Mats Kristiansson
Han som såg Källan

© Mats Kristiansson 2021

Kommentarer till Han som såg Källan finns längst ner på den här sidan.

Förklaringar av ett antal mindre vanliga ord samt ett antal andra ord i mina skönlitterära texter finns här: Ordförklaringar.

Han som såg Källan finns i Samlade skrifter I: Lyrik, epik och dramatik 1972-2022.


Prolog

Han som såg Källan, en apsu djupare
än den han såg som Uruks furste,
blev ett träd gudomligare
än det han var som Uruks furste.
Den nye Herden vilar
inte kilad fast på mörk lapis lazuli
men mörk på ljusa ark.
Öppna arken. Skåda hemligheten.
Dold som en tvilling i moderlivet
innan denne skilts från sin bror
underhöll den trädets inre oro,
lydig som en spegelbild,
när han som vaken och i drömmen
var stark som Livets Apsu
och svag som Dödens Edin,
när han som vaken och i drömmen
driftig och gudomlig segrade
och mänsklig, tvehågsen förlorade,
när han som vaken och i drömmen
yster som en tjurkalv stred
mot högre makter och mot lägre,
när han som vaken och i drömmen
dyster som en oxe kuvats
av lägre makter och av högre,
när han som vaken och i drömmen
delade bädd med varje brud
men ratade Bakdörrens sköte,
när han som vaken och i drömmen
var fållans ärkebagge,
överlägsen alla andra kungar,
men också nyfött lamm i samma fålla,
underlägsen alla andra trälar.
Sīn-leqi-unninni: Sīn, hör min bön:
Min måne, återspegla ljuset
från solarna mannen av lera slungat ut
i nagbus eviga gränslöshet.
Han är inte längre dold i Tystnaden
men synlig på Stäppen.

Kilskrift: Måne.

Tavla I

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas brädor
är sedan länge åter mylla,
sedan länge åter fibrer, ringar.
Han lyssnar åter till floden.
Inte hemligheten som tog liv
men olikheten som ger liv och liv igen.
Bruset är svagt som en fontanell,
dämpat som en döendes andning.
Herden har blåsor på båda stortårna
och förhårdnader på båda lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vandrat.
Hans ben vill böja sig
lika villigt som en åsnas tjuder.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han vilar sina ben,
masserar sina fötter.
Bruset blir lite starkare
men är fortfarande svagt.
Herden vet inte detta.
Han förmår inte längre uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre oro.
Men så minns han plötsligt åter
livets doft, dödens lejon.
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Herden släpper nästan åter
denna aning, denna il.
Men så hejdar han sig.
Aningen doftar som livet!
Är den ännu en hemlighet?
En taggig växt i hans brunn,
som dittills dold för hans längtan
nu blivit hög som hans sorg?
Förundrad känner Herden
hur aningen, ilen liksom stannar upp,
liksom lyssnar och vill tala.
Kan denna aning, denna il
vara en annan vilja?
Herden tvivlar ännu,
men sorgen är ännu så stor
att han vågar tänka
att om denna aning är en annan vilja
har den kanske andra svar
om vad som varit, vad som kommer,
kanske till och med om det han sökte
bortom Tvillingberget.
Är det så vill han inte
förlora även denna hemlighet
till en annan orm.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i blodet finner
en vilja som inte är hans.
Och den första säger:
"Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar.
Bakom borgens väggar,
under saffransmanteln ruvar skulden,
bortom purpurmattan ödet.
Ack, om inte ...
Förmäten, blind, förvirrad,
fångad av skändliga krav
kan även den mildaste furste
bli som en rasande fluga,
den röda daggen grumlas
av pendlande dubbelyxor,
bägaren, fylld med åtrå och sång,
tömmas av fruktan och hugg,
den vänstra handen bli den högras like,
den högra blott förruttnad aska.
Ack, om inte ...
Saffransmanteln. Svept över timmarna,
klippor av sand, stränder av djup,
det yttersta offret, det innersta sveket,
klepsydrans droppar, timmarna, timmarna!
Ack, om inte ...
Purpurmattan. Svept över strimmorna,
huden mot blodet, lädret mot jorden,
blygsam feghet, framfusigt mod,
snäckskalets låga, strimmorna, strimmorna.
Ack, om inte ...
Skuggorna. Svepta över gåtorna,
masken i nätet, slutet i sumpen,
stingande etter, den glödande etern,
gråterskans tårar, drömmarna, drömmarna.
Ack, om inte ...
Dag. Solarna blöder. Skuggorna skimrar.
Framför borgens lejon, monoliter
bleknar skulden, ödet.
Ack, om inte ...
Utstött, vaksam, förrådd,
stungen av rimliga krav
kan även den grymmaste furste
bli en bro av eld över virvlande vatten,
den mörka manteln offrad ljusna,
den giftiga vinden skingras,
stank från Tyrus döljas
av balsam från Gilead,
den högra handen spela vilda konsonanser,
den vänstra överglänsa tama dissonanser.
Ack, om inte ..."
Den första tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den första svarar:
"Vanmäktig Ärkefurste."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den första svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är blodets livegne,
att blodet är hans livegne,
att inte han men en annan
hållit huvudet högre än alla andra,
att han inte längre bistår den första,
att den första bara bistår sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.

Kilskrift: Ett.

Tavla II

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om bländade yxor,
ovisshetens längtande, horisontens visshet.
Bevekande åkallar antipoderna intet.
Blind förtär otryggheten labyrinten.
Och Herden står mitt på bron.
Mellan mörka Västern i norr
och ljusa Östern i söder.
Mellan ravinens blödande skugga
och himlarnas dånande sång.
Bron vibrerar som deholer, som zurnor.
Ava Mezin. Det stora vattnet.
Hundratusenårsfloden.
Stigen ur vulkanen. Sjunken i stranden.
Vem skulle vilja dränka dig?
Castrum Cefa. Borgen på klippan.
Tiotusenårsstaden.
Stigen ur dalen. Sjunken i berget.
Vem skulle vilja dränka dig?
Men världen är som en ökens ångor,
som den törstige hoppas är vatten
och strävar mot med all sin kraft
tills han når dem
och ser att de bara är bländverk,
liksom den älskades livlösa bild
som älskaren länge sökt
och slutligen sorgsen förstått
varken kan göda
eller blidka hans hunger.
Den älskade Tvillingens bild!
Ur bilden lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Beslutsam håller Herden hårt
i denna aning, denna il.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i huden finner
en vilja som inte är hans.
Och den andra säger:
"De bleknar alltmer, stumnar
och falnar i frusna vatten,
i torra smulor, i gråt.
Så många mödor, så många tankar ...
Från nollpunktens krossade vågor,
den yttersta nattens tänder,
havsbjörnens måltid vid hålet,
tandgångarens spår i isen
till slöa gäspares rör,
lurviga kutars grottor,
den yttersta dagens läppar,
nollpunktens krossade himmel.
Så många mödor, så många tankar ...
Efter tjurens tid, lyktans röst,
branden som omslöt handen,
jungfruns lever, cedern från ovan
gulnande Shalim, blånande Shahar;
efter ormens tid, prinsessans brott,
elden som öppnade berget,
namnets dunkel, efodens glans
svalkan i Yeor, hettan i Sin.
Så många mödor, så många tankar ...
Orubblig sand, omsluten av sand, fängslad av sig själv
i det yttre berget, brunnen vid randen,
trevar den lortige girigt
efter kampens hotfulla tomhet,
minnet av åtråns bedrägliga tröst,
de andras vimlande horder och andra demoner. –
Det inre bergets ömma stigar vandrar nyckfullt
bortom samma undran, samma hud.
Så många mödor, så många tankar ...
Floden mot väster sluts, och ödena öppnas,
blänker och längtar. Dessa sanka fjäll,
skälvande som trådar grå. Huwitai khun khur-naar.
Gå genom staden. Kanske finns renhet
bara i öknen. I brustna mitten.
Ur gruset spillror i kläder vita som blod
vandrar och vrider som blänk i forsar
i kläder svarta som tid, stilla som honung.
Så många mödor, så många tankar ...
Under kupan av sand –
sömnens blanka snarlikhet –
trevar avbilden håglöst efter snarans nötta tårar,
hyckleriets förtegna fikonträd,
resignationens inlagda ros och andra kompromisser. –
Älskvärdhetens rena panter öppnar ögonlockens ödlor.
Den inre spindeln flyr den yttre syrsan,
sluter åter samma flaska, samma frukt.
Så många mödor, så många tankar ...
Innan den utvalde som var sin egen början
de fulla tomma vännerna vid råttans hål,
stormarna som krupit ut och ville krypa in,
den utvalde som väntade i grottan;
innan Mons Ater, de svarta bergen,
blåste barnet, stelnade vinden, sanden, regnet,
ylade torkan, stenarna, stiltjen, skingrades guden:
flodernas högslätt, Tassili n'Ajjer.
Så många mödor, så många tankar ...
Från startpunktens välvande rymd,
den innersta dagens toner,
hoppfulla färder mot mörkrets hjärta,
fåfänga steg i stillhetens hav
till nakna mänskor i stillhetens dvala,
det strålande mörkrets vita ljus,
den innersta nattens dovhet,
startpunktens krossade stenar.
Så många mödor, så många tankar ...
Och falnar, bleknar gråt
alltmer i torra vatten,
stumnar i frusna smulor."
Den andra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den andra svarar inte.

Kilskrift: Två.

Tavla III

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han villrådig utanför
Ulu Camii. Den stora moskén,
smyckad med sköna tecken,
ristade med möda eller klottrade i hast.
Han sätter sig med huvudet mot knäna.
Han lägger sig platt på marken
med ansiktet nedåt
framför kuben under siden av synd,
bakom väggarna med ögon av gud,
till höger om valven av oro och skuld,
till vänster om hjulen av dharma och ro.
Herden söker svaret på gåtan.
Han riktar handen uppåt mot spjutet,
men spjutet är tyst.
Han riktar örat nedåt mot grottan,
men grottan är tyst.
Han riktar ilen utåt mot alltet,
men alltet är tyst.
Han riktar stormen inåt mot intet,
och intet är förvisso tyst men darrar!
Förvånad famlar Herden efter denna darrning,
som liksom lyssnar och vill tala.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ryggraden finner
en vilja som inte är hans.
Och den tredje säger:
"Innan de första dagarna, de första nätterna,
innan de första åren, de första generationerna,
innan beslutet att vara alltings början,
rymdens moder, alltets fader,
innan den första röraren, den första rörelsen,
innan begär efter aktning, beundran,
innan likhet, olikhet, enkelhet, komplexitet,
innan övervägandet om skönt och fult,
innan överlevande och undergång,
tidens fängelse, dödens primat,
innan min skapares grund,
min egen källa –
månen som i dunklet sjunger,
stjärnan som i mullen lyssnar –
arkens yttre stiltje.
Under de senare dagarna, de senare nätterna,
under de senare åren, de senare generationerna,
under de dagar, de nätter när vinden fick form,
under de år, de generationer när formerna blev gåtor
arkens inre purpur,
läpparnas magiska böljor,
öronens nattliga skri,
fingrarnas dans på klippan,
stenens på hällen,
nålens avtryck på bladen,
kilens i leran,
stråets, hårens vandring över märgen,
fjäderns, rörets över skinnet,
cederns, kulans över fibrerna,
fingrarnas dans på tecknen,
homo insectums i etern.
När de första gentagningslagren blottats,
de första strecken dragits i strecken,
de första groparna fått djup,
den första mälden malts i kvarnarna,
när de första spåren av stenarnas klang,
av ockrans ton, av nakna fötter, av skor
inte längre väntade i hällarnas inre,
när den frusna sången under det flödande vattnet
sjungits de första gångerna,
vid den tiden splittrades vindens inre stiltje.
En enda skärva lösgjordes, och det var nog.
När de första logogrammens djup och längtan
inte längre väntade i leran,
de första grundstreckens nadir och zenit,
de första serifernas divergens och konvergens
inte längre väntade i märgen,
när de första radikalernas intension och extension,
de första fonetikumens amplitud och vinkelhastighet
inte längre väntade i benen,
när de första enkla, de första långa knutarna
inte längre väntade i ullen,
vid den tiden stelnade vindens yttre ton.
En enda våglängd stelnade, och det var nog.
Då byggdes i väster en bro av gåtor.
I dess första hus valet – nätets vilda tjur,
zikkuratens grönska, ögonkastets apsu –
i dess andra hus pråmen – rytandets inhägnad,
fundamentens gröna, skuggande regnbåge –
i dess tredje hus trefalden – spirans tempel,
muskotblommans hjälte, spikklubbans moder –
i dess fjärde hus interiören – podiernas böjda nackar,
kronan av buxbom, röken från kor och får –
i dess femte hus flocken – födelsens drake,
häroldens förskönade lejon, farkostens inre –
i dess sjätte hus stormen – hörnets vita slätt,
portens räta maskor, bommens ystra slagfält –
i dess sjunde hus tonerna – skålarnas blyrep,
trumskinnens vatten, hornets trumpinnar –
i dess åttonde hus närmandet – välbyggt som tvekan,
avhållet som beslutsamhet.
En enda bro, och det var nog.
Då byggdes i öster en bro av gåtor.
Av himlens jord –
tillflyktens mottagande, uppoffrande ko –
dimmans berg –
uppehållets förbindande, knotiga hund –
vindens åska –
rörelsens bestämda, mörkgula drake –
eldens ström –
genomfuktningens bråddjupa, melankoliska gris –
strömmens eld –
uppvärmningens fasthäftande, vissnande fasan –
åskans vind –
upplösningens inträngande, milda tupp –
bergets dimma –
glädjens hårda, nedfallande får –
jordens himmel –
behärskningens skapande, starka häst.
En enda bro, och det var nog.
Då byggdes i söder en bro av gåtor.
Av färgade värden,
kanske förlorade grafem, glömda morfem.
En enda bro, men det var inte nog."
Den tredje tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tredje svarar inte.

Kilskrift: Tre.

Tavla IV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nakna paradoxer,
slumrande fränder, namnlösa tankar.
Efter ögonblicket möter en evighet.
Ur månen vandrar ett hav.
Då lösgör sig den andra
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den andra svarar:
"Ökenvandring."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den andra svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är hudens medhjälpare,
att huden är hans medhjälpare,
att inte han men en annan
drivit honom att resa vida omkring,
att han inte längre fogar sig efter den andra,
att den andra bara fogar sig efter sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om föreställningen.
Beresta eufemismer döljer alltet.
Dunklare stumhet känner vidundret.
Outhärdliga gestalter beslöjar lyktan.
Då lösgör sig den tredje
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tredje svarar:
"Träldom Under Sin."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tredje svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är ryggradens uppassare,
att ryggraden är hans uppassare,
att bandet av koppar
kring hans fårfålla rämnat,
att han inte längre tillmötesgår den tredje,
att den tredje bara tillmötesgår sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden står bland gravarna,
ynklig som flådda getter,
brusten som fåfäng dans.
Somliga är som droppar, som sandkorn,
andra som vågor, som vind.
Somliga pekar mot frågor av glas,
andra mot svar av damm.
Somliga är djupa som fästningens öga,
andra grunda som viddernas mun.
Fastän uråldrig, odödlig
anar han häpen sin egen dödlighet.
Även han kan alltså omslutas
av alltet, av intet?
Eller är aningen blott ett intet?
Är alltet ändå hans öde?
Tvehågsen vill han åter vara vind
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i hjärtat finner
en vilja som inte är hans.
Och den fjärde säger:
"ᛖᚲ ᛬ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛬ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ
ᛉᛁᚦᛅᚾ ᛫ ᛉᛁᚾ ᛫ ᛚᛁᚠᛅ ᛫ ᛉᛁᚦ ᛫ ᛋᛁᚾ
ᛚᛁᚠᛁᛦ ᛫ ᛅᚢᚴ ᛫ ᛋᛏᛅᚠᛁᛦ ᛫ ᚱᚢᚾ
Vatn skal eigh vændæ af fornu fari
aþruvis æn fyr hauir runnit
Garþær skal standæ mælli topt ok akræ
Tialdru stenæ skulu vitni beræ
J gernynges beginilse ær owiszheth
j kropsens begerilse bedrowilse
Hiærtha ok fræstilse ær ondh eller godh
forsath ok vpsath renth eller ekke renth
Ekke tighia ok ekke tala
Ekke brekelikheth ok ekke gudhelikheth
Sæthia hop tyl mœrkredhs læyen
tyl en swikfuller liknilse
Wårt ögas ſtälning, en wärkelig Himmelſk Kropp
eller ett Eldſkiein i wår Luft, kan allenaſt ſynas
närmaſt Solen, de andra Cometernas Ecliptica,
en nödwändig rörelſe ifrån Wäſter till Öſter
eller en Contrair ifrån Öſter til Wäſter,
allenaſt förſwinna i inbördes obſervationer.
Samma omlopp som förekomma efterkommanderna,
samma afſkiärnings puncter som kunna obſerveras
öfwertäckas af efter-werldens watnachtige kretzar.
Samma Æquator som beſkådar pendelen,
samma Poler som kunna segla rundt skieppet
öfwerflödas af middags-lineens skiljacktige båge.
Wår axels upkomſt, en tilförlitelig enfaldig Elf,
kan allenaſt hålla jämnwigten på slättmarkene,
de andra Polernes berg, en föränderlig Spheroid,
allenaſt vibrera i Zeniths förmörkelser.
Han har kommit,
sitter frisk likt ansiktet.
Hasta in och ut med honom.
Få plats. Stå bättre.
Han sitter invid ögonen.
Han har försökt.
På hans hinna har de gråvita reglerna slagit i.
Dessa ögonhår vilkas kant finnes mitt i,
detta ansikte vars övre är djupt
säga honom att det smältande,
blottlagda buddatemplet
obönhörligt begränsas av blind svindel
men att den heliga trattens tänder
likväl ständigt skåda ingenting.
Med blicköppningen invid det ansiktet,
varigenom käkbenets omänskliga hål fortskrider
vidöppna och rakt ut eller genom konturer
under en glänsande öppning,
kunde man skåda en av dem.
Denna tratt, där massan förtröttas,
är icke utan tvångsmässighet.
Den sitter där blekt
efter att andra passa sig i ett.
Beträffande sjukdomen är det märkligaste
att en av dess tänder är tecknade på formen,
antydd på överkäkens svarta kropp,
men att templet åtminstone erhåller pannbenet.
Ty spetälsk breder sidan
nedsmältning över torget,
och kindkotorna, näsans garnerande ögon,
äro i det som är.
Kunde man dröja ..."
Den fjärde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den fjärde svarar:
"Förblindaren Tiden."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den fjärde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är hjärtats proletär,
att hjärtat är hans proletär,
att inte han men en annan
irrat runt i ödemarken, rädd för döden,
att han inte längre efterkommer den fjärde,
att den fjärde bara efterkommer sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om smycket
och älskat och kanske och alltid
eller sönder eller tappats eller stulits
eller intighetens rädsla för stenens tungomål.

Kilskrift: Fyra.

Tavla V

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
dricker han te med andra gäster.
Ännu ett glas. Och ännu ett.
Strupen är sträv som getull,
djurisk som nattvindens brunst.
Det är ett bröllop.
Under skira minnen, tunna strimmor
är bruden dold. Brudgummen väntar
bakom händer av saffran, läppar av sand.
Det är en begravning.
Liket brinner som längtan, som hud.
Änkan dryper av åtrå, av skuld.
Teet är torrare än Stäppen, hetare än skuggan.
Herden dricker ännu ett glas.
Gommen är skrumpen som krossat ljus,
läppen sträv som sliten vanmakt.
Herden öppnar försiktigt öglan.
Han smeker tveksam tråden, synar noga kanten ...
Förvånad faller han i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i svalget finner
en vilja som inte är hans.
Och den femte säger:
"Kråksparken bomärkande langettens schatterade monogram,
mandelblommorna drunknande i förledens tänkta änge,
sovelmagasinet förstört av bygdens olyckliga ranglista,
fjärilen förvånad över stinkflyets fuktiga kärr,
vaxet fängslat av legendens eviga fågel,
höjden sammanfallande med kustfyrens bakåtlutande djup,
seklerna nära som havets fjärran terrasser,
kautschuken gråtande över grafitens mörka hårdhet,
kjortelkanten balanserande krokanens dansande master,
silkesvåden gjord av trådens vita damm,
vingarna vilande på styckets långa gemak,
sjön pliggande notens lånade ö,
fröjden slående kläppens trötta tröskel,
gåvorna räddande sjöns ula, mula, bula, bö,
väpplingen fläktande gardinernas fladdrande liljor,
emancipationens temporära dekolletage utan orkester,
höskylarna knegande som lervällingens mässhake,
världen bedrövad som vägens prinsessa,
solen mognande som vetekornets regn,
halsen kilande som arbetets gång,
skogen sovande som vårmorgonens pepparkornsögon,
riset brännande som skolans eld,
skräddaren frågande som kyrkogårdens kväll,
uppmärksamheten lång som podiets premium,
dimmans bleka silver, häftigt som handen,
minnets förgrymmade sing-dudel-dej, kvar som hujedamej,
nosdags drömmande ros, frågande som gosdags,
filtens hungriga djungel, skrikande som närheten,
legendens rika tron, fattig som hoppet,
pekfingrets pannkakas här, vilse som där,
utflyktens blanka svans, sjungande som tömmen,
förnuftets överraskande öde, styrt av handlingarna,
stickans magra vägar, skälmska som stenar,
ljungens unga björkar, sovande som hyacinter,
bannornas tidiga slott, rysliga som sot,
rons flygande aptit, liten som boet,
lindens höga ros, grön som göken,
skrimmets trekantiga skratt, kantat med munspel,
smaragdernas daggstänkta sorger, över som berg,
fröjdens eviga gäster, spridda som drillar,
kalasirins drottning, fruktad som tunikans kejsare,
prinsessans hamn, blottad som klärobskyrens troll,
trugans täljande, rosa som nystandets ring,
bäddens klyka, fläckad som lapparnas nyckelhål,
dagens blåhet, vid som kvällens vithet,
ödlans ok, isande som urens yrväder,
beckasinens lekande, sträckande som rävens väg,
loggertens mynning, halvvild som varningsropens roder,
huden, könet under det döljande tyget,
ögonen, öronen under det höljande täcket,
tankarna, minnena under de höljande ögonen,
punkten, strimman under den döljande huden,
knullandets potens, vinddriven som runkandets promenad,
formkroppens valv, balanserat som formtyngdens motsats,
pendylens violinist, utan som stillebenets moderskap,
orons kopparänglar, nya som helarens frö,
vestalasketens nyckel, frisk som tystnadens urkaos,
skaparhandens flikar, stänkande som svettedukens tår,
svanelefantens nakenhet, atavistisk som flamfjärilens byst,
snöfallets vila, överlägsen som tjällossningens dirigent,
vägmännens längtande ringar, underbara som natten,
rodrets drömmande rand, stävande mot silvret,
trädets tvivlande asfaltsgård, förlorad som blomman,
stundens längtande saknad, min som jorden,
besinnandets vilda vingar, försvunna som hjärtat,
gråtens förstående botten, skrattande som ytan,
idens vårdande sommarskymning, gammal som oron,
spårens blomningsgröna sidor, boningsröda som daggen,
i amar prestar aen, förlorad som ässjan,
inseglets sjunde tystnad, bruten av basunerna,
mysteriets klumpiga élan, upplöst av maskarna,
vingslagens rusande timmar, nära som sekunder,
rassoodockens prövande kväll, redo som vellocet,
fiaskots lyssnande gerillakrig, vedergällande som triumfen,
krymplingen, stammaren, kluven av sibyllan,
ytans blommande fjärran, rytande som ögonblick,
oändligheten speglande viskningarnas mörka ljusgnistor,
huggkubben tröttnande på världens väntande barnmorska,
the corner sizzling at the idea's mirage-gray tops,
konturerna uppfattande sig som diffusa pionjärer,
jordkojan hängande i de skumma anteckningarna,
avsikten rymmande svårmodets främmande avsked,
klippan väntande på stenblockets tomma handling,
ungdomen fastspikad i vakans ihåliga dans,
anemonerna skärande monologens utsökta flor,
the whirlwind stalking the garland's appalling peacocks,
smörjelsen mottagande mysteriets öppna leksaker,
snön lösande eterns leende förakt,
schalarna hållande gräsmottets ohörda barrbrätten,
ormen försvunnen i huvudets höst eller vår,
hundens stjärnor som på snön och stormvind vit,
kardelen gömmande ådrornas ovillkorliga vindförväntan,
mättnaden öppnande regnbågens slutna djup,
stenen återgivande träets vilda tyg,
tavlan förklarande kärlekens ursprungliga tecken,
isen inträngande i tidens ojämförliga fädernesland,
lyssnarna jämförande framställningens komiska läsare,
ögat uppskattande förståelsens bedrägliga repertoar,
högslätten fullföljande ceremonins distinkta arkeologi,
taggarna slutande uppmärkningsspråkets öppnande väv."
Den femte tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den femte svarar inte.

Kilskrift: Fem.

Tavla VI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om läpparnas rötter,
som karavanen förgäves försöker sluka.
Tysta mättas glupande onda öden,
offrad randens talträngda mantelfåll.
Då lösgör sig den femte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den femte svarar:
"Flyktens Mun."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den femte svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är svalgets tjänsteande,
att svalget är hans tjänsteande,
att drömmen om stenen från himlen
inte varit hans men en annans,
att han inte längre beaktar den femte,
att den femte bara beaktar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden tvekar, naken, skrumpen,
mellan röda mattor, röda berg,
röda ansikten, mörkgrönt nödmjöl i söder
och Flodens gravskrift, underjordens port,
vänliga dimmor, blåa stormar i norr.
Vägen är rytande bloss, sulorna stingande var.
Herden tänker på färder.
Till platser han glömt, platser han velat glömma.
Till platser han minns, platser han velat minnas.
Till närbelägna Stäppen, fjärran Utnapishtim.
Till skrämmande portar, trygga murar.
Till slutets början, öglans ände.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i levern finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjätte säger:
"Olikhetens rabiata varp –
skälver lund, bågnar våg –
höljer hemlighetens brustna varp.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun höljs av silkestyg med flor –
skälver lund, bågnar våg –
blått som flora, rött som zurnans flor.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Sammetsbliaut, prydd med blond på blond –
skälver lund, bågnar våg –
kuben, hjulen höljer junkern blond.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Junkern varsnar jungfruns glas en face –
skälver lund, bågnar våg –
bländad som av musslans femte fas.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Sjunken som i öglans, trådens flo –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar jungfrun junkerns dystra flo.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Ryggens paradis med listig not –
skälver lund, bågnar våg –
liknar underjordens rygg med not.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Vill du, bläckets, sköldens, Flodens var –
skälver lund, bågnar våg –
hölja brunnen? frågar gråtens var.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Varet svarar: 'Brunnen – Apsus råk –
skälver lund, bågnar våg –
är som karpens, fårets, hjortens råk.
Bortom hugget finns tröst för envar.'
Häpen som i husens, tecknens rusk –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar floret glasets kluvna rusk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Junkern skönjer efter denna puls –
skälver lund, bågnar våg –
snarlikhetens, sennehknutens puls.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Silke, silver, sammet, guld är pjosk.
Skälver lund. Bågnar våg.
Ormens hjärta, hjärtats orm är pjosk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Hänryckt som av tavlans, äggens kalk –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar jungfrun junkerns granna kalk.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Blonden varsnar naken tavlans träck –
skälver lund, bågnar våg –
snopen som i skalets, larvens träck.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Krossad som av Ändens, Ormens ark –
skälver lund, bågnar våg –
varsnar junkern jungfruns mörka ark.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun frågar: 'Vill du, gallans hamn –
skälver lund, bågnar våg –
tjurens öde hölja harens hamn?
Bortom hugget finns tröst för envar.'
Solens rosa fjäril är som vin –
skälver lund, bågnar våg –
vingens vita stråle pilsk som vin.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Hamnen svarar: 'Haren – lustens os –
skälver lund, bågnar våg –
är som sulans, trummans, lyrans os.
Bortom hugget finns tröst för envar.'
Efter denna oxymoron kall –
skälver lund, bågnar våg –
skönjer jungfrun randens, kupans kall.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Jungfrun höljs av äpplets vissa fly –
skälver lund, bågnar våg –
torr som tårens, dold som spegelns fly.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Snöbollsjordens, Deyrulumurs black –
skälver lund, bågnar våg –
seyfo, shoah höljer junkern black.
Bortom hugget finns tröst för envar.
Mekkuns (hemlighetens) runda struss –
skälver lund, bågnar våg –
blottar pukkuns olikhet och struss.
Bortom hugget finns tröst för envar."
Den sjätte tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den sjätte svarar:
"Tvetydighet."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den sjätte svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är leverns tjänare,
att levern är hans tjänare,
att inte han men en annan
täckt stäppens panters ansikte som en bruds,
att han inte längre villfar den sjätte,
att den sjätte bara villfar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om smärtans munnar.
Antipodernas förödda horn släcker
mästarnas tvivlande, konträra vindpust.
I fjärran stormar grödans identiska läppar.

Kilskrift: Sex.

Tavla VII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
vandrar han längsmed Floden.
Sanden är fuktig som slagfält,
vinden förrädisk som bläck,
skymningen bucklig som sköldar.
Det är som i drömmen om geten.
Först hörs bara bräkandet.
Så svagt, så fjärran är det
att han först misstar det för gråt
från en ofödd fursteson
(en sådan känner förvisso sin fader
bära världen på sin rygg
och redan mitt i livet
vara krökt som en åldring
och som enda hopp ha denne ofödde son).
Men så ser han ögonen.
Två brunnar av levrat liv,
djupa som världens puls.
De lodrätt stupande snitten
tvärs över pupillerna är ännu inte läkta,
ännu inte täckta av ärrvävnad ...
Skymningen splittras som oskuld,
vinden som umbra, sanden som mysk.
Ur splittrandet lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden fångar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i pannan finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjunde säger:
"En färglös vindil över det heta havet
förebådar knappast någon ankomst.
Vidöppna, rödsprängda granruskor är utbredda på ögonen.
Havsbrynet har fallit, gapar bland stenarna.
Magert, medfaret sträcker plötsligt vindstråket
mot det sönderbrända vattnet.
Håret jämrar sig. Smutsen vänder sig.
Sorgsen, sammanpressad formar stranden knän:
rynkade läppar, förbittrade händer.
Döende öppnar horisonten havet, vältrar sig likt ögonen:
ett orörligt skri på främmande vingar.
Huvudet gnäggar och lyfter händernas ansikte.
Kappans bleka rygg är dold bakom veck.
Redan bortom bot och ära.
Redan bortom stål och längtan.
Redan bortom striden, såret.
Redan bortom spetsen, eggen.
Redan bortom greppet, knappen.
Redan slungad bortom skammen.
I fjärran hånler guden, domen.
I fjärran blöder klingan, hjaltet.
I fjärran sölas handen, armen.
I fjärran offras herdar, boskap.
I fjärran skingras töcknet, ödet.
I fjärran splittras den breda skölden.
Från kratern flödar vin mot marken.
Trumman har fallit. Solbrännan bleknar.
Böner döljer munnar. Skräck rabblar ansikten.
Solbrinnande sång har vänt vägen mot skärande raseri.
Skriet är ett vitt vajande.
Korsfäst höjer sig backkrönet och utsänder svartbröder.
Rökens heliga bårar med uppåtsträckta kistor
svänger krampaktigt neddragna kåpor.
Extatiska gissel, drypande av utbrott, väller
ur skränande händer, bristande plågor, söndertuggad fradga.
Skiljevägen är naglad på spikarna, träet på sången.
Det lidande korset hejdar sig triumferande.
Slaktade skrik faller ner på vägens dävna eld,
stiger mot rökelsemolnens grus.
Marken girig slukar strimman.
Punktens tvilling klyvs i fjärran.
Enigheten bryns i fjärran.
Fadern blir till tid i fjärran.
Ordet blir till kött i fjärran.
Sanden blir till glas i fjärran.
Stjärnan, gåtan stiger i fjärran.
Guden faller ännu inte.
Himlen svartnar ännu inte.
Röken gulnar ännu inte.
Mörkret bländar ännu inte.
Jagen stelnar ännu inte.
Vingen blöder ännu inte.
Facklornas brus lyser utanför regnet.
Borgens följeslagare tycks vara rum i rum.
Tystnaden betraktar, tiger, nickar, tiger.
Leendet läser forskande de salta tjärvedsstickorna.
Porten klappar, öppnar plötsligt skuggorna.
Tystnaden kastar brinnande stillhet mot regnet.
Trappan lyfter boken, lutar sig emot skymningen.
Bordet lyfter rummets händer, döljer sitt gömsle.
Havet håller slätten i famnen. Solglansen kryper fram
ur åsar, skogar. Utsikten gnistrar.
Buskar droppar från havet. Träd prövar ovädret.
Doftande silvernålar pekar mot kornblixtarna.
Handen tystnar, ler, kryper till rätta."
Den sjunde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den sjunde svarar inte.

Kilskrift: Sju.

Tavla VIII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om nattens erosion.
Andäktig faller kupolens huttrande längtan
som bärnsten i gryningens grav.
Stumma återvänder ässjor, viskningar.
Då lösgör sig den sjunde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den sjunde svarar:
"I Avgrund Fången."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den sjunde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är pannans underhuggare,
att pannan är hans underhuggare,
att drömmen om berget som föll ned på stäppen
inte varit hans men en annans,
att han inte längre åtlyder den sjunde,
att den sjunde bara åtlyder sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden omges länge av flodens brus.
Det är djupare än Apsu, grundare än Nagbu.
Det är äldre än Uruks mur, yngre än tidens grund.
Det är som droppens fåra, fårans droppe.
Det är levande som döda, dött som levande.
I bruset hörs hoppfulla ord från förr:
"Genom kungen föds lin och korn.
Genom honom svämmar floden över av karp.
Genom honom växer härlig säd på fälten.
Genom honom svämmar lagunerna över av karp.
Genom honom växer livlös och grön vass i ruggarna.
Genom honom svämmar skogarna över av dovhjort och vildfår.
Genom honom växer macgurumträden i högöknen.
Genom honom svämmar trädgårdarna över av sirap och vin.
Genom honom växer livet sig långt i palatset."
Herden tänker på de andra,
minns deras röda längtan.
Inte de andra inom honom.
De andra utanför honom.
De han velat möta.
De han inte velat möta.
De som velat möta honom.
De som inte velat möta honom.
Av malört och jord var deras fötter,
av tavelvass och lera deras händer.
Inför honom var de alla utan lemmar.
Av ädelstenar och emeĝir var deras läppar,
av förstånd och skäror deras öron.
Inför honom var de alla stumma och döva.
Av saffran och löv var deras höljen,
av gud och vaksamhet deras ögon.
Inför honom var de alla nakna och blinda.
Han tänker åter på sin egen blåa längtan,
söker åter svaret i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i örat finner
en vilja som inte är hans.
Och den åttonde säger:
"Jag räcker dig ett blad stulet från djupen,
en väv av jungfruns huvud, vit samit,
ärgade av vinande längtan, sargade av fåfänga hugg.
Spegla dig i dem, se ditt ansiktes sanna yta.
Täckt av tid är den fastän just tvagad,
nära döden fastän åter och åter nyfödd.
Jag når dig med den godas porlande ande,
gudens offers dolska, drunknade djup,
kluvna som intets val, slutna som alltets dal.
Tvaga dig i dem, hör din snäckas falska djup.
Ruttet är det fastän till synes fagert,
bedrägligt fastän till synes hänförande.
När asklepiaderna profanerats,
vigvattnet inte exorciserats,
när demoner inte kan byta bostad,
fienden i skötet inte kylas,
när akvedukterna skurits av,
varginnor jagar i termerna,
då söker du räddningen vid indigofloden
men finner ångesten vid den heliga spegeln,
älsklingen med nardusdoftande hår
men finner övermodet med äpplet i handen,
ingens och allas stjärnögda skeppsbrännare
men finner hoppet, berusat, med bruten nacke.
När den vördnadsvärda står i sin,
den väldiga staven släppt sin stjärt,
när den tredje nejden blivit söt,
den försvarande hjälparens välde salt,
när den förste inte längre kan profetera,
det krokiga trädet förlorat alla armar,
då söker du begärets himmelska skum
men finner lapis lazulins krossade safirer,
den vackra snaran förenad med skrattet
men finner lagern, förstörd av fadern,
den vilande tröstarens beckade skepp
men finner den sovande, okänsliga blomman.
Sjögräsets vattenmörker når solvågen.
Pappersmänskorna skakar förbluffade liljan.
Hägringen lägrar förskrämd jungfruns valv.
Språnget multnar bittersalt, rovdjursvilt.
Sötmans öppnade pärlor rinner allena.
Svavelvattnet ökar försvagat mjölkens törst.
Skugglivets dunster ilar mot ödets trånad.
Viskningarna vänder måsen mot lovart.
Ruinerna vaggar arkipelagens lyra.
Natten och lyser och gömts i månen.
Skirhetens gåta är märkt som tystnad.
Lanterninerna bär förgyllda regnets mörker.
När svanen inte längre vet när den ska dö,
gåsens galla inte längre höjer potensen,
när ålen inte längre uralstras ur dyn,
musslan inte längre befruktas av daggen,
när grodan inte längre kan tystas av diktare,
korallen inte längre skyddar mot onda ögat,
då söker du räddningen på berget
men finner jätten i djupet,
dagens lysande gröna öga
men finner den helande ersättaren,
den beskyddande härskarinnans flotte
men finner den härskande beskyddarinnans ansikte.
När undrets grumliga damm täppts igen,
kroppens heliga, hemliga del inte tvagats,
när de inre flödena stannat,
de yttre inte rinner mot ondskan och döden,
när isen sjunkit till det Stora Nedan,
värmereservoaren stigit till det Stora Ovan,
då söker du den äkta segerbringerskans slöja
men finner den okände främlingen på stranden,
det överflödande löftet vid flodernas mynning
men finner den smorde bergsbäraren i poolen,
den vita rikedomens ädla fjädrar
men finner den svarta skattens pråliga.
Ovanför träden och under mullen,
bortom källan och hitom deltat,
östan om skulden och västan om hugget
stiger prismor från flodens yta,
sjunker kilar mot bergets inre:
cirkelns tomma hav, propellerns öar,
de yttre haven som fängslat guden,
de yttre öarna som fjättrat städerna,
de inre haven som renar och reglerar,
de inre öarna som vattnen drunknat i.
Vid ingen strand vilar varje multnad atoll,
splittrad av längtan, sjunken i sig själv."
Den åttonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den åttonde svarar:
"Vattnets Väsen."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den åttonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är blåsans hantlangare,
att blåsan är hans hantlangare,
att drömmen om mannen som gav honom vatten
inte varit hans men en annans,
att han inte längre hörsammar den åttonde,
att den åttonde bara hörsammar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om extremiteter.
Benens båtar litar till vårtbjörkens armar.
Gravens åror undgår varken snöstorm eller insjö.
På sommardagens bräckta strand ror de nästan.

Kilskrift: Åtta.

Tavla IX

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
går han in i huset.
Det slutna huset.
Zodiakens, bergets, herdens, bläckets hus.
Zodiakens berg omsluter herdens bläck,
bläckets berg herdens zodiak.
Det öppna huset.
Munnarnas, ögonens, troendes, tvivlandes hus.
Munnarnas ögon omsluter troendes tvivel,
tvivlandes ögon troendes munnar.
Det kluvna huset.
Sidornas, viddernas, flödenas, murarnas hus.
Sidornas vidder omsluter flödenas murar,
murarnas vidder flödenas sidor.
Huset som stänger ute.
Huset som stänger inne.
Den uppsåtliga avsiktens hus.
Och huset går in i Herden.
Drömmarnas hus.
Mantelfållens, yxornas, lyktans, hornets hus.
Mantelfållens yxor omsluter lyktans horn,
hornets yxor lyktans mantelfåll.
Oviljans hus.
Spegelvärldens, Flödenas, Dokets, Botens hus.
Spegelvärldens flöden omsluter Dokets bot,
Botens flöden Dokets spegelvärld.
Tesarens hus.
Hjulets, eldens, vattnets, rosens hus.
Hjulets eld omsluter vattnets ros,
rosens eld vattnets hjul.
Huset som inte stänger ute.
Huset som inte stänger inne.
Den uppgivna insiktens hus.
Ur insikten lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden snärjer denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i örat finner
en vilja som inte är hans.
Och den nionde säger:
"På en blottad bädd prinsessan ligger solvit.
Oskuld, svårmod och en liten gnutta måne
finns i vävens varp; i väften tindrar tillit.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå bitter nymfens aningslösa
kval: Hyperions fördärv och branta längtan,
årens valv, Poseidons gud, Kalypsos hemkomst,
Trojas hav och kretslopp. Sångmöns livstråd irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster,
flammande av Pallas ödesdigra hjärtan,
så egiden, Mentors Zeus, Laërtes ljungeld,
likblek flyr för dotterns främsta lansars byte.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa
kval: Laviniums fördärv och branta parcer,
Junos valv, Poseidons gud, Kalypsos fromhet,
Trojas hav och kretslopp. Sångmöns alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon,
flammande av Pallas dubbelvikta hjärtan,
så gehänget, Mentors knä, Anchises ljungeld,
likblekt flyr för harmens främsta lansars byte.
På en spunnen bädd prinsessan ligger pällblå.
Honung, tvivel och en liten gnutta dregel
finns i vävens varp; i väften strömmar svärta.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa
kval: feniciernas grace och branta parcer,
Junos valv, Elpënors gud, Arenes fromhet,
Aias hav och kretslopp. Kirkes alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Fadermördad av Aeneas plumpa ekon,
flammande som spjuten, turturduvans hjärtan,
så gehänget, Mentors knä, Anchises ljungeld,
likblekt flyr för harmens främsta drömmars byte.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets)
eld, feniciernas grace och kluvna parcer,
flammans valv, Elpënors gud, Arenes fromhet,
Aias hav och epos. Hornets alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av Aeneas plumpa ekon,
flammande som spjuten, turturduvans ursprung,
och gehänget, Mentors dygd, Anchises kunskap,
dristigt flyr för lustens främsta drömmars byte.
På en kluven bädd prinsessan ligger alggrön.
Drömmar, tårar och en liten gnutta ångest
finns i vävens varp; i väften gnistrar aska.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck utstår flyktig hästens förstenade
eld, feniciernas grace och kluvna spegel,
flammans Kinch, Elpënors gud, Christines fromhet,
Aias altare och epos. Daidalos alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon
flammande som rhododendron turturduvans pelargoner
och gehänget Mentors dygd Anchises kunskap
dristigt flyr jasminerna lustens kaktusars fikonträds byte
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck trampar flyktig hästens österländska
eld, feniciernas grace och kluvna spegel,
tinningarnas Kinch, Elpënors hätta, Christines sol,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens alba irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon,
flammande som rhododendron, klagosångens vin,
och gehänget, solfurstens flickor, drömbildens kunskap,
dristigt flyr jasminerna, skriets kaktusars fikonträds byte.
På en jordröd bädd prinsessans hölje ligger.
Fläckar, strimlor och en liten gnutta plasma
finns i höljets inre; ytan flödar kylig.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens
eld, kurvaturens grace, leendets kluvna spegel,
gallans trälar, Elpënors hätta, Christines tunga,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens spioner irrar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon,
hängivna som rhododendron, klagosångens vin,
och händerna, solfurstens flickor, drömbildens resa,
dristigt flyr sömnen, skriets rena fikonträds megaron.
Utu på den ljusa kappan hånler åter.
Horisonten trampar skrovlig, barbarisk namnets
roddarbänk, kurvaturens grace, leendets kluvna spegel,
gallans trälar, Elpënors klippor, Christines öar,
druvans altares krusiga epos. Vinpressens spioner bleknar!
På det mörka brämet vämjes Nanna åter.
Aldrig glaspärlebandet, krukskärvornas tomma ekon,
hängivna som rododendron, klagosångens fröjd,
och händerna, solfurstens flickor, baksidans resa,
dristigt flyr sömnen, skriets rena fikonträds vårmånadslamm.
På en månsvart bädd prinsessans vägval ligger.
Vanmakt, leda och en liten gnutta solgass
finns i valets inre; ytan böljar foglig.
Utu på den ljusa kappan hånler åter ..."
Den nionde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den nionde svarar inte.

Kilskrift: Nio.

Tavla X

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om svarets hem.
Ner, ner och ständig och ner.
Upp, upp och trasig och upp.
Ingen splittrad kung älskar färden!
Då lösgör sig den nionde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den nionde svarar:
"Flottens Gåta."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den nionde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är örats vasall,
att örat är hans vasall,
att inte han men en annan
ville utkämpa strider utan like,
att han inte längre påverkas av den nionde,
att den nionde bara påverkar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden sitter vid en bro.
På den ena sidan finns en öken
med en kyrkogård och en avgrund,
på den andra hoppfulla ord från förr
och en moské.
En furste och en get är på väg över bron.
Ovanför den lyser en diffus eller vågig måne.
Under den brusar en flod eller en väg.
En herde dricker te och tänker på färder.
Överkroppen, tekoppen och färderna är klara.
Underkroppen ligger ännu i en korg med ullgarn,
somligt naturligt svart och vitt
(det liknar en äng med en sköldpadda
och en herde),
annat färgat med indigo och kochenill
(det liknar det andra doket
och en outgrundlig get)
eller valnötsskal och saffran
(det liknar slutet av sökandet
och segelnålar vid en trappa)
eller granatäppleskal och lapis lazuli
(det liknar illusionen av ett spegelvänt kloster
och en tvilling).
Sennehknut läggs till sennehknut, knutrad till knutrad,
inslagstråd till inslagstråd, motiv till motiv.
Herden iakttar händernas erfarna rörelser.
Han lägger märke till snarlikheten.
Han finner ro och tillförsikt i upprepningarna.
Ur tillförsikten lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden fjättrar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i magen finner
en vilja som inte är hans.
Och den tionde säger:
"Väven vävs var tid och repas upp var otid.
Världsförvändarns väv av skrönor, skuld och vanmakt,
världsförvänderskans av smärta, tårar, smälek
lapar Livets blod och blodet utan livstråd:
Guden Pest på stadens unkna gator vandrar,
krossar alla sprickor, sprider Tandens etter.
Alla mänskor dväljs i sina dunkla gåtor,
rädda för att leva, rädda för att släckas.
Skeppet krossas åter mot en blodröd klippa.
Tomma läglar, skrumpna strupar, brustna tårar
fyller åter Världsförvändarns stulna segel.
Mångförslagen, lögnare, asket och bågskytt
har han också kallats, liksom innesluten,
mångbefaren, barnamördare och förste.
Ingen kallar han sig själv och fjärran öde
för att bättre dölja sitt motiv, sin omkrets.
Bortom dessa röda stränder, tomma läglar,
skrumpna strupar, brustna tårar, stulna segel
andra lika röda stränder, tomma läglar,
skrumpna strupar, brustna tårar, stulna segel.
Guden Lust på stadens grälla gator vandrar,
alstrar nya nycker, vrider Glömskans navel.
Alla mänskor lämnar sina dunkla gåtor,
lystna på att leva, fjärran från att släckas.
Ägget hägrar åter för var styvnad priap.
Stolta striglar, dunkla fratser, lystna glavar
kränker åter Världsförvänderskans kraterer.
Hora, liderlig, förräderska och gudlös
har hon också kallats, liksom huslig, oskuld,
bländverk, yppig, ömkansvärd, trofé och Kvinna.
Verop kallar hon sig själv och stulen gåta
för att bättre visa på sin rivna hinna.
Bortom dessa styva lemmar, stolta striglar,
dunkla fratser, lystna glavar, kränkta bålar
andra lika styva lemmar, stolta striglar,
dunkla fratser, lystna glavar, kränkta bålar.
Världsförvänderskan vill ännu finna Väven
bortom varpens väft och väftens gistna knutar,
ännu finna eldens jord och jordens eldar
bortom jordens jord och eldens frusna mörja,
andra striglar, andra fratser, andra glavar
bortom stolthet, dunkelhet och måttlös åtrå,
ännu finna skumma grynnans dolda öppning
bortom tecknens dolda, skumma klärobskyrhet.
Hennes inre ekos, yttre ståndpunkts valplats
huttrar hitom krokens Mörka, Stora Nedan,
hitom lägsta grenen på den hängdes riddjur.
Själv är Världsförvänderskan finit, monadisk,
mindre än en musslas ävlan bortom skulden,
mindre än gudinnans lemmar bortom sländan.
Bortom ekot anar hon gudinnans etos.
Detta etos ska förtvivla länge än ...
Världsförvändarn söker ännu bortom väven
nya varpar, väfter bortom Tandens inslag,
ännu bortom vattnets vind och vindens vatten
nya lömska vindar, nya stulna vatten,
söker ännu bortom stränder, lögner, strömmar
nya stränder, nya lögner, nya strömmar,
ännu bortom dunkla tecken, dolda grynnor
nya dunkla tecken, nya dolda grynnor.
Strimman kring hans inre ståndpunkt, yttre eko
skälver bortom hjälmens frusna, trygga avgrund,
bortom vaga randen för Pandoras kruka.
Själv är Världsförvändarn mindre än en hägring,
mindre än en snäckas tårar bortom ödet,
mindre än guds ranka lya bortom tråden.
Bortom strimman kan han ana gudens fotsteg.
Dessa fotsteg ska han följa länge än ...
Väven vävs var tid och repas upp var otid.
Världsförvändarns väv av skrönor, skuld och vanmakt,
världsförvänderskans av smärta, tårar, smälek
lapar Livets blod och blodet utan livstråd ..."
Den tionde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tionde svarar:
"Dödligt Livselixir."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tionde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är magens verktyg,
att magen är hans verktyg,
att brudarnas slöjor öppnats först
inte för honom men för en annan,
att han inte längre lyssnar till den tionde,
att den tionde bara lyssnar till sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om skärvornas fågel.
Kvädets formlösa spegelbild talar,
purpurröd som läpparnas sten:
Mönjan tjuter om gryningens händer!

Kilskrift: Tio.

Tavla XI

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
sitter han på välvda dynor
av skälvande silver, mumlande guld.
I vattnets fåfänga sammet
vittrar systerns lömska tårar, vägens yxa.
I trädens pråliga silke
ringlar ormens tunga, skuggor från hulupputrädet.
I dammens inre vanmakt
glänser Stäppens mörka jungfru, bergens anzu-fågel.
Men Herden säger:
"Hör mig, ni dödliga fåglar!
I Rosengårdens oföränderliga prakt
har en Blomma slagit ut.
Inför dess glans bleknar skönhetens väsen.
Varje annan blomma är en tagg.
Sträva efter att inandas doften,
bryta sönder bojorna,
uppleva den hänförda kärlekens frigjordhet,
få vad hjärtat åstundar mest,
sväva mot ett evigt näste."
Hans längtans taggiga bojor!
Ur bojornas taggar lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden binder denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i håret finner
en vilja som inte är hans.
Och den elfte säger:
"Bortom brinnande ångor från himlen,
valkyrjans fladdrande eld, blodskenet,
isbergen, sillstimmen, gässen, konjaksångorna
magnetometerns kvartstrådar och stålnålar,
terrellans sköna katodstrålar och glödande ovaler,
denna samma, denna okända, gränslösa, dolda värld,
en ny kosmogoni, kanske svaret på Gåtan.
Längst in i den trånga grottan,
i det gröna ljusets obönhörlighet,
i varje människas ensamhet och hemliga, unika sår,
bortom oväsentligheten det vackra dammet,
varje föremåls oändliga rymd och hemliga, unika sår,
storhetens falskhet, litenhetens outhärdlighet,
skulptören i skulpturen, konst bara för de döda.
Den blinda visionens ansvarslösa frestelse –
inte senhöstträdet men den vita björken,
inte den vita rörelsen men det svarta havet,
inte bara bläck utan också eld,
inte bara besatthet utan också ägande,
inte bara död utan också odödlighet –
slungar sig fjättrad ut. Därna.
Fåglarna under himmelen, liljorna på marken –
inte orakel eller onda ormar men ammoniter,
inte djävulsfingrar eller Guds blixtar men belemniter,
inte Flodens offer men offer för Tidens flod,
inte sedan tjugotredje oktober 4004 före Kristus
men snarare sedan 4004004004 före Kristus –
slungar sig fjättrade in. Därna."
Den elfte tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den elfte svarar inte.
Och Herden sitter vid en lädersköldpaddas jordhåla.
Han har suttit där sedan gryningen rev itu allmakten,
sedan sköldpaddshonan rev itu jorden
och lade sina ägg, kanske för sista gången.
Herden tänker att hon ser ut precis som en spade.
Det är väl därför araberna kallar arten ar-rafš.
Den finns bara här, vid tvillingfloderna.
Herden tänker åter på sorgen
och det han sökte bortom Tvillingberget.
Det är därför han sitter där.
Han vill inte förlora hemligheterna i äggens inre
till en annan orm.
Men ännu har ormen inte lämnat sin håla.
Ännu håller dess fiender stånd vi utgången.
Herden tänker på hur Enki fångade Ninurta i ett hål
med hjälp av en sköldpadda
och återfick tavlan med alla människors öden.
Kan även han fånga de som stulit från honom
med hjälp av en sköldpadda och återfå stöldgodset?
Kan han även fånga ormen innan den begått brottet?
Skymningen har börjat riva itu vanmakten.
Ovanför den nya bron svävar en smutsgam,
ovanför den gamla en hökörn.
En gråfiskares chirruk-chirruk hörs nära,
en blåkråkas rak-rak-rak i fjärran.
Har de också lagt ägg, kanske för sista gången?
Ur fåglarnas läten lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden snarar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i tarmen finner
en vilja som inte är hans.
Och den tolfte säger:
"... och bortom medengonens nollsidighet och löshet,
henagonens ensidighet och oändlighet,
digonens dubbelsidighet och ändlighet,
polygonernas och polyedrarnas slutenhet,
fraktalernas enkelhet och komplexitet
vägens början och slutets grotta,
prokaryoternas binära fission,
eukaryoternas mitos och meios,
protozoernas och diatomernas encellighet,
växternas och djurens flercellighet,
homo loquens väg och homo insectums grotta
och bortom akrostikonens recton och palimpsester
vänder hexameterns och pentameterns enkelhet
mot distikonens och kiasmens dubbelhet
och terzinens och tritagonistens trippelhet
mot bestiariumens och toposens analeps
och boustrofedonet proleptiskt
mot neologismernas interpolerade futurism
och perifrasens makaroniska hypotext
mot ekfrasernas katakres och semiotik
och zeugmans lakuner och emblem
mot telestikonens gradänger och verson
och bortom garaldernas, didonernas och realernas
uppstaplar och underhäng, serifer och konsoler,
ansvällningar och anslutningar, öglor och kroppar,
grundstreck och hårstreck, kerning och ligaturer,
baslinjer och topplinjer, x-höjder och f-höjder
semilinjärernas ansvällningar och semiserifer,
linjärernas ansvällnings- och seriflöshet,
mekanernas ansvällningslöshet och grova serifer,
skripternas enhet och lutning,
gotikernas brutenhet och sirlighet,
extremernas fantasteri och sfinxlikhet
och bortom litofanins epitafier och singerier
vänder trymåns hyenden och vepor
mot olifantens pikering och niellering
och monstransens opaka advers
mot dorsalens diafana revers
och boustrofedonet anamorfiskt
mot freskens fuktighet och seccons torrhet
och triptykens och assemblagets trippelhet
mot diptykens och collagets dubbelhet
och frottagets och skrafferingens enkelhet
mot gouachens opacitet och akvarellens transparens ..."
Den tolfte tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tolfte svarar inte.

Kilskrift: Elva.

Tavla XII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer oändlig
om att alltid återspeglas
i ändens omätta paradox
och uppfylla upptäcktens dröm.
Då lösgör sig den elfte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den elfte svarar:
"Drömmen Om Ängen."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den elfte svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är hårets träl,
att håret är hans träl,
att inte han men en annan
gråtit när ormen försvunnit med Växten,
att han inte längre styrs av den elfte,
att den elfte bara styr sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om honungens genljud.
Oupphörligt blåser ymnigheten
i tystnadens bälg: blodets horn.
Förlorade spricker doftens läppar.
Då lösgör sig den tolfte
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tolfte svarar:
"Öppna Flöden."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tolfte svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är tarmens slav,
att tarmen är hans slav,
att inte tvillingen men en annan
kallat på honom i drömmen,
att han inte längre styrs av den tolfte,
att den tolfte bara styr sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden väntar bortom trådarnas början, trådarnas ändar.
Utan att omges av och omge omger och omges han
av den ena sidan och den andra.
Han följer tråden av drömmar mot dess andra ända,
höljs av uppgivenhet och beslutsamhet,
krossas av glömskans böljande grotta.
Han följer tråden av byssus mot dess andra ända,
höljs av skillrande lycka, sylfidisk fruktbarhet,
krossas oklädd av musslans triangulära skal.
Han följer tråden av silke mot dess andra ända,
höljs av hagoromotunna älvfjädrar, lerkrukerustik matka,
krossas naken av larvens domesticerade käftar.
Han följer strimman av stjärnstoft mot dess andra ända,
höljs av Faethons tårar, sju planeter,
krossas flådd av gruvans brända dunkel.
Han följer tråden av lin mot dess andra ända,
höljs av solens systers bröllopslakan,
drunknar blottad i pentagrammens blåa böljor.
Han följer tråden av ull mot dess andra ända,
höljs av herdens garn – kungamaktens prakt –
drunknar multnad i fårfållans söta mjölk.
Han följer tråden av minnen mot dess andra ända,
höljs av tillförsikt och villrådighet,
krossas av grubblandets molande berg.
Herden iakttar fötternas oerfarna stillhet.
Han lägger inte märke till snarlikheten.
Han känner oro och uppgivenhet inför skiftningarna.
Ur uppgivenheten lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden kedjar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i hälen finner
en vilja som inte är hans.
Och den trettonde säger:
"In genom fönstret flyger passagerarna –
skrikande löv i skimrande vind,
intiga ickeexistenser
vilande i puppans purgatorium –
öppna och dolda i trogna spindelväven,
fastnaglade vid dörren av tusen naglar.
Fontänen tystnat. Klockspelet sjungit sången.
En sandstorm är den inre klippan.
Att existera är en balansakt
vid randen till evighetens stup.
Det liderliga havet,
mörjigt som ängens eggande pärlband,
den hänryckta handen,
besudlad som serafens skira lapis lazuli,
trevar liksom de inre fingrarna efter stegens blommor,
fångade på den flyktiga kupans oljiga däck.
Den mörka fläcken, bländande som kappans emblem,
det ljusa höljet, hemligt som fältets oländighet,
är lena som den hoptryckta magmans svindel,
bleka som den sprudlande brons ekon.
De grälla dropparnas plötsliga kataklysm,
den sträva kontemplationens upplyfta fyr
är blottade som de ljusa höljena, trappans oändlighet,
gyllene som de mörka fläckarna, fjärilens diadem.
Lösgjorda i den utsträckta kupans fuktiga gräs
betraktar de yttre pupillerna stegens reflexer:
de giriga sylfiderna,
solkade som elektrumets eteriska fjädrar,
de lystna ögonen,
moddiga som kerubens ekivoka rubin.
Midsommarnattens ömkansvärda spegelglas
invid aftonlandets nav förenar och förvirrar.
Begärets isande sockel vrider vanmaktens ton.
Ur guden slungas paradigmens larm.
En snarlik undran sjunker
krossad som vattrad bomull ner i djup
av fjärran längtan på drottningens strand.
Friheten är fjättrad vid oskuldens monolit.
När gudar slocknar, ord förtvinar
skälver sand och forna stränder."
Den trettonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den trettonde svarar:
"Alla Vägars Ände."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den trettonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är hälens redskap,
att hälen är hans redskap,
att Vildkon är Bakdörren,
Bakdörren Den Beslöjade vid havsdjupet,
att han inte längre lyssnar till den trettonde,
att den trettonde bara lyssnar till sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om stigens insegel.
Källans insikt är som ängens vandring:
som labyrinter av glödande ynnest.
Sentensens början sväljer världen, kysser styrkan.

Kilskrift: Tolv.

Tavla XIII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
går han in i grottan.
Vindarnas grotta.
Šūtus, ištānus,
šaddûs, amurrus grotta.
Vattnens grotta.
Abūbus, Eas,
Apsus, Tiamats grotta.
Händernas grotta.
Den förstas, ättlingarnas,
folkets, folkens grotta.
Grottan som stänger ute.
Grottan som stänger inne.
Den blinda avsiktens grotta.
Och grottan går in i Herden.
Minnenas grotta.
Brudarnas, Tvillingens,
Växtens, Ormens grotta.
Viljornas grotta.
Vanmaktens, Avgrundens,
Ändens, Ängens grotta.
Vävarens grotta.
Månens, himlens,
jordens, maskrosens grotta.
Grottan som inte stänger ute.
Grottan som inte stänger inne.
Den grymma utsiktens grotta.
Ur utsikten lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden fängslar denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ringfingret finner
en vilja som inte är hans.
Och den fjortonde säger:
"Drottning, vad känner du?
Ningal, vad känner du?
O, dygdiga kvinna, din stad är i ruiner.
O, Ningal, ditt hem är blottat.
Vad känner du, drottning?
Hur ska du klara dig?
Din stad har blivit en underlig stad.
Ditt hem har förvandlats till tårar.
Hur ska du klara dig, drottning?
Vad känner du?
Du är inte en fågel i staden lagd i ruiner.
Du kan inte bo i ett hus överlåtet åt korpen.
Du kan inte vara drottning för ett massakrerat folk.
Helgedomen är hemsökt av vinden.
Vad känner du?
Hur ska du klara dig?
Ingen baru-präst utför längre extispicium.
Ingen en-präst bor längre i sin jipar.
Ingen uzga-präst utför längre reningsritualer.
Ingen spelar längre tigi, šem eller ala.
Ingen baru-prästinna utför längre extispicium.
Ingen en-prästinna bor längre i sin jipar.
Ingen anguba-prästinna förser längre Ekur med föda.
Ingen fäster längre nugig-prästinnans suh-krona.
Min drottning, din stad gråter inför dig, dess mor.
Ditt rättfärdiga tegelhus skriker:
'Var är du?'
Moder Ningal, återvänd som en tjur till din fäfålla!
Återvänd som ett får till din fårfålla!"
Den fjortonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den fjortonde svarar:
"De Outgrundligas Me."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den fjortonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är ringfingrets lakej,
att ringfingret är hans lakej,
att drömmarna om att en gud passerat förbi
inte varit hans men en annans,
att han inte längre påverkas av den fjortonde,
att den fjortonde bara påverkar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden omges inte längre av brusets flod.
I tystnaden hörs vädjande ord från förr:
"Må hur du levde inte glömmas och ditt namn besökas.
Må ditt hus felsteg utplånas och din synd förlåtas.
Må din make förbli frisk och tapper och stiga i rang.
Må dina barns öde bli gynnsamt och välbefinnande ges dem.
Må ditt hushåll utvecklas och dess framtid bli ymnig.
Må Utu ge dig skinande ljus, gröna ängar och klart vatten.
Må Ninkura stå bredvid dig och höja dig högt.
Må stormen som vänts mot dig återvända till horisonten.
Må gallan som dragit ner dig förbannas och lida.
Bitter är jämmern över den älskvärda jungfrun
som ligger där i all sin prakt som en tjur."
Herden tänker på de andra,
minns deras blåa sorg.
Inte de andra utanför honom.
De andra inom honom.
De som velat ge sig av.
De som inte velat ge sig av.
De han redan mött.
De han ännu inte mött.
Och Herden söker åter dessa andra,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i revbenen finner
en vilja som inte är hans.
Och den femtonde säger:
"Den uthållige krigaren
går genom den välsignade porten.
Guds vän stiger ner,
inte skyddad från världen
men världens skydd.
Vågen klappar i händerna
och förenas med väggen.
Guds gåva, den älskade vännen,
lämnar det bruna berget.
Två testiklar får vara vittnen
så att den mystiska dialogen inte urartar
till trilog, tetralog eller i värsta fall teralog!
Vilse i dunklet i skogen, i dyn,
med blod i strupen, aska på pannan,
fjättrade i välkända, trygga sfärer,
utslungade i okänd, otrygg eter –
i det avgränsade vissa,
det gränslösa ovissa –
tvekar krymplingens, gruvarbetarens,
krigarens, lejonstenens paladiner
och andra alltför ofta alltför länge ...
Efteråt är det värst överallt.
Gamla ruiners vita skuld, slutna ögon solkas
av nya ruiners vidöppna ögon, svarta minnen.
Efteråt är kulissen bortryckt,
en annan krets av döden blottlagd,
ett annat plan av livet skingrat.
Efteråt är de vackraste ruinerna
de som varken varit förlorarnas medlöpare
eller sympatiserar med segrarnas eftergivenhet.
Efteråt har bedrövelsen blivit tröst:
källarmänskornas, bunkermänskornas
misstro och missmod, bitterhet och självförakt.
Efteråt är mörkrets och ljusets griffeltavlor,
förskyllt och oförskyllt lidande monument
över segerns nederlag och nederlagets seger.
Om bara krigaren hållit ut,
Guds vän fortsatt skydda världen,
testiklarna fullföljt sin uppgift,
den mystiska dialogen inte urartat,
krymplingens, gruvarbetarens,
krigarens, lejonstenens paladiner
och andra inte tvekat alltför ofta alltför länge.
Om bara ..."
Den femtonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den femtonde svarar inte.

Kilskrift: Tretton.

Tavla XIV

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om grindens pil,
marterad av rönens purpurmatta.
Träets paradoxala avbild i öster
ser magins öppna fågel i väster.
Och Herden drömmer om strandens byte:
eldens besegrade, gränslösa tillkomst.
Segerrusig bryter ängen berget:
handens varma, hårda sjö.
Då lösgör sig den femtonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den femtonde svarar:
"Den Andra Sidan."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den femtonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är revbenens biträde,
att revbenen är hans biträde,
att drömmen om regn av död, fallande mörker,
inte varit hans men en annans,
att han inte längre hörsammar den femtonde,
att den femtonde bara hörsammar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden vandrar längsmed stupet.
Brösten är sträva som ögon,
slöjan kluven som yxor,
gryningen stulen som dagg.
Det är som i drömmen om geten.
Han faller i den ena brunnen.
Blodet är plötsligt inte längre levrat
utan öppnar sig precis så mycket
att han fortsätter falla.
En rosa fjäril, tänker han.
En sol med vita strålar.
Han försöker hålla fast vid denna tanke
medan han gradvis flås
av det levrade blodets
förvånansvärt knivlika yta.
Ljuset. Fraset.
Under flådda huden benen,
vita, rena som strålarna.
Ska blodet fläcka även denna renhet,
tränga in till märgen,
mala sönder det sista
som håller honom samman ...
Gryningen bågnar som marmor,
slöjan som ångest, brösten som glas.
Ur bågnandet lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Och Herden griper denna il
och dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i bröstvårtan finner
en vilja som inte är hans.
Och den sextonde säger:
"Från de första hornlagren och kornskikten,
de första taggcellsskikten och tillväxtlagren,
från de första incisiverna och molarerna,
de första ventriklarna och pylorussfinktrarna,
från de första rötterna och broarna,
de första vingarna och vestibulerna,
från de första musslorna och gångarna,
de första skaften och huvudena,
från de första hornhinnorna och pupillerna,
de första linserna och strålkropparna,
från de första ollonen och hudarna,
de första svällkropparna och pungarna,
från de första spermatogonierna och sertolicellerna,
de första strängarna och ledarna,
från de första akrosomerna och centriolerna,
de första axiella filamenten och terminala diskarna
till de sista kärnorna och nukleolerna,
de sista pellucidzonerna och vitellinmembranen,
till de sista oogonierna och oocyterna,
de sista follikelfaserna och lutealfaserna,
till de sista skaften och skänklarna,
de sista hudarna och ollonen,
till de sista glaskropparna och åderhinnorna,
de sista papillerna och senhinnorna,
till de sista städen och stigbyglarna,
de sista trumpeterna och snäckorna,
till de sista mediala och laterala väggarna,
de sista dendriterna och axonerna,
till de sista kapillärerna och laktealerna,
de sista rektalampullerna och analsfinktrarna,
till de sista retikulära och papillära skikten,
de sista adipocyterna och kollagenfibrerna
diväteoxidens och linolsyrans,
alfalinolensyrans och gammalinolensyrans,
dihomogammalinolensyrans och arakidonsyrans,
eikosapentaensyrans och dokosahexaensyrans,
fenylalaninets och histidinets,
isoleucinets och leucinets,
lysinets och metioninets,
treoninets och tryptofanets,
valinets och argininets,
glukosens och fruktosens,
galaktosens och sackarosens,
laktosens och maltosens,
retinolets och kolekalciferolets,
tokoferolets och askorbinsyrans,
tiaminets och riboflavinets,
niacinets och pantotensyrans,
pyridoxinets och biotinets,
folsyrans och kobalaminets,
syrets och kolets,
vätets och kvävets,
kalciumets och fosforns,
klorets och jodens,
fluorets och manganets,
svavlets och kaliumets,
natriumets och magnesiumets,
järnets och aluminiumets,
blyets och kopparns,
silvrets och tennets,
leptonernas och antileptonernas,
mesonernas och antimesonernas,
baryonernas och antibaryonernas,
kvarkarnas och antikvarkarnas primat."
Den sextonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den sextonde svarar:
"Skuggans Dok."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den sextonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är bröstvårtans underlydande,
att bröstvårtan är hans underlydande,
att demonen som stulit hans kropp
varit en inre vilja,
att han inte längre åtlyder den sextonde,
att den sextonde bara åtlyder sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om livmodern:
skuldens orättrådiga sköte.
Skrumpnad ondska plågas förvisso,
och gisslet sprider givetvis insikt.

Kilskrift: Fjorton.

Tavla XV

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
går han uppför och nerför trappan
trampad hal av femhundra generationers fötter,
omsluten av šūtu, ištānu, šaddû och amurru –
sunnanvinden, nordanvinden, östanvinden och västanvinden.
Skenets apsu, skräckens anšar på det första steget
är som ödets moderhav, namnets jord på det sista steget,
namnets faderhav, ödets himmel på det sista steget
som skräckens tiamat, skenets kišar på det första steget.
Utus våg, supūruns vind på det första steget
är som månens trumma, betesmarkens lyra på det sista steget,
solens lyra, fårfållans trumma på det sista steget
som Nannas vind, edins våg på det första steget.
De andra stegen är som det första stegets blinda avsikt,
det sista stegets grymma insikt.
Herden har nötta sandaler med blankslitna sulor.
När han går nerför trappan vill de glida neråt.
När han går uppför trappan vill de inte uppåt.
Herden tänker på färder.
Till platser han glömt, platser han velat glömma.
Till platser han minns, platser han velat minnas.
Till närbelägna trädgården, fjärran Cederberget.
Till skrämmande Humbaba, trygga leran.
Till öglans början, slutets ände.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han på hjässan finner
en vilja som inte är hans.
Och den sjuttonde säger:
"Det finns ingen rikedom högre än månens hemlighet.
Stjärnornas tröst är mer värd än all världens härlighet.
Anagram för blinda bedrar var och en.
Världen kretsar kring jungfruns död.
Vattnet renar kroppen. Sanningen renar själen.
Med dödens smärta slutar frestelsens nocturne.
Poetiskt ståndskall blir ett frö i himmelens åker.
Sann kunskap är i konventionernas skogar.
Långt ljuvare än gudars föda är känslans dagg.
Skuggfågelns väntan ropar i gräset.
Zazenens björkbro hjälper nattens frö.
Medvindens vita kronblad behöver längtan.
Insidans älvdans håller balettens händer.
Under marken ligger bilden, ren och sönderslagen.
Ordets sköra möjlighet bestämmer dagen.
Mystiken glesnar under månens vret.
Voljärens vindö öppnar ögonens måsar.
Shamanens fångna hjärta ångrar aldrig dödens eruption.
En stads sånger är fromma önskningar.
Elementarandar kan inte undvika korvéarbete.
Hunden slickar sin skrynkliga penis med Venus Milo.
Feens slott är sannerligen lapis lazuli!
Ödet är en rasande storm som blåser över landet.
Lycka finns i dessa blanka vatten.
Den fattige måste alltid planera för kall pastoral.
Den döende matrosen kan inte undvika ödemarken.
Palatset är en väldig flod, dess inre sirenernas kust.
Förhängets maskros ser mimosans väg.
Utan sagans fe växer ängeltavlans där.
Eftertankens tår, nattens guldfågel glöder.
Speglingarnas dröm följer nackarnas vilja.
Imman från vår åtrå skymmer det vi ser.
Skrudens hemliga vikar andas eklektiskt.
Under flyktens mod rinner stigen trolsk.
Sorgeflodens varg drömmer förlorad.
Sandkornens ögon liftar med hoppets alba.
Den som vill ljuga bör ha en scen i munnen.
Fula skinn kan skylas under världens hjärta.
Blixten slår gärna ner i den speglande brunnen.
Vanitasstilleben gör tomt hus.
Den som följer hopen har många stallbröder.
Jaga och intet få gör utpinad väg.
Minnesbilder flyger gärna tillsammans.
Flickan i spegeln gör ingen regel.
Minnets vålnad vill över där gärdesgården är lägst."
Den sjuttonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den sjuttonde svarar:
"Sententiösa Segelnålar."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den sjuttonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är hjässans betjänt,
att hjässan är hans betjänt,
att drömmen om tjuren som gripit hans hand
inte varit hans men en annans,
att han inte längre villfar den sjuttonde,
att den sjuttonde bara villfar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden ligger splittrad på stranden.
Han har spolats upp av det strömmande vattnet.
Han har krupit dit i den viskande vinden.
Han har tvingats bort av andra viljor.
Inte viljorna i hans inre brunn.
Viljor i hans yttre hölje.
Det började som en skälvning han inte märkte.
Det fortsatte som en störtflod han inte motstod.
Till slut var han bortom sin egen horisont.
Till slut var horisonten bortom sin egen rand.
Herden sträcker kupade händer mot floden.
Han för en fylld kupa mot läpparna.
Vattnet är fjärran som brudarnas sköten.
Den inre brunnen är djurisk som getull.
Det yttre höljet är strävt som nattvindens brunst.
Herden sträcker åter kupade händer mot floden.
Han för åter en fylld kupa mot läpparna.
Vattnet är nära som Tvillingens öde.
Det yttre höljet sluter sig som krossad vanmakt.
Den inre brunnen öppnar sig som slitet ljus.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i naveln finner
en vilja som inte är hans.
Och den artonde säger:
"... över tiden vakar växterna ...
stolta som fyrar ... skira som luft ...
jag skriver ... jag river ... vem kan trösta ...
bortom Floden ligger ... bortom Stranden väntar ...
en aning ... vita vidder ... sköna böljor ...
en annan extas ... en annan andning ...
den sista drömmen ... slut på Herden ...
rödmire, revfibbla börjar sin vaka ...
de stora gudarna ... din död ... trogna vänner ...
näktergalens röst ... sista modekläderna ...
vilken dröm ... ditt namn en drottning ... en ringa ...
afroditisk öververklighet ... var samlad ...
månen stolt ... örnens öga ... inte det ...
rödnarv, sprötmalva börjar sin vaka ...
Våglängd: Tanke.
Våglängd: Skönhet.
Ingen våglängd: Ande.
Våglängd: Skönhet.
Våglängd: Tanke.
näckros, isört slutar sin vaka ...
silvervirvlar ... min svåra resa ... låghet ...
gråt ... de andra hundarna ... grönskande lager ...
fagra löften ... min lumpna uppgift ... jag är rädd ...
i jorden stormvind ... älskade härskarinna ...
en hederlig människa ... rör mig inte ...
flockfibbla, grådådra slutar sin vaka ...
kval av fasor ... en segerkrans ... ytlig lockelse ...
fjättern ska brista ... det slutliga ödet ...
skymfliga ord ... en vågskål ... yttre tecken ...
yxtid, klingtid ... plötslig död ... ingen bot ... hungersnöd ...
ångest ... vindålder, vargålder utan ände ...
under växterna vakar andra flöden ...
frusna som vakar ... stela som järn ..."
Den artonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den artonde svarar inte.

Kilskrift: Femton.

Tavla XVI

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om eldens kläder.
Vita faller de nära gudarna,
lätta mot hudens trasiga stenar.
Randens djupa hybris river luften.
Och Herden drömmer om bördans måne.
Ockrans ögon skrumpnar likgiltigt.
Mjölkens pupiller blöder långsamt.
Tyst höljer skeendet snarlikheten.
Då lösgör sig den artonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den artonde svarar:
"Slutets Början."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den artonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är navelns tjänstehjon,
att naveln är hans tjänstehjon,
att inte han men en annan
varit förtvivlad när han skulle dö,
att han inte längre beaktar den artonde,
att den artonde bara beaktar sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden lyssnar åter till de gamla orden:
"enūma eliš lā nabû šamāmū
šapliš ammatum šuma lā zakrat ...
När där uppe himlen inte benämnts,
där nere jorden inte givits namn ...
Ey reqîb her mawe qewmî kurd ziman,
Nay şikênê danerî topî zeman ...
Hallå, vakt, kurderna och kurdiskan finns kvar,
kan inte besegras av någon tids vapen ..."
Herden står i mänskofloden i dalen.
Höjderna täcks av hopar med folk.
Somliga är som speglar, som äpplen,
andra som groddar, som målade ägg.
Somliga skälver av åtrå och tillit,
andra av misstro och likgiltighet.
Gudarna tar makten. De slumrar i viddernas vind.
Härskaren gråter. Inga tårar rinner på kinderna.
Den vita tjuren offras. Hoppets eldar brinner.
Det är akitu. Kornfest. Det är nowruz. Ny dag.
Herden minns hur han utmanade gudarna,
hur de inre viljorna gradvis tog makten.
Han undrar om skulden är hans
att gudarna slumrar i viddernas vind,
att inga tårar rinner på härskarens kinder.
Eller är skuldens kanske en annan viljas?
Kanske kan han finna svaret
om han åter dyker i sin inre brunn.
Han söker källan till sin inre oro,
söker tills han i näsan finner
en vilja som inte är hans.
Och den nittonde försöker dyka
i sin inre brunn men lyckas inte.
Och den nittonde säger:
"Ögonen tycks bliga oavlåtligt
på de oskyldigas yttersta orenhet,
de skyldigas innersta renhet
men ser inte ens sig själva.
Ärret försöker modstulet dölja sig själv,
sin skuld, sin undran, sin förnekelse,
kärlekens frälsande kniv,
självtillräcklighetens dolda kätting."
Den nittonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den nittonde svarar inte.
Och den nittonde försöker åter dyka
i sin inre brunn men lyckas inte.
Och den nittonde frågar:
"Vem är du?
Dubbelstegens ofullbordade hällar
eller gravarnas lystna dubbelsteg?
Hungersnödens befallande korp
eller källans törstande klippa?
Törnbuskens brinnande skoremmar
eller kalvens gyllene dans?
Katekumenernas rankiga vigilia
eller vaxljusens inre grottor?"
Den nittonde tystnar, och Herden säger:
"Jag är varken hällar eller dubbelsteg,
varken korp eller klippa,
varken skomremmar eller dans,
varken vigilia eller grotta.
Vem är du?"
Och den nittonde säger:
"Utan att kunna bli av med
bördan som tynger ner
deras fläckade vingar
måste himlarnas fåglar
nu söka sig boning på jorden.
Smutsa inte era vingar
med egensinnighetens lera
och fåfänga önskningar
och låt dem inte fläckas
av hatets och avundens damm
så att ni hindras
från att sväva i skyn."
Den nittonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den nittonde svarar inte.
Och den nittonde försöker åter dyka
i sin inre brunn men lyckas inte.
Och den nittonde frågar:
"Vem är du?
Blomsterträdens inmurade gräskudde
eller ängsnejlikornas dubbla smekningar?
Sommarens instängda vattenfall
eller lagunens skälvande öken?
Irisblommornas mörkblå huggormar
eller kistornas lapis lazuli?
Väverskans odödliga kvällsansikte
eller herdens blommande vallfärd?"
Den nittonde tystnar, och Herden säger:
"Jag är varken gräskudde eller smekningar,
varken vattenfall eller öken,
varken huggormar eller lapis lazuli,
varken kvällsansikte eller vallfärd.
Jag är Han Som Vågade Språnget.
Vem är du?"
Och den nittonde säger:
"Bortom beslutets orubbliga bågsträng,
besvikelsens flyende pil
återvänder halmkojans drömmande flod,
läpparnas längtande bröstvårta,
förlossningens heliga lidelse
till motsatsernas berusande medvetslöshet,
inandningens tröstande utåtvändhet,
utandningens oundvikliga inåtvändhet."
Den nittonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den nittonde svarar inte.

Kilskrift: Sexton.

Tavla XVII

Innan Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
står han skälvande, undrande
utanför Deyrulumur. Munkarnas hus.
Det andra Ariel. Altarhärden.
Underjordens väldiga lejon.
Stenen med sköna tecken är bortskänkt,
kopian ännu dold i hålan,
liksom i benet reliken.
Han vill sätta sig med huvudet mot knäna.
Han vill lägga sig platt på marken
med ansiktet nedåt.
Inför seyfo. Svärdets år.
Inför meds yeghern. Det stora brottet.
Inför shoah. Förintelsen.
Inför snöbollsjorden. Den yttersta prövningen.
Inför uppgivenheten. Det innersta sveket.
Men spjutet riktar handen,
grottan vänder örat mot gåtan.
Men alltet riktar ilen inåt,
intet stormen utåt mot svaret.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i ögat finner
en vilja som inte är hans.
Och den tjugonde säger:
"Hopkurad i Celia.
På golvet bojor av kamgarn.
På väggen bländad himmel.
Sätenas överdrag liknar svart sammet
men är av kol.
Celia tror förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar,
men det är istället sätet som fått vita fläckar.
Konduktören säger:
'Du är stor nog att veta bättre.
Sätta sig med vita kläder på svarta säten!'
Den blåa klänningen,
riven rostgul av vanmaktens grind,
flimrar bortom glaset.
Tyllgardinen är krossade sländor.
Bara två men så lika varandra
att det inte går att se var den ena börjar
och den andra slutar.
Sätenas överdrag liknar vit sammet
men är av rök.
Celia upptäcker förskräckt
att hennes vita klänning fått svarta fläckar.
Konduktören säger:
'Du är stor nog att veta bättre.
Sätta sig med vita kläder på vita säten!'
Den röda klänningen,
gåtfulla strimlor i fåfängans ylande pust,
hägrar ömklig.
När Celia sträcker sig efter den
sträcker den sig girigt efter hennes hår.
I dimman kring lockarna är kalkarna rötter,
frömjölet ilar, rötterna frömjöl, ilarna kalkar,
och tar man sig själv i handen
springer man snabbare än sig själv.
Utsträckt utanför tystnaden väntar larven
inträngd i sitt ögas matta skuld."
Den tjugonde tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugonde svarar inte.
Och Herden färdas mot den andra stranden.
Från ljusa Östern i söder
till mörka Västern i norr.
Båten vibrerar som deholer, som zurnor.
Det är en kelek. En enkel flotte
av stryktålig vass, uppblåsta getskinn.
Det är en tarada. En mäktig kanot,
klädd med bitumen, stöttad av spikar.
När han passerar resterna
av den första pelaren, den första skalmuren
stiger från ravinen ångest
från glömda strider, dolda fjättrar.
När han passerar resterna
av den andra pelaren, den andra skalmuren
sjunker från himlarna sånger
om gränslös tomhet, oändlig stillhet.
Herden sträcker sig efter sin pukku,
men den är ännu i Underjorden.
Han försöker nå sin mekku,
men den finns inte heller på jorden.
Uppgiven tänker han på Tvillingen av lera
som förgäves dött i underjorden.
Ur bruset lösgör sig åter
en aning, en falnande il.
Beslutsam håller Herden hårt
i denna aning, denna il.
Och Herden dyker i sin inre brunn,
söker källan till sin inre oro,
söker tills han i tungan finner
en vilja som inte är hans.
Och den tjugoförsta säger:
"Ängens fångna tvetydighet gäckar
ännu i håret, pannan och levern,
tidens outgrundliga träldom
ännu i hjärtat, ringfingret och ryggraden,
börjans andra ärkefurste
ännu i naveln, revbenen och blodet,
spegelvärldens flykt
ännu i ögat, örat och ryggraden.
Alla sententiösa flöden frestar
ännu i bröstvårtan, hälen och tarmen,
drömmens dödliga segelnål
ännu i håret, magen och hjässan,
förblindarens bot
ännu i hjärtat och näsan,
flottens ökenvandring
ännu i blåsan, bröstvårtan och huden,
avgrundens spegelvända me
ännu i pannan, ögat och ringfingret.
Skuggans vattens mun lurar
ännu i naveln, örat och svalget,
sökandets livselixir
ännu i näsan och magen,
ändens öppna gåtors dok
ännu i hälen, tarmen och blåsan,
sidans vanmäktiga vägar
ännu i revbenen, blodet och hälen."
Den tjugoförsta tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tjugoförsta svarar:
"Illusioner."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tjugoförsta svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är tungans assistent,
att tungan är hans assistent,
att oron i hjärtat inte varit hans
men de andra viljornas,
att han inte längre fogar sig efter den tjugoförsta,
att den tjugoförsta bara fogar sig efter sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.

Kilskrift: Sjutton.

Tavla XVIII

Natt. Stjärnorna vandrar. Rymderna står.
Och Herden drömmer om ögonens remmar.
Insvept i botens oundvikliga stav
förnimmer han färdens fåfänga offer.
Vibrationernas murkna sulor beskyddar försöket.
Då lösgör sig den nittonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den nittonde svarar:
"Sökande Efter Bot."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den nittonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är näsans arbetare,
att näsan är hans arbetare,
att inte han men en annan
vandrat på stäppen i lejonskinn,
att han inte längre efterkommer den nittonde,
att den nittonde bara efterkommer sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om att finna
frihetens outhärdliga sökande.
Spegelvänd vandrar världen i sig själv
eller förlorar det vissa.
Då lösgör sig den tjugonde
från hans inre brunn,
söker tills den finner
en vilja som inte är dess.
Och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tjugonde svarar:
"En Spegelvänd I En Spegelvärld."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tjugonde svarar:
"Inte du ... Men jag!"
Och Herden inser
att han inte längre är ögats hjälpreda,
att ögat är hans hjälpreda,
att inte han men en annan
gått otvättad efter bergens vildåsnas död,
att han inte längre tillmötesgår den tjugonde,
att den tjugonde bara tillmötesgår sig själv.
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden drömmer om vila
eller inte eller i sig.
Allusioner släcks undrande,
illusioner inte mer.
Och ur Herdens inre brunn
stiger en vilja som inte är hans.
Och den tjugoandra säger:
"Skuggornas farkost vandrar
som blinda lågor.
Ögonen ligger vid Gud.
Taveldukens tungor vaggar
som himlens honung.
I strupen vandrar hägringen.
Öknens böcker är påtagliga
som vandrande skäror.
Punktens granne liknar månen."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Snarlik misstänker tavlan
att orsaken delvis är gåta,
delvis lidandets omvärld.
Ensam känner sommardagen
att bödelns gränser är dolda,
att härskarens inre är nära.
Mörk mumlar doften
om trippeltydigt glitter,
om avlägsna, osäkra nejlikflyn."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Jag är nattens kanter,
föreställningens utsiktspunkt,
flyttblockets introverta motpol.
Jag är inlandets höst,
folkminnets frusna strand,
hudens blottade rimturs.
Jag är nasaréens drakar,
oljans försvunna nät,
Genesarets glömda svindel."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Som fatalismens förvandlade hud,
paradoxens dränkta puls,
livselixirets röda stav.
Eller som rosornas ögon,
doftens nakna bolstrar,
knivarnas sköra silkestäcken.
Eller som Påsköns vårljud,
gåtans menlösa blåsare,
pulsens honungsgula grågäss."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Och vandrar grubblande
och målet oväsentligt
outgrundligt döljer fantasin.
Och äter bröstet flammor
vilar honung kall som lungor
och badkarets eldar.
Och lirkar brännande
och gräset och delar
och grinden föränderlig sedan."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Månens ögon. Solens hår.
Havets klänning. Blodets läppar.
Trappan i skon. Vinter.
Upphovets himmel förföljer ljudbangens hav.
Kometen störtar verklig, stiger imaginär.
Eldens inre rök stiger i kamelens yttre albatross.
Svampen i mörkret. Sommar.
Gåtans höst. Lövens vår.
Dödens liv. Rodnadens prassel."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Men den tjugoandra svarar inte.
Och den tjugoandra säger:
"Världens alluderande
är mer oförklarligt än växten,
mer spegelvänt än alluderandets värld.
Gåtornas reflex
är friskare än sökandet,
sjukare än reflexens gåtor.
Livets illuderande
är lömskare än spegelvärlden,
begripligare än illuderandets liv."
Den tjugoandra tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och den tjugoandra svarar:
"Din Andra Tvilling."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och den tjugoandra svarar:
"Inte jag ... Men du!"
Och Herden inser
att varpens mörka skuggor ljusnat,
att väftens bleka inslag rodnat,
att knutarnas täta omtag
är hans och ingen annans!
Och Herden är åter
som innan hugget genom blodet.

Kilskrift: Arton.

Tavla XIX

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
är han på toppen av berget.
Det är en zikkurat
med tempel av högmod,
terrasser av svårmod.
Varje vy är av gåtfull tomhet,
höjda händer, böjda anleten,
varje sky av brusande eter,
tillitsfulla böner, undrande vanmakt.
Det är ett kolumbarium
med urnor av fissurer,
duvor av fruktan.
Varje sky är av råmande hekatomber
som sargar sarkofagernas vingar,
varje vy av vyssande libationer
som fläckar antependiumens yxor.
Det är en kase
med kon av sot,
kvast av aska.
Varje vy är som piskande stiltje
av brustna strupar, fallen vass,
varje sky som stungen undran
av tvetydig oskuld, entydig nöd.
Det är en kjusa
med sidor av skulor,
botten av hunger.
Varje sky är som multnande mår,
insiktsfull tystnad, uppgiven visshet,
varje vy som kväljande ymnighet,
ruttnande fötter, gisslade ryggar.
Bredvid Herden står en man
med ögon som är öppna men vill slutas,
händer som är sänkta men vill höjas,
som vet men vill glömma,
som är instängd men vill komma ut.
Herden anar att bakom
dessa öppna ögon, sänkta händer,
denna vetskap, denna instängdhet
finns inte bara mannens egen vilja
men också en vilja som inte är hans.
Och Herden dyker i mannens inre brunn,
söker källan till hans inre oro,
söker tills han i skallen finner
en vilja som inte är mannens.
Och viljan säger:
"Sumeriskt piktogram: Tempel.  Sumeriskt piktogram: Fårfålla.  Sumeriskt piktogram: Öde.  Sumeriskt piktogram: Mjölk.  Sumeriskt piktogram: Säd.
Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.
Medio flumine quaeris aquam:
der liehte mane vor den sternen.
于 以 采 蘩 于 沼 于 沚
स्थानं  निधानं  बीजमव्ययम्
där virvlarna tätnar och skimrande bubblorna
mot distikonens och kiasmens dubbelhet,
brytande havsvåg, roseneld och snö
mot diptykens och collagets dubbelhet.
Mißtröst och Tröst i hoop och uthan någon roo,
a en bulstær ok vnþir ena bleo
wirft poetische Perlen an den Strand,
déchirent leur suaire en étirant leurs doigts.
War is peace. Freedom is slavery. Ignorance is strength.
Ikon: Kod.  Ikon: Internet.  Sumeriskt piktogram: Öde.  Ikon: Anslutning till internet.  Ikon: Bildskärm.
Templets och fårfållans öde är mjölkens och sädens.
Glöm döden! Fullborda livet!
Mitt i floden ber du om vatten:
den ljusa månen framför stjärnorna.
Var samla vit artemisia? Vid dammen, på holmen:
grunden, viloplatsen, det oförgängliga fröet
brytande havsvåg, roseneld och snö
mot distikonens och kiasmens dubbelhet
där virvlarna tätnar och skimrande bubblorna
mot diptykens och collagets dubbelhet.
Missmod och tröst ihop och utan någon ro,
på en madrass och under ett lakan
kastar poetiska pärlor på stranden,
river isär sina svepningar med utsträckta fingrar.
Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.
Kodens och nätets öde är anslutningarnas och skärmarnas."
Viljan tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och viljan svarar:
"Vederpartens Ändar."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och viljan svarar:
"Inte mannen ... Men jag!"
Och mannen inser
att han inte längre är skallens dräng,
att skallen är hans dräng,
att inte han men en annan
drömt om säv och vass på stäppen,
att han inte längre stödjer viljan,
att viljan bara stödjer sig själv.
Och mannen är åter
som innan hugget genom blodet.
Och Herden är vid stängslet.
Taggarna är av kettlade ukaser,
festonerade taktiler, repulsiva bestiarium.
Utsidans difficila polarografi rectificeras.
Insidans ideomotoriska lubrikator moduleras.
Vidderna är av amorfa postulanter
som transmuterar arabeskens kampagna.
Utsidans infinita syllogismer fulminerar.
Insidans stokastiska ackommodation merceriseras.
Xenofobin är som insulära entiteter
av designerade matriklar, prohibitiva majuskler.
Insidans drakoniska mantik eleveras.
Utsidans faciala antecedentia vidimeras.
Solipsismen är som purprad mimesis,
dissimulerad afte under rosen.
Insidans asteniska prerogativ introspekteras.
Utsidans topologiska eskapism nivelleras.
Bredvid Herden står en kvinna
med läppar som är slutna men vill öppnas,
fötter som är stilla men vill springa,
som tvekar men vill bli säker,
som är utestängd men vill komma in.
Herden anar att bakom
dessa slutna läppar, stilla fötter,
denna tvekan, denna utestängdhet
finns inte bara kvinnans egen vilja
men också en vilja som inte är hennes.
Och Herden dyker i kvinnans inre brunn,
söker källan till hennes inre oro,
söker tills han i strupen finner
en vilja som inte är kvinnans.
Och viljan säger:
"... bortom godhet, sanning, ondska,
hitom riter, undervisning, ädelhet
eller bortom benämningar, begär, begränsningar,
hitom individualism, observation, empiri
eller bortom kollektivism, observation, spekulation,
hitom list, kärlek, blygsamhet
eller bortom pi, trappa, theta,
bortom barmhärtighet, kvarlevor, ånger
eller hitom tid, rum, kausalitet,
bortom sexualdrift, omedvetenhet, felhandlingar
eller hitom variation, kamp, urval,
bortom hud, hjärta, hav
eller hitom proletariat, bourgeoisie, demokrati,
bortom frukostflock, fjärran klippor, väldig bergsvind ..."
Viljan tystnar, och Herden frågar:
"Vem är du?"
Och viljan svarar:
"Tandens Murar."
Och Herden frågar åter:
"Vem är du?"
Och viljan svarar:
"Inte kvinnan ... Men jag!"
Och kvinnan inser
att hon inte längre är strupens piga,
att strupen är hennes piga,
att inte hon men en annan
gråtit under det första trädet,
att hon inte längre hjälper viljan,
att viljan bara hjälper sig själv.
Och kvinnan är åter
som innan hugget genom blodet.

Kilskrift: Nitton.

Tavla XX

Natt. Rymderna öppnas. Stjärnorna står.
Och Herden förnimmer sin kropp.
Den är genomskinlig som spindelnät,
eterisk som skira dimstråk.
Han sträcker sig utåt.
Rymden tycks aldrig ta slut!
Han sträcker sig inåt.
Intet verkar fortsätta utan ände!
Han slutar sträcka sig.
Han samlar ihop sig själv: ett epos
där epilogen är prolog och prologen epilog.
När allt har tvagats –
hålrum, celler, allt –
kan tiden åter gjutas,
lika abstraherad
som innan sanden fått namn.
Och Herden är bortom de lägre känslorna:
antagonismens hot och nedvärdering,
vredens destruktivitet och falskhet,
den dolda fientlighetens tvivel på fakta,
rädslans vaksamhet och vilja att fly,
sorgens tomhet och längtan,
apatins orörliga upprördhet,
dödens oförmåga att skapa,
klandrets godtyckliga val av orsak,
än lägre känslor i de lägre kretsarna.
När allt förborgats –
tårar, grottor, allt –
kan tiden åter stjälas,
lika vän och vattrad
som innan leran benämnts.
Och Herden har sett Allt.
Mötet mellan Hav och hav, Strand och rand,
Glas och dröm, Maskros och ros, Äng och äng.
Vad mer kan finnas att se?
Havets Hav och Strandens Rand,
Randens Strand och Glasets Dröm.
Vad mer kan finnas att se?
Drömmens Glas och Maskrosens Ros,
Rosens Maskros och Ängens Äng.
Vad mer kan finnas att se?
När allt placerats –
nuet, början, allt –
kan tiden åter alstras,
lika len och ljuvlig
som innan död säv tvinnats.
Och Herden är vid Flodernas Mynning.
Han formar en tanke.
Tanken är bara hans egen.
Ingen annan vilja solkar den.
Han överväger något.
Övervägandet är bara hans eget.
Ingen annan vilja försöker klyva det.
Han tar ett beslut.
Beslutet är bara hans eget.
Ingen annan vilja motsätter sig det.
När allt är helat –
såret, flödet, allt –
kan tiden åter stöpas,
lika orgiastisk
som innan gudar formats.
Och Herden är i Den Stora Tomheten.
Om han dyker i sin inre brunn,
söker en vilja som inte är hans
finns någon annan vilja inte där.
Men Herdens yttre brunn är inte tom.
Den flödar tvärtom vildare än innan
han första gången dök i sin inre brunn,
innan han fann den första viljan,
innan den första viljan insett
att den är sig själv och inte Herden.
När allt är uppryckt –
fröet, roten, allt –
kan tiden åter präglas,
lika dold och dunkel
som innan öden bestämts.
Och Herden är hitom de högre känslorna:
uttråkningens nonchalans och slarv,
ointressets ouppmärksamhet,
det svaga intressets svaga uppmärksamhet,
konservatismens tolerans och försiktighet,
det starka intressets starka uppmärksamhet,
munterhetens måttliga flexibilitet,
entusiasmens totala flexibilitet,
upprymdhetens självbestämmande skapande,
än högre känslor i de högre sfärerna.
När allt förädlats –
frihet, syften, allt –
kan tiden åter klaras,
lika stum och okänd
som innan namn blev givna.
Och Herden förnimmer sin skapares kapitäl.
Kroppen, dagen, livet står tillbaka.
Kvar framför ögonen, kvällen, hemmet
stiger dörren, ligger måsen.
Tiden vandrar väl död nära blod.
Månen, flickan, världen lever dock.
Därför icke endast vatten, öde, gud.
Röda, blåa, gula vänder molnen.
Bortom bladets längtan väntar berget,
skälver ängen: sandens öppna gång.
När allt förenats –
himlen, jorden, allt –
kan tiden åter danas,
lika outgrundlig
som innan vattnen bräckts.

Kilskrift: Tjugo.

Tavla XXI

När Herdens öde avgjorts,
hans inre oro givits namn
är han åter vid bron.
Den nya. Den gamlas vederlag
och fallna valv är åter utan öde,
åter slukade av mörkrets kakor.
Han vill åter lyssna till floden.
Inte hemligheten som gav liv
men likheten som tar liv och liv igen.
Men bruset är tyst som en ofödd,
stelnat som ett äldre lik.
Herden har varken blåsor på stortårna
eller förhårdnader på lilltårna.
Många dubbeltimmar har han vilat.
Hans ben behöver inte böja sig;
de är lika fixerade som en oxes ok.
Han behöver inte sätta sig
med huvudet mot knäna,
behöver inte vila sina ben,
massera sina fötter.
Bruset är ännu tyst, ännu brutet.
Herden vet detta.
Han förmår åter uppfatta
världen sådan som den är.
Sådan är naturen hos hans inre lugn.
Den nya bron. Inte den över floden.
Den av vatten över virvlande eld,
över hundra sekler, femhundra generationer.
Herden tänker:
Hur kan ett enda släktled ges makt
att utplåna dessa år, dessa minnen?
Vilket brott är så stort
att detta är straffet,
vilken gud så grym
att han i förtid dränker
redan dödas verk med en isröd flod
för vad levande gjort?
Eller rentav nyckfullt
utan att brott begåtts?
Vår tids gudar. Inte i fjärran himlar
men nära i jordiska valv.
Vår tids gudar. Inte under månen
men fjärran i viddernas vind.
Kanske kommer gudarna i nästa tid
att lyfta på saffransmanteln,
att åter ge det som vilar därunder liv.
Kanske kommer allas öden då att avgöras,
allas inre oro att ges namn.
Kanske kommer alla då
att åter bli såsom gudar ...
Men Herden har redan dykt
i sin inre brunn,
sökt källan till sin inre oro,
sökt tills han funnit
viljor som inte är hans,
lärt känna dessa viljors
inre ståndpunkt, yttre eko,
slutna motiv, stulna omkrets,
insett att dessa ståndpunkter och ekon,
dessa motiv och omkretsar
inte är hans men andra viljors.
Hans öde är avgjort!
Hans inre oro har givits namn!
Han är eterns vind och vågor!
Han är punktens fundament och flammor!
Han är som innan gudarna befriats och kluvits,
som innan urmänskan skapats och förslavats
för att ge gudarna ro på dagen och sömn på natten,
som innan brodern lämnats ut och förgjorts,
som innan hugget genom blodet!
Utan att åter inte vara det
är han som innan hugget genom blodet!
Som innan den nye högste guden skapat vapen –
bågen och klubban, blixten och nätet,
den förstörande vinden imḫullu,
den våldsamma stormen meḫû,
sandstormen ašamšūtum,
den fyrdubbla vinden och den sjudubbla,
den förvirrande vinden och den oöverträffade –
innan han inte stannat
inför moderhavets gudalika stormar och demoner,
inte återvänt till fadern, himlens horisont,
utan med sina vapen dödat moderhavet,
tillfångatagit stormarna och demonerna,
tagit ödenas lertavla från befälhavaren, maken,
innan gudarna upphöjt den dubbelt gudomlige,
rest för honom härskarens tempel,
gett honom den högste gudens rang och funktion,
berett sig för strid mot moderhavet,
innan kalenderns kraftfulla tjurgud stannat
inför moderhavets gudalika stormar och demoner,
återvänt till fadern, himlens horisont,
innan renandets visa besvärjare stannat
inför moderhavets gudalika stormar och demoner,
återvänt till fadern, himlens horisont,
innan moderhavet upphöjt befälhavaren, maken –
gudarnas broder – gett honom ödenas lertavla,
den högste gudens rang och funktion,
berett sig för strid mot fadermördarna,
innan moderhavet skapat vapen –
ormen laḫamu, ormen bašmu med horn,
stormen ugallu, den vilda stormen ūmu,
draken mušḫuššu, lejonmannen uridimmu,
fiskmannen kulullû, tjurmannen kusariqqu
skorpionmannen girtablullû:
skräckinjagande demoner och stormar,
klädda i gudars sken –
innan den dubbelt gudomlige unge Utu
med fem skräckglanser, tio gudars sken,
fyra öron, fyra ögon som såg allt,
flammande läppar, perfekta lemmar
rört upp och stört gudarna och moderhavet
med virvlande vindar, svallande vågor,
innan besvärjaren dränkt vattnet i sömn,
klätt sig i dess härskarsken och dödat det,
innan faderhavet velat förgöra sin skapelse
för att få ro på dagen och sömn på natten,
innan det salta och det söta vattnet rörts upp
av gudarnas, brödernas muntra, larmande sång.
Han kan till och med ana det som var
innan renandets visa besvärjare,
innan kalenderns kraftfulla tjurgud avlats,
innan himlens horisont och jordens,
innan tvillingormarna sand och lera benämnts,
innan död säv tvinnats till torr mark,
till gudarnas nattliga kammare,
innan gudarna formats i det bräckta vattnet,
innan namn givits, öden bestämts,
innan moderhavet och faderhavet,
det salta och det söta vattnet blandats ...

Kilskrift: Tjugoett.

Epilog

De som inte sett Källan, en apsu djupare
än den de sett som skärmarnas furstar och furstinnor,
kan bli origon gudomligare
än de de blivit som skärmarnas furstar och furstinnor.
Den nya flocken lyssnar
inte till en ensam herdes enda stämma
men till cyberrymdens kakofoni.
Separera stämmorna. Skåda hemligheterna.
Dolda som binära instruktioner
underhåller de bejakarnas inre oro,
lydiga som spegelbilder,
när de som vakna och i drömmen
är starka som servrarnas brus
och svaga som kodernas bud,
när de som vakna och i drömmen
driftiga, gudomliga segrar
och mänskliga, tvehågsna förlorar,
när de som vakna och i drömmen
ystra som tjurkalvar strider
mot nätjättar, troll och andra makter,
när de som vakna och i drömmen
dystra som oxar kuvats
av troll, nätjättar och andra makter,
när de som vakna och i drömmen
delar inlägg med varje vän
men ratar ovänners flöden,
när de som vakna och i drömmen
är nätets ärkebaggar och ärketackor,
överlägsna alla andra surfare,
men också nyfödda lamm på samma nät,
underlägsna alla andra drunknade.
Må viljorna som inte är deras slungas ut
i nagbus eviga gränslöshet.
Må tonerna från den bräckta uroceanen –
det mû som är furstarna och furstinnorna –
inte längre vara dolda i Tystnaden
men synliga på Stäppen ...

Kilskrift: Vatten.

Kommentarer

Han som såg Källan är ett svindlande fall mot språkets och vanmaktens hjärta: som en färd med Dante Alighieri mot Infernos frusna botten [1] I Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321) är Infernos botten frusen; alla själar täcks där av is. eller Joseph Conrad mot Afrikas och Charlie Marlows inre [2] Afrikas och Charlie Marlows inre anspelar på Heart of Darkness (1899). eller Willy Kyrklund i det forna Grekland eller Gunnar Björling i Helsingfors. Ungefär så upplevde jag det när jag 1 augusti 2020 tog mig igenom de cirka 1 600 rader som då var klara.

Verseposet Han som såg Källan är mitt huvudverk och den i särklass motspänstigaste text jag skrivit. Redan 2003 skrev jag de första raderna, men det dröjde till 2015 innan de första 392 raderna var publicerade på min webbplats mkforlag.com och till 2021 innan alla de 3 006 raderna var publicerade där. Möjligen är det bättre att kalla Han som såg Källan min huvudvärk under de arton år det tog att bli klar.

Texten består av flera olika lager. Ett lager utgörs av anspelningar på och inspiration från standardversionen av Gilgamesheposet, nedtecknad ungefär 1250 före Kristus på akkadiska. Det lagret är nog det mest centrala, bland annat för att huvudpersonen, längden, rätt många begrepp och i stor utsträckning stilen lånats därifrån.

Ett annat lager utgörs av anspelningar på och inspiration från andra texter från det forna Mesopotamien, inte minst Enuma elish (någon gång mellan 1500 och 1000 före Kristus), det babyloniska skapelseeposet – eller kanske hellre eposet om Marduk, eftersom fokus ligger på hur Marduk blir den högste guden och hur han förhärligas av de andra gudarna.

Ett tredje lager utgörs av anspelningar på Origon, som Han som såg Källan är en inte helt fristående fortsättning på.

Ett fjärde lager utgörs av anspelningar på och lån från andra texter jag skrivit.

Ett femte lager utgörs av inspiration från och anspelningar på andra mer eller mindre kända texter.

Ett sjätte lager utgörs av inspiration från och anspelningar på föreställningar, seder och andra intressanta fakta från olika tider och platser.

Ett sjunde lager utgörs av anspelningar på olika platser i Hasankeyf [3] Eller kanske snarare "det forna Hasankeyf", eftersom det Hasankeyf jag besökte 2011 inte längre finns. Stora delar av den 12 000 år gamla staden med spår från mer än tjugo olika kulturer dränktes 2020 av Ilisudammen, som kan producera el under några få decennier. Att Hasankeyf uppfyller nio av tio kriterier på UNESCO:s världsarvslista och borde satts upp på den listan sa den turkiska regimen nej till. i den kurdiska delen av Turkiet, som jag besökte 2011 och av flera skäl valde att låta ramberättelsen utspela sig i. För det första har staden varit bebodd oavbrutet i 12 000 år och fanns alltså långt innan Gilgamesheposet skrevs. För det andra dränktes stora delar av staden 2020 av en damm (se not 3 ovan), vilket anknyter till berättelsen om floden gudarna vill dränka alla människor med i Gilgamesheposet. För det tredje ligger staden dels vid Tigris, alltså där det forna Mesopotamien låg, dels i Kurdistan, där ett utsatt folk utan eget land bor. Sådana folk kan inte uppmärksammas ofta nog!

Han som såg Källan i korthet: Prologen ger förutsättningarna för eposet. Tavla I - XVIII utspelar sig på 22 olika platser i Hasankeyf innan Herdens (Gilgameshs) öde avgjorts. Till varje plats är knutet en esoterisk hemlighet: en annan vilja som finns i Herdens inre. I början av eposet tror Herden att han, förutom sig själv, är dessa inre viljor. När han kontaktat en annan vilja, lyssnat till vad den har att säga och fått kunskap om dess namn, ibland genast, ibland längre fram i texten, lämnar den honom, och han inser hur den påverkat honom och att den inte längre gör det. Tavla XIX - XXI utspelar sig efter att Herdens öde avgjorts, alltså när alla hans inre viljor lämnat honom och han återvunnit förmågor han förlorat för att han hämmats av de inre viljorna: Han kan kontakta andras inre viljor och få dem att ge sig av, vilket han gör i två fall på ytterligare två platser i Hasankeyf (tavla XIX). Han är mer immateriell, mer stabil emotionellt, mer allvetande, mer allbestämmande, mer sig själv och dessutom medveten om sin skapare, alltså författaren till Han som såg Källan (tavla XX). Han är som guden Quingu i Enuma elish innan denne dödats och människorna skapats av hans blod (tavla XXI). Epilogen anknyter till prologen.

Prolog

Han som såg Källan: Min översättning av akkadiska "ša nagba īmuru", de första orden i standardversionen av Gilgamesheposet. Ordet nagbu kan också översättas med "djup", "brunn" och "helhet". Jag har valt översättningen "Källan" av två skäl: dels vill jag visa på anknytningen mellan Han som såg Källan och Origon (latin origo, ursprunget till svenska origo, betyder nämligen bland annat "källa"), dels anser jag att översättningen "Källan" innehållsmässigt är ett i sammanhanget bättre val. Enligt mesopotamisk skrivartradition uttrycks ett litterärt verks centrala budskap i dess första rad, som också är verkets titel. Jag följer den traditionen i mitt verk.

en apsu djupare anspelar på Gilgamesheposet XI:274-306, där Gilgamesh beger sig ner i Apsu för att finna en växt som kan göra gamla unga på nytt.

Uruks furste: Gilgamesh, som enligt den sumeriska kungalistan var Uruks femte härskare. Gilgamesh i eposet som bär hans namn är troligen densamma som härskade i Uruk någon gång under den första halvan av 3000-talet före Kristus.

ett träd gudomligare: I den äldsta versionen av eposet om Uruks furste skrivs hans namn dGISH. Determinativet d betyder "gudomlig" och tecknet GISH "träd". Gissningsvis utlästes logogrammet "Gilgamesh", men betydelsen är "det gudomliga trädet". I Gilgamesheposet I:46 sägs Gilgamesh vara till två tredjedelar gud, till en tredjedel människa. Hans mor är den gudomliga Ninsun och hans far den mänskliga Lugalbanda, tidigare kung i Uruk.

Den nye Herden: Uruks härskare Gilgamesh, som i Gilgamesheposet I:59 kallas "herden i Uruks fårfålla". En herde ansågs vara den ideala förebilden för en kung. Uruk kallas fårfålla eftersom staden välkomnar till och erbjuder skydd i Ans och Ishtars tempel. ¶ Anspelning på Julie eller Den nya Héloïse av Jean-Jacques Rousseau (1761), en brevroman om olycklig kärlek, som i sin tur anspelar på den likaledes olyckliga kärlekshistorien mellan filosofen Pierre Abélard och den unga Héloïse och deras brevväxling i Paris på 1100-talet.

kilad fast på mörk lapis lazuli syftar på den kilskrift som standardversionen av Gilgamesheposet nedtecknats med på tolv lertavlor. Eller lapis lazuli. I alla fall enligt Gilgamesheposet I:25.

mörk på ljusa ark syftar på de svarta bokstäver Han som såg Källan tryckts med på vitt papper.

Öppna arken. Skåda hemligheten anspelar på Gilgamesheposet I:22-24: "Leta efter kopparkistan med lertavlor, / öppna bronslåset / öppna locket till hemligheten!"

arken: Den kopparkista som enligt Gilgamesheposet I:22 lertavlor med eposet ifråga förvaras i. ¶ Pappersarken som Han som såg Källan är tryckt på.

hemligheten: Närmare bestämt "den esoteriska hemligheten", alltså de inre viljor som finns inom Herden och som han tror är han när eposet börjar. Som heros var Gilgamesh en sökare av esoteriska kunskaper och dold visdom, vilket gör honom till en lämplig huvudperson i mitt epos.

en tvilling: I grundtexten till standardversionen av Gilgamesheposet skrivs huvudpersonens namn dGISH.GÍN.MASH. Determinativet d betyder "gudomlig", tecknet GISH "träd" och tecknet MASH "tvilling" eller "halv". Betydelsen av det första och sista tecknet blir "det gudomliga trädets tvilling" eller "han som motsvarar (personifierar) det gudomliga trädet". Tecknet GÍN betyder egentligen "shekel" (ett slags mynt) men är enligt ett förslag till tolkning en gåta. Den initierade läsaren ersätter enligt denna tolkning shekel (akkadiska shiqlu) med shitqultu, som har samma rot och betyder "balans". Enligt denna tolkning blir innebörden av dGISH.GÍN.MASH "han som motsvarar (personifierar) den gudomliga balansens träd".

trädets inre oro anspelar på att Gilgamesh (trädet) enligt Gilgamesheposet III:45 har ett oroligt hjärta.

lydig som en spegelbild: Det vill säga ungefär lika olydig som de olika delarna i Origon.

i drömmen: Det är i Gilgamesheposet inte ovanligt att sanningen uppenbaras i drömmen. Jag följer den konventionen i mitt epos.

Livets Apsu anspelar på att i Apsu finns livets växt, som gör den som äter den ung på nytt.

Edin: Sumeriska "Underjorden".

delade bädd med varje brud: När Gilgamesh var ung var varje nygift kvinna tvungen att tillbringa sin bröllopsnatt med honom.

ratade Bakdörrens sköte anspelar på Gilgamesheposet VI:6-7, där Ishtar upptäcker Gilgameshs skönhet och vill att han ska bli hennes älskare, och Gilgamesheposet VI:33, där Gilgamesh, efter att ha avfärdat Ishtar, jämför henne med "en bakdörr, som inte håller vindar och stormar utanför".

fållan: Se kommentar ovan (Den nye Herden).

överlägsen alla andra kungar: På akkadiska "shūtur eli sharrī", de första orden i den gammalbabyloniska versionen av Gilgamesheposet, först nedtecknad för närmare 4 000 år sedan, endast bevarad i fragment och med okänd författare.

mannen av lera: Gilgameshs vän Enkidu, som enligt Gilgamesheposet I:85 skapades genom att Aruru "nöp en bit lera, kastade den på stäppen". Enligt Gilgamesheposet I:79 är Enkidu "en dubbelgångare till Gilgamesh" och tänkes här vara identisk med Gilgamesh.

dold i Tystnaden anspelar på Gilgamesheposet I:87, där det står att Enkidu är "född av Tystnaden". Det syftar antagligen på Apsu, som kallades Tystnadens hus. Enkidu skapades av urmateria på samma sätt som människan i mesopotamiska skapelsemyter.

synlig på Stäppen: Se kommentar ovan (mannen av lera).

Kilskrift: Måne. Akkadiska Sīn. Symboliserar Sīn-leqi-unninni (se ordförklaringarna) och författaren till Han som såg Källan. Tecknet är rött för att visa på att Herdens inre oro ännu inte getts namn och att han därmed är mer emotionell, mer kroppslig, mer röd som jorden. Av samma skäl är de sumeriska siffrorna sist på tavla I - XVIII röda.

Tavla I

Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn: Akkadiska šīmtu ("öde, lott, saker och tings natur, oundvikligt utfall, död, dödsdag, nödvändighet; testamente, sista vilja, vad som är fast eller etablerat, överlåtelse, beslut") och akkadiska šumu ("namn, ord för något; bra namn, renommé, berömmelse") var mycket viktiga begrepp i den mesopotamiska religionen. Šīmtu betecknar såväl en persons framtid som hens rättigheter och syfte. Att bestämma någons öde är detsamma som att ge personen en plats i världen och ett syfte med sin existens. När man ges ett namn får man en ny identitet. Detta är mycket tydligt associerat med att bestämma ödet.

Den nya. Den gamlas: Den nya bron över Tigris i Hasankeyf från 1967, som fanns när jag besökte platsen 2011, respektive den gamla från mitten av 1100-talet, som rasat, troligen på 1700-talet; bara rester av två bropelare återstod.

hemligheten som tog liv: Floden, den esoteriska hemlighet som gudarna dränkte nästan alla människor med och som beskrivs i Gilgamesheposet XI.

dubbeltimmar: Babylonierna delade in dygnet i tolv dubbla timmar motsvarande våra tjugofyra timmar. Avstånd angavs ofta efter den tid det tog att tillryggalägga en sträcka.

Han sätter sig med huvudet mot knäna: Syftet är att uppnå ett förändrat medvetandetillstånd. Kroppsställningen används av Gilgamesh för att han ska få visionära drömmar (Gilgamesheposet IV:14) och av profeten Elia (1 Konungaboken 18:42). Den är känd som eliasställningen i den medeltida judiska kabbalan och omnämnd i Talmud.

livets doft, dödens lejon anspelar på Gilgamesheposet XI:283-306, där Gilgamesh i Apsu hittar en växt som kan göra gamla unga på nytt. När Gilgamesh badar i en tjärn slingrar en orm kallad Jordlejonet, som känt växtens doft, iväg med den.

En taggig växt anspelar på Gilgamesheposet XI:277-278, där det står att växten som kan göra gamla unga på nytt har törnen och taggig rot.

hans sorg anspelar på Gilgameshs sorg över sin vän Enkidu, skapad som en dubbelgångare till Gilgamesh efter att gudarna hört de nygifta kvinnornas klagan (se kommentar ovan, delade bädd med varje brud). Tanken är att Enkidu och Gilgamesh ska tävla med varandra och ge Uruk frid. Det gör de också till en början men blir snabbt vänner och dödar tillsammans både Himmelstjuren och Humbaba. Gudarna bestämmer att Enkidu som straff måste dö. Gilgamesh blir utom sig av sorg över vännens död. Se även kommentarer ovan (mannen av lera och dold i Tystnaden).

det han sökte / bortom Tvillingberget: Evigt liv. Se även kommentar ovan (livets doft, dödens lejon).

Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar och de 45 följande raderna anspelar framför allt på Orestien av Aischylos (458 före Kristus).

Natt. Stjärnorna blöder. Skuggorna skimrar anspelar på väktarens beskrivning av budet om Trojas fall i början av dramat.

saffransmanteln anspelar på att Agamemnons dotter Ifigenia är klädd i saffransfärgad mantel innan hon offras av sin far för att denne ska få förlig vind och kunna ge sig av mot Troja.

bortom purpurmattan ödet: Se kommentar till Origon (klivit på en purpurmatta).

Förmäten, blind, förvirrad / fångad av skändliga krav anspelar på ett körparti där Agamemnon sägs vara "förmäten" och "en blind förvirring" egga "vårt släkte med skändliga råd".

en rasande fluga anspelar på Zeus som "flugornas och dödens gud" i Flugorna av Jean-Paul Sartre (1942) samt Zeus Apomyius ("flugornas avvärjare"), ett av Zeus många binamn.

den röda daggen anspelar på att Agamemnons banekvinna Klytaimestra kallar det blod som stänker på henne när han ger upp andan "dödens daggstänk".

dubbelyxor anspelar på att Klytaimestra dödar sin make med en dubbelyxa. Se även kommentar till Origon (en labyrint med yxor).

bägaren anspelar på att Klytaimestra kallar mordet på sin make "Den bägare han nu fått tömma själv", syftande på dennes offer av dottern Ifigenia.

den vänstra handen bli den högras like, / den högra blott förruttnad aska anspelar på att Klytaimestra om mordet på sin make säger att detta "hämndens mästerverk" gjorts "av denna högerhand". Högerhänthet har genom historien setts som något positivt och vänsterhänthet som något negativt, troligen för att nio av tio människor är högerhänta. Som vänsterhänt vill jag här uppmärksamma detta faktum. Några exempel: I det forna Egypten och Mesopotamien kunde en guds högra hand hela eller välsigna, medan den vänstra användes för att kasta en förbannelse, förstöra saker eller orsaka skada. I det forna Assyrien ansåg man att den högra handen skulle användas för att äta och utföra ceremoniella riter. I det forna Grekland förknippades högerhänthet med ärlighet, integritet och godhet, vänsterhänthet med orenhet, omoraliskt beteende och ondska. De forna romarna införde seden att bära vigselring på vänster hand som ett sätt att avvärja de onda andar som förknippades med denna hand. Medeltidens katolska kyrka ansåg att vänsterhänta var i förbund med djävulen, och en kvinna kunde arresteras och anklagas för trolldom bara för att hon var vänsterhänt. På 1800- och 1900-talet instruerades lärare att träna vänsterhänta elever till att bli högerhänta. Dagens produkter är genomgående designade för högerhänta. Att den numeriska delen av ett tangentbord är placerad till höger är bara ett av många exempel.

huden mot blodet anspelar på att Agamemnon är barfota när han går på purpurmattan. I Pylos mykenska palats finns väggmålningar från cirka 1200 för Kristus, där mykenska krigare bär skor, medan barbarber (icke-greker) är barfota. Purpur tillverkades av fenicierna. Deras land kallades Phoinike (av grekiska phoinos "blodröd"). Se även kommentar till Origon (klivit på en purpurmatta).

lädret mot jorden anspelar på att i antikens Grekland bar de rika skor av läder, de fattiga skor av trä.

snäckskalets låga anspelar på att brinnande olja i snäckskal kanske användes som ljuskälla i det forna Mesopotamien.

masken i nätet anspelar på Klytaimestras beskrivning av sin make som "en hatad ovän som bär vännens mask" och på att hon lyckas döda honom genom att först snärja honom i "en väldig duk, / en praktfull banemantel, lik ett fisknät".

sumpen anspelar på det badkar den döde, blodige Agamemnon enligt en scenanvisning ligger i.

lejon, monoliter anspelar på Lejonporten i Mykene, Agamemnons stad. Sidorna och överstycket är monoliter, och ovanför överstycket finns reliefer av två lejoninnor, båda utan huvud.

en bro av eld över virvlande vatten anspelar på Klytaimestras beskrivning av hur hennes make med signaleldar till sin hemstad förmedlar budet att Troja fallit.

den mörka manteln anspelar på erinnyernas svarta mantlar, som sägs inte kunna bäras "i gudars tempel eller mänskors hus".

den giftiga vinden anspelar på ett körparti i slutet av Orestien, där kören uttrycker en förhoppning om att giftvind aldrig ska komma att skada landets träd.

stank från Tyrus anspelar på att purpurfärg från purpursnäckan framställdes särskilt i Tyrus i nuvarande Libanon och att tyg färgat med sådan färg luktade fisk och skaldjur, något man tror bidrog till att Roms elit konsumerade enormt mycket parfym.

balsam från Gilead tillverkades av harts från en blommande växt av okänd art i ett område öster om Jordan och var berömd för sin arom och sina medicinska egenskaper.

vilda konsonanser och tama dissonanser anspelar på en replik där Klytaimestras älskare Aigistos jämför körledaren med Orfeus vars "toners trollmakt fängslade en värld" och säger att körledaren är Orfeus motsats.

hållit huvudet högre än alla andra anspelar på Gilgamesheposet I:52-53, där hur Gilgamesh betedde sig som ung beskrivs.

hugget genom blodet anspelar på människornas skapelse enligt Enuma elish. Tiamat startar krig mot sina barn gudarna för att hämnas deras mord på hennes make och deras far Apsu. Till överbefälhavare utser hon sin älskare Quingu, en i övrigt okänd gud. När Tiamat förlorat kriget och dödats påstås Quingu ha startat det. Man binder honom, hugger genom hans ådror – eller blod, som det egentligen står – och skapar av detta blod människorna: slavar som ska tjäna gudarna och ge dem föda så att de kan vila.

Kilskrift: 1. Sumeriska "1".

Tavla II

Och Herden drömmer om bländade yxor och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 1.

mörka Västern i norr / och ljusa Östern i söder: I Hasankeyf bodde de kristna (det vill säga Västerns folk) norr om Tigris och muslimerna (det vill säga Österns folk) söder om Tigris när jag var där 2011.

Stigen ur vulkanen. Sjunken i stranden anspelar på Tigris, som rinner upp på den slocknade vulkanen Ararat i östra Turkiet och mynnar ut i Shatt al-Arab (arabiska "arabernas strand"), en flod bildad av sammanflödet mellan Eufrat och Tigris i södra Irak.

Tiotusenårsstaden: Givetvis inte, liksom "hundratusen" fyra rader längre upp, något exakt angivande av ålder men dock ändå ganska nära hur länge människor utan avbrott tros ha bott i Hasankeyf.

Stigen ur dalen anspelar på att Hasankeyf anlades vid Tigris, som rann i dalen nedanför staden, på den högre liggande terrängen.

Sjunken i berget anspelar på de grottor de kurdiska invånarna i Hasankeyf bodde i tills de i början av 1900-talet av turkarna tvingades flytta till hus av sämre kvalité än grottorna.

Men världen är som en ökens ångor och de nio följande raderna: Min ganska fria översättning av slutet av stycke åtta i avsnitt CLIII i Gleanings from the Writings of Bahá'u'lláh (1935). Bahá'u'lláh (1817–1892), profet och grundare av Bahá'í-samfundet, drog sig 1854 undan till bergen i Kurdistan för att i ensamhet under två år reflektera över vad det gudomliga uppdrag han hade kallats till innebar.

Den älskade Tvillingens bild: Bilden av Enkidu. Se även kommentar ovan (hans sorg).

nollpunkten anspelar på att Arktis är nollpunkten för den globala uppvärmningen, som värms upp flera gånger snabbare än resten av jorden.

krossade vågor anspelar på att Nordpolen är ett fruset hav.

havsbjörn: Isbjörn, vars latinska namn Ursus maritimus betyder just "havsbjörn".

måltid vid hålet anspelar på att isbjörnen jagar säl när den kommer upp i sitt andningshål.

tandgångare: Valross, vars latinska namn Odobenus rosmarus kommer av grekiskans "tandgångare" och syftar på att valrossen ofta använder sina betar för att dra sig upp på isen.

slöa gäspares rör anspelar på vad valrossar nästan uteslutande äter: sandmusslor, som har två andningsrör med vilka de suger in föda, oftast plankton, och vars engelska namn blunt gaper kan översättas "slö gäspare".

lurviga kutars grottor anspelar på att isbjörnen också jagar säl genom att leta upp kutar som fötts i hålor i isen.

Efter tjurens tid, lyktans röst och de tre följande raderna anspelar på Kananeiska myter och legender (1300-talet före Kristus).

tjuren anspelar på El, som bland annat kallas Tjuren El.

lyktans röst anspelar på en episod i "Baal-cykeln", där Baal kämpar mot Mot. Shapshu, som ofta kallas gudarnas lykta, säger att Mot omöjligt kan besegra Baal, som då blir rädd och ger upp.

branden som omslöt handen anspelar på en episod i "De goda och sköna gudarnas födelse", där El med sitt könsorgan, som bland annat kallas hand, avlar barn med två kvinnor som troligen kallas bränder. De föder först gudarna Shahar och Shalim, sedan de goda gudarna.

jungfrun anspelar på Anat, som bland annat kallas Jungfrun.

lever anspelar på att i västsemitiska texter är levern en av de platser där känslorna finns och att Anat har mycket känslor. När hon vill något utmanar hon sin far, som då ofta blir rädd och låter henne få som hon vill.

cedern från ovan anspelar på Baals cedervapen, som symboliserar blixten.

gulnande Shalim, blånande Shahar anspelar på en mening i Johann Wolfgang von Goethes färglära (1807-1809): "Vitt som blir mörkare eller mer nedtonat blir gulare; svart som blir ljusare blir blåare."

efter ormens tid, prinsessans brott och de tre följande raderna anspelar på Mose liv av Gregorios av Nyssa (cirka 390).

ormen: Jesus, som enligt Mose liv tar på sig synden och därmed blir som ormen (djävulen, som är roten till synden).

prinsessans brott anspelar på att faraos dotter adopterar israeliten Mose i strid med hennes fars påbud att alla israeliska pojkar ska dödas.

elden anspelar på Guds uppenbarelse som eld i en buske.

berget anspelar på det av ett töcken (Gud) omslutna berget, där Mose får lagen och se det himmelska templet, som sedan blir grunden för det jordiska templet.

namnet: Tetragrammaton.

Orubblig sand, omsluten av sand och de sju följande raderna anspelar på Antonios liv av Athanasios av Alexandria (cirka 360).

det yttre berget: Vad den brunn Antonios bor i kallas.

den lortige: Antonios badar aldrig, troligen eftersom han vill ge all sin tid åt sin själ.

demoner: Luften troddes på Antonios tid vara fylld av demoner. För kristna var de djävulens anhang.

Floden mot väster sluts, och ödena öppnas och de sju följande raderna utom "Kanske finns renhet / bara i öknen": Ur dikt 34-46 i Väntar fjärran evig, skrivna i Sainshand i Gobiöknen i södra Mongoliet 17 juli 2012.

Huwitai khun khur-naar: Se kommentar till Väntar fjärran evig (dikt 37).

Kanske finns renhet / bara i öknen: Del av den sista raden i "Det regnade" av Vladimír Holan (1950).

Under kupan av sand och de sju följande raderna anspelar på fem verk av Sylvia Plath: The Bell Jar (1963), "Pursuit" (1956), "The hanging man" (1960), "Spider" (1956) och "Sleep in the Mojave Desert" (1960).

den utvalde som var sin egen början anspelar på Almustafa, huvudpersonen i The Prophet av Kahlil Gibran (1923), vars namn betyder "den utvalde" och som enligt det första stycket var "sin egen gryning".

de fulla tomma vännerna vid råttans hål och den följande raden anspelar på Persiska antologin (1976), ett urval av Eric Hermelins översättningar från 1909-1944 av framför allt medeltida sufiska diktare men också den tyske kristne mystikern Jakob Böhme (1575-1624).

fulla anspelar på det myckna vindrickandet i texterna i Persiska antologin och syftet med det, exempelvis formulerat så här av Omar Khayyām (1048–1131) i Ruba'iyat: "Jag önskar draga Anden åt mig medelst o-personlighet: Ej har jag annat skäl att dricka Vin och vara rusig."

tomma anspelar på en not i Persiska antologin, som säger att roten till ordet sufism inte är sūf (arabiska "ull"), som exempelvis Svenska akademins ordbok och Nationalencyklopedins ordbok hävdar, utan sāf (arabiska "ren, tom").

vännerna anspelar på att sufierna i Vännernas minne, en samling exempel på ideala liv av 'Attár (slutet av 1100-talet), kallas sanningens vänner.

vid råttans hål anspelar på ett stycke i Vännernas minne, där sufiern Nūrī säger att han lärt sig att sitta orörlig och begrunda och beskåda Gud djupt av en katt som satt vid kanten av ett råtthål.

stormarna anspelar på en not i Hermelins översättning av Det gudomliga väsendets tre principia av Jakob Böhme (1619), där ordet sufah (hebreiska "stormvind") jämförs med ordet sufi. Noten avser ett självbiografiskt avsnitt, där Antikrist försöker sluka Böhme men jagas på flykten av en stormvind. Sufierna, som tagit farväl av världen och inte erkänner någon andlig ledare, är just denna stormvind, skriver Hermelin.

som krupit ut och ville krypa in anspelar på ett stycke i Vännernas minne, där sufiern Nūrī säger att mystik är att krypa ut ur personlighetens och jagets håg och in i gudomlighetens och änglaskarans.

den utvalde som väntade i grottan anspelar på profeten Muhammed, som grundade islam, hade tillnamnet den utvalde och fick sin första uppenbarelse i en grotta på berget Hira nära Mecka år 609.

barnet anspelar på El Niño (spanska "pojken"), närmare bestämt Jesusbarnet vars födelse firas vid den tid på året då El Niño brukar uppträda. Forskning visar att El Niño sannolikt uppstod för cirka 5 800 år sedan och gjorde att det gröna Sahara torkade ut, vilket i sin tur gjorde att nomadiserande boskapsfolk övergav trakten och i många fall sökte sig till Nildalen, där de första högkulturerna uppstod bara några hundra år senare.

stelnade vinden, sanden, regnet anspelar på hur dessa tre företeelser skulpterat sandstenen i Tassili n'Ajjer till bisarra formationer.

startpunkten: Början på dagens samhälle, som började växa fram i västvärlden på 1700-talet.

mörkrets hjärta anspelar dels på Heart of Darkness av Joseph Conrad (1899), dels på några sidor på NASA:s webbplats där titeln helt eller delvis är Heart of Darkness, bland annat en om det svarta hålet i Vintergatans centrum.

fåfänga steg i stillhetens hav anspelar på den första månlandningen 1969 i Stillhetens hav.

nakna mänskor i stillhetens dvala anspelar på de helt eller delvis nakna överlevarna från atombomberna som exploderade över Hiroshima och Nagasaki 1945, som kallades muga-muchū (japanska "utan jag, utan centrum", av muga "ingen tanke" och muchū "dvala, apati").

det strålande mörkrets vita ljus anspelar på ljuset från atombomben som exploderade över Nagasaki 1945, som enligt Brev från nollpunkten av Peter Englund (1996) "vänts i sin motsats och blivit till ett mörker, ogenomträngligt vitt".

krossade stenar anspelar på att Sydpolen består av stenig berggrund.

Kilskrift: 2. Sumeriska "2".

Tavla III

sköna tecken, / ristade med möda eller klottrade i hast anspelar på en gammal inskription på Ulu Camiis minaret och klotter på ruinen av själva moskén.

Han lägger sig platt på marken / med ansiktet nedåt anspelar dels på den ursprungliga betydelsen av ordet moské (arabiska "plats där man rituellt kastar sig till marken"), dels på proskynes, en persisk sedvänja som innebär att kasta sig till marken inför personer med mycket högre rang.

kuben anspelar på Kaba (arabiska "kub"), den heligaste av islams helgedomar och den riktning som muslimer ber mot, i Mecka söder om Hasankeyf.

siden av synd anspelar på det sidentyg som täcker Kaba. Det är lika svart som stenen från Paradiset i ett av Kabas hörn, som sägs ha placerats där av Abraham som en vägledande markering och enligt en hadith först var vitare än mjölk men blev svart för att människorna syndat.

väggarna med ögon av gud anspelar på ikonostaser vars ikoner sägs vara fönster mot himlen, som förenar oss med himmelriket. Ikonostaser är viktiga i den rysk-ortodoxa kyrkan med centrum i Moskva norr om Hasankeyf.

valven av oro och skuld anspelar på den katolska kyrkan med centrum i Rom väster om Hasankeyf.

hjulen av dharma och ro anspelar på buddismen, som främst utövas i sydöstra Asien öster om Hasankeyf.

hjulen: Manihjul.

den första röraren: En initial skapande kraft som kan jämställas med en gud.

läpparnas magiska böljor, / öronens nattliga skri anspelar på forna tiders muntliga berättande.

fingrarnas dans på klippan anspelar på att stenålderns första konstnärer använde sina fingrar när de målade.

stenens på hällen anspelar på att de allra flesta hällristningar är inknackade, vanligtvis troligen med en spetsig, hård sten.

nålens avtryck på bladen anspelar på skrivande genom att med en järnnål skära i ytterhuden på palmblad i östra Asien, kanske från 500-talet före Kristus.

kilens i leran anspelar på skrivande genom att pressa ner spetsen på kilar i fuktiga lertavlor så att avtrycken bildade olika mönster från cirka 3400 före Kristus till cirka 75 efter Kristus med början i Sumer, senare även på andra håll.

stråets, hårens vandring över märgen anspelar på skrivande på dels ark av märg från papyrusstjälkar med penslar av sävstrån som splitsats upp till en borste i ena änden från cirka 3000 före Kristus i Egypten, dels ark av märg från kung-shu-trädet, så kallat rispapper, med penslar av hår från olika djur från åtminstone cirka år 0 i Kina.

fjäderns, rörets över skinnet anspelar på skrivande på pergament, dels med spetsade rör av säv från ungefär år 0 och åtskilliga århundraden framåt med början hos grekerna, dels med fågelfjädrar från 300-talet och mer än 1 000 år framåt med början hos hos romarna.

cedern anspelar på blyertspennan, som skapades på 1500-talet och började massproduceras på 1600-talet. Till skaftet användes cederträ.

kulan anspelar på kulspetspennan, som skapades 1888.

fibrerna anspelar på papper, som består av hopfiltade fibrer.

fingrarnas dans på tecknen anspelar på skrivande genom att trycka ner tangenter på först en skrivmaskins, senare en dators tangentbord.

gentagningslagren anspelar på att samma motiv ofta upprepas på hällar med hällristningar, ibland över tidigare inknackningar, kanske för att man knackade in samma motiv igen om man hade samma önskan.

strecken dragits i strecken anspelar på att man på hällar med hällristningar ibland inte knackat in en ny bild utan istället gång på gång fördjupat en som redan gjorts.

groparna och mälden malts i kvarnarna: Se skålgrop.

stenarnas klang anspelar på det rytmiska ljudet från inknackning av hällristningar, som säkert var välbekant för bronsålderns människor. Det finns i folktraditionen uppgifter om klangstenar som använts in i sen tid.

ockrans ton: Tonen av den rödockra som användes till hällmålningar.

nakna fötter och skor i naturlig storlek är två vanliga hällristningsmotiv. Kanske representerar de fotspår av en gud som inte fick avbildas, kanske markerar de offer av skor, kanske markerar de platser där en offrande eller åkallande människa stått.

det flödande vattnet anspelar på att bergytor med hällristningar ofta översköljs av vatten, antingen från en källa eller från regnvatten som samlats i en svacka ovanför hällristningen. Kanske användes vattnet för att skölja bort stendamm, kanske vid ceremonier, kanske för att skölja bort annat än stendamm.

benen: Benbitar och sköldpaddsskal med de äldsta kinesiska tecknen, så kallade orakelben, som användes vid spådomar. Rader med fördjupningar borrades i benbiten eller sköldpaddsskalet, varpå en fråga ropades ut till förfäderna samtidigt som en glödgad bronsstav sänktes ned i fördjupningarna. Hettan gjorde att benbiten eller sköldpaddsskalet sprack (talade, som man kallade det). I sprickorna kunde svaret på frågan utläsas. Ofta ristades både frågan och svaret in med kniv i benbiten eller sköldpaddsskalet.

de första enkla, de första långa knutarna: Garn i olika färger med knutar, så kallade quipuer, som användes i Anderna från 2600 före Kristus och flera tusen år framåt för att lagra information. Det finns tre olika slags knutar: enkla knutar representerar tiotal, hundratal, tusental och tiotusental, en knut i form av en åtta siffran 1 och långa knutar med två till nio varv i själva knuten siffrorna 2 till 9.

Då byggdes i väster en bro av gåtor och de sjutton följande raderna anspelar på tempelhymnen om Kesh (cirka 1900-1600 före Kristus), som var viktig i den mesopotamiska religiösa traditionen under många hundra år.

Då byggdes i öster en bro av gåtor och de sjutton följande raderna anspelar på de åtta trigrammen i I ching (troligen 200-talet före Kristus).

Då byggdes i söder en bro av gåtor och de två följande raderna anspelar på lagring av information med quipuer.

värden: Quipuernas huvudsakliga innehåll är siffror.

kanske förlorade grafem, glömda morfem: Enligt vissa källor användes quipuer också för att lagra ord.

Kilskrift: 3. Sumeriska "3".

Tavla IV

Och Herden drömmer om nakna paradoxer och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 2.

drivit honom att resa vida omkring anspelar på Gilgamesheposet I:7.

Och Herden drömmer om föreställningen och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 3.

Träldom Under Sin anspelar på att månens strålar i forna tider representerade reflekterad kunskap (kunskap som vunnits genom spekulation), eftersom månen inte lyser av egen kraft utan endast reflekterar solens, den omedelbara kunskapens, ljus. Se kommentarer till Völvan (Månens strålar) och Origon (under månen) samt Sīn.

bandet av koppar / kring hans fårfålla anspelar på Gilgamesheposet I:10-11.

bandet av koppar: Uruks mur, som liknas vid ett kopparband, här en mur i Herdens inre brunn.

fårfålla: Här Herdens inre brunn. Se även kommentar till sidan 413 (Den nye Herden) och supūru.

ᛖᚲ ᛬ ᚺᛟᚱᚾᚨ ᛬ ᛏᚨᚹᛁᛞᛟ: "ek : horna : tawidō", på nutida svenska "jag gjorde (lät göra) hornet". Från Gallehushornen (cirka 400).

ᛉᛁᚦᛅᚾ ᛫ ᛉᛁᚾ ᛫ ᛚᛁᚠᛅ ᛫ ᛉᛁᚦ ᛫ ᛋᛁᚾ / ᛚᛁᚠᛁᛦ ᛫ ᛅᚢᚴ ᛫ ᛋᛏᛅᚠᛁᛦ ᛫ ᚱᚢᚾ: "miþan · min · lifa · meþ · sin / lifiR · auk · stafiR · run", på nutida svenska "så länge människor lever, så länge stenen / står och runornas stavar". Den första raden är från en runsten i Runby i Eds socken, den andra från en runsten i Nöbbele i Östra Torsås socken.

Vatn skal eigh vændæ af fornu fari / aþruvis æn fyr hauir runnit / Garþær skal standæ mælli topt ok akræ / Tialdru stenæ skulu vitni beræ: På nutida svenska "Vatten skall (man) ej vända från gammalt lopp / på annat vis än (det) förr har runnit. / (Gärdes)gård skall stå mellan tomt och åkrar. / Gränsstenar skall vittnesbörd bära." Ur flock 9, 10 och 21 i jordabalken i Äldre västgötalagen (cirka 1280).

J gernynges beginilse ær owiszheth och de sju följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från Aff dyäffwlsens frästilse (1495). Aff: Om.

Wårt ögas ſtälning, en wärkelig Himmelſk Kropp och de femton följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från Tanckar om Cometernes Igenkomſt av Anders Celcius (1735).

Han har kommit och de 31 följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från det första stycket i det fjortonde kapitlet i Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953).

irrat runt i ödemarken, rädd för döden anspelar på Gilgamesheposet IX:1-5, där hur Gilgamesh reagerar på sin vän Enkidus död beskrivs.

Och Herden drömmer om smycket och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 4.

Kilskrift: 4. Sumeriska "4".

Tavla V

läppen: Stämläppen.

Kråksparken bomärkande langettens schatterade monogram anspelar på Bomärket: Monogrambok komponerad av Sara Lawergren (1949).

mandelblommorna drunknande i förledens tänkta änge anspelar på de två första styckena i Solsänget av Anna Kajsa Hallgard (1973).

sovelmagasinet förstört av bygdens olyckliga ranglista anspelar på de två första styckena i Östen: Fågelsjö i kulturbygd av Filip Rytterås (1968).

fjärilen förvånad över stinkflyets fuktiga kärr anspelar på det första stycket och början av det andra stycket i Vad jag finner på åker och äng av Leif Lyneborg (1970).

vaxet fängslat av legendens eviga fågel anspelar på de två första styckena i Vår teknik: Flyg av Richard Bowood (tryckår ej angivet).

höjden sammanfallande med kustfyrens bakåtlutande djup anspelar på "Teckenförklaring till Sverigekartorna (kartbladen 1-17)" på den första sidan i Bergvalls Atlas (1973).

seklerna nära som havets fjärran terrasser anspelar på det första stycket i Visby och Gotland i bilder (tryckår ej angivet).

kautschuken gråtande över grafitens mörka hårdhet anspelar på radergummin och blyertspennor.

kjortelkanten balanserande krokanens dansande master anspelar på de tre första bokstäverna i ABC av Lennart Hellsing (1961).

silkesvåden gjord av trådens vita damm anspelar på de två första stroferna i "Vad Putte ville göra åt mor" av Anna Maria Roos (1912).

vingarna vilande på styckets långa gemak anspelar på de två första stroferna i "Herrskapet Svala" av Anna Maria Roos (1912).

sjön pliggande notens lånade ö anspelar på de tio första raderna i Hattstugan av Elsa Beskow (1930).

fröjden slående kläppens trötta tröskel anspelar på den första strofen (om januari) i Årets saga av Elsa Beskow (1927).

gåvorna räddande sjöns ula, mula, bula, bö anspelar på en dikt – eller kanske snarare besvärjelse – i "Den gnälliga Malena" av Anna Maria Roos (1912).

väpplingen fläktande gardinernas fladdrande liljor anspelar på "Solsken" av Anna Maria Roos (1912).

emancipationens temporära dekolletage utan orkester anspelar på de fem första bokstäverna i Hylands Hörnas ABC-bok (1966), genom Radiohjälpen såld "till förmån för lepra-barn över hela världen".

höskylarna knegande som lervällingens mässhake anspelar på det första stycket i Kulla-Gulla av Martha Sandwall-Bergström (1946).

världen bedrövad som vägens prinsessa anspelar på det första stycket i "Prinsessan på ärten" av Hans Christian Andersen (1835).

solen mognande som vetekornets regn anspelar på de sju första styckena i den engelska folksagan Den lilla hönan och vetekornet.

halsen kilande som arbetets gång anspelar på de två första styckena i Herr Hasselnöt av Britt G. Hallqvist (1957).

skogen sovande som vårmorgonens pepparkornsögon anspelar på de fem första styckena i Nalle Lufs av Gösta Knutsson (1949).

riset brännande som skolans eld anspelar på de sex första styckena i den svenska kedjesagan Sagan om pojken som inte ville gå i skolan.

skräddaren frågande som kyrkogårdens kväll anspelar på de fem första styckena i "Bord, duka dig" av Jacob och Wilhelm Grimm (1857).

uppmärksamheten lång som podiets premium anspelar på de två första styckena i Frimärksmysteriet på Loberga av Sivar Ahlrud (1949).

dimmans bleka silver, häftigt som handen anspelar på början av sommarlovsföljetongen Det blåser på månen av Eric Linklater (1944), som sändes 1969 och 1978.

minnets förgrymmade sing-dudel-dej, kvar som hujedamej anspelar på början av filmen Emil i Lönneberga (1971).

nosdags drömmande ros, frågande som gosdags anspelar på början av det första avsnittet av Beppes godnattstund (1972).

filtens hungriga djungel, skrikande som närheten anspelar på början av den tecknade filmen Djungelboken (1967).

legendens rika tron, fattig som hoppet anspelar på början av den tecknade filmen Robin Hood (1973).

pekfingrets pannkakas här, vilse som där anspelar på början av det första avsnittet av Vilse i pannkakan av och med Staffan Westerberg (1975).

utflyktens blanka svans, sjungande som tömmen anspelar på början av det första avsnittet av Madicken av Astrid Lindgren (1979).

förnuftets överraskande öde, styrt av handlingarna anspelar på början av sommarlovsföljetongen Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe och Kay Pollak, som sändes 1976 och 2002 och gavs ut som roman 1978.

stickans magra vägar, skälmska som stenar anspelar på den första versen av "Lyckans land" med text av Anna Maria Roos och musik av Oskar Lindberg (1920).

ljungens unga björkar, sovande som hyacinter anspelar på den första versen av "Videvisa" av Zacharias Topelius (1869).

bannornas tidiga slott, rysliga som sot anspelar på den första versen av "Kungens lilla piga" av Anna-Lisa Frykman (1939).

rons flygande aptit, liten som boet anspelar på den första versen av "Fågelungen" med text av Margareta Thulstrup och musik av Åke Nygren (1948).

lindens höga ros, grön som göken anspelar på den första versen av "Vaggvisa" av Samuel Johan Hedborn (1813).

skrimmets trekantiga skratt, kantat med munspel anspelar den på första versen av "Det var så roligt ..." med text av Lennart Hellsing och musik av Knut Brodinav (1947).

smaragdernas daggstänkta sorger, över som berg anspelar på den första versen av "Vi gå över daggstänkta berg" av Olle Thunman (1906).

fröjdens eviga gäster, spridda som drillar anspelar på den första versen av den tyska folkmelodin "Alla fåglar kommit re'n".

kalasirins drottning, fruktad som tunikans kejsare anspelar på den första sidan i seriealbumet Asterix och Obelix på galejan av Albert Uderzo (1996) med framför allt Julius Caesar men också bland andra Kleopatra i rollerna.

prinsessans hamn, blottad som klärobskyrens troll anspelar på illustrationer i Bland tomtar och troll av John Bauer till dessa texter: "Svanhamnen" av Helena Nyblom (1908) med bildtexten "Hon gick timtals ensam", "Bortbytingarna" av Helena Nyblom (1913) med bildtexten "En kväll vid midsommartid gingo de med Bianca Maria djupt in i skogen", "Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr" av Helge Kjellin (1913) med bildtexten "Ännu sitter Tuvstarr kvar och ser undrande ner i vattnet" samt "Pojken och trollen eller Äventyret" av Walter Stenström (1915) med bildtexten "Nå, hur är det med aptiten? fortsatte trollmor".

trugans täljande, rosa som nystandets ring anspelar på Elsa Beskows omslagsbilder till sina sagor Olles skidfärd (1907), Tomtebobarnen (1910), Blomsterfesten i täppan (1914) och Petters och Lottas jul (1947).

bäddens klyka, fläckad som lapparnas nyckelhål anspelar på Ilon Wiklands omslagsbilder till Nils Karlsson Pyssling flyttar in och Barnens dag i Bullerbyn av Astrid Lindgren (1949 respektive 1966), Iben Clantes omslagsbild till Klåfingerdagen av Edith Unnerstad (1975) och Egon Möller-Nielsens omslagsbild till Historien om någon av Åke Löfgren (1951).

dagens blåhet, vid som kvällens vithet anspelar på W.K. Plummers omslagsbilder till Morgon, Dag och Kväll av Dorothy Wilson (1963).

ödlans ok, isande som urens yrväder anspelar på Brita Ellströms tio första bilder i Sörgården av Anna Maria Roos (1913).

beckasinens lekande, sträckande som rävens väg anspelar på de åtta första bildtitlarna i Bruno Liljefors av Bo Lindwall och Lindorm Liljefors (1960), närmare bestämt "Beckasin", "Uv och kråka", "Rävfamilj", "Sträckande ejder", "Björnjakt", "Katt och talgoxar", "Lekande kattungar" samt "Pojkar på väg till skolan".

loggertens mynning, halvvild som varningsropens roder anspelar på den första sidan i Prinsen från Thule, det första seriealbumet om prins Valiant av Harold Rudolph Foster (1937), där kungen av Thule och hans följeslagare flyr undan sina fiender till England på en loggert.

knullandets potens, vinddriven som runkandets promenad anspelar på den första sidan om Arne Anka av Charlie Christensen (1983), där Arne, kåt och övergiven av sin kvinna, yttrar sina första ord: "Fan, här går man!"

formkroppens valv, balanserat som formtyngdens motsats anspelar på de tio första skulpturtitlarna i Folke Truedsson: Utställningskatalog (1982), närmare bestämt "Balanserad formtyngd", "Valven", "Flyende formkropp", "Rymdsträvan", "Formkonstellation", "Sfärisk rörelse", "Motsatser", "Förankrad formkropp", "Delad form" och "Stående halvcirkel".

pendylens violinist, utan som stillebenets moderskap anspelar på de tio första bildtitlarna i utställningskatalogen Marc Chagall, Moderna muséet, Stockholm (1982), närmare bestämt "Stilleben", "Moderskap", "Tiden en flod utan stränder", "Släden", "Det blå huset", "Över staden", "Det gula rummet", "Pendylen", "Invid huset" och "Violinisten".

orons kopparänglar, nya som helarens frö anspelar på titlarna på nio av de verk av Camilla Alfredson jag äger: "Under ytan", "Orons begravning är framtidens frö", "Johannes, Helaren", "Öppning", "Vill du ha mej?", "Kopparänglar", "Vingar växer ur sorg", "Det nya brödraskapet" och "Alv".

vestalasketens nyckel, frisk som tystnadens urkaos anspelar på de sju första bildtitlarna (dubbletter borttagna) i Hilma af Klint: Ockult målarinna och abstrakt pionjär av Åke Fant (1989): "Eftersommar", "Utsikt över Mälaren", "Urkaos", "Vestalasket", "Liljans friska ros", "Nyckeln till hittillsvarande arbete" och "Tystnad".

skaparhandens flikar, stänkande som svettedukens tår anspelar på bildtitlarna i Anamorfoser av Hans Hamngren (1989): "Kakelugnen", "Coke", "Norma Jean", "Tåren", "Skaparhanden", "Sigmund Freud", "Fröding, Stänk och flikar", "Pumpen", "Normarilyn", "Leonardo", "Schackpjäsen", "Stolen" och "Svetteduken".

svanelefantens nakenhet, atavistisk som flamfjärilens byst anspelar på de nio första skulpturtitlarna i utställningskatalogen Dalí: Bildbauer und Illustrator (1999): "Byst av en retrospektiv kvinna", "Hysterisk och aerodynamisk nakenhet", "Michelins slav", "Svanelefanten", "Fågelmänniskan", "Atavistiska spår efter regnet", "Den hallucinogena tjurfäktaren", "Javanesisk skyltdocka" och "Flamfjärilen".

snöfallets vila, överlägsen som tjällossningens dirigent anspelar på den första sidan i Lagom Berlin: Samlade teckningar 1999-2002 av Jan Berglin (2002), där det bland annat funderas kring varför fotbollssäsongen börjar vid tjällossningen och återupptas vid första snöfallet.

vägmännens längtande ringar, underbara som natten anspelar på den första strofen av "Omkring tiggarn från Luossa" med text av Dan Andersson (1917) och musik av Gunde Johansson (1952).

rodrets drömmande rand, stävande mot silvret anspelar på den första strofen av "Drömmens skepp" med text av Bo Setterlind (1978) och musik av Staffan Percy (1979).

trädets tvivlande asfaltsgård, förlorad som blomman anspelar på den första strofen av "Låt kärleken slå rot" med text av Kenneth Gärdestad och musik av Ted Gärdestad (1981).

stundens längtande saknad, min som jorden anspelar på den första strofen av "Gabriellas sång" med text av Py Bäckman och musik av Stefan Nilsson (2004).

besinnandets vilda vingar, försvunna som hjärtat anspelar på den första strofen av "Flyg, vilda fågel" av Lisa Ekdahl (1994).

gråtens förstående botten, skrattande som ytan anspelar på den första strofen av "Under ytan" av Uno Svenningsson (1994).

idens vårdande sommarskymning, gammal som oron anspelar på den första strofen av "Gotländsk sommarnatt" med text av Arthur Nilsson (1946) och musik av Svante Pettersson (1934).

spårens blomningsgröna sidor, boningsröda som daggen anspelar på den första strofen av "När solen färgar juninatten" med text av Torleif Styffe (1972) och musik av Sven-Erik Magnusson (1976).

i amar prestar aen, förlorad som ässjan anspelar på början av filmen The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring baserad på J.R.R. Tolkiens roman (1954) och regisserad av Peter Jackson (2001), som börjar med meningarna: "I amar prestar aen. The world is changed."

inseglets sjunde tystnad, bruten av basunerna anspelar på början av Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957), där det citeras ur Johannes uppenbarelse 8:1 och 8:8.

mysteriets klumpiga élan, upplöst av maskarna anspelar på början av filmen Pansarkryssaren Potemkin av Sergei Eisenstein (1925).

vingslagens rusande timmar, nära som sekunder anspelar på början av filmen Amelie från Montmartre regisserad av Jean-Pierre Jeunet (2001).

rassoodockens prövande kväll, redo som vellocet anspelar på början av filmen A Clockwork Orange baserad på Anthony Burgess roman (1962) och regisserad av Stanley Kubrick (1971).

fiaskots lyssnande gerillakrig, vedergällande som triumfen anspelar på början av filmen Fatherland baserad på Robert Harris roman (1992) och regisserad av Christopher Menaul (1994).

krymplingen, stammaren, kluven av sibyllan anspelar på början av avsnitt 1 – "A Touch of Murder" – av I, Claudius, en serie från BBC (1976) baserad på romanerna I, Claudius och Claudius the God av Robert Graves (1934 respektive 1935).

krymplingen anspelar på att Claudius betyder "halt, förlamad".

ytans blommande fjärran, rytande som ögonblick anspelar på början av filmen Serenity av Joss Whedon (2005).

oändligheten speglande viskningarnas mörka ljusgnistor anspelar på det första kapitlet i Anima av Birgitta Trotzig (1982).

huggkubben tröttnande på världens väntande barnmorska anspelar på de två första styckena i Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf (1914).

the corner sizzling at the idea's mirage-gray tops anspelar på de tre första styckena i The Bell Jar av Sylvia Plath (1963).

konturerna uppfattande sig som diffusa pionjärer anspelar på det första kapitlet i Från Aquilonia: ett panoramabygge av Madeleine von Heland (1994).

jordkojan hängande i de skumma anteckningarna anspelar på de två första styckena i Kolarhistorier av Dan Andersson (1914).

avsikten rymmande svårmodets främmande avsked anspelar på de två första styckena i Sinnebilder av Artur Lundkvist (1982).

klippan väntande på stenblockets tomma handling anspelar på de två första styckena i Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (1964).

ungdomen fastspikad i vakans ihåliga dans anspelar på det första stycket i Brudarnas källa: En legend om de bofasta av Vilhelm Moberg (1946).

anemonerna skärande monologens utsökta flor anspelar på den första dikten i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

the whirlwind stalking the garland's appalling peacocks anspelar på de åtta första raderna i den första dikten i Collected poems av Sylvia Plath (1981).

smörjelsen mottagande mysteriets öppna leksaker anspelar på den första strofen i den första dikten i Framtidens skugga av Edith Södergran (1920).

snön lösande eterns leende förakt anspelar på de två första stroferna i den första dikten i Moln av Karin Boye (1922).

schalarna hållande gräsmottets ohörda barrbrätten anspelar på den första dikten i Tuvor av Harry Martinson (1973).

ormen försvunnen i huvudets höst eller vår anspelar på den första dikten i Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf (1966).

hundens stjärnor som på snön och stormvind vit anspelar på den första dikten i Angelägenhet av Gunnar Björling (1940).

kardelen gömmande ådrornas ovillkorliga vindförväntan anspelar på den första dikten i Segel av Folke Dahlberg (1959).

mättnaden öppnande regnbågens slutna djup anspelar på bildbehandlingstermen mättnad (engelska saturation), som anger mängden gråhet i en färg. Ju mer mättad en färg är desto starkare eller renare är den; ju mindre mättad färgen är desto gråare är den. Man kan med bildbehandlingsprogram göra digitala bilder mer eller mindre mättade: mer eller mindre gråa.

stenen återgivande träets vilda tyg anspelar på de två första styckena i Hällristningar och hällmålningar i Sverige (1989).

tavlan förklarande kärlekens ursprungliga tecken anspelar på de två första styckena i Tecknens rike: En berättelse om kineserna och deras skrivtecken av Cecilia Lindkvist (1989).

isen inträngande i tidens ojämförliga fädernesland anspelar på det första stycket i Svensk historia av Alf Henriksson (1963).

lyssnarna jämförande framställningens komiska läsare anspelar på ungefär första halvan av det första stycket i Vem är vem i nordisk mytologi: Gestalter och äventyr i Eddans gudavärld av Åke Hultkrantz (1991).

ögat uppskattande förståelsens bedrägliga repertoar anspelar på ungefär första halvan av det första stycket i Hieroglyfernas värld: Nyckeln till egyptisk konst och kultur av Richard H. Wilkinson (1992).

högslätten fullföljande ceremonins distinkta arkeologi anspelar på det första stycket i Saharas gåtfulla klippmålningar av George Cristea (2001).

taggarna slutande uppmärkningsspråkets öppnande väv syftar på HTML (HyperText Markup Language), som används för att strukturera information på webbsidor och ange hur den ska visas i webbläsare, exempelvis som rubrik, stycke, bild eller länk. Detta görs med starttaggar, som anger var något börjar, och sluttaggar, som anger var något slutar. Exempelvis anger starttaggen <p> att ett stycke börjar och sluttaggen </p> att ett stycke slutar (p står för övrigt för "paragraph").

Kilskrift: 5. Sumeriska "5".

Tavla VI

Och Herden drömmer om läpparnas rötter och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 5.

drömmen om stenen från himlen anspelar på Gilgamesheposet I:231 och I:245. Gilgamesh ber sin mor Ninsun tolka drömmen, som säger att innebörden är att Gilgamesh ska få "en stark vän, som räddar sin kamrat" (Gilgamesheposet I:250), syftande på Enkidu.

mellan röda mattor, röda berg och den följande raden anspelar på Röda havet.

röda mattor anspelar på de mattor av rödbrun klorofyll från cyanobakterier som periodvis täcker Röda havets yta och som kanske gett upphov till havets namn.

röda berg anspelar på de mineralrika bergen i närheten av Röda havet, som på hebreiska heter harei edom ("röd karaktär") och som kanske gett upphov till havets namn.

röda ansikten anspelar på Esau i Bibeln, som sägs vara edom (hebreiska "röd") i ansiktet, och det folk (edomiterna) som härstammar från honom.

mörkgrönt nödmjöl anspelar på att Röda havet i Bibeln ibland kallas Sävhavet och att märg från sävstrån, som är mörkgröna, torkad och malen använts som nödmjöl.

i söder anspelar på att den persiska dynastin Akemeniderna (cirka 556-330 före Kristus) betraktade Röda havet som det södra havet.

och Flodens gravskrift, underjordens port och den följande raden anspelar på Svarta havet.

Flodens gravskrift anspelar på att folk förr sa att Svarta havet var den pöl som syndafloden lämnat efter sig.

underjordens port anspelar på att 90 procent av Svarta havet är utan liv, vilket innebär att de cirka 55 000 skeppsvrak som finns på dess botten till största delen är oanfrätta, och vad Ulla-Britta Ramklint skriver i en artikel i Populär historia 2007: "Döda pirater, soldater, flyktingar, slavar, pestsmittade. All världens elände vilar där nere, i tystnaden. Visste medeltidens folk inget annat om trakterna kring Svarta havet, så visste de i alla fall att detta var den del av jorden som låg närmast underjorden."

vänliga dimmor, blåa stormar anspelar på att Svarta havet av antikens greker kallades Pontos euxeinos ("det gästvänliga havet"), vilket uppfattades som en eufemism för "det ogästvänliga havet" men i själva verket var en feltolkning av det äldre namnet Pontes axeinos (från iranska axšaina, "svart, blå"), samt att på detta hav är dimma vanligt och kan häftiga stormar uppkomma plötsligt.

i norr anspelar på att Akemeniderna betraktade Svarta havet som det norra havet. Se även kommentar till tavla VI (i söder).

skrämmande portar: Porten till Cederskogen bortom vilken Cederberget ligger och porten till Tvillingberget, som vaktas av skorpionmänniskor med skräckinjagande aura och blickar av död.

trygga murar: Speciellt muren runt Uruk.

varp och varp är homonymer och betyder "hög av stenar eller pinnar där ett mord eller en dödsolycka skett, uppkommen genom att förbipasserande kastat sådana föremål till skydd mot den dödes vålnad" respektive "längsgående skikt av trådar i en väv".

flor och flor är homonymer och betyder "lugg på ruggade tyger och sammetsvävnader" respektive "rött färgämne berett av blommor från safflor (färgtistel)".

blått som flora anspelar på att flora förr förekom i handelsspråk som beteckning för den bästa sortens indigo.

blond och blond är homonymer och betyder "ett slags skira spetsar, ursprungligen av råsilke" respektive "ljushårig".

musslans femte fas anspelar på planeten Venus femte fas, som motsvarar månens femte fas (fullmåne). Musslan är ett av den romerska gudinnan Venus attribut. Månens åtta faser är nymåne, tilltagande skära, första kvarterets halvmåne, tilltagande halvmåne, fullmåne, avtagande halvmåne, tredje kvarterets halvmåne och avtagande skära.

flo och flo är homonymer och betyder "golvet bakom båsen eller spiltorna i en ladugård eller ett stall, ibland även innefattande gödselrännan" respektive "lager av horisontellt lagda föremål".

Ryggens paradis och underjordens rygg är en lek med det sumeriska ordet edin, som bland annat betyder "rygg", är en beteckning på Underjorden och kanske är ursprunget till namnet på det bibliska paradiset (Eden).

not och not är homonymer och betyder "gräns mellan mark- eller sjöområden, utmärkt med gräns- eller råmärken" respektive "rörligt fiskredskap av nät med en lång säck på mitten".

var och var är homonymer och betyder "skyddande eller prydande hölje av tyg för kudde eller dylikt" respektive "vakthund".

råk och råk är homonymer och betyder "spricka med öppet vatten i istäcket på en vattensamling" respektive "avskräde, avfall; slaktavfall av djur, i synnerhet innanmätet av fisk".

rusk och rusk är homonymer och betyder "avskräde, avfall, boss, bråte" respektive "snusk".

puls och puls är homonymer och betyder "avslag på frieri" respektive "det tempo något rör sig i".

pjosk och pjosk är homonymer och betyder "löjlig eller struntförnäm flärd" respektive "småtroll".

kalk och kalk är homonymer och betyder "kalksten, i synnerhet om kalksten i tekniskt eller ekonomiskt bruk" respektive "bägare, pokal".

träck och träck är homonymer och betyder "avdelning eller mönster i väv" respektive "exkrementer, avföring".

ark och ark är homonymer och betyder "ett slags mussla" respektive "ett fyrkantigt stycke papper".

hamn och hamn är homonymer och betyder "trygg och säker tillflyktsort" respektive "den yttre skepnad som omger själen".

haren är ett av den romerska gudinnan Venus attribut och representerar fruktsamhet.

vin och vin är homonymer och betyder "alkoholhaltig dryck, vanligen gjord på druvor" respektive "fåglars parningslek eller spelplats".

os och os är homonymer och betyder "anatomisk term för mun" respektive "strömt ställe i vattendrag där vattnet om vintern inte fryser till".

kall och kall är homonymer och betyder "som saknar entusiasm eller intresse för någon eller något" respektive "vall eller bank av upptornade isflak, i synnerhet invid stranden".

fly och fly är homonymer och betyder "den yttersta, hullingliknande delen av en ankararm som griper fast i bottnen" respektive "sank och låglänt äng".

black och black är homonymer och betyder "klossformad hand- eller fotboja som förr fästes på fångar" respektive "matt, vag, oklar, färglös, trist".

struss och struss är homonymer och betyder "den smala del av en blåsbälg där luften pressas ut" respektive "smycke av pärlor eller diamanter ordnade likt en buske".

täckt stäppens panters ansikte som en bruds anspelar på Gilgamesheposet VIII:58, där vad Gilgamesh gör när hans vän Enkidu dött beskrivs. Enkidu kallas bland annat "stäppens panter" (Gilgamesheposet X:54-55, X:128-129 och X:227-228). Se även kommentar ovan (hans sorg).

Och Herden drömmer om smärtans munnar och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 6.

Kilskrift: 6. Sumeriska "6".

Tavla VII

Floden: Tigris men också Floden som dränker nästan alla människor i Gilgamesheposet och dammen som 2020 dränkte stora delar av Hasankeyf.

vinden anspelar på den svala vind som blåste nästan hela tiden jag var i Hasankeyf 2011 och som nog kom från Tigris.

En färglös vindil över det heta havet och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till den första scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Redan bortom bot och ära och de tolv följande raderna anspelar på legenden om Aias självmord efter att inte han utan Odysseus fått den fallne Achilleus vapen.

Redan bortom spetsen, eggen och den följande raden anspelar på det svärd Aias kastar sig på när han begår självmord.

skammen anspelar på den skam Aias känner efter att ha dödat härens boskapshjordar och herdar (se nästa kommentar).

hånler guden, domen anspelar på en dom som säger att den fallne Achilleus vapen ska tilldömas den värdigaste av de grekiska hjältarna, vilket Aias anser att han är. Med Athenas hjälp tilldöms dock Odysseus vapnen. Anspelar också på att Athena skapar "töcknet" som nämns fyra rader längre ner så att Aias sinnesförvirrad dödar härens boskapshjordar och herdar istället för härförarna Agamemnon och hans bror Menelaos, Helenas make, samt medtävlaren Odysseus, som han avsett.

den breda skölden anspelar på Eurysakes (grekiska "bred sköld"), Aias son med den frygiska kungadottern Tekmessa.

Från kratern flödar vin mot marken anspelar på dryckesoffer, den vanligaste typen av offer i det forna Grekland. Vin, mjölk, honungsvatten, välling, öl, svavelblandat vatten eller någon annan vätska hälldes från en krater till en patera eller direkt på marken.

Trumman har fallit. Solbrännan bleknar och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till scenen med flagellanterna i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Marken girig slukar strimman och de tolv följande raderna anspelar på utvecklandet och fällandet av atombomber, framför allt de första två över Hiroshima och Nagasaki 1945.

Marken girig slukar strimman anknyter till raden "Från kratern flödar vin mot marken" fjorton rader längre upp.

strimman anspelar dels på Aias och andra offers blod, dels på strimman av hopp forskarna hade om att en enda, tillräckligt kraftfull atombomb skulle vara så avskräckande att den gjorde slut på alla krig.

Punktens tvilling klyvs anspelar på den gradvisa förståelse av atomklyvning som ledde fram till skapandet av atombomben, från att man omkring år 1900 upptäckte att en atomkärna kunde frigöra enorma mängder energi via den första klyvningen av en atom 1932 och den första klyvningen av urankärnor 1938 till upptäckten strax efteråt att klyvning av urankärnor frigjorde neutroner, som man trodde kanske kunde klyva intilliggande uranatomer och starta en explosiv kedjereaktion.

Enigheten anspelar på Trinity ("treenighet"), täcknamnet på provsprängningen av den första kärnladdningen 1945 i ökenområdet Alamogordo i södra New Mexico i USA.

Fadern anspelar på Robert Oppenheimer, som kallas atombombens fader eftersom han ledde det hemliga forskningsprojektet bakom USA:s framtagande av den första atombomben 1945.

Fadern blir till tid anspelar på en mening i Bhagavad-gita 11:32 (300-talet före Kristus), som Robert Oppenheimer sägs ha tänkt på när kärnladdningen detonerade vid Trinity-testet: "Now I am become death, the destroyer of worlds." I A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupadas översättning lyder meningen: "Jag är tiden, världarnas mäktiga förintare, och Jag har kommit för att förgöra alla människor." Sanskritordet som Robert Oppenheimer översätter med "death" kan alltså också översättas med "tiden", vilket jag tycker passar bättre i sammanhanget. I en kommentar skriver Prabhupada bland annat: "Tid är förintelse, och alla manifestationer kommer enligt den Högste Herrens önskningar att utplånas. Detta är naturens lag."

Ordet blir till kött anspelar på två meningar i Brev från nollpunkten av Peter Englund (1996): "Än så länge hade denna nya bomb varit teori, svarttavelskludd i tankspridda fysikers tjänsterum, men nu hade ordet börjat bli kött. Och det var som sagt världskriget som gjort något sådant möjligt."

Sanden blir till glas: Se kommentar till Origon (grönt glas).

Himlen svartnar och Röken gulnar anspelar på denna beskrivning i Brev från nollpunkten av världens färger när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 1945: "Svart, gult och purpur. Så lyste det. För världen hade plötsligt blivit trefärgad, och färgerna var inte de rätta och inte ens de naturliga. Himlen var svart. Jorden var purpur. Och mellan himmel och jord steg moln av gul rök." Satserna anspelar också på att rök inte bara betyder "synlig gasmassa" utan också "öde, mörker". Den senare betydelsen återfinns exempelvis i ordet ragnarök.

Mörkret bländar anspelar på denna beskrivning av ljuset när atombomben kallad Fat Man exploderade över Nagasaki 1945 i Brev från nollpunkten: "Ett bländande ljus. Ett blixtljus. Inget vanligt ljus. Det är frågan om det ens var något vi i vardagslag kallar för ljus. Det var ljus blott i en fysikalisk mening. Ett abnormt ljus, ett ljus så starkt att dess sken gjorde det omöjligt att se, vilket innebar att det vänts i sin motsats och blivit till ett mörker, ogenomträngligt vitt."

Jagen stelnar anspelar på den, enligt Brev från nollpunkten, "överväldigande känsla av overklighet" som övermannade offren för atombomberna över Hiroshima och Nagasaki 1945. Hiroshimamasker kallades denna känsla, som enligt Brev från nollpunkten "stelnat till en min som blivit till ett sinnestillstånd." Offren kallades muga-muchū (se kommentar ovan, nakna mänskor i stillhetens dvala).

Vingen blöder anspelar på min dikt "samtidsbild I" (i Dikter 1995; se även kommentar till dikten).

Facklornas brus lyser utanför regnet och de tolv följande raderna: Orden men inte ordföljden kommer från scenanvisningarna till den sista scenen i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

Kilskrift: 7. Sumeriska "7".

Tavla VIII

Och Herden drömmer om nattens erosion och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 7.

drömmen om berget som föll ned på stäppen anspelar på Gilgamesheposet IV:24, där en dröm Gilgamesh har under färden till Cederskogen beskrivs. Gilgamesh ber Enkidu tolka drömmen, som säger att drömmen är god, att berget är Humbaba och att de kommer att döda honom. Se även kommentar ovan (hans sorg).

flodens brus anspelar på en dagboksanteckning från en tidig morgonpromenad i Hasankeyf 9 juli 2011: "Tigris brusar, precis som den gjort hela natten nedanför det öppna fönstret till mitt hotellrum." Jag tyckte att bruset var mycket högre än det utifrån flodens storlek borde vara och funderade ett tag på om det kanske var något annat som brusade men kom fram till att det absolut var Tigris.

Uruks mur: Se Uruk.

Genom kungen föds lin och korn och de åtta följande raderna är en ganska fri översättning av rad 22-31 av den sumeriska texten A balbale to Ninurta (Ninurta F).

Herden tänker på de andra och de sexton följande raderna anspelar på att Gilgamesh efter sin död sades ha blivit de dödas domare i underjorden.

malört anspelar på att de äldsta skor som kunnat kol-14-dateras är mer än 9 000 år gamla sandaler, hittade i Nordamerika och gjorda av strimlad, tvinnad bark från ett slags malört.

jord anspelar på att de flesta sumerer gick barfota.

tavelvass: Vad det sumeriska ordet för stylus betyder.

lera anspelar på att sumererna var först med att använda drejskiva, vilket gjorde masstillverkning av lergods möjlig.

ädelstenar anspelar på att sumererna tros vara de första som för ungefär 5 000 år sedan använde läppstift, närmare bestämt av krossade ädelstenar blandade med olja och vax.

förstånd: En lek med det sumeriska ordet ĝeštug, som betyder inte bara "öra" och "hörsel" utan också "förstånd, intelligens".

skäror anspelar på de enorma, halvmåneformade örhängen sumeriska kvinnor bar.

saffran anspelar på Ifigenias saffransmantel. Se även kommentar ovan (saffransmanteln).

löv anspelar på att sumerernas kläder kanske var gjorda av löv.

gud anspelar på statyer med stora blå ögon i sumerernas tempel, som ofta tittar uppåt, kanske mot himlen. Som många andra forntida civilisationer förknippade sumererna blå ögon med gudarna och trodde antagligen att människor med blå ögon stod närmare gudarna.

vaksamhet anspelar på det sumeriska ordspråket "Vad ska bonden med sina vaksamma ögon göra?"

blad: Bladen det den åttonde viljan säger är tryckt på. ¶ Bladet på kung Arthurs svärd Excalibur ¶ Ett svärdsblad i allmänhet.

jungfruns huvud, vit samit anspelar på Le Morte D'Arthur: King Arthur and of his Noble Knights of the Round Table av Thomas Malory (1469).

jungfruns huvud anspelar på ett löfte om en gåva Sjöns härskarinna fått av Arthur för att ha gett honom Excalibur och det hon begär: att antingen riddaren som dödat hennes bror eller jungfrun som orsakat hennes fars död ska halshuggas. Riddaren som dödat hennes bror hugger då huvudet av Sjöns härskarinna, varpå han fördrivs från Arthurs hov.

vit samit är Sjöns härskarinna klädd i när hon lämnar över Excalibur till Arthur.

den godas porlande ande anspelar på Agda Österbergs väv Näckens ande. Agda (från grekiska Agathe) betyder "god".

gudens offer anspelar på att mitt namn Mats (från grekiska Mattias) betyder "gåva från Gud".

Ruttet är det fastän till synes fagert anspelar på sjörået.

bedrägligt fastän till synes hänförande anspelar på näckens förmåga att skifta till olika gestalter, såväl mer hänförande, som herreman, speleman, erotiskt väsen och olika slags föremål, som mindre hänförande, som gammal gubbe och tiggarpojke.

asklepiaderna profanerats anspelar på att Asklepios tempel, där sjukvård i det forna Grekland bedrevs av präster kallade asklepiader, gradvis förlorade sin helighet. Istället för att genomgå olika förberedande kurer, sova tempelsömn i en ligghall och under natten väckas av en präst utklädd till Asklepios, som lämnade olika föreskrifter, ägnade sig patienterna alltmer åt förlustelser, och tempeltjänarna såg alltmer sin uppgift som rutinarbete.

vigvattnet inte exorciserats anspelar på den katolska kyrkans exorcism vid tillredning av vigvatten, som genom denna procedur tros befrias från den onda andevärldens inflytande och tillföras gudomlig kraft som gör att det kan bota sjukdomar och skydda från demonisk inverkan.

demoner inte kan byta bostad anspelar på att man förr trodde att sjukdom var en demon som inte kunde förintas men lockas att ta sin bostad i en annan varelse.

fienden i skötet inte kylas anspelar på legenden om Erik den helige (cirka 1125-1160,), där det berättas att den fromme kungen badade kallbad för att kyla "sin hemliga fiende som man i skötet bär" och kunna vara återhållsam vid de tider kyrkan föreskrev.

akvedukterna skurits av anspelar på att när goterna 537 belägrade Rom skar de av akvedukterna inte vid källorna utan på kampagnan. Vatten fortsatte strömma under femton sekler, och landskapet förvandlades till en träskmark med malariamyggor.

varginnor jagar i termerna anspelar på att om termerna var öppna på natten kunde varginnorna, en av benämningarna på Roms prostituerade kvinnor, utsträcka jaktreviret dit.

räddningen vid indigofloden anspelar på 2 Mosebok 2:1-9 om spädbarnet Moses räddning från kistan i vassen vid Nilens strand av Faraos dotter samt att namnet på floden kanske kommer från nil, ett ord av okänt ursprung som betyder "blå" eller "indigo" och kanske är besläktat med sanskrit nila ("mörkblå").

ångesten vid den heliga spegeln anspelar på beskrivningen i början av The Golden Bough av James Frazer (1922) av prästen och mördaren i Dianas heliga lund vid Nemisjön, förr kallad Dianas spegel. Prästen innehade bara sitt ämbete tills han dödats av någon annan som ville ha det och var alltså tvungen att hela tiden vara på sin vakt. Diana (från en indoeuropeisk rot) betyder "gudomlig, helig".

älsklingen med nardusdoftande hår anspelar på Johannesevangeliet 12:1-8, där Maria från Magdala smörjer Jesus fötter med nardusbalsam och torkar dem med sitt hår. Maria har kanske egyptiskt ursprung och betyder kanske "älskling".

övermodet med äpplet i handen anspelar på den unga pythian i Polyfem förvandlad av Willy Kyrklund (1964), som övermodigt först badar med och sedan fortsätter tala med en gardesbefälhavare som kommit för att få hennes råd. Hela tiden håller hon en spetsig sten i handen. I kapitlets sista stycken har stenen förvandlats till ett granatäpple.

ingens och allas stjärnögda skeppsbrännare anspelar på Odysséen 9 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus; se kommentar till sidan 230, Ingen gungar på flotten) och Odysséen 6, där Odysseus möter kung Alkinoos stjärnögda dotter Nausikaa (grekiska "skeppsbrännare").

hoppet, berusat, med bruten nacke anspelar på hur Elpënor (grekiska "hopp") i Odysséen dog, nämligen genom att berusad av vin ramla ner från ett tak och bryta nacken.

den vördnadsvärda anspelar på Audhumbla ("den vördnadsvärda").

den väldiga staven släppt sin stjärt anspelar på Jörmundgand.

den tredje nejden anspelar på Amphitrite (grekiska "omgivande" + "den tredje"), saltvattnets gudinna i grekisk mytologi. "Den tredje" syftar uppenbarligen på havet.

den försvarande hjälparen anspelar på sötvattensnymfen Alexirrhoe (grekiska "försvara, hjälpa").

den förste inte längre kan profetera anspelar på Proteus (grekiska "först"), en grekisk havsgud som kan sia.

det krokiga trädet anspelar på Kraken, en gigantisk bläckfisk i främst nordisk sjömanstradition, som kan dra ner fartyg i djupet. Ordet är besläktat med homonymen krake, som bland annat betyder "krokigt och klent träd".

begäret anspelar på Venus (latin "kärlek, sexuellt begär").

himmelsk anspelar på Inanna (sumeriska "himlens härskarinna").

skum anspelar på att Afrodite förknippades med ordet aphros (grekiska "skum"), vilket resulterade i berättelsen om att hon fötts ur havets skum.

lapis lazulins krossade safirer anspelar på den grekiska författarinnan Sapfo (grekiska "safir" eller "lapis lazuli"), som enligt en legend begick självmord genom att hoppa från en klippa på grund av obesvarad kärlek; om legenden är sann är okänt.

den vackra snaran förenad med skrattet anspelar på den vackra Rebecka (hebreiska "knyta, snara") och hennes make Isak (hebreiska "han kommer att skratta"). Enligt 1 Mosebok 24 ser en tjänare till Isaks far Abraham, som av sin herre fått i uppdrag att ge sig av för att finna en hustru åt Isak, första gången Rebecka vid en brunn dit hon kommit för att hämta vatten.

lagern, förstörd av fadern anspelar på legenden om flodnymfen Dafne (grekiska "lager"), som när hon jagas av Apollon av sin far förvandlas till ett lagerträd för att undkomma förföljaren. Grekerna associerade Apollons namn med ordet apollumi (grekiska "förstöra"). Kanske är han identisk med den anatoliske guden Appaliunas (troligen "fader lejon" eller "fader ljus").

den vilande tröstarens beckade skepp anspelar på Noa (hebreiska "vila") som byggde arken; i 1 Mosebok 5:29: sägs namnet betyda "trösta", ett ord som i hebreiskan är snarlikt namnet Noa.

den sovande, okänsliga blomman anspelar på legenden om den vackre pojken Narkissos (grekiska "sömn, okänslighet"), som stirrar på sin egen spegelbild så länge att han till slut dör och förvandlas till en narciss.

Sjögräsets vattenmörker når solvågen anspelar på "Mörka sjögräs slinga botten ..." i mörker mörka mörkt kristaller av Ann Jäderlund (1994).

Pappersmänskorna skakar förbluffade liljan anspelar på "Crossing the Water" av Sylvia Plath (1962).

Hägringen lägrar förskrämd jungfruns valv anspelar på "Visby" i Situationer av Sonja Åkesson (1957).

Språnget multnar bittersalt, rovdjursvilt anspelar på "Havet" i Härdarna av Karin Boye (1927).

Sötmans öppnade pärlor rinner allena anspelar på "Skogssjön" i Dikter av Edith Södergran (1916).

Svavelvattnet ökar försvagat mjölkens törst anspelar på "Öfwer den Ädle SOPHIAS Brunn-Cur Wid Medewij" av Sophia Elisabet Brenner (1706).

Skugglivets dunster ilar mot ödets trånad anspelar på "Molnet" av Erik Johan Stagnelius (1819-1823).

Viskningarna vänder måsen mot lovart anspelar på "Death by Water" i The Waste Land av T. S. Eliot (1922).

Ruinerna vaggar arkipelagens lyra anspelar på "Vid Kap Sunion" i Kärlek i tjugonde seklet av Hjalmar Gullberg (1933).

Natten och lyser och gömts i månen anspelar på "Månen lyser ..." i Angelägenhet av Gunnar Björling (1940).

Skirhetens gåta är märkt som tystnad anspelar på "Kväll i inlandet" i Passad av Harry Martinson (1945).

Lanterninerna bär förgyllda regnets mörker anspelar på "Demonstration" i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

svanen inte längre vet när den ska dö anspelar på att svanen enligt Aischylos vet när dess död närmar sig och då ger ifrån sig klagorop.

gåsens galla inte längre höjer potensen anspelar på att romarna såg gåsens galla som ett potenshöjande medel.

ålen inte längre uralstras ur dyn anspelar på att ålen enligt Aristoteles varken är hona eller hane, inte leker och inte lägger ägg utan föds ur bottendyn i vattendrag.

musslan inte längre befruktas av daggen anspelar på att man förr trodde att musslan befruktades av dagg från himlen, vilket gjorde den till en symbol för Jesus moder Maria.

grodan inte längre kan tystas av diktare anspelar på att diktare och kejsare förr antogs kunna tysta grodornas kväkande genom att förbjuda det.

korallen inte längre skyddar mot onda ögat anspelar på att korallerna enligt Metamorfoser av Ovidius (8) skapades när Medusas blod rann ner i sanden efter att hon fått huvudet avhugget och att tro på detta gjorde att röda koraller kom att användas som amuletter till skydd mot onda ögat.

berget anspelar på fartyget Carpathia, som räddade 712 människor ur det förlista fartyget Titanics livbåtar, och bergskedjan Karpaterna (the Carpathians) i centrala och sydöstra Europa.

jätten i djupet anspelar på fartyget Titanic ("jättelik", ytterst från titan, medlem av den äldsta generationen gudar i den grekiska mytologin), som förliste på sin jungfrufärd 1912 efter att ha kolliderat med ett isberg.

dagens lysande gröna öga och den helande ersättaren anspelar på The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald (1925), närmare bestämt Daisy (engelska "dagöga") och det gröna ljuset från hennes brygga nattetid, som Jay, som är olyckligt kär i Daisy, ofta stirrar på. Jay är en kortform för namn som börjar på j, som James (hebreiska "ersättare" syftande på Jakob i "Gamla Testamentet", som två gånger berövar sin bror hans rättigheter som förstfödd son) och Jason (grekiska "helare").

den beskyddande härskarinnans flotte och den härskande beskyddarinnans ansikte anspelar på Medusa (grekiska "att skydda, att härska över") och målningen Medusas flotte av Théodore Gericault. Den som tittar på gorgonen Medusa förvandlas till sten. Gericaults målning bygger på en verklig händelse: fregatten Méduses förlisning i Atlanten 1816. Bara 250 man fick plats i fartygets livbåtar; de resterande 147 sattes på en flotte, där de knappa matförråden ledde till självmord, mord och kannibalism. När flotten efter tolv dagar hittades av briggen Argos var bara femton man vid liv, och av dem dog ytterligare fem de närmaste dagarna.

undrets grumliga damm anspelar på Jungfrudammen i Jerusalem, som fylls på från en brunn vars vatten flödar fram stötvis. När så sker grumlas dammen, och remuatiker och andra sjuka söker bot i den.

kroppens heliga, hemliga del inte tvagats anspelar på den eftersatta hygienen under 1700- och 1800-talet, bland annat på grund av förbud mot badhus i städerna. Mest eftersatt var hygienen kring skrevet, som kallas "kroppens sakrala del". Sakral betyder inte bara "helig" utan också "hemlig". Exempelvis uppfostrades barn att inte beröra skrevet ens för att tvätta sig.

de inre flödena anspelar på äldre teorier om underjordiska vattenflöden, bland annat Urban Hjärnes teori om en göl med hett, grumligt vatten i jordens centrum, som rann dit genom kanaler från havets botten, och Athanasius Kirchers teori om en centraleld i jordens centrum och ett inre kretslopp nära jordytan. Det fanns olika åsikter om vad som drev detta kretslopp, bland annat att jorden har ett hjärta som pumpar fram vatten i vattenådror precis som en människas hjärta pumpar fram blod i blodådror.

de yttre inte rinner mot ondskan och döden anspelar på att alla offerkällor i Norden rinner mot norr. Där ansågs döden, mörkret, kölden och onda makter finnas. Livet, ljuset och värmen däremot fanns i söder. Källor som rann mot norr hade alltså hämtat kraft söderifrån och ansågs vara verksamma mot onda ting.

när isen sjunkit till det Stora Nedan anspelar på att vatten som fryser till is blir lättare och kan flyta i vatten.

det Stora Nedan: Se kommentar till Dikter 2006 (Örat mot det röda nedan).

värmereservoaren stigit till det Stora Ovan anspelar på vattnets stora förmåga att ta in och lagra värme.

det Stora Ovan: Se kommentar till Dikter 2006 (Örat mot det röda nedan).

den äkta segerbringerskans slöja anspelar på legenden om Veronika (grekiska "bringa seger"), som sägs ha låtit Jesus torka bort svett och blod från sitt ansikte med sin slöja under vandringen till Golgata. På slöjan fanns efteråt en bild av Jesus ansikte. "Veronikas svetteduk", som slöjan brukar kallas, är ett exempel på en veraikon ("äkta bild").

den okände främlingen på stranden anspelar på Antonius (okänt ursprung) Block (polska "främling") i Det sjunde inseglet av Ingmar Bergman (1957).

det överflödande löftet vid flodernas mynning anspelar på The Fountain av Darren Aronofsky (2006) och den kvinnliga huvudpersonen Izzy / Elizabeth (hebreiska "min Gud är ett löfte, min Gud är överflöd"), som den manliga huvudpersonen åtrår hett.

flodernas mynning: Platsen där Utnapishtim bor. Uttrycket används även i flera andra traditioner som benämning på paradiset och gudarnas boning. I Bibeln ligger Eden vid fyra floders mynning. I den kananeiska Baal-cykeln bor guden El "vid dubbelflodernas källa, mitt vid dubbeldjupens utflöde". I Koranen 18:61 säger Mose: "Jag kommer icke att upphöra med (att följa min kurs) förrän jag når de två havens föreningspunkt."

den smorde bergsbäraren i poolen anspelar på Brian Jones död 1969 i poolen vid sitt hus, som tidigare ägts av A. A. Milne och i vars trädgård finns statyer av Milnes son Christopher Robin, att Brian kanske är besläktat med bre (keltiska "kulle") samt att ursprunget till Christopher är Kristus (grekiska "den smorde") + att bära. Tidiga kristna använde namnet Kristoffer metaforiskt som ett uttryck för att de bar Kristus i sina hjärtan. Under medeltiden ledde bokstavliga tolkningar av namnets ursprungliga betydelse till legender om en helig Kristoffer som burit en ung Kristus över en flod.

den vita rikedomens ädla fjädrar och den svarta skattens pråliga anspelar på Odette och Odile, den vita respektive svarta svanen i Svansjön av Pjotr Tjajkovskij (1877). Svanarnas namn kommer båda ytterst från morfemet aud (germanska "rikedom, förmögenhet"). Odette är söt, ädel och ärlig, Odile prålig, förtrollande och manipulativ.

cirkelns tomma hav, propellerns öar och de två följande raderna anspelar på Ikaros död av Åke Hodell (1962) om en flygare som ska fälla en vätebomb men väljer att störta i havet med sin last. Se även Daidalos.

cirkelns tomma hav, propellerns öar anspelar på dessa formuleringar: "Han mindes nu åter: / Tomhetens cirkel ... // Någon hade frågat: / Vart tog mannen vägen / Mannen som bar en propeller / som liknade ett kors?"

de yttre haven som fängslat guden anspelar på dessa formuleringar: "De flög nu i kraft av att varje sekund / var en ny möjlighet / att en felmanöver var en solexplosion / att inga ord längre kunde täcka / den fängslade gudens fasa"

de yttre öarna som fjättrat städerna anspelar på dessa formuleringar: "Då tanken kom / att dessa fjättrade städer / öknar berg skogar / inte fanns under dem / utan inom dem"

drömmen om mannen som gav honom vatten anspelar på Gilgamesheposet IV:59, där en dröm Gilgamesh har under färden till Cederskogen beskrivs. Gilgamesh ber Enkidu tolka drömmen, som säger att mannen som gett honom vatten är Shamash, vars goda ord de ska få höra nästa morgon. Se även kommentar ovan (hans sorg).

Och Herden drömmer om extremiteter och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 8.

Kilskrift: 8. Sumeriska "8".

Tavla IX

Zodiakens hus anspelar på de tolv husen i ett horoskop, som svarar mot de tolv stjärntecknen i zodiaken. Husen är jämnstora och utgör alltså vart och ett 30 grader av hela horoskopets cirkel. Husen säger var, stjärntecknen hur olika krafter som visar på livets olika miljöer verkar.

bergets hus anspelar på Ekur.

herdens hus anspelar på Dumuzis hus, ett av namnen på Underjorden i det forna Sumer. Enligt en myt är bakgrunden denna: Inanna stiger ner till Underjorden, kallad den Mörka Staden och det Stora Nedan, som ingen som kommit dit kan lämna. För denna överträdelse dräps hon och hängs på en krok när hon kommit till underjordens tronrum. För att hon ska återfå livet måste någon annan ta hennes plats. Först föreslås tre av Inannas tjänare, men Inanna säger nej eftersom tjänarna sörjt hennes död. Sedan föreslås Inannas make Dumuzi. Inanna säger ja eftersom han inte sörjt hennes död. Dumuzi är bland annat herdarnas gud och kallas herden i sumeriska texter. Se även kommentar till Dikter 2006 (Örat mot det röda nedan).

bläckets hus anspelar på bläckhus.

Munnarnas hus anspelar på restauranger.

ögonens hus anspelar på butiker.

troendes, tvivlandes hus anspelar på religiösa byggnader.

Sidornas hus anspelar dels på rikare och fattigare länder, dels på olika ideologier, inte minst socialism och nyliberalism.

viddernas hus anspelar på dagens möjligheter att resa, dels fysiskt, dels genom böcker, filmer, sidor på internet och liknande kanaler.

flödenas hus anspelar dels på flyktingvågor, dels på stigande havsnivåer till följd av den globala uppvärmningen.

murarnas hus anspelar på alla murar som rests efter Berlinmurens fall, inte minst den kring EU och de som stänger ute förlorarna i det nyliberala samhället.

Musa, utstå bitter nymfens aningslösa och de tre följande raderna anspelar på Odysséen 1:1-21 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus).

Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster och de tre följande raderna anspelar på Odysséen 24:526-548.

Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå bitter nymfens aningslösa och de tre följande raderna samt Aeneiden I:1-22 av Vergilius (19 före Kristus).

Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Dubbelspetsad som Odysseus dräpta röster och de tre följande raderna samt Aeneiden XII:926-950.

Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig Tiberns aningslösa och de tre följande raderna samt Dagbok från det trojanska kriget, bok 6, kapitel 5. Verket utger sig för att vara en ögonvittnesskildring av det trojanska kriget av Dictys Cretensis men är ett falsarium av Lucius Septimius, som baserade sin latinska text från 300-talet eller 400-talet på en grekisk text från 000-talet eller 100-talet.

Fadermördad av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Dubbelspetsad som Aeneas dräpta ekon och de tre följande raderna samt Dagbok från det trojanska kriget, bok 6, kapitel 15.

turturduvan anspelar på ett spjut vars spets är benet från en turturduva, symbolen för ön Aiaje, där spjutets ägare Telegonus, Odysseus son med Kirke, fötts.

Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets) och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig Skyllas aningslösa och de tre följande raderna samt Den gudomliga komedin, "Helvetet" XXVI:47-90 av Dante Alighieri (1321), där Odysseus öde i döden beskrivs.

hästen anspelar på grekernas list med den ihåliga trähästen, fylld med soldater, som trojanerna luras att släpa in i sin stad.

romarsädet: Aeneas.

epos: Aeneiden.

Undersidan av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Fadermördad av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna samt Den gudomliga komedin, "Helvetet" XXVI:91-142 av Dante Alighieri (1321), där Odysseus får berätta om slutet av sitt liv och sin död.

Buck utstår flyktig hästens förstenade och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Musa, utstå flyktig hästens (romarsädets) och de tre följande raderna samt de nio första styckena i Ulysses av James Joyce (1922).

Buck: Malachi "Buck" Mulligan är en påhittad karaktär, delvis baserad på Joyces nära vän Oliver Gogarty.

Kinch: Stephen "Kinch" Dedalus motsvarar Odysseus son Telemachos och är Joyces litterära alter ego.

Christine: I stycke nio i det första kapitlet i Ulysses finns formuleringen: "For this, O dearly beloved, is the genuine Christine: body and soul and blood and ouns." Denna formulering, uttalad med en predikants tonfall, imiterar en präst som visar upp invigt nattvardsbröd för en församling och rekapitulerar Kristus ord vid den sista måltiden. Att Kristus bytts ut mot Christine har tolkats som en anspelning på en svart mässa, eftersom en sådan mässa traditionellt firas över en kvinnas nakna kropp. ouns: Förkortning av "wounds".

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av Aeneas plumpa ekon och de tre följande raderna samt de 555 sista orden i Ulysses. Liksom Joyce använder jag inte skiljetecken på dessa rader.

Buck trampar flyktig hästens österländska och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck utstår flyktig hästens förstenade och de tre följande raderna samt Odysseia, Prolog 1-10 av Nikos Kazantzakis (1938).

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon tio rader längre upp och de tre följande raderna samt Odysseia XXIV:1409-1418.

Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck trampar flyktig hästens österländska och de tre följande raderna samt de åtta första styckena i Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946).

Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon tretton rader längre upp och de tre följande raderna samt de fjorton sista styckena i Strändernas svall.

Horisonten trampar skrovlig, barbarisk namnets och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Buck trampar flyktig, barbarisk viloplatsens och de tre följande raderna samt Elpënor α:1-18 av Willy Kyrklund (1986).

Aldrig glaspärlebandet, krukskärvornas tomma ekon och de tre följande raderna anspelar på detsamma som Undersidan av rosenträdgårdarnas bergsblommors ekon och de tre följande raderna samt Elpënor ψ och ω.

Kilskrift: 9. Sumeriska "9".

Tavla X

Och Herden drömmer om svarets hem och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 9.

ville utkämpa strider utan like anspelar på Gilgamesheposet II:223, där Gilgamesh innan avfärden till Cederskogen håller tal till männen i Uruk och ber om deras välsignelse. Se även kommentar ovan (hans sorg).

indigo: Ärtväxt som används vid växtfärgning och ger färgen blå.

kochenill: Torkade sköldlöss. Används vid växtfärgning och ger färgen röd.

valnötsskal används vid växtfärgning och ger färgen brun eller beige.

saffran används vid växtfärgning och ger färgen gul.

granatäppleskal används vid växtfärgning och ger färgen grön eller beige.

lapis lazuli används vid färgning och ger färgen blå. Se även lapis lazuli.

Världsförvändarn representeras här av den grekiske hjälten Odysseus och världsförvänderskan av den grekiska hjältinnan Helena.

Guden Pest anspelar på covid-19-pandemin, som pågick när jag skrev raden, och andra pandemier orsakade av inte bara mikroorganismer utan också annat.

Odysseus kallas mångförslagen och mångbefaren i Odysséen av Homeros (cirka 700-talet före Kristus), lögnare och förste i Elpënor av Willy Kyrklund (1986), asket och bågskytt i Odysseia av Nikos Kazantzakis (1938), innesluten (i en av de flammor där de dömda finns) i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321) samt barnamördare (av Astyanax, son till trojanernas befälhavare Hektor och dennes hustru Andromache, som efter Trojas fall slungas ner från stadsmuren trots att han bara är ett barn) i Strändernas svall av Eyvind Johnson (1946).

Ingen: Se kommentar till Origon (Ingen gungar på flotten).

Ägget anspelar på Helenas födelseägg. Hon avlades när Leda, maka till Spartas kung Tyndareus, våldtogs av Zeus förvandlad till svan. Enligt Pausanias fanns resterna av födelseägget i ett tempel på Spartas akropol.

Helena kallas hora, liderlig, förräderska, gudlös, oskuld, bländverk, ömkansvärd, verop och trofé i Helena av Euripides (412 före Kristus), huslig, yppig och Kvinna i Strändernas svall samt trofé i Iliaden av Homeros (cirka 700-talet före Kristus).

krokens Mörka, Stora Nedan: Se kommentar ovan (herdens hus).

den hängdes riddjur: Yggdrasil. Se även kommentar till Völvan (lövet från Lärad).

hjälmens frusna, trygga avgrund: Dödsriket anspelande på att Hades har en hjälm som kan göra bäraren osynlig och att Infernos lägsta regioner är frusna till is i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321).

att brudarnas slöjor öppnats först anspelar på Gilgamesheposet II:68-69 (se kommentar ovan, delade bädd med varje brud).

Pandoras kruka: En kruka med allt slags elände, som släpps ut i världen när Pandora gläntar på locket; när hon lagt på locket igen finns endast hoppet kvar. Pandora är den första kvinnan i den grekiska mytologin, skapad av gudarna för att bestraffa människorna för att de fått elden av titanen Prometeus.

Och Herden drömmer om skärvornas fågel och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 10.

Kilskrift: 10. Sumeriska "10".

Tavla XI

I vattnets fåfänga sammet och de fem följande raderna anspelar dels på parken vid Hasankeyf Hasbahçe Guesthouse med lummiga träd och många vattenanläggningar, bland annat en fiskdamm och en orm som sprutar vatten, dels på den sumeriska myten om hulupputrädet, som handlar om världens skapelse. Hulupputrädet är ett kosmiskt träd som kopplar samman underjorden, jorden och himlen.

systerns lömska tårar anspelar på Inannas tårar i myten om hulupputrädet, där Gilgamesh kallas Inannas bror, troligen för att han är till två tredjedelar gud. Handlingen i myten är i korthet denna: I tidernas begynnelse fanns på Eufrats strand ett enda träd: ett hulupputräd, som dras upp med rötterna av sunnanvinden och flyter iväg på Eufrat. Efter att Inanna tagit hulupputrädet till Uruk och planterat det i sin trädgård bosätter sig en orm immun mot besvärjelser, anzu-fågeln och den mörka jungfrun Lilith där. Inanna gråter för att de ska ge sig av, men det gör de inte. Hon får då hjälp av Gilgamesh, som dödar ormen, varpå även anzu-fågeln och Lilith ger sig av.

vägens yxa: Gilgameshs bronsyxa, som han använder för att döda ormen immun mot besvärjelser. I en kommentar skriver Diane Wolkstein, som tillsammans med Samuel Noah Kramer översatt myten om hulupputrädet (1983), att bronsyxan är "civilisationens skarpa vapen".

Stäppens mörka jungfru anspelar på att Lilith efter att ha gett sig av från hulupputrädet söker skydd i vildmarken.

bergens anzu-fågel anspelar på att anzu-fågeln efter att med sina ungar ha gett sig av från hulupputrädet beger sig till bergen.

Hör mig, ni dödliga fåglar! och de nio följande raderna: Min ganska fria översättning av början av stycke tre i avsnitt CLI i Gleanings from the Writings of Bahá'u'lláh (1935). Se även kommentar ovan (Men världen är som en ökens ångor).

Hans längtans taggiga bojor: Se kommentar ovan (En taggig växt).

brinnande ångor från himlen anspelar på greken Anaxagoras teori från cirka 450 före Kristus att norrsken orsakas av brinnande ångor som rinner ner från himlen och samlas i molnen tills de slår ut i lågor.

valkyrjans fladdrande eld anspelar på att norrsken i Den äldre eddan (1200-talet) sägs vara fladdrande eld över en sovande valkyrja.

blodskenet anspelar på att norrsken förr ibland kallades detta i Norge eftersom man trodde att det var döda krigares själar som slogs och att det var ett förebud om krig och död.

isbergen, sillstimmen, gässen anspelar på att man förr trodde att norrsken var ljus som studsade från gungande isberg i Ishavet, en återspegling av glittrande sillstim respektive solstrålar som reflekterades från vingarna på flygande gäss.

konjaksångorna anspelar på ett experiment utfört på 1740-talet av svensken Samuel von Triewald. En ljusstråle skickades mot en skärm genom ett prisma och över ett glas konjak. Ångorna från konjaken skapade virvlande mönster i ljuset, som liknade naturligt norrsken. von Triewald hoppades kunna bevisa att norrskenet orsakades av solstrålar som träffade moln av ångor i atmosfären. Den norske fysikern Kristian Birkeland, som i början av 1900-talet löste norrskenets gåta, var väl påläst på tidigare förklaringar av norrskenet. Hans favorit var von Triewalds experiment.

magnetometern kan mäta förändringar i det jordmagnetiska fältets styrka och riktning och var Birkelands viktigaste instrument när han 1899 gav sig upp på Halddetoppen ("den heliga bergstoppen") för att studera norrskenet.

terrellans sköna katodstrålar och glödande ovaler anspelar på att när Birkeland försökte förklara varför norrsken och sydsken bara uppstår i områden nära de magnetiska polerna simulerade han effekten med hjälp av en terrella mot vilken han riktade katodstrålar (elektronflöden). Terrellan representerade jorden och katodstrålarna solens ljus. Effekten blev glödande ovaler runt terrellans poler. Birkeland har sagt att en orsak till att han använde terrellor var att fenomenen de visade upp var vackra. Birkeland byggde allt större och allt bättre terrellor. Hans beskrivning i ett brev av den största, som aldrig blev byggd, och byggnaden som skulle omge den får mig att tänka på beskrivningen av Salomos tempel i 1 Konungaboken.

denna samma, denna okända, gränslösa, dolda värld anspelar på dessa formuleringar i Norrskenet av Lucy Jago (2001): För Birkeland "utgjorde norrskenet tröskeln mellan de synliga och de osynliga världarna; det var länken mellan planeten och de oändliga, okontrollerbara och okända krafter som skapat universum".

en ny kosmogoni anspelar på att det tog årtionden innan astrofysiker accepterade Birkelands vidare kosmogoni, som bland annat säger att elektromagnetiska krafter spelar en lika viktig roll som tyngdkraften i både mer närliggande och mer avlägsna delar av rymden. Tack vare att vetenskapsmän kunnat se allt längre ut i rymden domineras uppfattningen om den kosmiska omgivningen numera av de elektromagnetiska krafternas fysik.

kanske svaret på Gåtan anspelar på en avhandling som Birkeland arbetade med mot slutet av sitt liv och som han själv beskrev som viktig men vars innehåll vi inte vet något om eftersom den efter Birkelands död i Tokyo 1919 skickades mot Kristiania (från 1925 Oslo) med ett fartyg som gick under i en storm innan det kom fram.

Längst in i den trånga grottan och de sex följande raderna anspelar på Giacomettis ateljé av Jean Genet (1958).

Längst in i den trånga grottan anspelar på ett av Giacomettis barndomsminnen. Hans far hade visat honom ett enormt stenblock som fått honom att glömma allting annat. På undersidan av stenblocket fanns en trång grotta. Giacometti var överlycklig när jag kunde krypa längst in i grottan, där han nätt och jämnt fick plats, och tyckte att alla hans önskningar var förverkligade.

det gröna ljusets obönhörlighet anspelar på ett möte med en staty av Osiris i Louvrens krypta. När Osiris plötsligt "dök upp i det gröna ljuset blev jag rädd", skriver Genet. Han böjer sig andligen, krymper till och med ihop "inför den lilla skulpturens hårda leende och hårda blick". "Det obönhörligas gud" kallar Genet Osiris och fortsätter med att berätta att en del av Giacomettis skulpturer skrämmer honom på ett liknande sätt och fascinerar honom nästan lika mycket.

Ensamhet är ett återkommande tema i Giacomettis ateljé: avbildade personers och föremåls ensamhet, betraktarens sökande efter denna ensamhet, att hänföras av denna ensamhet, den ensamhet såret – det mest unika och äkta hos var och en – skapar, att ensamheten är en hemlig värdighet och en dunkel insikt om något unikt och okränkbart.

hemliga, unika sår anspelar på att sår är ett återkommande tema i Giacomettis ateljé, speciellt meningarna "Skönhetens ursprung är alltid det sår – unikt för var och en av oss, dolt eller synligt – som alla människor bär på" och "Jag tror att Giacomettis konst söker hitta det hemliga såret i varje människa, och rent av i varje ting, för att därmed göra dem tydligare".

det vackra dammet anspelar på att Giacomettis ateljé uppenbarligen är allt annat än välstädad. Genet skriver bland annat om när han upptäcker Giacomettis vackraste skulptur undangömd i dammet under ett bord och när Giacometti säger att dammet på gamla terpentinflaskor är vackert.

varje föremåls oändliga rymd anspelar på meningen "Varje föremål skapar sin egen oändliga rymd" och resonemanget kring den, bland annat denna mening: Vad en målare eller skulptör "förmedlar till oss är alltså den avbildade personens (eller det avbildade föremålets) ensamhet, och för att vi som betraktare ska uppfatta den och bli berörda av den måste vi uppleva rummet inte som utsträckning utan som avgränsning".

storhetens falskhet, litenhetens outhärdlighet anspelar på Giacomettis svårigheter med att avbilda det han såg på ett sätt han var nöjd med. I ett brev till konsthandlaren Pierre Matisse skrev han: "En stor skulptur föreföll falsk och en liten outhärdlig, och till sist blev de så små att det sista knivhugget ofta upplöste dem i damm."

skulptören i skulpturen anspelar på vad Giacometti sagt om en bronshund han gjort: "Det är jag. En dag på gatan såg jag mig själv just precis så där. Jag var hunden." Giacometti "drömmer om att helt försvinna bakom sitt verk", skrev Jean-Paul Sartre.

konst bara för de döda anspelar på att Giacomenetti en gång fick idén att göra en skulptur och sedan begrava den. "Att begrava den, betydde det att ge den åt de döda?" undrar Genet.

Den blinda visionens ansvarslösa frestelse och de sex följande raderna anspelar på Konsten i samvetets ljus av Marina Tsvetajeva (1932).

Den blinda visionens ansvarslösa frestelse anspelar på dessa formuleringar: Poeten öppnar låset "på en gång blint och med en vision". Poeternas sanning är "ansvarslös och följdlös". "Konst är förförelse, kanhända jordens yttersta, mest subtila, mest obetvingliga frestelse."

inte senhöstträdet men den vita björken anspelar på dessa meningar: "Ett träd är i senhöstens tid alldeles tydligt utdrivet ur paradiset. Men den vita björken – låt den åter stå upp."

inte den vita rörelsen men det svarta havet anspelar på meningarna "Inte den Vita rörelsen utan det Svarta Hav som Överbefälhavaren steg ned i efter att tre gånger ha kysst den ryska jorden" och "Inte frukta det första råa utkastet, nedklottrat med fruktlösa försök, inte heller det vita pappersarket – utan det egna: det självrådiga". Överbefälhavaren: General Pjotr Wrangel, den siste ledaren för den motrevolutionära, vita sidan i det ryska inbördeskriget 1918-1920.

inte bara bläck utan också eld anspelar på dessa formuleringar: "Av kärlek till våra levande själar brände" Gogol "sina Döda. På sitt eget samvetes eld. De första skrevs med bläck. De andra – i oss – med eld." (Nikolaj Gogol brände under en depression 1852 alla sina manus.)

Inte bara besatthet utan också ägande anspelar på vad Tsvetajeva skriver om skapandets villkor: "Innan man börjat – obsession, innan man slutat – possession."

inte bara död utan också odödlighet anspelar på meningen: "Emellertid räds naturen inte bara döden utan också odödligheten."

Slungar sig fjättrad ut anspelar på följande stycke: "Ombord på Odysseus skepp fanns varken hjälte eller poet. Hjälte är den som uthärdar också utan att vara fjättrad, den som uthärdar också utan vax i öronen; poet är den som, om än fjättrad, slungar sig ut, den som också med vax i öronen hör, det vill säga återigen slungar sig ut. Det enda som poeten sedan barnsben ej förstår är repets och vaxets halvmesyrer." Stycket anspelar på en episod i Odysséen 12 av Homeros (cirka 700-talet före Kristus), där Odysseus binds vid masten för att kunna lyssna till sirenernas sång utan att lockas ner i havsdjupet, medan alla andra på skeppet stoppar vax i öronen för att inte höra sången.

Därna anspelar på denna dikt av en fyraårig pojke, citerad i Konsten i samvetets ljus: "Där bor den vita fågeln / Där går den bleka pojken / Vischeligen! Vischeligen! Vischeligen! / Jo, det finns – därna." I en kommentar står att "därna är barnjungfruns beteckning för någonting långt borta" och att dikten är ett exempel på en text – ofta skriven av kvinnor, barn och självlärda, ofta bevarad muntligt och med okänd författare – som ännu inte är konst men redan mer än konst.

Fåglarna under himmelen, liljorna på marken anspelar på Jesus bergspredikan i Matteusevangeliet.

inte orakel eller onda ormar men ammoniter anspelar på att man förr trodde att fossil av ammoniter kunde ge orakelsvar eller var människor som begått brott, förvandlats till ormar och sedan förstenats.

inte djävulsfingrar eller Guds blixtar men belemniter anspelar på att fossil av belemniter i äldre medicinsk litteratur ofta omnämns som djävulens fingrar eller Petrus fingrar och att man förr trodde att sådana fossil var förstenade blixtar som fallit från himlen vid häftiga åskväder.

Flodens offer: Offren för Floden i Gilgamesheposet och för syndafloden i Bibeln.

tjugotredje oktober 4004 före Kristus anspelar på den irländske ärkebiskopen James Usshers konstaterande 1650 att Gud hade skapat jorden natten till detta datum. Resultatet hade han fått genom att lägga samman hur många år ättlingarna till Adam hade levt. Han hade också använt sina kunskaper om den hebreiska kalendern och andra bibliska skrifter.

4004004004 före Kristus anspelar på att jordens ålder för närvarande beräknas till cirka 4,5 miljarder år. De hittills äldsta fossil man hittat är spår av encelligt liv i en 3,7 miljarder år gammal bergart.

Lädersköldpadda, smutsgam, hökörn, gråfiskare och blåkråka hör enligt en rapport från 2006 till de arter som hotas av Ilisudammen (se början av kommentarerna, not 3).

ar-rafš är den lokala benämningen på sköldpaddsarten ifråga. Såvitt jag förstår har den inget svenskt namn. Lädersköldpaddor är ett släkte.

tvillingfloderna: Eufrat och Tigris. Sköldpaddsarten som lokalt kallas ar-rafš förekommer i avrinningsområdet av Eufrat och Tigris i södra Turkiet, Syrien, Iran och Irak.

Enki fångade Ninurta i ett hål och de två följande raderna anspelar på den sumeriska myten Ninurta och sköldpaddan, där ödestavlan, som styr mänsklighetens framtid, stulits från Enki av anzu-fågeln men vunnits tillbaka av hjälten Ninurta, som behåller tavlan istället för att lämna tillbaka den. Enki skapar då en sköldpadda, som griper tag i Ninurtas häl, gräver en grop och drar ner denne i den. Berättelsen är ofullständig, men ödestavlan lämnas antagligen tillbaka till Enki.

och bortom akrostikonens recton och palimpsester och de tio följande raderna: På dessa rader använder jag mig av boustrofedon. Med tanke på att spegelvänd text nog kan vara svårläst för somliga återger jag här raderna med de spegelvända raderna rättvända: och bortom akrostikonens recton och palimpsester / vänder hexameterns och pentameterns enkelhet / mot distikonens och kiasmens dubbelhet / och terzinens och tritagonistens trippelhet / mot bestiariumens och toposens analeps / och boustrofedonet proleptiskt / mot neologismernas interpolerade futurism / och perifrasens makaroniska hypotext / mot ekfrasernas katakres och semiotik / och zeugmans lakuner och emblem / mot telestikonens gradänger och verson

och bortom litofanins epitafier och singerier och de tio följande raderna: Med tanke på att spegelvänd text nog kan vara svårläst för somliga återger jag här raderna med de spegelvända raderna rättvända: och bortom litofanins epitafier och singerier / vänder trymåns hyenden och vepor / mot olifantens pikering och niellering / och monstransens opaka advers / mot dorsalens diafana revers / och boustrofedonet anamorfiskt / mot freskens fuktighet och seccons torrhet / och triptykens och assemblagets trippelhet / mot diptykens och collagets dubbelhet / och frottagets och skrafferingens enkelhet / mot gouachens opacitet och akvarellens transparens ...

Kilskrift: 11. Sumeriska "11".

Tavla XII

Och Herden drömmer oändlig och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 11.

Ängen: Se kommentar till Där haven möts.

gråtit när ormen försvunnit med Växten anspelar på Gilgamesheposet XI:297-301. Se kommentarer ovan (Livets Apsu och livets doft, dödens lejon och En taggig växt).

Och Herden drömmer om honungens genljud och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 12.

att inte tvillingen men en annan / kallat på honom i drömmen anspelar på Gilgamesheposet IV:18, IV:50, IV:90, IV:127 och IV:161, där Gilgamesh under färden till Cederskogen vaknar mitt i en dröm och tror att Enkidu (tvillingen) väckt honom. Se även kommentar ovan (hans sorg).

skillrande lycka anspelar på att byssus sägs bringa lycka. När solen skiner på det lyser det som guld, annars är det mörkbrunt.

sylfidisk fruktbarhet anspelar på att byssus sägs ge fruktbarhet och är extremt lätt. Ett par handskar av byssus sägs ha fått plats i ett valnötsskal och ett par strumpor av byssus i en snusdosa.

hagoromotunna anspelar på hagoromoer (japanska "fjädermantlar"), som återfinns i japanska folksagor, exempelvis Sagan om bambuhuggaren om prinsessan Kaguya, som kommer från månen och får en hagoromo när hon återvänder dit.

älvfjädrar anspelar på världens tunnaste silkestyg: älvfjäderssilke (Fairy Feather silk), som görs av åtta deniers tjockt garn, alltså bara en sjättedel så tjockt som människohår, i Kawamata, ett av Japans mest kända centrum för sidenproduktion.

lerkrukerustik matka: En ordlek. Matka tillverkas av överblivet mullbärssilke utan att sericinet tas bort och har en mer ojämn och mindre glänsande yta än rent siden. Benämningen matka (hindi "lerkruka") syftar på kärlet det överblivna mullbärssilket lindas runt eller lagras i.

larvens domesticerade käftar anspelar på att domesticerade silkeslarver inte har vassa tänder och inte kan överleva i det vilda eftersom de vuxna fjärilarna inte kan flyga.

strimman av stjärnstoft anspelar på att alla grundämnen utom de allra lättaste (väte och helium) bildats i stjärnors inre eller exploderande stjärnor.

Faethons tårar: Bärnsten enligt en myt om Faethon, solguden Helios son, som av sin far ges lov att framföra solekipaget. Men Faethon kan inte tygla hästarna utan flyger för lågt, och världen bränns svårt. Zeus ingriper genom att slunga en blixt mot Faethon, som faller död ned i en flod. Tårarna från Faethons systrar, som sörjer sin bror vid flodstranden, förvandlas till bärnsten.

sju planeter anspelar på dessa idéer i The Life and the Doctrines of Paracelsus av Franz Hartmann (1887): "Om vi blandar sju metaller i rätt ordning och vid rätt tidpunkt får vi en metall som innehåller alla sjus goda egenskaper. En sådan blandning kallas elektron. [...] Elektron är antipatiskt mot alla onda influenser eftersom det dolt i ämnet finns himmelsk kraft och inflytande från alla sju planeterna. Därför användes det av egyptierna och kaldéerna och magerna i Persien mot onda andar."

gruvans brända dunkel anspelar på att antikens romare vid gruvdrift använde eld och vinäger för att spräcka sten.

solens systers bröllopslakan anspelar på en balbale där Utu i en dialog med sin syster Inanna lovar att skörda, röta, spinna, tvinna, varpa, väva och bleka linet till hennes bröllopslakan.

pentagrammens anspelar på att linblommor har fem kronblad.

herdens garn – kungamaktens prakt anspelar på dessa meningar i den sumeriska texten Diskussionen mellan Får och Säd om vilken av de två som är bäst för samhället: "Får stod i sin fårfålla och var fårfållornas mycket älskvärde herde. [...] Uttus alla trådar, kungamaktens prakt, tillhör mig."

fårfållans söta mjölk anspelar på dessa meningar i Diskussionen mellan Får och Säd: "Vid den tiden, på platsen där gudarna formades, i deras eget hem, på Den Heliga Kullen skapade de Får och Säd. Efter att ha samlat dem i den gudomliga bankettsalen åt Den Heliga Kullens Anuna-gudar av Fårs och Säds gåvor men blev inte tillfredsställda. Den Heliga Kullens Anuna-gudar drack av den söta mjölken från deras heliga fårfålla men blev inte tillfredsställda. För deras eget välbefinnande i den heliga fårfållan gav de dem till mänskligheten att livnära sig på."

In genom fönstret flyger passagerarna och de nio följande raderna: Ur Frusen tid, En liten utflykt i österled, "Höstsynestesier" (i Dikter 1993), "Emblema Authoris" (i Dikter 1994) samt "Vid dörren" och "Den hängda" (i Dikter 1999).

Midsommarnattens ömkansvärda spegelglas och de nio följande raderna: Ur En liten utflykt i västerled, En liten utflykt i Skymningslandet, Djup av fjärran längtan, Italienska bilder och andra samt Vid sina pålar.

att Vildkon är Bakdörren, / Bakdörren Den Beslöjade vid havsdjupet anspelar på att Gilgameshs mor Ninsun (Vildkon) och Siduru (Den Beslöjade vid havsdjupet), som Gilgamesh träffar under sin resa till Utnapishtim, båda kan ses som aspekter av Ishtar (Bakdörren). Ninsun är förvisso kogudinnan framför andra, men Ishtar kallas också ofta ko, speciellt i klagosånger, och enligt besvärjelsehandboken Shurpu är Siduru "Vishetens Ishtar". "Den första kvinnan är den omtänksamma modern, den andra den krävande fresterskan och den tredje den visa vägviserskan", skriver Lennart Warring och Taina Kantola i en kommentar till sin översättning av Gilgamesheposet. Se även kommentarer ovan (ett träd gudomligare och ratade Bakdörrens sköte) samt Utnapishtim.

Och Herden drömmer om stigens insegel och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 13.

Kilskrift: 12. Sumeriska "12".

Tavla XIII

Abūbu (akkadiska "översvämning, störtflod, våldsam ström") anspelar på Floden som de mesopotamiska gudarna dränkte nästan alla människor med. Se även Utnapishtim.

Den förstas: En ordlek. Kan syfta på den första individen i en släkt, en furste i allmänhet och Uruks furste Gilgamesh. Se även förste.

Drottning, vad känner du? och de 28 följande raderna: Min väldigt fria tolkning av delar av den sumeriska texten The lament for Urim. Framför allt har jag lagt till fler prästinnor för att få bättre balans mellan könen.

korpen betyder "spetshackan" – inte, som man kan förledas att tro med tanke på att ordet fågel återfinns i raden ovan, "en stor kråkfågel med kolsvart, metallglänsande fjäderdräkt" – även om den senare tolkningen förstås är fullt möjlig i sammanhanget, inte minst med tanke på att korpar länge förknippats med de döda eller förlorade själar eftersom de är asätare och vanliga på avrättningsplatser, slagfält och liknande. Redskapet korp har för övrigt fått sitt namn från att den liknar en korps näbb.

Me: Se kommentar till Origon (som stulit).

drömmarna om att en gud passerat förbi anspelar på Gilgamesheposet IV:20, IV:52, IV:92, IV:129 och IV:163, där Gilgamesh under färden till Cederskogen vaknar mitt i en dröm och undrar om en gud passerat förbi.

Må hur du levde inte glömmas och ditt namn besökas och de tio följande raderna: Min ganska fria tolkning av de tio sista raderna av den sumeriska texten An elegy on the death of Nawirtum (Elegy 2).

gröna ängar: Här finns en lucka i texten. Jag tycker det känns rimligt att fylla den med frasen "gröna ängar", men ett antal andra möjligheter finns förstås.

Den uthållige krigaren anspelar på Dante (latin "uthållig") Alighieri (tyska "förnäm" + "spjut", sammantaget ungefär "förnäm krigare"; 1265-1321).

den välsignade porten anspelar på Bice (latin "resenär") Portinari (latin "dörr", en benämning på yrket portvakt; 1266-1290), Dante Alighieris stora kärlek, som han kallade Beatrice och som är en av huvudpersonerna i Den gudomliga komedin (1321). Namnet Beatrice var vanligt bland tidiga kristna och associerades med ordet beatus (latin "välsignad"). En portinari tjänade vanligen en högreståndsperson, exempelvis en prins, prinsessa, hertig eller hertiginna.

Guds vän anspelar på Teofilo (grekiska "guds vän"), en pseudonym för Giordano Bruno, som skrev Askonsdagsmåltiden (1584) och hävdade att universum är oändligt och består av ett oräkneligt antal världar, där varken solen eller jorden är medelpunkten.

stiger ner anspelar på Giordano (hebreiska "stiga ner, flyta ner", syftande på floden Jordan).

inte skyddad från världen / men världens skydd anspelar på Bruno (germanska "skydd" eller "brun").

Vågen anspelar på den kinesiske målaren Wu Tao-tzu (cirka 689 - cirka 758). Kinesiska tāo betyder "stora vågor".

Vågen klappar i händerna / och förenas med väggen anspelar på det första stycket i Myten om Wu Tao-tzu av Sven Lindqvist (1967): "Den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu stod en dag under Tangdynastin och betraktade en väggmålning som han just hade slutfört. Plötsligt klappade han i händerna och tempelporten öppnade sig. Han gick in i sitt verk och portarna stängdes åter."

Guds gåva, den älskade vännen anspelar på Jonathan (hebreiska "Jahve har gett") Livingston (anglosaxiska "Leofwines boplats") Seagull, huvudkaraktären i Richard Bachs bok med samma namn (1972). Namnet Leofwine betyder "älskad vän".

det bruna berget anspelar på ett annat möjligt ursprung till Livingston: namnet Duinnshleibhe (irländska "brunt berg").

Två testiklar får vara vittnen anspelar på meningen "Ut essent duo testes" i den första dialogen i Askonsdagsmåltiden av Giordano Bruno (1584). De tre första orden betyder "För att det ska finnas", det fjärde ordet antingen "vittnen" eller "testiklar".

den mystiska dialogen: I den första dialogen i Askonsdagsmåltiden konstaterar Teofilo att två är ett mystiskt tal och argumenterar för det genom att redovisa ett antal mer eller mindre välvalda exempel på mystiska par. En dialog är ju ett samtal mellan två personer och således mystisk.

trilog, tetralog eller i värsta fall teralog: Begreppen trilog ("samtal mellan tre personer"), tetralog ("samtal mellan fyra personer") och – åtminstone enligt en läsart – teralog ("samtal mellan en biljon personer") nämns alla i den första dialogen av Askonsdagsmåltiden.

Vilse i dunklet i skogen, i dyn anspelar på de tre första raderna i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321), där berättaren gått vilse i en dunkel skog, och en episod i den andra dialogen i Askonsdagsmåltiden, där Nolano, en pseudonym för Giordano Bruno, och hans sällskap får ta sig igenom ett område med dy när de är på väg till en middag där Nolano ska träffa meningsmotståndare och försvara sina teser om universum.

blod i strupen anspelar på att Den gudomliga komedin börjar på skärtorsdagen, då nattvarden enligt Bibeln instiftades.

aska på pannan anspelar på att Askonsdagsmåltiden äger rum på just askonsdagen, den första dagen i fastetiden då katoliker som ett botgöringstecken beströr sig med aska, exempelvis på pannan.

sfärer: Se kommentar till Origon (under månen).

krymplingen anspelar på Klaudios (latin "lam, invalidiserad") Ptolemaios (födelseår okänt, död efter 161), vars världssystem var förhärskande under hela medeltiden (se kommentar till Origon, under månen).

gruvarbetaren anspelar på Mikołaj Kopernik (benämning på yrket gruvarbetare i koppargruva eller arbetare på kopparsmältverk; 1473-1543), mest känd under sitt latinska namn Nikolaus Kopernikus, vars världssystem med solen i centrum omkretsad av planeterna gradvis utvecklades och ersatte Ptolemaios världssystem.

krigaren anspelar på Wu Tao-tzu. Kinesiska wǔ betyder "militärisk, krigisk".

lejonstenen anspelar på ett annat möjligt ursprung till namnet Livingston: det judiska efternamnet Lowenstein, som betyder just "lejonsten".

Efteråt är det värst överallt och de fjorton följande raderna anspelar på Tysk höst av Stig Dagerman, som består av artiklar från en resa i Tyskland 1946.

de vackraste ruinerna: Stig Dagermans benämning på de tyska antifascisterna.

mörkrets och ljusets griffeltavlor anspelar på "hur griffeltavlor är spikade för fönstren för att utestänga kylan, men hur dessa samtidigt utestänger ljuset så att man måste ha en lampa brinnande hela dan" i en källare där tyskar bor.

Kilskrift: 13. Sumeriska "13".

Tavla XIV

Och Herden drömmer om grindens pil och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 14.

Och Herden drömmer om strandens byte och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 15.

drömmen om regn av död, fallande mörker anspelar på Gilgamesheposet IV:95-100, där en dröm Gilgamesh har under färden till Cederskogen beskrivs. Gilgamesh ber Enkidu tolka drömmen. Tolkningen saknas förutom den sista raden, där det står att de nästa morgon ska få höra Shamashs goda ord. Min gissning är att drömmen handlar om den förestående striden mot Humbaba, där det bland annat sägs att "ljusa moln blev mörka / döden regnade över dem som en dimma" (Gilgamesheposet IV:118-119). Se även kommentar ovan (hans sorg).

rötterna: Näsrötterna.

vingarna: Näsvingarna.

vestibulerna: De nasala vestibulerna.

musslorna: Öronmusslorna.

gångarna: Hörselgångarna.

skaften: Hammarskaften.

huvudena: Hammarhuvudena.

hudarna: Förhudarna.

strängarna: Sädessträngarna.

ledarna: Sädesledarna.

kärnorna: Cellkärnorna.

hudarna: Se klitorishuva.

trumpeterna: Örontrumpeterna.

snäckorna: Hörselsnäckorna.

linolsyrans och de tre följande raderna: De sju bästa källorna för alfalinolensyra och linolsyra, de två essentiella fettsyrorna.

fenylalaninets och histidinets och de fyra följande raderna: Tio olika essentiella aminosyror.

glukosens och fruktosens och de två följande raderna: Sex olika kolhydrater.

retinolets och kolekalciferolets och de fem följande raderna: Tolv olika vitaminer (A, D, E, C, B1, B2, B3, B5, B6, B7, B9 och B12).

syrets och kolets och de nio följande raderna: Tjugo olika grundämnen som människans kropp består av.

leptonernas och antileptonernas och de tre följande raderna: Åtta olika elementarpartiklar.

demonen som stulit hans kropp anspelar på Gilgamesheposet XI:239: "Tjuven har tagit min kropp." Det akkadiska ord som översatts "har tagit" används om magi, demoner och sjukdom. Att tjuven är en demon är alltså en rimlig tolkning.

Och Herden drömmer om livmodern och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 16.

Kilskrift: 14. Sumeriska "14".

Tavla XV

femhundra generationer: Givetvis inte något exakt angivande av hur många generationer som utan avbrott tros ha bott i Hasankeyf men ända ganska nära sanningen. I alla fall om man antar att varje generation är tjugo år, vilket nog egentligen är i underkant jämfört med faktiska förhållanden, men jag antar ändå detta eftersom femhundra känns som det bästa talet att använda här. Se även kommentar ovan (Tiotusenårsstaden).

Skenet syftar på melammû (akkadiska "skrämmande strålglans, aura") och skräcken på pulḫu (akkadiska"skräck"). Melammû betecknar ett tänkt ljusfenomen som fungerar som tecken på härskarmakt, medan pulḫu är en inneboende egenskap hos gudar och furstar. De två begreppen är centrala i den mesopotamiska beskrivningen av härskarmakt.

ödet: Se kommentar ovan (Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn).

moderhav: Tiamat.

namnet: Se kommentar ovan (Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn).

jord: Kišar.

faderhav: Apsu.

himmel: Anšar.

våg: agû (akkadiska "våg, översvämning; vrede, ilska"). Vågor tycks ha varit viktiga i den mesopotamiska mytologin, inte minst som vapen.

vind: šāru (akkadiska "vind, andetag, luft; riktning, sida, kardinalpunkt"). Vindar tycks ha varit viktiga i den mesopotamiska mytologin, inte minst som vapen.

månen: Nanna.

trumma och lyra spelades i det forna Sumer. Andra instrument som spelades där och då var harpa, luta och flöjt.

betesmarken: Sumeriska edin.

solen: Utu.

fårfållan: Akkadiska supūru.

Herden har nötta sandaler med blankslitna sulor och de två följande raderna anspelar på att jag när jag sommaren 2011 vandrade uppför och nerför de hala och såvitt jag förstår urgamla trapporna i Hasankeyf precis som mitt alter ego hade nötta sandaler med blankslitna sulor och därmed svårt att få fotfäste.

trädgården anspelar dels på de trädgårdar som nämns som delar av Uruk i Gilgamesheposet I:20 och XI:319, dels på parken vid Hasankeyf Hasbahçe Guesthouse med lummiga träd.

leran anspelar dels på de lergropar som nämns som delar av Uruk i Gilgamesheposet I:20 och XI:319, dels på det fuktiga slam som fanns på Tigris strand i Hasankeyf när jag var där 2011.

Det finns ingen rikedom högre än anspelar på Tirikkural 32 av Tiruvalluval (cirka 300): "Det finns ingen rikedom högre än dygden. Det gives ingen olycka värre än att glömma den."

månens hemlighet är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

Stjärnornas tröst är titeln på en dikt i Gömda land av Karin Boye (1924).

är mer värd än all världens härlighet anspelar på Tirikkural 102: "En hjälp i nödens stund, även om den är liten, är mer värd än all världens härlighet."

Anagram för blinda är titeln på en dikt i Vimpelstaden av Ann Jäderlund (1985).

bedrar var och en anspelar på Tirikkural 366: "Den vises plikt är att skydda sig mot begäret, som bedrar var och en."

Världen kretsar kring anspelar på Tirikkural 874: "Världen kretsar kring den storsinte som förmår att vända hat till vänskap."

jungfruns död är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

Vattnet renar kroppen. Sanningen renar själen: Tirikkural 298.

Med dödens smärta slutar anspelar på Tirikkural 792: "Med dödens smärta slutar den vänskap som ej ingås efter noggrann prövning."

frestelsens nocturne är titeln på en dikt i Skriet och tystnaden av Werner Aspenström (1946).

Poetiskt ståndskall är titeln på en dikt i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

blir ett frö i himmelens åker anspelar på Tirikkural 24: "Den som styr sina fem sinnen i visdomens ledband blir ett frö i himmelens åker."

Sann kunskap är anspelar på Tirikkural 355: "Sann kunskap är att skåda sanningen i tingen av vad slag de vara må."

i konventionernas skogar är titeln på en dikt i Färjesång av Gunnar Ekelöf (1941).

Långt ljuvare än gudars föda är anspelar på Tirikkural 64: "Långt ljuvare än gudars föda är den grynvälling som kladdas runt av egna barns små händer."

känslans dagg är titeln på en dikt i Cikada av Harry Martinson (1953).

Skuggfågelns väntan ropar i gräset och de tre följande raderna anspelar på Vidunderlig tröst av eld.

Under marken ligger bilden, ren och sönderslagen anspelar på den femte dikten i Endura av Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault (2002).

Ordets sköra möjlighet bestämmer dagen och de tre följande raderna anspelar på Vidunderlig tröst av eld.

En stads sånger är anspelar på det sumeriska ordspråket "En stads sånger är dess spådomar".

fromma önskningar är titeln på en dikt i Jag bor i Sverige av Sonja Åkesson (1966).

Elementarandar är titeln på en dikt i Gömda land av Karin Boye (1924).

kan inte undvika korvéarbete anspelar på det sumeriska ordspråket "En friboren man kan inte undvika korvéarbete".

Hunden slickar sin skrynkliga penis med anspelar på det sumeriska ordspråket "Hunden slickar sin skrynkliga penis med tungan".

Venus Milo är titeln på en dikt i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

Feens slott är titeln på en dikt i Septemberlyran av Edith Södergran (1918).

är sannerligen lapis lazuli! anspelar på det sumeriska ordspråket "Det som genomborrats är sannerligen lapis lazuli".

Ödet är en rasande storm som blåser över landet är ett sumeriskt ordspråk.

Lycka finns i anspelar på det sumeriska ordspråket "Lycka finns i organisation och visdom".

dessa blanka vatten är titeln på en dikt i Opus incertum av Gunnar Ekelöf (1959).

Den fattige måste alltid planera för anspelar på det sumeriska ordspråket "Den fattige måste alltid planera för sin nästa måltid".

kall pastoral är titeln på en dikt i Lustvandrare utan trädgård av Folke Dahlberg (1953).

Den döende matrosen är titeln på en dikt i Cikada av Harry Martinson (1953).

kan inte undvika ödemarken anspelar på det sumeriska ordspråket "Palatset kan inte undvika ödemarken".

Palatset är en väldig flod, dess inre anspelar på det sumeriska ordspråket "Palatset är en väldig flod, dess inre en stångande tjur".

sirenernas kust är titeln på en dikt i Strountes av Gunnar Ekelöf (1955).

Förhängets maskros ser mimosans väg och de tre följande raderna anspelar på Bakom ryggens regnbågsbro.

Imman från vår åtrå skymmer det vi ser anspelar på "Drömmen om den stora tärningen av is" i Ty av Werner Aspenström (1993).

Skrudens hemliga vikar andas eklektiskt och de tre följande raderna anspelar på Bakom ryggens regnbågsbro.

Den som vill ljuga bör ha anspelar på ordspråket "Den som vill ljuga, bör hafva godt minne" i Den svenska ordspråksboken (1865).

en scen i munnen är titeln på en dikt i Vimpelstaden av Ann Jäderlund (1985).

Fula skinn kan skylas under anspelar på ordspråket "Fula skinn kunna skylas under vackra klutar" i Den svenska ordspråksboken.

världens hjärta är titeln på en dikt i Härdarna av Karin Boye (1927).

Blixten slår gärna ner i anspelar på ordspråket "Blixten slår gerna ned i höga torn" i Den svenska ordspråksboken.

den speglande brunnen är titeln på en dikt i Dikter av Edith Södergran (1916).

Vanitasstilleben är titeln på en dikt i Som en gång varit äng av Ann Jäderlund (1988).

gör tomt hus anspelar på ordspråket "Sus och dus gör tomt hus" i Den svenska ordspråksboken.

Den som följer hopen har många stallbröder är ett ordspråk i Den svenska ordspråksboken.

Jaga och intet få gör anspelar på ordspråket "Jaga och intet få gör jägaren trög" i Den svenska ordspråksboken.

utpinad väg är titeln på en dikt i Roende av Folke Dahlberg (1956).

Minnesbilder är titeln på en dikt i En natt i Otočac av Gunnar Ekelöf (1961).

flyger gärna tillsammans anspelar på ordspråket "Lika fåglar flyga gerna tillsammans" i Den svenska ordspråksboken.

Flickan i spegeln är titeln på en dikt i Hundarna av Werner Aspenström (1954).

gör ingen regel anspelar på ordspråket "Ett exempel gör ingen regel" i Den svenska ordspråksboken.

Minnets vålnad är titeln på en dikt i Vagnen av Harry Martinson (1960).

vill över där gärdesgården är lägst anspelar på ordspråket "Alla vilja öfver der gärdesgården är lägst" i Den svenska ordspråksboken.

drömmen om tjuren som gripit hans hand anspelar på Gilgamesheposet IV:166-172, där en dröm Gilgamesh har under färden till Cederskogen beskrivs. Enkidu säger att tjuren är "väktaren Shamash, / som tar oss i handen i nödens stund".

det strömmande vattnet och den viskande vinden anspelar på Sett i det strömmande vattnet och hört i den viskande vinden av Artur Lundkvist (1978). Se även kommentar ovan (vinden).

brudarnas sköten: Se kommentar ovan (delade bädd med varje brud).

Tvillingens öde: Enkidus öde. Se även kommentar ovan (hans sorg).

över tiden vakar växterna anspelar på Carl von Linnés blomsterur, som bygger på det faktum att det finns växtarter som öppnar och / eller stänger sina blommor vid olika tider på dygnet. Linné kallar fenomenet växternas vakthållning.

slut på Herden anspelar på den sista meningen i Mästaren Ma av Willy Kyrklund (1953). Det är dessutom den sista mening jag skrev i den första versionen av Han som såg Källan utan luckor i texten, som publicerades på min webbplats mkforlag.com 23 november 2021; jag gjorde senare några enstaka ändringar.

rödmire, revfibbla öppnar enligt Linné sina blommor klockan 9.

de stora gudarna ... din död ... trogna vänner ... och de fyra följande raderna anspelar på början av tavla VII i Gilgamesheposet, början av sång VII i Aeneiden av Vergilius (19 före Kristus), början av sång 20 i Nibelungensången (troligen cirka 1200), början av den fjärde dagen i Guds Werk och Hwila av Haquin Spegel (1685) samt början av sång 52 i Aniara: En revy om människan i tid och rum av Harry Martinson (1956).

rödnarv, sprötmalva öppnar enligt Linné sina blommor klockan 10.

Våglängd: Tanke. representerar den våglängd tanke har och kan förslagsvis utläsas "tanke, tanke, tanke, tanke, tanke".

Våglängd: Skönhet. representerar den våglängd skönhet har och kan förslagsvis utläsas "skönhet, skönhet, skönhet, skönhet, skönhet".

Ingen våglängd: Ande. representerar den våglängd anden har, alltså ingen, och kan förslagsvis utläsas "ande, ande, ande, ande, ande".

näckros, isört stänger enligt Linné sina blommor strax efter klockan 17 respektive strax före klockan 16.

silvervirvlar ... min svåra resa ... låghet ... och de fyra följande raderna anspelar på körpartiet mitt i Ifigenia i Aulis av Euripides (cirka 404 före Kristus), mitten av Spelet om Envar (troligen 1400-talet), början av den tredje akten i The Tempest av William Shakespeare (1611), början av den andra akten i Flugorna av Jean-Paul Sartre (1942) och början av den andra akten i I väntan på Godot av Samuel Beckett (1953).

flockfibbla, grådådra stänger enligt Linné sina blommor strax efter klockan 17 respektive strax efter klockan 16.

kval av fasor ... en segerkrans ... ytlig lockelse ... och de fyra följande raderna anspelar på rad 174-201 i Verk och dagar av Hesiodos (slutet av 700-talet före Kristus), Johannes uppenbarelse 6, kapitel 2 i sång 12 i Śrīmad-Bhāgavatam (troligen 800-1000), mitten av "Völvans spådom" (troligen 800-1000) och De sista tre minuterna av Paul Davies (1994).

Kilskrift: 15. Sumeriska "15".

Tavla XVI

Och Herden drömmer om eldens kläder och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 17.

Och Herden drömmer om bördans måne och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 18.

varit förtvivlad när han skulle dö anspelar på en sumerisk text om Gilgameshs död, där den döende härskaren jämrar sig och gråter.

enūma eliš lā nabû šamāmū och den följande raden: De två första raderna i Enuma elish.

När där uppe himlen inte benämnts och den följande raden: Min översättning av de två första raderna i Enuma elish.

Ey reqîb her mawe qewmî kurd ziman och den följande raden: De två första raderna i den kurdiska nationalsången, skriven 1938 av den revolutionäre poeten Yunis Rauf under namnet Dildar. Den skrevs ursprungligen på den kurdiska dialekten sorani, som jag därför valt att använda, men har senare översatts till andra kurdiska dialekter och andra språk. Den började användas som nationalsång av kurderna strax efter att den skrivits.

Hallå, vakt, kurderna och kurdiskan finns kvar och den följande raden: Mitt försök till översättning av de två första raderna i den kurdiska nationalsången. Jag har tyvärr inte hittat någon användbar ordbok mellan sorani och svenska, engelska eller möjligen tyska utan fått utgå från de översättningar till svenska och engelska jag hittat.

Speglar, äpplen, groddar och målade ägg anspelar på några av zoroastrismens gudomliga element på det ursprungliga persiska nyårsbordet. Dessutom fanns ett stearinljus, rosenvatten och guldfiskar. En spegel symboliserade himlen, ett äpple jorden, groddarna växtligheten, de målade äggen människan och fruktbarheten, stearinljuset elden, rosenvattnet vattnet och guldfiskarna djuren.

Gudarna tar makten och Härskaren gråter anspelar på att härskaren under det forna babyloniska nyårsfirandet fick lägga ner sina vapen, sin krona och sin spira inför en avbild av Marduk och tillkännage att han inte syndat, varpå han av översteprästen blev slagen så hårt i ansiktet att han grät. Efter att ha bett om och fått förlåtelse fick härskaren tillbaka sina insignier och ett orakel för det kommande året.

Den vita tjuren offras anspelar på att på kvällen samma dag som härskaren blivit slagen i ansiktet och gråtit offrade han och översteprästen en vit tjur. Innebörden sägs vara okänd. En uppgift säger dock att härskaren och översteprästen under offrandet sjöng: "Gudomliga Tjur, glänsande ljus som lyser upp mörkret." Den uppgiften tar jag fasta på eftersom den passar bra ihop med resten av raden.

Hoppets eldar brinner anspelar på att under nowruz tänds eldar som symboler för att den mörka delen av året är slut och den ljusa börjar. Det är tradition att hoppa över dessa eldar.

hur han utmanade gudarna: Se kommentarer ovan (ratade Bakdörrens sköte och livets doft, dödens lejon och hans sorg).

Ögonen tycks bliga oavlåtligt och de sju följande raderna anspelar på Barabbas av Pär Lagerkvist (1950).

Dubbelstegens ofullbordade hällar och de sju följande raderna anspelar på Resebrev av Egeria (381-384).

Utan att kunna bli av med och de elva följande raderna: Min ganska fria översättning av slutet av stycke sex i avsnitt CLIII i Gleanings from the Writings of Bahá'u'lláh (1935). Se även kommentar ovan (Men världen är som en ökens ångor).

Blomsterträdens inmurade gräskudde och de sju följande raderna anspelar på En färd i det inre av landet av Bashō (1689).

Blomsterträdens inmurade anspelar på en berättelse om Solgudinnans barnbarn, som inte kan tro att han gjort den vackra Blomsterträdens Prinsessa gravid under den enda natt de tillbringat tillsammans. Vredgad murar hon in sig i en kammare, som hon sätter eld på, fast övertygad om att de barn hon föder ska klara sig oskadda om de är av gudomligt ursprung, vilket de alla tre också gör.

gräskudde: En i japansk litteratur vanlig metafor för resande.

ängsnejlikornas dubbla smekningar anspelar på haikun "Namnet Kasane – / en dubbel ängsnejlika / för det tanken till", skriven apropå ett möte med två barn, det ena en söt liten flicka vid namn Kasane, som betyder "skikt" och kan föra tankarna till blommor med dubbla skikt av kronblad. Det ord som står för "dubbel" i dikten består av två tecken, varav det ena även har uttalet kasane. Ängsnejlika heter på japanska nadeshiko, och ett ord med samma uttal men skrivet med andra tecken kan betyda barn som klappas eller smeks. Det är vanligt i japansk poesi att en söt liten flicka liknas vid en ängsnejlika.

Sommarens instängda vattenfall anspelar på haikun "För en liten stund / instängd i vattenfallet – / sommarens början", skriven apropå ett vattenfall Bashō sett på ett berg. Bakom vattenfallet fanns en grotta det gick att gömma sig i. Haikun påminner om zenmunkarnas sed att från och med den sextonde dagen i den fjärde månaden stänga in sig i ett rum för att recitera och kopiera sutror under 90 dagar.

Irisblommornas mörkblå huggormar anspelar på haikun "Blommande iris / knuten kring mina fötter / med stråskornas band", skriven apropå att Bashō som avskedsgåva fått två par stråsandaler med mörkt blåfärgade band. Dikten anspelar på irisdagen, då man smyckar taken med irisblommor som skydd mot onda andar. Det praktiska syftet med de blåa banden kan ha varit att skrämma bort huggormar, som sägs ogilla blått.

lapis lazuli är en av buddismens sju skatter. De andra skatterna är guld, silver, kristall, pärlemor, korall och agat.

Väverskan och herden anspelar på en kinesisk legend om herden Kengyo (stjärnan Altair) och väverskan Shokujo (stjärnan Vega), ett älskande par som befinner sig på varsin sida om Vintergatan och bara kan träffas en gång om året: den sjunde dagen i den sjunde månaden, då tanabata (stjärnfesten) firas.

kvällsansikte anspelar på en växt med det japanska namnet yugao ("kvällsansikte"), en sorts kurbits med vackra vita blommor som öppnar sig på kvällen.

Han Som Vågade Språnget anspelar på en legend om ursprunget till platsnamnet Hasankeyf. Hasan, en dödsdömd fånge som var inspärrad i en fästning högt ovanför Tigris, bad om och tilläts att en sista gång få rida sin häst på borggården. Hasan hoppade över fästningens mur och ner i Tigris. Hästen dog, men Hasan överlevde och kunde fly. De förvånade åskådarna utropade: "Hasan, keyf?" ("Hasan, hur?"). Sedan dess har fästningen kallats Hasankeyf.

Bortom beslutets orubbliga bågsträng och de sju följande raderna anspelar på Siddhartha av Hermann Hesse (1922).

Kilskrift: 16. Sumeriska "16".

Tavla XVII

Det andra Ariel anspelar på att Deyrulumur också är känt som det andra Jerusalem (se kommentar till Origon, Ariel, altarhärden Jerusalem).

Underjordens väldiga lejon anspelar på att ett möjligt ursprung till namnet Ariel är arallû, det akkadiska namnet på underjorden, ett annat ari-el (hebreiska "väldigt lejon").

Stenen med sköna tecken är bortskänkt / kopian ännu dold i hålan anspelar på en sten med arameisk text som funnits i ett litet hålrum i en vägg i Sankt Aho-klostret, grundat cirka 575-600, några mil söder om Hasankeyf i sydöstra Turkiet. I början av 1900-talet skänktes stenen till en europeisk kvinna som ville ha den. En kopia med samma text gjordes och placerades i hålrummet.

i benet reliken anspelar på att Sankt Aho under en resa till Jerusalem och Konstantinopel smugglade med sig en bit av Kristus kors genom att gömma den i ett snitt i sitt ben. Stölden sägs ha godkänts av Gud genom att såret läkte. Reliken placerades på okänd plats, och Sankt Aho-klostrets huvudkyrka byggdes över den.

Hopkurad i Celia och de 35 följande raderna anspelar på Through the Looking-Glass and What Alice Found There av Lewis Carroll (1871).

Celia: Anagram av Alice.

hår: Se kommentar till Dikter 1999.

Herden sträcker sig efter sin pukku och de fem följande raderna anspelar på Gilgamesheposet, tavla XII. Gilgameshs pukku och mekku har fallit ner i Underjorden. Enkidu (Tvillingen av lera) erbjuder sig att hämta de nedfallna föremålen. Han får råd av Gilgamesh om hur han ska bete sig i Underjorden men lyssnar inte på dem och blir kvar där. Se även kommentar ovan (mannen av lera).

oron i hjärtat anspelar på Gilgamesheposet III:45. Se kommentar ovan (trädets inre oro).

Kilskrift: 17. Sumeriska "17".

Tavla XVIII

Och Herden drömmer om ögonens remmar och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 19.

vandrat på stäppen i lejonskinn anspelar på Gilgamesheposet VIII:89, där hur Gilgamesh reagerar på sin vän Enkidus död beskrivs. Se även kommentar ovan (hans sorg).

Och Herden drömmer om att finna och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 20.

gått otvättad efter bergens vildåsnas död anspelar på Gilgamesheposet VIII:88, där hur Gilgamesh reagerar på sin vän Enkidus död beskrivs. Enkidu kallas bland annat bergens vildåsna (Gilgamesheposet X:54-55, X:128-129 och X:227-228). Se även kommentar ovan (hans sorg).

Och Herden drömmer om vila och de tre följande raderna anspelar på Origon, "De levande döda", avsnitt 21.

Skuggornas farkost vandrar och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 1-3.

strupen: Se kommentar till Origon.

Snarlik misstänker tavlan och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 4-6.

Jag är nattens kanter och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 7-9.

Som fatalismens förvandlade hud och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 10-12.

Och vandrar grubblande och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 13-15.

Månens ögon. Solens hår och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 16-18.

Världens alluderande och de åtta följande raderna anspelar på Origon, "Den vävandes varp", avsnitt 19-21.

Kilskrift: 18. Sumeriska "18".

Tavla XIX

höjda händer: Orantställning.

Sumeriskt piktogram: Tempel.  Sumeriskt piktogram: Fårfålla.  Sumeriskt piktogram: Öde.  Sumeriskt piktogram: Mjölk.  Sumeriskt piktogram: Säd. Fem sumeriska piktogram. En tolkning på svenska finns sexton rader längre ner.

Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift.   Akkadisk kilskrift. Akkadisk kilskrift. Gilgamesheposet IV:253. En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

Medio flumine quaeris aquam: Ur "Första boken" 9:16 i Elegier av Sextus Propertius (cirka 28 före Kristus). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

der liehte mane vor den sternen: Ur Niebelungensången 283:1 (cirka 1200). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

于 以 采 蘩 于 沼 于 沚 Ur 13. "Offret" i Sångernas bok, en antologi med 305 gamla kinesiska dikter, som troligen skrevs mellan cirka 900 och 500 före Kristus. En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

स्थानं  निधानं  बीजमव्ययम् Ur Bhagavad-gita 9:18 (300-talet före Kristus). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

där virvlarna tätnar och skimrande bubblorna: Ur "caput I" i Christinalegender av Gösta Oswald (1946).

brytande havsvåg, roseneld och snö: Ur "Arioso" i Sviter av Erik Lindegren (1947), som Gösta Oswald anspelar på i "caput I" i Christinalegender.

Mißtröst och Tröst i hoop och uthan någon roo: Ur dikt 71 i Venerid av Skogekär Bergbo (1680). Raden finns på modern svenska sexton rader längre ner.

a en bulstær ok vnþir ena bleo: Ur paragraf 2 i flock 9 i giftermålsbalken i Äldre västgötalagen (cirka 1280). Raden finns på modern svenska sexton rader längre ner.

wirft poetische Perlen an den Strand: Ur "Ordspråksboken" i Väst-östlig divan av Johann Wolfgang von Goethe (1819). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

déchirent leur suaire en étirant leurs doigts: Ur "Fyrarna" i Det ondas blommor av Charles Baudelaire (1857). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

War is peace. Freedom is slavery. Ignorance is strength: Slogan för Partiet i 1984 av George Orwell (1949). En översättning till svenska finns sexton rader längre ner.

Ikon: Kod.  Ikon: Internet.  Sumeriskt piktogram: Öde.  Ikon: Anslutning till internet.  Ikon: Bildskärm. Fyra internetikoner och ett sumeriskt piktogram (det tredje tecknet). En tolkning på svenska finns sexton rader längre ner.

drömt om säv och vass på stäppen anspelar på den sumeriska texten Dumuzi’s dream, som förebådar att Dumuzi kommer att dö så att hans maka Inanna kan återfå livet. Dumuzis syster tolkar drömmen. Säven är banditer som från ett bakhåll anfaller Dumuzi, ett ensamt vasstrå med skälvande topp hans mor och två vasstrån av vilka det ena skiljs från det andra Dumuzi och hans syster. Se även kommentar ovan (herdens hus).

under rosen: Sub rosa (latin "i hemlighet, i förtroende") syftande på en romersk sed att under gästabud hänga upp en ros som tecken på tystnad.

godhet, sanning, ondska anspelar på Gatha-sångerna av Zarathustra (cirka 1200 före Kristus).

riter, undervisning, ädelhet anspelar på Konfucius samtal, nedtecknade av följeslagare till Konfucius (551-479 före Kristus).

benämningar, begär, begränsningar anspelar på Daodejing av Lao Zi (slutet av 400-talet före Kristus).

individualism, observation, empiri anspelar på alla skrifter av Aristoteles (384-322 före Kristus).

kollektivism, observation, spekulation anspelar på alla skrifter av Platon (428-348 före Kristus).

list, kärlek, blygsamhet anspelar på Om prästämbetet av Johannes Chrysostomos (troligen cirka 390).

pi, trappa, theta anspelar på Filosofins tröst av Boethius (524).

barmhärtighet, kvarlevor, ånger anspelar på Arcana Caelestia (latin "Himmelska Arcana") med underrubriken Den inre andliga meningen i Första och Andra Moseboken av Emanuel Swedenborg (1749-1756).

tid, rum, kausalitet anspelar på Världen som vilja och föreställning av Arthur Schopenhauer (1819).

sexualdrift, omedvetenhet, felhandlingar anspelar på fyra föreläsningar om felhandlingar av Sigmund Freud, hållna i Wien 1915.

variation, kamp, urval anspelar på Origin of the Species av Charles Darwin (1859).

hud, hjärta, hav anspelar på The Prophet av Kahlil Gibran (1923).

proletariat, bourgeoisie, demokrati anspelar på Kommunistiska manifestet av Karl Marx och Friedrich Engels (1848).

frukostflock, fjärran klippor, väldig bergsvind anspelar på Jonathan Livingston Seagull av Richard Bach (1972).

gråtit under det första trädet: Se kommentar ovan (systerns lömska tårar).

Kilskrift: 19. Sumeriska "19". Tecknet är blått för att visa på att Herdens inre oro getts namn och att han därmed är mer intellektuell, mer andlig, mer blå som himlen. Av samma skäl är de sumeriska siffrorna sist på tavla XX och XXI samt det akkadiska tecknet sist i epilogen blåa.

Tavla XX

innan sanden fått namn anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

de lägre kretsarna anspelar på helvetets lägsta kretsar i Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1321).

innan leran benämnts och innan död säv tvinnats anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

Flodernas Mynning: Se kommentar ovan.

innan gudar formats och innan öden bestämts anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

de högre sfärerna: Se kommentar till Origon (under månen).

innan namn blev givna anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

Kroppen, dagen, livet står tillbaka och de åtta följande raderna anspelar på all skönlitteratur i Samlade skrifter I (2023) genom att orden på dessa rader är några av de allra vanligaste i denna skönlitteratur.

innan vattnen bräckts anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish.

Kilskrift: 20. Sumeriska "20".

Tavla XXI

bron. / Den nya: Den 1 001 meter långa Hasankeyf 2-bron, som invigdes 2021 och är Turkiets längsta bro.

mörkrets kakor anspelar på en ordlek i Gilgamesheposet XI:46-47 (se Utnapishtim).

hundra sekler: Se kommentar ovan (Tiotusenårsstaden).

allas öden då att avgöras, / allas inre oro att ges namn: Se kommentar ovan (Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn).

Han är som innan gudarna befriats och kluvits och de 64 följande raderna anspelar på världens skapelse enligt Enuma elish. Ordningen är omvänt kronologisk, alltså motsatt den i Enuma elish.

befriats: Se kommentar ovan (hugget genom blodet).

kluvits anspelar på att Marduk, som utnämnts till den nye högste guden när andra gudar misslyckats med att besegra Tiamat, som anfallit dem som hämnd för att de dödat hennes make Apsu, delar upp gudarna i två grupper, kanske himmelska och jordiska gudar, kanske Anuna- och Igigi-gudar.

urmänskan skapats och förslavats: Se kommentar ovan (hugget genom blodet).

brodern: Gudarnas bror Quingu. Se även kommentar ovan (hugget genom blodet).

den nye högste guden: Marduk.

moderhavet: Tiamat.

fadern, himlens horisont: Anšar.

ödenas lertavla: Se kommentar ovan (Enki fångade Ninurta i ett hål).

befälhavaren, maken: Se kommentar ovan (hugget genom blodet).

den dubbelt gudomlige: Marduk, som av sin farfar Anu görs dubbelt gudomlig.

kalenderns kraftfulla tjurgud: Anu.

renandets visa besvärjare: Ea.

fadermördarna: Gudarna. Se även kommentar ovan (hugget genom blodet).

gudars sken: Se kommentar ovan (Skenet).

unge Utu: Marduk, vars namn skrivs med logogrammet AMAR.UTU ("unge Utu").

skräckglans: Se kommentar ovan (Skenet).

besvärjaren: Ea.

vattnet: Apsu.

härskarsken: Se kommentar ovan (Skenet).

faderhavet: Apsu.

det salta och det söta vattnet: Tiamat och Apsu.

muntra, larmande sång: "Översättningen 'sång' är inte helt säker, men ordet betecknar utan tvekan någon form av ljudlig glädjeyttring", skriver Ola Wikander i en kommentar till sin översättning av Enuma elish.

himlens horisont och jordens: Anšar och Kišar.

tvillingormarna sand och lera: Tvillinggudarna Lahmu och Lahamu, de första gudar som skapas. Vanligtvis representerar de sand, lera och annat material som transporteras av rinnande vatten och avsätts som sediment, men i somliga texter är de ormar.

död säv tvinnats till torr mark, / till gudarnas nattliga kammare anspelar på Enuma elish I:6, som i Ola Wikanders översättning lyder: "hade inga betesmarker samlats, inga stråbäddar fanns". "Idén som framställs är att torra marken framträder genom att döda strån 'samlas' och tvinnas ihop för att ge upphov till torra land", skriver Ola Wikander i en kommentar. Det akkadiska ord som översatts med "betesmarker" (gipāru) kan också översättas med "kultgemaken" och avser egentligen det främsta rummet i den mörka kammare i ett tempel där guden ansågs tillbringa natten men kan också ursprungligen ha avsett byggnadsmaterialet säv. Det akkadiska ord som översatts med "stråbäddar" (ṣuṣû) kan också översättas med "sävhydda", "säv" och "träsk", där säv växer, men avser sannolikt den äldsta typen av kultbyggnad. Innebörden blir då att ingen typ av kultbyggnad ännu hade byggts.

gudarna formats i det bräckta vattnet: Se Apsu och Tiamat.

namn givits, öden bestämts: Se kommentar ovan (Innan Herdens öde avgjorts, / hans inre oro givits namn).

det salta och det söta vattnet blandats: Se Apsu och Tiamat.

Kilskrift: 21. Sumeriska "21".

Epilog

Kilskrift: Vatten. Akkadiska mû ("vatten"). Symboliserar dels dammen som 2020 dränkte stora delar av Hasankeyf, dels läsarna av Han som såg Källan.

Vill du kommentera den här sidan eller någon annan sida? Skicka ett email till mats.kristiansson.skovde@gmail.com eller ett brev till Mats Kristiansson, Timmervägen 3A, 549 64 Skövde med titeln på sidan du vill kommentera, kommentaren och ditt namn eller en pseudonym.