiska mytologin, inte minst som vapen.

vind: šāru (akkadiska "vind, andetag, luft; riktning, sida, kardinalpunkt"). Vindar tycks ha varit viktiga i den mesopotamiska mytologin, inte minst som vapen.

månen: Nanna.

trumma och lyra spelades i det forna Sumer. Andra instrument som spelades där och då var harpa, luta och flöjt.

betesmarken: Sumeriska edin.

solen: Utu.

fårfållan: Akkadiska supūru.

Herden har nötta sandaler med blankslitna sulor och de två följande raderna anspelar på att jag när jag sommaren 2011 vandrade uppför och nerför de hala och såvitt jag förstår urgamla trapporna i Hasankeyf precis som mitt alter ego hade nötta sandaler med blankslitna sulor och därmed svårt att få fotfäste.

trädgården anspelar dels på de trädgårdar som nämns som delar av Uruk i Gilgamesheposet I:20 och XI:319, dels på parken vid Hasankeyf Hasbahçe Guesthouse med lummiga träd.

leran anspelar dels på de lergropar som nämns som delar av Uruk i Gilgamesheposet I:20 och XI:319, dels på det fuktiga slam som fanns på Tigris strand i Hasankeyf när jag var där 2011.

Det finns ingen rikedom högre än anspelar på Tirikkural 32 av Tiruvalluval (cirka 300): "Det finns ingen rikedom högre än dygden. Det gives ingen olycka värre än att glömma den."

månens hemlighet är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

Stjärnornas tröst är titeln på en dikt i Gömda land av Karin Boye (1924).

är mer värd än all världens härlighet anspelar på Tirikkural 102: "En hjälp i nödens stund, även om den är liten, är mer värd än all världens härlighet."

Anagram för blinda är titeln på en dikt i Vimpelstaden av Ann Jäderlund (1985).

bedrar var och en anspelar på Tirikkural 366: "Den vises plikt är att skydda sig mot begäret, som bedrar var och en."

Världen kretsar kring anspelar på Tirikkural 874: "Världen kretsar kring den storsinte som förmår att vända hat till vänskap."

jungfruns död är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

Vattnet renar kroppen. Sanningen renar själen: Tirikkural 298.

Med dödens smärta slutar anspelar på Tirikkural 792: "Med dödens smärta slutar den vänskap som ej ingås efter noggrann prövning."

frestelsens nocturne är titeln på en dikt i Skriet och tystnaden av Werner Aspenström (1946).

Poetiskt ståndskall är titeln på en dikt i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

blir ett frö i himmelens åker anspelar på Tirikkural 24: "Den som styr sina fem sinnen i visdomens ledband blir ett frö i himmelens åker."

Sann kunskap är anspelar på Tirikkural 355: "Sann kunskap är att skåda sanningen i tingen av vad slag de vara må."

i konventionernas skogar är titeln på en dikt i Färjesång av Gunnar Ekelöf (1941).

Långt ljuvare än gudars föda är anspelar på Tirikkural 64: "Långt ljuvare än gudars föda är den grynvälling som kladdas runt av egna barns små händer."

känslans dagg är titeln på en dikt i Cikada av Harry Martinson (1953).

Skuggfågelns väntan ropar i gräset och de tre följande raderna anspelar på Vidunderlig tröst av eld.

Under marken ligger bilden, ren och sönderslagen anspelar på den femte dikten i Endura av Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault (2002).

Ordets sköra möjlighet bestämmer dagen och de tre följande raderna anspelar på Vidunderlig tröst av eld.

En stads sånger är anspelar på det sumeriska ordspråket "En stads sånger är dess spådomar".

fromma önskningar är titeln på en dikt i Jag bor i Sverige av Sonja Åkesson (1966).

Elementarandar är titeln på en dikt i Gömda land av Karin Boye (1924).

kan inte undvika korvéarbete anspelar på det sumeriska ordspråket "En friboren man kan inte undvika korvéarbete".

Hunden slickar sin skrynkliga penis med anspelar på det sumeriska ordspråket "Hunden slickar sin skrynkliga penis med tungan".

Venus Milo är titeln på en dikt i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

Feens slott är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

är sannerligen lapis lazuli! anspelar på det sumeriska ordspråket "Det som genomborrats är sannerligen lapis lazuli".

Ödet är en rasande storm som blåser över landet är ett sumeriskt ordspråk.

Lycka finns i anspelar på det sumeriska ordspråket "Lycka finns i organisation och visdom".

dessa blanka vatten är titeln på en dikt i Opus incertum av Gunnar Ekelöf (1959).

Den fattige måste alltid planera för anspelar på det sumeriska ordspråket "Den fattige måste alltid planera för sin nästa måltid".

kall pastoral är titeln på en dikt i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

Den döende matrosen är titeln på en dikt i Cikada av Harry Martinson (1953).

kan inte undvika ödemarken anspelar på det sumeriska ordspråket "Palatset kan inte undvika ödemarken".

Palatset är en väldig flod, dess inre anspelar på det sumeriska ordspråket "Palatset är en väldig flod, dess inre en stångande tjur".

sirenernas kust är titeln på en dikt i Strountes av Gunnar Ekelöf (1955).

Förhängets maskros ser mimosans väg och de tre följande raderna anspelar på Bakom ryggens regnbågsbro.

Imman från vår åtrå skymmer det vi ser anspelar på "Drömmen om den stora tärningen av is" i Ty av Werner Aspenström (1993).

Skrudens hemliga vikar andas eklektiskt och de tre följande raderna anspelar på Bakom ryggens regnbågsbro.

Den som vill ljuga bör ha anspelar på ordspråket "Den som vill ljuga, bör hafva godt minne" i Den svenska ordspråksboken (1865).

en scen i munnen är titeln på en dikt i Vimpelstaden av Ann Jäderlund (1985).

Fula skinn kan skylas under anspelar på ordspråket "Fula skinn kunna skylas under vackra klutar" i Den svenska ordspråksboken.

världens hjärta är titeln på en dikt i Härdarna av Karin Boye (1927).

Blixten slår gärna ner i anspelar på ordspråket "Blixten slår gerna ned i höga torn" i Den svenska ordspråksboken.

den speglande brunnen är titeln på en dikt i Dikter av Edith Södergran (1916).

Vanitasstilleben är titeln på en dikt i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

gör tomt hus anspelar på ordspråket "Sus och dus gör tomt hus" i Den svenska ordspråksboken.

Den som följer hopen har många stallbröder är ett ordspråk i Den svenska ordspråksboken.

Jaga och intet få gör anspelar på ordspråket "Jaga och intet få gör jägaren trög" i Den svenska ordspråksboken.

utpinad väg är titeln på en dikt i Roende av Folke Dahlberg (1956).

Minnesbilder är titeln på en dikt i En natt i Otočac av Gunnar Ekelöf (1961).

flyger gärna tillsammans anspelar på ordspråket "Lika fåglar flyga gerna tillsammans" i Den svenska ordspråksboken.

Flickan i spegeln är titeln på en dikt i Hundarna av Werner Aspenström (1954).

gör ingen regel anspelar på ordspråket "Ett exempel gör ingen regel" i Den svenska ordspråksboken.

Minnets vålnad är titeln på en dikt i Vagnen av Harry Martinson (1960).

vill över där gärdesgården är lägst anspelar på ordspråket "Alla vilja öfver der gärdesgården är lägst" i Den svenska ordspråksboken.

drömmen om tjuren som gripit hans hand anspelar på Gilgamesheposet IV:166-172, där en dröm Gilgamesh har under färden till Cederskogen beskrivs. Enkidu säger att tjuren är "väktaren Shamash, / som tar oss i handen i nödens stund".

över tiden vakar växterna anspelar på Carl von Linnés blomsterur, som bygger på det faktum att det finns växtarter som öppnar och / eller stänger sina blommor vid olika tider på dygnet. Linné kallar fenomenet växternas vakthållning.

slut på Herden anspelar på den sista meningen i Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953). Det är dessutom den sista mening jag skrev i den första versionen av Han som såg Källan utan luckor i texten, som publicerades på min webbplats mkforlag.com 23 november 2021; jag gjorde senare några enstaka ändringar.

rödmire, revfibbla öppnar enligt Linné sina blommor klockan 9.

de stora gudarna ... din död ... trogna vänner ... och de fyra följande raderna anspelar på början av tavla VII i Gilgamesheposet, början av sång VII i Aeneiden av Vergilius (19 före Kristus), början av sång 20 i Nibelungensången (troligen cirka 1200), början av den fjärde dagen i Guds Werk och Hwila av Haquin Spegel (1685) samt början av sång 52 i Aniara: En revy om människan i tid och rum av Harry Martinson (1956).

rödnarv, sprötmalva öppnar enligt Linné sina blommor klockan 10.

representerar den våglängd tanke har och kan förslagsvis utläsas "tanke, tanke, tanke, tanke, tanke".

representerar den våglängd skönhet har och kan förslagsvis utläsas "skönhet, skönhet, skönhet, skönhet, skönhet".

representerar den våglängd anden har, alltså ingen, och kan förslagsvis utläsas "ande, ande, ande, ande, ande".

näckros, isört stänger enligt Linné sina blommor strax efter klockan 17 respektive strax före klockan 16.

silvervirvlar ... min svåra resa ... låghet ... och de fyra följande raderna anspelar på körpartiet mitt i Ifigenia i Aulis av Euripides (cirka 404 före Kristus), mitten av Spelet om Envar (troligen 1400-talet), början av den tredje akten i The Tempest av William Shakespeare (1611), början av den andra akten i Flugorna av Jean-Paul Sartre (1942) och början av den andra akten i I väntan på Godot av Samuel Beckett (1953).

flockfibbla, grådådra stänger enligt Linné sina blommor strax efter klockan 17 respektive strax efter klockan 16.

kval av fasor ... en segerkrans ... ytlig lockelse ... och de fyra följande raderna anspelar på rad 174-201 i Verk och dagar av Hesiodos (slutet av 700-talet före Kristus), Johannes uppenbarelse 6, kapitel 2 i sång 12 i Śrīmad-Bhāgavatam (troligen 800-1000), mitten av "Völvans spådom" (troligen 800-1000) och De sista tre minuterna av Paul Davies (1994).

Sumeriska "15".

Tavla XVI

Och Herden drömmer om eldens kläder och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 17.

Och Herden drömmer om bördans måne och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 18.

varit förtvivlad när han skulle dö anspelar på en sumerisk text om Gilgameshs död, där den döende härskaren jämrar sig och gråter.

enūma eliš lā nabû šamāmū och den följande raden: De två första raderna i Enuma elish.

När där uppe himlen inte benämnts och den följande raden: Min översättning av de två första raderna i Enuma elish.

Ey reqîb her mawe qewmî kurd ziman och den följande raden: De två första raderna i den kurdiska nationalsången, skriven 1938 av den revolutionäre poeten Yunis Rauf under namnet Dildar. Den skrevs ursprungligen på den kurdiska dialekten sorani, som jag därför valt att använda, men har senare översatts till andra kurdiska dialekter och andra språk. Den började användas som nationalsång av kurderna strax efter att den skrivits.

Hallå, vakt, kurderna och kurdiskan finns kvar och den följande raden: Mitt försök till översättning av de två första raderna i den kurdiska nationalsången. Jag har tyvärr inte hittat någon användbar ordbok mellan sorani och svenska, engelska eller möjligen tyska utan fått utgå från de översättningar till svenska och engelska jag hittat.

Speglar, äpplen, groddar och målade ägg anspelar på några av zoroastrismens gudomliga element på det ursprungliga persiska nyårsbordet. Dessutom fanns ett stearinljus, rosenvatten och guldfiskar. En spegel symboliserade himlen, ett äpple jorden, groddarna växtligheten, de målade äggen människan och fruktbarheten, stearinljuset elden, rosenvattnet vattnet och guldfiskarna djuren.

Gudarna tar makten och Härskaren gråter anspelar på att härskaren under det forna babyloniska nyårsfirandet fick lägga ner sina vapen, sin krona och sin spira inför en avbild av Marduk och tillkännage att han inte syndat, varpå han av översteprästen blev slagen så hårt i ansiktet att han grät. Efter att ha bett om och fått förlåtelse fick härskaren tillbaka sina insignier och ett orakel för det kommande året.

Den vita tjuren offras anspelar på att på kvällen samma dag som härskaren blivit slagen i ansiktet och gråtit offrade han och översteprästen en vit tjur. Innebörden sägs vara okänd. En uppgift säger dock att härskaren och översteprästen under offrandet sjöng: "Gudomliga Tjur, glänsande ljus som lyser upp mörkret." Den uppgiften tar jag fasta på eftersom den passar bra ihop med resten av raden.

Hoppets eldar brinner anspelar på att under nowruz tänds eldar som symboler för att den mörka delen av året är slut och den ljusa börjar. Det är tradition att hoppa över dessa eldar.

Ögonen tycks bliga oavlåtligt och de sju följande raderna anspelar på Barabbas av Pär Lagerkvist (1950).

Dubbelstegens ofullbordade hällar och de sju följande raderna anspelar på Resebrev av Egeria (381-384).

Blomsterträdens inmurade gräskudde och de sju följande raderna anspelar på En färd i det inre av landet av Bashō (1689).

Blomsterträdens inmurade anspelar på en berättelse om Solgudinnans barnbarn, som inte kan tro att han gjort den vackra Blomsterträdens Prinsessa gravid under den enda natt de tillbringat tillsammans. Vredgad murar hon in sig i en kammare, som hon sätter eld på, fast övertygad om att de barn hon föder ska klara sig oskadda om de är av gudomligt ursprung, vilket de alla tre också gör.

gräskudde: En i japansk litteratur vanlig metafor för resande.

ängsnejlikornas dubbla smekningar anspelar på haikun "Namnet Kasane – / en dubbel ängsnejlika / för det tanken till", skriven apropå ett möte med två barn, det ena en söt liten flicka vid namn Kasane, som betyder "skikt" och kan föra tankarna till blommor med dubbla skikt av kronblad. Det ord som står för "dubbel" i dikten består av två tecken, varav det ena även har uttalet kasane. Ängsnejlika heter på japanska nadeshiko, och ett ord med samma uttal men skrivet med andra tecken kan betyda barn som klappas eller smeks. Det är vanligt i japansk poesi att en söt liten flicka liknas vid en ängsnejlika.

Sommarens instängda vattenfall anspelar på haikun "För en liten stund / instängd i vattenfallet – / sommarens början", skriven apropå ett vattenfall Bashō sett på ett berg. Bakom vattenfallet fanns en grotta det gick att gömma sig i. Haikun påminner om zenmunkarnas sed att från och med den sextonde dagen i den fjärde månaden stänga in sig i ett rum för att recitera och kopiera sutror under 90 dagar.

Irisblommornas mörkblå huggormar anspelar på haikun "Blommande iris / knuten kring mina fötter / med stråskornas band", skriven apropå att Bashō som avskedsgåva fått två par stråsandaler med mörkt blåfärgade band. Dikten anspelar på irisdagen, då man smyckar taken med irisblommor som skydd mot onda andar. Det praktiska syftet med de blåa banden kan ha varit att skrämma bort huggormar, som sägs ogilla blått.

lapis lazuli är en av buddismens sju skatter. De andra skatterna är guld, silver, kristall, pärlemor, korall och agat.

Väverskan och herden anspelar på en kinesisk legend om herden Kengyo (stjärnan Altair) och väverskan Shokujo (stjärnan Vega), ett älskande par som befinner sig på varsin sida om Vintergatan och bara kan träffas en gång om året: den sjunde dagen i den sjunde månaden, då tanabata (stjärnfesten) firas.

kvällsansikte anspelar på en växt med det japanska namnet yugao ("kvällsansikte"), en sorts kurbits med vackra vita blommor som öppnar sig på kvällen.

Han Som Vågade Språnget anspelar på en legend om ursprunget till platsnamnet Hasankeyf. Hasan, en dödsdömd fånge som var inspärrad i en fästning högt ovanför Tigris, bad om och tilläts att en sista gång få rida sin häst på borggården. Hasan hoppade över fästningens mur och ner i Tigris. Hästen dog, men Hasan överlevde och kunde fly. De förvånade åskådarna utropade: "Hasan, keyf?" ("Hasan, hur?"). Sedan dess har fästningen kallats Hasankeyf.

Bortom beslutets orubbliga bågsträng och de sju följande raderna anspelar på Siddhartha av Hermann Hesse (1922).

Sumeriska "16".

Tavla XVII

Underjordens väldiga lejon anspelar på att ett möjligt ursprung till namnet Ariel är arallû, det akkadiska namnet på underjorden, ett annat ari-el (hebreiska "väldigt lejon").

Stenen med sköna tecken är bortskänkt / kopian ännu dold i hålan anspelar på en sten med arameisk text som funnits i ett litet hålrum i en vägg i Sankt Aho-klostret, grundat cirka 575-600, några mil söder om Hasankeyf i sydöstra Turkiet. I början av 1900-talet skänktes stenen till en europeisk kvinna som ville ha den. En kopia med samma text gjordes och placerades i hålrummet.

i benet reliken anspelar på att Sankt Aho under en resa till Jerusalem och Konstantinopel smugglade med sig en bit av Kristus kors genom att gömma den i ett snitt i sitt ben. Stölden sägs ha godkänts av Gud genom att såret läkte. Reliken placerades på okänd plats, och Sankt Aho-klostrets huvudkyrka byggdes över den.

Hopkurad i Celia och de 35 följande raderna anspelar på Through the Looking-Glass and What Alice Found There av Lewis Carroll (1871).

Celia: Anagram av Alice.

Sumeriska "17".

Tavla XVIII

Och Herden drömmer om ögonens remmar och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 19.

Och Herden drömmer om att finna och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 20.

Och Herden drömmer om vila och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 21.

Skuggornas farkost vandrar och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 1-3.

Snarlik misstänker tavlan och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 4-6.

Jag är nattens kanter och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 7-9.

Som fatalismens förvandlade hud och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 10-12.

Och vandrar grubblande och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 13-15.

Månens ögon. Solens hår och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 16-18.

Världens alluderande och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 19-21.

Sumeriska "18".

Tavla XIX

höjda händer: Orantställning.

        Fem sumeriska piktogram. En tolkning på svenska finns sexton rader längre ner.

         Gilgamesheposet IV:253. En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

Medio flumine quaeris aquam: Ur "Första boken" 9:16 i Elegier av Sextus Propertius (cirka 28 före Kristus). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

der liehte mane vor den sternen: Ur Niebelungensången 283:1 (cirka 1200). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

于 以 采 蘩 于 沼 于 沚 Ur 13. "Offret" i Sångernas bok, en antologi med 305 gamla kinesiska dikter, som troligen skrevs mellan cirka 900 och 500 före Kristus. En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

स्थानं  निधानं  बीजमव्ययम् Ur Bhagavad-gita 9:18 (300-talet före Kristus). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

där virvlarna tätnar och skimrande bubblorna: Ur "caput I" i Christinalegender av Gösta Oswald (1946).

brytande havsvåg, roseneld och snö: Ur "Arioso" i Sviter av Erik Lindegren (1947), som Gösta Oswald anspelar på i "caput I" i Christinalegender.

Mißtröst och Tröst i hoop och uthan någon roo: Ur dikt 71 i Venerid av Skogekär Bergbo (1680). Raden finns på modern svenska sexton rader längre ner.

a en bulstær ok vnþir ena bleo: Ur paragraf 2 i flock 9 i giftermålsbalken i Äldre västgötalagen (cirka 1280). Raden finns på modern svenska sexton rader längre ner.

wirft poetische Perlen an den Strand: Ur "Ordspråksboken" i Väst-östlig divan av Johann Wolfgang von Goethe (1819). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

déchirent leur suaire en étirant leurs doigts: Ur "Fyrarna" i Det ondas blommor av Charles Baudelaire (1857). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

War is peace. Freedom is slavery. Ignorance is strength: Slogan för Partiet i 1984 av George Orwell (1949). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

        Fyra internetikoner och ett sumeriskt piktogram (det tredje tecknet). En tolkning på svenska finns sexton rader längre ner.

under rosen: Sub rosa (latin "i hemlighet, i förtroende") syftande på en romersk sed att under gästabud hänga upp en ros som tecken på tystnad.

godhet, sanning, ondska anspelar på Gatha-sångerna av Zarathustra (cirka 1200 före Kristus).

riter, undervisning, ädelhet anspelar på Konfucius samtal, nedtecknade av följeslagare till Konfucius (551-479 före Kristus).

benämningar, begär, begränsningar anspelar på Daodejing av Lao Zi (slutet av 400-talet före Kristus).

individualism, observation, empiri anspelar på alla skrifter av Aristoteles (384-322 före Kristus).

kollektivism, observation, spekulation anspelar på alla skrifter av Platon (428-348 före Kristus).

list, kärlek, blygsamhet anspelar på Om prästämbetet av Johannes Chrysostomos (troligen cirka 390).

pi, trappa, theta anspelar på Filosofins tröst av Boethius (524).

barmhärtighet, kvarlevor, ånger anspelar på Arcana Caelestia (latin "Himmelska Arcana") med underrubriken Den inre andliga meningen i Första och Andra Moseboken av Emanuel Swedenborg (1749-1756).

tid, rum, kausalitet anspelar på Världen som vilja och föreställning av Arthur Schopenhauer (1819).

sexualdrift, omedvetenhet, felhandlingar anspelar på fyra föreläsningar om felhandlingar av Sigmund Freud, hållna i Wien 1915.

variation, kamp, urval anspelar på Origin of the Species av Charles Darwin (1859).

hud, hjärta, hav anspelar på The Prophet av Kahlil Gibran (1923).

proletariat, bourgeoisie, demokrati anspelar på Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels (1848).

frukostflock, fjärran klippor, väldig bergsvind anspelar på Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach (1972).

Sumeriska "19". Tecknet är blått för att visa på att Herdens inre oro getts namn och att han därmed är mer intellektuell, mer andlig, mer blå som himlen. Av samma skäl är de sumeriska siffrorna sist på tavla XX och XXI samt det akkadiska tecknet sist i epilogen blåa.

Tavla XX

innan sanden fått namn anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

de lägre kretsarna anspelar på helvetets lägsta kretsar i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321).

innan leran benämnts, innan död säv tvinnats, innan gudar formats, innan öden bestämts och innan namn blev givna anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

Kroppen, dagen, livet står tillbaka och de åtta följande raderna anspelar på all skönlitteratur i Samlade skrifter I (2023) genom att orden på dessa rader är några av de allra vanligaste i denna skönlitteratur.

innan vattnen bräckts anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

Sumeriska "20".

Tavla XXI

bron. / Den nya: Den 1 001 meter långa Hasankeyf 2-bron, som invigdes 2021 och är Turkiets längsta bro.

mörkrets kakor anspelar på en ordlek i Gilgamesheposet XI:46-47 (se Utnapishtim).

Han är som innan gudarna befriats och kluvits och de 64 följande raderna anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish. Ordningen är omvänt kronologisk, alltså motsatt den i Enuma elish.

kluvits anspelar på att Marduk, som utnämnts till den nye högste guden när andra gudar misslyckats med att besegra Tiamat, som anfallit dem som hämnd för att de dödat hennes make Apsu, delar upp gudarna i två grupper, kanske himmelska och jordiska gudar, kanske Anuna- och Igigi-gudar.

den nye högste guden: Marduk.

moderhavet: Tiamat.

fadern, himlens horisont: Anšar.

den dubbelt gudomlige: Marduk, som av sin farfar Anu görs dubbelt gudomlig.

kalenderns kraftfulla tjurgud: Anu.

renandets visa besvärjare: Ea.

unge Utu: Marduk, vars namn skrivs med logogrammet AMAR.UTU ("unge Utu").

besvärjaren: Ea.

vattnet: Apsu.

faderhavet: Apsu.

det salta och det söta vattnet: Tiamat och Apsu.

muntra, larmande sång: "Översättningen 'sång' är inte helt säker, men ordet betecknar utan tvekan någon form av ljudlig glädjeyttring", skriver Ola Wikander i en kommentar till sin översättning av Enuma elish.

himlens horisont och jordens: Anšar och Kišar.

tvillingormarna sand och lera: Tvillinggudarna Lahmu och Lahamu, de första gudar som skapas. Vanligtvis representerar de sand, lera och annat material som transporteras av rinnande vatten och avsätts som sediment, men i somliga texter är de ormar.

död säv tvinnats till torr mark, / till gudarnas nattliga kammare anspelar på Enuma elish I:6, som i Ola Wikanders översättning lyder: "hade inga betesmarker samlats, inga stråbäddar fanns". "Idén som framställs är att torra marken framträder genom att döda strån 'samlas' och tvinnas ihop för att ge upphov till torra land", skriver Ola Wikander i en kommentar. Det akkadiska ord som översatts med "betesmarker" (gipāru) kan också översättas med "kultgemaken" och avser egentligen det främsta rummet i den mörka kammare i ett tempel där guden ansågs tillbringa natten men kan också ursprungligen ha avsett byggnadsmaterialet säv. Det akkadiska ord som översatts med "stråbäddar" (ṣuṣû) kan också översättas med "sävhydda", "säv" och "träsk", där säv växer, men avser sannolikt den äldsta typen av kultbyggnad. Innebörden blir då att ingen typ av kultbyggnad ännu hade byggts.

gudarna formats i det bräckta vattnet: Se Apsu och Tiamat.

det salta och det söta vattnet blandats: Se Apsu och Tiamat.

Sumeriska "21".

Epilog

Akkadiska mû ("vatten"). Symboliserar dels dammen som 2020 dränkte stora delar av Hasankeyf, dels läsarna av Han som såg Källan.